Midnight (1939)

Midnight är en frejdig screwball comedy med Claudette Colbert som manic pixie dreamgirl Eve, Don Ameche som den ungerske Tibor och John Barrymore och Mary Astor som det rika paret George och Helene Flammarion. Filmen saknar sannerligen inte stjärnglans.

Filmen är regisserad av Mitchell Leisen som också regisserade Easy Living. Manus är skrivet av samarbetspartners Billy Wilder och Charles Brackett som skrev hela sexton filmer ihop, bland andra The Lost Weekend och Sunset Boulevard. Dynamit.

Colbert är charmig. Likt Agatha Christies tidigaste hjältinnor räds hon ingeting. Hon anländer Paris utan en spänn i fickan. Tänker sig ett jobb som dansös men hittar istället Tibor och hans taxi. Istället för att bli dansös nästlar hon sig in på de rikas fester vilket leder till en helg på herrskapet Flammarions magnifika sommargods. Med i leken har vi också Helenes osmidige uppvaktare Jacques (Francis Lederer).

Det blir "love at first sight", förvecklingar, snabb dialog och dråpliga situationer. 

Även om filmen är charmig har den vissa svagheter. Kärleksrelationen mellan Eve och Tibor, som hela premissen bygger på, är inte speciellt väl grundad. Man får veta mer via handlingen och dialogen att de är intresserade av varandra än att vi ser dem bli förtjusta i varandra. För övrigt är detta också mer en förvecklingskomedi än en romantisk komedi.

Vidare tycker jag att båda charmörer i filmen, Tibor och Jacques, är osköna. De agerar som om Eve inte har något att säga till om då det gäller kärlksförhållandena. Tidsdaterat som tusan. Till sist ger alltid de bästa filmerna i denna genre mig något mer att tänka på, det finns alltid ett djup av något slag. Midnight finner jag ganska platt och lite tråkig.

Favoritterna i filmen är John Barrymore och Mary Astor, de spelar sina karaktärer med en behaglig distans, med glimten i ögat och med perfekt tajming.

Betyg: 2,5/5

Lyssna gärna på Shinypodden Screwball Comedy-säsongen där jag och Carl snackar om denna film ända in till mitt i natten.

The Awful Truth (1937)

The Awful Truth kan vara den fulländade klassiska Screwball Comedy-filmen. Den perfekta regissören för genren i Leo McCarey, de perfekta manliga huvudrollsinnehavarna i Cary Grant och Ralph Bellamy och framför allt Irene Dunne, det perfekta valet för den kvinnliga huvudrollen. 

Filmen har en otrolig dialog. Det är såklart svårt att beskriva i en revy, den måste ses och upplevas. Här når vi en höjdpunkt för "the battle of the sexes". Cary Grant spelar exmaken Jerry som vill få tillbaka exfrun Lucy spelad av giganten Irene Dunne trots att hon just har förlovat sig med Ralph Bellamys Oklahoma Dan. Eftersom detta är en klassisk Screwball Comedy vet alla, exakt alla inblandande i produktionen och vi åskådare, att de egentligen hör ihop. Det krävs dock en hel del gnabb och förvecklingar innan de två ska få varandra igen.

Viña Delmar skrev manus vilket hon fick en oscarsnominering för. Detta var dock endast en starpunkt för den otroliga dialogen filmen igenom. Regissören Leo McCarey ville att dialogen skulle improviseras i stunden. Han överrakade skådespelarna med nyskriven dialog utan möjlighet för trygghetssökande skådisar att repetera den. 

För att detta skulle funka tog han in Irene Dunne som filmens ankare och stödhjul. Nästan 40 år gammal hade hon livserfarenheten och tryggheten att hålla igång showen. Cary Grant och Ralph Bellamy var endast drygt 30 år vardera och framför allt Cary Grant hatade att improvisera. Filmhistoriker kan berätta att hans spelstil före Leo McCarey var så välrepeterad att den ofta blev stel och robotaktig. Här kastades han in i ett arbetssätt som han inte alls gillade. Det var dock denna Cary Grant som slog igenom hos den amerikanska publiken och det var detta som gjorde honom till den största skådespelaren i sin tid. 

