söndag 28 november 2010

The Romantics (2010)


Tomorrow is going to be fantastic. That is if they even make it to the altar. Cheers to that, huh.

Sista filmen för mig på årets festival var "The Romantics", vilket är en romantisk komedi som påminner lite om den gamla filmfestfavoriten "The Anniversary Party". De kändaste skådespelarna är Katie Holmes (fru Tom Cruise), Anna Paquin (X-Men, True Blood), Malin Åkerman (The "Cock me" girl), Josh Duhamel (Transformers), Candice Bergen (Boston Legal) och lille Frodo.

"The Romantics" utspelas under Lila och Tom's bröllopshelg. Alla kompisarna i gänget "The Romatics" återträffas för första gången på ett längre tag.

We called ourselves the Romantics, because of our obsession of dating history.

Gamla ouppklarade relationer och ofulländade livsdrömmar gör sig påminda. Alkohol och droger driver på och sanningarna flyger i luften. Filmen är bitvis väldigt rolig, och den har en skön stämning. Tyvärr är det en grund film som inte sätter några djupa spår. I slutet av filmfestivalen, efter många filmer på kort tid, kan en viss trötthet sätta in. I det perspektivet var "The Romantics" en perfekt avslutning. En oförarglig kul liten film.

"The Romantics" får två snabbtorkande kostymer av fem.

Betyg: 2/5


The Town (2010)


If we get jammed up, we're holding court on the street.

"The Town" är en actionfilm som utspelas i Charlestown, Boston, USA. Charlestown kallas för "the Town" av lokalisarna. Filmen är skriven och regisserad av Ben Affleck. Han är själv från Boston och han känner till miljön och människorna där väl.

Filmen handlar om ett ett gäng bankrånare som jagas av ett gäng poliser. Bankrånarna är ett sammansvetsat gäng som utfört flera brott. Poliserna leds av en tuffing som inte väjer för något för att komma åt brottslingarna. Under filmens gång börjar bankrånarnas ledare att ifrågasätta sina livsval och han blir förälskad i en kvinna som inte vet något om hans verkliga yrke. Han vill lämna sitt liv bakom sig och fly iväg till varmare breddgrader med sin nyfunna kärlek. Givetvis tvingas han dock till en magnifik sista stöt. Gänget ska råna Bostons "katedral" - Fenway Park. Allt går bra tills de blir förrådda av en person nära gänget och polisen dyker upp utanför arenan just när rånet pågår. Det blir skjutande av. Folk dör. Slut.

Detta är som ni ser en unik och nydanande historia. Vilken fräschör! Trots det sitter jag med en vag känsla av "deja vu" under hela filmen. Jag vet inte varför! Egentligen är det ju skrämmande med helt nya idéer som i denna film. Det vore bättre om de hade filmat en historia som berättats förut. Då hade jag kunnat känna mig helt trygg med resultatet. Även om det inte varit så bra hade jag i alla fall vetat vad jag kunde förvänta mig.

Var filmen bra? Jovars, detta är en exalterande pang-pang-underhållning, och jag känner mig generös så att "The town" får tre "kvinnor som tvingas av polisen att förråda sin man, men ger hemligt tecken så att han varnas" av fem.

Betyg: 3/5



lördag 27 november 2010

Shanghai (2010)


Nästa film som revyas är också en modern "film noir". Det är svenske Mikael Håfströms kostymdrama "Shanghai" med John Cusack i huvudrollen. När jag såg Cusacks namn bestämde jag mig direkt för att se filmen. Speciellt efter Frasses magnifika Cusack-marathon ville jag se denna film före experten!

Cusack spelar en amerikansk agent under andra världskriget. Han anländer till Shanghai för att utreda mordet på sin vän och kollega. Shanghai är vid denna tid en neutral zon. Året är 1941, USA har inte involverats i kriget än, och alla nationer av intresse möts i zonen, amerikanare, kineser, japanare och nazister. Alla spionerar på alla.

"Film noir" var det ja. "Shanghai" har en släpig berättarröst (Cusacks), utspelas på rökiga kasinon, har en "femme fatale" som lurar alla, och till slut får vi en "shoot out". Filmen har en imponerande rollbesättning. Förutom John Cusack (Grosse Point Blank) ser vi Ken Watanabe (Inception), Yun-Fat Chow (Crouching Tiger, Hidden Dragon) och Li Gong (2046).

