The Adam Project (2022)

The Adam Project är en actionkomeditidsresefilm med Ryan Reynolds i huvudrollen. Den har lite av många olika saker men inte tillräckligt mycket av något. Det är sci-fi, action, fajter, humor, kärlek, tidsresor, svek och drama. Allt på en gång lite lätt hysteriskt, och då känns det inte helt överraskande som att filmen inte riktigt vet vad den ska fokusera på.

Ryan Reynolds är som bäst när han får ta ut svängarna ordentligt. Denna film är alldeles för mycket barntillåten för att det ska funka fullt ut med Reynolds. Regissören Shawn Levy har tidigare gjort de mycket lyckade men också supersnälla Night at the Museum-filmerna. De är bra, de är mycket roliga. Men han gjorde också den halvlyckade Free Guy, som också hade Reynolds i huvudrollen. Både Free Guy och The Adam Project känns "överscriptade". En för stor mängd idéer och kul skämt intryckta i filmerna. Det blir lite som Episode IX, too much…

Det var ett tag sedan jag såg filmen och jag kommer inte ihåg jättemycket förutom att den vuxne Adam under tidsresan träffar på sig själv som ung. Reynolds är cool och han är alltid rolig men resten av filmen lyfter inte riktigt. Mark Ruffalo är superstabil som Adams pappa men filmens damer är ganska slätstrukna och direkt svaga; Jennifer Garner, Catherine Keener och Zoe Zaldaña.

Betyg: 2/5

Sicario: Day of the Soldado (2018)

Sicario var ju snorbra och den förkunnade att Denis Villeneuve är något av vår tids Ridley Scott, något som han cementerade med Balde Runner 2049.

Jag var mycket sugen på uppföljaren Sicario 2 tills jag förstod att det inte var Villeneuve bakom kameran. Istället fick Stefano Sollima som gjort Suburra och Gomorrah (tv-seien) ansvaret för denna film. Och tusan vilken skillnad. Det är en till synes oändlig mängd små små detaljer som skiljer de bästa från de vanliga, men det filmiska slutresultatet blir väldigt mycket sämre. Sicario: Day of the Soldado är en helt ok actionthriller men den är ljusår från den första Sicario.

Samtidigt är det svårt att sätta fingret på vad som saknas. Manus är helt klart en sak. Storyn är mer krystad här. Sen har vi persongalleriet vilket till vissa delar är samma, men det står mycket klart att jag saknar den extra dimension som Emily Blunt gav. I Sicario hade vi tre jämbördiga tyngdpunkter; Kate, Matt och Alejandro. I tvåan återstod bara Matt och Alejandro och det räckte inte. Lilla Isabel lyckades givetvis inte kompensera.

Jag saknade också de där riktigt exalterande scenerna som ettan hade, till exempel inledningsscenen och scenen vid gränsposteringen. Motsvarande scener i tvåan kändes inte lika mycket i magen. Det är möjligt att denna film kanske vinner på en omtitt dock.

Day of the Soldado har fått kritik för dess politik, men den kritiken skriver jag inte under på. Det filmen beskriver finns i verkligheten, sen får man ogilla det faktumet hur mycket man än vill. Dessutom tycker jag att filmen ger kängor både hit och dit så det är inte speciellt klart vilken sida i debatten den tar. Well, detta var inte en nya femma i betyg, men den är underhållande för stunden och helt klart sevärd om man gillar politiskt laddade thrillers i en modern miljö.

Filmens klart bästa scen, en scen som höll sig kvar i mig länge, var den mot slutet med Alejandro och Isabel och en massa "bad hombres". Jag försöker spoila så lite som möjligt här, men den situationen som Alejandro hamnar i gav mig svår dysterhet i sinnet, på gränsen till ångest.

Jag ger Sicario: Day of the soldado tre stereotyper av fem möjliga.

Betyg: 3/5

The 40-Year-Old Virgin (2005)

Jag ville se om The 40-year-old virgin för att jag hade för mig att den antagligen var mycket bättre än hur jag kom ihåg den . Sagt och gjort och nu är den sedd igen. Nu vet jag att den inte är speciellt bra, men helt ok i alla fall.

