America's Sweethearts (2001)

Billy Crystal är en fantastisk komiker. Hans allra starkaste kort är kanske som värd för filmgalor där han med ett varmt hjärta driver med eliten i Hollywood. Här har han skrivit manus och spelar huvudrollen i en vass satir över Hollywood förklädd till en romantisk komedi. Crystal spelar Lee Phillips en PR-guru för det mest kända skådespelarparet i Hollywood Eddie Thomas och Gwen Harrison. Tänk er Brad Pitt och Angelina Jolie fast ännu mer kända och framgångsrika.



Filmen inleds när filmbolaget ska promota Eddie och Gwens senaste film Time over time. Problemet är bara att Gwen har dumpat Eddie för en viril spanjor och Eddie har fått ett nervöst sammanbrott över hjärtesorgen. Nu måste Lee se till att paret kan samarbeta för att göra reklam för filmen med en lagom mängd skandaler och maximera antalet foto opportunities. Samtidigt har studiochefen avskedat Lee men ber på sina bara knän om att han ska komma tillbaka och filmens regissör, den legendariske Hal Weidmann håller filmen som gisslan.

Hahaha, detta är en suverän satir och komedi i första handen. Catherine Zeta-Jones i rollen som den extremt egocentriska och tämligen korkade Gwen är helt perfekt. Så bra att man undrar om hon ens skådespelar. John Cusack spelar den nervige Eddie. Christopher Walken spelar den ikoniska regissören. Stanley Tucci är briljant som chef för filmbolaget. Hank Azaria är likaså mycket välfunnen som den spanske älskaren med "coins". Till sist har de kastat in Julia Roberts, filmens minst lysande element, som Gwens syster och tillika en av de romantiska delarna i  den fyrkant som Lee måste jonglera.

Typ av humor?

Javisst blir det lite romantik men den är ack så sekundär. detta är humor på hög nivå, speciellt alla branschinterna skämt och absurditeter. det lustiga är att det inte känns som att det ibland är svårt att skilja på satiren och realistisk skildring av hur det går till bakom kameran. det är här som Billy Crystals grymma känsla och tajming kommer fram genom manus. Detta är en satirpärla!

Filmkvalité vs. humorkvalité

Båda är i topp här. Filmen ställer inga krav på specialeffekter och sådant. Det är en renodlad komedi och satir med fokus på dialog och  skådespeleri. Humorn är karaktärs- och situationsdriven samt bygger en del på den speciella miljö som är Hollywood.

Manus vs. skådespelare

Båda är tipp topp här också. Manus är exceptionellt bra, vasst men med hjärtat på rätt plats. Det är smarta skämt såklart, det är ändå Billy Crystal. Vi får alltså väldigt lite juvenila kiss- och bajsskämt. Däremot skämtas det lite om sex då det passar in i handlingen... En viss spanjor får ta en del stryk där.

Skådespeleriet är otroligt bra. Bäst är Catherine Zeta-Jones, Billy Crystal, Stanley Tucci och Hank Azaria. Jag gillar också Seth Green, Christopher Walken och John Cusack. Och nej, det är inget fel på Julia Roberts insats i denna film men hon försvinner bakom de andras insatser.

SST (Sensmoral, Stereotyper och Tropes)

En sensmoral: all publicitet är bra publicitet!

Två stereotyper: nja, i princip alla karaktärer i denna film är mer eller mindre klassiska stereotyper; den egocentriska stjärnan, den hänsynslösa filmbolagschefen, den insmickrande och taktiske pr-mannen, den eldige sydländske älskaren, primadonnan - det "missförstådda" artistiska geniet, den osynliga systern med ett hjärta av guld, den oerfarne och oduglige påläggskalven...

