To Be or Not to Be (1942)

Sista filmen i Screwball Comedy-podden var en svår nöt att knäcka. Här har vi en film som täcker över två genrer som lätt kan kännas som oförenliga. Vi har en förvecklingskomedi med misstagna identiteter och annat härligt, men den är också ett krigsdrama om en teatergrupp mestadels bestående av judar i Warszawa under nazistockupationen under 1940-talet. 

Filmen inleds och avslutas mer som ett drama än en komedi. Men under stora delar av andra halvan är den dock en renodlad komedi. Om man vill att en film ska ha en konstant tonalitet är denna film en utmaning. Humor kan vara en förlösande och ibland nödvändig omväxling i riktigt tunga dramer. Men det är inte fallet i denna film. Här är det mer som två olika filmer, en komedi och ett drama med samma manus som gär parallellt, ibland ser vi lite av den ena och ibland lite av den andra och så växlar det så lite fram och tillbaka.

Tja, det är en svår balansgång. En film som Taika Waititis Jojo Rabbit försöker sig också denna balansgång och lyckas så väl även att den är en av de roligaste och sorgligaste filmerna jag sett de senaste 20 åren. To Be or Not To Be är måhända mer känd i filmhistorien, men den kommer inte upp i den nivån.

Precis som i Chaplins The Dictator avslutas To Be or Not To Be med en innerlig monolog. Monologer som jag tar med mig långt efter filmen rullat klart. 

Carole Lombard är filmens stjärna i huvudrollen som den modiga Maria Tura, och Jack Benny är mycket bra i rollen som hennes avundsjuka och lite svartsjuka make Joseph Tura. Paret Tura emot hela den nazistiska maskinen. Felix Bressart som Greensboro får inte mycket speltid tills hans slutmonolog. 

Filmen påminner mig om senare alster som tv-serierna Hemliga armén och dess spoof ’Allo ’Allo hemliga armén, samt Tarantinos Inglourious Basterds och Bob Fosses Cabaret från 1972.

Helt klart en bra film, innerlig, om än lite svårplacerad genremässigt. Jag skulle inte i första hand kalla den för en Screwball Comedy. Eller?

Betyg: 4/5

Lyssna gärna på Shinypodden Screwball Comedy-säsongen där jag och Carl fasas över krigets hemskheter. Avsnittet släpptes den 13:e juli, 2026.

His Girl Friday (1940)

His Girl Friday är en otrolig screwball comedy, men det är en film med två sidor. En bra och en, om inte lite mindre bra, så ialla fall förbryllande. Filmen är regisserad av mästaren Howard Hawks så att detta är extraordinärt är inte förvånande.

Å ena sidan är dess dialog något utöver det vanliga. Här får vi nästan definitionen av kulsprutedialog ,om det nu är ett uttryck. Skådesplearna Cary Grant och Rosalind Russell spelar det skilda paret där han vill få tillbaka sin exfru, precis samma grundhandling som i The Awful Truth för övrigt. 

Här spelar Cary Grant Walter Burns, chefsredaktör på en tidning, och Rosalind Russell spelar Hildy Johnson, hans bästa reporter som efter skilsmässan bestämt sig för att pensionera sig, gifta sig med en tråkmåns (spelad av Ralph Bellamy) och bli hemmafru.

Inledningsscenen då Hildy kommer in på redaktionen, och blir hyllad av alla före detta kollegor, för att berätta för Walter att hon ska gifta sig är en av genrens om inte filmhistoriens mer notabla inledningsscener. De gnabbas, ger varandra den ena vassa kommentaren efter den andra och allt går i en rasande fart. Jag blir blown away över hur de lyckas leverera en så vass och snabb dialog samtidigt som de levererar små menande blickar och alla möjliga känslor i ett finlirets skådespeleri som borde varit omöjligt i det tempot över huvud taget.

Walter har nu i princip en eller två dagar på sig att övertyga Hildy att stanna i stan, dumpa Bruce och komma tillbaka till Walters famn. Vid sidan av att de enligt genrens underliggande struktur är som gjorda för varandra är Hildy först och främst en journalist och det är det hon skulle sakna mest som hemmafru till Bruce. Detta vet Walter och det ver vi i publiken.

Det är en ljuvlig dialog som bjuder lika mycket på humor som drama. Och filmen har en del drama att bjuda på. Är den malplacerad eller adderar den ett djup till filmen som man inte väntar sig av en screwball comedy?

