torsdag 31 januari 2019

Roma (2018)


Alfonso Cuarón är en mästerlig regissör. Hans semiautobiografiska svartvita film Roma är otroligt snygg. Rent filmiskt är det tipp-topp, men känslomässigt är denna film lite mer utmanande. Jag kände mig både distanserad och engagerad! Den gav mig mycket starka känslor. Det var vemod och obehag och jag kände mig skakad i grunden efter jag sett filmen. Det gick ett dygn innan jag lyckats skaka av mig den filmiska filten som låg över mig, och minnet från scener och bilder kommer finnas kvar länge.

Jag kan tänka mig att filmen kan få alla möjliga reaktioner. Å ena sidan är den uppenbarligen extremt personlig för Cuarón men å andra sidan tycker jag inte att filmens huvudperson är tydlig för mig. Man måste vara observant för att ens lägga märke till henne och det är, om inte ett problem, i alla fall något tämligen ovanligt för en huvudperson i en film.

Filmen är till stor del en socialrealistisk vardagsbänk där allt elände som kan hända Cleo händer Cleo. Hon känns som ett offer mest hela tiden. Hon befinner sig i en fruktansvärt svag position i samhället, men hon verkar också tämligen passiv. En film som gått in mer för att visa vem hon är hade antagligen kunnat visa oss hennes drömmar och vad hon gör för att förverkliga dem. Nu känns det ibland som att hon bara finns där. Ändock når beskrivningen av ett antal olyckliga situationer fram till mig. Filmen är stark trots dess distans. Det är galet. Med tanke på att detta är Cuaróns kärleksförklaring till kvinnan som arbetade som barnskötare i hans familjehem kan man tänka sig att Cleo egentligen är hans minne av den verkliga kvinnan. Och det är kanske därför hon ibland upplevs så otydlig, som ett minne ibland kan vara.

Men oavsett alla betänkligheter om filmens specifika väsen är det en film som jag ofta tänkt på. Scener eller bilder poppar upp i mitt huvud. Den har givit ett starkt intryck på mig.

En liten, liten detalj som jag funderade på redan under titten var varför Cleo och Adela inte skötte hunden och dess bajsande bättre. Det kändes som att de helt struntade i det orimliga att hunden använde familjens inklusive Cleos och Adelas entré som rastplats. Jag undrar om det ligger en undermening eller symbolik i detta men jag har svårt att se den i så fall.

Jag ger Roma fyra strömmar under ytan av fem möjliga.

Betyg: 4/5










tisdag 29 januari 2019

52 Directors: Luc Besson


Tillbaka till åttiotalet. Jag var en gröngöling som filmälskare. En spännande fransk regissör upptäcktes och det var ingen mindre än Luc Besson. Det kändes som att han inte kunde göra något fel. Pangfilm efter pangfilm. Senare tappade han stinget, försvann från min radar för att dyka upp med animerade barnfilmer och som producent för lökiga actionfilmer. Men vi har ju en radda bra filmer från förr kvar i alla fall.

Det är svårt att rangordna dem då vissa endast lever på numera diffusa minnen medan andra är omseddamer nyligen. Projektet 52 Directors skulle kunna ha krävt att se om alla filmer som listas, men så är det nu inte. Kanske något för framtiden, vem vet?

Without further ado...



Luc Besson topp 5




5. Nikita (1990)

En riktigt najs actionthriller i gränslandet mellan åttiotalet och nittiotalet. Förlöpare till den lite vassare actionfilmen som kom att utvecklades under decenniet. Slog den häftiga sci-fifilmen Lucy på nostalgipoäng.



4. Det stora blå (1988)

En poetisk film om fridykare, eller är det om drömmare och drömmar? Var länge sedan jag såg denna film men jag tror att den håller än idag. Älskar havet och denna film har många fina bilder på det.



3. Subway (1985)

En ungdomsfavorit. Hade den på vhs-band till och med. Christopher Lambert var ju bra och Isabella Adjani mörkhårig. Vi ser såklart också Jean Reno, det är sedan gammalt i Bessons filmer. 