Tre tropes:

a. korkad analogi: Gwen säger något i stil med att Eddie alltid varit hennes stöttepelare... som Sodom och Gomorra... :-D

b. korkad påläggskalv. Seth Green spelar påläggskalven Danny som ska ta över som publicist efter Lee. Danny är dock inte speciellt kunnig på filmhistoria:

Lee: [on the phone] Hello, darling, can I get Holly Golightly's cottage, please? Thank you.
Danny: Who's Holly Golightly?
Lee: It's Gwen's code name. It's from "Breakfast at Tiffany's".
Danny: Oh. What's that?
Lee: It's a movie, a great movie. Hepburn?
Danny: Right. Katharine.
[pause]
Lee: Let me tell you something. Don't tell anyone you're in the movie business. Okay? Thank you.

c. "Cassandra truth": He fell into a cactus!

Favoritkarakärer?

Lee (Crystal) är favoritkaraktären. Älskar att titta på Gwen i Zeta-Jone's skepnad, hon är så underbar för att hon är så elak. Gillar Stanley Tucci's hänsynslöse Dave Kingman, speciellt när han funderar på hur Eddies eventuella självmord skulle kunna användas i marknadsföringen. Plus en massa favoritscener på det.

Trivia

Billy Crystal tänkte sig först Meg Ryan för Julia Roberts roll och Julia Roberts skulle spelat Catherine Zeta-Jones roll. Ryan föll ur på grudn av hennes "personal problems"(?). Julia Roberts valde då att spela Kiki istället för Gwen. Bra Julia!

Crystal ville ha Robert Downey Jr is John Cusacks roll men det gick inte på grund av hans legala problem. Då gick rollen till Cusack istället, som för övrigt gör rollen mycket bra.

Av ovan nämnda originalcast är det nog endast Robert Downey Jr som hade kunna förbättra. Zeta-jones är central för filmen och det är svårt att se Roberts göra Gwen bättre. Håller också Robwets som klart bättre än Ryan i rollen som Kiki.

Omtittningspotential?

Mycket högt. En av dessa suveräna satirer över Hollywood som jag antagligen kommer återkomma till lite då och då livet ut.

Slutomdöme

Fantastisk film! Det är ju en top of the line, creme de la creme, five by five eller vad ni än vill. Betyget givet!

Betyg: 5/5

High Fidelity (2000)

Rob: My desert-island, all-time, top five most memorable break-ups, in chronological order are as follows: Alison Ashworth, Penny Hardwick, Jackie Allen, Charlie Nicholson, Sarah Kendrew.


Män är från Mars och kvinnor är från Venus. Var det inte så de sa i den "litterära världen"? Veckans film i Komiska Söndagar är en film av och om män. Den bygger på den kända boken av Nick Hornby och det är en av mina "all time top 5 best books". Jag var till en början en aningens aning skeptisk till att de hade flyttat handlingen från London till Chicago samt att filmen är mycket "snällare" än boken, men efter några omtittar har jag nu till fullo tagit åt mig filmen. Jag älskar High Fidelity, en av mina personliga favoriter.



Nick Hornbys grundmaterial är sensationellt bra och han presenterar sin story ur ett specifikt perspektiv; en man som också är en musikälskare och samlare. Båda de aspekterna passar perfekt in på mig och jag är nog exakt den typ av läsare/åskådare som dessa verk är till för.

Filmen är en romantisk komedi till sitt ytter, men den har INGA ambitioner att vara balanserad mellan det manliga och kvinnliga perspektivet. Jag kan tycka att det är befriande med en film som inte ska täcka in alla aspekter utan går "all in" på detta sätt. Är den då kanske inte lika bra för en kvinnlig åskådare? Ja kanske, jag vet inte. Jag är inte kvinna. Jag känner dock igen mig otroligt mycket i Rob och hans relationsproblem. Jag gick själv igenom en ganska uppslitande separation när jag läste boken och kände då en extrem sympati till (och från) Rob. Att sedan Robs historia slutade tvärtemot min är sedan en helt annan fråga. Rob lever i fantasins värld hur verklig han än kan verka, jag lever i en verklig värld hur påhittad jag än kan verka.