Därför att, å andra sidan visar denna film upp journalistgillet från dess mest cyniska sida. Filmen ska vara en komedi men den innehåller ändå en nyhetsstory om en förmodad oskyldig man som ska avrättas i den elektriska stolen dagen efter och hans flickvän som tar livet av sig genom att hoppa ut genom ett fönster på tredje våningen i desperation över pojkvännens öde. Det är inte riktigt vad man väntar sig i enkla komedier.

Det är väl helt enkelt så att detta är allt annat än en enkel komedi. Den har "layers".

Detta var andra gången jag såg filmen och jag var blown away båda gångerna. Men den har dock ett litet snäpp upp till de bästa i genren, mest på grund av dess två tonaliteter som inte riktigt gifter sig perfekt.

Filmen får fyra gnabbandes kärlekspart av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Lyssna gärna på Shinypodden Screwball Comedy-säsongen där jag och Carl går in på djupet om denna komplexa film.

Kajaki (2014)

Kajaki a.k.a. Kajaki: The True Story a.k.a. Kilo Two Bravo är ett docu-drama om en otäck incident i Afghanistan hösten 2006. Filmen har 100% på Rotten Tomatoes vilket verkade lovande. Detta var en av de tuffaste krigsfilmer jag någonsin sett, och då menar jag tuff med meningen att det var jobbigt att se den, extremt jobbigt till och med. 

Vi får följa ett gäng unga brittiska fallskärmsjägare på en utpost utanför byn Kajaki i södra Afghanistan. De var där för att skydda de civila från talibanerna. 

Inte ett enda skott utdelas mellan britterna och talibanerna i denna film, ändock är den olidligt spännande och groteskt realistisk. Tre av britterna ska ta sig ner från höjden och ta en position på en ås för att titta närmare på en vägtull som talibanerna satt upp för beskattning av de civila. 

För att ta sig dit går de via en uttorkad flodbädd där det visar sig att det kryllar av personminor som ryssarna lämnat efter sig 25-30 år tidigare. 

Hur ser det ut när en person går på en personmina? Hur ser det ut när en mina sprängs precis bredvid någon som ligger på sanden? Vad händer när helikoptern som anlänt för att evakuera skadade kommer för nära marken? Helikopterns rotorblad är kraftfulla och alla lösa stenbumlingar börjar rulla omkring i minfältet...

Detta är en otroligt välproducerad film. Jag vet inte riktigt hur de har filmat detta för att få det att se så realistiskt ut, både explosionerna och resultaten på soldaterna, men jag satt som fastklistrad under titten. Magen så spänd av terror att jag fick lite träningsvärk dagen efter.

Skådespelarna var nya bekantskaper för mig och alla var trovärdiga och såg ut att vara sin ålder. Mark Stanley i rollen som the medic Paul "Tug" Hartley och David Elliot som Corporal Mark Wright stod ut. 

Filmen inleds rejält långsamt. Vi får lära känna pojkarna. Det är lite svårt att hänga med då det mest är militär jargong, slang-uttryck och interna skämt. Det känns som att den långsamma inledningen fyller sitt syfte att visa två sidor av uppdraget; det monotona väntandet som på en milliskeund växlar till en kamp på liv och död. 

Filmen är så långt från man kan komma en "cool och tuff" krigsfilm likt Stallones Rambo III. Detta är en anti-krigsfilm i den högre skolan. För det är den effektiv och mycket bra. Men jag höjer ett varningens finger om att det också är en mycket jobbig och obekväm titt.

Betyg: 4/5

Rental Family (2025)

Det är ju ändå himla trevligt att Brendan Fraser har blivit så bra på äldre dagar. Fast jag har egentligen alltid gillat honom sedan jag såg honom i den första The Mummy.

Här spelar han Phillip Vanderploeg i den underbara dramakomedin Rental Family. Den kom högt upp på min topplista över filmer från 2025. 

Philip är en skådespelare som gigar sig fram på sunkiga reklamjobb i Tokyo. Som Bill Murray fast på den andra änden av skalan. Han åkte till Japan för ett jobb, blev kvar men hans karriär tog aldrig fart.

I stort behov av ett gig tar han jobb på Rental Family. Detta förunderliga japanska koncept med skådespelare som spelar roller i sociala samanhang för kunden. För alla möjliga orsaker. Inte sex, utan platoniska roller som behöver fyllas. Det låter så galet att det bara måste vara baserat på verkligheten och det är det.

