tisdag 12 november 2019

52 Directors: Noah Baumbach


Noah Baumbach har seglat upp som Woody Allens självklara efterföljare. Jag upptäckte Noah i och med indy-filmen "The squid and the whale". neurotiska intellektuella personers liv i New York City. Likheterna med mästaren Woody var tydliga och etablerade. Under senare år har Noah samarbetat med flickvännen Greta Gerwig och det har varit underbart. En av de regissörer jag vill se oavsett vad de gör. Senaste filmen "Marriage story" går på årets filmfest.



Without further ado...



Noah Baumbach topp 5




5. Greenberg (2010)


Neurotiskt man flyttar mellan New York City och Los Angeles. Och Greta Gerwig!



4. The Meyerowitz stories (New and selected) (2017)


Nostalgiskt och sorgligt om familj från New York City som ska fira faderns livsverk.



3. The squid and the whale (2005)


Melankoliskt och humoristiskt om familj som splittras i New York City. Självbiografiskt.



2. Mistress America (2015)


Ensam och lite vilsen collegestudent i New York City får en entusiastisk mentor. Greta Gerwig!



1. Frances Ha (2012)


Greta Gerwig ÄR Frances Ha som springer fram längs gatorna i New York City på jakt efter sitt liv.



Jag har sett åtta av Noahs elva filmer:

  1. Kicking and screaming (1995)
  2. The squid and the whale (2005)
  3. Margot at the wedding (2007)
  4. Greenberg (2010)
  5. Frances Ha (2012)
  6. While we're young (2014)
  7. Mistress America (2015)
  8. The Meyerowitz stories (New and selected) (2017)

Amadeus! Hair! Idag bloggar Mr Christian om regissören Milos Forman.

Nästa vecka blir det "keep it in the family"...

måndag 11 november 2019

Mr. & Mrs. Smith (1941)


Mr. and Mrs. Smith är en av få komedier, och kanske den enda screwball comedy'n, som Alfred Hitchcock gjorde. Storstjärnan och familjevännen till familjen Hitchcock Carole Lombard ville att han skulle regissera henne i filmen. Hitch har sagt att han inte förstod sig på personerna som filmen handlade och jag kan bara hålla med. Det går inte. Även om Carole Lombard gör ett bra jobb är de två övriga manliga huvudrollerna spelade av Robert Montgomery och Gene Raymond slätstrukna och menlösa.

Filmens stora problem är att den inte är speciellt roligt för det mesta och för en komedi är det allvarligt. Den är kompetent gjord men det sprakar inte om karaktärerna eller dialogen som det brukar göra i de bästa filmerna ur genren. Manus är direkt svagt då författaren glömmer helt av att etablera paret Smiths förhållande och därmed saknas "stakes" i filmen. Jag bryr mig inte speciellt mycket om hur det går för paret.

I säsongens fjärde avsnitt behandlar vi denna svaga Hitchcock-film. Det känns som att det fanns fler roliga historier att prata om från inspelningen än från själva filmen. Carole Lombard var en frisk fläkt. Tyvärr blev detta hennes näst sista film då hon dog i en flygolycka 1942 endast 33 år gammal.

Lyssna på vårt poddavsnitt för denna film här.

Betyg: 2/5

En så kallad "screwball comedy"
"Jojje"-spaningen, pariserhjulet

Lombard regisserar Hitchcock för hans cameo

söndag 10 november 2019

Ben Fogle: New lives in the wild - Series 2 (2014)


I serien New lives in the wild åker den hypertrevlige Ben Fogle ut och besöker människor som slitit sig loss från det vanlig livet vi i väst lever - "the 9-5 jobs with family, house, car and dog". Det är mestadels britter och amerikanare som flyttat ut i vildmarken, med några undantag. alla pratar engelska! Många av dem han besöker har startat om sina liv, "a clean plate".

