Murder, My Sweet (1944)

Murder, My Sweet adderades till vår Film Noir-podd efter starka påtryckningar från Göteborg. Detta är ju en adaption av Raymond Chandlers bok Farewell, My Lovely. Patrik argumenterade framgångsrikt att alla Philip Marlowe-filmer från eran borde vara med i podden och vi svarade JA, SJÄLVKLART. Därmed adderades denna film och Lady in the Lake (episode 6).

Farewell, My Lovely blev för övrigt också adapterad 1975, då med Robert Mitchum i rollen som Marlowe. Den är svettig. Det finns också en kortare film från 1942 The Falcon Takes Over. Den ingick i en serie och vi valde bort den.

Nåväl. I denna film spelar sång- och dansmannen Dick Powell Marlowe. Powell ville bredda och utveckla sig. Han gör ett hyfsat jobb men kommer sannerligen inte upp i samma nivå som Bogart eller andra tungviktare i branschen. 

Den kvinnliga huvudrollen spelas av Claire Trevor som vi älskade i John Fords Stagecoach från 1939. Diligensen blev ju som bekant genombrottet för en viss John Wayne. Trevor spelade nattfjärilen Dallas i den rackarn. Vi börjar få lite bättre koll på gammal film, eller hur, va?

Ahhhhh, vilken ljuvlig film noir! Tack Patrik för uppmaningen att vi skulle addera Marlowe!

Detta är en höjdare, riktigt najs. Den kändes som något av den ultimata film noir-filmen. Filmen har en otroligt cool dialog. Screenplay är skrivet av en man vid namn John Paxton. Jag känner inte till honom. Han skrev manus till fler film noir bland annat den relativt kända Crossfire från 1947. Den kom inte med i vår lista.

Marlowe arbetar precis som James Bond med kaos som taktik. De skapar så mycket kaos som möjligt medvetna om att de kan hantera det bättre än fienden. Marlowe åker på stryk några rundor men det verkar vara en av genrens troper. Filmen är rörig som en noir ska vara men ändå klar på något sätt. Jag gillade den skarpt.

Filmens snyggast filmade scen är den andra gången vi besöker strandhuset. Claire Trevor ligger i skuggan i soffan och röker. Hon är helt dold i skuggorna. Det enda vi ser är rökmolnet från cigaretten och dess glöd i det becksvarta. Ett lysande foto!

Andra tropes är att hela historien berättas i flashbacks. Är det ok? Jag stör mig inte på det i alla fall. Vi jobbar också en hel del med moraliska gråzoner, man kan till och med skönja cynism lite här och där.

Betyg: 4/5

Lyssna på Shinypoddens Film Noir-säsonger. Denna film diskuterades under avsnittet publicerat den 14:e september, 2026. 

Detour (1945)

Detour är en B-film noir och ganska sunkigt gjord. Fotot, klippning och allmän filmteknik är undermåligt. Men filmen har en ganska intressant premiss.

Vi får följa vår huvudperson, en modern man det vill säga en mesiga man, via flashbacks hur han snärjs i en femme fatales nät och förintas.

Al Roberts (Tom Neal) kör bil mot Los Angeles. Han är trött och behöver sällskap. Valet faller på Vera spelad av Ann Savage (indeed!). Hon liftar och verkar allt annat än "savage" inledningsvis. Men i detta fall är det hon som är rovdjuret, inte han.

Det blir elände och mer elände för att sluta med ännu mer elände. Den "olycklige mannen" i film noir är härmed personifierad!

Tyvärr är Tom Neal inte bra nog för att spela denna potentiellt komplexa roll. Han ska vara en vanlig hygglig och reko man som totalt låter sig underkasta sig den kvinnliga lifterskan. Ann Savage spelar å sin sida över något groteskt. Även här hade filmen blivit mycket bättre med ett finlir, att låta hennes onska lura under ytan och inte komma i dagern så överdrivet. Man måste helt klart lägga mycket av skulden på regissör Edgar G. Ulmer. Han skulle skyfddat sin film med en bättre tonalitet och mindre verbalt splatter.

Men allt som allt en festlig film att ha sett och den ledde till ett kul samtal. Lyssna gärna på vårt samtal på podden.

Betyg: 2/5

Lyssna på Shinypoddens Film Noir-säsonger. Denna film diskuterades under avsnittet publicerat den 14:e september, 2026. 