Detta är en Apatow-film och de brukar vara bra som jag minns det. Filmen har många bra eller i alla fall populära skådisar som de flesta är stora stjärnor nu. Men ändå är det något som fattas mig. Jag tror att den helt enkelt har ett för svagt manus. De bra scenerna är i klar minoritet. De många skämten om Andys töntighet är inte speciellt fyndiga och det känns som att filmen inte har ett varmt "hjärta".



Steve Carell är ju bevisligen bra i många roller men här funkar han inte så bra som kanske krävs för att jag skulle kunna gilla filmen mer. Inte heller Catherine Keener lyckas med sin karaktär. Jag finner dem båda lite konstgjorda och inte speciellt charmiga.

Birollerna spelade av stjärngänget Paul Rudd, Seth Rogen, Elizabeth Banks, Jane Lynch, Kat Dennings, Jonah Hill och Mindy Kaling gör dock bättre från sig. Bland dem är Paul Rudd den svagaste och som alltid  hysteriskt roliga Jane Lynch den starkaste.

Jag blev tyvärr inte jättelycklig av denna film denna gång heller.

Typ av humor?

Mestadels ren humor om hur awkward det är för Andy att vara oskuld. Humorn är varierande från medvetet juvenil till karaktärsdriven. Filmen innehåller också en liten nya romantik, som för min del inte fungerar alls.

Filmkvalité vs. humorkvalité

Det är inget fel på filmens genomförande. Det är en god kvalitet på hantverket och jag gissar att filmskaparna fick fram det de ville ha. Felet ligger i att jag inte tycker humorn är speciellt kul i denna film. Vissa scener undantaget blir det tradigt med Andys osäkerhet och problem med det motsatta könet. Jag roas däremot av hans kollegors förtvivlade försök att hjälpa honom. Det finns humor i de sekvenserna. Andy är en ganska trist typ som har en kul sida som inbiten samlare. Jag känner igen mig och skrockar ibland åt skämt om ett samlarbeteende som jag känner biter på mig personligen. Alla samlarobjekt om att han övertalas att sälja... Jag lider med Andy!

Manus vs. skådespelare

Manuset är bitvis svagt och det hjälps inte upp av de ocharmiga personerna i huvudrollerna. Keener är direkt osympatisk. Hon ska förställa Andys motsats, en skön och lite oansvarig motpol till Andys kontrollerade jag. Lite som Jennifer Anistons karaktär i Along came Polly minus åldersaspekten. Inte direkt Zoey Deschanel- eller Kate Hudson-nivå på någon av dessa två insatser om ni frågar mig. Sen hade jag trott att Steve Carell skulle vara perfekt som Andy. Men han funkar inte fullt ut. Se honom hellre i en liknande roll i filmen "Crazy, Stupid, Love" där han fungerar bättre.

SST (Sensmoral, Stereotyper och Tropes)

En sensmoral som jag tog med mig är att man växer inte upp och blir vuxen bara för att man säljer av alla sina "collectibles", utan man växer upp och blir vuxen när man blir det. Jag tror att filmen menar att Andy kan ta nästa steg och inleda ett förhållande med Trish även utan att sälja av sin älskade Iron Man i oöppnad förpackning.

Två stereotyper:
- vi har den fumlige och pinsamma oskulden såklart. Andy. Tyvärr är han inget annat än det man kunde förväntat sig efter att ha läst filmens synopsis. Vad denna film behövde var att Andy skulle bjudit på fler och överraskande sidor av sin personlighet. Med det sagt var det ändå väldigt roligt när han beskrev känslan av en kvinnas bröst som "a bag of sand".
- den tuffe kvinnotjusaren som senare visar sig bara vara rädd och osäker. Jay var en ganska tråkig figur som inte bjöd på någon speciell överraskning trots att han bjöd på det som skulle vara filmens största "switch".

Tre troper
a. "breaking", flera skådespelare kunde inte hålla sig och undvika att skratta på riktigt i scenen då Mika vaxar Andys ectremt välbevuxna bröst. Paul Rudd, Seth Rogen och Miki Mia hade alla svårt att hålla maskens till Stev Carells mer och mer inspirerande svordomar. En mycket rolig scen där dialogen/Skriken var improviserade av skådespelarna.

b. "vänta med sex", först 20 dejter utan sex och på det Andys panik när han inte vet hur han ska göra.

c. den dumpade pojkvännen som går in i full "stalker mode". David (Paul Rudd)

Favoritkarakärer?