Filmen har mycket på plussidan. Brand Fraser är underbar och han hade bra stöd från Mari Yamamoto och Takehiro Hira. Ja, alla japanska skådespelare var jättebra, även om jag inte kände igen någon av dem. Det var en dramakomedi där alla spelade "au naturell". En känsla av lättnad att slippa tokrolig slapstick som ibland hemsöker östasiatisk film. Eller det är kanske framför allt koreansk film nu för tiden?

En av filmens styrkor är såklart miljöerna. Jag älskar de japanska miljöerna. De är lika påträngande underbara här som de är i Sofia Coppolas Lost in Translation. Vi får mer variation här, en  annan del av det japanska samhället som visas upp. Mer av det goda. 

Filmen är spännande, jag lapar i mig av miljöerna och Philips vardag. Sedan startar hans uppdrag för Rental Family, ett efter det andra. Och även om han blir coachad av chefen att inte bli personligt engagerad i sina kunder och deras liv så är det såklart svårt för Philip. Filmen bjuder på överraskningar, humor och innerlighet. Det är en fin film, en jättefin film.

Betyg: 4/5

Lyssna på Shinypodden Special Filmåret 2025, del 1 för snacket om denna film och en massa fler fina filmtips. Shinypodden hittar ni där poddar finns, tex på Spotify, och när det gäller musikavsnitten hittar ni dem som gratis följare av Shinypodden på Patreon.

Elway (2025)

Elway är en jättebra men i praktiken ordinär dokumentär om den före detta NFL-stjärnan John Elway. Eftersom jag är ett stor fan av Denver Broncos och John specifikt fann jag denna dokumentär ljuvlig. Men filmen riktar sig till en begränsad skara tittare. Det kan vara de som är intresserade av sportdokumentärer generellt sett, av NFL i allmänhet eller Denver Broncos specifikt.

Vi får följa Elways uppväxt, karriär genom College, i NFL och senare som General Manager för Broncos. Han vann två SuperBowls som spelare och en som GM. Jag hade koll på det mesta men det var mysigt att se allt sammanfattat i en film.

Filmen hoppar över mycket av det jag velat se, men den ryggar inte tillbaka från alla uppoffringar han tvingades göra för att bli bäst. Det kan ge en bitter eftersmak när man tänker på det. Men samtidigt blev han så känd och omtyckt att han fick flera smeknamn; "The Comeback Kid", "The Duke of Denver" och "The General". Det är inte många idrottspersoner som når höjder som han gjorde. 

En sak jag inte hade koll på var att han spelade hela sin professionella karriär utan ACL i sitt vänstra knä. Helt osannolikt.

Nyheterna för mig handlade annars mest om hans liv efter att han steg ner från GM-jobbet. Filmens starkaste ögonblick var när John bröt ihop då han berättade om hans tvillingsyster Janas sista dag i livet. Hon dog i sviterna av lungcancer sommaren 2002. Hon var 42 år.

Under filmens sista del får vi se lite från livet som pensionär. Han har nu framför sig att bli en bättre morfar än han var pappa. Hoppas han blir bäst i världen på det också.

Fantastisk dokumentär men supersmalt ämne. Endast för de som vet.

Betyg: 4/5

Picnic at Hanging Rock (1975)

Wow, vilken film. Picnic at Hanging Rock är en fantastisk film. 

Detta är en fiktiv berättelse! Jag skulle ha kunnat ta gift på att det var en BOATS. Allt känns som historiska händelser, men det är faktiskt en adaption av Joan Lindsays roman med samma namn. 

Detta var genombrottsfilmen av den nya Australiensiska filmvågen i mitten av sjuttiotalet och den är en fin representant för dem.

Filmen är vacker, drömsk och inte så lite skrämmande. Flickorna från en internatskola ute på visschan åker ut på utflykt med två lärarinnor och några som sköter hästarna. Året är 1900. Något händer efter lunchen, tre av studenterna och en lärarinna försvinner in i stenformationerna som kallas Hanging Rock. De övriga letar och letar förgäves. Varför tog de av sig kläderna? Vad var det som lockade dem in i labyrinten? Varför försvann de?

Filmens handling är inte speciellt djup. Flickorna försvinner, pojkar som var i närheten misstänks men de hjälper också till att leta. Samtidigt pågår något onskefullt på internatet där skolans rektor är skum. Hon verkar ha ett elakt öga till en stackars intagen. Ond bråd död. Varför? Varför? 

Filmen är mer en känsla än en rakt berättad historia. Den lever på sina mysterium. alla skådespelare är utsökta. Filmen påminner mig om andra filmer som Elvira Madigan, den franska Innocence, Altmans Short Cuts och kanske historien om Jack the Ripper.

