Visar inlägg med etikett 1960s. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett 1960s. Visa alla inlägg

fredag 13 november 2026

Peeping Tom (1960)


Michael Powell gjorde Peeping Tom från 1960 själv, utan vapendragaren Emeric Pressburger. Detta blev också filmen som krossade Powells karriär. Finns det en koppling här kan man undra.

Powell och Pressburger gick skilda vägar i slutet av 50-talet. Det var ett bra och ömsesidigt uppbrott och de förblev vänner livet ut. Powell ville utforska mörkare och mer provokativa teman på egna ben. Och det gjorde han sannerligen med denna film om en seriekvinnomördare med en utstuderat sadistisk stil på sina mord. Manus till Peeping Tom är väl så långt man kan komma från manus av Emeric Pressburger som A Canterbury Tale, I Know Where I'm Going!, A Matter of Life and Death eller varför inte The Life and Death of Colonel Blimp.

Peeping Tom är en kall, elak och envetet metodisk betraktelse över den stackars Mark Lewis som blivit misshandlad psykiskt av sin galne far och som vuxen känner sig tvingad att mörda kvinnor och filma dem medan de dör. Filmen är i partier spännande på ett nervkittlande vis.

I min lilla filmvärld jämför jag den i stil, miljöer och teman med Hitchcocks Frenzy från 1972. De utspelas i ett London som nu är mer än 50 år gammalt. Londonmiljöerna och människornas frisyrer och mode är bland styrkorna med filmerna. I övrigt är de kalla, obehagliga och båda är nog mer intressanta än jättebra. De blir i alla fall inte del av mina personliga favoriter.

Intressant nog ser vi här Moira Shearer som spelade huvudrollen i den fascinerande The Red Shoes. Här blir hon dock reducerad till en stycke kött känns det som. Trist.

Detta var sista filmen jag och Carl klippte i halvsäsongen The Archers-podden och det blev helt klart en annan ton och känsla jämfört med de övriga filmerna. Carl gillade Peeping Tom såklart.

Jag är glad över att vi tog med den då den länge legat på min radar bland hundratals andra filmer man hört talas om men aldrig kommit till skott att sätta sig ner och se. Nu är det gjort, nu vet jag vad de pratar om.

Betyg: 3/5

Lyssna på mig och Carl prata om filmen i The Archers-podden (under Shinypodden), avsnittet som publiderades den 9:e november, 2026.

onsdag 4 november 2026

The Professionals (1966)



The Professionals är en revisionistisk western fylld till bredden med kända skådespelare. Claudia Cardinale spelar Maria den ung hustrun till den rika industimannen Grant (Ralph Bellamy). Hon är bortrövad av den mexikanske revulotionären Raza (Jack Palance). Baker anställer fyra proffs för uppdraget att ta sig in i norra Mexico och hämta hem Maria. Vi har vapenexperten Fardan (Lee Marvin), sprängmedelsexperten Dolworth (Burt Lancaster), en man bra på hästar Ehrengard (Robert Ryan) och apache-scouten Jake (Woody Strode). 

Som med många westerns är detta en road trip-film. De tar sig dit och sedan tillbaka. Under resans gång uppdagas flera sanningar om våra hjältar coh vad de håller på med. Till skillnad från många äldre westerns är det inte svart och vitt vem som är god och vem som är ond. Här är det människor av kött och blod med styrkor och svagheter, som hos oss alla...

Handlingen är bra men filmen lever mest på sina skådespelare med Lee Marvin och Burt Lancaster i första rummet. Duh! Ingen är chockad direkt. 

Alla inblandade gör ett bra jobb. Ralph Bellamy som vi stötte på så några gånger i screwball comedies spelar en annan sorts äkta make denna gång. Jack Palance är förstår intensiv som mexikansk gangster. Woody Strode såg vi i huvudrollen i John Fords Sergeant Rutledge. Han är stabil, den gamle NFL-spelaren.

Filmen är bra utan att bli allt för spännande. Klart värd att ses, men inte en av genrens mest oumbärliga.

Betyg: 3+/5

fredag 23 oktober 2026

Le deuxième souffle (1966)


Le deuxième souffle är en fransk svartvit heist movie som också har visats i Film Noir-sammanhang.

Handlingen är på ytan simpel. En höjdare inom gangstervärlden i Paris bryter sig ur fängelset, återupptar kontakten med sin syster som har lett verksamheten medan han var i finkan och hoppar senare på en farlig heist där de ska råna en transport av platina. Allt detta under skuggan av en envis och tålmodig komissarie vid namn Blot.

Värdet av filmen är inte i första hand handlingen som sådan. Istället är det stämningen i filmen och hur regissören Jean-Pierre Melville filmat och klippt filmen som firar triumfer. Jag känner inte igen någon av skådespelarna. Alla är riktigt bra och kanske för att jag inte förknippar dem med andra filmer blir känslan mycket naturalistisk. Inte dokumentärt, det är tydligt en påhittad story som berättas, men allt känns äkta ändå. Storyn är djupt rotad i hur den undre världen i Paris och Frankrike i övrigt fungerade på 50-talet.

Jag var mycket road av filmen under dess nästan 2,5 timmar. Filmen kändes så självsäker och genuin. Mycket bra filmupplevelse helt enkelt.

Betyg: 4/5

PS, svensk titel är Andra andningen.

onsdag 21 oktober 2026

Born Free (1966)


Jag hade inte sett Born Free trots att det är en tämligen känd film från 1966. Det är en BOATS om hur paret Adamson tog hand om lejonungen Elsa och födde upp henne och senare lyckades återinföra henne i det fria. 