The Woman in the Window (1944)

Denna text lider av svår spoilerage! Läs på egen risk om ni inte sett filmen redan.

Här ser vi Edward G. Robinson i en skön blandning av Film Noir och Trollkarlen från Oz. Han spelar en gentleman som somnar i en läcker läderfåtölj på herrklubben, och där i stolen har en skön dröm som snart utvecklar sig till en mardröm.

När han väl vaknar upp och allt bara var en dröm får vi en förklaring på varför så många saker under filmen (drömmen) var så konstiga, tokigheter som jag först trodde var dåligt filmskapande men som "bara" var en dröm och vi vet ju hur vrickade drömmar kan te sig när vi vaknat. 

Likheterna med Trollkarlen från Oz är som störst när vi känner igen den ena efter den andra ur personalen på klubben som karaktärer i drömmen.

Robinson är stabil. Han ser lustig ut men han är något av en gigant inom skådespeleriet, det får man ge honom. Joan Bennett är bra som filmens kvinnliga huvudperson tillika kvinnan i fönstret (för övrigt något av en generalrepetition inför Laura kanhända). Här är hon knappast en femme fatale men ändå. 

Filmen utnyttjar flera av genrens tropes men den känns inte som en en fullfjättrad film noir ändå. Den känns mer som en fantasy-thriller eller något liknande, på samma sätt som Trollkearlen från OZ är en-fantasy-äventyrsfilm.

Ok, så detta var en kul film som snararst var mer intressant som objekt för ett samtal med Carl, än under själva titten. Lyssna gärna på vår poddavsnitt för en massa mer detaljer.

Betyg: 3/5 

Lyssna på Shinypoddens Film Noir-säsonger. Denna film diskuterades under avsnittet publicerat den 7:e september, 2026. 

The Glass Key (1942)

The Glass Key med Alan Ladd och Veronica Lake är en intressant men tämligen rörig film noir. Alan Ladd spelar en gansters högra hand som måste balansera sin chefs nycker och fästmö, hans kontakt inom politiken som också är fästmöns pappa, och diverse sluga respektive våldsamma skurkar. Veronica Lake spelar chefens fästmö som allt eftersom blir mer och mer förtjust i Ladd. Det mest röriga handlar om mordet på politikerns odugliga son och den olycklige sonens ännu mer olyckliga flickvän. Filmen blir lite av en "who dunnit"?" mitt i allt.

Jag fann filmen tämligen intressant. Den har en tät stämning och får mig som åskådare i sitt grepp ganska snabbt. Filmen växer allt eftersom likheterna med bröderna Coens Miller's Crossing blir mer och mer tydliga. Alan Ladd spelar ju för tusan mer eller mindre samma roll som Gabriel Byrne i Coens film. Tja, det är känt sedan gammalt att bröderna blickar tillbaka på filmhistorien och låter sig påverkas av gamla filmer. Här känns det nästan som att det är en re-make men ändå inte.

Bra film och endast glada miner från mig. En stark trea!

Betyg: 3+/5

Lyssna på Shinypoddens Film Noir-säsonger. Denna film diskuterades under avsnittet publicerat den 31:a augusti, 2026. 

Stranger on the Third Floor (1940)

Vi inledde vår resa inom Classic Film Noir med Stranger on the Third Floor från 1940. Man ser lite här och där att denna film omnämns som den första Film Noir-filmen. Gott så, men de flesta anser faktiskt att The Maltese Falcon från 1941 är startskottet på genren. The Maltese Falcon var andra filmen i avsnittet och revy poå bloggen finns sedan tidigare.

Här möter vi Peter Lorre som the Stranger, John McGuire som den syniske journalisten Michael och Margaret Tallichet som flickvännen Julie. Peter Lorre är alltid intressant att beskåda, de övriga två var svaga.

Filmen har flera aspekter som vi förknippar med Film Noir med en stor skillnad i det att den har ett tillrättalagt och lyckligt slut. Det kanske man inte förväntar sih av en fullfjättrad Film Noir.

Men vi får i alla fall karaktärer med tveksam moral och etik, snygga fotovinklar med knivskarpa skuggor. Stora delar av filmen, för stora till och med, berättas via voice over. Filmen behandlar den manliga huvudpersonens samvetskval över vad han gjort. Allt detta passar in i Film Noir. De gjorde ett bra försök, kom 80% i mål. Det hastigt ihopknåpade lyckliga slutet var dock malplacerat.