Elizabeth Banks sexgalning ("but what?") och Jane Lynch kåta chef blev mina favoriter. De är båda bra.

Trivia

Steve Carell was really being waxed in that iconic scene, with quite real screams of agony to boot.

A lot of the movie was improvised while shooting.

Omtittningspotential?

Nja, med tanke på historiens patetiska slut där Andy och Trish gifter sig före de haft sex och att just det lyfts upp som så himla gulligt och VIKTIGT, tror jag att jag inte kommer bli sugen på att se om denna film igen.

Filmens allra sista scen var däremot underbar. Alla bröt ut i en sång och dans-scen tagen från musikalen Hair. Scenen med "Aquarius / Let the Sun Shine in" är hilarious.

Slutomdöme

Simpel och konservativ syn på sex om en 40-årig man som är oskuld... Hur osexigt är det så säg. Det känns som att detta manus är supergammalt. Ändå är filmen ändå från 2000-talet. Crazy säger jag. Handling och arc är trist, men en hel del roliga scener räddar den till ett godkänt betyg ändå.

Betyg: 2+/5

Get Out (2017)

Get out är en av de filmer som kommer definiera filmåret 2017. Den är något nytt och spännande och gav mig en helt ny typ av skräckfilmskomedi. Till skillnad från roliga men ospännande filmer som Zombieland eller Shaun of the dead var denna både nervpirrande så att jag knappt kunde andas och oväntad rolig på ett becksvart vis. Stämningen under första halvan kunde skäras med kniv och jag var helt slut i nerverna när filmens idé sent omsider börjades skönjas. Då avtog som brukligt den isande spänningen. Samtidigt är filmen en suverän satir med svart absurd humor. Dessutom har den ett underbart slut som inte går av för hackor. Only in the movies!



Att filmen är skriven och regisserad av en debutant känns mäkta imponerande. Jordan Peele har mest arbetat som skådespelare och framför allt i tv-serier. Nu snart 40 år gammal har han gjort sin första film och den är sensationellt bra i det perspektivet. Det känns som att man är i trygga händer filmen igenom, och då menar jag det filmiska hantverket. Då det gäller känslan från filmens handling är den det motsatta. Att stämningen på festen ute på landet kändes så hotfull att man inte kunde sitta stilla säger en hel del om hur bra filmens regissör är, men också mycket om dagens samhälle.

Skådespeleriet är också världselit och där givetvis Daniel Kaluuya i rollen som Chris står ut. Han har en närvaro som krävs för rollen och det skiner igenom. Förmågan att låta stora tårar bildas och rinna nerför kinden är ovanlig. Bradley Whitford är en gammal favorit och han är också mycket bra i denna film. Det är inte en helt lätt roll han har här. Catherine Keener är ok men inte riktigt lika bra som jag hade förväntat mig. Jag tycker att hon med sitt skådespeleri avslöjar för mycket om sin karaktär. Oklart vad som går fel dock, det är bara en känsla jag fick. Betty Gabriel i rollen som hemhjälpen Georgina var dock ypperlig. Det finns en scen med henne som var en av filmårets scener alla kategorier. Så bra.



En av filmens viktigaste roller är Rose och hon spelas av Allison Williams. Samtidigt som hon gör rollen intill perfektion är hon också förvillande lik Kiera Knightly och det drar trots allt ner lite. Trist med ovidkommande och ovälkomna frågor som rumlar runt i huvudet under titten. Är det samma alien-haka de har kanske?

Och nu kommer vi till handlingen... Nej, det gör vi inte. Se filmen så ospoilad som möjligt. Det är den värd. Se den på bio för att i bästa fall få höra hur publiken lever sig in handlingens bergochdalbana. Detta är en imponerande filmdebut, en mustig blandning av skräck, obehag, komedi, politik, spänning och utlösning.

Jag ger Get out fyra "sunken places" av fem möjliga.

Betyg: 4+/5

Please Give (2010)

Ohh no. No no no no  no. NO! Inte Kalifornien längre? Nooo.