Leo McCareys regisserande är top notch. Cary Grant spelar sin Jerry perfekt (mot sin vilja). Han är inte pajig som hans förvirrade Dr Huxley i Bringing Up Baby eller frenetiskt nervös broder från den galna familjen i Arsenic and Old Lace. Han är heller inte lika hård och beräknande som i His Girl Friday. Här spelar han tämligen "au naturell" men ändock med glimten i ögat. Han och Irene Dunne har en fantastisk personkemi.

Irene Dunns är perfekt för rollensom Lucy. Hon är den vuxne i rummet och hon lindar småpojkarna med lätthet runt sitt lillfinger. Hon utstrålar elegans och hög social status vilket står i kontrast med filmens handling och dialog. McCarey valde henne för att nyttja kontrasterna mellan de tre världar rollfigurerna representerar. Hon är fantastisk i rollen som Lucy.

Den tredje karaktären är nästan lika viktig för helheten skulls. Det är filmens "chump" Dan Leeson. Han spelas till perfektion av Ralph Bellamy. Han är lika naiv och godtrogen som helt fel ute med Lucy. Att han ens kunde tro att hon skulle trivas på hans gård ute på prärien i Oklahoma bland oljetornen är en av filmens grundläggande hinder för "det rätta paret". Bellamy spelar sin "Oklahoma" Dan till perfektion.

Detta var första gången jag såg filmen och jag blev helt blown away. Jag vågar mig på att ge den högsta betyget redan efter första titten. Detta var en mycket trevlig "new discovery".

Betyg: 5/5

Lyssna på avsnitt 3 av den nya säsongen av Shinypodden, Screwball Comedy-podden. Hittas där poddar finns.

Easy Living (1937)

Easy Living är en klassisk Screwball Comedy med förvecklingar, battle of the sexes, parodi över de rika och en allmän kaotisk stämning i filmen.

Preston Sturges som manusförfattare kanske imponerar mer på Carl än mig. Han må har empati för folket men jag är inte helt överens med hans fallenhet för slapstick comedy. Regissören Mitchell Leisen har såklart också en del av hur det blev.

Filmens lågvattenmärke är i alla fall scenen på lunchrestaurangen kallas The Automat med en stumfilmsera osande scen där alla slåss mot alla och folk halkar omkring på mat som kastats på golvet. Får mig att tänka på tidiga Charlie Chaplin eller Bröderna Marx.

Ray Milland spelar John Ball Jr sonen till en av New Yorks rikaste bankmän. Men han vill inte börja jobba på pappas bank utan ska klara sig själv som en annan Sullivan. Han jobbar på The Automat. Där träffar han Mary Smith spelad av Jean Arthur. Hon har redan stött på pappan John B. Ball, spelad av Edward Arnold, och av honom fått en dyr päls endast för att reta upp den bortskämda frun. 

Edward Arnold är mycket festlig filmen igenom. exakt varför han skrker ut all sin dialog är högst oklart men det blir lite kul till slut. Ray Milland gjorde dock inget starkt intryck på mig. Han är för mig känd för sin soll i The Lost Weekend.

Filmens stora behållning är dock Jean Arthur som spelar sin Mary Smith på ett mycket naturligt och smakfullt enkelt, "understated". Alla birollsfigurer med pappan i spetsen spelar över rejält. Detta gör att Mary Smith står ut som en majestätisk fyr i dimmorna. Jean Arthur är en av flera mycket starka skådespelare under denna säsong av Shinypodden.

Det roligaste inslaget stod Luis Alberni i rollen som den italienska hotellägaren Mr. Louis Louis för. Han gör ett ljuvligt karaktärsmord på en småfifflande italiensk-amerikan i New York. Han påminde mycket om Roberto Bengini i Down By Law. Trevliga minnen.

Filmen må vara en klassiker men för mig den nådde inte upp i den övre halvan av filmer under Screwball Comedies-säsongen. Jean Arthurs skådespel och dominans i filmen är det jag tar med mig. 

Betyg: 2,5 / 5 

Lyssna på avsnitt 3 av den nya säsongen av Shinypodden, Screwball Comedy-podden. Hittas där poddar finns.

My Man Godfrey (1936)

My Man Godfrey är en av de mest kända Screwball Comedies från eran. Tyvärr föll den mig inte på läppen. 

William Powell i rollen som Godfrey var filmens behållning. Han spelar en Ivy League utbildad finansman från en "old money"-familj i Boston. Efter några dåliga affärer har han hamnat på sniskan och valt att hänga med de bostadslösa i ett av New Yorks mindre faschionabla områden.

