Bone Tomahawk (2015)

Bone Tomahawk var Niklas val för gemensam film inför Specialens retrospektiv av filmåret 2015. Han tyckte det passade sig att vi alla skulle se S. Craig Zahlers westernskräckis! Och det gjorde han rätt i. 

Jag hade länge tänkt se filmen ändå men det hade helt enkelt inte blivit av än. Hans namn hade nämnts av filmentusiaster med något glittrande i ögonen när de snackat om hans våldsamma och "tuffa" filmer.

Nu fick jag till slut njuta av Kurt Russel med en mustig mustasch fajtas mot grottlevande kannibaler i den vilda vilda western. Kul variation jämför med John Ford kan man ju inte annat än säga! 

Filmen inleds med en våldsam scen där några mystiska demoner i bergen introduceras utan att vi riktigt får grepp på vad det var. Men resten är ett westerndrama med vetskapen om en skrämmande avslutning som retar och kittlar åskådarens medvetande. Klart effektivt, och mycket bra val att inte visa monstren allt för tydligt allt för tidigt (tänk Predator, Alien, Hajen).

Storyn är enkel som ofta funkar bäst i denna genre (tänk Predator, Alien, Hajen). Här har vi ett gäng vita som blir kidnappade från tryggheten i den lilla staden Bright Hope. Resten av filmen följer de fyra som rider ut i vildmarken för att rädda gisslan från monstren.

De fyra är sheriff Hunt (Kurt Russell), den gamle vicesheriffen Chicory (Richard Jenkins), Brooder den dödligt farlige gentlemannen (Matthew Fox) samt Arthur (Patrick Wilson) vars fru Samantha (Lili Simmons) är en som rövats bort.

Gruppen är kul att följa även om filmen sackar i tempo rejält. Det känns som att deras transportsträcka till bergen där grottfolket håller hus aldrig ska ta slut. Filmen är 132 minuter lång och det känns som att Zahler lätt hade kunnat skala av en halvtimme utan problem.

Men till sist kommer gruppen fram till skådeplatsen för ursinnigt våld. Och så serveras vi det. Ingen lär går oberörd från visningen av filmen. Även de mest perversa fetischer lär bli uppfyllda med råge.

Favoriten i filmen blev något överraskande Matthew Foxs karaktär med sin German, en dyrbar teleskopkikare konstruerad med de tyska ingenjörernas precision. Självklart var det himla kul att följa Kurt Russell också. Denna film spelades in parallellt med Tarantinos The Hateful Eight. Russells karaktärer i filmerna påminner mycket om varandra.

Mitt hjärta ömmade mest för Lili Simmons karaktär. Hon drog på många sätt nitlotten i denna film. Fanns andra som inte klarade sig speciellt bra också. Ibland blir jag mer känslosam över de som råkar illa ut men det tonas ner och underspelas jämfört de stackare som utsätts för de mest spektakulära våldshandlingar vilka ofta känns så överdrivet. Men självklart skulle man inte vara så pigg på den behandling de manliga fångarna råkade ut för heller...

Betyg: 3/5

Lyssna på Shinypodden där poddar finns, eller här.

Moonfall (2022)

Moonfall är en sådan där lättglömd film. Ett tips är att skriva sitt blogginlägg direkt efter titten så slipper man sitta och fundera på vad tusan som hände i filmen. Men nåväl, lite kommer jag ändå ihåg från filmen trots att det var några veckor sedan jag såg den nu.

När man sätter sig ner för att se en film från Roland Emmerich är det som att ingå ett virtuellt avtal, man checkar in sin hjärna och alla förhoppningar om logik i filmen mot att få se en spektakulär actiondängare. Och det är just det man får med denna film. Av hans nyare filmer är 2012 min favorit, av de äldre måste det vara Stargate.

Så, Moonfall är på inget sätt en bra film. Men jag fann en hel del underhållande saker i den. Jag gillade att det handlade om en stor konspirationsteori, den påminde mig om den underskattade Conspiracy theory mer Mel Gibson och Julia Roberts. Det var också coolt med sista akten av filmen som utspelades i månen. De sekvenserna fick mig att tänka på Arthur C Clarkes Rendezvous with Rama.

