lördag 14 september 2019

Twentieth Century (1934)


Detta är en så kallad "screwball comedy", och "pre-code" dessutom, så jag såg fram emot något underhållande och kanske lite uppfriskande vågat. Men ack, jag fick istället gamla könsroller och pappa-skämt som har åldrats EXREMT dåligt. Slutresultatet är inte speciellt roligt. För att ni ska kunna förstå hur jag tycker om filmen kan jag nämna att de farsartade sekvenserna var filmens minst svaga partier. Ouch.

Det är en högst ironisk skröna om en hyperteatralisk teaterchef och hans mest framgångsrika skådespelerska. Tur att det är ironi i alla fall? John Barrymore spelar den äldre demonregissören Oscar Jaffe som uppenbarligen tror sig ha rätten att göra vad han vill mot och med alla sina kvinnliga skådespelerskor. Han behandlar alla som skit förutom dem han vill ligga med, dem behandlar han som än mer skit.

Hans donna är den korkade och talanglösa Lily Garland som spelas av Carole Lombard. Hennes karaktär heter egentligen Mildred men Oscar döper om henne mot hennes vilja. Et av många övergrepp på henne. Tyvärr skapar hon inte mycket sympati hos mig heller. Det är inte så speciellt intressant att se två korkade individer, vara en är en psykopat, i en romantisk komedi. Jag köper inte relationen för fem öre.

Så fort något går emot Oscar beter han sig som en barnunge och spelar över som den teaterapa han är. Han tror att om han bara uppför sig med yviga gester kommer han få sin vilja igenom. När hans kärleksintresse inte längre vill vara inlåst på hotellrummet hotar den egoistiske och i högsta grad svartsjuke Oscar med att ta livet av sig. Lyckligtvis struntar hon i hans fånerier, men såvitt jag uppfattade fick han aldrig lära sig den läxa han så mycket behövde. Fanns det några konsekvenser av hans handlande så missade jag dem. I så fall får jag stå med skammen i hörnet ett tag.

Det finns ganska lite att älska i denna film. Manus är svagt överlag även om det finns sekvenser som är roliga för att de är så knasiga. Oscars överdrivna sätt att föra sig är oftast tröttsamt men då och då lite kul.

En stark etta!

Betyg: 1,5/5




torsdag 12 september 2019

Gentlemen Prefer Blondes (1953)


Maître d: Henry Spofford lll and valet.

Så har vi kommit till den välkända Gentlemen prefer blondes. Sexikonerna Marilyn Monroe och Jane Russell spelar två "show girls" i denna romantiska komedi. Marilyn får spela den korkade blondinen som vanligt...

Lorelei Lee: Yes. You're one of the Olympic athletes.
Olympic athlete: I'm the only 4-letter man on the team.
Lorelei Lee: You should be ashamed to admit it. No, don't say another word. No, don't say another word.

Jag erkänner villigt att jag inte fattar de mest intrikata detaljerna i skämtet ovan. Att det handlar om någon form av missförstånd är klart.

Marilyn spelar dum på ett övertygande sätt. Men även denna karaktär har "layers":

Lorelei Lee: I can be smart when it’s important, but most men don’t like it.

Hon visar på oanade färdigheter och drar till och med en limerick! Jeff Cannata skulle säkert godkänna den:

There was a fellow named Sidney
Who drank till he ruined a kidney
It shriveled and shrank
But he drank and he drank
He had fun doing it, didn't he?

Marilyn är charmig som vanligt och hon överskuggar Jane Russell med hästlängder.

En av filmens bästa sekvenser är Marilyns show där hon framför "Diamonds are a girl's best friend". Alla älskar det framträdandet. Madonna till exempel. De har lite samma dna.

Historien är dumkul, hela tiden på gränsen till allt för fånig. Det är förvecklingar varav några orimliga sådana, samt givetvis lite av den obligatoriska farsen men filmen har en kvick och ofta underfundig dialog och överlag charmiga skådespelare. Jag gillar filmen. Marilyns Lorelei Lee fick avsluta filmen med en sanning:

Lorelei Lee: Don't you know that a man being rich is like a girl being pretty? You wouldn't marry a girl just because she's pretty, but my goodness, doesn't it help?

Betyg: 3/5

PS, lesbiskt bröllop? Nä, det tror jag inte på.





tisdag 10 september 2019

52 Directors: John Landis


John Landis är en amerikansk regissör som mest är känd för ett gäng komedier från åttiotalet. Han har gjort några riktiga klassikers, men det är en av hans måhända något mindre kända komedier som jag håller högst.

Hans bästa film är dock den enda som jag tycker är riktigt, riktigt bra. De andra är mest kul för deras plats i popkulturens virtuella "Hall of Fame".



Without further ado...