Filmen är en fröjd för ögat, den är varm och Shanghai är mycket inbjudande. De har lyckats mycket bra med miljöerna, klädstilen och annat för att ta dig till 40-talets och Österns Paris, pärla och hora.

Cusack är som vanligt bra. Har jag nämnt att han är en av mina favoritskådespelare? Tyvärr tycker jag inte att Li Gong bär upp sin roll till fullo. Som filmens medelpunkt och nav borde hon varit mer förhäxande. När hennes karaktär skrider in i ett fullsatt rum ska minst tio av männen på plats tro att hon är där endast för dem. Jag köpte inte till fullo att hon hade den makt över männen i sitt liv som manus förtäljer.

"Shanghai" var i alla fall en bra och underhållande lördagsmatiné och den får tre lönnmördade spioner av fem möjliga.

Betyg: 3/5


fredag 26 november 2010

Pete Smalls Is Dead (2010)


Pete Smalls is a genius.

"Pete Smalls is dead" är en film noir-komedi i ett degenererat Los Angeles, en pastisch på en klassisk film genre. Vi får alla välkända element; den släpiga berättarrösten, sjaskiga barer, en "femme fatale" och ett mysterium med en död kändis. Detta påminner lite om Steve Martins lysande "Döda män klär inte i rutigt", men den har en helt annan typ av humor.

Suveräne Peter Dinklage (The station agent) spelar K.C som åker till LA på sin vän Pete Smalls begravning. Han gör det för att den andra vännen Jack, spelad av Mark Boone Junior (Batman begins), har lovat att det finns pengar att hämta. Storyn handlar om hur Pete Smalls stulit ett manus från K.C. och hur detta manus stjäls, tappas bort, förstörs och förstör. Allt medan Jack skjutsar omkring K.C på en moped iklädd en gammal "Easy Rider"-hjälm.

Tim Roth (Reservoir dogs, Pulp fiction) och Steve Buscemi (Con Air, Armageddon, Fargo) förgyller filmen med några få scener.

Detta är en komedi som var väldigt festlig ett tag. Allt efter film fortskred blev jag dock mer och mer okoncentrerad och till slut satt jag och nickade till mest hela tiden. Diana såg dock road ut efter filmen och verkade gillat den en hel del. Denna kväll hade hon väl mer humor än mig.

"Pete Smalls is dead" får två bortrövade hundar av fem.

Betyg: 2/5


Let Me In (2010)


You have to invite me in.


Filmfestivalen kör varje år en surprisefilm. Det är alltid väldigt spännande vilken film de har valt ut, oftast en kommande film som det kommer snackas om. Ett år var det första "Twilight"-filmen. Kanske inte världens bästa vampyrfilm, men nog så omtalad. Ett år var det den ryska "Night watch" som också handlar om vampyrer. Med tanke på dessa två föregångare skulle kanske årets val varit självklart? Nåväl Diana gissade på "The tourist" med Depp och Jolie. Jag hoppades på bröderna Coens nya "True grit".

Nu blev det alltså den amerikanska remaken av "Låt den rätte komma in". Nedan kommer jag ge vissa spoilers angående val som de gjort i den amerikanska filmen så om du vill förbli helt ospoilad så sluta läs nu och kom åter en annan dag.

Den svenska originalversionen är otroligt bra, den bästa svenska filmen på mycket, mycket länge. Jag blev därmed mycket nöjd då jag insåg att vi skulle få se en förhandstitt av "Let me in". Jag ville se hur regissören Matt Reeves (Cloverfield) hade lyckats. Dessutom spelar Chloe Moretz från "Kick-Ass" Eli, fast här har de döpt henne till flicknamnet Abby.

Vad kan man säga då? Filmen är bra, men inte lika bra som den svenska. Jag hade nog gillat denna lite mer om jag sett dem i omvänd ordning. Det har behållit en hel del bra saker, 80-talsstämmningen, den hemska mobbingen och den romantiska tonen. Tyvärr lider filmen av en hel del amerikanisering ändå. Musiken är enerverande påträngande. Spänningsscenerna lämnas inte ifred utan det är hög och "ledande" musik. Denna är mer blodig än den svenska, vilket inte höjer spänningen, det blir bara blodigare. Dessutom är det mer "action", och de har tyvärr lagt in att Abby visar sitt vampyransikte lite för tydligt. Där var den svenska mycket bättre, och mer äcklig. Till sist kan sägas att den amerikanska versionen följer den svenska nästa scen för scen (trots helt nyskrivet manus efter boken) men att de lämnat ute "den där" scenen. Det funkar väl inte i USA...