Historien startar när Godfrey blir en bricka i spelet mellan två systrar i New Yorks socitet. Pappan i familjen har gjort sig en förmögenhet som industriman, "new money". Den äldre systern är någorlunda normal, men dryg och elak. Den yngre systern fattar genast tycke för Godfrey men beter sig sedan filmen igenom som en bortskämd sexåring med fejkade gråtattacker och simulerade avsmimmningar för att få sin vilja igenom. "The wacky rich"...

Det är svårt att tycka att någondera av systrarna är charmiga om jag ska vara ärlig. 

Äpplena faller inte långt från trädet och i detta fall är det mamman som är superspåning och totalt ocharmigt "tokig". Hon underhåller sig med en blodigel till artist som endast hänger i den rika familjens hus för att han där inte behöver försörja sig själv.

Familjens överhuvud är filmens charmigaste karaktär och dessutom godhjärtad rakt igenom, trots sin stoga överviktiga mage och hans jobb som industrimagnat.

Carole Lombard spelar den yngre dottern Irene. Jag fann tyvärr inte Godfrey och Irene som ett kärlekspar trovärdiga eller speciellt charmiga. På Criterion Collection-utgåvan finns några outtakes där skådespelarna säger repliker fel och avbryter tagning. Då ser man hur charmiga de egentligen är, när de pratar normalt och inte i sina "teaterröster". Bläh, då är det för sent. Det är så jag hade velat att de skulle prata filmen igenom.

Lombard och Powell var gifta mellan 1931 och 1933. De var överens om att bryta upp i en "bra" skilsmässa". Tre år efter denna film gifte sig Lombard med självaste Clark Gable och de blev något av Hollywoods royalty. Hon dog tyvärr i en flygplansolycka redan 1942. Mycket tragisk historia. Trots att Gable gifte om sig två gånger efter Lombard ville han ändå att bli begravd med Lombard vilket också skedde enligt hans önskan. 

Tyvärr blev jag inte betuttad i Lombard. Hennes spelstil i denna film gick mig helt över huvudet. Däremot var Powell bra som förväntat. Filmen rör runt i klassfrågor mitt under brinnande magnifik depression. Men den fattige mannen från gatan (Godfrey) är ändock en rikemanson från Boston så det är lite svårt att skönja något tydligt politiskt budskap i filmen. 

Lyckligtvis hade vi en mycket bättre film som kmpanjon i avsnittet... The Thin Man (revy från 2013).

Betyg: 2,5/5

Lyssna på avsnitt 2 av den nya säsongen av Shinypodden, Screwball Comedy-podden. Hittas där poddar finns.

It Happened One Night (1934)

"Behold the walls of Jericho."

It Happened One Night är en av de mest kända screball comedies och en mycket tidig sådan. Jag läste någonstans att den är så tidig att den inte ens behövde förhålla sig till genren, den snarare definierar den. Detta är kanske en del av förklaringen till att den hade så stora framgångar på oscarsgalan i februari 1935. Filmen vann "the big five"; bästa film, regi, manus (adapted), manliga samt kvinnliga huvudroll. 

Vi gick ut hårt och inledde med denna film i Screwball Comedy-podden och jag hade ofrivilligt mycket höga förväntningar på Frank Capra i registolen och Clark Gable och Claudette Colbert i huvudrollerna.

Filmens inledning är allt annat än perfekt. Den startar svagt och introduktionen av våra hjältar är vinglig. Är Ellie Andrews (Colette Colbert) en spoiled brat? Är hennes pappa Mr Andrews (Walter Connolly) en tyrann? Är Peter Warne (Clark Gable) ett asshole?

Filmen blir bättre ju längre in i filmen vi kommer. Bussfärden är ganska underhållande med hitch-hiking scenen som stand out.

Men det är i tredje akten som filmen blommar ut och fyller ut kostymen såsom en screwball comedy... En kvick och underhållande dialog, förvecklingar och the battle of the sexes.

Peter Warne är något av en dryg jävel hela filmen igenom. Detta kan funka bra med rätt skådespleare men jag vet inte om Clark Gable är den mannen, oavsett om han vann oscar eller ej. Han är lite för stel och jag blir aldrig förförd av honom så för mig blev detta ingen fullträff. Claudette Colbert har vi tidigare sett i Drums Along the Mohawk från 1939 och The Palm Beach Story från 1942. Hon är mysig och gör ett bra jobb om än inte spektakulärt.

