fredag 27 maj 2022

Seeking Justice (2011)


När den gode Joel lockar med en Hitchcock-osande rulle med den enigmatiske Nicolas Cage i huvudrollen lystrar man. Cage blandar högt och lågt, men det är mer eller mindre alltid intressant att se vad han gör.

Seeking justice är som att Hitch möter The Net möter The Firm. Resultatet har blivit en helt klart duglig konspirationsthriller. Klart att Joel gillade detta för den kunde lika gärna varit gjord på nittiotalet, Joels favorit. 

Jag gillade den också. Den passade perfekt en fredagskväll, men den gav kanske inte så mycket extra att tänka på efter titten. Och det är helt ok! Ibland är det just denna typ av film man vill ha.

Cage spelar Will, en fridfull lärare i litteratur vars fru blir brutalt överfallen och våldtagen av ett av jordens avskum. I chockat tillstånd inne på sjukhuset kommer en man fram och erbjuder att "de" kan mörda förövaren. Will och framför allt Laura kan få rättvisan skipad om de så vill. Och Will råkar i sitt chocktillstånd tacka ja till erbjudandet, utan att riktigt tänka efter eller bry sig om att han nu blev skyldig "dem" en gentjänst. 

Därefter blir det fulla spjäll med hemligheter, vigilantes och korrumperade poliser. Allt utspelas i New Orlens där Nic Cage själv spelade en korrumperad polis i en annan film från samma era, "Bad Lieutenant: Port of Call New Orleans" från 2009.

Filmen har överraskande många kända ansikten. Vid sidan av Cage har vi Guy Pearce, stjärnan som knappast behöver en introduktion, January Jones från "Mad Men", Harold Perrineau som vi såg som Link i "Matrix", Jennifer Carpenter från "Dexter", Irone Singleton som spelade den dryge grannen till Michael Ohers biologiska mamma i "The blind side", samt Xander Berkeley som spelat biroller i en massa filmer, tex "Air Force One".

Filmen är spännande och Nic Cage är bra. Och smal. Den får betyget stark tvåa, den bättre graden inom "helt ok".

Betyg: 2+/5

onsdag 25 maj 2022

Operation Mincemeat (2021)


Vi alla har våra favoritgenrer. En av mina är dramafilmer om spelet bakom kulisserna i det kalla kriget eller andra världskriget. Och om det senare handlar denna brittiska produktion. Operation Mincemeat var namnet på den operation engelsmännen utförde för att lura Hitler om var de skulle landstiga i Medelhavet sommaren 1943. Ett år senare pågick liknande operationer för att lura tysken var D-Day skulle ske. De allierade landsteg på Sicilien och detta ville de givetvis dölja. Istället låtsades de sikta in sig på Grekland.

Som taget ur en spionroman av Ian Flemming dumpade de en död kropp med en påhittad identitet utanför den spanska kusten. Spanien var vid denna tiden neutralt. Men britterna visste att de spanska myndigheterna läckte som ett såll och att tyskarna lätt skulle få tag på alla eventuella hemligheter som den döde kroppen hade med sig. De planterade dokument som indikerade en förestående invasion av Grekland.

Filmen är pratig och miljöerna är fantastiskt tidstrogna. Den innehåller inte mycket action, det är inte den typen av krigsfilm. Skådespelarna bär den på sina axlar. Det är bra, men inte lika bra som Darkest hour med Gary Oldman som vi sett så många gånger. Den filmen har både bättre manus och skådespeleri.

I dagens film lyser Colin Firth i huvudrollen starkast. Andra framstående ansikten är Kelly MacDonald, Mark Gatiss och Jason Isaac som M. Penelope Wilton som spelar den äldre vänliga damen på bänken i After Life är mycket bra här också. Matthew Macfadyen var ny för mig och han skötte sig riktigt bra som motpol till Colin Firth.

M frågar sig den observante läsaren. Ja, detta är en sann historia, något man kan läsa om på både internet i böcker, och detta är den operation som en ung Ian Fleming deltog i och hans chef kallas M här i filmen. Oklart om just detta är taget ur historien. Jag gissar att Flemings roll har gjorts lite större i filmen men det gör mig intet. Det är mycket lustigt med flera små och rara blinkningar till Flemings kommande bokserie om agenten vi alla älskar. Fleming spelas av den för mig obekante Johnny Flynn.