Tyvärr känns det som att Patrick Wilson inte riktigt kunder bära denna typ av film på sina axlar. Och när dessutom Halle Berry var helt bortkastad i denna roll blev skådespeleriet överlag inte en av filmens styrkor. Det hade behövts några starkare karaktärer för att lyfta filmen över dess absurditeter. Som det är nu var det endast John Bradley (Samwell Tarly i GoT) som underhöll.

Så summan blev att detta var som förväntat, en helt ok Emmerich och det betyder en tvåa.

Betyg: 2/5

Midway (2019)

Har länge varit fascinerad av Slaget om Midway 1942. Jag är sannerligen ingen expert, men jag är ändå lite påläst.

Amerikanarna vann stort i detta slag och det var vändpunkten i kriget om Stilla Havet mellan USA och Japan under andra världskriget. Den japanska flottan var överlägsen den amerikanska inför Slaget om Midway, både då det gäller antalet aircraft carriers (hangarfartyg), antalet flygplan, skickligheten hos piloterna och understödjande skepp som battleships, heavy and light carriers etc. Men av olika anledningar vann ändå jänkarna en stor seger.

Japan som slagit till mot Pearl Harbor sex månader tidigare hade försvagat men inte slagit ut Amerikas Stilla Havet-flotta. Genom att gillra en fälla vid Midway skulle de slå ut resten av flottan.  Midway låg tillräckligt nära Hawaii för att utgöra ett reellt hot mot utposten, och om Hawaii var hotat var USA's västkust hotat. Japan visste att USA inte skulle kunna ignorera ett hot mot Midway.

Japanarna delade upp sin stora styrka på fyra enheter med en viktig enhet långt ut till havs för att locka in de amerikanska hangarfartygen i fällan och sedan slå ut dem. Problemet för Japan var att jänkarnas kodbrytare hade knäckt deras koder och sålunda visste amerikanerna om centrala delar av planen som när och var anfallet skulle ske. Amerika gillrade sonika en egen fälla med tre hangarfartyg och understödsfartyg gömda norr om Midway. Japanernas bakre enhet kom aldrig med i fajten då de var för långt bort och allt var över på en dag...

Vid sidan av de strategiska spelet ovan, fick ett taktiskt val stor betydelse också. Amiral Nagumo var vid ett tillfälle tvingade att välja att bestycka sina flygplan med bomber för attack mot installationerna och landningsbanan på Midway eller med ammunition, bomber och torpeder som används mot fiendens aircraft carriers. Han gjorde ett ödesdigert val. Att byta bestyckning på planen ombord tog mer än 30 minuter och mitt i slaget hade japanarna fel bestyckning på sina plan och inte tid nog att byta tillbaka. När så bomber träffade hangarfartygen blev skadorna så mycket större då flygplanens bränsle och bomber också exploderade.

Efter slaget hade fyra av fyra stora hangarfartyg på den japanska sidan sänkts och ett av tre hangarfartyg på den amerikanska sidan förstörts. Japans övertag i Stilla Havet var brutet och på grund av långsammare produktion av nya skepp kom de aldrig ikapp jänkarna under de 3,5 år som kriget pågick efter detta.

Filmen är ganska bra. Den är lång och hinner täcka in anfallet mot Pearl Harbor (december 1941), attacken på Tokyo av Överste Dolittle (april 1942), Slaget i Coral Sea (maj 1942, som japanarna vann) samt Midway (juni 1942). Den historiska ackuratessen verkar hög och filmen har en massa bra skådespelare som gör bra jobb. Svagheten är inom personregin. Roland Emmerich är ju mest känd för bombastiska actionfilmer likt ID4. Här är han mycket mer återhållsam med det bombastiska och pompösa samtidigt som stridsscenerna är smått otroliga rent tekniskt. Vilken intensitet. Tyvärr visar Emmerich att han inte är lika solid inom andra områden. Filmen känns inte så tung som den skulle borde varit. Dialogen är ok och vi slipper allt för mycket amerikanska flaggviftande. Vi får istället följa den japanska sidan en hel del, jag hade gärna sett ännu mer, och alla japanare talar japanska.

Jag tycker filmen presenterar slaget ganska väl. Det taktiska beslutet från Admiral Nagumo förklaras inte speciellt bra dock. Det nämns i filmen i en scen, men om jag inte hade läst på om slaget sedan tidigare hade jag nog inte förstått vad det betydde. Detta hade med fördel kunnat planerats tidigare i filmen för att åskådarna hade kunnat smälta informationen.