Series 2 fortsätter i samma anda som första säsongen med fyra avsnitt. De två sista avsnitten är de bästa.

I första avsnittet besöker Ben en galen snubbe i Georgia i USA som lämnade sitt liv bakom sig och flyttade ut i en träskmark. Han bor i ett egenbyggt hus i ett träd. Det verkar vara extremt äckligt att bo där i träsket, det är svinvarmt, fuktigt, insekter och myggor och han har inget rent vatten. Han dricker gyttjigt vatten från träsket. Dessutom verkar snubben vara en rejäl "bullshittare". Han ser sig själv som en sexguru och allmänt mästrande om hans egen förträfflighet.

Det andra avsnittet tar oss till Himalaya där Ben besöker en indisk före detta stridspilot som ärvt en liten plätt mark och ett hus uppe i bergen. Avsnittet är inte riktigt lika intressant då mannen och familjen inte bor ute i vildmarken utan mer i en glest befolkat område, men de har grannar och en lite by nära sig. De bort i och för sig på mycket hög höjd så det får man respektera. Även denna gubbe är lite mästrande men hans livsöde var dock inte speciellt imponerande.

I det fjärde avsnittet får vi i alla fall träffa en mycket spännande person. Det är en drygt femtioåring britt som tidigare emigrerat till Australien. För lite drygt tio år sedan ville han bryta upp. Vad han gjorde var att auktionera då bort allt han ägde på eBay och blev därmed något av en kändis. Därefter spenderade han två år med att gå igenom en bucket list med 100 galna upptåg, ett per vecka. Till sist köpte han en liten ö i skärgården i tropiska Panama i latinamerikan. Där lever han nu med sin flickvän (från London, ytterligare en person som klippt banden med det moderna livet).

Det intressantaste avsnittet är det tredje. Här får vi träffa en man från Florida som flyttat ut i djungeln i Filippinerna med sin inhemska fru och deras tre barn. De bor i en liten by med fruns familj och släkt. Mannen är klart labil och han har eventuellt svåra psykologiska problem. Han tar emot Ben väl inledningsvis, men mitt under veckans ballar han ur och blir hotfull. Det dricks kopiösa mängder alkohol med spyor och bakfylla. En klart intressant och för hela serien udda sekvens.

Detta är fortfarande bra, jag fortsätter med series 3.

Betyg: 3/5



lördag 9 november 2019

Tangerine Dream - Stockholm (2019)


Tangerine Dream på Nalen, fredagen den 1:a november 2019


Häromveckan var det klassiska tyska elektronmusikbandet Tangerine Dream på besök i Stockholm. Jag, Johan och Niklas sammanstrålade vid Nalen för lite plipp-plopp-musik.

Bandet grundades redan 1967 av Edgar Froese. Den nuvarande konstellationen består dock endast av en trio musikers som kommit med i bandet under det senaste decenniet, och efter Edgar gick ur tiden 2015 har Thorsten Quaeschning tagit över som bandledare. Jag som inte följt bandet speciellt noga visste inte ens att Edgar inte var med längre. Så kan det gå när man inte känner igen artisternas utseende.

Jag lyssnade en hel del på Tangerine Dream förr i tiden, hemma i Skövde och under åren i Uppsala. Skivan Stratosfear var en favorit. De gjorde också en massa bra filmmusik där låten Love on a real train från den ikoniska scenen mellan Tom Cruise och Rebecca De Mornay i filmen Risky Business från 1983 sticker ut.

Efter en uppvärmningsöl med Johan sammanstrålade vi med Niklas och in på Nalen. Det är en förbaskat fin lokal det där. Nalen Klubb är såklart platsen för alla tre Slayer Club som gick av stapeln för några år sedan. Mycket trevliga minnen. Stora Nalen är intim och andas femtiotal.

Konserten var ganska bra, lite ojämn och antagligen snäppet för lång. På scenen två herrar med ett antal synthar vardera och mellan dem en ung kvinnlig violinist. Elfiol! Fina grejjer.