Det var en bra första film. Vi fick doppa våra tår i genren, och vi kände att vi äntligen var på väg. MEn filmen kommer stor med sannolikhet hamna i bottenskrapet av våra valda filmer.

Betyg: 2/5

Lyssna på Shinypoddens Film Noir-säsonger. Denna film diskuterades under avsnittet publicerat den 24:e augusti, 2026. 

Tokyo Drifter (1966)

Med siktet inställt på classic Film Noir landade denna japanska hårdkokta crime thriller från 1966 på bordet. Är det inte denna sub-genre som kallas Neon Noir?

Här har vi en historia som blandar yakuzans ganstervälde med old school lojalitet och hederskodex. Vår protagonist hoppar som på tuvor mellan lojaliteten till sin tidigare boss och en nyvunnen frihet. Men kan en välkänd och erkänd alfahanne verkligen kliva av karusellen och lämna våldet bakom sig?

Iklädd ljus himmelsblå kostym sticker han ut på det bildliga planet lika mycket. Egentligen är handlingen ganska trorftig, och det mest minnesvärda ligger inom i färgsättning, filmens score och klippning.

Filmen inleds i svartvitt där det vita är draget upp till max, high-key. Scenerna saknar nästan helt kontraster. Därefter introduceras färgfilm med grälla skrikande färger. Det är färger överallt; väggar, möbler, kläder, detaljer. Kan det finnas ett budskap i färgerna? Eller är detta endast ett resultat av att vi är mitt i sextiotalet? Antagligen det senare, va? Vi såg exakt samma sak i Modesty Blaise-filmen från samma år.

Nästa stämningshöjande element är musiken som är mycket trevlig. Vi har en cool jazz och lounge musik. Filmen är sannerligen lite cool.

Klippningen gör dock inget för att förhöja upplevelsen. Tyvärr har det kreativa teamet gått några steg för långt här. Det klipps allt för ofta precis innan scenen har spelats klart. Väldigt många små toppar i filmens derg- och dalbana har bestulits åskådaren. Det ska till en mycket bättre film för att det ska funka.

Nja, jag har antagligen missat det mesta av filmens budskap under ytan som jag borde ha förstått. Av någon anledning har de trots allt gjort en Criterion Collection-utgåva på filmen. Några tycker detta är ett mästerverk. Men efter dagens första titt är jag mest lite förvånad och skeptisk. Stark tvåa!

Betyg: 2,5/5 

Night Moves (1975)

Night Moves är en riktigt bra film noirig deckare i bästa Raymond Chandler-stil. Gene Hackman spelar en före detta amerikansk fotbollsspelare som arbetar som en privatdetektiv. Han får i uppdrag att leta reda på en ung dam. Detta är ju i princip samma synopsis som Against All Odds från 1984, ni vet Taylor Hackfords film med Jeff Bridges, Rachel Ward och James Woods? Den filmen är några snäpp bättre men Night Moves har också sina stunder.

Filmen är helt klart njutbar under första delen, men dess guld kommer när den tar sig till ett svettigt och hett Florida. Jag gillar den tropiska miljön och havet som får en central del i upplösningen av sagan. Filmen växer desto längre in i handlingen vi kommer och slutet är spännande, oroväckande, ganska weird och rejält mörkt. De var inte rädda för att ta ut svängarna på sjuttiotalet.

Filmen är ihågkommen som en av de första rollerna för en ung Melanie Griffith som måste varit endast 17 år när de spelade in filmen vilket gör att hennes nakenscener känns lite apart. Det var andra tider "back in the days..."

Vid sidan av Hackman och den unga Griffith ser vi Jennifer Warren, Harris Yulin och James Woods i några av rollerna.

Klart bra film från 1975 och en som tog sig in på min nyligen uppdaterade lista (kommer publiceras efter poddavsnitten).

Betyg: 3+/5

Harper (1966)

Paul Newman. Namnet klingar bekant. Han var ju stor på sin tid med sina blå ögon och allt. Kanske på samma nivå som Steve McQueen, Robert Redford och Charlton Heston. På ett ungefär.

