Who’s Afraid of Virginia Woolf? (1966)

45 minuter in i titten är jag tvungen att pausa och begrunda mitt beslut. Elizabeth Taylor och Richard Burton har då oavbrutet skrikit riktigt vidriga elakheter åt varandra. Jag är helt utmattad. Vad är detta?

Filmen och efterfesten startar klockan två på småtimmarna. Värdparet samt deras två unga gäster dricker kopiösa mängde starksprit, och paret Taylor-Burton försöker slå världsrekord i att vara elaka mot varandra och gästerna. Titten har inte startat bra. Jag famlar i mörkret. Jag kan ta ett bombardemang av extrem ilska så länge jag förstår vad filmen leder till. Vad är poängen med filmen?

Jag tar en paus och försöka hitta motivation att titta vidare. Om bara filmen har en poäng, om denna långa "set-up" leder till något intressant. Jag söker frågor utan att få svar, jag är lämnad till mig själv att bestämma om jag ids titta vidare. Efter ett tag trycker jag med darrande finger på play igen.

Just efter min paus ändrar filmen karaktär. Burton och unge herren på besök (George Segal) drar sig ut i trädgården. Deras samtal blir intressant. Unga damen (Sandy Dennis) får också mer speltid. Filmen erbjuder en nyansskillnad i tonalitet. Därefter åker alla fyra till en nattöppen bar för att dricka mer alkohol. Elakheter, spydigheter och förnedringar i form av sällskapsspel som Burton tvingar på gruppen fortsätter, men filmens röda tråd börjar ta form. Jag finner fast mark under fötterna och den hemska känslan att vara förlorad på ett stormigt hav sjunker långsamt tillbaka.

Det pratats mycket om Taylors och Burtons son som är iväg på college. Det unga paret avslöjar att de gifte sig för att hon var gravid, något som senare visade sig vara ett skenhavandeskap. Som hon sa i alla fall. Den observante tittaren tolkar det måhända som en abort i smyg. Kommer de unga kunna få barn igen eller var detta deras chans? Med tanke på var Taylor och Burton befinner sig i livet en sådär 25-30 år äldre får vi verkligen hoppas att de unga tu hittar sin väg i livet. 

Allt handlar om barnet. Sonen. Filmen blir bättre och bättre ju längre in i Taylors huvud vi kommer. Filmen är en tragedi, den är sorglig som fan. Slutscenerna är helt otroliga. Chocken. Vilken vändning filmen har gjort! Allt är förlåtet! 

När man bestämmer sig för att se vidare på en film som inte varit bra den första halvtimmen hoppas man alltid att filmen ska bli bättre, och att dess svaga inledning ska få någon betydelse mot slutet som gör allt elände värt det. Detta är beviset för att sådana filmer finns. Jag vet inte om jag kommer vara så himla sugen på att se om filmen, men den var osannolikt bra till slut. 

Ett mästerverk.

Filmen ska absolut ses ospoilad så jag har varit medvetet vag om vad filmen handlar om egentligen. Filmen är bra även om du är spoilad men den riktigt tunga effekten, som kan vara livsomvälvande, får du endast helt ospoilad.

Detta är en magnefik film. Den blev nominerad i alla katagorier vid oscarsgalan 1967 men vann endast bästa kvinnliga huvudroll och bästa kvinnliga biroll. Jag tycker nog att alla fyra var i princip lika bra. Det känns lite fel att separera dem, de gick alla in i helvetet och kom ut på andra sidan. Elizabeth Taylor är förvisso extraordinär i de sista scenerna och oscarsjuryn kunde inte neka henne utmärkelsen. Rimligt.

Vilket betyg sätter jag på detta då? Ofta tänker jag att en film ska ligga och marinera över tiden innan den kan jackas upp till en femma. Men jag kände mig så omskakad efter titten att filmen inte lämnade mig förrän efter flera dagar, och det har nu gått veckor sedan jag såg filmen. Jag vill ge filmen en femma redan nu efter första titten. Yep, I'm doing it.

Betyg: 5/5

Gambit (1966)

Gambit är en actionkomedi med Michael Caine, Shirley MacLaine och Herbert Lom. Det känns som att den är en av många filmer som poppade upp efter att Dr. No startat James Bonds segertåg på biograferna.

Filmen är en heist-film där Michael Caines Harry med kumpan har en plan. Nicole, spelad av Shirley MacLaine rekryteras och sedan ska de blåsa den stenrika Shahbandar spelad av Herbert Lom. 

Som vanligt får vi en inledande del där hesiten planeras. Men istället för skurkar som står lutade över ett stort bord och planerar ser vi hela stöten genomföras i en kortare sekvens, likt ett "training montage" från valfri Rocky-film. De har gjort det lite intressant då Nicole som ännu inte presenteras på riktigt i filmen spelas helt livlös. Hon säger inte ett ord och stirrar med tom blick mot horisonten. Hon är lika lealös som en uppblåsbar Barbara!