Filmen är mer eller mindre usel på många sätt i traditionella mått mätt såsom dialog, skådespeleri, foto och annat, men den känns äkta och sann. Fotot må inte vara filmisk men det visar Kenya och lejon på ett mycket naturtroget sätt. Jag kände igen om och om igen från safarin jag var på i Tanzania för en 10-15 år sedan då jag besökte Serengeti National Park, Ngorongoro-kratern, Tarangire National Park samt Lake Manyara National Park.

Även om jag kände till ungefär hur filmen skulle sluta var jag engagerad hela filmen igenom. Det är lite på samma sätt som när man ser naturfilmer på youtube. Efter titten gick jag ut på internet och läste på om Joy och George Adamson. Paret arbetade med leijon hela sina liv. Joy blev mördad av en före detta anställd 1980 vid en ålder av 69 år. George blev mördad av somaliska banditer 1989 vid en ålder av 83 år. Det kan sannerligen vara farligt att jobba med konservationism på reservaten med alla aggresiva och dödliga djur som vill döda dem som skyddar leijonen...

Elsa släpptes fri redan 1958. Men Elsa var inte det enda lejonet som de hanterat. Geroge Adamson var mannen som hjälpte John Rendall och Anthony Bourke att släppa fri Christian the Lion. George är den äldre lättklädde vita mannen i videorna man kan hitta om Christian the lion... Ett exempel här. 

Filmen är svår att betygsätta. Den är en lite unik på flera sätt och hur jämför man denna film som nästan är en dokumentär med en komedi, thriller eller actionfilm? Well, magen får avgöra. En trea!

Betyg: 3/5

fredag 9 oktober 2026

Au Hasard Balthazar (1966)

 

Vi letar efter bra filmer från 1966 och då tar jag in vad som sägs bland kompisar i verkliga livet men också kompisar från någon av flera filmpoddar jag lyssnar på lite då och då.

Josh Larsen från podden Filmspotting har med Au Hazard Balthazar på sin senaste Sight & Sound-lista, dvs en av hans 10 bästa filmer alla kategorier! 

Jag har uppfattat att Josh ser filmen som symbolik för Jesus liv och lidanden och jag kan se detta i filmen. För mig blir det dock inte lika stark upplevelse då jag inte är troende som Josh är.

Filmen följer i alla fall åsnan Balthazar liv från ungt föl tills han dör. Han upplever kärlek från den lilla flickan som tog hand om honom hos den första ägaren. Men efter det byts ägare om och om igen och han behandlas omvartannat illa och mycket illa. 

Filmen är regisserad av fransmannen Robert Bresson. Den är svartvit, långsam och mycket filosofisk. 

Robert Bresson föregick den nya franska vågen. Hans stil är avskalad på gränsen till asketisk, fri från känslosamma beskrivningar. Åsnans eländiga liv presenteras "matter of fact" rakt upp i ansiktet på oss åskådare. Effekten blir en nästan meditativ känsla där känslorna inte kommer ut från filmen färdigpacketerade, utan skapas i oss själva. Vi ser alla grymheter åsnan får utstå och detta har ingenstans att ta vägen än att behandlas i våra huvuden, våra magar och våra hjärtan.

När man undrar vad filmen handlar om finns det inga svar. När man undrar vad filmen sa om livet, finns inga svar där heller. När man till slut önskar sluta tänka på filmen går det dock inte. Åsnan är kvar därinne, lidande i det tysta men pockande på vår uppmärksamhet. Filmen kryper under huden på en. Den hänger sig kvar. Det är kanske detta som är filmkonst.

Betyg: 4/5

fredag 18 september 2026

Who’s Afraid of Virginia Woolf? (1966)


45 minuter in i titten är jag tvungen att pausa och begrunda mitt beslut. Elizabeth Taylor och Richard Burton har då oavbrutet skrikit riktigt vidriga elakheter åt varandra. Jag är helt utmattad. Vad är detta?

Filmen och efterfesten startar klockan två på småtimmarna. Värdparet samt deras två unga gäster dricker kopiösa mängde starksprit, och paret Taylor-Burton försöker slå världsrekord i att vara elaka mot varandra och gästerna. Titten har inte startat bra. Jag famlar i mörkret. Jag kan ta ett bombardemang av extrem ilska så länge jag förstår vad filmen leder till. Vad är poängen med filmen?

Jag tar en paus och försöka hitta motivation att titta vidare. Om bara filmen har en poäng, om denna långa "set-up" leder till något intressant. Jag söker frågor utan att få svar, jag är lämnad till mig själv att bestämma om jag ids titta vidare. Efter ett tag trycker jag med darrande finger på play igen.

Just efter min paus ändrar filmen karaktär. Burton och unge herren på besök (George Segal) drar sig ut i trädgården. Deras samtal blir intressant. Unga damen (Sandy Dennis) får också mer speltid. Filmen erbjuder en nyansskillnad i tonalitet. Därefter åker alla fyra till en nattöppen bar för att dricka mer alkohol. Elakheter, spydigheter och förnedringar i form av sällskapsspel som Burton tvingar på gruppen fortsätter, men filmens röda tråd börjar ta form. Jag finner fast mark under fötterna och den hemska känslan att vara förlorad på ett stormigt hav sjunker långsamt tillbaka.

