Intolerable Cruelty (2003)

Ok, så detta är uppenbarligen "minor Coens". Det är en dum komedi som trot allt var mer underhållande än förväntat. Jag vet inte ens om jag har sett den tidigare eller om detta var första titten. 

Detta är en satir och komedi som är så överdriven av vi åskådare aldrig behöver bry oss om huruvida något är rimligt eller realistiskt. Det är som ett grekiskt drama för scenen. På så sätt påminner den lite, lite om den på alla sätt och vis bättre filmen The Thomas Crown Affair. 

Varför bröderna Coen valde denna film är oklart men de vill kanske helt enkelt hänga med George Clooney en runda till. Men de har oavsett material kunskaper och folk runt sig som gör att filmen blir bra. Den dryper av detaljer som den uppmärksamme kan sitta och njuta av. Och som satir över skilsmässoadvokater, kapitalismen i allmänhet och girighetens våta täcke är den lysande.

Clooney är som alltid härlig att se på film. Här bjuder han på sig likt han gör i Up In The Air där han spelar en snarlik karaktär, eller varför inte som han gör i The Descendants där hans karaktär tillåts vara töntig och lite bortkommen. Samma sak här.

Filmen lyfter lite när Billy Bob Thorntons karaktär kommer in. Jag ryggade först tillbaka om jag ska vara ärlig, men trygg i brödernas händer fick karaktären en förklaring lite senare. Men filmens starkaste biroll spelades av Paul Adelstein i rollen som assistenten till Clooneys Miles.

Jämfört med veckans companion film Heartbreakers var detta klart fånigare men också klart smartare. Bland Coens filmer skulle jag jämföra den närmast med The Hudsucker Proxy.

Betyg: 3/5 

Lyssna på Shinypodden där poddar finns, eller här.

The Matrix Revolutions (2003)

Trean, The Matrix Revolutions, är trilogins "battle-film". Aha, likt "Aliens" frågar någon. Nej, battle men utan humor blir svaret. Nej, humor är svår att hitta i bröderna Wachawskis filmer om Neo.

Den tredje del av trilogin är åtminstone klart tajtare än tvåan som var den ojämna filmen. Här är det anfallet mot Zion som står i fokus. Neo och de övriga beger sig in i "The Matrix" för att utföra en massa ärenden medan maskinerna gräver sig närmare och närmare staden. Filmen har en nerv som tvåan saknade helt och hållet.

Scenerna inne i "The Matrix" är fortfarande de bättre, men denna gång gillade jag en hel del av scenerna från verkligheten också. Kaptenerna som hjälper Morpheus är coola och hjältemodiga. 

Jag känner för och hejar på Link och Zee. De känns som ett riktigt kärlekspar. Kärlekssagan mellan Neo och Trin (Trinity) känns dock lika stel som vanligt, som två barkbåtar som gnids mot varandra som jag tror det aktuella uttrycket är. Har nog aldrig köpt deras relation. Den kom från ingenstans och ledde ingenstans. Filmens svaga del är trots allt slutet med en blind Neo, maskinernas stad och allt ljuset. "Vad var det?" är en berättigad fråga.

Actionscenerna domineras av två långa sådana. Dels Neos oändligt tråkiga sista fajt mot Agent Smith, trots Hugo Weavings deltagande. Dels striden om hangaren med Captain Mifune i spetsen. Trots dess längd gillade jag striden då den var bra koreograferad. Man fick en bra känsla för vad som hände, var alla väsentliga (namngivna) figurer befann sig hela tiden, samt den kändes storskalig nog för att imponera rent filmiskt.

Av de övriga sekvenserna gillade jag tågstationen, förrädaren Bane på The Hammer och hans fajt mot Neo och Trin, besöket hos The Merovingian (som alltid) och scenen mellan Zee och hennes syster Cas (Gina Torres).

Jag gillade speciellt att Bane pratade precis som Agent Smith och förundrades över hur lång tid det tog för Neo att förstå sanningen om sin baneman.

Slutet var tråkigt och lite pompöst, men nu är jag redo inför att se fyran. Heja Neo!