Det var lite jarring minst sagt. Men så snart planeringsfasen är över introduceras vi till henne och hon är filmens behållning med charm, humor och en stor portion spunkyness.

Michael Caine är alltid bra men detta var kanske inte direkt min favoritroll från honom. Han duger, javisst, såklart att han duger. Herbert Lom var inte lika elak i rollen som stenrik gangster som förväntat vilket var något av en besvikelse, men ändock kul att se i en något mer seriös roll än i rosa Pantern-filmerna..

Klart godkänt, men inget man lägger på minnet. En tvåa.

Betyg: 2/5

The Fortune Cookie (1966)

Jag hade höga förväntningar inför denna film, alldeles för höga förväntningar visade det sig. Jag brukar gilla Billy Wilders filmer och här hade vi en som jag inte sett.

Filmen har radarparet Jack Lemmon (bra) och Walter Matthau (enerverande) i rollerna som kameramannen Harry som knockats av en spelare på en NFL-match, respektive hans slajmiga svåger Willie som är en ren och skär "ambulance chaser".

Filmen ska föreställa en komedi, en satir och kanske en buddy comedy. Jag vet inte jag. Den var inte speciellt rolig. Och som satir var den blek, om något slog den in öppna dörrar. 

Samtidigt gör ju Billy Wilder det han gör bra skriver ett manus med etts tort hjärta och personregin sitter som en smäck. Förutom radarparet Lemmon/Matthau har vi Judi West i rollen som Harrys före detta fru Sandy och Ron Rich som Boom Boom, den olycklige punt returner'n som tror att han skadat Harry för livet.

Jag fannn dock att filmen saknade den charm som Wilders bästa filmer ofta har. Det blev mer skrikande och spydigheter än en fyndig eller vass dialog.

Jag funderade under filmtitten om jag till slut hittat en Wilder film som skulle få betyg etta, men efter filmens slut kände jag ändå att det vore att ta i så det får bli en med tvekan godkänd film, en svag tvåa!

Betyg: 2/5

Fantastic Voyage (1966)

 

50-talet brukar kallas "The golden age of science fiction cinema". 60-talet tog oss in i the atomic era och rymdåldern. I vilket fall var jag sugen att ge Fantastic Voyage chansen i projektet. Den verkade festlig.

Den har ungefär samma handling som actionkomedin Innerspace från 1987. Där såg vi Dennis Quaid, Meg Ryan och Martin Short. Mycket rolig film.

Fantastic Voyage bjuder på Stephen Boyd, Rachel Welch och Donald Pleasence. Filmen är också noterbart inte en komedi även om den är hilarious i vissa delar. Den spelas mer som ett seriöst sci-fi drama. Det är kalla kriget, lönnmord, en vetekskapsman som bär på en hemlighet men som hamnat i koma. De goda har en maskin, förminska en ubåt till en miniatyr och bege sig in i vetenskapsmannens kropp. Allt måste givetvis ske i en kamp mot klocka.

Jomenvisst, detta var väl ganska mysigt. Lite roligt som sagt att studera deras specialeffekter av diverse organ inne i människokroppen. Blodomloppet, örats irrvägar, kroppens försvarssoldater de mordiska vita blodkropparna osv.

Roligast bland spelarna var såklart Donald Pleasence. Han är inte riktigt lika galen som Klaus Kinski men inte långt efter. Att det var Mr. Pleasence som var the villain kom inte som en överraskning direkt, name recognition gick emot filmens försök att göra det till en överraskning.

Men nej, detta är inte en oumbärlig film. Kul för stunden, men inget att skriva hem om. En klockren "helt ok".

Betyg: 2/5

Tokyo Drifter (1966)

Med siktet inställt på classic Film Noir landade denna japanska hårdkokta crime thriller från 1966 på bordet. Är det inte denna sub-genre som kallas Neon Noir?

Här har vi en historia som blandar yakuzans ganstervälde med old school lojalitet och hederskodex. Vår protagonist hoppar som på tuvor mellan lojaliteten till sin tidigare boss och en nyvunnen frihet. Men kan en välkänd och erkänd alfahanne verkligen kliva av karusellen och lämna våldet bakom sig?

Iklädd ljus himmelsblå kostym sticker han ut på det bildliga planet lika mycket. Egentligen är handlingen ganska trorftig, och det mest minnesvärda ligger inom i färgsättning, filmens score och klippning.