Skådespeleriet är mycket bra. Båda barnen gör mycket starka insatser. Pojken Oskar/Qwen görs av pojken från "The road". The Father spelas av den alltid underhållande Richard Jenkins.

Jag ger "Let me in" tre starka 12-åringar av fem.

Betyg: 3/5



torsdag 25 november 2010

Happythankyoumoreplease (2010)


"Happythankyoumoreplease" är skriven och regisserad av Josh Radnor från "How I met your mother". Detta är Radnors "Garden state" så att säga. Den kan jämföras med den filmen på flera sätt. De båda handlar om 30-åringar som söker sig själva, kärleken, meningen med livet.

"Happythankyoupleasemore" är en typisk amerikan independent-film av bästa sort. Man finner allt som oftast dessa guldkorn på filmfesten. Tidigare år har det varit filmer som redan omnämnda "Garden state" men också "The station agent" och "Juno". "Happythankyoupleasemore" utspelas i New York och kretsar kring tre och ett halvt par. Radnor spelar Sam som uppvaktar sångerskan/servitrisen Mississippi samtidigt som han råkat ta hand om en liten pojke som tappat bort sig på tunnelbanan. Sams bästa väninna, spelad av svenska Malin Åkerman, blir i sin tur uppvaktad av den nördiga kollegan, och hans kompis Charlie vill att sambon Mary Chaterine ska flytta med honom till Los Angeles.

Filmens behållning är dialogen, skådespeleriet och en allmänt skön känsla. Man kan kanske inte utnämna Josh Radnor som den nya Woody Allen efter denna film, men de delar en kärlek till New York och en de båda har en blick för vad som definierar "New York", allt som gör staden så mycket mer än bara en geografisk plats. Mary Chaterine argumenterar på ett mycket tillfredsställande sätt om varför hon inte vill flytta till LA. Humorn i filmen är stillsam men underhållande.

Filmens röda tråd är Sams "problem" med den lille svarta pojken och det är en hjärtvärmande och livsbejakande historia. Den är välkommen bland de allra bästa jag sett på årets festival och den får fyra teckningar av fem.

Betyg: 4/5

onsdag 24 november 2010

Biutiful (2010)


Are you ready to go? (översatt från spanskan)


Ah, Filmfestivalen är för skön. Här blandas högt och lågt, bra film med andra filmer. Glädjen ligger i variationen, och då kan du inte förvänta dig att älska alla filmer. Även om det vore trevligt det också. Javier Bardem är en intressant skådespelare och Inarritu är en välkänd regissör (Babel, 21 grams). Dessa två namn lockar säkert de flesta till denna film "Biutiful". Den handlar om en småfifflares sista veckor i livet. Han kämpar en förlorares kamp mot cancern, sin frus mentalsjukdom, polisens razzior och rädslan över hur det ska gå för hans två små barn när han dör.

Man måste ställa sig frågan: VARFÖR göra denna film? Vad var intressant i denna misär, mer än misären? Även Bergmans tyngsta dramer har oftast en gnutta hopp eller försoning eller upphöjd insikt. Här INGET.

Jag titta prövande på Vanessa efter filmen. Hur hade hon upplevt den? Hon hade kanske sett något som jag missat, men jag fick en min som sa; WTF???

Jag önskar att den vore bättre, men detta var inget för mig. Vill du se en riktigt bra dramafilm, se hellre förra årets stora överraskning - den japanska "Avsked", orginalnamn "Okuribito".

"Biutiful" får ett inkonsistensskydd av fem.

Betyg: 1/5


tisdag 23 november 2010

Winter's Bone (2010)


I said, I'll find him!

Äntligen en riktigt bra film! En mustig thriller. Anspänningen. Anspänningen! "Winter's bone" handlar om 17-åriga Ree som söker efter sin far för att rädda familjens gård. Ree tar hand om sin katatoniska mor och två yngre syskon. Fadern har pantsatt gården för sin "bail bond" och sedan tagit till flykten.