Betyg: 2,5/5

The Matrix Reloaded (2003)

I den första Matrix-filmen dog Neo men Trinity återupplivade honom med "kärlek". Den scenen fick mig att sänka betygen för den gamla favoritfilmen ett helt steg, från femman till en stabil fyra. Här i den första uppföljaren återgäldar Neo tjänsten och återupplivar en död Trinity därför "kärlek". Damn, manusförfattarna är förbaskat lata. Filmen sänks med ett snäpp direkt, fler steg nedåt är dock att räknas in!

Denna film har några riktigt bra sekvenser, bland de bästa i serien. Men överlag är denna filmen fasligt ojämn överlag. Tyvärr sjunker tempot rejält och det känns bara töntig när de är nere i Zion. Lilla ljusglimten var att för en kort stund få träffa Zoe igen. Hon är en bad ass.

Det är som vanligt överlägset bäst när våra hjältar beger sig in i "The Matrix". Det är ok när de är i den grisiga riktiga världen, inne i de smutsiga och vidriga skeppen de åker omkring med i kloakerna. Trots eller kanske på grund av den dystopiska känslan tycker jag de scenerna oftast är som transportsträckor (pun intended!). Filmerna är som sämst i Zion med urtrista figurer som käbblar om saker. Vissa undantag finns. 

Då Wheel of Time just nu är hyperaktuellt är det intressant att lägga märke till hur många koncept Matrix-filmerna har som överlappar Robert Jordans värld och då menar jag inte bara "the One" och profetior. När de går in i "The Matrix" är det som när de går in i drömvärlden "Tel'an'riod" i WoT. Det är en parallel värld som skiljer sig från att bli besökt av någon i sina drömmar (som vi såg exempel på i första säsongen). Reglerna verkar vara liknande, dvs om du dör i "The Matrix"/"Tel'an'rhiod" så dör du i verkliga livet. Och de som är starka där inne kan du bända omgivningen, förflytta sig fort, motstå gravitation och allt sånt skoj. Enda skillnaden är nog att "The Matrix" är lite mer S&M än Robert Jordans värld... hmm, vid närmare eftertanke är det nog förresten en hel del överlapp även där!

Den bästa sekvensen är den när gänget besöker The Merovingian och hans vackra fru Persephone. I den inryms allt det bra från dessa filmer. En "cool" dialog, häftiga miljöer, bra villains, en del bra fajt och snygga människor. Monica Bellucci stod ut på flera sätt, Sharon Stone får kliva ner från tronen.

Jag gillade också den lille nyckelmakaren, men actionscenen på motorvägen var på tok för lång. Det hjälpte inte ens att de lånade lite av scoren från T2 Judgement Day.

Ok, sen fick vi dras med en scen mellan Neo och Arkitekten. Jag vet inte riktigt hur jag ska ställa mig till de mest  högtravande filosofiska scenerna i denna filmserie. Kan det kanske vara så att det räcker med Agent Smiths lustiga monologer och att det i övrigt inte ska gås på djupet med filosofi? Likt monster i monsterfilmer som är rysliga så länge man inte får se dem, men som tappar sin dragningskraft så fort de visas upp för publiken?

Nåväl, denna film är trots vissa höjdarscener för seg och utdragen för att hålla än idag.

Betyg: 2/5

2 Fast 2 Furious (2003)

Well, det gick rejält utförs, rejält snabbt. "2 Fast 2 Furious" är inte en favoritfilm. Allt är lite eller mycket sämre i denna film jämfört med ettan. Det är nästan osannolikt hur mycket blekare denna film är. Till att börja med är Paul Walker inte alls lika bra. Jag gissar att det beror på manus, regissör och "supporting cast" men det är notabelt att han inte kunde bära filmen på sina axlar.

Jag väljer dock att inte bli allt för orolig. Jag hoppas och tror att filmserien kommer gaska upp sig. Det är bara att jämföra med både "Missin:Impossible"-serien och Marvel Cinematic Universe där andra filmerna i serierna är de sämsta. Och båda de filmserierna hämtar ju sig efter deras respektive sorgebarn.

Här i "2 Fast 2 Furious" har vi en jobbig och pajas till side-kick, Roman, vi har en vacker men menlös "love interest" spelad av Eva Mendez och en lättglömd villain spelad av random okänd skådespelare.