Allt som allt var detta en mycket trivsam film och den får en stark trea. Långt ifrån lika bra som Darkest hour men klart sevärd och värd en stark rekommendation.

Betyg: 3+/5

måndag 23 maj 2022

The Card Counter (2021)

 

The card counter är en bra men mycket svårmodig film från Paul Schrader. Oscar Isaac gör ett starkt porträtt av en före detta fängelsevakt från det ökända Abu Ghraib-fängelset. Hans samvete tyngs som under vikten av ett berg av hemska minnen och ångest över vad han gjort.

Filmen är inte en muntergök direkt, men ändock bra på ett fängslande sätt och jag satt som fastspänd i fåtöljen under hela titten. Jag kunde helt enkelt inte slita min blick från skärmen...

Detta är en typ av film som jag ser en gång men inte mer. Den är bra, tänkvärd och givande men den blir knappast en favoritfilm. För det är den allt för eländig. Och trots att den lyfter viktiga och sanna problem från vår samtid adderar den inte supermycket till frågan. Det är lite som att sparka in redan öppna dörrar.

Däremot vill jag lyfta filmens stil och ton. Den berättas i ett sävligt tempo där focus ligger nästan enkom på Oscar Isaac. Isaac bär filmen bokstavligen på sina axlar. Tye Sheridan och Tiffany Haddish supporterar kapabelt i biroller. Willem Dafoe gör en liten roll som filmens villain. Hans inhopp kändes ganska tafatt, oklart om han är trött eller vad det kan vara.

Filmens titel och mycket av handlingen kretsar runt gambling framför allt Texas hold em och Blackjack, men om man tar sig an filmen på grund av de elementen riskerar man att bli rejält besviken. Tråden om den udda "USA, USA"-killen lämnas helt oförlöst bland annat. Det var lite synd kan jag tycka. 

Jag gissar att Schraders ide, han skrev manus och regisserade, var att hålla filmen lika avskalad som Williams fängelsecell. Filmens struktur blev ganska effektiv med kontraster i tempo, ljud och bild. En av filmens mer bisarra detaljer, vid sidan av några flash backs och filmens klimax utanför bild, var hur William gjorde sina motellrum helt opersonliga och anonyma genom att ta bort all dekorationer och klä möblerna med vita lakan. Jag tolkade det som att han inte kunde slappna av förrän hela rummet var tömt på innehåll och strukturer som kunde ge intryck. Bräckligheten hos en PST-drabbad hjärna. Det känns som att han redan sonade för sina brott resten av sitt liv. Misären...

Betyg: 3+/5

fredag 20 maj 2022

Petite Maman (2021)


Petite maman är en otroligt vacker liten anspråkslös film. Det är en typ av film som berör tittaren rakt in i hjärtat om tittaren så tillåter. Det är också en fantasy-film, eller ett modernt drama med magisk realism vad det nu kan vara...

Filmens huvudperson Nelly är en åttaårig flicka som åker med sina föräldrar för att städa ur hennes mormors hus efter att den älskade mormodern fridfullt dött av hög ålder. Nellys mamma beter sig förväntat konstigt efter moderns död och Nelly själv funderar på att hon inte visste att det var sista gången hon sa farväl till mormor när de sågs sista gången. En mycket komplex men ack så vanlig situation. 

När Nellys föräldrar rensar i den lilla stugan beger sig hon ut i skogen och träffar där på Marion, en flicka i samma ålder som hon själv. Därefter uppstår magi både i filmens värld och för oss åskådare.

Skådespelarna bär filmen på sina axlar och de två flickorna som spelar Nelly och Marion är suveräna. Det är alltid lite vanskligt med barnskådespelare med ett avgrundsstort spann på hur de klarar av att spela naturligt. Dessa barn klarar det utmärkt. Att behandla vuxna frågor via barnets ögon är ett spännande grepp men det kan vara svårt. Här går det lekande lätt.

Det är ömt, vemodigt och stillsamt. En sorglig film som jag ändå inte blir ledsen av. Det sprakar inte om denna film, den snarare bara existerar. Men ändå en lisa för själen.

Betyg: 4/5  

Hoppa över och läs Sofias tankar om filmen.

onsdag 18 maj 2022

The Beta Test (2021)


Vi fortsätter temat med en film vald på grund av regissör/manusförfattare som jag gillar sedan tidigare. Denna gång är det Jim Cummings nya film The Beta Test. Jag gillade hans Thunder Road en hel del, medan The wolf of Snow Hollow inte kom upp i samma nivå men den var en hyfsat underhållande genrefilm i alla fall.