Den andra aspekten av Robs perspektiv är sprunget ur honom som musiksamlare, musiknörd och musikelitist. Hans dialog med kompisarna i skivbutiken är helt uderbara. Jag kan relatera och känner igen mig. Rob är också mannen som satte top 5-listorna på kartan för mig (och för Adam och Sam). Scenen där Dick kommer hem till Rob och de pratar om Robs omorganisation av sin LP-samling är en av filmens bästa scener, en av de scener som kommer längst in i mig.




Typ av humor?
Precis som med Almost famous är detta egentligen en för bra film för att "bara" kallas komedi. Det är dialog- och karaktärsdriven humor och filmen har en melankoli och tyngd som tar den in mot dramahållet. Det är en relationsdrama och en studie på en musikälskande samlare som håller på att växa upp.


Filmkvalité vs. humorkvalité
Filmen är suverän som film. Humorn är intellektuell och bygger en hel del på ren igenkänning. Jag skrattar högt flera gånger, men det är långt från dratta på ändan- och pruttskämt. För mig är humorn sekundär, dramat och karaktärsstudien är mycket, mycket viktigare.



Manus vs. skådespelare
Manuset är baserat på Hornbys fantastiska bok och skrivet av John Cusack, D.V. DeVincentis, Steve Pink och Scott Rosenberg. Det är klart att manus är mycket viktigt för en film som är så specifik om en subkultur samt så personlig som denna. Men manuset skulle falla platt till marken utan en inkännande och delikat regissör samt rätt castade skådespelare. Här ser vi favoriten John Cusack i hans livs roll. Det är svårt att se någon annan i rollen som Rob och det är det bästa betyget man kan ge. I andra roller syns musikälskaren Jack Black, systern Joan Cusack, den så mystiska Lisa Bonet och nykomlingen Iben Hjejle. De som sticker mest ut för suveräna insatser är regissören och skådisen Todd Louiso, mästaren Tim Robbins som fucking Ian och den kalla Catherine Zeta-Jones (nästan lika bra här som hon är i America's Sweethearts mot John Cusack från 2001).



SST (Sensmoral, Stereotyper och Tropes)

En sensmoral: att förhållanden mår bättre av att båda parter är närvarande mentalt och fullt komittade.

Två stereotyper: de nördiga och elitistiska musikälskarna i Rob, Dick och Barry (framför allt Barry). Men filmens största stereotyp är Rob själv som mannen som måste rota i varför han blev dumpad... eller som Charlie utbrister:
I knew it! You're going through one of those what-does-it-all-mean things.

Jag säger bara på ren svenska: Been there, done that!

Robs fråga "Why did you break up with me for Marco?" är inte så orimlig i mina ögon, men Charlie är inte den enda tjejen som inte velat spela med i den charaden. Här i filmen ger hon dock, till slut, ett uttömmande och klart svar:

Charlie:  It's all kind of lost in the... in the dense mists of time now... It wasn't that I really liked Marco more. In fact I thought you were more, shall we say, attractive than him. It was just that he knew he was good-looking and you didn't, and that made a difference somehow. You used to act as if I was weird for wanting to spend time with you, and that got kind of beat, if you know what I mean. Your self-image started to rub off on me and I ended up thinking that I was strange. And I knew that you were kind and thoughtful... you made me laugh, and I dug the way you got consumed by things you loved... and Marco seemed a bit more, I don't know, glamorous?  More sure of himself? Less hard work, because I felt like I was dragging you around, sort of... A little sunnier. Sparkier... I don't know. You know what people are like at that age.  They make very superficial judgements.



Tre tropes

A: en av filmens mest utmärkande drag är att Rob i princip hela filmen vänder sig till oss åskådare och tilltalar oss direkt. Den fjärde muren? Glöm den, den är riven för länge sedan i denna film.

B: Robs mardröm om hur Laura och Ian har sex. I Robs huvud är Ian den perfekte älskaren. Sekvensen när Rob får veta att Laura inte haft sex med Ian än är kul. Hans funderingar om vad detta bvetyder och hur lång tid han har på sig är välfunnen (som tagen från verkligheten...)

C: Paradoxen med The Cosby Show. Barry gör en reference till tv-serien men ingen verkar tycka att Marie deSalle är ganska lik Cosbys dotter i serien...