Man blir ju sugen på boken må jag säga. Fascinerande film! Länge leve filmen!

Betyg: 4/5

The Remarkable Life of Ibelin (2024)

Jag blev först medveten om denna dokumentär på internet, kan det ha varit Twitter eller var det kanske Instagram? Så när filmen dök upp var jag mycket sugen att se den och det är jag glad för.

Javisst, det är en brutalt sorglig film. En film om Mats Sten som föddes med en obotlig sjukdom som åt upp hans muskler inifrån och som tog hans liv innan han levt färdigt. Och om hur hans föräldrar efter hans död förstod det liv han levt parallellt via dataspelet World of Warcraft. Inne i spelet var han stark och frisk och där byggde han en massa relationer med andra spelare. Föräldrarna tyckte att han inte skulle spela så mycket för att det är så föräldrar tycker. Att han slösade bort sin tid...

Dokumentären är en blandning av privata hemmafilmer och återskapade scener med autentisk chat från spelet. De har alltså skapat scener inifrån spelet och adderat kommunikationen mellan Mats och hans vänner. Det är ett fascinerande grepp som gör att vi på ett smärtsamt sätt förstår de två världarna och skillnaderna de erbjöd honom. 

Ett snyggt grepp är att de sunkiga hemmafilmerna visas i 4:3, och scener inifrån World of Warcraft visas i 16:9. Det är som att världen får färg och öppnas upp, blir större och vackrare. Det är precis så som Mats måste ha upplevt de två.

Efter Mats död kontaktades familjen av Mats vänner från online och flera av dem reste till Oslo och deltog på hans begravning. Inte ett öga torrt i salongen. Detta är som förväntat en dokumentär som get mycket starka känslor. Den är effektiv och bra klippt. Stark rekommendation.

Betyg: 4/5

Good One (2024)

Jag har redan skrivit om en dramafilm denna vecka och här kommer ytterligare en. Det är den lilla filmen Good One av India Donaldson, manus och regidebut. 

Nittonåriga Lily Collias spelar Sam som åker ut på en hiking-weekend med pappa Chris (James Le Gros) och pappans "buddy", livslånga kompis Matt (Danny McCarthy). Matts son Dylan skulle varit med men han hoppade av i sista sekunden vilket kändes som väldigt osympatiskt och illojalt mot vännen Sam.

Trion är på väg till the Catskills i sydöstra New York state, en del av bergskedjan  Appalachian Mountains. Dramat bygger på Sams upplevelse att hänga med pappa och pappas kompis. De är hyfsat moderna män som typiskt nog ändå faller in i gamla grabbiga vanor. 

Tematiken centreras runt familjerelationer och ungdomlöig visdom över ålderns cynism. En recensent kallade det "the disappointments of adulthood". I slutändan handlar det om tillit och lojalitet som jag ser det, och det är värden jag ofta håller extremt högt har jag kommit fram till i introspektiv självanalys.

En aspekt som jag älskar med filmen är dess lugna tempo och att den visar på detaljer i hikingen som jag lapar i mig. Med ett nyvaknat intresse och sug efter hiking och camping var denna film som gjord för mig just nu.

Dramat är lågmält, snarare underspelat än övertydligt. Skådespelarna känns helt naturliga, dialog likaså. Filmens "problem" levereras nästan obermärkt om man jämför med filmer där budskapet ska mulas in i publikens förväntat korkade ansikten. 

Filmen är riktigt bra och rekommenderas till de som gillar skådespelar- och dialogdrivna American Independent-filmer i samma stil som Leave No Trace och liknande filmer.

Äntligen en till kandidat till topp 10 från 2024.

Betyg: 4/5

Skywalkers: A Love Story (2024)

Tidigare i veckan pratade vi om bergsklättring. Idag har vi ytterligare en dokumentär, en som handlar om något liknande. Nu gäller det klättring högst upp på skyskrapor. Den handlar om Angela och Ivan, två ryska extremsportare som klättrar upp på toppen av byggnader. På engelska kallas det "rooftopping" vilket beskriver vad det är.

Ivan "Vanya" Beerkus är en av världens mest kända skyskrapeklättrare. Dokumentären följer Angela Nikolau som har ambitioner i sporten och som slår sig samma med Vanya för mer och mer extrema "uppdrag". De faller också i kärlek. Lätt hänt.

Angelas föräldrar var hyllade cirkusartister, dödsföraktande trapetskonstnärer. När deras karriärer tog slut blev deras liv tråkiga i Angelas ögon. Hon startade tidigt att träna klassisk dans vilket blev en perfekt grund för rooftopping.