Filmerna i denna serie är dessutom uppenbarligen inte superunika. Denna film påminner mest av allt Miami Vice, en blekare kopia förstås. Brian O'Connor är ingen Sonny Crocket och Roman Pearce är ingen Rico Tubbs. Den andra filmen man känner vibbar från är den gamla klassikern med Burt "mustaschen" Reynolds, "Nu blåser vi snuten" från det goa sjuttiotalet. Det var då biljakterna uppfanns och de ville liksom aldrig ta slut. Även i denna rulle är biljakterna för långa och de ger inget extra i form av action eller stunts.

De enda ljusglimtarna är Thom Barry som spelar den underhållande FBI-agenten Bilkins och så var det kul att återse James Remar, Dexters pappa från tv-serien och den roligaste karaktären i gänget i "The Warriors".

Men ack nej, överlag var jag ganska besviken. Detta är inte bra. Jag vill ge den en etta.

Betyg: 1/5

Lyssna gärna på Shinypoddens Elfte rapporten från apokalypsen där jag och Joel pratar om denna film och uppföljaren Tokyo drift.

Kill Bill: Vol. 1 (2003)

Jag har inte sett om Kill Bill sedan jag såg dem för en 10-15 år sedan. Jag kommer ihåg dem som otroligt bra, och där volume 2 var den starkare delen. När systersonen Måns var på besök slog vi till och kollade på den första delen. Man måste ju hjälpa till att sprida kulturen till nästa generation.

Jag var nästan mer nyfiken på hur Måns skulle ta emot filmen än hur jag själv skulle se på den nu för tiden. Måns var som väntat mäkta imponerad av fajtscenerna, men han poängterade dock också att filmen innehöll oväntat lite av det som Quentin Tarantino gör bra dvs coola dialogdrivna scener mellan karaktärer. Och jag kan inte annat än hålla med och utropa mina bifall.

Filmens första actionscen, den mellan the Bride och Vernita Green är mycket bra. Deras brutala och i sammanhanget relativt sett realistisk knivfajt är bra. Bäst är när de stoppar på grund av moralisk kod när dottern kommer hem. Slutet på scenen Tarantino! Det finns några fler scener som jag gillar, bland annat scenerna mellan the Bride och svärdsmeden Hattori Hanzō på Okinawa.

Men filmen domineras av den groteska avslutningen med the Bride mot O-Ren Ishii och hennes tusen hejdukar. Det är groteskt därför att det är så överdrivet och så orealistiskt att det blir tråkigt att titta på. Tarantino måste velat imponera på dem som gillar marshal arts-koreografi och fajt medelst samurajsvärd. Men för mig, och Måns, tedde sig scenen lite absurd. Kontrasten med fajten som inledde filmen är stor.

Jag tror och kommer ihåg det som att Volume 2 var bättre.

Men Tarantino är ju alltid Tarantino, och filmen är sannerligen långt från tråkig att se på, synd dock att den inte riktigt levde upp till rejält högt ställda förväntningar.

Betyg: (svag) 4/5

Lost in Translation (2003)

Inför den pågående tjänsteresan till Tokyo fick jag för mig att se om den gamla filmen Lost in translation. Det är en film som jag fullständigt älskade när jag såg den första gången, men jag hade faktiskt inte sett om den tills nu. Med denna omtitt riskerade den sin plats på min Topp 100 bästa filmerna genom filmhistorien!

Hur gick det gå? Bra kan man säga. Jag älskar den fortfarande! Damn, vilken underbar film. Den lever på sin underbara känsla och på de två majestätiska skådespelarinsatserna av Bill Murray och Scarlett Johansson. Det hade gått så långt sedan förra titten att jag glömt av det mesta som händer. Filmen bygger ju dessutom inte på specifika händelser. Jag levde mig in i alla galna situationer och miljöer Charlotte och Bob hamnade i. Vem vet, jag kanske upplever liknande själv på resa i Tokyo just nu när du läser detta? 