Det pratats mycket om Taylors och Burtons son som är iväg på college. Det unga paret avslöjar att de gifte sig för att hon var gravid, något som senare visade sig vara ett skenhavandeskap. Som hon sa i alla fall. Den observante tittaren tolkar det måhända som en abort i smyg. Kommer de unga kunna få barn igen eller var detta deras chans? Med tanke på var Taylor och Burton befinner sig i livet en sådär 25-30 år äldre får vi verkligen hoppas att de unga tu hittar sin väg i livet. 

Allt handlar om barnet. Sonen. Filmen blir bättre och bättre ju längre in i Taylors huvud vi kommer. Filmen är en tragedi, den är sorglig som fan. Slutscenerna är helt otroliga. Chocken. Vilken vändning filmen har gjort! Allt är förlåtet! 

När man bestämmer sig för att se vidare på en film som inte varit bra den första halvtimmen hoppas man alltid att filmen ska bli bättre, och att dess svaga inledning ska få någon betydelse mot slutet som gör allt elände värt det. Detta är beviset för att sådana filmer finns. Jag vet inte om jag kommer vara så himla sugen på att se om filmen, men den var osannolikt bra till slut. 

Ett mästerverk.

Filmen ska absolut ses ospoilad så jag har varit medvetet vag om vad filmen handlar om egentligen. Filmen är bra även om du är spoilad men den riktigt tunga effekten, som kan vara livsomvälvande, får du endast helt ospoilad.

Detta är en magnefik film. Den blev nominerad i alla katagorier vid oscarsgalan 1967 men vann endast bästa kvinnliga huvudroll och bästa kvinnliga biroll. Jag tycker nog att alla fyra var i princip lika bra. Det känns lite fel att separera dem, de gick alla in i helvetet och kom ut på andra sidan. Elizabeth Taylor är förvisso extraordinär i de sista scenerna och oscarsjuryn kunde inte neka henne utmärkelsen. Rimligt.

Vilket betyg sätter jag på detta då? Ofta tänker jag att en film ska ligga och marinera över tiden innan den kan jackas upp till en femma. Men jag kände mig så omskakad efter titten att filmen inte lämnade mig förrän efter flera dagar, och det har nu gått veckor sedan jag såg filmen. Jag vill ge filmen en femma redan nu efter första titten. Yep, I'm doing it.

Betyg: 5/5

torsdag 17 september 2026

Gambit (1966)


Gambit är en actionkomedi med Michael Caine, Shirley MacLaine och Herbert Lom. Det känns som att den är en av många filmer som poppade upp efter att Dr. No startat James Bonds segertåg på biograferna.

Filmen är en heist-film där Michael Caines Harry med kumpan har en plan. Nicole, spelad av Shirley MacLaine rekryteras och sedan ska de blåsa den stenrika Shahbandar spelad av Herbert Lom. 

Som vanligt får vi en inledande del där hesiten planeras. Men istället för skurkar som står lutade över ett stort bord och planerar ser vi hela stöten genomföras i en kortare sekvens, likt ett "training montage" från valfri Rocky-film. De har gjort det lite intressant då Nicole som ännu inte presenteras på riktigt i filmen spelas helt livlös. Hon säger inte ett ord och stirrar med tom blick mot horisonten. Hon är lika lealös som en uppblåsbar Barbara!

Det var lite jarring minst sagt. Men så snart planeringsfasen är över introduceras vi till henne och hon är filmens behållning med charm, humor och en stor portion spunkyness.

Michael Caine är alltid bra men detta var kanske inte direkt min favoritroll från honom. Han duger, javisst, såklart att han duger. Herbert Lom var inte lika elak i rollen som stenrik gangster som förväntat vilket var något av en besvikelse, men ändock kul att se i en något mer seriös roll än i rosa Pantern-filmerna..

Klart godkänt, men inget man lägger på minnet. En tvåa.

Betyg: 2/5

torsdag 10 september 2026

The Fortune Cookie (1966)



Jag hade höga förväntningar inför denna film, alldeles för höga förväntningar visade det sig. Jag brukar gilla Billy Wilders filmer och här hade vi en som jag inte sett.

Filmen har radarparet Jack Lemmon (bra) och Walter Matthau (enerverande) i rollerna som kameramannen Harry som knockats av en spelare på en NFL-match, respektive hans slajmiga svåger Willie som är en ren och skär "ambulance chaser".

Filmen ska föreställa en komedi, en satir och kanske en buddy comedy. Jag vet inte jag. Den var inte speciellt rolig. Och som satir var den blek, om något slog den in öppna dörrar. 

Samtidigt gör ju Billy Wilder det han gör bra skriver ett manus med etts tort hjärta och personregin sitter som en smäck. Förutom radarparet Lemmon/Matthau har vi Judi West i rollen som Harrys före detta fru Sandy och Ron Rich som Boom Boom, den olycklige punt returner'n som tror att han skadat Harry för livet.

Jag fannn dock att filmen saknade den charm som Wilders bästa filmer ofta har. Det blev mer skrikande och spydigheter än en fyndig eller vass dialog.

Jag funderade under filmtitten om jag till slut hittat en Wilder film som skulle få betyg etta, men efter filmens slut kände jag ändå att det vore att ta i så det får bli en med tvekan godkänd film, en svag tvåa!

Betyg: 2/5


onsdag 9 september 2026

Fantastic Voyage (1966)


 

50-talet brukar kallas "The golden age of science fiction cinema". 60-talet tog oss in i the atomic era och rymdåldern. I vilket fall var jag sugen att ge Fantastic Voyage chansen i projektet. Den verkade festlig.