Filmen är också fylld av Top 5 listor och en massa "Seinfeld-dialog".

Rob: Awhile back, Dick and Barry and I agreed that what really matters is WHAT you like, not what you ARE like...



Favoritkarakärer?
Gillar alla men identifierar mig mest med Rob, Dick och Barry. Tycker Iben gör Laura bra, precis som suddig som hon ska vara som den hägring hon är. Rob och Laura är mysiga ihop i sista scenerna. De har funnit varandra just där och då. Hur långt det räcker vet ingen. Perfekt att Laura inte besvarade frågan. Som jag kom ihåg det spelade Rob in blandbandet efter release-festen. Mitt minne hade bytt plats på de två sista scenerna. Som det är nu är bättre.


Trivia
Kul att se Rob gå på biografen Music Box i Chicago, en ikonsik gammal biograf som ofta omnämns av Adam och Michael.

En av de bästa scenerna i boken kom inte med i filmen. Här är den scenen (deleted scene). Observera Cusacks fina skådespeleri när han tittar igenom samlingen...


Omtittningspotential?
Japp detta är en film jag kommer se om lite då och då. Den är för go för att aldrig mer besöka.


Slutomdöme
Fantastisk film. Jag inser givetvis att jag gillar den väldigt mycket för att den känns så personlig för mig. Det är inte en kopia av mitt liv eller något sådant, men tillräckligt mycket känns bekant för att jag ska sitta och nicka och humma för mig själv i fåtöljen när jag avnjuter filmen. Jag älskar denna film helt enkelt.

Betyg: 5/5


Top 5 John Cusack movies, in chronological order are as follows: Grosse Pointe blank, Con Air, Being John Malcovich, Hight fidelity, America's sweethearts.

Topp 100: The Player (1992)

Top 100
Placering: 4
Genre: Drama, comedy, satire, mystery

Woman: What took you so long?
Man: Traffic was a bitch.


Griffin Mill beskriver vad en film behöver innehålla för att den ska kunna bli framgångsrikt marknadsförd; "Suspense, laughter, violence... hope, heart... nudity, sex... happy endings. Mainly happy endings." The player har allt det där, och det är bra, men den främsta anledningen jag gillar filmen är dess manus, dess briljanta manus.

Det är ett smart manus, ett manus som gör att jag som tittare känner mig smart när jag ser filmen. Givetvis måste allt annat också vara rätt för att en film ska bli så bra som denna. Filmen är regisserad av mästaren Robert Altman under hans kreativa höjdpunkt (tidigt 90-tal). Skådespelarna måste också göra sitt och här får vi en radda med lysande skådespelarinsatser med Tim Robbins och Greta Scacchi i huvudrollerna. Dessutom passerar ett hundratal filmstjärnor och branschfolk revy i cameos, allt från John Cusack till Jeff Goldblum, från Angelica Huston till Andie McDowell.

Med filmer som Desperado och Fletch på min topplista över bästa filmer kan jag inte anklagas för att bara gilla pratiga och "smarta" filmer, men detta är helt klart en sådan film. Det är en vass och mörk satir över filmindustrin i Hollywood. Och precis som en film som The wolf of Wall Street har den en distans från ämnet och en lekfullhet som jag älskar. Filmen inleds med en nästan åtta minuter lång obruten scen vilken innehåller en dialog om klassiska långa obrutna inledningsscener från filmhistorien. Redan här inser jag att detta är en film för mig. Sedan spelas ett mysterium upp. En arg manusförfattare hotar Griffin Mill (Tim Robbins). Samtidigt pågår ett maktspel i toppen av bolaget. Jag får känslan av att detta maktspel aldrig tar slut. Vem är på väg in, vem är på väg ut? Sen adderas lager på lager av handling. Filmen har ett flow där scener och handling glider in i varandra och överlappar varandra. Det är ett under av filmiskt koordination, helt enkelt bra regisserad och producerat.