Som vanligt spelar Cummings huvudrollen själv och han är som alltid mycket sevärd. Denna gång får vi en thriller med kopplingar till internet dejting. Typ. Filmen är helt klart intressant.

Jag gillade inledningen mycket. Kul med ett svenska par som pratar svenska! Sedan är filmen klart duglig så länge man inte riktigt vet vad som händer. Det finns en spänning som hålls uppe samtidigt vi får följa Cummings olyckliga och supernervösa huvudperson. 

Tyvärr tappar filmen lite mot slutet. Upplösningen är inte svår att förstå per se, men den känns lita tafatt, närmast ofullständig. Det känns som att slutet inte lever upp till vad första halvan av filmen lovade.

Överlag hade jag mycket kul med filmen och jag kan helt klart rekommendera den. Filmen når inte upp i samma nivå som Thunder Road dock.

Betyg: 3+/5

måndag 16 maj 2022

Those Who Wish Me Dead (2021)


Jag upptäckte för inte allt för länge sedan Taylor Sheridans grymma men fantastiska film Wind River. Därför ville jag såklart se hans uppföljare som regissör, thrillern Those who wish me dead. Sheridan har skrivit många vassa manus, tänker på Sicario, Hell or high water och Wind River som redan nämnts ovan, men som regissör var detta endast tredje filmen. Därmed är det kanske inte så konstigt att det blir lite svajjigt och han blandar högt med lågt...

Those who wish me dead är svagare på alla plan än Wind River. Den utspelar sig i liknande miljö, uppe i norra USA ute i vildmarken. Men där stannar alla jämförelser. Till att börja med känns valet av Angelina Jolie i huvudrollen som filmens absolut största problem. Sen är själva grundstoryn och manus tämligen taffligt också. Till sist känns hela produktionen för billig. Det är en hel del sunkiga specialeffekter och lite billigt att vi aldrig fick se någon klättra upp på utsikts-plattformen trots att de uppehöll sig där av och till under hela filmen. 

Filmens biroller fylls av flera kända ansikten som Jon Bernthal som lokale sheriffen och Aidan Gillen och Nicholas Hoult som lönnmördare. Och även om de var ok höjde det inte filmen nämnvärt. Hela filmen är "helt ok" fast på den svaga sidan. Mest intressant var den nya  Medina Senghore i rollen som den höggravida Allison. Henne hejjade jag på mycket. 

Angelina Jolie övertygade inte över huvud taget som bad assig brandman på gränden till nervsammanbrott. Det kunde ha varit en superintressant karaktär om Sheridan valt en annan skådepelare och skrivit ett mer engagerat manus. Låt oss gissa att han var mer personligt engagerad i sin story i Wind River än i denna...

Betyg: 2/5 

fredag 13 maj 2022

Doctor Strange in the Multiverse of Madness (2022)


Jag var ändå hyfsat underhållen och det är alltid kul att gå och se den nya Marvel-filmen med Johan och Markus, och denna gång hade vi nöjet att ha Linnea med oss också. Men det går samtidigt inte att komma ifrån att det känns som en "missed opportunity".

En mycket stor anledning att Marvels filmiska universum varit så lyckat är på grund av den osannolikt bra castingen av huvudpersonerna. Det och karaktärernas vänskap och lojalitet. Nu när tre av de största och charmigaste stjärnorna serien hade, Robert Downey Jr, Chris Evans och Scarlett Johannson, har klivit av tåget är de upp till nästa "trio" att axla huvudrollerna. De som ag ser som de bästa, största och charmigaste stjärnorna vi har kvar är Chris Hemsworth, Guardians-gänget samt Elizabeth Olsen. 

Jag är ett stort fan av Wanda och älskade den mycket överraskande mini-serien WandaVision. Jag visste att hon skulle vara med i denna film men inte så mycket mer. Och visst var hon med... men de hade sannerligen kunnat göra så himla mycket mer av den interna kampen mellan Wanda och Scarlet Witch! Det var ju liksom det som hela WandaVision byggde upp till. Vi fick endast en kort, kort scen när Charles gick in i Scarlet Witch's huvud och där fann Wanda fångad i en skreva. Mera sådant hade jag velat ha. Det påminde mig om den trippiga och tämligen fantastiska tv-serien Legion.  