Den har ungefär samma handling som actionkomedin Innerspace från 1987. Där såg vi Dennis Quaid, Meg Ryan och Martin Short. Mycket rolig film.

Fantastic Voyage bjuder på Stephen Boyd, Rachel Welch och Donald Pleasence. Filmen är också noterbart inte en komedi även om den är hilarious i vissa delar. Den spelas mer som ett seriöst sci-fi drama. Det är kalla kriget, lönnmord, en vetekskapsman som bär på en hemlighet men som hamnat i koma. De goda har en maskin, förminska en ubåt till en miniatyr och bege sig in i vetenskapsmannens kropp. Allt måste givetvis ske i en kamp mot klocka.

Jomenvisst, detta var väl ganska mysigt. Lite roligt som sagt att studera deras specialeffekter av diverse organ inne i människokroppen. Blodomloppet, örats irrvägar, kroppens försvarssoldater de mordiska vita blodkropparna osv.

Roligast bland spelarna var såklart Donald Pleasence. Han är inte riktigt lika galen som Klaus Kinski men inte långt efter. Att det var Mr. Pleasence som var the villain kom inte som en överraskning direkt, name recognition gick emot filmens försök att göra det till en överraskning.

Men nej, detta är inte en oumbärlig film. Kul för stunden, men inget att skriva hem om. En klockren "helt ok".

Betyg: 2/5


fredag 12 juni 2026

Tokyo Drifter (1966)



Med siktet inställt på classic Film Noir landade denna japanska hårdkokta crime thriller från 1966 på bordet. Är det inte denna sub-genre som kallas Neon Noir?

Här har vi en historia som blandar yakuzans ganstervälde med old school lojalitet och hederskodex. Vår protagonist hoppar som på tuvor mellan lojaliteten till sin tidigare boss och en nyvunnen frihet. Men kan en välkänd och erkänd alfahanne verkligen kliva av karusellen och lämna våldet bakom sig?

Iklädd ljus himmelsblå kostym sticker han ut på det bildliga planet lika mycket. Egentligen är handlingen ganska trorftig, och det mest minnesvärda ligger inom i färgsättning, filmens score och klippning.

Filmen inleds i svartvitt där det vita är draget upp till max, high-key. Scenerna saknar nästan helt kontraster. Därefter introduceras färgfilm med grälla skrikande färger. Det är färger överallt; väggar, möbler, kläder, detaljer. Kan det finnas ett budskap i färgerna? Eller är detta endast ett resultat av att vi är mitt i sextiotalet? Antagligen det senare, va? Vi såg exakt samma sak i Modesty Blaise-filmen från samma år.

Nästa stämningshöjande element är musiken som är mycket trevlig. Vi har en cool jazz och lounge musik. Filmen är sannerligen lite cool.

Klippningen gör dock inget för att förhöja upplevelsen. Tyvärr har det kreativa teamet gått några steg för långt här. Det klipps allt för ofta precis innan scenen har spelats klart. Väldigt många små toppar i filmens derg- och dalbana har bestulits åskådaren. Det ska till en mycket bättre film för att det ska funka.

Nja, jag har antagligen missat det mesta av filmens budskap under ytan som jag borde ha förstått. Av någon anledning har de trots allt gjort en Criterion Collection-utgåva på filmen. Några tycker detta är ett mästerverk. Men efter dagens första titt är jag mest lite förvånad och skeptisk. Stark tvåa!

Betyg: 2,5/5 


fredag 5 juni 2026

The Quiller Memorandum (1966)



The Quiller Memorandum bygger på boken The Berlin Memorandum av Elleston Trevor. Detta är en torr brittisk spionthriller i samma genre som John le Carré totalt dominerar. Jag hade inte räknat med något i samma nivå som le Carré såklart men kanske in nivå med Len Deighton som befinner sig ett snäpp, eller två, under le Carré.

The Quiller Memorandum kom ut precis när den brittiska spiongenren utvecklats till en mörkare och mer cynisk ton där böcker och filmer blev mer verklighetstrogna. Le Carrés stora genombrott, den tredje boken om George Smiley, The SpyWho Came in from the Cold, hade kommit ut 1963 med en lyckad adaption 1965. Len Deightons första spionroman The IPCRESS File kom ut 1962 och adaptionen som är mycket spännande kom också ut 1965. Dessutom hade såklart adaptionerna av Ian Flemings böcker om James Bond startat redan 1962 även om James Bond knappast står som mall för The Quiller Memorandum.

Japp, detta var en helt klart duglig spionthriller. Den utspelas i sin samtid i Västberlin. Istället för att gnabbas med KGB och östsidan är de brittiska spionerna på jakt efter tyska nynazister. Alec Guinness spelar den lokala brittiske spionchefen Pol. Efter att ha förlorat två agenter i fält tar han in en kollega från CIA för att slutföra uppdraget. 

Filmen är lånsam som film ofta var på sextiotalet, och den är hyfsat lätt att hänga med i vilket inte alltid är fallet med denna nya våg av brittiska spionromaner. Den är spännande i partier en detalj som är nog så viktig även om karaktärernas inre resor allt som oftast står i första rummet. 

Allt är såklart inte som det verkar och vår huvudperson Quiller (George Segal) måste klara sig ur diverse knipor. Vår egen Max von Sydow spelar en lurig jäkel. Som alltid lite kul att se honom. 