Filmen inleds i svartvitt där det vita är draget upp till max, high-key. Scenerna saknar nästan helt kontraster. Därefter introduceras färgfilm med grälla skrikande färger. Det är färger överallt; väggar, möbler, kläder, detaljer. Kan det finnas ett budskap i färgerna? Eller är detta endast ett resultat av att vi är mitt i sextiotalet? Antagligen det senare, va? Vi såg exakt samma sak i Modesty Blaise-filmen från samma år.

Nästa stämningshöjande element är musiken som är mycket trevlig. Vi har en cool jazz och lounge musik. Filmen är sannerligen lite cool.

Klippningen gör dock inget för att förhöja upplevelsen. Tyvärr har det kreativa teamet gått några steg för långt här. Det klipps allt för ofta precis innan scenen har spelats klart. Väldigt många små toppar i filmens derg- och dalbana har bestulits åskådaren. Det ska till en mycket bättre film för att det ska funka.

Nja, jag har antagligen missat det mesta av filmens budskap under ytan som jag borde ha förstått. Av någon anledning har de trots allt gjort en Criterion Collection-utgåva på filmen. Några tycker detta är ett mästerverk. Men efter dagens första titt är jag mest lite förvånad och skeptisk. Stark tvåa!

Betyg: 2,5/5 

The Quiller Memorandum (1966)

The Quiller Memorandum bygger på boken The Berlin Memorandum av Elleston Trevor. Detta är en torr brittisk spionthriller i samma genre som John le Carré totalt dominerar. Jag hade inte räknat med något i samma nivå som le Carré såklart men kanske in nivå med Len Deighton som befinner sig ett snäpp, eller två, under le Carré.

The Quiller Memorandum kom ut precis när den brittiska spiongenren utvecklats till en mörkare och mer cynisk ton där böcker och filmer blev mer verklighetstrogna. Le Carrés stora genombrott, den tredje boken om George Smiley, The SpyWho Came in from the Cold, hade kommit ut 1963 med en lyckad adaption 1965. Len Deightons första spionroman The IPCRESS File kom ut 1962 och adaptionen som är mycket spännande kom också ut 1965. Dessutom hade såklart adaptionerna av Ian Flemings böcker om James Bond startat redan 1962 även om James Bond knappast står som mall för The Quiller Memorandum.

Japp, detta var en helt klart duglig spionthriller. Den utspelas i sin samtid i Västberlin. Istället för att gnabbas med KGB och östsidan är de brittiska spionerna på jakt efter tyska nynazister. Alec Guinness spelar den lokala brittiske spionchefen Pol. Efter att ha förlorat två agenter i fält tar han in en kollega från CIA för att slutföra uppdraget. 

Filmen är lånsam som film ofta var på sextiotalet, och den är hyfsat lätt att hänga med i vilket inte alltid är fallet med denna nya våg av brittiska spionromaner. Den är spännande i partier en detalj som är nog så viktig även om karaktärernas inre resor allt som oftast står i första rummet. 

Allt är såklart inte som det verkar och vår huvudperson Quiller (George Segal) måste klara sig ur diverse knipor. Vår egen Max von Sydow spelar en lurig jäkel. Som alltid lite kul att se honom. 

Filmen är regisserad av Michael Anderson som är känd för filmer som The Dam Busters (1955), Around the World in 80 Days (1956) som vann en Oscar för bästa film, samt Logan's Run (1976). Manus är författat av Harold Pinter, vinnare av Nobelpriset i litteratur 2005. Man kan inte klaga på meriter hos filmteamet.

Miljöer, mode och musik är störtsköna och bilderna från Västberlin är coola. Tyvärr når inte filmen upp till le Carré eller ens Len Deighton och trots välkända och ljuvliga skådespelare som Alec Guinness och Max von Sydow blir jag inte helt indragen i filmen. Jag skyller lite på manus och lite på den ganska trista manliga huvudrolls-innehavaren George Segal. 

Men trots allt helt ok, en stark tvåa!

Betyg: 2,5/5 

Modesty Blaise (1966)

Jag läste Modesty Blaise under hela min uppväxt känds det som. Hon dök ofta upp i serietidningen Agent X9. Det var min favoriserie nummer 1, till och med större än Fantomen! 

Förutom den underbara karaktären Modesty älskar jag relationen mellan henne och Willie Garvin. På äldre dagar har jag införskaffat hennes historier i samlingsserieböcker och på engelska. Borde jag skriva revyer på dem här på bloggen? Skriv av er vad ni tycker i kommentarfältet nedan!

1966 gjordes så en film om Modesty och Willie. Filmen bygger mycket löst på en av de första historierna, The Gabriel Set-Up.