John Landis topp 5




5. The Blues Brothers (1980)


John Belushi, Dan Aykroyd, Carrie Fisher, John Candy och en massa bluse-hjältar i ikonisk komedi om två galna bröder som startar bluesband för att rädda kyrkan. Lustig lite då och då.



4. Ombytta roller (1983)


Dan Aykroyd, Jamie Lee Curtis och Eddie Murphy i en av åttiotalets mest ikoniska komedier om ombytta roller på Wall Street. Lustig ibland.



3. En amerikansk varulv i London (1981)


Två amerikanska collegestudenter åker till Europa och får uppleva mer än vad de hade tänkt sig. Lustig.



2. Deltagänget (1978)


John Belushi, Kevin Bacon, Tim Matheson, Tom Hulce, Karen Allen och Donald Sutherland i ikonisk komedi om ett galet gäng collegegrabbar i Delta Tau Chi Fraternity. Väldigt rolig av och till.



1. Tre amigos (1986)


Steve Martin. Chevy Chase. Martin Short.
En av mina favoritkomedier alla kategorier.



Jag har bara sett sju av John Landis sjutton filmer:

  1. National Lampoon's Animal House (1978)
  2. The Blues Brothers (1980)
  3. An American Werewolf in London (1981)
  4. Trading places (1983)
  5. Spies like us (1985)
  6. ¡Three Amigos! (1986)
  7. Beverly Hills Cop III (1994)

Hoppa nu över och kolla in vad Mr Christian tycker om Mr Landis filmer.

söndag 8 september 2019

Only Angels Have Wings (1939)


Only angels have wings blev en stor överraskning för mig trots att jag egentligen borde vetat bättre. För Howard Hawks! Filmen är riktigt bra, den är innerlig och den har ett stort hjärta. Bonnie Lee stannar i en liten stad i Sydamerika där Geoff Carter leder ett litet gäng med piloter so flyger posten över ett farligt bergsmassiv dagligen.

Bonnie Lee förfäras, och jag med henne, över hur kallsinniga Geoff och hans piloter blir när en av de yngre piloterna krashar och DÖR. Jag hinner bistert konstatera att jag har issues med manus, innan filmen bevisar att jag dragit förhastade slutsatser. Manus är lysande i denna film! Varje känsla och tanke jag haft under filmens inledning besvaras under filmens gång. Men filmen målar inte med en bred pensel, det är små detaljer, kommentarer, blickar och hur Hawks placerar skådespelare och deras interaktioner som berättar hela historien. I en tid när man ofta ser historier berättade via bombastiska actionsekvenser är det en fröjd att för omväxlings skull se en film som berättar sin historia med små medel, med ett fjäderlätt handlag.

Cary Grant är otroligt bra och han ger Geoff en tyngd och auktoritet. Från dagens Hollywood är det såklart George Clooney som man mest kommer att tänka på. Men Grant är helt klart med orienterad mot komedi även om han klarar både drama och humor lika bra. Jean Arthur som Bonnie Lee klarar sig bra. Jag är inte familjär med henne men tyckte ändå att hon stod upp tillräckligt bra mot Grant så att deras relation fungerade. Filmen blev dock snäppet mer spännande när paret MacPherson introducerades. Bat är den duktige piloten med en mörk hemlighet. Hans fru Judy spelas av "Gilda" själv, Rita Hayworth! Quelle spectaculaire! Rita har bara en liten biroll, wow, konstnärligt val!

Nej, detta var väldigt bra och spännande. En helgjuten film där alla delar i produktionen känns riktigt genomtänkt. Eller, ok själva specialeffekterna får tas för vad de är, filmen är ändå från 1939. Mycket av dialogen sker inne på "flygarhotellet" och filmen är nästan något av ett kammarspel, men som sådant är den mycket bra.

Betyg: 4/5 




fredag 6 september 2019

Men in Black: International (2019)


Men in black: International är en sådan där perfekt film om man bara vill se något underhållande lättuggat actionkomedispektakel när man är trött och behöver en "pick me up". Perfekt för en fredagskväll med ett glas i handen och benen på fotpallen. Men filmen är inte uppseende bra på något sätt. Vilket ibland kan vara precis vad man vill ha, se ovan.

Jag förundras lite över castingen. Den bästa Chris återförenad med Valkyrie från MCU, spelad av Tessa Thompson. Inspirerat! De funkar ju bra ihop, med hennes hårdare yta mot hans komiska tajming. Det sprakar inte av romantiska gnistor om paret men de passar perfekt som kollegor och partners i Men/Women in Black.

Jag gillade den första MiB medan den andra var svag. Denna film tar serien i en delvis ny riktning. Filmen påminner mig mer om en blandning av MCU-filmerna Thor Ragnarok och Dr Strange än de tidigare MiB. Det finns till och med en hel del "Harry Potter"-vajb i denna film. Och en gnutta Episode IV. Jag har inget emot riktningen.