Filmen är regisserad av Michael Anderson som är känd för filmer som The Dam Busters (1955), Around the World in 80 Days (1956) som vann en Oscar för bästa film, samt Logan's Run (1976). Manus är författat av Harold Pinter, vinnare av Nobelpriset i litteratur 2005. Man kan inte klaga på meriter hos filmteamet.

Miljöer, mode och musik är störtsköna och bilderna från Västberlin är coola. Tyvärr når inte filmen upp till le Carré eller ens Len Deighton och trots välkända och ljuvliga skådespelare som Alec Guinness och Max von Sydow blir jag inte helt indragen i filmen. Jag skyller lite på manus och lite på den ganska trista manliga huvudrolls-innehavaren George Segal. 

Men trots allt helt ok, en stark tvåa!

Betyg: 2,5/5 

fredag 8 maj 2026

Modesty Blaise (1966)



Jag läste Modesty Blaise under hela min uppväxt känds det som. Hon dök ofta upp i serietidningen Agent X9. Det var min favoriserie nummer 1, till och med större än Fantomen! 

Förutom den underbara karaktären Modesty älskar jag relationen mellan henne och Willie Garvin. På äldre dagar har jag införskaffat hennes historier i samlingsserieböcker och på engelska. Borde jag skriva revyer på dem här på bloggen? Skriv av er vad ni tycker i kommentarfältet nedan!

1966 gjordes så en film om Modesty och Willie. Filmen bygger mycket löst på en av de första historierna, The Gabriel Set-Up.

1966 var under tider då James Bond hade satt ner foten och definierat vad en spionfilm skulle vara. Antingen kunde de ha gjort en seriös adaption av Modesty Blaise i samma anda som Bond. Detta var rimligt med tanke på tonen i serien som påminner om Bond. Men valet gjordes att göra en spoof och "go crazy".

Så denna film är mer besläktad med alla James Bond spoofs moder Casino Royale från 1967. Den med David Niven, Peter Sellers, Ursula Andress, Joanna Pettet och Daliah Lavi som James Bond, Woody Allen som Jimmy Bond och Orson Welles som Le Chiffre. Den galna filmen, ni vet.

Så vad har vi här då? En inledning som vagt påminner om en vanlig Bondfilm men som gradvis ballar ut mer och mer. Vi får scenerier som skulle passa in i någon av Pink Floyds mer psykadeliska musikvideos, surrealistiska scener som iscensatta av Salvador och en scen där Modestys och Willies dialog helt plötsligt är i rim för att snart bryta ut i sång som om det vore en musikal.

Vid närmare eftertanke kan kanske denna film ha varit mallen för Casino Royale till och med?

För mig blir filmen först en stor besvikelse, såklart, men när jag kurskorrigerat mina förhoppningar inser jag snabbt att den är festlig, underhållande och ibland till och med vackert filmad. I stil påminner filmen om The Beatles roliga filmer som A Hard Days Night och Help! eller Monty Python...

Modesty spelas av Monica Vitti och jag vänjer mig aldrig vid hennes konstiga artistiska val. Som Willie Garvin ser vi en ung Terence Stamp, lyckad. Dirk Bogarde spelar main villain Gabriel och han är filmens största behållning. 

Betyg: 3/5

fredag 20 juni 2025

Harper (1966)



Paul Newman. Namnet klingar bekant. Han var ju stor på sin tid med sina blå ögon och allt. Kanske på samma nivå som Steve McQueen, Robert Redford och Charlton Heston. På ett ungefär.

Här spelar han Harper, en "cool" provate investigator som letar efter en kidnappad make i Los Angeles i mitten av sextiotalet. Okey. Men är han så cool egentligen? Jag har kommit fram till att jag inte riktigt köper in på Newmans storhet. Jag får inte ordning på hans Harper. Skådespeleriet är all over the place vilket hade varit ok om han bara hade gjort det med charm. Tyvärr uppelver jag honom inte som charmig och han blandar coolhet med pajaserier och det funkar inte alls för mig. Av de jag listar ovan är Steve och Robert klart coolare än Paul och Charlton. I alla fall i min bok.

Den herre som är mest cool i dagen film är istället Robert Wagner. Kommer ni ihåg honom från tv-serien Hart to Hart? Serien som fick det finurliga namnet Par i hjärter på svensk tv. Här är han en snubbe.

Filmen påminner mig lite om Robert Altmans The Long Goodbye, fast då ser vi Elliott Gould som Philip Marlowe. Den är några år yngre men den största skillanden är regin och skådepelaren i huvdrollen. Klasskilland i båda fallen och däri ligger problemet för filmen Harper. Det är för lätt att jämföra den med andra film noirer och denna är medelmåttig på gränsen till medioker.

Filmen hade dock några ljusglimtar med vissa miljöer som var härliga, lustiga frisyrer och framför allt hysterisk dans på nattklubben. Kul också att återse Janet Leigh, Hitchcocks blondin som tog en dusch för mycket i Psycho.

Betyg: 2/5

fredag 25 april 2025

Funeral in Berlin (1966)



Carl tyckte att det kunde vara kul för mig att se film från 1966 och det tyckte jag också.

Fört ut blev Funeral in Berlin som är andra filmen om Len Deightons agent Harry Palmer. Jag läste en del av Deightons spionromaner när jag var ung och då tyckte jag de var bra. Han skriver bättre än gelikar som Alistair McLean och Robert Ludlum men han är sannerligen ingen John Le Carré, snarare en fattigmans Le Carré om något.