Tredje filmen på tre dagar från Nicole Holofcener och nu har hon flyttat från det varma och soliga Kalifornien till ett New York City under hösten. Miljöerna och livet i Kalifornien var några av de starkaste delarna i Holofcener's övriga filmer. Nu är ju i och för sig New York City inte en dålig plats för en film precis, men det ger den en liten annorlunda vibb i alla fall.

Detta är Holofceners fjärde film och för hennes övriga tre filmer har trenden varit desto yngre film desto bättre och Please give hamnar lydigt exakt på rätt plats! Det vill säga, denna film var bättre än de två jag sett nyligen men den kommer inte alls upp i hennes senaste alster Enough said. Och nu säger jag inget mer om det...

Förutom detta. Vad är då skillnaderna mellan de tidigare och enligt mig lite svagare filmerna och de två yngre? För det första är handlingen mer fokuserad på ett fåtal personer, speciellt i Enough said. Det gör att vi får lära känna karaktärerna så mycket bättre. Även i Please give är handlingen mer fokuserad på något sätt. Denna film handlar om Catherine Keener's mamma och de två systrarna i grannlägenheten spelade av Rebecca Hall och Amanda Peet. Resten är biroller; mannen, dottern, den gamla gumman med den vassa tungan.

Den andra stora skillnaden är att i de två förra filmerna hängdes handlingen upp på olika nojjor, utseendefixering respektive pengar. I denna film är det jämna plågor så att säga. Allt möjligt avhandlas. Rädsla för döden, rädsla för att bli äldre och mindre attraktiv, äldre människor, hur svårt det är med en femtonåring (för alla), otrohet, antikviteter samt om man ska ge en peng till en tiggare eller ej (ej om "tiggaren" är en svart man som står och väntar på att få sitt bord på restaurangen...)

Jag antar att ni alla med Fiffi i spetsen förfärats över mina nedklankanden om icke naturliga karaktärer i de två tidigare filmerna? Det problemet känner jag inte alls av i denna film. Jag köper dem med hull och hår. Även i denna film har karaktärerna sina "issues" (minst sagt) men jag upplever inte lika påtagligt att det är konstigheter för konstigheternas skull.

Jag gillar denna film förbehållslöst. Typ. För den har fortfarande ett långt kliv upp till nivån med Enough said. I mina ögon söker Holofcener fortfarande efter sin ton i denna film. Ofta kan filmer som handlar om vanliga människor mitt i livet inte behöva så mycket handling, men i detta fall hade jag gärna sett en sammanhållen historia. Karaktärerna klarade sig inte riktigt på egen hand helt utan handling. Vi får bara öppna slut på de små trådarna som spinns. Här bör jag kanske tillägga att jag kan älska öppna slut när de används på rätt ställe och på rätt sätt. Denna lilla film hade dock mått bra av en handling. Så tycker jag. Yuck.

Please give. Varför hette den så? Planschen visar Cathy böja sig ner och skänka en peng till en uteliggare. Detta hände i filmen men hade det en så central betydelse som antyds av planschen? Har jag missat något här eller är det bara ett förvirrat produktionsbolag som tagit första bästa bild? Ge mer av sig själv och sin kärlek? Ge mer av sina pengar? Mer troligt det första vilket skulle passa in i handlingen, tex hur systrarna behandlade sin mormor. Men varför den bilden då?

Jag velade länge, det vore ju så symmetriskt att ge den fjärde filmen en fyra, men... Japp, det är klart att Please give är värd fyra höstlöv av fem möjliga! De är ju så vackra. Höstlöven, alltså...

Betyg: 4/5

PS, Oliver Platt var bra som mannen och Kevin från American pie-filmerna har vuxit upp till en riktig snygging (men han är för kort!). Den gamla tanten var helfestlig. Bra barnskådespelare också, tyckte jag kände igen henne men verkar varit falskt alarm.

Lovely & Amazing (2001)

Den andra filmen av tre från Nicole Holofcener blev hennes andra långfilm Lovely & amazing. Denna gång är det inte karriär, pengar och livsval som kvinnorna ojjar sig över. Nu är det självbild, självförtroende och utseendefixering som står på agendan. Ganska snart började jag längta lika mycket efter Friends with money som jag längtade efter Enough said när jag såg den förra.