Här spelar han Harper, en "cool" provate investigator som letar efter en kidnappad make i Los Angeles i mitten av sextiotalet. Okey. Men är han så cool egentligen? Jag har kommit fram till att jag inte riktigt köper in på Newmans storhet. Jag får inte ordning på hans Harper. Skådespeleriet är all over the place vilket hade varit ok om han bara hade gjort det med charm. Tyvärr uppelver jag honom inte som charmig och han blandar coolhet med pajaserier och det funkar inte alls för mig. Av de jag listar ovan är Steve och Robert klart coolare än Paul och Charlton. I alla fall i min bok.

Den herre som är mest cool i dagen film är istället Robert Wagner. Kommer ni ihåg honom från tv-serien Hart to Hart? Serien som fick det finurliga namnet Par i hjärter på svensk tv. Här är han en snubbe.

Filmen påminner mig lite om Robert Altmans The Long Goodbye, fast då ser vi Elliott Gould som Philip Marlowe. Den är några år yngre men den största skillanden är regin och skådepelaren i huvdrollen. Klasskilland i båda fallen och däri ligger problemet för filmen Harper. Det är för lätt att jämföra den med andra film noirer och denna är medelmåttig på gränsen till medioker.

Filmen hade dock några ljusglimtar med vissa miljöer som var härliga, lustiga frisyrer och framför allt hysterisk dans på nattklubben. Kul också att återse Janet Leigh, Hitchcocks blondin som tog en dusch för mycket i Psycho.

Betyg: 2/5

The Night of the Hunter (1955)

Dags att släcka en "skämsfilm" som man kanske som filmnörd borde ha sett för länge sedan. Jag har nu i alla fall sett "The Night of the Hunter", denna klassiska amerikanska film-noir från 1955. Det var spännande att sätta sig ner för lite noirig spänning.

Men ack detta var inte speciellt bra. Jag kan bara spekulera över varför denna film blivit en sådan kultklassiker. Den visades tydligen ofta på tv i USA under 70-talet och som vi alla vet kan favoriter från ungdomen växa till obestridliga favoriter som ingen ny film kan besegra. Så jag får väl gissa att jag såg denna film för sent i livet.

Filmen beskrivs som en ryslig och spännande film men det gick mig helt förbi. Robert Mitchum spelar en galen seriemördare och resande präst. Han kanske inte är en präst egentligen men det är omöjligt att skilja de två typerna så låt gå. 

Han får veta av en dödsdömd fånge att fången har gömt alla pengarna från ett bankrån hemma hos sin fru och deras två barn. Prästen smider sina planer och gifter sig med änkan för att kunna leta reda på pengarna. Det hela blir en kamp mellan prästen och sonen i huset, John, om var pengarna är gömda. 

Under titten kom jag genast att tänka på Hitchcocks Shadow of a doubt från 1943 där Joseph Cotten spelar en liknande roll som Mitchum här, och Teresa Wright spelar en liknande roll som Billy Chapin i rollen som John. Shadow of a doubt är den bättre filmen på alla punkter; bättre och tajtare regi, mycket snyggare foto, överlägset skådespeleri och ett manus med dialog som inte låter som en sunkig teaterpjäs.

I The night of the hunter kändes hela världsbygget konstigt, som om det var en låtsasvärld. Tänk hur feelingen i The Wizard from Oz med Judy Garland. Inte lika extremt men något litet åt det hållet i alla fall.

Filmen blev den brittiske skådespelaren Charles Laughtons enda film som regissör. Han blev så störd av det dåliga mottagandet filmen fick av kritiker och publik att han inte regisserade någon mer film. Det var kanske lika bra det för regin i denna film var undermålig. Dels har vi den onaturliga dialogen men framför allt för att hela filmen kändes ryckig. Scenerna hängde inte ihop och känslan blev istället som att det var en hög scener som radades upp efter varandra. Ibland hoppade han fram i tiden, ibland hängde scenerna ihop lite bättre. Detta är basic filmregi som är grundläggande skills för dagens regissörer vilket gör att man ser inte detta problem så ofta, och därför blir det extra tydligt när det poppar upp såhär.  

Filmens ljuspunkt dök upp i slutet då miss Cooper dök upp som en räddande ängel. Hon spelades för övrigt av Lillian Gish som vi sett i Victor Sjöström stumfilm The Scarlett Letter från 1926.

Nej, tyvärr levde inte The Night of the Hunter upp till epitetet klassiker. 