Filmen är dock lite för lång, 138 minuter, och en del av de tidigare scenerna hade man kunnat skippa. Dolittles attack på Tokyo var viktig i kriget då det drog upp stridsmoralen på den amerikanska sidan lika mycket som den sänkte den på den japanska sidan. Japan mördade tydligen runt 250.000 kineser efter attacken i sin jakt på flygarna (som hamnade i Kina på den japanska ockuperade delen). Det visar vilken prioritet Japan gav denna händelse, men den adderar inte jättemycket till denna film.

Flera kända namn spelar likaledes kända nyckelpersoner från slaget. Woody Harrelson spelar Admiral Chester Nimitz som ledde den amerikanska Stilla Havsflottan. Woody är mycket bra, värdigt och lågmält. Patrick Wilson spelar underrättelsemannen Edwin Layton som varnade om en kommande attack på Pearl Harbour men inte blev trodd. Efter det blev hans roll i staben större och han bistod Nimitz kriget ut. Ed Skrein spelar den våghalsige piloten Dick Best. Han sänkte hangarfartyget Akagi och deltog i anfallet som sänkte Hiryū. Han är nervig och gör det bra med mer vemod än Mavericks och Icemans rah-rah i "Top Gun".

Överlag var filmen överraskande spännande och bra. Visst, den kunde varit snäppet tydligare om vad som exakt hände i slaget men jag tycker ändå att de lyckas hålla tittarna hyfsat med i matchen om tidslinjer och vad de olika aktörerna gjorde.

Jag ger den en trea överlag, men som historisk krigsfilm är den värd en fyra inom genren. Filmen rekommenderas mest för dem som har intresse av detta slag och historier från WWII i allmänhet.

Betyg: 3/5

Watchmen (2009)

Inför HBOs nya serie Watchmen kände jag att det var dags att se om långfilmen från 2009. Serien ska tydligen utspelas efter filmen och jag behövde en liten uppfriskning av minnet.

Efter lite efterforskningar valde jag att se den äckligt långa Ultimate Edition i en förhoppning att få så mycket bakgrundsinfo som möjligt inför seriestarten. Denna version som är hela 215 minuter lång innehåller bland annat den 26 minuter långa animerade comic book-storyn inom filmer "Tales of the Black Freighter". Denna addition kändes helt meningslös. Varför ta med detta? Visst jag förstår tanken att i en parallell värld där superhjältar inte är accepterade handlar serierna om sjörövare istället. Men kom igen.

Rent generellt sett är jag inget stort fan av DC-filmer. Watchmen lider av samma problem som de flesta från den världen. Pompösa, humorbefriade och högtravande skapelser som helt enkelt är tråkiga. Inga känslor och därmed inget engagemang från mig.

Watchmen är en rejält mörk film i tonaliteten. Det engelska ordet "bleak" beskriver världen bäst tycker jag. Det är lite kul med den alternativa världen, där Nixon fortfarande är president, där USA vann Vietnam-kriget och där det kalla kriget aldrig varit varmare. Miljön är ok och det är en hård värld vi får se. Filmen följer upp den tonaliteten med übervåld i vissa scener, inte för att det är mycket action i filmen, det är närmast en drama, men runt karaktären Rorschach flyger blod och benbitar hej vilt.

Filmen är överdrivet djup. Den tar upp frågor om Guds existens, människan värde och vad som är rätt och fel. Men det känns som att det är en yngre tonåring som skrivit manus. Det blir inte speciellt djupsinnigt att se denna film. Jag finner den ganska löjlig i allt det pompösa med Mr Manhattan.

På plussidan finns en hel del snygga scener, miljöerna generellt sett och ett mycket vasst soundtrack där tidsenliga låtar valts med finess.

Tyvärr är inte karaktärerna speciellt bra. Jag sitter och längtar tillbaka till MCU kanske, men för mig finns det bara en enda karaktär i hela filmen som jag känner för och det är såklart Rorschack. Han med superhjältenamnet som taget från ett psykologitest. Hans storyline är intressant och det är runt honom som de förtvivlat få bra scenerna kretsar. Sekvensen med honom i fängelset är filmens höjdpunkt.

The Comedian var också vagt underhållande medan skurken Adrian Veidt var supertrist. Supertrist!