Vissa låtar var mycket långsamma och lite utmanande. Låtarna ackompanjerades av bildspel eller filmer på duk, ibland ganska bra men oftast lite simpla och amatörmässiga.

Men vissa partier av konserten var mycket bra! Jag fick till min glädje höra både Love on a real train och Stratosfear live. Mycket trevligt. Efter cirka 90 minuter gick de av en kort stund för att sedan köra ett väldigt långt extranummer. Det inleddes med ett fantastisk fint fiolparti som var mer klassisk än elektronisk musik. Sedan tog de svepande synthmattorna över i den 45 minuter långa sista "låten". Oklart om det var en låt som finns på skiva ens.

Allt som allt var det mycket trevligt att hänga med Johan och Niklas. Tack för en trivsam kväll, grabbar! Konsertmässigt var detta inte en show som gav mig gåshud, men det var kul att ha sett dem live. Synd bara att jag inte tog chansen innan Edgar gick ur tiden.


Stratosfear

Set list:
  1. Monolight
  2. Betrayal (Sorcerer Theme)
  3. Mothers of Rain
  4. Tangram
  5. Power of the Rainbow Serpent
  6. Madagasmala
  7. Love on a Real Train
  8. (Unknown)
  9. It Is Time to Leave When Everyone Is Dancing
  10. Los Santos City Map
  11. (Unknown)
  12. (Unknown)
  13. Roll the Seven Twice
  14. (Unknown)
  15. Stratosfear
  16. (Unknown)




fredag 8 november 2019

The Art of Self-Defense (2019)



The art of self-defense är med i årets filmfestival i sektionen American Independent och detta är en mycket typisk film från just den sektionen. Filmen är den andra filmen från regissören Riley Stearns. Jag har inte hört om en enda av produktionsbolaget End Cues tidigare filmer och den är distribuerad av Bleeckers Street som tidigare distribuerat smala, men bra, filmer som Paterson, Captain Fantastic och Without a trace.

Denna film är något av en modern Falling down. Denna gång är det Jesse Eisenberg som ramlar ner och bestämmer sig för att inte ta skit mer efter att han blivit rånad och misshandlad av ett gäng busar en mörk kväll. Han bestämmer sig för att börja träna karate!

Filmen är quirky på det bra sättet. Karaktärerna är alla lite egna och man vet inte riktigt var man har filmen mest hela tiden. Den överraskar både då det gäller handlingen men också hur karaktärerna är och hur de beter sig. Jesse Eisenberg är väldigt bra och som klippt och skuren för sin Casey. Men filmen behållning är ändå Alessandro Nivola i rollen som Sensei, karakteklubbens andlige och fysiske ledare.

Jag kan varmt rekommendera filmen för er som vill se bra film från oberoende film-Amerika. Om inte annat för att få lära sig tekniken att penetrera någons skalle med ett finger! Amerikansk independentfilm är vital och den har här levererat en mycket intressant och bra film. Jag har tänkt mycket på filmen sedan jag såg den och det är möjligt att den kommer växa än mer allt eftersom. Den har något speciellt.

Betyg: 3+/5 




torsdag 7 november 2019

Parasite (2019)


Parasite är en intressant film. Bong Joon Ho som tidigare bland annat gjort Snowpiercer har här ännu en film som behandlar klasskampen mellan de rika och de fattiga. Denna gång gör han det inte lika tydligt vilken grupp som är de moraliska vinnarna. I denna film är karaktärerna i en gråskala, inte så svart och vitt som det presenterades i Snowpiercer. Det som gör filmen lite intressant är att den vann det största priset i Cannes filmfestival och de flesta filmkritikerna verkar hylla den något våldsamt. Själv tyckte jag den var ganska tråkig. Visst var huset häftigt och något av ett arkitektoniskt mirakel, men det behövs lite mer än så för att filmen ska bli bra.