Betyg: 2/5 

The Man Who Wasn't There (2001)

Jag och Carl såg denna film i samband med Shinypodden säsong 13 Bröderna Coen. Det blev andra gången jag såg filmen. Första titten var kort tid efter den kom ut på dvd då jag skrev en recension på den sedan 2021 insomnade webbaffären Discshop. Jag har inte texten kvar så jag vet inte vad jag tänkte på efter den titten. Mitt minne sa mig att jag hade gillat filmen men jag kunde inte sätta fingret på vad som gjort den bra. Jag gick in till denna titt med inställningen att den nog skulle vara bra men troligast runt en trea i betyg. 

Döm om min förvåning när filmen visar sig vara ett mindre och underskattat mästerverk! Detta måste vara en av brödernas bästa filmer helt klart. Jag satt i alla fall som förhäxad under filmvisningen. Den har ett sävligt tempo men känslan i filmen är magnifik. Oavsett hur bra Coens filmer i slutändan blir är de alltid mycket väl producerade, regisserade och filmade. Så också denna i knivskarp svartvitt som en gång för alla förkunnar att det kanske är det bästa fotot. I alla fall för en stämningsfilm som denna.

Filmen är också en film noir. Här är det dock mer fokus på karaktärerna och deras inre våndor än brotten som begås. Skådespelarensemblen är superb med Billy Bob Thornton, James Gandolfini, Frances McDormand, Michael Badalucco, Scarlett Johansson och Tony Shalhoub i spetsen. Speciellt Billy Bobs porträtt av en man som i de flesta perspektiv inte var där är utsökt.

Filmens första tredjedel är dess starkaste. Speciellt Faances McDormand står ut med ett minspel och små detaljer i hennes förkroppsligande av den frustrerade makan till mannen som inte var där.

Under andra halvan träder en 17 år ung Scarlett Johansson fram i en roll som kan upplevas problematisk. Som åskådare förväntar vi oss att Billy Bobs vuxne karl ska missbruka tonåringens intresse men filmen går inte den förväntade vägen. Istället får hennes Birdy en central roll i upplösningen av mordmysterierna. Är det hon som är filmens femme fatale? Oklart!

Bröderna Coen har här en film som inleds med en hel del komiska undertoner, men som senare under andra halvan blir allvarligare, mörkare och mystisk. Det gick så långt att någon scen mot slutet påminde mig starlt om något från David Lynch, tex i Lost Highway. 

Coens sprider flertalet referenser till utomjordingar, aliens. Någon pratar om en alien abduction, vi ser skyltar med antydningar, en dagstidning syns i bild med stor nyhet om aliens och så vidare. Aliens ligger nära det begreppet "alienation" och det är det som filmens huvudperson personifierar. Är han en alienerad alien, är det så vi ska tolka filmen? Mycket möjligt. Hur annars förklara filmens slut och hur Billy Bobs karaktär helt lugnt går sitt öde till mötes och till och med kommenterar vad han ska göra efteråt?

Filmen är långsam, otydlig och den kräver en hel del av sin åskådare. Sådana filmer kan sannerligen bli vattendelare. Just denna gång, vid just denna titt, blev jag mer eller mindre blown away. Jag ger den en stark fyra!

Betyg: 4+/5

Lyssna på när jag och Carl pratar om filmen i Shinypodden, där poddar finns, eller här.

This Gun for Hire (1942)

Denna kom upp när Carl listade fem bra film-noirer i ett avsnitt av Filmskolan. Jag blev sugen och såg filmen en kväll kort därefter.

Detta är en typisk film-noir skulle jag våga gissa. Vi har en skurk, i detta fall patriotisk och godhjärtad, en förälskad polis och en "femme fatale" med betoning på fatale för en av våra olyckliga manliga huvudpersoner. Till detta en historia om utpressning, spioneri och ett eländigt företag som producerar giftgas för Japan under brinnande krig.

Veronica Lake spelar vår femme fatale Ellen. Hon är bra och det var kul att se henne. Hon är ett känt namn men jag har inte sett speciellt många filmer med henne. Filmen stjärna var dock Alan Ladd som Raven, den komplexa lönnmördaren med ett trassligt förflutet. Han var svårfångad, en ond och god komplex hjälte. Sen har vi förstås också hjälten på pappret polisen Crane spelad av Robert Preston. Han var ok i en ganska trist roll. Filmens roligaste inslag var den lömske industrimannen Gates lustfyllt spelad av Laird Cregar. Han gjorde det mesta av en viktig men tämligen liten roll. Ljuvlig.