Filmen handlar om två själar som guppar på livets stormiga hav. De är på olika platser i sina liv, men mer knyter dem samma än tvärtom. Båda funderar på sina liv, vad gör jag här och vad gör jag härefter? Som om de vore utkastade från sina vanliga liv ser de varandra som räddningen och en fast punkt i kaoset, som lysbojen som hägrar i mörkret för nattseglaren. En osannolik vänskap formas framför våra ögon och deras relation tar en allt annat än rak bana mot något mer? Vi hoppas, vi håller tummarna, vi skrattar och kanske fäller en tår. Hur det slutar vet bara Sofia, Scarlett och Bill.

Filmen är fast förankrad som en av mina absoluta favoritfilmer, den har sin plats på topp 50 säkrad för ett tag till. Det blir en solklar femma!

Betyg: 5/5  

The Station Agent (2003)

The station agent är en renodlad dramakomedi av American independent-slag. Det är mer ett drama än komedi men jag smyger in den här för att den är så bra. Filmen har en mycket otydlig handling och jag kan förstå att Tom McCarthy hade svårt att hitta producenter som var villiga att hosta upp med pengar för filmen. Filmen är skådisen McCarthys första film och han har skrivit manus och regisserat.

Filmen lever på sin fantastiska känsla. Vi får följa hur tre mycket oförväntade och olika människor blir kompisar. Vi har den självvalda enstöringen Fin. Han är dvärg och har tröttnat på att alltid bli driven med och att alla glor. Vi har konstnärinnan Olivia som drabbats av djup sorg då hon förlorat sin son och därefter lämnat sin man i krisen som hon fortfarande genomgår. Sen har vi den levnadsglade och varme kubanske kaffeförsäljaren Joe. Det är en underbar trio som jag gärna spenderar tid med, både i glädje och sorg.



En film utan speciellt påtaglig handling och som bygger på feeling åste ha rätt skådespelare. Peter Dinklage var här före Game of Thrones inte alls lika känd. Med en välrakad haka och en ungdomlig uppsyn spelar han sin Fin med återhållsamhet. Hans frustration över hur folk i gemen behandlar honom är tydlig och ibland krackelerar fasaden. Men han är väldigt bra och detta kan kanske varit en av de roller som gjorde att han fick giget i GoT?

Patricia Clarkson är filmens drottning. Hon underspelar sin djupt deprimerade Olivia till perfektion. Scenen när hon betraktar den unge mannen som spelar fotboll med sina två barn är fantastisk. Hon bryter ihop under tystnad mitt framför ögonen på oss.

Filmens hjärta, stora stora hjärta, är Joe spelad av den som alltid fantastiske men ack så underutnyttjade Bobby Cannavale. Han är helt enkelt suverän i denna film. Joe ger sig inte inför alla avvisningar. Han är genuint intresserad och sjukligt social. Hans relation med Fin är så fin! Pun intended.

Typ av humor?

Nej, men detta är knappt en komedi ens. Det finns inga skämt som inte kommer sig ur organiska situationer som karaktärerna råkar ut för. Detta är så långt från en Jim Carrey eller Will Ferrell-komedi man kan koma. Inga pruttskämt, (nästan) inga dratta på ändan-skämt och ingen satir.

Jag skrattar dock högt några gånger. Mest rörande två scener med Olivia som usel bilförare. Ni som har sett filmen vet vad jag menar.

Filmkvalité vs. humorkvalité

Som film betraktat är detta en juvel, helt suverän. Som renodlad komedi är den dock mycket tunn. Nej, detta är en kantboll på att ens kunna kallas för en komedi. Ämnena den behandlar är verkliga, vuxna och seriösa på alla sätt. Detta är ett mycket bra drama helt enkelt och som alla bra dramer har den en viss portion humor också. Som livet självt. Men ingen fokus på humorn för dess egen skull alltså. De av er som vill se "skratta läppen"-humor eller "slå sig på knäna"-komedi får leta vidare.

Manus vs. skådespelare

Manus är bra men förståeligt svårsålt. Filmen lever upp i hantverket. Stämning, klippning, musik och skådespeleriet tar överhand. Manuset representerar en smal idé och så har McCarthy adderat en härlig dialog. Skådespelarna är jättebra. Jag gillar framför allt att Peter Dinklage, Patricia Clarkson och Michelle Williams i en biroll inte spelar över. Det finns flera känslomässiga situationer där de hade kunnat gå över gränsen flera gånger. Bobby Cannavale spelar en mer yvig karaktär men han gör det kontrollerat och i mina ögon spelar han inte över heller.

