I love you, and you don't pay me.
I celebration av att den 21:a Stockholms Internationella Filmfestivalen öppnar imorgon har jag sett Gus Van Sant's "My own private Idaho". Jag plockade fram den extremt fina Criterion Collection-utgåvan som stått alldeles för länge i min filmhylla.
Äntligen! skulle man kunna säga. Gus Van Sant är årets mottagare av "Stockholm Visionary Award" och de ska faktiskt visa denna film på festivalen.
Filmen handlar om två unga "street hustlers" som säljer sina kroppar för några dollar. Spriten och drogerna. Evigt sökande efter ett bättre liv. Eller? Huvudpersonerna är Mike och Scott spelade av River Phoenix och Keanu Reeves. Detta var tidigt i deras karriärer och det ansågs mycket modigt av dem att spela homosexuella prostituerade. Deras karriärer tog lite olika vändningar efter filmen. River dog av en överdos på någon nattklubb i Los Angeles två år senare och han har efter sin död höjts till skyarna. I denna film är han magisk bra. En "tour de force" skådespelarinsats.
Keanu gick vidare och blev Neo och "the one". Han kanske inte höjs till skyarna för sina dramatiska karaktärstolkningar inte, men här är han bra. Mike/River har blivit övergiven som liten och han är olyckligt förälskad i Scott. Han söker också hela filmen efter sin försvunna mor. Allt detta medan han hela tiden faller i sömn på grund av hans tillstånd, en sjukdom som kastar ner honom i sömnen så fort han blir för stressad. Scott är rikemanssonen som lever ett liv bland samhällets utslagna för att jävlas med sin far. Han har ambitionen att bli "straight" på båda sätten efter hans far dött och lämnat honom sitt arv.
Gus Van Sant har byggt delar av dialogen på Shakespeares dramer Henry IV och Henry V. På så sätt känns vissa scener som tagna ur en teaterpjäs. Andra scener, till exempel på drift i Idaho känns mycket äkta. Delar av den dialogen är skriven av River Phoenix. Detta är allt annat än de vanliga tretton per dussinet Hollywood-produktionerna man ser på de stora filmkomplexen.
Jag visste egentligen inte så mycket om denna film när jag satt mig ner. Jag blev nog lite överraskad av det långsamma tempot och denna "arty"-movie. Jag ger den ett försiktigt betyg till att börja med, men jag känner redan att detta nog är en film som bör ses om, och som kommer ligga och rumla runt inne i huvudet på mig. Det var bra att värma upp med en riktig filmfestfilm innan jag ska ta mig an alla filmer i årets festival.
En personlig reflektion över filmen är hur otroligt lik River Phoenix var en ung Per Hagman. Och det gäller inte bara utseendet, vissa miner eller rörelser var häpnadsväckande lika. Per, var har du tagit vägen?
"My own private Idaho" får tre mått obesvarad kärlek av fem.
Betyg: 3/5
Have a nice day.