Lovely & amazing handlar om kvinnor (och en liten flicka) i tre generationer som har neuroser om sina utseenden. Catherine Keener och Emily Mortimer som spelar två vuxna systrar. Deras mor är änka efter sin andra man och hon har på ålderns höst adopterat en sexårig svart flicka vars mor inte var i stånd att ta han om henne för att...

Annie: She's a crack addict.

Jag älskar ju denna genre! Det är en sort American independent som närmast kan klassas som drama-komedier där dramat ofta skär djupt in i mitt centrum för känslor och komedin i bästa fall är karaktärsdriven samt svart och inåtriktad. Filmer i denna genre bygger ofta på karaktärerna och dialogen. För att filmerna då ska funka behövs minst två element. För det första behövs karaktärer som jag kan tro på och för det andra måste jag kunna sympatisera med karaktärerna, trots alla deras svagheter och dåliga sidor. Om jag inte tror på karaktären eller inte sympatiserar med dem innerst inne, skit samma om de gör misstag eller är dumma, då kommer en film som denna att falla, i alla fall i mina ögon. För att ge filmen dessa två element måste man ha ett bra manuskript och bra skådespelare som gör sina karaktärer mänskliga. Det är ibland upp till skådespelaren att genom sin rolltolkning få åskådaren att känna sympatier för karaktären, även om vi inte alltid håller med om hennes val.

Filmen handlar om kvinnans nojjor om utseende. Modern är för tjock tycker hon, yngsta dottern är knubbig vilket inte gör något (glöm aldrig Little miss Sunshine!) men tyvärr också odräglig, Mortimers karaktär är spinkig och osäker på gränsen till absurdum. Catherine Keener spelar den mest förankrade karaktären även om hon också har sin beskärda del av bekymmer. Det är lustigt på en metanivå att Mortimers karaktär är skygg om sin kropp och mycket självmedveten och ändå har vi en scen i filmen där Mortimer kör en full frontal nude-scen. Starkt av henne och scenen var rimlig med tanke på handlingen, dvs inte bara spekulativ. Hennes karaktär oroade sig om sina överarmar, jag imponerades av hennes mustiga "bush". Den kunde konkurrera med The Zohan's om störst i världen!

I Lovely & amazing är flera av karaktärerna om möjligt än mer osympatiska än i gårdagens film. Emily Mortimers karaktär kan kanske finnas i verkligheten, men hon är enligt egen utsago narcissistisk på det värsta sättet. Precis som sin mor tar hon hand om vilsna "puppies" mest för att fylla sitt eget bekräftelsebehov. Hon är osäker och jobbig. Inte speciellt intressant heller.

Barnskådespelare. Det är underbart när de är bra, men det blir mycket tydligt när de inte håller måttet. Jag tycker att den lilla flickan som spelar den vid filmens handling åttaåriga Annie inte höll måttet (som skådis!, inte bara runt midjan). Hon har lika lite liv i ögonen som Noomi Rapace. Vissa tycker kanske att total avsaknad av uttryck är hemlighetsfullt och spännande men jag finner det bara undermåligt.

Åter igen var det Catherine Keener som gjorde filmens mest sympatiska och intressanta karaktär. En annan sak som jag gillade med denna film, Friends with money och Enough said, är miljöerna. Holofcener har med dessa filmer etablerat sig som en av de främsta berättarna från södra Kalifornien och den övre medelklassen. Det är underbara miljöer som jag känner igen från Curb your enthusiasm och L.A. story.

Det lustiga är att jag brukar gilla Emily Mortimer, men här var hon inte bra alls. Detta var kanske helt enkelt inte en film för mig. Det kändes mer som att tjuvlyssna på en syjunta när tanterna drar igång sitt kackel om sladdriga magar och gäddhäng under armarna. Tråkigt.

Jag ger Lovely & amazing två Donnie Darkos av fem möjliga.

Betyg: 2/5

PS, Ok, så börjar vi se ett mönster här? Nicole Holofcener har gjort fem filmer till dags dato... Hennes femte film har legat och grott till sig till en 5/5 vid det här laget, hennes tredje film gav jag 3/5 och hennes andra film gav jag 2/5. Det lovar gott inför hennes fjärde film (Please give) medan prognosen för hennes första film (Walking and talking) inte är lika ljus.