SST (Sensmoral, Stereotyper och Tropes)

En sensmoral: Det är bra att ha vänner!

Två stereotyper: dels har vi Olivias exman som spelas av John Slattery. Att denne John Slattery alltid spelar sådana sliskiga typer! Jag gillar inte hans stil. Det är sedan gammalt, sedan tv-serien Ed. Kommer ni ihåg? Han uppfyller här alla sterotypiska egenskaper hos ett jobbigt ex som är äcklig.

Sen har vi har två stereotypiska bonnläppar som i kallas "red necks". De hånar Fin för att han är dvärg och den ena är abusive i sitt förhållande med Michelle Williams karaktär. Hans IQ är lägre än skostorleken. De typerna är aldrig de vassaste knivarna i lådan.

Tre tropes:

a. Lonely together - filmens huvudtema, alla tre är ensamma men på grund av helt olika orsaker. De finner vänskap och sällskap hos varandra.

b. Glasögon är sexiga på bibliotekarien!

Joe: It's the librarian fantasy, man. Glasses off, hair down, books flying.
Fin: She doesn't wear glasses.
Olivia: Well, buy her some. It's worth it.

c. Ingen antagonist! Är detta en trope ens? De tre huvudkaraktärernas egna personliga problem utgör drivkrafterna i filmen. Det är kanske därför manusets handling känns så otydligt. Ingen tydlig antagonist skapar suddighet. Något att tänka på när man skriver manus.

Favoritkarakärer?

Jag älskar Joe mest. Nej, jag älskar Olivia mest. Ahh, nej jag älskar Fin mest. Nej Joe. Nej...

Trivia

Några random trivia bits från imdb:

The train depot in the film still exists in Newfoundland, NJ. It is a popular spot for train fans to take pictures of the Susquehanna trains as they travel north through New Jersey.

Tom McCarthy wrote the three main roles directly for the actors who ended up playing them. McCarthy has said in interviews that at the time of writing he was friends with Peter Dinklage, an acquaintance and colleague of Bobby Cannavale, and almost a complete stranger to Patricia Clarkson.

Omtittningspotential?

Ja detta är såklart en film man kan se om många gånger. Det är också en film som jag har gett till vänner som exempel på bra American independent-filmer som jag upptäckt via Stockholms Filmfestival.

Slutomdöme

Jag älskar denna film mer och mer desto äldre den blir. Nu har den legat och göttat till sig i huvudet och är en självklar femma. Suverän Am indy-drama.


Betyg: 5/5

Bad Santa (2003)

Jag såg nog inte Bad Santa på bion utan hemma på vhs eller vad det var som gällde på den tiden. Men det skedde väldigt nära dess release 2003. Ända sedan dess har jag alltid haft en vag känsla av att vilja se om filmen. Nu var det så dags i och med Komiska söndag.

Spänningen var olidlig. Skulle filmen hålla för en titt i nådens år 2018? Det visade sig snart att jag inte kom ihåg ett skvatt från filmen. När hände detta, glömskan? Att jag inte minns filmer som jag gjorde förr i tiden? Jovisst tiden har ju gått och 15 år en en ocean av livserfarenhet och sökande. Och när jag såg om en film på 80- eller 90-talen hade jag knappast sett filmerna i fråga femton år tidigare.



I vilket fall hade jag glömt bort den lille knubbige pojken som spelar en nästan lika stor roll som pojekn i About a boy... Där ser man! Filmens huvudperson är dock den dåliga jultomten i Billy Bob Thorntons skepnad. Hade inte Billy Bob varit en sådan klasskådespelare hade filmen inte fungerat över huvud taget. Hans karisma gör att filmen överlever och till och med blir ganska bra.