Filmen utspelas och spelades in i Ozark Mountains i Missouri. Det är en otillgänglig miljö. Och då talar vi inte om geografin. Folket här kan kanske kallas "hillbillies", "red necks" eller "white trash". De är vita, fattiga, outbildade och var och varannan familj producerar och säljer "crystal meth". Samtidigt lever de i en kultur med en mycket sträng men tydlig hederskodex. Går man över gränsen lever man inte många dagar till. I dessa trakter lever vendettor i generationer inte år.

Ree är helt underbar. Hon ryggar inte tillbaka en centimeter i hela filmen, förutom kanske i en enda scen. Ree spelas av en ny förmåga vid namn Jennifer Lawrence. Filmteamet har använt lokala skådespelare och lokalbor i en blandning. Miss Lawrence kommer från grannstaten och hon känner helt klart till kulturen och miljön. Det känns inte som att hon spelar alls, mycket naturalistiskt. Hennes farbror den brutale Teardrop spelas av John Hawkes och han är stenhård. Hans "stand off" mot den lokale sheriffen är en tung scen. Mums. John Hawkes känner vi igen från filmfestivalfilmer som "Me and you and everyone we know" och "Wristcutters: a love story". Han var också med i "Deadwood" (som jag inte sett). Tidigare har han spelat svagare karaktärer på gränsen till töntiga. Här har han jackat upp sitt spel betydligt. Han är hård som Clintan i denna.

Jag kan inte avslöja något mer om handlingen. Manus bygger på en bok som jag är väldigt sugen på att läsa nu. Efter visningen var det "face to face" med filmens regissör tillika manusförfattare Debra Granik. Kul.

Nu när jag sovit på saken var betyget givet...

"Winter's bone" får fem nyfödda kycklingar av fem möjliga.

Betyg: 5/5




måndag 22 november 2010

Biblioteque Pascal (2010)


Under inledningsscenerna av denna film tänkte jag genast på Kusturica och en allmän burlesk svulstighet. Mot mitten av filmen nickade jag till några gånger. Andra halvan var lättare att följa, trots att detta är en fantasifull mardrömsskildring. Filmen har uppenbarligen ett skarpt politiskt budskap (trots att producenten svarade nej på den frågan). Jag tyckte mest att den var förvirrande, inte speciellt effektiv, oroväckande eller stötande, fast lite av det ändå.

Hela historien är en fantasi i huvudet på huvudpersonen, skapad för att förklara och motivera hennes egna (tveksamma) val. Kopplingen mellan mor och dotters projicerande av sina drömmar/mardrömmar gjordes väldigt otydligt.

En rolig detalj var den smått hysteriska intervjun som en liten fnittrande blondin i övre tonåren gjorde med en av filmens producenter i ett "face to face" efter visningen. Jag har aldrig sett något liknande. Varje fråga relaterades till hennes egen åsikt eller upplevelse, och frågorna bestod i långa utläggningar. När producenten försökte bryta in för att svara på en ännu ej färdiga utläggning avbröt hon honom för att fortsätta sin utläggning. Efter en annan särdeles lång sådan lät hon honom inte ens svara själv, utan ropade ut "I guess yes" och gick vidare med nästa fråga. Innovativ intervjuteknik.

Ok, ok, ok. Jag glömde skriva några ord om handlingen. Filmens hjältinna Mona sitter på socialen för att försöka få tillbaka vårdnaden av sin dotter. Hon har lämnat dottern hos sin faster och tillbringat en tid i England. När den snälle mannen på andra sidan bordet frågar vad hon gjort och varför hon lämnade dottern i fasterns vård får vi höra en fantastisk fantasi om allt från dotterns far, till att hon blev såld till sexindustrin och hur hon hamnade på en bordell i Liverpool som specialiserat sig på rollspel från klassisk litteratur. Hon beskriver också hur hennes döde (!) far kommit och räddat henne ur en extraordinär knipa. Socialtjänstemannen har lite svårt att tro på hennes historia och då berättar hon att hon helt enkelt lämnat dottern för att åka till England och tjäna pengar som prostituerad, men att när inkomsterna var för låga valde hon att åka hem igen. Nåt sånt...