2. Leon (1994)

En mycket skarp film med en fårodig Jean Reno, en ung Natalie Portman och en lysande Gary Oldman. Detta är en ikonisk film. Tajt berättande, mycket action och än mer filmisk känsla och mottagna känslor.



1. The fifth element (1997)

Den mest fantastiska filmen på listan. En film som tilltalar de flesta av mina filmiska nerver; kärlek, sci-fi, humor, action. Suveräna skådespelarinsatser från hela casten. Till och med från Luke Perry. Favoriter som Ian Holm, Gary Oldman, Brion James (från Blade runner) och en hysteriskt rolig hysterisk Chris Tucker. Bärst är dock Bruce Willis och Milla Jovovich. 


Jag har sett åtta av Luc Bessons filmer och alla åtta är sevärda. Min starkaste bubblare är Lucy och Le dernier combat. Valerian-filmen var inte bra egentligen, men visuellt var den exceptionell.

  1. Le dernier combat (1983)
  2. Subway (1985)
  3. Det stora blå (1988)
  4. Nikita (1990)
  5. Leon (1994)
  6. The fifth element (1997)
  7. Lucy (2014)
  8. Valerian and the City of a Thousand Planets (2017)

Hoppa nu över och kolla in vad Mr. Christian tycker om Luc Besson.

måndag 28 januari 2019

Fireflypodden - Bushwacked


Bushwacked är Fireflys Aliens-avsnitt. Det utspelas uteslutande ute i rymden och det är faktiskt spännande på riktigt. Det påminner mig mycket om Aliens då vissa av scenerna och dialogen måste vara en homage till den James Camerons fantastiska sci-fi och actionthriller från 1986.

Avsnittet är också det första avsnittet som inte är ett renodlat pilotavsnitt. Men i detta avsnitt fördjupas karaktärerna och deras inbördes relationer. Joss har också sagt att tv-serier kan behöva flera pilotavsnitt då många tittare kommer med på tåget först några avsnitt in i serien. Detta måste varit sagt under en era då man i första hand tittade på tv-serier på vanlig tv på de förbestämda tider som tv-kanalen bestämde.

Bushwacked har sina poänger, både spänning undr första delen och sedan mycket humor i mitten för att avslutas på med en ganska bister tonalitet i sista akten. Som alltid en hög nivå, det är ändå Firefly. Men i seriens ranking ligger detta på undre halvan.

Lyssna på mig och Johan diskutera avsnittet i tredje avsnittet av Fireflypodden. Ni hittar avsnittet här.





söndag 27 januari 2019

Minding the Gap (2018)


Även om jag gillar dokumentärer, ja till och med ibland älskar dokumentärer, brukar de aldrig få plats på mina topplistor över årets bästa filmer. Jag tror inte att jag har en enda dokumentär på någon av de tidigare listorna, eller hur va? Jag har inte dubbelkollat, nyfikna läsare får gärna rätta mig om jag kommer ihåg fel. Men nu kan det kanske vara dags! Ska 2018 bli året då det händer?

Minding the gap är en dokumentär av filmaren Bing Liu. Inspelad under 12 år i staden Rockford, Illinois, följer han sitt eget och sina vänner Kiere och Zacks liv. Och jag som trodde att detta var en dokumentär om skateare och skate boarding. Jag trodde att detta kunde vara dokumentären som gick hand i hand med den bra spelfilmen Skate kitchen.

Och visst skatboardas det i Minding the gap också, och några av filmens snyggaste sekvenser är på skateboarding. Men filmen handlar egentligen om något helt annat.