Filmens twist var helt uppenbar men dess big bad i de två farliga krigarna, "the Alien twins", vad helt klart inspirerat. Jag gillade dem skarpt. Mycket farliga, nästan lika farliga som Aiel-folket!

Chris Hemsworth gör som alltid bra ifrån sig även om hans insats i denna film hamnar långt under hans Thor. Tessa Thompson är cool, jag gillar henne i allt hon gör. Big Dickus är bara tröttsam att se nu för tiden. Emma Thompson likaså, trots det vita håret. Däremot var Rebecca Ferguson en frisk fläkt, åter igen. Hon verkade ha kul med sin karaktär Riza, vad hon nu än var för något .

Betyg 2,5/5


tisdag 3 september 2019

52 Directors: Kathryn Bigelow


Kathryn Bigelow är skämmig nog den enda kvinnliga regissören i 52 Directors-projektet. Hon är också den första, och hittills enda, kvinnliga regissören som vunnit en oscar för bästa regi. Något är ruttet i Danmark!

Jag upptäckte henne i och med hennes vinst för bästa regi med filmen The Hurt Locker och då visade det sig att hon gjort en actionfilm från nittiotalet som är bland mina "guilty pleasures", Point break.

Topp 2 är fantastiska filmer och helt självklara på sina positioner. Trean och fyra kan säkert byta plats lite då och då. Femman slog ut sexan med ganska god marginal.

Jag hade bara sett tre filmer från henne, men har nu sett tre till inför denna lista.



Without further ado...



Kathryn Bigelow topp 5




5. Strange days (1995)


Intressant sci-fi med cool idé och häftiga domedagsmiljöer. Är tyvärr inte helt överens om valet av skådespelare. Men sci-fi är ju alltid sci-fi!



4. Near dark (1987)


Damn att jag missade denna när den var ny. Hade nog älskat den än mer "back in the 80s". Tre favoriter från Aliens dominerar; Bill Paxton, Lance Henriksen och Jeanette Goldstein. Plus hon den "otroligt vackra" Jenny Wright.



3. Point break (1991)


Skön "polis jagar skurkar"-film med Keanu Reeves, Patrick Swayze och Gary Busey. En nostalgi-favorit.



2. The hurt locker (2008)


Mycket intensiv film om amerikanska minröjare i Irak. En värdig vinnare av sex oscars; Picture of the Year, Directing, Original screenplay, Film editing, Sound mixing och Sound editing.



1. Zero dark thirty (2012)


Helt fantastiskt om jakten på Bin Laden. Otroligt bra regisserat! Grymma skådespelare och en helgjuten produktion. Filmen har en unik närvarokänsla och den berättar en del av en mycket intressant nutidshistoria.



Jag har bara sett sex av Kathryn Bigelows tio filmer:

  1. Near dark (1987)
  2. Point break (1991)
  3. Strange days (1995)
  4. K-19: The widowmaker
  5. The hurt locker (2008)
  6. Zero dark thirty (2012)



Hoppa nu över och kolla in vad Mr Christian tycker om Ms Bigelows filmer.


söndag 1 september 2019

K-19: The Widowmaker (2002)


K-19: The Widowmaker är en seriös och mycket välgjord ubåtsthriller av Kathryn Bigelow. Filmen är en BOATS som bygger på verkliga händelser. Hur mycket av detaljerna som är exakt hur det gick till eller är lite svarvade här och där är svårt att avgöra, men den förefaller tämligen realistisk i mina ögon. Harrison Ford, Liam Neeson och Peter Sarsgaard spelar huvudpersonerna.

K-19 var den första av två sovjetiska ubåtar av ny sort, atomubåtar bärandes kärnvapen, som togs fram i början av sextiotalet i det kalla kriget mot USA och NATO. Båten togs i bruk 1961, ett bra tag innan den var färdigtestad och den råkade ut för ett flertal olyckor. Väl ute till havs höll den på att få härdsmälta i kärnreaktorn. Besättningen tvingades till uppoffrande aktiviteter inne vid reaktorn för att hindra katastrofen. Ubåten var så nära den amerikanska kusten att en olycka med explosioner av atomvapnen lätt skulle kunna starta det tredje världskriget. Det var riktigt allvarligt.

Jag kan tänka mig att den nya tv-serien Chernobyl behandlar flera liknande frågeställningar som tas upp i denna film. Jag har inte sett Chernobyl än, men det kan kanske bli av vid senare tillfälle.

Filmen är helt klart intressant och till skillnad från Bigelows tidigare filmer har denna nästan lika höga produktionsvärden som The hurt locker och Zero dark thirty. Skådespelarna klarar sig bra överlag. De två som sticker ut är Peter Sarsgaard och Harrison Ford. Neeson får spela den enklare rollen.

Klart sevärd för de som är intresserad av ämnet.

Betyg: 3/5