1966 var under tider då James Bond hade satt ner foten och definierat vad en spionfilm skulle vara. Antingen kunde de ha gjort en seriös adaption av Modesty Blaise i samma anda som Bond. Detta var rimligt med tanke på tonen i serien som påminner om Bond. Men valet gjordes att göra en spoof och "go crazy".

Så denna film är mer besläktad med alla James Bond spoofs moder Casino Royale från 1967. Den med David Niven, Peter Sellers, Ursula Andress, Joanna Pettet och Daliah Lavi som James Bond, Woody Allen som Jimmy Bond och Orson Welles som Le Chiffre. Den galna filmen, ni vet.

Så vad har vi här då? En inledning som vagt påminner om en vanlig Bondfilm men som gradvis ballar ut mer och mer. Vi får scenerier som skulle passa in i någon av Pink Floyds mer psykadeliska musikvideos, surrealistiska scener som iscensatta av Salvador och en scen där Modestys och Willies dialog helt plötsligt är i rim för att snart bryta ut i sång som om det vore en musikal.

Vid närmare eftertanke kan kanske denna film ha varit mallen för Casino Royale till och med?

För mig blir filmen först en stor besvikelse, såklart, men när jag kurskorrigerat mina förhoppningar inser jag snabbt att den är festlig, underhållande och ibland till och med vackert filmad. I stil påminner filmen om The Beatles roliga filmer som A Hard Days Night och Help! eller Monty Python...

Modesty spelas av Monica Vitti och jag vänjer mig aldrig vid hennes konstiga artistiska val. Som Willie Garvin ser vi en ung Terence Stamp, lyckad. Dirk Bogarde spelar main villain Gabriel och han är filmens största behållning. 

Betyg: 3/5

Harper (1966)

Paul Newman. Namnet klingar bekant. Han var ju stor på sin tid med sina blå ögon och allt. Kanske på samma nivå som Steve McQueen, Robert Redford och Charlton Heston. På ett ungefär.

Här spelar han Harper, en "cool" provate investigator som letar efter en kidnappad make i Los Angeles i mitten av sextiotalet. Okey. Men är han så cool egentligen? Jag har kommit fram till att jag inte riktigt köper in på Newmans storhet. Jag får inte ordning på hans Harper. Skådespeleriet är all over the place vilket hade varit ok om han bara hade gjort det med charm. Tyvärr uppelver jag honom inte som charmig och han blandar coolhet med pajaserier och det funkar inte alls för mig. Av de jag listar ovan är Steve och Robert klart coolare än Paul och Charlton. I alla fall i min bok.

Den herre som är mest cool i dagen film är istället Robert Wagner. Kommer ni ihåg honom från tv-serien Hart to Hart? Serien som fick det finurliga namnet Par i hjärter på svensk tv. Här är han en snubbe.

Filmen påminner mig lite om Robert Altmans The Long Goodbye, fast då ser vi Elliott Gould som Philip Marlowe. Den är några år yngre men den största skillanden är regin och skådepelaren i huvdrollen. Klasskilland i båda fallen och däri ligger problemet för filmen Harper. Det är för lätt att jämföra den med andra film noirer och denna är medelmåttig på gränsen till medioker.

Filmen hade dock några ljusglimtar med vissa miljöer som var härliga, lustiga frisyrer och framför allt hysterisk dans på nattklubben. Kul också att återse Janet Leigh, Hitchcocks blondin som tog en dusch för mycket i Psycho.

Betyg: 2/5

Funeral in Berlin (1966)

Carl tyckte att det kunde vara kul för mig att se film från 1966 och det tyckte jag också.

Fört ut blev Funeral in Berlin som är andra filmen om Len Deightons agent Harry Palmer. Jag läste en del av Deightons spionromaner när jag var ung och då tyckte jag de var bra. Han skriver bättre än gelikar som Alistair McLean och Robert Ludlum men han är sannerligen ingen John Le Carré, snarare en fattigmans Le Carré om något.

Harry Palmer dök upp på film i The Ipcress File från 1965 vilken är en vass spionthriller där självaste Michael Caine spelade huvudrollen. Jag visste att uppföljaren inte skull kunna mäta sig med föregångaren men jag ville såklart se mer av Michael Caine som Palmer.

Dessutom har vi en del Bond-kopplingar i produktionen. Filmen är producerad av Harry Saltzman, regisserad av Guy Hamliton och Production Design sköts av Bond-veteranen Ken Adam. Allt detta bådade ju gott och är välproducerad och gott regisserad. Designen är också bra även om vi inte får någon ikonisk "villains lair" i denna film. Tidsandan är dock mycket stark och det är kul att se Berlin, både den västra och den östra delen.

Handlingen är dock något grumlig och alla turer fram och tillbaka om vem som är vem, god, ond eller falsk är allmänt rörigt. Detta är något av en big no-no i denna genre.