Men tyvärr vågade inte filmen gå på djupet in i Wandas psyke. Istället blev det mycket magi och hoppande mellan parallella universum. Och det var kul i början, men mot andra halvan blev filmen mindre och mindre spännande när filmens "stakes" förtvinade i samma takt som mer och mer obegriplig magi användes. 

Det är ett stort problem med filmer av denna typ då allt till slut kan lösas med magi. Rätt gjort sätts tydliga regler upp så att åskådarna kan uppfatta när det är farligt eller ej. Man om svåra situationer fixas med oetablerad hokus-pokus blir filmen tom och sladdrig. Därför kan vi redan nu sluta oroa oss över hur det gick med Wanda i slutet. Hon hokus-pokusade sig i säkerhet innan hon blev krossad av templet.

Det nya ansiktet America Chavez var väl helt ok, men mycket intetsägande och tyvärr kände jag ingen kemi mellan henne och Stephen. Trist nog verkade hon besitta väldigt stora krafter. Hoppas, hoppas att hon inte råkar ut för problematiken med OP som Stålis och Cap Marvel. Nu får vi också hoppas att Xochitl Gomez inte är en idiot som B.L.

Men som sagt, filmen var underhållande. Elizabeth Olsen är som vanligt bra som attans. Jag gillar Cumberbatchs och McAdams samspel. Gomez, den nya, var kul men lite anonym och platt som sagt. Några Marvel-figurer överraskade mig rejält. Ha, jag hade lyckats hålla mig ren från spoilers!

Filmen kommer dock antagligen inte vara speciellt omtittningsbar som de bästa MCU ofta är. Den hade inte mycket av humorn som kan lyfta även det svagaste manuset, men än värre inte en stark känsla av vänskap och lojalitet. Snarare motsatsen.

Phase 4 har inte startat speciellt bra. Black Widow var bra men resten har varit undermåligt, inklusive otroligt nog sämsta filmen i hela serien. Jag vill inte ens skriva titeln här igen. Dagens film är kanske den näst bästa i P4 ändå?

Betyg: 3/5

Om du vill läsa fler tankar om filmen, hoppa över till Sofia.

onsdag 11 maj 2022

Nobody (2021)


Nobody är en liten actionrökare med Bob Odenkirk i huvudrollen. Han spelar också huvudrollen i Better call Saul, "spin off "-serien från Breaking Bad. Jag har inte sett den men han är i alla fall en mer intressant skådespelare än de som spelar huvudrollerna i Breaking Bad. Alltid något. Kanske ett kontroversiellt uttalande, men det är så jag lirar denna boll.

Här spelar Bob i alla fall en mr Nobody, som när vi träffar honom verkar vara något av en toffelhjälte och allmänt mobboffer på jobbet också för den delen. Helt enkelt en rejält patetisk man om ens ideal vore våldsverkare. Vilket det bör sig vara i små actionrökare som avnjuts med en whiskey i handen en fredagskväll.

Nu visar det sig såklart att mr Nobody inte är så mesig som det först verkar. Nejdå, han har precis som Liam Neeson i Taken ett speciellt set av "skills". Nobody kan närmast jämföras med John Wick vid närmare eftertanke. Han kastar sig in i fajterna helt utan att bry sig om sin fysiska hälsa. Bara han får boxas, slå och skjuta så verkar han vara tillfreds. Detta handlar om en "wet works specialist" som försökte vända sitt tidigare liv ryggen och leva som en helt vanlig kastrerad man. 

Filmen är kul när den väl kommit igång för då är det "action utan slut" mellan Nobody och den ryska maffian. Elakingar som vill göra sönder hans kropp och elda upp hans familj. Men Nobody tänker sig ett annat slut. Summa summarum en schysste ubervålds-film för fredagskvällen. Glöms dock bort dagen efter.

Betyg: 2/5

måndag 9 maj 2022

The Harder They Fall (2021)


Hade hört bra om denna från podden som man inte längre kan lita på. Det skulle vara en cool anakronistisk western med svarta huvudkaraktärer. Det lät spännande men filmen är mer eller mindre usel.

Regissören är en musikproducent som går under artistnamnet "The Bullitts" så det är kanske inte så konstigt att detta är en sörja till film. The Bullitts må kunna sin musik men filmregi är kanske inte hans starkaste ämne...?