Som professionella rooftoppers lever man på reklam via sociala medier och sponsoring. Det blir en aldrig sinande jakt på fler följare och en ständig eskalering av utmaningar och svårighetsgrad på uppdragen. Dokumentären berör lite om riskera med uppdragen och en av filmens starkaste sekvenser är när Angela tittar på några autentiska filmer från sociala medier på "kollegor" som faller...

Även om detta är en dokumentär där ett filmteam följer de två med kameror och drönare i högsta hugg, så känns filmen inte endast som en kärlekshistoria utan också som en "heist movie". Vanya och Angela får för sig att klättra upp på toppen av masten som står på toppen av Merdeka 118 i Kuala Lumpur. Byggherrar och myndigheter har en massa hinder för ungdomar som vill klättra. Utmaningen att ens komma in i byggnaden består av vakter, övervakningskameror och låsta dörrar. Våra två hjältar måste både planera och genomföra denna heist och givetvis går det inte helt enligt plan. Spänningen!

Filmen är häftig, snygg och svindlande. Det är kul att titta in i en sub-kultur som jag inte ens kände till att den existerar. Detta är en lyckad dokumentär på grund av alla de sidor av historien den täcker in. Stark rekommendation till alla som gillar rooftopping, är intresserad ovanliga saker folk gör, eller helt enkelt är intresserade av en liten adrenalinkick hemma i den trygga tv-soffan.

Betyg: 4/5

The Breakfast Club (1985)

Har ett litet filmprojekt på gång med styvsyster Cissan med dottern Leo, 16 år. Svårt att välja film för en 16-årig tjej men det ska nog gå bra. Den första filmen vi såg var Enchanted med Amy Adams från 2007. Jag gillade den första gången jag såg den och den är populär hos flera äldre systerbarn. Moderat success.

Den andra filmen blev John Hughes klassiker från 1985. Leo ville se denna klassiker inte minst då hon sett flera referenser till filmen i moderna tv-serier och så sånt. Jag blir inte förvånad då filmen är en milstolpe inom popkulturen.

Jag har sett den många gånger men detta var första titten på mer än 15 år och jag inte skrivit om filmen på bloggen. Nu hoppades jag att den skulle klara av det svåra testet som gammal film ställs inför. Var den relevant än idag?

Det första jag slås av är hur bra casten är. Alla sju passar perfekt i sina roller. Det är en underskattad konst att välja rätt skådespelare till rätt roll. Se lex Firefly/Serenity.

Molly Ringwald, Emilio Estevez, Judd Nelson, Anthony Michael Hall, Ally Sheedy, Paul Gleason och John Kapelos, you all did good!

Det andra är att jag till min lättnad upplever manus bra, om än daterat. Dialogen är tajt och filmen flyger fram. Ingen risk att bli uttråkad trots att det är en så gammal film. Självklart är det mer nostalgi för en annan än överraskning och upptäckarglädje. Men man kommer långt på nostalgi, och när Don't you börjar ljuda över avslutningsscenen kändes filmen som ett förbaskat bra val för kvällen. Jag hoppas nu bara att Leo gillade den lika mycket som jag och Cissan (som också hade sett den förut). 

Nästa gång blir det action eller sci-fi, får se vad som faller mig i smaken. Hoppas kunna ruska om den unga damen lite grand...

The Breakfast Club får fyra kvarsittningar på rad av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Horizon: An American Saga - Chapter 1 (2024)

Horizon borde väl egentligen varit tv-serie som jag ser det. Filmen är groteska tre timmar lång och detta är endast första filmen av fyra planerade! Denna första film är som fyra lagom långa avsnitt ihoptryckta till en megamonolit. Jämför gärna med David Lynchs Twin Peaks: The Return som är en tv-serie som omtalades som en film. Ingen ordning på vad som är film respektive tv-serie nu för tiden... 

Denna serie av filmer verkar i vilket fall vara något av ett drömprojekt för Kevin Costner och han spelar huvudrollen, regisserar och har varit med och skrivit manus. Jag tänker mig att hans inblandning i Yellowstone kan vara en del av förklaringen här.

Vi startar med det positiva. Detta är som en nyinspelning av filmen How the West Was Won från 1962. Den beskriver hur the Wild West erövrades under mitten och slutet av 1800-talet. Filmen påminner mig dessutom otroligt mycket av John Fords westerns med avseende på tematik och mijöer. Jag tänker i första hand på Stagecoach (1939) och The Cavalry Trilogy, dvs Fort Apache (1948), She Wore a Yellow Ribbon (1949) och Rio Grande (1950). Jag blir direkt indragen i berättelsen. Påminns lite om Buster Scruggs också. Många positiva vajbar när filmen rullat igång.