PPS, mycket blått i bilderna ovan och nedan? Jag kommer ihåg filmen i varma röda, orangea och gula färger.

Friends With Money (2006)

Förra årets glimrande Enough said gjorde mig nyfiken på filmens regissör. Det visade sig vara en kvinnlig regissör och manusförfattare som låg bakom filmen, Nicole Holofcener. Enough said visade sig vara hennes femte film. Även filmbloggarkompisen Fiffi blev supersugen på Nicole.

Nu har jag kommit till skott med att se några av Holofcener's tidigare filmer. Jag börjar med Friends with money vilket är en film jag ägt på dvd länge men aldrig kommit mig för att se. Vi får följa fyra kvinnor runt fyrtioårsåldern som verkar vara kompisar från skolåldern. Tre är gifta och de är alla rika i varierande grad. En är singel, fattig och arbetar som "maid" hos rika familjer.

Skådespelarlistan är tämligen imponerande med Jennifer Aniston, Frances McDormand, Chaterine Keener och Joan Cusack i huvudrollerna. Aniston spelar den fattiga Olivia. Hon är stabil som vanligt utan att göra bort sig men också utan att det direkt sprakar runt henne. Joan Cusack har jag aldrig hyllat då hon väl alltid spelat flamsiga och överdrivna karaktärer (pga manus eller skådespelaren?). Här upplever jag henne kanske för allra första gången som en vuxen person men nu har hon blivit en tantig tant istället. Hon såg lite konstig ut i ansiktet, som en ödla nästan. Konstigt. Frances McDormand är bra som vanligt även om hon spelar en avskyvärd person. Jag gillar inte karaktären och där tycker jag att både manusförfattaren och skådespelaren måste dela ansvaret. Jag tror nämligen inte att det är menat att man ska ogilla hennes karaktär, men McDormand lyckas inte få mig att känna sympati för karaktären, bara äckel. Den enda som jag känner något lite mer positivt för är Holofcener's favoritskådespelerska Chaterine Keener. Hon funkar bra i filmen.

Otroligt snygga kläder (ärligt). Och vilket tyg! (ironiskt)

Jag brukar inte bry mig om vilket kön en regissör har, det borde kvitta. Det kvittade för filmen Enough said. Men i denna film blir det påträngande uppenbart. Fokus i filmen ligger på de fyra kvinnorna, och det är i sig fine, men de manliga birollerna är väldigt konstigt skrivna. Med ett undantag kan de mycket väl vara män som Holofcener känner fast hon skruvat till dem lite/mycket. De framställs som okänsliga och frånvarande. Jason Isaac och Scott Caan platsar in här. En trött förenkling och allt annat än djupa tredimensionella karaktärer.

Den enda manliga karaktären som till en början var intressant är Aaron spelad av Simon McBurney. En gay-ig superkänslig man som är intresserad av design, kläder, och tyger. Han är ljuvlig med sitt barn och ömsint som äkta make. Han är överseende med sin frus hatiska beteende och stödjande som vän (till de övriga kvinnorna). Hahahaha.... Jaja. Ungefär lika realistisk som om Holofcener kastat in en hobbit i denna dramafilm... Ni måste se filmen innan ni börjar klaga på mig här. Hehe, den karaktären var nåt alldeles extra.

Aaron

Jag fann mig också tycka att de flesta i filmen var ganska vidriga, egocentriska och neurotiska, men inte på det bra viset. Ta Aniston's huvudperson till exempel. Hon spelar den där vilsne personen som inte vet vad hon vill eller kan göra med sitt liv. En riktig slacker som har hoppat av sitt jobb för det var för jobbigt. Hon röker på så ofta hon kan (drogliberalism?). Arbetar som städerska men vill inte ta sig själv i kragen. Jag har sett karaktären som kille många gånger och inte alltid tyckt att den karaktären är speciellt härlig. I denna film är hon ändå den mest sympatiska. Vinner väl i och för sig mer eller mindre på walk over. Frances McDormands karaktär till exempel är äcklig, arg och ber alla hon ser att dra åt helvete. Ok, Holofcener, hon går igenom en 40-årskris. We get it!