Filmen är en blek Tarantino-kopia med utan Quentins tydliga stil och säkerhet inom de ramar han verkar. The harder they fall är "all over the place", en blandning av stilar och idéer som inte funkar ihop. Tempot är förryckt då filmen avbryts hela tiden med malplacerade klipp eller byte av tonalitet. 

Det finns sångnummer i filmen som förstör den "coola" stämningen totalt, de får mig närmast att tänka på en musikal som Moulin Rouge!. Dessutom försöker filmen vara tuff och cool men samtidigt göra "viktiga" instick i samhällsdebatten. I scener där Tarantino lägger in en lång monolog om Madonnas låt Like a virgin eller vad hamburgarna kallas i Amsterdam lägger The Bullitts in något tårdrypande och högtravande om sociala orättvisor. Välj vilken film du vill göra, mr Bullitts. Tryck inte in allt möjligt i samma film. Det blir som när Brasse skulle göra sockerkaka och ville ha med falukorv - för det är ju också gott.

Mr Bullitts har samlat på sig en hel drös med kända svarta skådespelare som tvingas leverera den ena "one-linern" efter den andra i överdrivna tuffa poser. Vi bjuds på många tuffa poser i denna film, det känns som att den är som gjord för 14-åringar. 

Actionscenerna är ibland lovande, tills de helt plötsligt dödar energin i scenerna för att zooma in på någons ögon eller förtydliga någons redan överdrivna rörelser. För att inte tala om att kasta in en eller annan monolog mitt i spänningsscener. Hela filmen är förryckt. Slutfajten är rent ut sagt trist och tråkig.

Av skådespelarna är det bara LaKeith Stanfield som lyckas bra. Huvudpersonen spelas innerligt av Jonathan Majors och han klarar sig undan med hedern i behåll. Men Regina King var direkt dålig. Idris Elba och Zazie Beetz var ok.

Om du söker filmer med skådespelarna som deltar är detta ett bra val, men om du vill ha en bra film då är det bättre att se om valfri Tarantino. Det största problemet med filmen är att den är så svajjig med sin tonalitet och sitt tempo. Det finns sekvenser som var bra men de drunknade i sörjan, så det blir inte ett högt betyg, snarare tvärtom.

Betyg: 2/5

fredag 6 maj 2022

Last Night in Soho (2021)



Den tredje kände regissören denna vecka är alltså Edgar Wright. Han brukar ju göra sköna komedier som mixas med genrefilm. Det var något åt det hållet jag förväntade mig med denna film också men det visar sig att han denna gång skippat komedin helt och hållet och faktiskt givit oss en ganska så tajt och vemodig spökfilm. 

Lika mycket som jag älskat hans tidigare komedier välkomnar jag detta nya. Filmen är som en blandning av Woody Allens Midnight in Paris och Argentos Suspiria. Alla tre filmerna nailar eran de beskriver. Suspiria är svårslagen med sin "look and feel", men Wright lyckas bra med sin film också. När vi följer Ellie in i "the swinging sixties" är det som att resa tillbaka i tiden lite.

Thomasin McKenzie är jättebra i huvudrollen. När jag såg henne i sextiotalskläder tyckte jag hon såg precis ut som Beth Harmon i The Queen's gambit. Döm om min förvåning när Anya Taylor-Joy dök upp på duken. Hon spelar rollen som den undflyende Sandie. Var lite förvirrande där för ett tag, hehe. Anya Taylor-Joy dominerar sedan filmen fullständigt. 

Spökhistorien var effektiv! Detta är en ryslig film, men den bra typen av ryslig. Det tar ett tag innan man förstår vad som händer och det är en go spänning. Men filmen är som sagt inte en komedi, det är snarare en ganska hemsk historia vi får bevittna.

Duon McKenzie och Taylor-Joy får sällskap av drottningen Diana Rigg, Terence Stamp och den elfte doktorn själv Matt Smith. Jag saknade till och med Karen Gillan där ett tag...
 
Filmen är snygg som attans, har en skön stämning, var ryslig och till slut lite vemodig. What's not to love?

Betyg: 4/5




onsdag 4 maj 2022

Red Rocket (2021)


Nästa kända regissör är Sean Baker som slog igenom 2015 med den unika Tangerine. Två år senare kom han ut med den magnifika The Forida project. Nu har vi då fått en uppföljare och jag var mycket nyfiken om han kunde överträffa den tidigare filmen. Men tyvärr blev det som förväntat, vilket var inte alls.