Allt som allt en kul film att se med Michael Caine och den unga debutanten Eva Renzi i förgrunden. Stark tvåa.

Betyg: 2+/5 

Daisies (1966)

Marie och Marie tycker att alla i hela världen är bortskämda så det bestämmer sig för att vara bortskämda de med. Och bortskämda, fåniga, barnsliga och galna är de. Detta är en surrealistisk och smått anarkistisk film från den nya tjeckiska vågen under sextiotalet. Filmen är regisserad av Vera Chytilová och kan ses som en feministisk allegori.

Jag gillar filmens uppkäftiga attityd. Det har givetvis en stor betydelse att filmen gjordes i Tjeckoslovakien under kommunismens förtryck och filmen blev förväntat förbjuden omgående. 

Den mörkhåriga Marie och den ljushårige Maria ser ut som sexiga tonåringar men beter sig som barn. De lurar äldre män till att bjuda dem på lunch för att sedan dumpa dem på tågstationen när männen tror att de ska åka hem och "gosa". Detta är snart när den enda uppenbara handlingen i filmen. Resten är ren surrealism. Som när de klipper sönder sina kläder men nästa scen är kläderna hela eller som när de eldar i sin lägenhet utan att det har någon konsekvens.

Filmen är lekfull med formatet, till exempel när Marie knuffar Marie ut ur bild och in i nästa scen. Men allt det absurda kan också tära på åskådarens tålamod. 

Filmens crescendo är en längre scen där Marie och Marie letar sig in i en magnifik matsal i något stort flådigt hus och där hittar ett gigantiskt dukat bord med allsköns olika maträtter. Det är iordningställt för en stor fest. Tjejerna är ju bortskämda i kubik och trashar hela salen och den planerade middagen. De går i salladen, kastar syltor på varandra, äter glupskt av de grillade kycklingarna, de dricker vinet med hela sina kroppar. De klättrar upp i takkronan och ramlar ner i en sjö. 

Efter några fler äventyr bestämmer tjejerna sig för att inte vara bortskämda längre. Men när de försöker rätta till allt de fördärvat i festlokalen faller takkronan ner och dödar dem. Slut.

Ganska hysterisk film men en skön känsla och en kul film att se som omväxling. Jag ser likheter i form och känsla med Valerie and her Week of Wonders, en annan film från nya tjeckiska våren. Den filmen var dock snäppet bättre såvitt jag kommer ihåg den.

Betyg: 3/5

Lyssna på Shinypodden Filmskolan där jag och Måns pratar om filmen, lyssna här.

Re-Watch: The Good, the Bad and the Ugly (1966)

Detta är en jobbig film för mig. En film som de allra flesta hyllar till osannolika höjder och så går jag och tycker att den bara är helt ok. 

Man ska ju skita i vad andra tycker om en film, och det gör jag till viss del också, men jag har ändå en gnagande oro att jag missat något väsentligt när skillnaden mot "konsensus" om filmen är så stor.

Jag gillar vissa delar av filmen en hel del, men jag tycker att den som helhet är för lång, för slappt klippt, så episk och förmanande så att det blir pretto, och i slutändan ganska sövande i partier.

Samtidigt gillar jag ju många av filmens element. De tre huvudpersonernas introduktion är bra, som små filmer inom filmen. Jag gillar den tajta storyn som gömmer sig inne i eposet, den om de tre som söker skatten och katt-och-råttaleken de för om vem som vet vilken information (stad där begravningsplatsen är, vilken grav skatten är nedgrävd i). Jag gillar också sista sekvensen när de till slut beger sig till skatten där vi får en klassisk "Mexican stand off".

Tyvärr är svingar filmen hej vilt med vad den vill säga och Clintans Blondie försvinner ibland och den fånige Tuco känns mer som filmens huvudperson. För mig var det inte ett positivt byte.

Men, men, man kan inte gilla allt lika mycket. Men hur var det då med min oro? Den exploderar då jag hör Frasses mycket övertygande teori om filmen och hela dollartrilogin. Med den teorin i bakhuvudet framstår både denna film och de två föregångarna i en ny dager.

Men jag stannar ändock vid mina kanoner och ger filmen ett "helt ok"-betyg. Men jag lägger en lapp under sigillet att Frasses teorem kanske får fäste i min hjärna och då blir jag kanske ett stort fan av filmen.

Betyg: 2/5

Gå in på Shinypodden och lyssna på avsnittet när vi i detalj diskuterar filmen och synar Frasses teori i sömmarna.

Nu tar Shinypodden en paus, because reasons, och återkommer i mitten av november med en ny säsong, då om tv-serien The Wheel of Time.