I vissa scener ser det ut som Monument Valley till och med, men jag skulle gissa att det mesta av de varma ställena är filmade i södra USA, kanske New Mexico. Jag undrar också lite om inte Horizon ligger i den dal som folket i John Fords Wagon Master (1950) söker sig till. 

Filmen utspelas också uppe i Montanas bergsmiljöer och de påminner mig närmast om Robert Altmans McCabe & Mrs. Miller. Kevin Costner blinkar till många hörnstenar inom filmhistorien.

Sedan till det lite mindre bra. Filmens största problem är att den hoppar runt mellan de olika historierna på ett högst oskönt sätt. Det finns väl minst fyra olika historier som berättas parallellt. Sättet att berätta en historia som denna kan skilja sig åt. Robert Altman visade med Short Cuts (1993) att det går att hoppa runt utan att förvirra åskådaren. Redan nämnda How the West Was Won valde att dela upp sina fem historierna i fem separata kortfilmer i kronologisk ordning. 

Här är det huller om buller och dessutom oftast galet klippt. Ingen vägledning eller tecken som hjälper åskådaren att förstå att vi hoppar mellan historierna eller hoppar i tiden (som sker flera gånger). Det blir förvirrande och lite irriterande att en så "enkel" sak kan få störa upplevelsen. I tv-serien How the West Was Won, som på svenska heter Familjen Macahan, löses sådana hopp med att frysa bilden och morpha den till en konstnärlig tavla. Ni kommer väl ihåg Macahans?

Costner valde också att avsluta scener innan de tog slut som för att undvika att uppröra åskådarna med våld, ofta mot kvinnor. Tyvärr är man som filmälskare så van med att om en karaktär inte dödas "on screen" kan den karaktären lätt poppa upp igen som en annan Bobby Ewing i duschen. 

Jag misstänker dock att en karaktär som Ellen inte finns längre... Andra exempel var när vit man på häst jagade ner indiankvinna vid floden. Klippt innan vi fick se vad som hände, fast vi förstod nog ändå.

Ytterligare en förunderlig sak som drog ner var den aparta avslutning av filmen, med snabba klipp från nästa film... Eller vad det nu var. Det var som en snabbspolning av high lights från kommande film. Jag som brukar hålla mig borta från trailers blev minst sagt snopen. 

Den andra filmen visades på Venedigs filmfest i höstas och hade premiär i USA för några veckor sedan. Jag hoppas den kommer på streaming snart. Att se den på bio är nog uteslutet, den andra filmen är ännu längre än ettan.

Förutom klippningen var det en härlig filmupplevelse med många bra skådespelarinsatser där Sienna Miller, Jena Malone, Abbey Lee, Michael Rooker, Luke Wilson och mr Costner själv stod ut bland många andra. Jag blev "investerad" i Hayes, Frances, Van Weydens och de övrigas öden helt enkelt. Gott nog för mig.

Betyg: 4/5

Le Comte de Monte-Cristo (2024)

Behövdes det egentligen en ny inspelning av Alexandre Dumas klassiska roman? Det är högst oklart men jag blev i alla fall sugen att se vad fransoserna gjort med denna adaption. Adaption på en lång bok betyder i detta fall en lång film, nästan tre timmar, men den flög förbi som en västanvind på kinden en varm sommardag. 

Alla vet ju vad som händer i historien och detta har regissörerna och tillika manusförfattarna Alexandre de La Patellière och Matthieu Delaporte tagit fasta på. De fokuserar inte på detaljer om det vi sett i så många tidigare versioner av historien. Flera viktiga sekvenser tar de sig igenom med några få korta scener som mer känns som korta flash backs. Det gäller hur Edmond tar sig ut ur fängelset, hans resa till ön, hur han hittar skatten och hur han bygger upp sig själv och sina medhjälpare inför hämnden. Även tiden i fängelset är barmhärtigt nog avklarat mycket snabbt.

Istället fokuserar filmen på en nästan poetiskt beskrivning över hur Edmond, Haydée, Andréa och Jacopo snärjer familjerna Morcef, Villefort och Danglars. Detta är mer ett psykologiskt drama än ett actionäventyr.

Filmen dröjer sig kvar vid hämnden i stor grad, det är väl det boken handlar om egentligen. Edmond utropar ångestfyllt "justice", som om det endast handlar om att rättvisan ska ha sin gång, men det är hämnd, mig lurar han icke!