Betyg: 5/5



lördag 26 januari 2019

The Rider (2017)


The rider är en mycket mycket fin film som överöser mig med känslan av vemod och längtan. Det finns en gnutta hopp någonstans i den, väl gömd mellan vågorna av förtvivlan. Det är också en skum film, en blandning av dokumentär och spelfilm. Kinesiskan Chloé Zhao lärde känna rodeokillen Brady Jandreau och ville ha med honom i en film. Sedan fick han en allvarlig huvudskada efter ett fall på rodeo och det hela slutade med att Zhao skrev filmen The rider som bygger på Jandreaus historia. I filmen heter han dock Brady Blackburn. Men han spelar sig själv, likväl som hans far och syster spelar sig själva, fast med fiktiva namn. Så man kan gissa att detta är en fiktiv film som bygger extremt mycket på verkliga livet. Flera av övriga karaktärer spelar sig själva, till exempel en annan rodeostjärna som skadat sig för livet, Lane Scott.

Jag hade hört mycket gott om filmen och jag hade höga förväntningar. Och jag gillade filmen skarpt. Den kommer inte aspirera på topplistan, men det är en stark film som jag bär med mig ett långt tag efter titten. Det finns scener mellan människorna i filmen som känns otroligt sanna. Men en av dess största styrkor är att den är så oändligt vacker att den nästan försatte mig i ett meditativt tillstånd.

Filmen är lyrisk skulle man kunna säga. Det händer inget, men var och varannan scen har något poetiskt över sig. Inspelad i South Dakota så den har miljön och naturen på sin sida. Gud kanske finns ändå? Filmen talar till mig på samma sätt som konst kan göra och det säger mig att detta är något speciellt.

Jag kände mig mer ledsen än upprymd av att se denna film. Vet inte hur jag ska bedöma det i betygsammanhang. Michael Phillips från Chicago Tribune har den som den bästa filmen från 2018. Den är innerlig, men inte en topp 10 för mig. För övrigt hade filmen premiär i Cannes i maj 2017.

Jag ger The rider fyra livsdrömmar av fem möjliga.

Betyg: 4/5






fredag 25 januari 2019

The Mule (2018)


Stockholms Filmdagar gick av stapeln förra veckan och där visades idel förhandsvisningar på kommande biofilmer. Clint Eastwoods crime-drama The Mule har premiär idag. det var den film jag på förhand var mest säker på att jag skulle välja. det betyder inte att jag trodde att den skulle vara allra bäst, och så blev fallet också, men det var den jag helst inte missade.

Clintan regisserar och spelar huvudrollen Earl Stone, en jättegammal man som smugglar knark mellan städer i USA för någon av de mexikanska kartellerna. Tydligen är denna film baserad på en sann historia, ett faktum jag inte visste om när jag såg filmen. Filmen kan ses oavsett.

Detta är en riktigt fin och trevlig film. Det är en slow burner som hänger sig kvar i huvudet lång tid efter jag såg den. Filmen är inte superspännande, men den håller mitt intresse hela vägen igenom. Jag älskar att se Clintan agera, speciellt nu på gamla dagar. Han är väldigt bra i denna film. I övrigt är skådespeleriet gediget, kompetent. Bradley Cooper, Michael Pena, Andy Garcis och Dianne Wiest gör alla bra rolltolkningar.

Framför allt två scener sticker ut, och båda är aktuella anno 2018. Den ena är en kort scen när Earl stannar vid vägkanten ute i öknen och hjälper en familj byta däck. De har fått punktering. Familjen är svarta och den gamle Earl kallar dem vid en benämning som kanske var gällande när han var ung. Scenen är sublim, den påvisar ett problem som finns men den gör inte en stor sak av det. Mycket fint spelad. earl var den enda som stannat för att hjälpa dem. Hade du stannat där ute i ingenmansland?

Den andra scenen som bara flöt förbi i handlingen utan större betydelse (för Earl) men som dröjde sig kvar hos mig som åskådare. En ensam man i en svart pickup blir stoppad av polisen. Mannen blir extremt orolig och förkunnar om och om igen att detta är den farligaste situation han någonsin varit i, att bli stoppad av polisen. Han vill inte bli skjuten av polisen men är orolig att han inte kan hävda sin oskyldighet.

The Mule är en film man självklart ska se om man gillar Clintan.