Harry Palmer dök upp på film i The Ipcress File från 1965 vilken är en vass spionthriller där självaste Michael Caine spelade huvudrollen. Jag visste att uppföljaren inte skull kunna mäta sig med föregångaren men jag ville såklart se mer av Michael Caine som Palmer.

Dessutom har vi en del Bond-kopplingar i produktionen. Filmen är producerad av Harry Saltzman, regisserad av Guy Hamliton och Production Design sköts av Bond-veteranen Ken Adam. Allt detta bådade ju gott och är välproducerad och gott regisserad. Designen är också bra även om vi inte får någon ikonisk "villains lair" i denna film. Tidsandan är dock mycket stark och det är kul att se Berlin, både den västra och den östra delen.

Handlingen är dock något grumlig och alla turer fram och tillbaka om vem som är vem, god, ond eller falsk är allmänt rörigt. Detta är något av en big no-no i denna genre.

Allt som allt en kul film att se med Michael Caine och den unga debutanten Eva Renzi i förgrunden. Stark tvåa.

Betyg: 2+/5 

fredag 17 januari 2025

Cheyenne Autumn (1964)



Detta blev John Fords sista western (och näst sista film över huvud taget). Det känns som att han ville ställa saker tillrätta med hur indianderna hade beskrivits i ameriansk westerns rent generellt och hans egna westerns specifikt.

Det är en absurt lång film, ytterligare en mastodonfilm med Overture ett intermission med "Entr' Acte" i mitten. Denna och How the West Was Won är som de största dinousarierna precis före astroiden slog ner.

Jag måste ge Ford cred för att han fötrsöker ställa saker till sin rätta. Tyvärr är detta en av de sämre filmerna jag sett under detta John Ford-projekt. Den är lite "all over the place" med tonaliteten. Första tredjedelem är mycket tragisk och slutet likaså. Inklämt i mitten, precis före pausen får vi den pajjig och fåniga komedin i "The Dodge City"-sekvensen. Sekvensen kan närmast liknas vid en Mel Brooks-film om den vilda västern. Detta spektakel förtar allvaret i filmens inledning och framför allt slutet.

Filmen beskriver "the Northern Cheyenne Exodus" vilket är ännu ett fruktansvärt kapitel i historien hur de vita behandlade urbefolkningen i USA men filmen tar sig så stora konstnärliga friheter att den inte fungerar som historiskt dokument. Trots Fords vilja att visa hur det egentligen var verkar han ha piffat till historien så att filmen får ett lyckligt slut. Så det hela slutar lite i en axelryckning kan jag tycka.

Filmen blev en flopp på bio trots att man ibland visade den med Dodge City-sekvensen borttagen får att få ner speltiden om 154 minuter och också fixa till en konsekvent tonalitet. Men tyvärr hjälper det inte så mycket då filmen istället blir så cynisk och pessimistisk att den slår slint på det viset istället. Dessutom skulle jag velat se mycket mer om cheyennerna, deras modiga och beundransvärda march norväst från öknen i Oklahoma till deras hemland nära Yellowstone.

Tyvärr en smolk i bägaren, men också en påminnelse om hur bra Fords filmer oftast var, han hade sannerligen en hög nivå på sina filmer rent generellt sett. Det är ett fint försök att visa upp indianerna på ett mer ärligt sätt men tyvärr blir det varken hackat eller malet med det historiska innehållet, och tonaliteten är pajjig i mittendelen, och allt för mörk bister för övrigt. Snyggt filmad dock, som vanligt.

Betyg: 2/5










onsdag 15 januari 2025

How the West Was Won (1962)


How the West Was Won är en nästan tre timmar lång mastodontfilm från det gamla studiosystemet i Hollywood. Det är en episodfilm som följer familjen Prescott och deras barn och barnbarn från 1830-talet upp till 1889. Filmen har en overture som sig bör och i mitten en Intermission och en Entr' Acte.

Den kända tv-serien Macahans, med originalnamnet How the West Was Won, är en spin-off från denna film.

Jag brukar inte gilla episodefilmer så värst mycket men här funkar det ganska bra då man i ett bra flow får följa familjens medlemmar och samtidigt får sig en genomgång av hur vilda västern erövrades.

Filmen är regisserad av tre regissörer; Henry Hathaway (3 segment), George Marshall och John Ford (The Civil War-segmentet). 

Filmformatet verkar ha varit något fantastiskt: "Originally filmed in true three-lens Cinerama with the according three-panel panorama projected onto an enormous curved screen."


Första segmentet: The Rivers (1839)

Zebulon och Rebecca Prescott med två döttrarna Eve och Lilith färdas västerut på Erie Canal där de stöter på pälsjägaren Linus Rawlings. Senare blir de attackerade av flodpirater och våld bryter ut, folk dör.

Eve och Linus stannar på platsen och bygger ett liv.

Notabla skådespelare: James Stewart (Linus Rawlings), Carroll Baker (Eve Prescott), Debbie Reynolds (Lilith Prescott), Karl Malden (Zebulon Prescott) och Lee Van Cleef (gang member).


Andra segmentet: The Plains (1951)

Lilith Prescott hankar sig fram som sångerska på sjaskiga Music Halls. Hon slår följe med den äldre damen Agathaa på ett "wagon train" västerut och träffar spel och dobbel-mannen Cleve van Valen. 

Vagntåget blir överfallet av Cheyenner, våld bryter ut, folk dör.

Notabla skådespelare: Debbie Reynolds (Lilith Prescott), Gregory Peck (Cleve van Valen), Thelma Ritter (Agatha Clegg) och Robert Preston (Roger Morgan, wagon master).


