tisdag 31 oktober 2017

Patton (1970)


"I don't know why, but the image of a bullet coming straight for my nose was more horrifying than anything else."

Patton är en lång film, en ruskigt lång film. George C. Scott är majestätisk i sin tolkning av den galne men i krigsmått mätt framgångsrike amerikanske generalen under WWII. Scott vann en Oscar för bästa manlige skådespelare. Filmen vann totalt åtta Oscars inklusive bästa film, regi och ett av manusprisen. Filmen bygger på två biografiska böcker om mannen.



Som studie av mannen, myten, Patton är filmen bra. Trots alla personer som passerar revy i filmen är det egentligen bara Patton och hans kollega General Bradley ljuvligt spelad av en mänskligare Karl Malden som vi får lära känna närmare. Patton var högfärdig, stolt, hård, fåfäng och hade en kort stubin. I vissa scener är han Tumpianskt absurd. Han skäller ut och slår soldater som är rädda till exempel. General Bradley som för övrigt startade som ett befäl under Patton och slutade som hans chef (vissa ledare över Patton såg hans galenskap och begränsade hans avancemang i rang), är en mildare och mer komplett ledare. Jag gillade till att börja med Maldens gigantiska potatisnäsa men under filmens gång gillade jag honom för hans humanism mer och mer.

Filmen är lång och den kan delas in i tre delar. Under de första timmarna när de är i Afrika och krigar mot Rommel och hans ökenråttor är den som bäst. Under en timme eller två i mitten tappar filmen rejält i tempo och blir ganska tråkig. De avslutande timmarna utspelas i de franska skogarna om vintern under Ardenneroffensiven och slaget om Bastogne och då är filmen mer intressant igen.



Filmen misslyckas i en avgörande detalj och det är att visa Patton som den strateg han var. Vi får knappt se honom utföra sitt jobb en enda gång. När hans 3:e armé avancerar ser vi honom åkandes fram och tillbaka i en jeep men jag får aldrig en känsla för varför hans styrkor vann hela tiden. Det enda som påvisas är att han var hård och drev sina mamman hårt. Filmen är kanske endast en studie av mannen bakom kulisserna, men jag hade gärna sett att man lagt lite mer tid (för det har man gott om i denna film) på att beskriva de militära strategierna och bedrifterna. I en serie som Band of Brothers får man en mycket bättre känsla för vad som hände och var på karta det hände än denna film. Detta trots att serien också fokuserar på individen mitt i kriget.



Flera gånger visades tyska pansar som avancerade men sedan rann det ut i sanden/snön och själva slagen hoppades över. Ofta blev det en ren "cop out" där slagen representerades av korta svart-vita tv-bulletiner från kriget typ "Patton befriar Bastogne". Ur militärhistoriskt perspektiv är filmen inte ok. Vi får också se den tyska sidan av och till och följa diskussionerna om Patton hos de tyska ledarna runt Rommel. Mycket intressant men tyvärr ledde detta inte heller till något speciell "pay off". Däremot var det mycket uppfriskande att se Patton ha en så klart bild av vad Sovjetunionen var för något. Han ville ju fortsätta österut och ta hand om nästa fiende med en gång. Tänk så rätt han hade!

Som helhet hade dock filmen tillräckligt mycket av bra saker för att den ska vara klart rekommenderbar för någon som har en dag över att spendera med Patton i Scotts skepnad.

Jag ger Patton tre historielektioner av fem möjliga.

Betyg: 3/5




 

söndag 29 oktober 2017

Two Mules for Sister Sara (1970)


"Everybody got the right to be a sucker once!"

Two Mules for Sister Sara är en mycket lustig westernkomedi av Don Siegel med Clint Eastwood och Shirley MacLaine i huvudrollerna. Clintans namn står överst på postern medan Shirleys namn kommer först i eftertexterna (och på imdb), och detta speglar filmen bra. De har båda lika stora huvudroller och deras karaktärer är lika starka.

Shirley spelar en nunna som är på flykt från franska soldater under den franska ockupationen av Mexico. Clintan har blivit anlitad av den lokala mexikanska motståndsrörelsen och de två slår ihop sina påsar på ett äventyr som innehåller silverkors, skallerorm, fientliga indianöverfall, hobby-operation, whisky i massor, en mexikansk pinata och till slut en frejdig heist.