Filmen är ljuvlig. Skådespelarna är för mig okända men mycket bra.Vi ser Pierre Niney, Anamaria Vartolomei och Laurent Lafitte i rollerna som Edmond, Haydée och Mercedes. Bra grejer. Men det är production design som är allra bäst. Man känner sig transporterad till Frankrike på mitten av 1800-talet och det är underbart.

Filmen tappar dock lite, lite under sista halvtimmen. En film som så länge fokuserar på hämnden visar allt för lite av densamma, och vi får i princip inte se något av effekterna därav. Jag blir lite snopen, en "blåst på konfekten"-känsla infann sig. Javisst, vi ser Edmond förgöra några figurer men det går allt för hastigt. Det är som att produktionen fick ont om tid och pengar och skyndade sig att avsluta filmen. Lite synd kan jag tycka på en så ståtlig film i övrigt.

Betyg: 4/5

Singles (1992)

Singles är en nostalgisk pärla. detta är en film som klippt och skuren för mig!

Ok, den skulle kanske inte kännas lika bra om jag såg den för första gången idag men det gjorde jag ju inte. Jag såg mycket tidigt efter den släpptes på VHS, back in the days.

Jag älskar mycket i filmen. Musiken är otroligt bra, speciellt för en annan som gillar Alice In Chains, Soundgarden, Mother Love Bone och Pearl Jam. Inte minst de korta snippets av liveframträdanden med Alice In Chains är extra bra. Igenkänningen i att gå på små klubabr och se band spela live.

Dessutom älskar jag det tajta och vassa manuset. Lite daterat till tidigt 90-tal och kanske bäst anpasat folk som är mellan 25-35 år. Personligen ryser jag av välbehag och ibland skam på grund av igenkänning i en massa scener. Vilka är vilka lämnar jag dock osagt!

En film som denna hade inte funkat utan bra casting. Jag älskar skådespelarna med Matt Dillon, Bridget Fonda, Campbell Scott, Kyra Sedgwick, Jim True-Frost och Jeremy Piven i första rummet. Filmen känns lite som en prequel till High Fidelity i tematik och feeling.

Till sist älskar jag humorn. Filmen får mig att le, sitta och mysa och till och med brista ut i skratt flera gånger om. Detta trots att det är en dramakomedi mer än en renodlad komedi. Ibland kan denna subgenre kännas som de roligaste filmerna som finns. Humorn är karaktärsdriven och allt som oftast bygger den på, åter igen, ingenkänningen hos publiken. Vi slipper slapstick och andra "simplare" gagas.

Saker jag inte gillar? Äh, jag passar på den.

Betyg: 4/5

Jag och Niklas såg filmen i samband med Specialen om de bästa albumen från 1992.

Descent (2020)

Detta får bli veckan med uppsamling av några dokumentärer jag sett men inte skrivit om än. För två år sedan stötte jag på den fascinerande dokumentären Descent från 2020. Jag tror att jag såg den på Prime, men jag kan komma ihåg fel om det.

Filmen dokumenterar den världsberömda isdykaren Kiki Bosch. Hon fridyker i extrem miljö, de mest isande djupvatten hon kan hitta. Det är en fascinerande sport och svindlande på ett säreget vis. Sannerligen en fascinerande film.

Kiki beskriver mycket intimt om ett sexuellt överfall hon råkade ut som ung vuxen och hur hennes fridykning i ishaven hjälper henne att läka. Hon kallar det kalla isvattnet för "the pinnacle of mindfulness".

Filmen innehåller förutom intervjuer videos från hennes team när hon dyker på olika exotiska platser, till exempel utanför Island i sprickan mellan de Nordameriska och Europeiska tektoniska plattorna. Hon dyker också under isen vid Grönland och i Nya Zeelands Milford Sound.

Filmerna från dykningarna är helt enkelt fantastiska. Det är som att transporteras till en utomjordisk värld.

Jag gillar denna dokumentär skarpt. Dels som en underbar naturfilm, men också en intressant berättelse om att hela en söndrig själ. Det är överraskande nog smärtan från isande vatten som ger henne den läkande kraften. Detta med nyttan att bada i isvatten är intressant, något som också kommit upp i "Limitless with Chris Hemsworth", serien på National Geographics. Jag kan rekommendera både filmen och serien. Klart bra gejer detta.

Betyg: 4/5

An Inspector Calls (2015)

Även om Green Room inte blev en kandidat för min uppdatering av listan för 2015 så hittade jag guld med den brittiska tv-filmen An Inspector Calls. Detta var en stor positiv överraskning.