Tredje segmentet: The Civil War (1861-1865)

Linus och Eves son Zeb följer efter sin far ut i kriget för ära och berömmelse, men finner där endast blod och död. Folk dör i tusentals i gyttjan. Linus dödas. 

Narrator: "After Shiloh, the South never smiled."

Zeb återvänder hem efter kriget och finner att Eve dött under kriget, hon fick aldrig återse sin son. Zeb beger sig västerut.

Notabla skådespelare: Carroll Baker (Eve Prescott Rawlings), George Peppard (Zeb Rawlings), John Wayne (Gen. William Tecumseh Sherman) och Harry Morgan (Gen. Ulysses S. Grant).


Fjärde segmentet: The Railroad (1868)

Zeb har tagit värvning i kavalleriet vars uppgift är att uppräthålla freden mellan rälsbyggarna och indiarnerna. Till sin hjälp har han Jethro Stuart, en gammal vän till Linus.

Tågföretagmannen Mike King bryter mot alla avtal med indiarnerna och skapar mer konflikt. Våld bryter ut, folk dör.

Notabla skådespelare: Henry Fonda (Jethro Stuart), Richard Widmark (Mike King) och George Peppard (Zeb Rawlings).


Femte segmentet: The Outlaws (1889)

San Fransisco. Cleve Van Valen har gjort sig en förmögenhet på järnvägen men har nu gått ur tiden och Lilith auktionerar bort alla sina ägodelar. Hon ska pensionera sig på en gård i Arizona och har bjudit in sin systerson Zeb med familj att komma och bo med henne.  Zeb är nu en marshall. Banditen Charlie Gant och Zeb är i luven på varandra. När Zeb luskar ut att Charlie och hans gäng tänker råna det lokala tåget gillrar han en fälla. Våld bryter ut, folk dör.

Notabla skådespelare: Debbie Reynolds (Lilith Prescott van Valen), George Peppard (Zeb Rawlings), Eli Wallace (Charlie Gant), Harry Dean Stanton (gang member)


Ja, men detta var ganska trevligt. Trots filmens längd flöt det på mycket bra och varje segment hade sin egen fokus och inneboende spänning. Alla segment må vara lite hårda med förluster men fyra av dem känns ändå hoppfulla på något sätt. Endast Fords segment om inbördeskriget känns mörkt rakt igenom.

Filmens största behållning var Carrie Fishers mamma Debbie Reynolds som Lilith. Harry Morgan, som vi älskade som  Col. Sherman T. Potter i tv-serien MASH, dyker upp som General Grant och det var mycket trivsamt. James Stewart och Henry Fonda som beniga pälsjägare var ytterligare höjdpunkter.

Filmen kan rekommenderas till alla som älskar westerns!

Betyg 3/5






fredag 10 januari 2025

Sergeant Rutledge (1960)



1st Lt. Braxton Rutledge är stenhård, består av 100% stolthet och är fullständigt övertygad om att de inte kommer behandla honom rättvist. Han är svart och "de" är vita. 

Jag trodde att detta var en western och det är det såklart, men framförallt är detta ett domstolsdrama. Ford var tidigt ute med denna film som behandlar afroamerikaners situation i samhället och den rasism som de utsätts för. 

Sergeant Rutledge blir anklagad för våldtäkt och mord på en vit tonårstjej och mord på hennes far. Trots att ingen som känner Rutledge tror att han utfört brotten blir han dömd på förhand av folket i staden och av militärdomstolens åklagare. Bevisen mot honom är mycket starka och till råga på allt flydde han från fortet natten då morden skedde.

Lt. Tom Cantrell tar på sig att försvara Rutledge trots rådet att inte blanda sig i fallet. Cantrell känner Brax sedan många år tillsammans i kavalleriet och han kan inte tänka sig att han är skyldig. Men allt är ändock inte riktigt som det verkar. Här finns en hund begraven. 

Detta känns som en historiskt "viktig" film men den är inte dålig för det! Vi ser en stark skådespelainsats av Woody Strode i rollen som Sgt. Rutledge. Och filmen fungerar mycket effektivt som ett rättegångsdrama med flashbacks när vittnena berättar sina historier. Lager på lager av sanningen skalas av allt eftersom. 

Filmen behandlar rasismen på ett bra sätt, inte minst med tanke på dess ålder. Det är för sablans avslöjande att skådespelaren som spelar karaktären i fokus står på fjärde plats och med mindre textstorlek på filmplanschen. Ironiskt, men så var det trots allt "back then"...

Men framför allt är detta en välgjord och spännande procedurfilm som ibland påminner mig om något som den gode Hitch hade kunnat ligga bakom. Eller så hade kanske Ford just sett Billy Wilders Witness For the Prosecution... Med Sergeant Rutledge var jag fullt engagerad hela filmen igenom i vilket fall.

Betyg: 3/5

torsdag 9 januari 2025

Two Rode Together (1961)



Jag skulle vilja hävda att Two Rode Together skulle kunna ses som en tematisk sequel till The Searchers. Och ifall den fem år äldre filmen är otrydlig om var John ford står i frågan om rasismen mot indianernerna och andra frågot borde kunna anses uträtade med denna film.

Detta är en otroligt cynisk och dyster film, "bleak" på engelska. Färgerna är urvattnade och bildspråket påminner mig mer om Altmans McCabe and Mrs. Miller än om Fords tidigare färgfilmer.