Jag tror att screwball comedies är beroende av att ha ett charmigt leading couple. I denna film blir Peter och Ellie som ett par mer och mer charmiga allt eftersom och slutet av filmen är bra men det känns ändå som för lite, för sent. Det kan såklart ha att göra med att man inom filmbranschen ännu inte hade hunnit förfina konceptet för denna typ av romantiska komedier än...

Betyg: 3/5

"Let them topple!"

Lyssna på avsnitt 1 av den nya säsongen av Shinypodden, Screwball Comedy-podden. Hittas där poddar finns.

Drums Along the Mohawk (1939)

Drums along the Mohawk kom ut samma år som Stagecoach vilket jag upplever som lite överraskande. John Ford gjorde tre filmer detta år varav vi  valde att se två i vår John Ford-podd. Vi såg en film som man kan argumentera för är en av de stora klassikerna, och en annan film som är så mycket simplare och sämre.

Detta är den andra av de två. En frejdig äventyrsfilm som påminner mig lite om Hitchcock Jamaica In från samma år. Filmen bygger på en bok med samma namn som kom ut 1936. Den anses beskriva de historiska händelserna korrekt men är i övrigt en fiktiv berättelse )såvitt jag uppfattat det).

Henry Fonda och Claudette Colbert spelar ett nygift par som försöker  bygga ett liv i nybyggarland i Mohawk-dalen nordväst om New York City.

Filmen är fotad i grälla technicolor-färger vilket adderar mer till en känsla av gammal film än vad ett knivskarpt svartvitt foto gör. Den amerikanska ursprungsbefolkningen beskrivs som förväntat, dåligt. Det är trist men också utgör också krasst nog hur man såg på den saken för snart 90 år sedan. Jag noterar men arbetar inte upp en högljudd ilska över detta. Tycker det mer fungerar som ett tidsdokument på en metanivå.

Fienden till den spirande och stolta amerikanska nybyggarnationen är britterna, lojalister som stod på Englands sida samt vissa av stammarna som valt sida. Andra stammar var med på utvrytarnationen sida och senare slöt sig fransmännen till USA och då svängde krigslyckan. Denna film utspelas under det sista året innan den brittiske generalen Cornwallis gav upp under "the siege of Yorktown" den 19:e oktober 1781.

En intressant aspekt med filmen är att filmbolaget valde att inte visa engelsmännen som fienden, istället är det loyalisterna som står i fokus. Detta för att andra världskriget just startat och man ville inte hänga ut en allierad.

För mig stod två kvinnliga karaktärer ut. Den unga nygifta Lana, innerligt spelad av Claudette Colbert. Hon har "true star quality". Men också den äldre damen Widow McKlennar  spelad av Edna May  Oliver. Krut i gumman resulterade i en Oscarsnominering för bästa kvinnliga biroll.

Filmens manliga huvudrollsinnehavare är Henry Fonda som var en av John Fords mest flitigt använda skådespelare. Jag är inte helt överrens med honom. Tycker att han ofta spelar karaktärer som jag har svårt att greppa och "se" tydligt. Genomskinlig eller undflyende är kanske orden jag söker.

Betyg: 2/5

Lyssna gärna på mitt och Carls samtal om filmen i Shinypodden, finns där poddar finns.

The Whole Town's Talking (1935)

Första filmen i John Ford-podden var Carls val av The Whole Town's Talking. Det var tydligen den roliga planschen som lockade, se ovan. Japp, den är lockande! Verkar vara en stenhård film noir!

Men... detta är en "screwball comedy"! Nåväl, det är också ok. Filmen är från mitten av trettiotalet vilket gör den till en ganska tidig i genren. Den är kul och underhållande men inte så bra att den är en klassiker i sitt slag.

Strukturen är "mistaken identity" då Edward G. Robinson spelar två identiska män, en vek och försiktig kamrer och den andre stadens värsta brottsling som både rånar banker och mördar folk kors och tvärs. 

Robinson är bra i rollen, bevisat av att jag aldrig under filmen inte vet vilken av personer han är i scenerna. Bra skådespel, klippning och manus. Filmen imponerar också rent tekniskt då Robinson spelar mot sig själv i en massa scener och specialeffekterna är snygga även med dagens mått mätt. Otroligt med tanke på hur gammal filmen är.