Jag älskar Shirley MacLaines luriga skådespeleri i denna film. Hon är intressant från första rutan och det finns något pillemariskt i hennes ögon jag lockas av. Clintans pistolman Hogan ser samma sak. Han är skön och vi får se alla de vanligaste lustiga miner och grimascher som gör Cintan så unik. De har verkligen en härlig personkemi i denna film. Då tänker jag i första hand inte som romantiskt par, utan under filmens första halva då de lär känna varandra, testar varandras gränser och utför sin "parningslek".

Filmen tappar lite i kvalité i slutet när den går upp i tempo och ska bli med actioninriktad. Jag gillade helt klart scenerna med Clintan och Shirley, två hästar och en extremt liten åsna ute i öknen mer. Shirley på den lilla åsnan ivrigt klappande med en pinne på åsnans rumpa kommer jag sent glömma.


En annan styrka i denna film är den roliga filmmusiken skapad av Ennio Morricone.

Vem eller vad är Sara's andra "mule"? Ordet betyder bland annat både mulåsna och tjurskalle på svenska. Jag tror det syftar på hennes mulåsna och på den tjurskallige Hogan. Detta borde vara ganska givet men jag har inte kunnat verifiera detta på "the internets". Leta länge, länge, säkert flera minuter...

Jag gillade denna roliga och lättsamma western och ger Two Mules for Sister Sara tre förklädnader av fem möjliga.

Betyg: 3/5





fredag 27 oktober 2017

MASH (1970)


Ok så jag är en "Robert Altman"-junkie. Jag gillar allt som oftast hans filmer och det inkluderar MASH från 1970. Detta är en av de starkaste antikrigsfilmerna jag sett. Det absurda med krig genomsyrar filmen trots att vi inte får se en enda scen från fronten. Under hela filmen får vi se doktorerna operera på skadade soldater. Det är rysligt äckliga scener med allt blod och en osentimental stämning. Dessa scener är på allvar, filmens humoristiska ton är som bortblåst. Operationsscenerna ger hela filmen en tyngd som är svårt att skaka av sig. Krig är skitigt.



Strukturen är episodisk och operationsscenerna avdela de olika episoderna allt som oftast. Det är lite synd att filmen är fragmenterad även om det också antyder den absurda situationen folket på MASH 4077 befinner sig i och hur människor i krig kanske upplever det. Huvudpersonerna Hawkeye, Trapper och Duke spelas av Donald Sutherland, Elliott Gould och Tom Skerritt. Det är helt underbara och jag älskar dem. De hanterar den absurda situationen med en svart humor och juvenila pojkstreck. Kirurgerna hanterar stressen och den absurda situationen på olika sätt. De är ibland elaka och stämningen i lägret är i högsta grad grabbig med vissa pennalistiska inslag. Men när de utför sina jobb är de fullt professionella och i den i övrigt humoristiska scenen när de åker till Tokyo visar de att de har hjärtat på rätt ställe.

Gänget är speciellt hårda mot Frank Burns i Robert Duvalls skepnad. Filmen visar dock hur Frank är egoistisk och elak mot underordnade så han får vad han förtjänar. Däremot tycker jag lite synd om Hot Lips O'Houlihan (Sally Kellerman). Hennes enda fel är att hon är extremt osmidig och fyrkantig i sin syn på regler. Det är mysigt att se att hon blir en i gänget under filmens senare del.



Under filmens gång hör vi en japanska radiostationen i bakgrunden som spelar amerikanska greenleaves i asiatisk tappning. En musikalisk inramning som gör stämningen än mer absurd. Detta förstärks också av de otroligt lustiga meddelandena i högtalarna om kommande filmvisningar i mässen. Det är idel krigsfilmer med glättiga och peppande synopsis. Så långt från den bistra verkligheten som lurar runt hörnet man kan komma. Antikrigsfilm deluxe detta.

Någon frågade mig om kopplingen mellan denna film och den efterföljande tv-serien. Kommentaren var att serien inte är lik filmen. Men efter lite funderande håller jag inte med. Serien är mycket lik filmen även om filmen är snäppet brutalare i det mesta, brutalare operationsscener, brutalare och hårdare stämning i lägret och brutalare satir över kriget som sådant. Några få skådespelare kom med över till serien från filmen där den mest betydelsefulla är Gary Burghoff i rollen som Radar.