I våra diskussioner om film-noir ska det vara med än poliser och bovar och det tycker jag sannerligen att denna film hade. Den har ett djup då vi har skurkar på olika nivåer och det finns sympatier hos lönnmördaren Raven. Alan Ladd spelar rollen till perfektion och ger ett mångfacetterat porträtt. 

Bra film-noir men inte en av de tyngsta eller mest kända.

Betyg: 3/5 

Lyssna på Shinypodden avsnitt "Filmskolan: The Hitch-hiker" där Carl och Henke tipsar Måns om fem bra film-noir vardera.

The Big Lebowski (1998)

 

Om mitt problematiska förhållande till bröderna Coens The Big Lebowski

Det är alltid lite frustrerande med en film som typ "alla" älskar men du själv bara tycker är "ganska bra". Detta är en sådan film för mig. Vet inte om det är filmens undflyende handling, mina svårigheter för film noir eller om det är brödernas ibland vrickade humor som jag inte riktigt greppar. 

I vilket fall så kan jag aldrig komma ihåg vad den handlar om trots att jag numera sett den minst tre gånger, antagligen fler. Men jag antar att handlingen är sekundär och det är känslan i filmen som är poängen med den.

Känslan jag får är splittrad. Jag gillar Walter (John Goodman) men han är jobbig som fan också. The Dude (Jeff Bridges) är tyvärr ganska ointressant i mina ögon, jag finner mig inte bli speciellt överraskad av honom då han är allt för mycket "one note".

Istället är det kanske bikaraktärerna jag ska ty mig till? Det var en positiv överraskning att Philip Seymour Hoffman har en så stor liten roll ändå. Det hade jag helt glömt. Sen tycker jag nog att Julianne Moore är rejält festlig som den totalt utflippade dottern till the Big Lebowski. John Tuturro spelar Jesus. Bra. Och till sist är Sam Elliot lika cool som vanligt.

The Big Lebowski har en identitet, det är klart i vilket fall. Den känns tidlös för mig även om den tydligen ska utspelas i samtiden dvs slutet av nittiotalet. 

Jag gillar den en hel del, den är ganska bra.

Betyg: 3/5

För övrigt är det mysigt att höra när en som älskar filmen pratar om den och det kan man göra via Shinypodden där Carl pratar kärleksfullt om filmen. Lyssna på Shinypodden säsong 13, eller här.

The Hitch-Hiker (1953)

The Hitch-hiker är en film noir enligt kategoriseringen, men vad är en film-noir egentligen? Något med stämningen? Något med filmvinklarna?

Enligt Encyclopedia Britannica skriver följande om film noir: (French: “dark film”) style of filmmaking characterized by such elements as cynical heroes, stark lighting effects, frequent use of flashbacks, intricate plots, and an underlying existentialist philosophy. The genre was prevalent mostly in American crime dramas of the post-World War II era.

The Hitch-hiker handlar om en seriemördare som får lift av två män på semester. Den ondskefulle dominerar de två männen med sin pistol och genom att vara aggressiv och våldsam. Männen i bilen är passiva och väna av naturen och har ingen chans. Färden går på småvägar genom sydvästra USA ner genom Mexiko för att undfly de jagande poliserna.

Filmen är spännande ett tag men sedan blir det utdraget. Skurken är lite kul att se inledningsvis men även hans manér blir repetitivt. Trots en kort löptid på 70 minuter känns det som att filmen trampar vatten, ja, den känns utdragen trots sin korta speltid.

Filmen bjuder helt klart på några aspekter som gör en film noir. Vi får stark lightning effects som speciellt används för att dölja eller framhäva mördarens ansikte då han sitter i baksätet på bilen. Däremot har vi ingen cynisk hjälte, några flashbacks eller en intrikat handling. Man kan argumentera för att filmen stödjer en underliggande existentiell filosofi, om huruvida de olyckliga skulle kämpa emot eller ej. Filmen besvarar dock inte den frågan...

När intresset för vad som händer i filmen försvinner vandrar tankarna till Rutger Hauer som The Hitcher i thrillern från 1986. Jag undrar om den funkar än idag…? Den är långt från en direkt remake av denna, men de påminner lite om varandra ändå.

Betyg: 2/5

Lyssna på när Måns, Carl och Henke snackar om filmen i Shinypodden.