Denna film hade behövt ett starkare slut. Stora delar av filmen handlar om hur olika rika karaktärerna är. Filmens avslutning knyter an detta tema. Jennifer Anistons karaktär träffar en överviktig arbetslös slacker och man tror omedelbart att filmens budskap ska bli något om att kärleken kan finnas överallt, att det inte har med pengar att göra. Men så blir det inte. Nej, Holofcener har en twist i bakfickan som gör att filmen faller ännu mer platt på sitt ansikte.

Tyvärr, detta var långt långt från lika bra som Enough said. Jag tyckte att den var ganska meningslös till slut. Visst, den kanske vänder sig till en kvinnlig publik, en publik som vill grotta ner sig i neurotiska kvinnors 40-årskriser. Hoppas då att filmen hittar till den publiken. Personligen känns detta som en kvinnlig västkustvariant i den genre Woody Allen regerar i. Och det finns något i filmen, där under ytan som är ganska bra men totalen håller inte ihop.

Nu har det gått en hel dag sedan jag såg filmen och den har redan ramlat ner från en stark trea till en svag dito. Trist. Jag var tvungen att skynda mig att skriva denna text så att betyget inte skulle hinna glida än längre ner. Jag ger Friends with money tre dyra hudkrämer av fem möjliga.

Betyg: 3-/5

Fiffi gillade denna film bra mycket mer än jag. Hon skriver i sitt inlägg dessutom om två andra filmer från Holofcener som jag också kommer se. Om vi tycker mer lika om de filmerna får du reda på om du besöker min blogg de närmaste dagarna...

Japp! Jennifer Aniston. Maid!

Synecdoche, New York (2008)

Adele: Everyone is disappointing. The more you know someone, it just... This whole romantic-love thing, it's just a projection anyway, right?

Detta är kanske den konstigaste och mest svårbegripliga film jag någonsin har sett. Samtidigt kändes allt jag såg naturligt när jag såg den. Så fort jag tänkte på vad den handlade om fattade jag inget, men varje enskild scen var självklar och klockren. Filmen är som en undflyende dröm, så självklar när den dröms, så svårbegriplig samma sekund den passerat.

Detta är en film om döden, ensamhet och psykisk sjukdom. Det är inte en speciellt munter film, men den är så annorlunda att jag inte kan annat än hylla den för att den är ett unikum.

Filmen startar helt normalt. Philip Seymour Hoffman är teaterregissören Caden. Han är gift med konstnärinnan Adele (Catherine Keener) och tillsammans har de den fyraåriga dottern Olive. Snart inser vi dock att de har problem i äktenskapet och Adele vill ha ett break. Hon tar dottern och åker på utställning Berlin några veckor. Här ändras filmens struktur helt obemärkt. Tiden blir nu helt uppfuckad. Varje scen är naturlig men tidsuppfattning hos Caden och därmed oss är ur led. I och med den depression Caden kastas in i slutar hans tiduppfattning att fungera. Hazel (Samantha Morton) bjuder ut honom på dejt men Caden tackar nej pga att han är gift. Hazel viskar då att det var ett helt år sedan Adele lämnade honom. Caden svarar att det var en vecka sedan hon reste iväg.

Filmens regissör/manusförfattare Charlie Kauffman ger inga tydliga vinkar om när historien hoppat framåt i tiden. I en scen får vi veta att Caden och hans teatersällskap arbetat med hans nya uppsättning i 17 år. Det kunde varit några veckor lika gärna. Caden dejtar Claire (Michelle Williams) och i nästa scen har de varit gifta ett tag och har en dotter, Ariel. Caden kallar dottern för Olive. För Caden frös tiden när Adele och Olive lämnade honom.

I övrigt innehåller filmen den ena drömlika sekvensen efter den andra. Hazel köper ett hus som brinner. Ja, brinner. Hela tiden. Hon gifter sig senare med fastighetsmäklarens son som bodde i källaren på det brinnande huset. Jennifer Jason Leigh gör den manshatande lesbianen Maria med mycket stor inlevelse. Maria blir mentor och älskarinna till Olive som lärs upp att hata sin far. Flickan tatueras ursinnigt tills hela kroppen är täckt och hon går via exoticamodelleringen till prostitution. På hennes dödsbädd försöker Caden nå sin dotter, men Olive är uppbrunnen av hat mot bilden av sin far. När hon dör faller tatueringen av ett rosblad av hennes arm i form av ett svart rosblad...