Det andra som är fascinerande med filmen är hur folk diskuterar om den. Jag lyssnade på Filmspottings snack om filmen och tyckte att de var fel ut flera gånger när de förklarade regissörens mening med olika saker. Det kändes som att de misstolkat flera scener för att få det att passa in deras känsla om filmen. Mycket intressant.

Familjen Kim (de fattiga) är filmens huvudpersoner och med tanke på hur negativt de är presenterade under filmen är jag ytterst tveksam till om vad regissörer egentligen vill mena med filmen. Det är ovanligt att se film med huvudpersoner som är klandervärda och uppvisar riktigt uselt beteende under alla filmens tre akter. De gör den ena svinaktiga saken efter den andra och de blir aldrig bättre under filmens gång. Som om de för alltid var fast i sina personligheter. Något vi alla är. Hur mycket man än skulle vilja ändra på sig är det något av det svåraste som finns.

Det lustiga är att killarna i Filmspotting inte alls verkade känna av denna tvetydighet. Det var också slående att i princip allt som paret Park (de rika) gjorde hade varit trivialt, och till och med ganska rimligt, om inte regissören presenterade det som stora "dödssynder". Jag fann inte dessa synder underbyggda alls och då skär det sig rejält när det känns som att regissören manipulerar åskådaren att känna på ett visst sätt under filmens slutakt. När regissörer far fram och manipulerar mina känslor så uppenbart reser jag taggarna utåt. Vill tänka själv! Även om det också kan vara ett falsarium vill jag i alla fall inte vara medveten om manipulationen!

Nej, detta blev inte speciellt bra i mina ögon. Men visst om man skulle mäta en films värde efter hur mycket man kan diskutera om filmen skulle denna film får högre poäng. Om någon vill diskutera filmen med mig passar det nog bäst över en flaska rödvin på lämplig krog.

Betyg: 2/5

tisdag 5 november 2019

52 Directors: Cameron Crowe


Cameron Crowe är musikjournalisten som blev manusförfattare och filmregissör. Hans bakgrund gör att man inte förvånas över att flera av hans filmer handlar om musik och musikers. Vid sidan av musiken är oftast hans filmer mycket fokuserade på karaktärerna. Jag gillar dem mycket.



Without further ado...



Cameron Crowe topp 5




5. Say anything... (1989)


John Cusack är en skön typ som jagar efter ung smart skönhet. Frasiers pappa är ung!



4. Vanilla Sky (2001)


Superstjärnan Tom Cruise springer allt vad han orkar i denna film. Underskattad thriller!



3. Singles (1992)


Daterad men underbar film om ett gäng "twenty somethings" i Seattle i början av grunge-eran. Chris Cornell RIP.



2. Jerry Maguire (1996)


Superstjärnan Tom Cruise spelar Leigh Steinberg i romantiskt drama om en agent i sportens värld. Crowe har myntat två av de mest kända citaten i filmhistorien. *



1. Almost famous (2000)


Semi-självbiografiskt. Lester Bangs och Ben Fong-Torres är riktiga personer. Penny Lane kan vara  filmvärldens bästa Manic Pixie Girl.



Jag har sett sex av Crowes åtta filmer:

  1. Say anything... (1989)
  2. Singles (1992)
  3. Jerry Maguire (1996)
  4. Almost famous (2000)
  5. Vanilla Sky (2001)
  6. Elizabethtown (2005)

*) "You had me at hello"

Hoppa nu över och kolla in vad Mr Christian har att säga om Mr Roman Polanski.

Nästa vecka handlar det om Woody Allens arvtagare för intellektuella neurotikers liv på film.

måndag 4 november 2019

Foreign Correspondent (1940)


Tredje filmen under säsong 6 av Shinypodden Foreign correspondent var klart mer underhållande än förra filmen Rebecca som också kom ut 1940. De är väldigt olika, denna film en lättsam äventyrs-spion-thriller med romantik och humor. Rebecca är den tyngre och lite mer snofsigt trumpna filmen som läskar litteraturkritikerna mer.