Min favorit i filmen blev dock Jean Arthur som den frispråkiga och obehärskade Wilhelmina Clark. Hon är frejdig och mysig och framför allt underhållande. Jag gissar att manus skrevs före den självpåtagna censuren som Hollywood införde i och med the Hays Code.

Detta var en kul bagatell som inledde säsongen men jag vet att vi kommer se mycket bättre och "köttigare" filmer inom kort.

Betyg: 2/5

Jag och Carl pratar mer utförligt om filmen i veckans avsnitt av Shinypodden säsong 15 John Ford-podden. Lyssna där poddar finns, eller här.

À Propos de Nice (1930)

Detta var en mycket trevlig liten dokumentärkortfilm på 24 minuter av Jean Vigo. Vi tas till Nice i Frankrike 1930. Inledningsvis filmar han folkmyller på Promenade des Anglais, stranden och fasaderna på hotellen. Filmen blir snart mer och mer lustig. Via klippning och glimten i ögat blir den både lite ironisk och surrealistisk, han klipper till exempel mellan en stroppig rik dam och en struts. 

Filmen är politisk utan att det trycks ner i halsen på åskådaren, men det finns där. Vigo belyser att både överklassen och arbetarna ser ner på varandra. Samtidigt zoomar han ut och påvisar hur lika fåfänga alla är. Jag ser framför mig en myrstack som man tittar på från avstånd där det inte går att avgöra vilken sorts myror som studeras. Kanske är likheterna mellan olika samhällsklasser inte så stora ändå? Det kanske är mer intressant att få reda på moral, etik, färdigheter, olater, drömmar och planer hos olika individer ur massorna? 

Jag älskar hans roliga kameravinklar, som till exempel när han underifrån filmar ett gäng tjejer som står på en balkong och dansar helt vilt som en skock med berusade studenter som dansar på lastbilsflak.

Denna kortfilm var veckans positiva överraskning. Vederkvickande, underfundig och kul helt enkelt.

Betyg: 3+/5

Lyssna på Shinypodden när Henke, Måns och Carl snackar om filmen, finns där poddar finns eller här.

Le Jour se Lève (1939)

Fransk poetisk realism med Jean Gabin i huvudrollen som Francois. Han är en råbarkad arbetare som vill vara tillsammans med sitt hjärtas dam, blomförsäljerskan Francoise. Politiskt laddat och starka oförlösta känslor i romantiskt politiskt drama där de stackars arbetarna aldrig kan få ett brejk. Allt måste sluta i moll men så är det med kärleken...

Francois utmanas av den förmögne äldre herren Valentin (Jules Berry) om flickans gunst. Herr Valentin är en hal rackare, notorisk lögnare och elak mot djur. Han livnär sig på att uppträda med dresserade hundar. Det som känns udda med filmen är Francoises beteende. Hon är extremt passiv och låter sig skyfflas runt av männen. Kärlekshistorien känns gammal och inte så lite daterad. 

Världen vi möter är dyster, det känns genom filmen att Frankrike, Europa och världen stod inför ännu ett förödande världskrig. Vi får också oss matade med ett inlägg i klasskampen förefaller det som. Tyvärr verkar alla vara lika goda kålsupare och ingen i filmen tilltalar mig speciellt.

Detta är en typ av film som jag tror att jag är lite för gammal för. Jag gissar att den skulle ha kunnat upplevas som vacker och bitterljuv när jag var en ung vuxen. Men nu faller det ödesmättade dramat lite platt. Den har dock en ganska skön stämning med det lilla torget i den franska staden med uppbyggda kulisser. Det är något charmigt med gamla filmer från denna era, 30- och 40-talen.

Helt ok och framför allt kul att ha sett den.

Betyg: 2/5 

Lyssna på Shinypodden då Henke, Måns och Carl pratar om filmen. Hittas där poddar finns eller här.

Jamaica Inn (1939)

Shinypodden är åter i luften. Säsong 6 startade idag! Detta är den andra säsongen där jag och min kompis Frans pratar om Hitchcocks filmer. Denna säsong kommer täcka in den store mästarens filmer från tidsperioden 1939-1946.