The Player är absolut inte en komedi. Men den har flera underfundigt roliga scener. Där finns också en del konstiga och förvirrande scener. Jag tänker i första hand på scenen när Griffin besöker polisen och de börjar skratta som om de vore crazy (Whoopie Goldberg med flera). Den scenen skaver rejält och samtidigt känns den drömlik. Antagligen ska den reflektera Griffins state of mind.

Greta Scacchi i rollen som June Gudmundsdottir var en upptäckt för mig. Hon är superläcker i sina vita kläder. Bland birollerna finner man som vanligt en del guldkorn. Peter Gallagher, Brion James (Leon i Blade runner) och Sydney Pollack är alla bra men allra bäst är Richard E. Grant som den innerlige manusförfattaren som pitchar sin film Habeas Corpus. Han stjäl varje scen han är med i.

Jag älskar alla filmreferenser, alla cameos, mysteriefeelingen, alla sorters vatten på flaska som Griffin beställer, isdrottningen, scenen när Griffin dumpar Bonnie och framför allt det ironiska lyckliga slutet. En perfekt film.

Filmens styrkor
Smart manus
Skön stämning
Perfekt regi

Filmen förblir en favorit och dess plats på topp 10 känns ohotad.

Betyg: 5/5



Intressant artikel om filmens manus finner du här.

Grace Is Gone (2007)

Stanley Phillips: Mission accomplished.

En av de filmer jag var allra mest sugen på inför mitt minimaraton över 2007:or var detta delikata drama med John Cusack i huvudrollen. Grace is gone behandlar vad som händer när mamman i en helt vanlig familj dödas i tjänstgöring i Irak. Mycket starka känslor förväntades och jag var nyfiken på skådespelarprestationer, både hos Cusack och hos de två flickorna. Det är ju mer vanligt att papporna åker iväg och potentiellt dödas så filmen är lite intressant med avseende på de ombytta könsrollerna. Hey, pk! Eller?

Min kompis Frasse hade för några år sedan en John Cusack-månad då han såg en Cusackfilm per dag i en dryg månad och detta var Cusack's bästa skådespelarinsats av alla, japp ALLA. Med min gamla man crush på Cusack i bagaget var jag givetvis mycket sugen.

Cusack's Stanley Phillips har två döttrar på 8 och 12 år. Filmen utspelas de två-tre efterföljande dagarna efter Stanley fått det så fruktade besöket till familjens lilla villa. Två stränga militärer ringer på dörren och framför budskapet och tackar å presidenten och nationens vägnar. Scenen när Cusack sätter sig i fåtöljen direkt efter han fått budskapet var nog det starkaste jag sett med den gode John. Filmljudet låter som i en tunnel och jag har för mig att man får känslan av att han får svindel. Frasse har helt rätt, detta var en mycket bra film om man ser till Cusack's skådespeleri.

Stan klarar inte av att berätta för döttrarna om vad som hänt deras mor så istället tar han med dem på en road trip till yngsta dotterns favoritnöjespark ända borta i Florida. Till slut faller dock fasaden och det oundvikliga måste ske. Filmen är känslosam, to say the least. Men jag hade hellre sett mer fördjupning. Nu blir det lite för lite av de känslostormar som jag förväntat mig. Hur reagerade döttrarna på lite längre sikt och hur klarade han av hela situationen? Jag hade önskat en lite längre film. Nu tog det slut efter ca 85 minuter precis efter han berättat för döttrarna. Det var bra men ofullständigt.

Barnskådespelarna är helt ok. Den äldre dottern är orolig och inlyssnande, den yngre är sprallig och lyckligt ovetande av den konstiga stämningen i bilen. På resan stannar de på ett motell och vid motellets swimming pool ligger en kvinna på en solstol med ryggen åt kameran. Hon är med i mindre än fem sekunder, kameran sveper bara förbi. Kvinnan spelades av Marisa Tomei såg jag i eftertexterna och på imdb... Konstigt tyckte jag, så känd men att man inte fick se henne. Bortklippta scener undrar man då.