MASh är otroligt bra och den är som bäst under de första två tredjedelarna. Vad som hindrar den från att vara en fullträff är den fragmentariska strukturen och att slutscenerna inte är filmens bästa. Hela sekvensen med fotbollsmatchen var inte så lyckad.

Jag ger MASH fyra hemresor av fem möjliga.

Betyg: 4/5

PS, missa för all del inte Bud Cort som meninge Boone!

PPS, Suicide is painless - bästa sången!

PPS, trailern!


















onsdag 25 oktober 2017

Valerie and Her Week of Wonders (1970)


Alejandro Jodorowskys El Topo må ha varit surrealistisk, men det är inget emot den tjeckiske regissören Jaromil Jires Valerie and her week of wonders. Vi får följa den trettonåriga Valerie (Jaroslava Schallerová) under tiden efter hennes första mens. Flickan som spelar Valerie är karaktärens ålder och det känns på många sätt bättre än när långt för gamla skådespelare spelar barn. Hennes oskyldighet kommer fram på ett bra sätt. Men samtidigt innehåller filmen många nakenscener och även om det inte är porr så känns del lite ovant minst sagt. Samtidigt är de scenerna oftast vackra och drömska vilket är fint, men jag är trots allt lite kluven. Misstänker att en hel del folk kan ha olika åsikter på den aspekten av denna film.


Valerie bor i alla fall med sin mormor i en liten by. Filmen blandar drömska scener med inslag från sagor som Alice i Underlandet och Rödluvan med religiösa teman och vampyrer i massor. Filmen är en blandning av fantasy och gotisk horror fri från traditionell berättarteknik men fylld av symbolik och vackra bilder.

Handlingen är obeskrivlig och hart när oförståelig förutom att filmen uppenbarligen inte har speciellt mycket till övers för präster och kyrkan. Prästen försöker förföra den 13-åriga Valerie och när hon drar sig undan anklagar han henne för häxeri och bränner henne på bålet. Detta var bara en av många dåliga saker som hände Valerie men var inte oroliga. Allt som sker är som drömmar, onda eller goda.


Jag valde att se filmen efter att Jimmy tipsat om den som en av hans absoluta filmfavoriter alla kategorier. Detta är en fantastiskt annorlunda och fantastiskt fantasifull och underskön film. Men vad händer egentligen? Kanske är det Valeries perspektiv under hennes sexuella uppvaknande vi ser, i form av en allegorisk historia fylld av metaforer?

Jag sökte svaren hos Jimmy men de är personliga och svåra att överföra från en person till en annan. Det är kanske bäst att låta bilderna tala för sig själv? Detta är en film som är svår att betygsätta. Men jag känner att jag måste premiera det annorlunda för detta var en film som inte liknade något jag sett förut, El Topo inräknad. Jag ger Valerie and her week of wonders fyra uppvaknanden av fem möjliga.

Betyg: 4/5





 


 

måndag 23 oktober 2017

The Private Life of Sherlock Holmes (1970)


Wow, har Billy Wilder gjort en Sherlock holmes-film? Damn, den vill jag se. Sagt och gjort. Inför 70-listan var det givet att se en osedd Billy Wilder (Double indemnity, Sunset Blv, Some like it hot, The Apartment med flera).

Filmen är inspelad på plats vid Loch Ness i Skottland. Detta är en lätt komisk och kanske ironisk bild över de två vännerna. Wilder lyfter fram att de var skillnad mellan Sherlock i hans "privata liv" och den bild som målades upp av Dr Watsons berättelser som publicerades i tidningen. Just denna historia är av privat karaktär och undanhållen allmänheten tills femtio år passerat efter Dr Watsons död.



Filmen inleds med en kort scen från öppnandet av manuskriptet. Det är en intressant scen och jag rekommenderar alla att se om den scenen efter hela filmen setts klart. Inledningsscenen ställer vissa saker i en annan dager när man vet vad som komma skall. Därefter kommer en kortare och ganska meningslöst uppdrag där Sherlock blir involverad med en känd rysk balettdansös. Vad som är intressant med denna sekvens är Dr Watsons reaktion när han får veta att Sherlock har antytt för societeten att han och Watson är ett par. Det är uppenbart att homosexualitet inte var acceptabelt under 1800-talet och kanske inte heller 1970 och kanske inte heller 2017 fast det i alla fall har blivit lite bättre med det...