Det jag mest hade hört om denna film är den stora teateruppsättningen Caden sätter upp och att han hyr skådespelare som spelar (i filmen) riktiga personer. I en gigantisk lagerlokal bygger han upp en kopia av stadsdelen han bor i. Han hyr skådespelare som spelar honom själv och alla i hans omgivning. När skådespelarna inte hinner med hyr han in nya skådespelare som spelar skådespelarna som spelar personerna. Typ. Dianne West anställs för att spela en städtant och det slutar med att hon spelar Caden och tar över regisserandet av teaterstycket. Den har aldrig premiär. Caden själv slutar som städtanten i kopian av den byggnad dit Adele flyttat när hon flyttat tillbaka till New York för många, många år sedan. Dianne West's karaktärer regisserar Caden att spela städtanten ända till slutet.

Handlar filmen om identitet? Cadens spindelnät av skådespelare som spelar riktiga personer är ett metaprojekt av stor proportioner som skulle kunna antyda det, men nej. Det handlar om en fragmenterad och sönderfallande verklighetsuppfattning. En drömlikt helvete för honom som startades när hans familj lämnade honom. Det är en dröm på film. En mardröm i många lager.

Jag blir galen. Detta är en brutal film. Tråkig javisst. Men också otroligt förunderlig. Om du bara kommer innanför dess skal är den köttigt berikande. Ärlig. "Brutal honesty" pratar Caden om och ja - det är det den är.

Jag ger Synecdoche, New York fyra mind fucks av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Hazel: The end is built into the beginning.

Captain Phillips (2013)

Tom Hanks spelar kapten Richard Phillips vars fraktfartyg blev bordat av somaliska pirater våren 2009. Tompa är filmens stora stjärna, ja faktiskt den enda skådespelaren jag kände igen efter de inledande fem minuterna. Filmens andra stjärna är helt klart regissören Paul Greengrass. Han verkar gilla denna typ av film. En BOATS där han ganska opersonligt och osentimentalt beskriver vad som händer utan att ta uppenbar ställning för någon av parterna.

Efter jag sett filmen surfade jag runt lite bland bloggarna och la speciellt märke till Fiffis inlägg om filmen. Hon upplevde filmen tvärtom hur jag uppfattade den. För mig är historien bakom filmen jätteintressant, men jag känner inte speciellt mycket för karaktärerna i filmen. Händelseförloppet är däremot spännande. Jag tänker då på hur piraterna bordar skeppet, hur sjömännen agerar för att undvika det och hur den amerikanska militären agerar för att frita gisslan, SEALs in action... Det är en massa intressanta saker. Men jag betraktar händelserna utan emotionell insats. Som jag förstod Fiffi tyckte hon tvärtom. Lustigt.

Det finns två saker jag vill nämna om denna film. Låt oss börja med det inte fullt så bra. Filmen är fasligt lång och jag tyckte att den var ganska seg i mittenpartiet. Speciellt under scenerna i livbåten tappar filmen tempo på grund av att de drar ut på det som fan.

Däremot var sista scenen lika spektaculaire som jag hade hört. Utan att veta vad som skulle hända visste jag allt att det skulle vara speciellt. Och my gosh vilket avslut. Detta måste vara en av årets starkaste scener, och Tom Hanks bästa skådespelarinsats jag sett någonsin. Jag började dock inte grina till scenen men visst vad den otrolig. Scenen skulle kunnat falla till marken med en sämre insats från Hanks. Och här tror jag faktiskt att den långa sekvensen från livbåten får sin förklaring. På grund av dess längd kan vi som åskådare verkligen sätta oss in i den mentala press Cpt Phillips varit under och hans reaktion blir därmed realistisk och trovärdig.

Filmen var intressant och slutet är mycket starkt. Men även om jag förstår rationalen bakom andra halvan av filmen tycker jag ändå att den var lite svagare där. Det slutar med att jag ger Captain Phillips tre vattenkanoner av fem möjliga.

Betyg: 3/5

För den intresserade finner man Fiffis revy här.