Howard Hawks festival

Häromveckan var Carl på besök. Vi skulle se två Howard Hawks-filmer i min privata biosalong. Först ut var det The big sleep. På den amerikanska dvd-utgåvan finns lustigt nog två versioner av filmen, dels den från 1946 som gick upp på bio, dels originalversionen från 1945. Filmbolaget väntade med att släppa filmen och valde att spela om en del scener då de var oroliga den inte höll måttet. Vi var sugna på att se denna av oss båda osedda version.

Det började med att jag såg om den vanliga versionen från 1946 på fredagskvällen. Jag hade bara diffusa minnen från filmens handling sedan första titten, men en tydlig bild över vad jag tyckte om den rent känslomässigt.

Trots att jag såg om filmen var handlingen lika galet komplicerad och höljd i dunkel som jag uppfattade den första gången. En del av filmens charm ligger i den beslöjade och svåråtkomliga storyn. Mycket av det diffusa kommer från att en massa folk ingår i storyn som vi inte får se alls eller knappt i bild. Det gäller att hänga med i dialogen och föra anteckningar för att få ihop det helt själv!

Bogart och Bacall är väl helt ok i filmen, men jag är inte ett stort fan av någon av dem. Istället tycker jag att Martha Vickers som lillasystern Carmen är filmens behållning. Jag hade också uppfattat att 1945-versionen skulle ha fler scener med henne.

Hoppar fram till lördag eftermiddag och Carl dök upp. Med snacks i skålarna slog vi oss ner för att se 1945-versionen. Båda versionerna är lika långa men men har bytt och spelat om flera scener. En stor skillnad i 45:an är ett längre parti i mitten av filmen där allt stannar upp och Bogart och poliserna pedagogiskt går igenom allt som har hänt i en scen fylld av exposition. Denna scen gjorde att handlingen klarnade rejält, men det känns bra att de klippte bort den då filmens mystik försvann till stor del med all denna övertydlighet.

Tyvärr visade det sig att jag hade missuppfattat det där med fler scener med lillasyster Carmen. Istället var det fler scener om henne och vad hon gjort som menades. Det var attans synd. Däremot hade Bogart och Bacall hunnit gå och gifta sig mellan tagningarna och Hawks valde att spela om flera scener dem emellan då han tyckte att Bacall var mer självsäker och naturlig i sitt skådespelande. Detta var också ett bra beslut.

Efter titten såg vi också på en kort dokumentär där en filmvetare gick igenom skillnaderna mellan versionerna vilket var mycket givande. Bacalls agent hade bland annat drivit på för att spela in nya scener med henne. Tydligen tyckte man att hennes insats i 45-versionen riskerade att krossa hennes karriär! Nja, jag vet inte om det var en så stor skillnad i  hennes insats, men de nya klippen var i alla fall bättre, om något. Bland annat tror jag att den lustiga scenen när hon kliar sig på knät inne i Bogarts kontor kommer från 46-tagningarna. Och det är ju en av filmens roligaste scener!

Jag gillade också hur Bacall ligger ner i framsätet båda gånger Bogart kör henne i sin bil:

Det var kul att se 45:an även om den inte var lika bra som den vanliga bioversionen från 46, speciellt då vi med hjälp av dokumentären fick se in bakom kulisserna.

Efter filmen lagades och avnjöts vegetarisk pasta med rödvin.

Resten av kvällen vigdes åt Hawks klassiska western Rio Bravo. Till skillnad från The big sleep som Carl sett en massa gånger hade han inte sett denna en endaste gång, och därför blev det en bra avrundning på vår lilla endagars Howard Hawks-festival.

Jag tyckte nog att The big sleep var snäppet bättre när jag såg den för andra gången, men den får fortfarande en trea av mig igen i vilket fall. Versionerna är inte dramatiskt skilda i kvalitet, men 46:an är ändå klart bättre. Carl var mer generös och ger filmen 4,5/5.

Rio Bravo är en favorit som jag numera har sett så många gånger att den inte överraskar mig längre. Fortfarande en femma dock. Carl verkade hyfsat road av filmen. det var svårt att avgöra under titten! Han ger den 3,5/5. Kan den kanske växa vid en omtitt?

Det var mycket trevligt att se dessa Hawks-klassikers med en annan filmnörd. Tack Carl för ett trevligt lördagshäng.