Men det är klart att Foreign correspondent har fått stå i skuggan av Rebecca även om den faktiskt också fick flertalet Oscarsnomineringar, hela sex stycken. Under senare år verkar filmen fått ett uppsving och den har bland annat förärats en Criterion Collection-utgåva.

Filmen påminner om flera av Hitchcocks filmer från 30-talet om en oskyldig man som jagas av de onda och som samtidigt försöker ta reda på sanningen för att lösa problemet. Filmens "leading couple" Johnny och Carol spelas av Joel McCrea och Laraine Day. De är tyvärr ganska bleka även om det kan vara svårt att direkt sätta fingret på vad som fattas dem. Därmed blir filmens styrka handlingen och de för tiden imponerande specialeffekterna.


Flera scener är riktigt häftigt filmade och genomförda, dessutom snygga. Mordet på trappan till en stor byggnad med efterföljande jakt på mördaren genom ett hav av svarta paraplyer, scenen inne i väderkvarnen, flygkraschen samt klättrande på utsidan av Hotel Europe var alla riktigt najs.

En klart underhållande film som ändå har en bra bit kvar att bli en riktigt tung favorit. Om ni vill veta mer om filmen gå gärna in och lyssna på mitt och Frans snack om filmen i podden, där ni bland annat får höra vilken detalj från Hitchcocks eget frieri till Alma som han lät inspirera en scen i denna film. Ni finner podden här.

Betyg: 3/5


söndag 3 november 2019

Agatha Christie's Poirot - Series 4 (1992)


Den fjärde säsongen av Agatha Christie's Poirot är den första korta säsongen som bara består av långfilmer, tre närmare bestämt. Ordningen på avsnitten/filmerna är intressant då de inleder med den bästa och följer upp med den näst bästa och har den svagaste sist. Udda ordning om ni frågar mig. Jag skulle avslutat med den starkaste filmen.

Alla tre filmerna bygger på romaner. Den första är den välkända "The A B C murders". Här utmanas Poirot på en intellektuell kamp av en till synes vansinnig seriemördare. Hjärnornas kamp påminner lite om dem emellan Sherlock och Moriarty faktiskt. Morden sker på lite olika ställen i södra England. Mysteriet i filmen är ganska knepigt och för en gång skull får vi följa den misstänkte parallellt med utredningen vilket inte hör till det normala hos Poirot-filmerna. Dessutom är Alexandre bonaparte Cust en mycket complex och intressant karaktär. Han spelas av Donald Sumpter känd från GoT. Men som vanligt är det humorn som firar de största triumferna. Poirot går med ännu kortare steg! Där finns en underbar lite bihistoria om den uppstoppade kajmanen som Captain Hastings har med sig till Poirot från sin resa i Sydamerika. I en kul scen uttrycker Hercule förvåning över mördarens skryt över att vara intellektuellt överlägsen. Alla i rummet skrattar gott åt Hercule, men bara då han inte ser. Kul detalj. I en annan scen om kvällen är Chief Inspector japp stressad och utropar förargat "And I haven't even had my tea yet". Bara i England!

Den andra filmen heter "Death in the coulds". Boken den bygger på heter "Death in the air". Poirot är på semester i Paris och i planet på väg hem till London sker ett mord. Sedan sker mordutredningen om vartannat i London och Paris. Vi får lära oss att Hercule är flygrädd! Filmen är småkul. Christie signalerar kanske ett avståndstagande mot adeln då den unga och arroganta Lady Horbury är svinig mot alla runt sig. Eller kan det vara något filmteamet adderat? Det finns som vanligt en massa humoristiska scener, bland annat när Japp dominerar sin franske kollega som en alfahanne, och scenen när fransosen får upprättelse.