Jag ger The mule tre och en halv kilo kokain av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Filmen sågs på Stockholm Filmdagar tillsammans med:
Jojjenito
Movies-Noir




torsdag 24 januari 2019

Britt-Marie var här (2019)


Jag valde att se Britt-Marie på Stockholms Filmdagar. Kul att se åtminstone en svensk film tänkte jag. Detta är inte en ren uppföljare till En man som heter Ove, men för tusan visst är det något av en uppföljare till En man som heter Ove? Båda bygger på böcker av Fredrik Backman.

Jag har inte sett en man som heter Ove, men jag har förstått att den är familjeunderhållningskompatibel. däremot såg jag en intervju med Britt-Maries regissör, den underbara Tuva Novotny. Hon berättade så engagerat om sin film att jag blev sugen på att se den. Tuva har jag mest sett som skådis, framför allt i den magiska norska tv-serien Dag.

Men ack, vad hände här egentligen? Britt-Marie var här är inte speciellt bra. Vid sidan av en bisarr story som måste tillskrivas boken var filmen allt för svag i genomförandet. Det är en sentimental sörja som är smärtsamt övertydlig i de flesta känslosamma eller centrala scener. Det är som att teamet bakom filmen inte vågar lita på att åskådarna skulle känns så som man ska. Filmteamet har öst på med kletighet. Det är en mycket svår konst att göra dramakomedier med ett budskap i botten utan att skriva åskådarna på näsan eller tvångsmata dem med "rätt" åsikter. Dessa åsikter skulle i mina ögon bli så mycket starkare om åskådaren själv fick närma sig dem organiskt och långsamt via en bra berättad historia.



Dels har filmen en berättarröst som är noggrann med att berätta allt. Men också en massa scener som är övertydliga. Ett exempel är då Britt-Marie får ett samtal från sjukhuset om att hennes man fått en hjärtinfarkt. När scenen utvecklas, vi ser Britt-Marie på ICA där hon handlar städprodukter. Jag insåg vad telefonsamtalet handlade om utan hörbar dialog. De borde ha klippt där. Nästa scen var i vilket fall att britt-Marie anländer sjukhuset. Ingen risk finns att någon missförstår vad telefonsamtalet betydde. Men istället förlängdes scenen på ICA och Britt-Marie säger något i stil med "en hjärtinfarkt!". Denna scen var bara ett exempel på en övertydlighet som genomsyrade hela filmen. Scenen som sådan avgjorde inte om filmen var bra eller ej, den fick bara stå som exempel för ett grovhuggenhet i det filmiska hantverket. Ibland kändes det lite för ängsligt.

Jag var ganska uttråkad mest hela tiden. Ingen av skådespelarna gjorde intryck på mig heller, varken uselt eller glimrande, väldigt alldagligt. Flera verkade vara nybörjare och jag önskar dem allt väl i fortsatta karriären. Handlingen var dock extremt genomskinlig. Överraskningsmoment saknades helt. Den passar säkert perfekt som allmän familjeunderhållning. En film som snart kommer gå på TV4.

Jag ger Britt-Marie två fotbollscoacher av fem möjliga. Nej du, ta och se tv-serien Dag istället!

Betyg: 2/5

Filmen har premiär imorgon fredag den 25/1.

tisdag 22 januari 2019

52 Directors - John Hughes



John Hughes var en amerikansk regissör, producent och författare (1950-2009).

John Hughes har gjort flera av mina mest minnesvärda filmupplevelser från min ungdom, tiden då jag började se och uppskatta film. För mig är han kanske den regissör som har störst hjärta av dem alla. Det otroliga är att jag har bara sett fem filmer av honom. Ändå var hans namn en självklarhet i 52 Directors. De alla fem har så centrala platser i mitt filmiska uppvaknande, min personliga filmhistoria. Han är som en gammal vän. En vän av bästa sorten. Varje gång man träffar honom igen känns det som att tiden stått stilla och som att det var igår vi sågs sist. Man slipper pinsamma tystnader eller känslan av att man inte vet vad man ska prata om.