"Biblioteque Pascal" får två litterära verk av fem.

Betyg: 2/5



Restrepo (2010)


Detta är en hyllad och prisad amerikansk dokumentärfilm om en pluton under 15 månader i Korengal-dalen i Afghanistan. Vi får följa en liten grupp unga killar genom eldstrider, väntan, lek, sorg och än mer eldstrider.

Filmmakarna har gjort ett medvetet val att inte behandla den geopolitiska situationen eller intervjua generaler eller lokalbor. De vill visa hur krig är ur pojkarnas perspektiv. Detta är dokumentärfilmarens rätt - att välja synvinkel för filmen.

Hela upplägget är fragmentariskt, på samma sätt som kriget säkert upplevs. Det finns inte en "historia" som följs. En del dokumentärer byggs ju upp dramaturgiskt för att "sälja" sin poäng, se tex "The cove" eller "An inconvenient truth".

Filmen är berörande och spännande. Jag rekommenderar den starkt. "Restrepo" får fyra fallna kamrater av fem.

Betyg: 4/5



För mer info om filmen.

söndag 21 november 2010

Cemetery Junction (2010)


Why does Noddy have a bell on his hat? 'Cause he's a cunt!

"Brassed off" möter "The full monty". Jag hade högt ställda förväntningar på denna film.

Ricky Gervais har beskrivit hans uppväxtmiljö. Filmen handlar om arbetarsonen Freddie Taylor som vill bryta sig ut ur sin klass och bli rik. Han söker jobb som försäkringsförsäljare hos hans stora idol, en man som gjort klassresan och nu äger en Rolls-Royce. Freddie upptäcker att det finns mer i livet än pengar. Det finns en negress som dansar disco, det finns intressanta fotografier, det finns en kvinna som är duktig på att servera te. Det finns en tågstation i Reading.

Bowie var och är den bästa artisten från 70-talet!

Västerländsk film är indelad i tre delar. "Cemetary Junction" var tråkig, tråkig, bra. Det räcker inte och den får två glasskålar av fem.

Betyg: 2/5



Beverly Hills Cop (1984)


This is the cleanest and nicest police car I've ever been in in my life. This thing's nicer than my apartment.

Efter tre filmer på festivalen på lördagskvällen behövde Patrik och jag grogg och lite avkoppling. Valet föll på 80-talsklassikern Snuten i Hollywood. Jag hade inte sett den på många år och jag var nyfiken på hur den hade klarat sig. Var den fortfarande lika bra? Svaret är att den faktiskt är ganska risig. Den är dock perfekt för vårt ändamål, en fond för en eller annan sängfösare i goda vänners lag.

Eddie Murphy var ju ganska bra på 80-talet, men tiden har runnit ifrån honom. Detta är första delen i trilogin och jag har för mig att Tony Scotts andra del är långt bättre. Serge är rolig i alla delar, för han är väl med i del tre? Oklart minne.

Beverly Hills Cop får två bananer i röret av fem möjliga.

Betyg: 2/5


lördag 20 november 2010

Kaboom (2010)


Can someone at least tell me what the fuck is happening!

Äntligen en helt utflippad "filmfestivalfilm". This movie is all over the place. Den byter genre flera gånger om. Har lånat från The Craft, Donnie Darko, David Lynch, BtVS, men mest av alla collegekomedier med en stor portion sex och droger. Det finns en del sköna karaktärer och alla ligger med alla; gay, bi och hetro, kille och tjej, två eller tre.

Detta låter perfekt, men filmen var inte speciellt bra trots ovan. Roligast var nästan den mycket innovativa översättning. En personlig favorit var "Fuck you" som översattes till "Kyss fittan".

Tydligen tog pengarna slut eller nåt sånt, de hade glömt att ta med ett slut i alla fall.

Kaboom får två män i djurmasker av fem.

Betyg: 2/5


Cherry Tree Lane (2010)


Where is Sebastian?

Detta är en pretentiös rip off av Hanekes "Funny games" med en tvist av klasskamp à la mode anglais. Ett gäng busar på jakt för att nita sonen i huset överfaller föräldrarna i hemmet och väntar på pojken.