I Red rocket får vi följa den avdankade porrstjärnan Mikey som återvänder till sin barndomsstad Texas City i utkanten till Houston. Väl där söker han upp sitt ex Lexi som lever hemma hos mamman Lil. Mikey får stanna hos dem ett tag om han lovar att bidra till hyran och matkostnader.

Sedan får vi följa Mikeys öden i den falnande staden bland "white trash" och brustna drömmar. Han längtar efter att kunna återvända till The Valley och återuppta sin ej längre stenhårda karriär. Kan kanske high school-tjejen Strawberry på det lokala donutfiket vara hans biljett tillbaka? 

Strawberry spelas av sångerskan Suzanna Son. Hon är intressant. Filmens huvudperson Mikey spelas av Simon Rex och han borde nog ändå ha nominerats till bästa manlige huvudrollsinnehavare för årets Oscars. Om Baker hade varit en regissör som gått hem i stugorna (hos Oscarsakademin alltså) så hade han mycket kunnat blivit vald.

Precis som i Licorice pizza är det inte handlingen som är det centrala i filmen... Det är känslan, karaktärerna och deras relationer. Denna film är klart bättre och känns mer äkta. Precis som i  The Florida project är det Amerikas baksida som belyses och den amerikanska drömmen som gått i kras. Filmen har ett konstant humoristiskt anslag, mycket mer så än i The Florida project, men där den äldre filmen ändå hade ett gigantiskt hjärta är Red Rocket en elak film ända in i dess svarta själ. 

Det är fascinerande att Baker kan göra två filmer som på ytan förefaller påminna om varandra men som i grunden är så olika.

Jag håller The Florida project som den klart starkare filmen, men å andra sidan är denna klart bättre än Licorice pizza i alla fall. Tripp, trapp, trull alltså.

Som ofta med A24-filmer är den mycket intressant även om den inte sprakade lika mycket som Bakers förra film. Det blir en stark trea!

Betyg: 3+/5






måndag 2 maj 2022

Licorice Pizza (2021)


Denna vecka blir det tre filmer från 2021 som alla är gjorda av noterbara regissörer. Jag inleder med den svagaste av de tre, Licorice pizza från alla filmnördars älskling Paul Thomas Anderson. Jag har lite svårt för PTA och hans pretentiösa anslag till sina filmer. Jag saknar värmen och humorn, eller så finns den där men den går mig förbi. De senaste filmerna som jag känner positivt för är nog Magnolia och Punch-drunk love. 

När jag tittar över hans verk känner jag att PTA är något av en "Robert Altman"-wannabe. Eller hur va? Är Magnolia PTAs Short cuts? I vilket fall som helst gillar jag Altman bra mycket mer än PTA.

Här har vi då en semibiografisk dramakomedi om några ungdomars uppväxt i The Valley på sjuttiotalet. Det är en typisk "slice of life"-film.  Det händer inte så värst mycket som leder någonstans. Istället bygger filmen till stor del på känslan i filmen och att du som åskådare gillar karaktärerna och deras relationer. Tyvärr fallerar filmen för mig på alla de tre områdena. Jag finner mig helt ointresserad av huvudpersonerna och fann dem snarast lite "annoying", alltså vagt irriterande. Stämningen i filmen är... okeyish. Jag tycker att Tarantino gör det så mycket bättre i "Once upon a time in... Hollywood" så denna känns bara futtig.

Istället är det några biroller spelade av kändisar som piggar upp stämningen litet. Tänker på Bradley Cooper, Sean Penn och Tom Waits (kopplingen till Altman!). Vill också hylla några riktigt najsa låtval från eran; Paul McCartneys Let me roll it och Bowies Life on Mars? poppar upp i minnet.

Filmens huvudperson, och PTAs alter ego får man väl anta, spelas av Cooper Hoffman som är son till den briljante men allt för tidigt döde Philip Seymour Hoffman. Jag förstår att folk vill att Cooper ska vara lika bra som sin far, men det var sannerligen inget jag såg i denna film i alla fall. Grabben kommer säkert få fler chanser då Hollywood premierar denna typ av "connections" men han måste visa mer nästa gång. Den kvinnliga huvudrollen spelades av Alana Haim och hon var supertrist. Det var tråkigt.

Med nöd och näppe en tvåa, men svag sådan!

Betyg: 2-/5