Torn Curtain (1966)

Jo, alla Hitchcock-filmer kan inte var utsökta. Detta var ett rejält bottennapp. En av de sämsta filmerna hittills i projektet, men då har vi bara sett 43 filmer av de 47 planerade än så länge.

Det största problemet med filmen jag har är kombinationen av handling och tonaliteten. Detta är en spionhistoria med drag av romantiskt drama (mellan Newman och Andrews) men tonen i filmen känns alldeles för klämkäck för min del. Det är något av en pajasfilm som låtsas vara en spionthriller.

Jag blir inte speciellt förvånad när jag läser att Julie Andrews har sagt att hon inte behövde skådespela i filmen, hon behövde bara dyka upp på inspelningen och se glamorös ut. Jag förblev totalt oengagerad av hennes Sarah Sherman och det blir tydligt var grunden till den fattiga tolkningen kommer från. 

Blir inte heller förvånad att läsa att Paul Newman och Hitchcock blev osams över manus och hur Newmans karaktär Professor Michael Armstrong skulle spelas.

Filmen är inte trovärdig för fem öre. Den är dessutom varken spännande, romantisk eller rolig. 

Det finns dock en scen jag fann mycket stark och bra, den med Lila Kedrovas polska dam som desperat försökte få Armstrong och Sherman att ställa upp som hennes sponsor så att hon kan lämna förtryckarsamhället bortom järnridån.

En av anledningarna till att jag inte gillade filmen kan vara att jag hade flera andra spionfilmer i huvudet, filmer som Spionen som kom in från kylan (1965) och The Courier (2020) och i det perspektivet står sig denna film mycket dåligt.

Betyg: 1/5

Lyssna gärna på när jag, Frans och Joel snackar om filmen i veckans avsnitt av Shinypodden. Killarna har en mer förlåtande ton än vad jag hade. "Oförarglig!" 

Return of the Seven (1966)

Det kommer snart en remake på The magnificent seven från 1960 och jag såg just en blänkare om den. Då kom jag att tänka på uppföljaren till originalet. Jag såg ju den första filmen i våras. Det finns tre uppföljare och jag har nu klippt den första som passande nog kom ut på hösten 1966 den också. Vad var mina förväntningar inför Return of the seven? Eftersom Yul Brunner är den enda av skådespelarna från den första filmen som också är med i uppföljaren hoppas jag att han är lika stencool som i första filmen. Några av de okända skådespelarna måste också lyckas ersätta sådana som Steve McQueen, James Coburn, Charles Bronson och Robert Vaughn. Det är sannerligen lättare sagt än gjort. Jag hoppades att denna uppföljare kanske skulle bli lite brutalare, den första filmen var trots allt ganska oförarglig som actionfilm.

Ack, inget gick vägen. Mina förhoppningar grusades. Detta är en extremt usel film. Jag läste, tyvärr efter jag redan slösat tiden att se filmen, att Steve McQueen var påtänkt för filmen men att han tackat nej... "decided the plot was too absurd and turned the film down." Sannerligen, handlingen är helt absurd. Return of the seven är långsam, mjäkig, helt utan intressanta karaktärer, totalt ospännande och till detta har den en absurd handling. Jag är inte imponerad. Det blir inga fler uppföljare i denna filmserie för min del kan jag lova.

Inget av styrkorna i första filmen finns här. I den förra fick vi lära känna flera intressant karaktärer med för genren ovanligt komplexa och genomarbetade bakgrunder. Jag kommer ihåg dem alla då de var specifika och unika karaktärer. I denna film går det inte att se skillnad på dem. Ingen förutom Yul Brunners återvändande karaktär Chris sticker ut. Deras skäl till varför de följer med på ett "omöjligt" uppdrag är grumliga.

När man ser meningslösa westerns som denna från eran runt 60-talet förstår man varför en film som Sam Peckinpahs The wild bunch blev uppmärksammad för dess hårdhet och våldsinnehåll. Return of the seven är patetiskt dålig då det gäller den ganska långa och ihärdiga shoot outen mellan de sju och de mexikanska banditerna. Inget känns på allvar, det är en total avsaknad av realistiska detaljer som blod, och folk dör så övertydligt och teatraliskt att det inte ens skulle funka på en teaterscen!

Handlingen då? Jag vet inte! Trots att jag just såg filmen kan jag inte formulera vad som hände. Det var något om en galen markägare som hatade sina söner för att de var så veka att han hade offrat dem och nu sökte han hämnas dem genom att döda alla män i tre byar genom att tvinga dem bygga en kyrka för en prälle som inte ville ha en ny kyrka om det skulle gå till på det viset. Klart som korvspad!

Jag hatar inte filmer. De är döda ting. Men jag hatar denna film med emfas.