Filmen är barmhärtigt nog endast 78 minuter och den går i realtid. Spänning och dramatik i film bygger ofta på att du känner något för eller förstår någon av karaktärerna. Här ingen. Film kan vara bra pga ett kittlande, roande eller absurt manus. Banalt här. Actionfilmer kan ibland vara våldsamma. Inget här. Tämligen simpel och intetsägande story. Thriller som inte var spännande, eller äcklig. Meningslöst.

Cherry Tree Lane får en etta!

Betyg: 1/5



Cyrus (2010)


Don't, don't you want me?

Lördagens filmfestivalpass för Patrik och mig började med "Cyrus". Det är en relationsdrama-komedi med John C Reilly, Marisa Tomei och Jonah Hill (den där populäre tjocke killen).

Tomei hade en viktig roll i Aronofsky's The Wrestler från 2008. Tomei gav en strippad sårbar, ja nästan naken, tolkning av Mickey Rourkes flickvän. Här i "Cyrus" är hon mycket bra igen.

Filmen känns äkta. Manus är bra, det finns inga krystade passager som känns orimliga från karaktärerna. Handlingen är dock ganska enkel. John C Reilly är skild sedan sju år, deprimerad och ensam. När hans exfru ska gifta om sig blir han bestört, men exfrun tvingar ut honom på fest för att möta tjejer.

På festen finner han sin duettpartner och mörker blir till ljus. Allt är bra tills det visar sig att nya flickvännen är en ensamstående överbeskyggande mor till en 21-årig son. Cyrus!

Curys gillar inte konkurrens om sin mor och han finner vår hjälte olämplig.

Filmen bygger på igenkänningens bittra eftersmak, karaktärsdriven humor och befriande enkel drama. Jag gillar den skarpt.

Curys får tre borttappade gympadojjor av fem

Betyg: 3/5


Get Him To The Greek (2010)


When the world slips you a Jeffrey, stroke the furry wall.

Patrik var ju och hälsade på i helgen och vi såg fem filmer på filmfesten. På lördag förmiddag tog vi ett break från festivalen. Vi tittade på film helt enkelt. Kitty hade höjt "Get him to the Greek" och den blev vårt val.

Aldous Snow dök upp i den roliga romantiska komedin "Forgetting Sarah Marshall". Han kom som en vårvind och charmade självaste Veronica Mars, och så kom han en gång till. Nu har de gjort en spin-off med Aldous i huvudrollen tillsammans med Jonah Hill. Ni vet den där populäre tjocke killen.

"Get him to the Greek" är en bra komedi. Vi skrattade båda vid flera tillfällen. Sex, drugs & rock'n'roll funkar som alltid bra när man är bakfull. Aldous är kul, men hur mycket av honom vill man ha? Är han som lök? Bra som krydda men inte lika lyckad som huvudrätt?

Bästa inslaget i filmen var Jackie Q (Rose Byrne) både hennes scener och videos. Presidentens dotter var söt i sin blodiga skjorta.

"Get him to the Greek" får tre kaskadspyor av fem.

Betyg: 3/5

PS, Tell him that you loved "African Child."


The Killer Inside Me (2010)


It's always lightest just before the dark.

Den andra filmen jag och Paddy såg i fredags kväll var Michael Winterbottom's neo-noir thriller "The killer inside me". Filmen är omtalad för att vissa i publiken lämnade visningen i Cannes, och för att Winterbottom har fått kritik för våldet i filmen. Huvudpersonen i filmen, briljant spelad av Casey Affleck, är en instabil sadistisk mördare. Kan man göra en film om en ond människa utan att vara ond själv? Winterbottom har angripits från flera håll efter filmen kom ut.

Filmen som sådan då? Rent tekniskt är den otroligt bra. Casey Affleck är lysande. Är han bra alltså? Jag brukar inte gilla honom. Vackra Jessica Alba är med, likaså favoriten Kate Hudson. Filmen är bitvis mycket spännande medan den ibland är långsam och drömmande. Till syvende och sist saknar jag en viktig ingrediens, filmen har inget hjärta! En film som "True Romance" har ett gigantiskt hjärta trots allt våld och blod.

Och för att stilla din undran, svaret är JA.

"The killer inside me" får tre knytnävsslag av fem möjliga.

Betyg: 3/5


fredag 19 november 2010

Four Lions (2010)


I think I'm confused, but I'm not sure!