Nu hoppas jag att tv-serien bjuder på nya spännande saker och framför allt att Damon Lindelof lyckas få till karaktärerna och deras relationer bra.

Filmen kommer jag inte se om igen i alla fall... and the Universe will not even notice.

Betyg: 2/5

The Commuter (2018)

Joel förslog att vi skulle se The Commuter med Liam Neeson. Jaha, men det ska väl gå bra tänkte jag. Joel hoppades på bad ass action som taget från Renny Harlins nittiotalsfilmer. Det är lustigt att Liam Neeson i princip skapat sig en egen filmgenre eller filmpersona med filmer som Taken-serien, Run all night och Non-stop där han spelar en "air marshall". Ingen är bättre än Liam Neeson när det handlar om att skydda sin familj från bovarna!

I The commuter spelar han en före detta polis som jobbar som försäkringsmäklare. Han har pendlat in till Manhattan i tio år. En dag ändras allt och han blir involverad i en invecklad och politiskt het situation. På pendeltåget måste han hitta en person med en väska. Hitta personen på det fullsatta tåget som "inte passar in"... Inte så lätt uppgift, men heter man Liam Neeson är ingen uppgift för svår. Slagsmål och klättra under tåget och fundera, spela poker och ringa på mobiltelefoner. Han klarar allt, Liam "biggus dickus" Neeson.



Filmen inleds med snabba klipp som ska representera Liams vardag. Han går över tågcentralens golv med folk springandes runt honom som suddiga vålnader och hans kläder ändras och visar oss årstider och år som gått. Hans relation med frun och sonen klipps i ett collage som gör att i alla fall jag trodde att han hade två söner, fast det var bara en som visades i olika åldrar som det verkade i slumpmässig ordning. Till sist presenteras en medpendlare som han lärt känna under åren genom en sekvens med en kontinuerlig konversation trots att det klipps och konversatörerna sitter på olika platser och har olika kläder. Allt för att visa den monotona återupprepningen i ett pendlande.

Filmvisningen var mycket lyckad. Vi såg den i en mellanstor och nästan fullsatt salong på MoS. Joel skrockade gott åt Liams ibland absurda "one liners" och åt all Renny Harlin-action. Jag myste i stolen bredvid. Det är kul att se film med entusiastiska medtittare!

Jag ger The commuter tre skenande tåg av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Fargo - Season 2 (2015)

Bröderna Coens film Fargo bygger på quirky karaktärer, korkade skurkar, mysiga poliser och en allmänt skön stämning. Inspirerad av filmen startades tv-serien med samma namn. Bröderna var involverade på ett hörn som producenter och "show runner" Noah Hawley som skapat serien har blivit hyllad för serien.

Den första säsongen hade sina stunder men den var i slutändan inte jättelyckad. Skurkarna var lite för korkade och karaktärerna var lite för quirkiga för quirkighetens skull. Det blev några steg för lång från det realistiska. Framgången med filmen är just att man kan nästan tro på att det skulle kunnat vara sant. Det är tillräckligt realistiskt för att allt det quirkiga känns fräscht. Men med en overload av dumhet och skruvade karaktärer blir det för övertydligt och fel balans.



Jag hade hoppats lite att säsong 2 skulle vara bättre än S1 men så blev nu inte fallet. Serien är ganska bra i bitar men fasligt ojämn. Jag gillade delarna med poliserna (Ted Danson och Patrick Wilson) medan jag snart blev uttråkad av delarna med det olyckliga paret (Kirsten Dunst och Jesse Plemons). Säsong 2 lider av samma problem som S1. Skurkarna är för dumma för att vara riktigt intressanta att följa och de skruvade karaktärerna är ibland för skruvade och tokroliga.

Säsongens klart bästa karaktär var Mike Milligan (Bokeem Woodbine) och hans tvillingar. Familjen Gerhardt var inte speciellt intressant även om det var överraskande och kul att se "Syd Barrett" dyka upp där...



Jag la märke till en annan sak. Showrunners verkar tro mycket om sin serie. En serie som denna lever ganska mycket på ett fåtal riktigt bra scener. Spänning som byggs upp mot ett klimax, karaktärer som beter sig på ett visst sätt som leder till konsekvenser. Under säsong 2 har vi två tydliga fall där serien bygger upp förväntan och sedan helt skippar att visa den sista scenen i sammanhanget. Det gällde anfallet mot familjen Gerhardts hus samt upplösningen mellan Simone och hennes farbror Bear. En serie full av bad ass-scener (som GoT) kan hoppa över vissa av de bästa scenerna, men en serie som denna har inte råd att skippa några av sina "ess i rockärmen".