Men större delen av filmen uppehåller sig uppe i Skottland och innehåller hemligheter, Mycroft, hemliga agenter, en femme fatale, Drottning Victoria och ett sjömonster. Filmen får mig att känna vibbar från Sherlock-avsnittet "A Scandal in Belgravia" (S02E01).

Lustigt nog liknar Robert Stephens som spelar Sherlock ibland Benedict Cumberbatch till utseendet. Sherlock är också här egocentrisk och socialt handikappad vilket resulterar i att han är elak mot de flesta i sin omgivning. Den stora skillnaden ses i Dr Watson (Colin Blakely). Han spelas upp som något av en jöns här medan han är mer seriös i tv-serien. Jag gillar Martin Freemans Watson.



The Private Life of Sherlock Holmes är en mysig film som känns gammal vilket i detta fall inte är negativt. Den är mer mysig än spännande eller mystisk. Dessutom drar den i vissa känslomässiga strängar när vi väl kommer fram till slutet. Mycroft är torr som alltid och en ung och ståtlig Christopher Lee gör honom bra, men han kommer inte i närheten av Mark Gatiss såklart.

Men glöm för all del inte att se om den fösta scenen efter ni sett klart filmen. Jag ger The Private Life of Sherlock Holmes tre luringar av fem möjliga.

Betyg: 3/5

fredag 20 oktober 2017

Seven Psychopaths (2012)


Såg Seven psychoåpaths när jag låg hemma i sjuksängen på grund av en manförkylning. Ni vet den värsta sorten. Filmen är ju helt utflippad, rolig och blodig i lika delar. Det är som en lekfull tidig Tarantino. Regissören Martin McDonagh har tidigare gjort In Bruges och mer nyligen Three billboards outside Ebbing, Missouri. Den första var helt ok men jag var nog inte lika impad som de flesta verkar ha varit. Jag har svårt att ta Colin Farrell på riktigt allvar vilket drar ner både In Bruges och dagens film Seven psychopaths. McDonaghs senaste film är dock ett mästerverk. Otroligt bra film. Colin är inte med i den.



Under hela titten på Seven psychopaths kändes det som att den var så bra att den var värd en fyra i betyg, men när det nu gått några dagar sedan jag såg filmen har den fallit undan tämligen snabbt i mitt huvud. Inte ett superbra tecken. Filmen kanske känns lite tunn med tanke på att den inte har någon speciellt djup eller tankeväckande handling. Den består av ett antal mycket löst sammanhängande scener. Filmen är befolkad av ett galleri av lustiga figurer, hämnaren, maffiabossen, den kärlekskranke psykopaten och så vidare. Men är det någon av dem jag egentligen bryr mig om? Jo, lite i alla fall.

Filmens bästa insatser får vi av Sam Rockwell och Woody Harrelson. Rockwell är otroligt bra som alltid. Hans Billy påminner mig lite om den vilda brodern Tanner i Hell or high water. Harrelson är en enigmatisk skådespelare som kanske påminner mer och mer om Nic Cage. Tom Waits var kul att se. Harry Dean Stanton likaså. Christopher Walken då? Jag gissar att många gillade hans insats här och den var ok. Det brände till i scenerna där på sjukhuset, helt klart. La ni märke till att Hans (Walken) fru Myra (Linda Bright Clay) provocerade mafioson Charlie (Harrelson) så att han sköt henne innan Hans kom fram till sjuksalen hon var i. Jag förstod först inte vad som hände, men hon gjorde det för att rädda livet på sin man. Mycket stark scen...



Colin Farrell gav mig inte mycket. Det finns många liknande skådisar som är klart bättre, inte minst en bunt Chris:ar.

Tack syster för ett bra filmtips! Det var sannerligen en galen film.

Under titten en solklar fyra men nu i efterhand en stark trea. Vad ska det bli? Jag ger Seven psychopaths tre starka och lojala fruar av fem möjliga.

Betyg: 3+/5