Ibland är filmer roligare på pappret än på film. Ibland är en muntlig presentation av filmen roligare än filmen själv. Så är fallet med denna brittiska komedi om fyra korkade självmordsterrorister på religiös jihad. Regissören Christopher Morris berättade före filmen om en massa dråplig fall där terrorister från verkliga händelser misslyckats pga dumhet, klantighet eller dåliga fysikkunskaper helt enkelt. Det var komedi på hög nivå. Mannen har talang!

"Four lions" bygger på en rolig idé men den förvaltas inte lika bra. Jag hade svårt att känna för någon av karaktärerna. Regissören tecknades dem inte som monster, och de som gillat denna film tyckte säkert att de var charmiga. Men jag tyckte dialogen var svag, handlingen enkelspårig och karaktärerna grunda. Den mest intressanta var huvudpersonens fru men hon var inte med så mycket.

"Four lions" får en sprängd kråka och ett sprängt lamm av fem.

Betyg: 2/5

torsdag 18 november 2010

Holy Rollers (2010)


"Medicine for the rich people"


Jesse Eisenberg (The squid and the whale, Adventureland, The social network) briljerar i denna drama som bygger på verkliga händelser. Eisenberg spelar Sam Gould som blir indragen i smuggling av ecstasy-tabletter till USA från Amsterdam i slutet av 90-talet. De dåliga killarna har kommit på att unga ortodoxa judar lätt kommer in genom tullen. Ingen söker genom deras putande resväskor och tabletterna upptäcks inte av narkotikahundarna.

"Don't worry, nothing bad gonna happen"

Filmen är ganska intressant. Det är dock mycket dialog, en hel del på jiddisch, och utan textning var det faktiskt lite svårt att följa alla snabba ordväxlingar, tex i scener på nattklubbar med dunkande housemusik i bakgrunden. Jesse var som vanligt lysande. Han är en av de starkaste unga seriösa skådespelarna just nu. Han går från en valpig oskyldig yngling till en ganska hård affärsman. Vi ser också hur han hela tiden brottas med sitt samvete. Att tjäna pengar eller gud.

Filmen är bra, men så här direkt efter jag sett filmen får den endast två gelt av fem möjliga.

Betyg: 2/5


Monsters (2010)

I don't want to go home.

"Monsters" är en mycket intressant film. Den är som ett kärleksbarn till "Cloverfield" och "District 9". Släng därtill in en ganska gullig kärlekshistoria och ett "öppet" slut och du har en typisk filmfestivalsfilm. Detta är den brittiske filmaren Gareth Edwards första film. Han har skrivit manus, regisserat, fotat och klippt filmen. Hela projektet har kallats "en gerilla-film". De åkte omkring som turister och filmade in lite här och där i några centralamerikanska länder. Den har två "riktiga" skådespelare och resten är amatörer som han använde sig av på plats. Dialogen är mestadels improviserad...

Jag och Johan var imponerade av datorgrafiken i filmen. Både monster och utrustning som tanks, flygplan, och utbombade byggnader har genererats och det väldigt bra. Filmen handlar om Samantha och Kaulder som försöker ta sig hem till USA genom den infekterade zonen i norra Mexico. Nasa har för sex år sedan stött på utomjordiskt liv och rymdfarkosten som skulle ta hem "samples" störtade i återinträdet över Mexico. Monstren har sedan förökat sig som ogräs och Mexico och USA har försökt stänga in dem i zonen.

Filmen utspelas under några dygn då de två huvudpersonerna försöker ta sig hem. Vi vet inte hur det kommer gå och en viss spänning byggs upp. Till lut tycker jag dock att handlingen är lite för platt. Filmen hade nog kunnat skruvats till än lite mer!

Filmen får dock det bra betyget tre aliens som har sex av fem möjliga.

Betyg: 3/5

onsdag 17 november 2010

Scott Pilgrim vs. The World (2010)


You're pretentious, this club sucks, I have beef. Let's fight.

Fantastiskt bra film! Detta är en av årets två-tre bästa filmer än så länge. Jag har inte skrattat så mycket sen... jag vet inte! "Scott Pilgrim vs the world" är som en blandning av "Kick-Ass", "The Warriors" och något lämpligt avsnitt från "Buffy the Vampire Slayer".

Dialogen var underbart underfundig och underhållande.