Jamaica Inn var sista filmen Hitch gjorde i England innan han åkte över till Hollywood. Filmen blev något av ett hafsverk där filmens producent och tillika skådespelare i en av huvudrollerna Charles Laughton tog över allt för mycket. Laughton lät skriva om manus så att hans Sir Humphrey Pengallan fick en större roll och mer dialog. Detta ogillades av förklarliga skäl av Hitchcock då ändringarna gjorde att nästan all spänning och mysterium i filmen försvann.

Det verkar nästan som att Hitch ville ta avsked från sina favoritskådespelare i denna sista inspelning innan båten skulle avgå mot Amerika. Skådisar från flera av hans stora filmer på 30-talet återkommer här i små roller.

Laughton spelar den lokale lagmannen i sydvästligaste England under 1800-tal. En lokal liga manipulerar fyrar så att fartyg går på grund och sedan mördas alla sjömän och lasten stjäls. Maureen O'Hara spelar en ovetande systerdotter som anländer till Jamaica Inn där ligan håller hus. I boken och originalmanus skulle det inte komma fram förrän i slutet att Sir Pengallan var hjärnan bakom de hemska brotten men det sabbade alltså Laughton.

Filmen är ändå ok, inte usel men långt från bra. Man kommer snabbt in i den skumma miljön. Hela filmen är inspelad i studio och det känns på något sätt. Allt känns lite artificiellt. Däremot är det otroligt att scenerna från havet och stranden inte är tagna ute i det fria. Mycket imponerande att få till allt det i studion. En anekdot som framgår i litteraturen är att en stackars statist som spelade sjöman dog i lunginflammation efter inspelningen efter alla scener där kallt vatten sprutades över skeppet.

Detta var en av Maureen O'Haras allra första filmer. Hon hade just blivit upptäckt av Laughton. Senare kom hon att göra lång karriär i Hollywood.

Jamaica Inn är en svag film, och sannerligen inte en film man måste se, om man nu inte har fått för sig att se allt från Hitch. Gå in på Shinypodden och lyssna på mig och Frans diskutera filmen. Avsnittet finner ni här.

Betyg: 2/5

Twentieth Century (1934)

Detta är en så kallad "screwball comedy", och "pre-code" dessutom, så jag såg fram emot något underhållande och kanske lite uppfriskande vågat. Men ack, jag fick istället gamla könsroller och pappa-skämt som har åldrats EXREMT dåligt. Slutresultatet är inte speciellt roligt. För att ni ska kunna förstå hur jag tycker om filmen kan jag nämna att de farsartade sekvenserna var filmens minst svaga partier. Ouch.

Det är en högst ironisk skröna om en hyperteatralisk teaterchef och hans mest framgångsrika skådespelerska. Tur att det är ironi i alla fall? John Barrymore spelar den äldre demonregissören Oscar Jaffe som uppenbarligen tror sig ha rätten att göra vad han vill mot och med alla sina kvinnliga skådespelerskor. Han behandlar alla som skit förutom dem han vill ligga med, dem behandlar han som än mer skit.

Hans donna är den korkade och talanglösa Lily Garland som spelas av Carole Lombard. Hennes karaktär heter egentligen Mildred men Oscar döper om henne mot hennes vilja. Et av många övergrepp på henne. Tyvärr skapar hon inte mycket sympati hos mig heller. Det är inte så speciellt intressant att se två korkade individer, vara en är en psykopat, i en romantisk komedi. Jag köper inte relationen för fem öre.

Så fort något går emot Oscar beter han sig som en barnunge och spelar över som den teaterapa han är. Han tror att om han bara uppför sig med yviga gester kommer han få sin vilja igenom. När hans kärleksintresse inte längre vill vara inlåst på hotellrummet hotar den egoistiske och i högsta grad svartsjuke Oscar med att ta livet av sig. Lyckligtvis struntar hon i hans fånerier, men såvitt jag uppfattade fick han aldrig lära sig den läxa han så mycket behövde. Fanns det några konsekvenser av hans handlande så missade jag dem. I så fall får jag stå med skammen i hörnet ett tag.

Det finns ganska lite att älska i denna film. Manus är svagt överlag även om det finns sekvenser som är roliga för att de är så knasiga. Oscars överdrivna sätt att föra sig är oftast tröttsamt men då och då lite kul.

En stark etta!