Betyg: 1/5

El Dorado (1966)

El Dorado är en western jag varit nyfiken på sedan tidigare. Howard Hawks återförenas här med John Wayne i en historia som är förvillande lik den i favoritfilmen Rio Bravo. El Dorado kom ut bara sju år efter Rio Bravo och jag ställer mig mycket undrande inför varför Hawks ens gjorde denna film.

Precis som i Rio Bravo handlar El Dorado om hur fyra män med hjälp av en käresta försöker hålla ställningarna runt det lokala fängelset medan traktens rika man med en massa hyrda busar vill frita den som sitter inne i finkan. Det är en sheriff, en vän, en ung hetsporre och en ärrad veteran. En är alkoholiserad, blir mobbad av stadens invånare, super ner sig och nyktrar till. En liten kärlekshistoria på sidan.

Va tusan, exakt samma film ju!! Och ändå är El Dorado så otroligt mycket sämre. Ytterst intressant.

El Dorado har inget av den sköna stämningen som jag finner i Rio Bravo. Det beror säkert en hel del på manus men också mycket på skådespelarna. Dean Martin är överlägsen Robert Mitchum som Waynes vän. Angie Dickinson är extremt mycket bättre än Charlene Holt som kärleksintresset. Dickinsons Feathers var dessutom en mycket mer intressant karaktär att spela. Och även om James Caan är helt ok som den unge Mississippi har hans karaktär ingen chans mot Ricky Nelsons Colorado (alla dessa delstatsnamn!).

En annan skillnad som gör att El Dorado blir så mycket fattigare är paradoxalt nog att den försöker sig på en större historia. Filmen utspelas under ett år ungefär. Cole Thornton (John Wayne) dyker upp i staden först och återkommer ett halvår senare. Först då kan den riktiga handlingen ta fart. Rio Bravo är mycket tajtare och slösar ingen tid alls på set up.

I Rio Bravo är allt seriöst, trots att de till och med brister ut i skön sång i en scen. El Dorado kan inte tas på allvar. Det är lite farsartat här och där och jag får aldrig känslan att det är på allvar. De snackar mycket om att de är belägrade i fängelset, men ändå dyker olika budbärare och till och med Thorntons flamma Maudie upp i dörren i parti och minut. Dessutom ber Thornton den gamle räven Bull att smyga ut bakvägen flera gånger precis som att fienden inte lika gärna kunde ha bakdörren under uppsikt. Det är slarvigt skrivet manus som det som gör att hela känslan i El Dorado blir svagare än den i Rio Bravo.

John Wayne då? Han är ju med i båda filmerna och han spelar liknande roller i dem. Jag känner dock inte hans karisma lika mycket här i El Dorado. Jag tycker han spelar en ganska ointressant karaktär i Cole Thornton. Han stapplar omkring med en kula i ryggen och hela filmen verkar mer handla om ålderskrämpor än om tuffa män mot elaka banditer. Simplifierat? Javisst, men detta är inte såvitt jag kan bedöma en revisionistisk western utan just en sådan som lever på "tuffa män mot elaka banditer".

Western som genre kan vara bra, men det är en mycket delikat genre som inte tål dåligt skrivna manus eller att skådespelare eller regissör tar ledigt från att anstränga sig. El Dorado är ett sådant exempel. Howard Hawks skulle låtit sig nöja med Rio Bravo. If it ain't broke, don't fix it.

Jag ger El Dorado två trötta Dukes av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Ride in the Whirlwind (1966)

Förra veckan skrev jag om det mycket intressanta westernfilmen The shooting från 1966. I samma veva gjorde regissören Monte Hellman och många ur teamet ännu en liten westernfilm. De går hand i hand kan man säga. Den unge Jack Nicholson var med och gjorde denna film också. Han både skrev manus och spelade en av huvudrollerna. Den så gåtfulla Mille Perkins från The shooting är också med vilket jag jublade lite för. Ett namn som tillkommit enkom för denna film är Harry Dean Stanton som på den tiden kallades sig Dean Stanton.

Båda filmerna hade premiär på San Francisco Film Festival i oktober 1966 men de hade inte premiär i USA förrän flera år senare. Som ni ser lockar postern med antydningar om Nicholsons välkända film Easy rider som hade premiär sommaren 1969.

Om The shooting är en liten film skulle jag säga att detta är en ännu mindre och i alla fall enklare film. Det är independent så det förslår och kan nästan bita mig i tungan för att jag jämförde med Wendy and Lucy i förra revyn. Denna film är ju ännu mer lik den !