"Bread makes you fat!?"


Stephen Stills, "he's the talent", and Young Neil. Vilda blinkningar till verklighetens Neil Young och hans kompis Stephen Stills (som tycker att han var talangen i Buffalo Springfield).

Hela filmen har ett överdåd av popkulturella vinkningar. Jag gillade de romantiska scenerna ute i snön när de gick i parken och till lekplatsen. Påminde inte den scenen lite om en scen ur "Eternal sunshine on the spotless mind"?

Michael Cera i huvudrollen är stabil, men speciellt Ramona Flowers, wow, vilken häftig tjej! Utstrålning. Vem spelade henne? Aldrig sett henne tidigare, Mary Elizabeth Winstead.

Jag gillade att filmen hoppade mellan scenerna som om man snubblade sig genom en serietidning. Däremot tycker jag att filmen tappar i tempo i tredje akten. Jason Schwartzman är i och för sig väldigt passande i rollen som ledaren av "the league of the evil exes", Gideon Graves, men det blev lite tradigt i slutet. Filmen skulle kanske kunnat vara lite tajtare. Petitesser.

"Scott Pilgrim vs. the world" - en av årets filmer och kanske den största överraskningen hittills. It gets four super evil ex-boyfriends, no exes, out of five.

Betyg: 4/5

tisdag 16 november 2010

My Own Private Idaho (1991)


I love you, and you don't pay me.

I celebration av att den 21:a Stockholms Internationella Filmfestivalen öppnar imorgon har jag sett Gus Van Sant's "My own private Idaho". Jag plockade fram den extremt fina Criterion Collection-utgåvan som stått alldeles för länge i min filmhylla. Äntligen! skulle man kunna säga. Gus Van Sant är årets mottagare av "Stockholm Visionary Award" och de ska faktiskt visa denna film på festivalen.

Filmen handlar om två unga "street hustlers" som säljer sina kroppar för några dollar. Spriten och drogerna. Evigt sökande efter ett bättre liv. Eller? Huvudpersonerna är Mike och Scott spelade av River Phoenix och Keanu Reeves. Detta var tidigt i deras karriärer och det ansågs mycket modigt av dem att spela homosexuella prostituerade. Deras karriärer tog lite olika vändningar efter filmen. River dog av en överdos på någon nattklubb i Los Angeles två år senare och han har efter sin död höjts till skyarna. I denna film är han magisk bra. En "tour de force" skådespelarinsats.

Keanu gick vidare och blev Neo och "the one". Han kanske inte höjs till skyarna för sina dramatiska karaktärstolkningar inte, men här är han bra. Mike/River har blivit övergiven som liten och han är olyckligt förälskad i Scott. Han söker också hela filmen efter sin försvunna mor. Allt detta medan han hela tiden faller i sömn på grund av hans tillstånd, en sjukdom som kastar ner honom i sömnen så fort han blir för stressad. Scott är rikemanssonen som lever ett liv bland samhällets utslagna för att jävlas med sin far. Han har ambitionen att bli "straight" på båda sätten efter hans far dött och lämnat honom sitt arv.

Gus Van Sant har byggt delar av dialogen på Shakespeares dramer Henry IV och Henry V. På så sätt känns vissa scener som tagna ur en teaterpjäs. Andra scener, till exempel på drift i Idaho känns mycket äkta. Delar av den dialogen är skriven av River Phoenix. Detta är allt annat än de vanliga tretton per dussinet Hollywood-produktionerna man ser på de stora filmkomplexen.

Jag visste egentligen inte så mycket om denna film när jag satt mig ner. Jag blev nog lite överraskad av det långsamma tempot och denna "arty"-movie. Jag ger den ett försiktigt betyg till att börja med, men jag känner redan att detta nog är en film som bör ses om, och som kommer ligga och rumla runt inne i huvudet på mig. Det var bra att värma upp med en riktig filmfestfilm innan jag ska ta mig an alla filmer i årets festival.

En personlig reflektion över filmen är hur otroligt lik River Phoenix var en ung Per Hagman. Och det gäller inte bara utseendet, vissa miner eller rörelser var häpnadsväckande lika. Per, var har du tagit vägen?


"My own private Idaho" får tre mått obesvarad kärlek av fem.

Betyg: 3/5

Have a nice day.