Allt som allt en stark om än kort film. Jag ger Grace is gone tre starka känslor av sorg av fem möjliga.

Betyg: 3+/5

The Numbers Station (2013)

Girl: Why do you do this?

John Cusack, vad har du gjort med dig? Den gode Mr Cusack har alltid varit en favorit hos mig. Jag har haft en man crush på honom sedan länge på grund av filmer som High Fidelity, Grosse Point Blank, Con Air, Pushing tin och America's sweethearts. Men nu vet jag inte riktigt var jag har honom längre. The numbers station är den tredje filmen i rad där han spelar annorlunda än vad vi är vana att se honom. Det låter ju som en bra sak, men är det det verkligen? I The Raven spelar han en dödsdömd och morbid Edgar Allan Poe, i The Paperboy spelar han ett sliskigt vidrigt manschauvinistiskt svin och nu i The numbers station spelar han en levnadstrött NSA agent på gränsen till nervsammanbrott.

Hans motspelerska är svenska Malin Åkerman. De är båda helt ok i sina roller i filmen men jag tycker inte att skådespeleriet direkt är sprakande i denna film. Åkerman passar kanske bättre i komedier? Cock me, cock me! Nej, om någon av dem klarar sin roll bättre är det trots allt Cusack. Men han verkar ärligt talat inte jätteförtjust i rollen sin. Han borde dock börja bli van att spela allt annat än den sköna smarte slackern från hans tidigare karriär.

Det som är bra med denna film är den nerviga känslan i filmen som den danske regissören Kasper Barfoed lyckats få till. Filmen är rejält spännande i vissa passager och den påminner mig om känslan i Neil Marshalls filmer som The descent eller Dog soldiers. Det hjälper att denna film utspelas på den regntunga brittiska landsbygden och att stora delar av filmen utspelas i en bunker.

Jag gillade spänningen och den bakomliggande idén med denna thriller. Filmens tema ligger i tiden, med avslöjanden om NSA's avlyssningar i verkliga livet. Samtidigt är detta bara en thriller som verkar under tittningen. Den saknar djup eller filosofisk mening som skulle göra att filmen stannade kvar i ens medvetande en längre tid. Den är ändock godkänd. Och så får vi se Ser Davos från GoT i en av birollerna.

Jag ger The numbers station två samveten av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Stand By Me (1986)

We talked into the night. The kind of talk that seemed important until you discover girls.

En tydlig känsla av längtan tillbaka till barndomen spirar genom kroppen. Det är en nostalgisk längtan som genom minnenas tidsresa tar mig tillbaka till åren då jag lekte med samma kompisar varje dag. Tiden då vi inte ens bestämde att vi skulle ses dagen därpå, det var givet. Mötesplatsen var kanske landhockeybanan, pingisrummet, kojan i trädet eller stranden. Det var en enklare tid. Inga bokade möten, ingen planering som dödar fantasin och aldrig besvikelse över en lunch i ensamhet då sällskapet fått förhinder.

Stephen King (bok) och Rob Reiner (regi) har fångat känslor som jag hade gömt någonstans djup inne i mig. Känslor som visst fanns där, och som bubblar upp till ytan då jag ser filmen. Handlingen blir nästan hel oväsentlig. Stämningen är allt. Är det pojkarna i historien jag följer, eller är de avatarer för mig själv och min barndoms vänner?

Bra film ska ha förmågan att tala till oss på flera plan. En film som man inte kan relatera till blir ofta oförståelig och undflyende. Stand by me talade till mig som om den vore inkopplad direkt på min hjärnbark, till centrum för minnen och känslor från barndomen.

Stand by me har länge varit en film som gäckat mig. Jag hade en vag bild om vad den handlade om och jag trodde inte att jag skulle uppskatta den så mycket. Det är så ibland, det är min svaghet men också strategi. Nu när vi skulle tänka på barndomen kände jag att det var dags för mig att ge filmen en chans, och för det är jag tacksam. Filmen är jättebra, ja faktiskt mysig ta mig tusan.

Jag ger Stand by me fyra bästa kompisar av fem möjliga.