Nicholson har författat en rak och enkel historia, inte alls så beslöjad och drömlik som den i The shooting. Han spelar tillsammans med Cameron Mitchell och Tom Filer tre oanandes kofösare på väg mot ett nytt jobb som blir sammanblandande med en lokalt rövarband. Det dröjer inte länge förrän de omringats av ett posse av vigilanter och de tvingas fly hals över huvudet för att försöka undgå att bli hängda i närmaste träd. Det är raviner med branta väggar, öknen och hetta, törst på vatten och ångest över döden.

Filmen lever, precis som The shooting, mycket på sin stämning, skådespeleri och Hellmans delikata regi. Nicholson spelar inte alls en lika extrem roll som i förra filmen och jag välkomnar omväxlingen. Tyvärr blev jag lite besviken över att Millie Perkins inte fått en mer intressant roll. Hon är knappt med i denna film, mer än mot slutet och då i en roll som skulle kunnat spelas av vem som helst. Jag hade förväntningar på ytterligare en rolltolkning från henne som fått mig att undra och ställa frågor. Istället lyser Cameron Mitchell i rollen som den milde Vern. Harry Dean Stanton var såklart bra också.

Ride in the whirlwind är inte alls en lika fascinerande film som The shooting enligt mig, men den har ändå något härligt över sig. Som "companion" till The shooting är den mycket bra. Criterion Collection har givit ut filmen (nr 735) och båda filmerna finns i ett "Collector's Set".

Se gärna båda filmerna, men om bara en hinns med i livet skulle jag rekommendera The shooting.

Jag ger Ride in the whirlwind tre stulna hästar av fem.

Betyg: 3/5

The Shooting (1966)

The shooting från 1966 är en independent western i ordets fulla betydelse. Om den gjorts idag, och den är så modern i sin känsla att den skulle mycket väl kunnat gjorts idag, hade den platsat på och gjort succé på Stockholms Filmfestival. Det är en långsam men intensiv berättelse om en jakt på en man genom öknen. Hämnd, våld och ond bråd död står i fokus. Den filmmakare som jag närmast kommer att tänka på är givetvis Kelly Reichardt. Hennes Meek's cutoff passar in både genre- och berättarmässigt. Den film som i övrigt mest passar är kanske hennes Wendy and Lucy. The shooting har likt flera av Reichardts filmer drömlika kvalitéer. Man blir belönad rikligt om man orkar hålla sig vaken under titten.

Handlingen i filmen upplevs tydligen av vissa som oförståelig och skum. Helt klart är att filmen lämnar en hel del till åskådaren att tolka och lista ut. Men på ett bra sätt.

Willet Gashade (Warren Oates) återvänder till det lilla gruvlägret han har tillsammans med sin bror och två till. Väl där finner han den svagt begåvade Coley (Will Hutchins) ensam och vettskrämd. Willets bror har flytt ut i öknen och deras kompis har blivit skjuten av någon som Coley inte såg. Snart därefter dyker en egensinnig och vacker kvinna upp som övertalar Willet och Coley att ledsaga henne genom öknen till en stad en veckas ritt bort. På väg ut i öknen inser Willet och Coley snart att de är förföljda.

Filmen är inte speciellt svår att förstå på ytan. Vad som kan vara frustrerande och svårt för publiken är att det kan vara nog så lurigt att förstå de inblandade aktörernas beteenden och agendor. "Varför gjorde han/hon så?" är en fråga som man tänker flera gånger. Vid sidan av Oates och Hutchins spelar Millie Perkins och en ung Jack Hicholson de övriga två huvudrollerna. Detta var från en tid före Jack Nicholson slagit igenom för de breda massorna. Det var en tid då han var intressant och bra som skådespelare. Manuset är skrivet av Carole Eastman som också skrivit manus för filmen Five easy pieces som kom ut fyra år senare. Också den har Jack Nicholson i en av de större rollerna.

Åter till vår lilla western. Filmen är minimalistisk och den karga naturen passar till den likaledes karga handlingen. Det är en brutal film även om den inte hänger sig åt gore. Nicholsons gunslinger Billy Spear är särdeles sadistisk medan kvinnan med det beskrivande namnet "Woman" som spelas av Millie Perkins är en otroligt intressant karaktär. Jag förstår mig på henne på det högsta av höga plan, men hennes agerande i scen efter scen gör mig undrande. Filmer som får mig att bli nyfiken och på detta sätt får mig att ställa frågor är alltid välkomna.

Slutet av filmen är riktigt najs och långt från vad ängsliga filmstudios av idag kräver i form av slutna, övertydliga och lyckliga slut.

Detta är en okänd film tror jag, även om den nyligen gavs ut av Criterion Collection (nr 734), men jag är riktigt glad att jag såg den. Den bryter av från "vanliga" westerns som man ser med John Wayne, James Stewart, Clint Eastwood, Lee Van Cleef och deras likar.

Jag ger The shooting fyra döda hästar av fem möjliga.

Betyg: 4/5