De två spelas av James Stewart vars karaktär för övrigt heter McCabe och Richard Widmark. De rider in i Comanchernas rike och ska förhandla om frigivning av nära och kära som indianerna rövat bort.

En klart tilltalande sak med filmen är att favoriten James Stewart spelar mot sin vanliga karaltär. Här är han en cynisk sheriff som fullständigt skiter i de olyckliga familjerna som förlorat nära och kära. Han snor dem på alla pengar han har trots att han vet att chansen att få tillbaka dem är minimal.

Widmarks Lt. Gary står för etik och moral i filmen. Stewarts McCabe är trots sin cynism mer en realist som dessutom verkar vara mindre rasistisk mot indianerna än många andra. McCabes inställning vilar på många års erfarenheter.

McCabe och Lt. Gary lyckas fria två av de vita som rövats bort. Utfallet av detta blir en mixad bag. Filmen lägger inte fingrarna emellan. Tonåringen Running Wolf sätter kniven i kvinnan som tror att han är hennes son vid först chansen han får. Nybyggarna hänger honom i närmaste träd medan Miss Purcell (Shirley Jones) maktlöst tittar på samtidigt som hon förstår att det är hennes lillebror. Misären.

Den fritagna kvinnan Elena (Linda Cristal) blir inte speciellt väl mottagen när hon återvänt till "civilastionen". De vita kvinnorna får moralpanik när de tvingas möta en kvinna som levt flera år som fru till en indianhövding. McCabe hatar nybyggarnas reaktion lika mycket som vi åskådare. Ford visar var han står i frågan.

Som vanligt återser vi skådespelare från andra Ford-filmer; Andy Devine är Sgt. Posey, filmens comic relief precis som han var som kusken i Stagecoah, Henry Brandon som var Scar i The Searchers spelar här Chief Quanah Parker och Woody Strode oförglömlig som Sergeant Rutledge spelar Stone Calf, filmens villain.

Betyg: 3/5 

måndag 20 november 2023

More (1969)


More är ett stämningsdrivet drama från iranske regissören Barbet Schroeder och detta var hans debutfilm. Anledningen till att jag såg den var att Pink Floyd har skrivit filmmusiken.

Denna film skulle nog fallit i glömska långt tidigare om det inte vore just för att Floyd skrivit filmmusiken och gav ut den som sitt tredje studioalbum. Soundtracket innehåller både filmscore och musik som spelas i filmen, så kallad diegetisk musik (som karaktärerna i filmen hör).

Klaus Grünberg spelar tyske studenten Stefan som reser till Paris för att leva fritt och finna äventyr, och äventyr han finner. I Paris blir han förälskad i den svåråtkomliga amerikanskan Estelle (Mimsy Farmer). Hon bjuder in honom att träffa henne på partyön Ibiza och väl där tar deras relation dem ner i kaninhålet. Filmen är en bister betraktelse på hur inte roligt det är att bli beroende av heroin.

Jag såg filmen för filmmusikens skull men jag blev vagt positivt överraskad. Filmen är ganska engagerande och när våra huvudpersoner väl anlänt Ibiza känns det som att filmen tar fart på allvar. Där träffar de den mystiske ex-nazisten Dr Ernest Wolf (Heinz Engelmann). Turerna kring Dr Wolf var en bra ansats för en spännande utveckling men tyvärr missades chansen att dra storyn vidare i den riktningen. Filmen skrapar på ytan till en ännu bättre film men viker tyvärr undan.

Filmens styrka ligger istället i den allmänna känslan, det är ett tidsdokument för "flower power"-eran med överflöd av droger, sex och musik. De rider nakna barbacka i full fart mot stupet så att säga...

Klippningen är vansinnig i vissa delar. Regissören ville framstå som konstnärlig kan jag tänka. Via klippningen kastas vi framåt i i tiden på de mest konstiga ställen i historien.

Floyds musik gör vad den ska. Trots att de improviserade fram musiken och skrev texterna mellan tagningarna lyckades de i alla fall få fram fyra starka låtar. Jag gillar Main theme allra mest. Min uppskattning av LP stärktes efter att ha sett filmen och upplevt musiken med stöd av filmmediat.

Betyg: 3/5




måndag 4 september 2023

Help! (1965)


Om "A hard day's night" var en nästan dokumentärisk och milt humoristisk vy över de unga Beatlarna från 1964 är "Help!" en ren komedi och försök till fiktion med beatlarna i huvudrollen. Filmen påminner om Monty Python och "Rosa Pantern"-filmerna med Peter Sellers. Filmen är också en spoof på Bondfilmerna.

I ett vådligt äventyr jagas Ringo och hans vänner av en indiska sekt på grund av en stor och fin ring som de vill använda i rituella mord på oskulder. Brittiska forskare är också på jakt efter ringen då de tror att de kan bygga en fasligt elakt vapen med dess hjälp.

"Help!" är helt bonkers och den kommer knappast inte upp i "A hard day's night" i artistiskt utförande, men den är på många sätt mer underhållande. Jag som inte brukar gilla korkad farsartad humor! Och det är exakt det vi får här men det funkar på något vis. Det är naivt och supercharmigt. Det är fascinerande hur mycket beatlarna bjuder på sig själva. Det är som att de helt skiter i "appearances".

Filmen är dock mycket tidsdaterad så känsliga tittare varnas. De indiska sektmedlemmarna framställs på ett ganska tokigt sätt, det tål att nämnas.

Filmen vinner på charmen hos John, Paul, George och Ringo.

Betyg: 3/5