Jag är just nu inne i en Agatha Christe-fas och nu när jag sett klart Suchets majestätiska och omfattande tv-serie är jag ständigt på jakt efter nya Branagh-adaptioner eller andra filmer i samma genre... "Whodunnit?" eller pusseldeckare som det också kallas. Pysseldeckare hade varit ett roligare namn men icke.

Ok, så vad är då An Inspector Calls? Well, det ska jag väl inte avslöja här. Men det är inte en berättelse lik Poirot, åtminstone inte på ytan. Jag kan tillstå att ett fåtal Poirot framkallar liknande känslor som denna film men den är i grunden långt från det jag känner till från Agatha Christies verk i alla fall.

Filmen bygger på en teaterpjäs med samma namn av brittiske J B Priestley. Dramat i tre akter uruppfördes 1945, i Moskva av alla ställen. Den är starkt kritisk till borgarklassen och de feta kapitalisterna så valet av premiärort är kanske inte så konstigt (men jo det är konstigt så in i helvete ändå...).

Filmen liknar Green Room i och med att i princip hela handlingen utspelas på en enda plats, matsalen i familjen Birlings gigantiska hus utanför Brumley, Midlands.

Vad som skiljer denna film från Green Room är att alla karaktärer är magnetiska, engagemanget hos mig slår i toppen många gånger om. Handlingen är vanvettigt spännande och skådespelarinsatserna är briljanta. Som filmad pjäs för tv får vi endast nöja oss med två lite kändare namn med David Thewlis som the Inspector och Miranda Richardson som Fru Birling. Men jag vill hävda att alla skådespelarna är av yttersta toppklass, såsom brittiska teaterfolk ofta är. Varje blick, varje lilla rörelse som säger så mycket och varje minimala paus i leveransen av dialogen säger oss åskådare allt vi behöver veta. Detta är en film som inte tar åskådarna för idioter utan litar på att vi förstår, känner in och lider med filmen.

Detta är en fantastisk film och en stark rekommendation till alla som gillar brittiska kostymdramer med utsökt manus och tillika perfeka skådespelarinsatser.

Betyg: 4/5

Deadpool & Wolverine (2024)

Precis som förväntat är Deadpool & Wolverine mycket rolig. Om man gillar metahumor. Fick både skrocka förnöjt för mig själv och skratta högt när jag tittade på filmen hemma i filmrummet. Jag är inte ett stort fan av Wolverine/Hugh Jackman men här fungerade han perfekt som "the straight guy" i relation till Deadpool/Ryan Reynolds som driver humorn.

"Marvel Jesus!"

Sannerligen!

Filmens handling är en ren McGuffin, det är något om parallella universum och hotet är att alla dessa universum ska upphöra att existera. Allt i filmen är skämt, och dess handlin är också ett skämt i sig, de driver hejdlöst med MCU och Phase 4-6 med dess multiverse saga. Jag håller helt med och skrattar så att tårarna rinner ibland. Det lär inte vara en hemlis att jag tycker Feige och hans gäng gått helt fel med Phase 4-6. De som gillar tv-serien Loki kanske gillar att få återbesöka TVA.

I princip alla skämt är meta och Reynolds bryter den fjärde muren så ofta att det känns som att han helt nedmonterat den i denna film. Den slår rekord i sammanblandning av filmens värld och åskådarens värld. Det är som att Deadpool sitter bredvid mig i gästfåtöljen och förgyller titten med satiriska repliker om MCU filmen igenom.

Reynolds har också lyckats få med flera andra stjärnor. Extra roligt blir det när några Avengers från Phase 1-3 dyker upp, eller gör de det? Den som tittar får se. Det blir roligt i alla fall.

Jag gillar också att Deapool fiskar upp fallna Marvel-hjältar som inte fått vara med i MCU tidigare. Det blir både en introduktion av dem (flera karaktärer som är på väg in i MCU) men också en massa metahumor om dem. Som när Deadpool säger till de tre:

Deadpool: "Welcome to the MCU. You're joining at a bit of a low point."

Sannerligen!

Förutom skämten, metahumorn och alla referenser till andra filmer och popkulturella fenomen har filmen mycket litet innehåll. Denna tredje film har ännu tunnare handling än vad ettan eller tvåan hade och man har helt skippat de lite mer känslosamma scener som vi hade en del av i de två första filmerna. Men ett gott skratt förlänger ju livet, som det sägs, och då är denna film guld värd.

Betyg: 4/5