The Killers (1964)

"The killers" från 1964 är en re-make på filmen från 1946 och båda filmerna bygger på en novell av Hemmingway från 1927. Filmen följer två lönnmördares jakt på sanningen efter de slutfört uppdraget att skjuta en före detta racerförare. Då den olycklige inte gjorde något för att rädda sig blev lönnmördarna så förvånade att de börja luska vad som låg bakom detta ovanliga och oväntade agerande.

Filmen är en noir i grunden men i bjärta färger då den kommer från sextiotalet. Lee Marvin spelar en stenhård lönnmördare, Angie Dickinson spelar filmens femme fatale, Ronald Reagan syns i sin sista roll som gangsterboss och Nick Casavetes spelar den olycklige. Den något lite mindre käna Clu Gulager spelar den andre lönnmördaren. Han påminner oss om en ung och smal Val Kilmer.

Filmen är småputtrigt trivsam. Historien har flera lager och Charlie och Lee lär sig mer och mer om vad som hände genom att "intervjua" olika personer i Johnny Norths historia. Ibland behövs hot, ibland våld. Så strukturen på berättandet är det inget fel på. Det kan funka och här är det helt ok.

Skådespelarna gör bra ifrån sig men är på inget sätt spektakulärt. Karaktärerna är inget att jubla över heller. Helt ok men inte mer. Filmen är dock tyvärr inte speciellt spännande och kommer inte upp i nivå med riktigt bra filmer från sextiotalet.

Som helhet blev filmen "helt ok", en klockren tvåa i min bok.

Betyg: 2/5

The Third Man (1949)

Spoiler alert, spoilers beware!

Den tredje mannen är en av de filmer som man kanske borde skämmas att man inte sett om man ska kalla sig filmintresserad! När sedan Frans teasade om att den beskrev ett fruktansvärt brott blev jag nyfiken och med det den lilla sparken i rumpan som jag behövde för att ta mig an filmen. Frans nämnde den i den pågående säsongen av Shinypodden om Hitchcock. Det är relevant då denna film känns som att den lika gärna kunde vara en film från spänningsmästaren. Filmen bygger på en roman av Graham Greene och stilen påminner en hel del om min favorit John Le Carré också.

Detta är en film noir som lever på stämning och suspense. Holly Martins anländer till Wien just efter andra världskriget för besök hos sin vän Harry Lime. När han väl anlänt får han veta att Harry blivit dödad i en trafikolycka, överkörd av en lastbil. Holly låter sig inte övertygas, om vad är oklart, och börjar utreda mordet. det dyker upp en dödlig kvinna, några skumraskfigurer med dunkel bakgrund och en brittisk militärpolis och gentleman i ett.

Jag var inte speciellt imponerad av filmen under dess inledning, men den tog sig allt mer desto längre den pågick och mot slutet hade jag fått en stor respekt för den. Jag tror att det är en film som vinner på flera återtittar. Efter första titten lever den inte upp till ryktet som en av världens bästa filmer. Den tredje mannen måste kanske ses tre gånger?

Skådespeleriet är bra, med extra plus på Trevor Howard och Orson Welles. Jag var inte helt övertygad av Joseph Cotten i huvudrollen eller Alida Valli som femme fatale. Men i hennes fall kan det lika gärna varit manus fel. De försöker få henne mystisk och svårfångad. de lyckas men oklart om det lyckas på rätt sätt...

Jag är inte alltid observant på filmmusik. Men om den är extra bra lägger jag märke till den och den kan då höja filmer mycket. Motsatsen gäller också. I denna film spelas ledmotivet på ett stränginstrument om och om igen och den lilla trudelutten är kul. tyvärr jazzar artisten iväg med bisarra utsvävande crescendon under speciellt spännande scener och då stör musiken rejält istället. Ett sådant exempel sker efter 1:07:45 för de som vill kolla själv.

En liten detalj som var kul var när jag efter 44:45 plötsligt såg en kattsvans vaja bredvid Anna, som vid tillfället sitter i sin säng. Jag hade inte sett katten tidigare. senare i filmen har katten en liten men avgörande betydelse...

En annan liten kul detalj är att man ser hur irriterad prästen är vid Harry Limes andra begravning. Han kastar irriterat sand på kistan och marscherade bestämt iväg. Vid första begravningen var han mer engagerad...

Som avslutning måste jag rapportera om att Frans kommentar var fullständigt korret. Brottet som begåtts var vedervärdigt.

Jag ger Den tredje mannen tre män av fem möjliga.

Betyg: 3/5