Jag funderade lite på att se en eller två av de osedda filmerna inför denna lista men valde att inte göra det. Vissa filmer ska ses när de är nya och chansen att någon av de osedda slkulle kunna slå sig in bland topp 5 är obefintlig. Nostalgins makt är för stark.

John Hughes regisserade endast åtta filmern, men han producerade och skrev en herrans massa andra filmer. Han är en gigant. RIP.

Without further ado...



John Hughes Topp 5




5. Ferris Bueller's day off


Matthew Broderick och Alan Ruck är sköna men filmens hjälte är såklart Jeffrey Jones som rektorn Ed Rooney. En film jag borde se om då den känns avlägsen nu.



4. Planes, trains and automobiles


Steve Martin och John Candy är så goa ihop. En film med ett stort stort hjärta. Those aren't pillows!
John Candy är ljuvlig, vilken utstrålning. Steve Martin var en stor favorit när jag växte upp. Han är alltid bra.



3.  Weird science 


Vilken underbar komedi! Anthony Michael Hall, Kelly LeBrock, Robert Downey Jr, Bill Paxton som Chet och John Kapelos. Chet: An accident? An accident? Do you realize it's snowing in my room goddammit!



2. Sixteen candles


Jag såg denna film om och om igen när jag var ung. Underbar komedi som alltid kommer ha en plats i min panteon. Molly Ringwald, Anthony Michael Hall, John Cuscak, Joan Cusack, Jami Gertz och så John Kapelos.



1. The Breakfast Club


Självklar ett på denna lista. Don't you forget about me! Sanslös bra film som uppslukade mig. Den utmärker sig som en av de filmer jag varit som mest fanatisk över i mitt liv. Det var innan man blev avtrubbad och mättad på film. Det var under en era när nya bra filmer kunde öppna helt nya avenyer - jaha, man kan göra så här också! Molly Ringwald, Anthony Michael Hall, Ally Sheedy, Judd Nelson, Emilio Estevez, den underbare Paul Gleason och såklart John Kapelos.




 Filmer jag sett av John Hughes

  1. Sixteen candles (1984)
  2. The Breakfast Club (1985)
  3. Weird science (1986)
  4. Ferris Bueller's day off (1986)
  5. Planes, trains and automobiles (1987)

Filmer jag inte sett:
  • She's having a baby (1988)
  • Uncle Buck (1989)
  • Curley Sue (1991)

Notabla filmer som John Hughes har skrivit manus för (förutom de han regisserat):
  • National Lampoon's vacation (1983)
  • European Vacation (1985)
  • Pretty in pink (1986)
  • Some kind of wonderful (1987)
  • Christmas Vacation (1989)
  • Home alone 1-3 (1990-1997)


Hoppa nu över och kolla in vad Mr Christian tycker om John Hughes.


måndag 21 januari 2019

Fireflypodden - The Train Job


Det andra avsnittet i Firefly användes som pilotavsnitt av FOX när de visade serien för första gången hösten 2002. Bakgrunden är legendarisk bland fansen. Joss och Tim visade dubbelavsnittet Serenity för FOX och de sparkade bakut. De ville ha mer action och humor, mindre av en svart och deprimerad huvudperson. Joss och Tim fick helgen på sig att skriva manus till ett nytt pilotavsnitt (allt enligt legenden).

Resultatet blev The Train Job som lustigt nog innehåller mer action och humor. Captain Malcolm Reynolds är inte riktigt lika dyster men vi som sett avsnitten flera gånger ser tydliga spår av den "riktige" Mal i detta avsnitt också.

På grund av historiken att The Train Job tog Serenitys plats som pilotavsnitt har jag och många fans med mig aldrig riktigt gillat The Train Job, men efter omtitt för podden kan jag konstatera att det är ett förbaskat bra avsnitt! Det är, givetvis, inte lika bra som Serenity, men det har ändå oförtjänt dåligt rykte.

Lyssna på Johan och mig prata om The Train Job i andra avsnittet av Fireflypodden. Du hittar avsnittet här.