Den tredje och sista filmen heter som den gamla engelska barnramsan "One, Two, Buckle My Shoe". Filmen inleds med en flashback till Indien 1925. Sedan utspelas resten i London i mitten av 30-talet som de resten av serien. Mysteriet är hyfsat komplext men filmen som sådan är kanske snäppet svagare. Jag har inte riktigt förstått kopplingen mellan historien och namnet på boken, och filmen. Kan det vara den simpla kopplingen att ett spänne på en kvinnosko hade en del i lösningen som Hercule listade ut?

Säsongen var såklart annorlunda med de tre långfilmerna. De höjde sig inte nämnvärt kvalitetsmässigt över de kortare avsnitten. Lår oss se hur det utvecklas framöver i serien.

Betyg: 3/5

lördag 2 november 2019

Howard Hawks festival


Häromveckan var Carl på besök. Vi skulle se två Howard Hawks-filmer i min privata biosalong. Först ut var det The big sleep. På den amerikanska dvd-utgåvan finns lustigt nog två versioner av filmen, dels den från 1946 som gick upp på bio, dels originalversionen från 1945. Filmbolaget väntade med att släppa filmen och valde att spela om en del scener då de var oroliga den inte höll måttet. Vi var sugna på att se denna av oss båda osedda version.

Det började med att jag såg om den vanliga versionen från 1946 på fredagskvällen. Jag hade bara diffusa minnen från filmens handling sedan första titten, men en tydlig bild över vad jag tyckte om den rent känslomässigt.

Trots att jag såg om filmen var handlingen lika galet komplicerad och höljd i dunkel som jag uppfattade den första gången. En del av filmens charm ligger i den beslöjade och svåråtkomliga storyn. Mycket av det diffusa kommer från att en massa folk ingår i storyn som vi inte får se alls eller knappt i bild. Det gäller att hänga med i dialogen och föra anteckningar för att få ihop det helt själv!

Bogart och Bacall är väl helt ok i filmen, men jag är inte ett stort fan av någon av dem. Istället tycker jag att Martha Vickers som lillasystern Carmen är filmens behållning. Jag hade också uppfattat att 1945-versionen skulle ha fler scener med henne.

Hoppar fram till lördag eftermiddag och Carl dök upp. Med snacks i skålarna slog vi oss ner för att se 1945-versionen. Båda versionerna är lika långa men men har bytt och spelat om flera scener. En stor skillnad i 45:an är ett längre parti i mitten av filmen där allt stannar upp och Bogart och poliserna pedagogiskt går igenom allt som har hänt i en scen fylld av exposition. Denna scen gjorde att handlingen klarnade rejält, men det känns bra att de klippte bort den då filmens mystik försvann till stor del med all denna övertydlighet.

Tyvärr visade det sig att jag hade missuppfattat det där med fler scener med lillasyster Carmen. Istället var det fler scener om henne och vad hon gjort som menades. Det var attans synd. Däremot hade Bogart och Bacall hunnit gå och gifta sig mellan tagningarna och Hawks valde att spela om flera scener dem emellan då han tyckte att Bacall var mer självsäker och naturlig i sitt skådespelande. Detta var också ett bra beslut.


Efter titten såg vi också på en kort dokumentär där en filmvetare gick igenom skillnaderna mellan versionerna vilket var mycket givande. Bacalls agent hade bland annat drivit på för att spela in nya scener med henne. Tydligen tyckte man att hennes insats i 45-versionen riskerade att krossa hennes karriär! Nja, jag vet inte om det var en så stor skillnad i  hennes insats, men de nya klippen var i alla fall bättre, om något. Bland annat tror jag att den lustiga scenen när hon kliar sig på knät inne i Bogarts kontor kommer från 46-tagningarna. Och det är ju en av filmens roligaste scener!