Betyg: 4/5

The Paperboy (2012)

Charlotte Bliss: If anyone's gonna piss on him, it's going to be me. He don't like strangers peeing on him.

Detta var en crazy son of a bitch film. På imdb's trivia står det att Almodóvar var sugen på att göra filmen och att han var involverad i manuset på ett tidigt stadium. Jag vet inte om det ger någon ljusning på detta djur. Nu blev Lee Daniels regissör istället. Filmen visades på filmfesten i vintras och jag ville se den men jag fick inte ihop schemat. Nu är den sedd i alla fall. Vad var det jag såg?

Detta är en av de galnaste filmerna jag sett på länge. Den påminner en hel del om Killer Joe, då båda filmerna utspelas i white trash miljö. Folket i Killer Joe är dock höjden av elegans om man jämför med de som befolkar The Paperboy. Filmen utspelas någonstans i Florida i början av 70-talet. Matthew McConaughey spelar journalisten Ward som återvänder till sin hemstad för att börja nysta i ett fall där han misstänker att en man på death row kan vara oskyldig. Ward, hans kollega Yardley (David Oyelowo), hans yngre bror Jack (Zac Efron) och fångens flickvän Charlotte Bliss (Nicole Kidman) börjar utreda fallet. Då och då gör de absurda besök på fängelset och besöker fången, den fullständigt vidriga mannen, Hillary Van Wetter.

Det första som sticker ut med denna film är en hel drös överraskande saker. Det blir nästan lite overload i huvudet en bit in i filmen. Filmen utspelas i södern under en tid då alla var mer eller ännu mer rasistiska. Regissören har inte tagit i med silkesvantarna inom detta område. Det andra slående är ett antal skådespelarinsatser som gjorde mig mycket överraskad. John Cusack spelar fången Hillary Van Wetter. Detta är helt annorlunda än allt han någonsin gjort tidigare. Här är han ett svettigt, inavlat svin. Det är fascinerande att se.

Nästa skådespelare som överraskar är Nicole Kidman som spelar Charlotte, hårfrisörskan som blir kåt på män som sitter på death row. Hon vet att hon befinner sig i botten av tunnan av mänskligheten, men gör inget för att ta sig därifrån. Nicole är redan omtalad för sin roll i denna film då hon gör sin egen "Sharon Stone" i en av fängelsescenerna. Nästa på rollistan är Matthew McConaughey. Han är ju också med i Killer Joe, men där spelar han en helt annan karaktär. Här är han den sökande journalisten, begåvad med ordets gåva, men inte en hårding som i den andra filmen. Zac Efron spelar lillebror Jack som blir förälskad i Charlotte, och som simmar rakt in i ett stim med brännmaneter. Jag har nog aldrig sett Zac tidigare, jag tror att han är en flickidol av något slag. Han har i alla fall den mest normala karaktären av de fyra stora. I övriga roller ser vi sångerskan Macy Gray, Scott Glen och Ned Bellamy.

Denna film är vidrig men fascinerande, på samma sätt som en trafikolycka. Man tittar, äcklas, men kan inte titta bort. Jag kan inte ens gissa vad manusförfattare eller regissör vill göra med denna film. Vad är deras budskap? Oklart.

Jag letade lite på bloggarna men kunde inte hitta vem som skrev att han/hon gillade filmer som utspelas i white trash miljö. Men vem du än var, detta är en film för dig. För er andra kan jag sträcka upp ett varningens finger, this is filthy, filthy crap, men det är ganska bra. Vissa delar av filmen är filmiskt guld, vissa delar är obegripliga. Den är ofantlig komisk av och till på grund av dess absurditet, men den går också över gränsen i scen efter scen och testar då åskådarens psyke. De grövsta scenerna känns ibland spekulativa, ofta inte helt förtjänade. Men "annorlunda är bra" som vi Filmspanare brukar säga, så jag ger The Paperboy en stabil och positiv trea.

The Paperboy får tre inavlade skelögda barn av fem.

Betyg: 3/5