Som helhet var jag bitvis road och bitvis otålig och däremellan på gränsen till uttråkad. Den är fortfarande rekommendabel till dem som gillar denna genre, en blandning av crime och quirk. För mig räckte det inte ända fram..

Betyg: 2/5

The A-team (2010)

They are the best and they specialise in the ridiculous!

Jag och Danne var i Kista Centrum för middag och en film. Vi var sugna på en skoj sommarfilm och valet föll på "The A-team". Med rätt inställning till denna film har du en mycket kul stund i biomörkret att se fram emot. Detta är en häftig och vansinnig b-film. Action utan slut som mr. Magic brukar säga.

"The A-team" bygger givetvis på den kända tv-serien från 80-talet. Jag har nog inte sett en enda minut av sagda tv-serie, men inte vara orolig, det är ganska enkelt att hänga med i handlingen ändå. Teamet är en kvartett elitsoldater som under Irakkriget blir blåsta av en dum man och de kastas i fängelse. Nu blir uppdraget att fly från fängelse och söka reda på dummingen och rentvå sina namn. Teamet spelas av Liam Neeson - supertuff i sitt gråa hår, Bradley Cooper - med ett charmigt leende på läpparna mest hela tiden, och Sharlto Copley, "Wikus" från "District 9". Plus en väldigt stor svart man.

Filmen lider som många moderna actionfilmer av allt för snabba klipp, det är svårt att se vad som händer ibland. Actionscenerna är överdrivna och helt orealistiska. Underbara. Tänk James Bond uphöjt till tio. The A-teams grej är att ha en plan som är så avancerad att motståndarna går bort sig och väljer fel kopp. Det är en hel del kul dialog också. Den unga publiken pratade och skrattade mest hela filmen. Bredvid oss satt också ett äldre par där kvinnan uppenbarligen inte går på actionfilm speciellt ofta. Hon hoppade till i stolen och små kvidande stönanden hördes från grannen då och då. Mycket underhållande.

Filmen levererade en god underhållning för stunden, egentligen var den ganska kass, men den får nu tre flygande tanks av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Watchmen (2009)

Rorschach's Journal: October 12th, 1985. Tonight, a comedian died in New York.

Jag är inte en serietidningskille, än mindre en "graphical novel"-guy. Jag ser "Watchmen" utan referenser, utan koll på karaktärerna eller historien. Det är helt klart en mycket intressant film. Platsen är NYC 1985 i en värld där USA vann Vietnam-kriget och där Tricky Dicky Nixon fortfarande sitter kvar som president. USA och Sovjet står på branten inför kärnvapenkriget.

Jag är kluven efter första titten. Det finns scener i filmen som är mycket bra, men samtidigt var jag inte fullt ut övertygad hela vägen in. Vad är då bra? Den börjar i ett rasande tempo, och de inledande scenerna är mycket häftiga. Sedan får vi genom tillbakablickar och karaktärsintroduktioner möta våra "superhjältar" och de är allt annat än perfekta. Jag gillar att hjältarna i denna serie är både goda och onda, och man vet inte riktigt vad som driver dem. Som actionfilm så hade filmen mindre action än förväntat, men som action film hade den också mer brutalt våld än förväntat. Filmen behandlar en hel del filosofiska frågor. Frågan är bara hur djupt det var. Oklart för denna åskådare. Vi fick några sköna citat från Dr. Manhattan i alla fall:

In my opinion, the existence of life is a highly overrated phenomenon.

Och denna:

- Everyone will die!
- And the universe will not even notice.

Rorschach's historia var helt klart den mest intressanta och scenerna med honom i fängelset var de mest fängslande. Näst bäst var de om The Comedian. Svenska stjärnskottet Malin Åkerman spelade Laurie Jupiter. Det var kul, hoppas det går bra för henne i drömfabriken. Jag roades ganska mycket av "Watchmen" men den gjorde inget större intryck än så länge. Filmen får tre smiley-knappar av fem.

Betyg 3/5