Filmen viker inte en tum, den är hängiven sitt mål att göra huvudpersonen så otrevlig som möjligt. Det ska tydligen vara helt omöjligt att gilla Billy Bobs karaktär. Filmen viker inte en tum. Det görs imponerande idogt. De flesta filmer skulle visat en liten glimt av godhet hos tomten för att vi åskådare inte helt skulle överge huvudpersonen. Här går de "all in" med att han är ett egoistiskt svin. Först precis innan slutet, "fem i tolv", prcis innan "the fat lady sings" börjar han mjukna. När han fick någon, om så en liten knubbig pojke, som behövde honom började han bli mänsklig. Man får ge cred till teamet bakom filmen för deras mod att sända ut en så här vresig film till världens folk.



Typ av humor?
Detta är en ren komedi med viss sentimental krydda på toppen. Humorn är grov och handlar mest om analsex, huvudpersonens fyllor och skämt om "the little people". Det är inte speciellt elegant eller supersmart förutom filmens obönhörliga beskrivning av huvudpersonen som ett asshole, se ovan.


Filmkvalité vs. humorkvalité
Filmen är inte speciellt mycket att hänga i julgranen på grund av dess form eller utförande. Den bygger mer på skådespeleriet, chockverkan av vissa skämt samt sin känsla. Som komedi fungerar den bättre. Lite utanför den mest familjevänliga mittfåran såklart, men det är bara välkommet.



Manus vs. skådespelare
Är manus bra? Idén är bra men jag tyckte faktiskt att filmen var lite seg i första halvan. Det känns som att de lägger tid på att etablera karaktärerna och kontexten i evigheter. Det ansvaret borde ligga på manusförfattarens axlar. Filmen lever på sina skådespelare. Billy  Bob Tornton är mycket övertygande som den desillusionerade och livströtte suputen. Lauren Graham är gullig och som det verkar bra i sängen. John Ritter som den orolige och konservative varuhuschefen är lysande. Tony Cox som spelar tomtenissen är dock ganska enkelspårig, han erbjuder lite i form av variation. Då är Lauren Tom som spelar hans fru lite roligare.



SST (Sensmoral, Stereotyper och Tropes)

En sensoral: är inte uttalat men underförstått tolkar jag det som att filmen vill förmedla att man måste "älska" för att ha någon mening med sitt liv.

Två stereotyper: Vilka är inte stoerotyper? The Kid Thurman Merman (Brett Kelly) är tjockisen som får sina kalsonger uppdragna i anus som senare lär sig att slå tillbaka (bra väg framåt?). Billy Bobs Willie är tomten på varuhuset som hatar barn. Är inte det en stereotyp så säg?

Tre tropes:

a. Willie hade en barnmisshandlande far som ung. Fadern släckte cigaretter mot Willies hals enligt Willies anekdot om julen. Känns det inte igen från klassikern The Breakfast Club?

b. Den blonda skejtaren, ledaren i gänget som mobbar Thurman och som Willie senare ger ett kok stryk är en klassisk trope i filmer där en vuxen man bondar med en pojke (oftast).

c. Cluster F-bomb. The F-word uttalas 170 gånger i "the unrated version". Bara 159 gånger i den vanliga versionen. Familjefilm!



Favoritkarakärer?
Har ingen tydlig favoritkaraktär i denna film. Skulle vara Laura Grahams Sue i så fall. Hon ser så himla genomtrevlig ut hela filmen igenom. Helt orimlig reaktion på Willies vresighet. Vad ser hon i honom? Omöjlig ekvation. Får kontera det under "only in the movies".



Trivia

Från imdb:

- Joel Coen, Ethan Coen and Terry Zwigoff revised the screenplay. (Bröderna Cohen producerade filmen)

- Bill Murray was signed on as Willie but dropped out for Lost in Translation.

- Billy Bob Thornton has said that he was genuinely intoxicated during some of filming.


Omtittningspotential?
Nja, filmen var inte alls lika bra som jag förväntade mig så det lär dröja innan jag ser denna igen.


Slutomdöme
Ganksa kul men något av en "one trick pony" dvs den har bara en sak som dess "grej" - att ha en oemotståndligt svårälskad huvudperson. Det räcker inte med tanken på alla utmanare som finns i genren. Helt ok, inte mer men med extra plus för att den är motsträvig.

Betyg: 3/5