Jag gillade också hur Bacall ligger ner i framsätet båda gånger Bogart kör henne i sin bil:


Det var kul att se 45:an även om den inte var lika bra som den vanliga bioversionen från 46, speciellt då vi med hjälp av dokumentären fick se in bakom kulisserna.

Efter filmen lagades och avnjöts vegetarisk pasta med rödvin.

Resten av kvällen vigdes åt Hawks klassiska western Rio Bravo. Till skillnad från The big sleep som Carl sett en massa gånger hade han inte sett denna en endaste gång, och därför blev det en bra avrundning på vår lilla endagars Howard Hawks-festival.

Jag tyckte nog att The big sleep var snäppet bättre när jag såg den för andra gången, men den får fortfarande en trea av mig igen i vilket fall. Versionerna är inte dramatiskt skilda i kvalitet, men 46:an är ändå klart bättre. Carl var mer generös och ger filmen 4,5/5.

Rio Bravo är en favorit som jag numera har sett så många gånger att den inte överraskar mig längre. Fortfarande en femma dock. Carl verkade hyfsat road av filmen. det var svårt att avgöra under titten! Han ger den 3,5/5. Kan den kanske växa vid en omtitt?

Det var mycket trevligt att se dessa Hawks-klassikers med en annan filmnörd. Tack Carl för ett trevligt lördagshäng.



torsdag 31 oktober 2019

Toy Story 4 (2019)


Woody har arbetat hela sitt långa liv för barns bästa. Men hur blir det när "hans barn" hittar nya leksaker och går Woody förbi? Efter ett liv i barnens tjänst, vad återstår när barnet, "guden", kastat dig åt sidan?

Sällan har Toy Story-serien så tydligt signalerat konceptet att barnet är Gud och de levande leksakerna är Gudens tjänare, som när barnet Bonnie de facto skapar ett nytt liv i inledningen av Toy Story 4.

Man kunde kanske tro att serien var klar i och med trean, men så var icke fallet. Den fjärde filmen behandlar efterspelet på ett briljant sätt. Jag ångrar bara att jag inte såg om de tre första filmerna före jag såg denna då vi återbesöker en hel del karaktärer och teman som etablerats och behandlats i de tidigare filmerna.

I fyran förbyts ett religiöst blint troende på sitt barn mot något nytt, kan det vara kärlek, kan det vara vänskap, kan det vara ett eget liv som något annat än en slav?

Som vanligt med de bästa Pixar-filmerna har denna film flera lager. Vi får humor och kul karaktärer på flera nivåer. Filmen fortsätter att ge en intressanta saker att fundera på efter den är slut. Jag finner mig konsumera den långt efter själva titten är slut. Den lilla figuren Forky hänger sig kvar. Lustig figur det där.

Den roligaste nya karaktären är dock den kanadensiska Duke Kaboom som har så svårt att leva upp till sin egen reklamfilm. Han pratas av de senaste årens guldgosse Keanu Reeves. Yes We Canada!

En annan mycket kul detalj är skämten runt karaktärernas inre röster där Buzz löser frågan på ett förträffligt och mycket underhållande sätt.

Filmens "bad guy" är mycket bra, en komplex figur med en hustlers röst. Ja, hon pratas av Christina Hendricks känd som Saffron från Firefly. Hennes henchmen är nästan lika creepy som dockan i Buffy-avsnittet "The puppet show".

För övrigt gillar jag fåret Billy, Goat och Gruff. Det är roliga tjejer det.

Ett stort tips de de som inte sett så mycket Pixar-filmer, looking at you Jojjenito. Se alla fyra Toy Story-filmerna ihop, som den serie de är. Det blir filmerna bättre av totalt sett då alla uppföljare refererar till de tidigare hej vilt. Jag ser fram emot att se om alla fyra vid tillfälle och då låta blommorna i denna bukett öppna sig fullständigt.

Det blir en stark trea efter första titten, men jag kan tänka mig att filmen växer vid omtitt.

Betyg: 3/5