Betyg: 1,5/5

Only Angels Have Wings (1939)

Only angels have wings blev en stor överraskning för mig trots att jag egentligen borde vetat bättre. För Howard Hawks! Filmen är riktigt bra, den är innerlig och den har ett stort hjärta. Bonnie Lee stannar i en liten stad i Sydamerika där Geoff Carter leder ett litet gäng med piloter so flyger posten över ett farligt bergsmassiv dagligen.

Bonnie Lee förfäras, och jag med henne, över hur kallsinniga Geoff och hans piloter blir när en av de yngre piloterna krashar och DÖR. Jag hinner bistert konstatera att jag har issues med manus, innan filmen bevisar att jag dragit förhastade slutsatser. Manus är lysande i denna film! Varje känsla och tanke jag haft under filmens inledning besvaras under filmens gång. Men filmen målar inte med en bred pensel, det är små detaljer, kommentarer, blickar och hur Hawks placerar skådespelare och deras interaktioner som berättar hela historien. I en tid när man ofta ser historier berättade via bombastiska actionsekvenser är det en fröjd att för omväxlings skull se en film som berättar sin historia med små medel, med ett fjäderlätt handlag.

Cary Grant är otroligt bra och han ger Geoff en tyngd och auktoritet. Från dagens Hollywood är det såklart George Clooney som man mest kommer att tänka på. Men Grant är helt klart med orienterad mot komedi även om han klarar både drama och humor lika bra. Jean Arthur som Bonnie Lee klarar sig bra. Jag är inte familjär med henne men tyckte ändå att hon stod upp tillräckligt bra mot Grant så att deras relation fungerade. Filmen blev dock snäppet mer spännande när paret MacPherson introducerades. Bat är den duktige piloten med en mörk hemlighet. Hans fru Judy spelas av "Gilda" själv, Rita Hayworth! Quelle spectaculaire! Rita har bara en liten biroll, wow, konstnärligt val!

Nej, detta var väldigt bra och spännande. En helgjuten film där alla delar i produktionen känns riktigt genomtänkt. Eller, ok själva specialeffekterna får tas för vad de är, filmen är ändå från 1939. Mycket av dialogen sker inne på "flygarhotellet" och filmen är nästan något av ett kammarspel, men som sådant är den mycket bra.

Betyg: 4/5 

The Lady Vanishes (1938)

The lady vanishes är den sista Hitchcock-filmen för denna säsong i Shinypodden. Jag var rejält sugen på att se den inför poddningen och jag hoppades att den skulle växa lite efter en andra titt. Jag såg filmen i oktober 2013 i mitt Decennier-projekt. Tyvärr måste jag nog säga att jag har ungefär samma känslor inför filmen nu som då.

Filmens styrka är dialogen och den torra brittiska humorn, ofta representerade av duon Mr Caldicott och Mr Charters. Hitchcocks känsla för struktur och bygge av filmen är det som vid denna titt framträder mest. Filmen har tre distinkta delar. Första akten utspelas i och runt det lilla alphotellet där alla huvudkaraktärer bor. Det är en mysig stämning och mest humoristiskt. Långa kameraåkningar, modellbygge och fyndiga sätt att introducera publiken till karaktärerna i filmen är alla lysande. Andra akten är mysteriet på tåget när Iris letar efter Miss Froy. Där har Hitch hjälp av tågresandets begränsade location och fart framåt. Den sista akten är mer actioninriktad och ärligt talat filmens svagaste del.

Tyvärr dras filmen ned i betyg på grund av den extremt irriterande manlige huvudrollskaraktären Gilbert. Jag blir extremt stött av honom när han med våld tar sig in i Iris hotellrum och går över ett antal gränser. Hans beteende före det är inte bättre när han stör nattsömnen för andra gäster. Det stora felet med honom som karaktär är inte att han sitter och spelar musik mitt i natten utan hur han svarar och vägrar att sluta spela. Arrogansen som tagen från en riktig britt.

Mina känslor inför en så viktig karaktär som Gilbert drar förstås ner min uppskattning av filmen rejält, så trots att mycket faller på sin plats, Hitch hantverk, dialogen, humorn, känslan i filmen blir det inte mer än en trea i min bok.

Jag vet inte om jag förstörde den positiva stämningen runt filmens förträfflighet på grund av min syn på Gilbert när Frans och jag poddade om filmen. Gå in på shinypodden.se och lyssna på avsnittet. Det nås också här.

Jag ger The lady vanishes tre McGuffins av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Hitch on set

Hitch on set

Hitch on set with daughter

Pressmaterial: