måndag 23 juli 2012

The Darkest Hour (2011)


They can see us, but we can't see them.

Sommarklubben kan bjuda på positiva överraskningar också. Jag tog med The darkest hour på semesterresan. Trailern var lite inbjudande. Det verkade handla om något slags alien-attack mot Moskva. Coolers. Min syster med familj bor några år i Moskva och jag har varit på besök hos dem två gånger. Jag var nu lite nyfiken på att se hur de återskapat Moskva för denna film.

The darkest hour har Emile Hirsch (Into the wild), Olivia Thirlby (Juno) och vår svenske Joel Kinnaman i huvdrollerna. Inte väldens tyngsta cast, men helt ok. Kinnaman spelar en svensk entreprenör som blåser de två amerikanska datahackrarna på en affärsidé. Senare när aliens i form av osynliga elektromagnetiska mördarmaskiner anfallit Moskva slår sig de överlevande ihop. Kinnaman spelar ett regelrätt svin, men han får lite upprättelse innan slutet.

Vi i Filmspanarna hade tänk gå och se skräckisen Chernobyl diaries men det blev inte av. Denna film kan kanske vara något av kusin till Tjernobyl-filmen. Dess andra kusin skulle kunna vara Cloverfield. Efter den inledande kvarten då karaktärerna presenteras anfalls Moskva av konstiga aliens och de allra flesta människor stryker med. Resten av filmen är en katt och råtta lek på ödsliga gator i Moskva. Så om du gillar "efter apokalypsen"-filmer kan detta kanske vara något för dig.

Åter till Moskva. Jag vet inte om de spelat in hela, inget eller delar av filmen i Moskva, men jag tycker att de fått till miljöerna riktigt bra. Röda torget med det närbelägna köpcentret GUM är givetvis med, men även trådbussarna, Moskvafloden, byggställningar med nylonplast på och övrig arkitektur verkar vara otroligt realistiskt. Sen får vi se det vackra tunnelbanesystemet också.

Detta är inte världens bästa actionfilm, men den har något. Många sci-fi/action-filmer startar bra bara för att bli helt ologiska eller urballade. Även om det är en science fiction måste filmens logik hålla (den "världens" logik dvs). The darkest hour fallerar inte mot slutet, utan den är konsekvent. Inga nödlösningar, inga konstiga ologiska tricks. Därför tycker jag att den nästan får godkänt och kan rekommendera den till dem som vill se hjärndöd action med lite spänning. Dumb fun

En klart nöjsam film i Sommarklubben. Jag ger The darkest hour två Faradays burar av fem möjliga.

Betyg: 2/5

söndag 22 juli 2012

Unknown (2011)


I didn't forget everything. I remember how to kill you, asshole.

Raddan av underbara bara tvåor i Sommarklubben fortsätter. Här har vi en thriller med Liam Neeson. För några år sedan spelade han den arge fadern i action-filmen Taken. Den var ganska bra. Nu jagar och jagas Liam igen av onda män i en europeisk storstad, men denna gång är det Berlin som står för sponsorpengarna. Unknown är en film i samma anda som den gamla godingen Frantic med Harrison Ford från 80-talet, Bourne-filmerna och kanske lite av Long kiss goodnight.

Liam spelar Martin Harris en forskare inom biotech på väg till en konferens i Berlin. Med sig på resan har han sin sköna hustru Elizabeth (January Jones). Väl framme vid hotellet upptäcker Martin att en portfölj glömts på flygplatsen och han hastar iväg i en taxi för att hämta väskan. På väg tillbaka till flygplatsen råkar bilen dock ut för en olycka och han hamnar på sjukhus, i koma till och med. När han vaknar upp några dagar senare är allt förändrat. Ingen har sökt honom och åter på hotellet känner ingen igen honom. Hans fru Elizabeth och hennes man Martin Harris bor på hotellet. Någon har stulit Martins liv!? Vem är jag är det enda Martin kan säga innan han kastas ut från hotellet till den vinterkalla Berlinska natten.  

Vad kan man säga om Liam? Visst, han är en torrboll. Harrison Ford gjorde "jagad stressad kostymnisse" bättre i Frantic, det är helt klart. Men Liam har något annat. En ilska och styrka som lurar under ytan. Man har inga problem att köpa att han kan vara en ond man, en våldsman. Unknown blir lite spännande ett tag, men den är långt från de bättre filmerna i genren. Filmens två kvinnliga parter är mycket bleka, nästintill osynliga. January Jones spelar Elizabeth och Diane Kruger (Helena från Troy) spelar den bosniska invandraren som hjälper Martin.

Filmens överlägset mest intressanta karaktär och skådespelare är Bruno Ganz (Hitler i Der Undergang) som spelar den före detta stasi-agenten Ernst Jürgen. Han var cool och jag skulle gärna sett en film där Martin Harris och Ernst Jürgen fått lite mer tid tillsammans, fler scener helt enkelt.

Unknown är en lite småputtrig thriller. En perfekt film i Sommarklubben, och ja, du har redan gissat det, jag ger Unknown två borttappade pass av fem möjliga.

Betyg: 2/5

lördag 21 juli 2012

Cowboys & Aliens (2011)


Demons took your gold.

Director Jon Favreau, Producer Ron Howard och Executive Producer Steven Spielberg. Wow. Now we're talking.

Jag visste inte mycket om denna film när jag la mig till rätta i sängen i stugan och slog på ännu en film i Sommarklubben. Tänk er Tompas War of the worlds fast den utspelas i vilda västern och med trästubbarna Daniel Craig och Harrison Ford i huvudrollerna. Vi får då en lagom spännande, lagom underhållande och lagom meningslös actionfilm med cowbojsare och  indianer, och aliens.

Alla de vanliga delarna i en klassisk western är med. Den trygge sheriffen som fångar in den efterlyste, fåordige hjälten. Den arge rika ranchägaren med den odugliga sonen som skapar oreda i staden. Den vackra frun och hennes mesige man, som senare visar sig kunna skjuta rakt i alla fall. Den lille pojken som inte har en far och ser upp till en ny fadersgestalt.

Och det mysiga och fina samarbetet mellan de vita och indianerna. Men vänta nu, det brukar man inte se i klassiska westerns...

Nej, precis. Detta är inte en vanlig western. Det är en ovanlig western. Om filmen tillför något vettigt till genren kan jag inte säga. Men om man gillar westerns och kan tänka sig att acceptera lite demons (aliens), då kan detta vara en film för dig.

Daniel Craig är tystlåten och butter, men han är sannerligen ingen John Wayne. Harrison Ford gör säkert sitt bästa, men när han är vresig och arg i filmens inledning har jag väldigt svårt att tro honom. Han är en snäll gammal gubbe, ju. Den olidligt äcklige Paul Dano spelar den odräglige sonen helt perfekt. Keith Carradine spelar den trygge sheriffen och favoriten Sam Rockwell spelar den lite mesige "Doc".

Sommarklubben fortsätter att överraska. Jag hade inte sett marknadsföringen på denna film, men bara av namnet trodde jag att jag skulle få se en actionkomedi mer lik Will Smith's Wild wild West. Men ingen komedi, ack nej. Snustorr. Ganska spännande ett tag.

Jag ger Cowboys & Aliens två guldtörstande demoner av fem möjliga.

Betyg: 2/5 

fredag 20 juli 2012

Young Adult (2011)


Sometimes in order to heal, a few people have to get hurt.

En av de största positiva överraskningarna i filmens värld de senaste fem åren är nog regissören Jason Reitmans film Juno. Den bygger på ett mycket underfundigt manus av Diablo Cody. Reitman har också gjort favoritfilmerna Thank you for smoking och Up in the air.

Young adult skulle kunna vara Diablo Codys första och mest sanna manuskript. Antagligen skulle denna film inte fått klartecken om inte Reitman-Cody gjort en sådan succé med Juno. Jag skulle kunna tänka mig att Young adult är mer eller mindre självbiografisk. Den har den auran.

Charlize Theron spelar Mavis Gary som livnär sig som spökförfattare till en romanserie som vänder sig till segmentet unga vuxna (young adults). Hon drabbas av en fullfjättrad livskris när hon får höra att hennes före detta pojkvän från high school ska bli far. Hon tar sin lilla bil och åker hem till den lilla håla hon en gång växte upp i för att... jag vadå, vad tänkte Mavis skulle hända egentligen??

Charlize Theron är extremt bra i denna roll. Extremt bra. Hennes tolkning av den söndriga Mavis motiverar frågan om hon tillhör det yttersta toppskiktet av vår tids skådespelerskor? Hon bär denna film på sina späda axlar i alla fall.

Detta är en svart dramakomedi som liknar Thank you for smoking och Up in the air lite grand. De har alla tre en liknande blandning av drama och komedi. Young adult har dock mycket, mycket mer svärta. Än en gång blev jag överraskad av en film från Sommarklubben. Denna gång i positiv riktning. Jag trodde detta skulle vara en lättsam komedi, varför vet jag inte, men den är något annat. Ett väsen, en svart klibbig klump i magen, en bultande smärta bakom vänstra ögat.

Ibland kan man bli glad av att se djupt olyckliga människor på film!

Jag ger Young adult fyra uppvaknanden av fem möjliga.

Betyg: 4/5

onsdag 18 juli 2012

Friends With Benefits (2011)


Bläh!

Detta är ännu en film som jag inte förstår mig på. Grundstenarna för något speciellt finns där, men de lyckas fumbla bollen. De kunde ha scorat stort, men istället blev det stolpe ut.

Den bedårande Mila Kunis spelar Jamie en framgångsrik head hunter i New York. Justin Timberlake spelar Dylan en framgångsrik art director från Los Angeles. De två möts då Dylan är en kandidat till ett jobb som Jamie hanterar. Båda har nyligen blivit dumpade och bestämt sig för att inte försätta sig i något smärtsamt förhållande på ett tag. Men ack, detta är en romantisk komedi så vi förstår ju alla varthän det barkar. Men först ska de unga tu ha lite kompis-sex, bli förtjusta i varandra, bryta upp för att sedan i det sokcersöta slutet bli ihop igen.

Filmen har resurser med inte mindre än tre fantastiska birollskaraktärer. Vi har independent-dottningen Patricia Clakson som Jamies hippie-mamma, Ricchard Jenkins från filmer som The cabin in the woods och Let me in i rollen Dylans alzheimersjuke far och så Woody Harrelson som en hysteriskt rolig homosexuell sportredaktör.

Men filmen fokusera med stor intresse på de två huvudrollerna. Justin Timberlake gör sin roll helt ok. Han är faktiskt adekvat i rollen som Dylan. En pretty boy, som hjälper till att ställa in fokus på den fantastiskt vackra Mila Kunis. Man har försökt att göra henne till en typisk manic pixie dream girl, men i denna film blir hon bara stressig. Hon pratar för fort, hon gör för många hysteriska saker, hon hastar igenom hela filmen. Det känns påklistrat, inte naturligt så långt ögat når. Attans, det kunde blivit en ny favorit, men bläh.

Filmens höjdpunkt är faktiskt den underbara Milas lustiga sätt att säga bläh. Jag kan inte göra hennes uttryck rättvisa i text, och jag vet inte om det är skrivet i manus eller om det är hennes egen tolkning av karaktären. Jag skulle tro att det är det senare och det är charmigt och lustigt. Ett så enkelt litet uttryck fick mig att se glimtar av en mycket bättre karaktär. Om de bara låtit Jamie och Dylan luftas lite så att de och deras relation kunde utvecklats bättre, som ett vin på dekantering!

Som film i Sommarklubben var detta en "perfekt" film. Ungefär så dålig som jag trodde, vilket var synd. Jag hoppas ju alltid att jag ska finna de gömda och glömda juvelerna i högen av filmer i klubben. Men sökandet går vidare.

Jag måste erkänna att inledningsscenen är briljant. Mycket underhållande, fast det verkar först som att det är världens sämst skriva scen...

Jag ger Friends with benefits två nakna rumpor av fem möjliga.

Betyg: 2/5 

tisdag 17 juli 2012

Cedar Rapids (2011)


There's a separation between religion and insurance. It's in the constitution.

Tråkiga jobb = tråkiga människor? Vardagliga, lugna och ospektakulära jobb kanske lockar tråkiga och ospännande människor, men är det alltid så? I filmen Cedar Rapids får vi följa Tim Lippe (Ed Helms) en vardaglig försäkringssäljare på hans första resa till branschens årliga konferens i Cedar Rapids, Iowa. Det visar sig snart att under ytan bland de välkammade kostymnissarna finns en och annan ulv i fårakläder. Detta är en väldigt trevlig liten dramakomedi i american independent-anda.

Huvudrollerna bärs upp av Ed Helms, känd från The Hangover-filmerna, och den som alltid bufflige men godhjärtade John C Reilly i rollen som Dean Ziegler.

Tim Lippe's kollega och stora stjärna har hastigt avlidit och Tim ska för första gången få representera firman på den årliga konferensen. Tim är den perfekta säljaren. Skjorta med pull-over, välartad frisyr, inga tauteringar, väldigt mesig. Men trygg. Han har i själva verket inte vuxit upp helt. Filmen är en coming-of-age av en medelålders man.

Framme på konferensen utsätts Tim för sprit, knark, prostituerade, mutor, fusk och kollegor som har utomäktenskapligt sex. Det är ingen slump att filmmakarna valt försäkringsbranschen i denna film. För att kunna sälja försäkringar måste du vara en lugn och sansad, tråkig, medborgare som går i kyrkan varje söndag och som inte håller på med något fuffens. Tim lever sitt liv som han lärt, vad han inte fattar är att allt är en fasad och bakom denna fasad är det djungelns lag som gäller.

Ed Helms spelar i denna film rollen som töntarnas tönt. Den påminner en hel del om Steve Carells roll i The 40 year old virgin. Cedar Rapids är dock inte en lika renodlad komedi. Egentligen kan man undra varför Carell inte fick rollen, men antingen är han trött på att återupprepa sig eller så är Hollywood trött på det. Helms gör ett gediget jobb, även om han blir överspelad av John C Reilly. Där har vi ett fullblodsproffs och perfekt skådespelare för filmer som denna. Anne Heche gör ett oväntat inhopp som den roliga och underbara rödhåriga kollegan Joan Ostrowski-Fox som vill ha lite kul på konferensen. "What happens in Cedar Rapids, stay in Cedar Rapids."

Josh Larsen, en av killarna i podcasten Filmspotting, rankade Cedar Rapids som en av 2011 års bästa filmer. Jag ser vad han kommer från. Detta är en varm dramakomedi som är mycket underhållande trots sin lågmäldhet. Jag skulle väl inte säga att jag har fått i mig en massa livssanningar i och med denna film, men den har helt klart ett budskap. Och om man är svag för den typen av filmer kan man nog gilla denna skarpt.

Jag kan ge Cedar Rapids en mild rekommendation och jag ger den tre Two Diamonds Awards av fem möjliga.

Betyg: 3/5 

måndag 16 juli 2012

The Hangover Part II (2011)


All I wanted was a bachelor brunch.

Den film jag hade allra lägst förväntningar på inför Sommarklubben var The hangover part II. Jag hade hört mycket elakt om denna film. Den första Hangover var sådär, en bra första hälft som senare ballade ur och fick orimligt höga betyg lite här och där. Regissören Todd Philips är jag dock lite svag för efter hans tidigare komedier Old school och Road trip. Killarna från den första Hangover är nu på svensexa i Thailand och jag tänkte att det kunde vara kul att se vilket spektakel de ställer till med i Bangkok...

Filmen är obegripligt dålig. Jag skrattade max en gång. Det var mot slutet men jag har redan glömt vad det var jag fnissade till om. Redan i början av filmen känns karaktären Alan, spelad av Zack Galifianakis, helt fel. Han är inte rolig och inte något annat heller. De borde antingen gjort honom mindre vrickad eller helt spritt språngande galen. Nu försöker de sig på en balansgång däremellan som inte funkar för fem öre.

Även en rundkindad Mr. Chow, spelad av Ken Jeong, är menlös och allt annat än rolig. Se hellre den underskattade komedin Role Models om du vill se något roligt med honom. I en mindre biroll har de med Frasses favoritskådis Paul Giamatti. Själv kan jag inte med karl och han gör mig inte mindre obekväm med honom i denna film.

Detta är en forcerad och högljudd komedi helt utan hjärta eller tanke. Manus är under all kritik och filmen är inte rolig. Sämre betyg kan inte en komedi få. Undvik!

Jag ger The hangover part II ett avskuret finger av fem möjliga.

Betyg: 1/5

söndag 15 juli 2012

The Big Year (2011)


Are you doing a Big Year? No.

Sommarklubben! Steffo borta på Flmr kör just nu Sommarklubben. Han tittar på gamla godingar. Direkt när jag såg benämningen "Sommarklubben" visste jag att det passar till mina sommarfilmer också. Själv tar jag med mig nyare filmer som jag av olika anledningar inte sett än på semesterresan. Det är filmer som är så förväntat jaha-iga att de kan passa att ses på en ipad i sommarstugan. Det kan vara komedier eller actionfilmer som jag känner att det kan vara ok att inte se på stor skärm. Filmer som jag misstror lite. Nåväl, även om jag har en annan definition av begreppet "Sommarklubben" än vad Steffo har, så kör jag nu igång min egen "Sommarklubben".

Första filmen ut är komedin (?) The big year. Komedi skriver jag då huvudrollerna är besatta av Jack Black, Steve Martin och Owen Wilson. Något av ett dream team inom komedi (speciellt om man är en Hollywood-mogul). Det lustiga med denna komedi är dock att den inte är en komedi. Detta är en tämligen seriös drama, med några humoristiska scener. Det är också en film som bygger på en bok och det är en BOATS-film (bygger på en sann historia).

Filmen handlar om det spännande ämnet fågelskådning. Jag har faktiskt en gång provat på seriöst fågelskåderi med min svåger Calle, en fågelskådare av stora mått. Jag har gått upp i natten och åkt ut till en sjö och suttit i ett fågelskådartorn. Som alltid är det roligare att vara med och testa hobbies med folk som är kunniga och entusiastiska. Dessutom var morgonkaffet till soluppgången spektakulärt gott.

Jack Black spelar Brad Harris, en uttråkad datatekniker som gör ett seriöst försök att slå rekordet i antal fågelarter som en fågelskådare sett under ett kalenderår inom USA's gränser. Owen Wilson's Kenny Bostick innehar rekordet med 732. Att försöka sig på rekordet kallas tydligen i dessa kretsar "a Big Year". Steve Martin spelar Stu Preissler en framgångsrik affärsman som pensionerar sig för att själv köra ett "Big Year". Bostick gör dock allt för att få behålla rekordet, eller slå sitt gamla rekord...

Självklart handlar filmen om mer än fågelskådning, även om nästan varje scen i hela filmen utspelas under fågelskådning, eller färden till fågelskådning, eller resan hem från fågelskådning... Ja, ni förstår. Under ytan handlar filmen om vad som är viktigt i livet, om förhållanden, brustna äktenskap och nya relationer. Om vänskap och tävlingsinstinkt. Om att få bli ihågkommen för något.

Fripp Funderar: hur tänkte de när de diskuterade denna film? Låt oss göra en film av denna ganska seriösa bok om tre killar som spenderar ett helt år att jaga fåglar över den nordamerikanska kontinenten. Låt oss sedan ta in Jack Black, Owen Wilson och Steve Martin. Och låt oss sedan inte göra en komedi. Men låt oss göra en trailer och poster som gör att biopubliken tror att det är en komedi...

Ok, jag blev lite besviken på att detta inte var roligare. Samtidigt är det ett ganska bra, gullig och intressant drama som är väldigt snäll (familjefilm!). Själv behöver jag lite mer för att ryckas med, men som en film i "Sommarklubben" var den helt ok.

Jag ger The big year två snowy owls av fem möjliga.

Betyg: 2/5

fredag 13 juli 2012

The Raid: Redemption (2011)


Go to work and have a fun.

Jag blev inspirerad av en revy hos Filmitch som i sin tur blivit peppad av en revy hos Movies - Noir. Filmen ifråga är den indonesiska filme The Raid: Redemption. Här har vi en renodlad actionrulle från Asien med en regissör från The Wales. Att filmen rullade på filmfesten i vintras förvånar mig föga. Jag missade den då, men efter två högt ärade filmbloggares texter fann jag för gott att se denna film.

Filmen inleds med en "lång" sekvens där filmens hjälte, en ung kadett i den lokala polisstyrkan, gör sig i ordning inför dagens jobb. Han kysser sin gravida fru ömt farväl. Denna scen tar mindre än tre minuter. Sedan befinner vi oss i minibussen på väg mot tillslaget mot en knarkkung, beordrade av någon högt uppsatt polis. Knarkkungen huserar sedan länge i ett nedgånget hyreshus på ett 30-tal våningar. Polisstyrkan på ett tjugotal hjälm- och svartklädda poliser har inga problem att ta sig in i byggnaden, men efter ett tag, när de kommit upp så många våningar att det inte är så lätt att ta sig ner igen får de möta ett motstånd som de inte förväntat sig. Action utan slut. Action med gevär, pistol, kniv, machete, och au naturelle.

Filmen är en ren adrenalinkick. Den är riktigt bra gjord. Men man bör nog gilla "kung fu"-filmer för att helt tända på en film som denna och gilla den än mer än jag. Det är inte alltid så realistiskt, och då tänker jag inte bara på att våra hjältar tål i princip hur många slag eller sparkar mot sina huvuden som helst, jag tänker mer på att man ser att träffarna inte träffar, de boxas i luften så att säga. Det blir liksom inte så spännande eftersom realismen försvinner, men det är ändå lite coolt.

Fripp Funderar: en lustig sak som jag funderade över var att manus i princip är en kopia av James Cameron's Aliens. Ett gäng tuffa soldater, ett enkelt uppdrag som egentligen är ett omöjligt uppdrag, en slimig "förrädare" med en annan agenda, några hjältar. Soldatern tar sig in, fajt, mayhem, några få överlevande som kämpar med våld och list för att överleva... Frågan är om detta var en rip-off, en homage eller om "actionfilmen" som genre har blivit så förutsägbar att filmerna börjar gå in i varandra?

Jag hade i alla fall mycket nöje under visningen och det är alltid något. Jag ger The Raid: Redemption tre karatesparkar av fem möjliga.

Betyg: 3/5  

Här finner du kollegornas ord om filmen: Filmitch och Movies - Noir.

tisdag 10 juli 2012

Filmspanarna Tema #1: Guilty pleasure



På senaste mötet med Filmspanarna bestämdes det att vi skulle dra ihop till ett bloggtema med gemensam postning den 10:e juli. Temat för blogginläggen skulle vara "Guilty pleasures". Jag tackade glatt ja till utmaningen, men ack, jag visste inte vad jag gav mig in på. Detta visade sig inte vara så lätt som jag först trodde.

Först måste man lista ut vad som menas med "gulity pleasures". Det första ordet "guilty" tolkar jag som att jag ska skämmas för mitt filmval. Men skämmas inför vem eller vilka? Är det inför mina närmaste kompisar? Njae, de har ofta väldigt liknande filmsmak och jag har dessutom väldigt få kompisar som man behöver skämmas inför. Är det kanske att skämmas inför någon allmän vedertagen "sanning" där ute? Det är ingen idé att blanda in imdb's populistiska medelbetyg. Jag sökte och fann till slut att RottenTomatoes var stället att få hjälp på. De har en siffra som visar andelen av filmkritiker som varit övervägande positiva till en film. Det borde passa bra in i detta läge. Jag valde alltså att relatera min eventuella skämmighet mot en stor samling av mer eller mindre tokiga filmkritikers.

Det andra ordet "pleasures" tolkar jag rätt och slätt att det ska handla om filmer som jag njuter av, som jag älskar att se om eller som jag mår bra av. Det är inte kvalitetsstämpeln jag vill åt, det är den simpla men underskattade njutningen. För mig betyder detta att filmen antagligen är en komedi, men det kan också vara en äventyrsfilm eller en skön actionkomedi.

Jag rannsakade sedan mitt sinne och började lista potentiella "guilty pleasure"-filmer. Det blev en ganska lång lista filmer... Jag valde ut drygt 20 titlar från listan. Sedan kollade jag vilken "approval rating" de har på Rotten Tomatoes.

Till min förvåning och besvikelse hade en hel del av mina potentiella "guilty pleasures" en hög approval rating på RottenTomatoes, dvs >60%
The princess bride (96%)
Midnight run (96%)
L.A. story (94%)
Dirty rotten scoundrels / Rivierans guldgossar (88%)
Sixteen candles (85%)
My cousin Vinny (85%)
Stakeout (83%)
Fletch (75%)
The fifth element (73%)
The Thomas Crown affair (1999) (67%)
Point break (67%)
Wild things (64%)
Desperado (62%)
Starship troopers (62%)

Andra filmer med mellanbetyg (50-59%);
Weird science (58%)
Three amigos (56%)
The mummy (55%)
Con air (55%)
American wedding (55%)

Det återstod bara fem filmer med approval rating under 50%. Nu började det närma sig.

Weekend at Bernies (48%)
Eurotrip (46%)
You don't mess with the Zohan (37%)
America's sweethearts (31%)
Valentine's day (18%)

Jag gillar alla filmerna i hela listan. Jag ser gärna om dem alla, men vilken ska jag välja som min största "guilty pleasure"? Om jag ska vara helt ärlig skäms jag inte alls över någon av filmerna. Det kan kanske vara svårt att förklara varför Valentine's day är så mycket bättre än Love actually för mina kompisar i Filmspanarna, men skämmas? Icke. Jag skulle skämmas om jag gillade There will be blood, Avatar eller, ve och fasa, om jag vaknade upp en dag och älskade Dansar med vargar! Det vore en guilty "guilty pleasure" det!

Men nu! Jag har det! Om jag ska välja en enda "guilty pleasure" måste det bli... Självklart! Vänta det ringer på dörren... Kommer snart tillbaka...

Om du inte nöjer dig med mitt val och vill veta vad de andra filmbloggarna från Filmspanarna har för några "guilty pleasures" kan du kolla här:
Fiffis Filmtajm
Har du inte sett den?
The Velvet Café
Jojjenito - om film
ExceptFear
Rörliga bilder och tryckta ord
Deny Everything
Allvarligt talat
Flickorna
Flmr Filmblogg
Svart Noir
Syndare i Filmparadiset

Länklista för detta Filmspanar-inlägg.

fredag 6 juli 2012

Rushmore (1998)



Max Fischer: My top schools where I want to apply to are Oxford and the Sorbonne. My safety's Harvard. 

I min genomgång av Wes Andersons filmer har jag nu kommit till hans andra film Rushmore från 1998. Manus är skrivet av Wes Anderson och Owen Wilson.

Denna film är 100% känsla. Känslan i filmen är allt. Och det är en skön känsla. Men det betyder inte att den 18-årige Jason Schwartzman i sin debutfilm inte gjorde ett imponerande jobb som den pompöse 15-årige Max Fischer som i alla givna ögonblick överskattar sig själv. Det betyder inte heller att den 48-årige Bill Murray i sin första film med Wes inte gör den kanske första seriösa men samtidigt roliga rollen i sin karriär som den stenrike Herman Blume med det förvirrade kärlekslivet. Bill Murray skulle senare i sin karriär briljera i denna typ av dramatiska roller som bygger på svart humor mer än gapflabbshumor, så som i Lost in translation, Broken flowers och alla andra Wes Anderson-filmer. Och det betyder heller inte att den 30-åriga Olivia Williams inte gjorde ett ljuvligt porträtt av Rosemary Cross, den unga lärarinnan som Max Fischer och Herman Blume konkurrerar om.

Filmen gav mig en känsla, en skön känsla. Jag gillar den känslan. Det är universitetsmiljö-känslan jag tänker på. Filmen utspelas i skolmiljö, där Wes Anderson-liknande akademiker går omkring i sina manchesterkavajer med läderlappar på armbågarna. Jag är förtvivlat svag för filmer i denna miljö. Det är kanske på grund av en nostalgisk längtan tillbaka till Uppsala? Eller så skapades detta sug av den känslan som så starkt förmedlades i Donna Tartt's bok The secret history (sv. Den hemliga historien) från 1992. Det är för övrigt en bok som jag skulle vilja se filmatiserad. Med ett gäng unga karismatiska och okända skådespelare skulle man kunna skapa en nervig och dramatisk thriller med mycket svärta. Jag skulle gå och se den.

Wes Andersons andra film är ett stort steg framåt. Rushmore har en obeskrivbar handling men den är ändock enkel nog. Filmen bygger på några starka karaktärer, en mycket medvetet vald scenografi och foto samt ett grymt bra soundtrack. Låtarna är mer eller mindre perfekt valda för filmen och det är en typ av indie-musik som jag gillar.

Max Fischer: Maybe I'm spending too much of my time starting up clubs and putting on plays. I should probably be trying harder to score chicks. 

I slutändan må Max Fischer ha något för höga tankar om sig själv, men som vi ser i slutet av filmen är han mycket lyckad som författare och regissör av teaterpjäser.  Är detta måhända en spegling av Wes Anderson själv? Är detta Wes mest personliga film? Är Wes Max?

Herman Blume: What's the secret, Max? 
Max Fischer: The secret? 
Herman Blume: Yeah, you seem to have it pretty figured out. 
Max Fischer: The secret, I don't know... I guess you've just gotta find something you love to do and then... do it for the rest of your life. 

Jag ger Rushmore fyra röda hattar av fem möjliga.

Betyg: 4/5



Max Fischer: I saved Latin. What did you ever do? 



onsdag 4 juli 2012

The Fall (2006)


Don't kill him!

Vem är regissören Tarsem Singh? Jag hade ingen aning tills jag såg hans film The Fall i helgen som gick. Nu är jag mycket intresserad av att se mer av Tarsem. Han har bland andra gjort The Cell med Jennifer Lopez och Immortals från förra året.

The Fall är en otroligt vacker film och den påminner mig om flera andra filmer. Det är som en blandning av The Princess bride, Eternal sunshine of the spotless mind, Hero och Pan's Labyrinth! Wosh, vilken blandning!

Filmen utspelas under tidigt 1900-tal. Den femåriga rumänska flickan Alexandria, fantastiskt spelad av Catinca Untaru, ligger på sjukhus då hon ramlat under apelsinplockning och brutit armen. På samma sjukhus ligger stuntmannen Roy med bruten rygg och krossat hjärta. Alexandria blir kompis med Roy och hon besöker honom varje dag. Han börjar berätta en fantastisk historia om kärlek, svek och hämnd.

Filmen påminner om The princess bride då vi hoppar mellan sjuksängen och den fantasifulla historien, men The Fall är inte en renodlad komedi. Den påminner om Pan's labyrinth eftersom Alexandria på ett sätt flyr in i fantasins värld från en hård verklighet, men den är inte lika hård som Pan. The Fall är färgsprakande och de har funnit sensationellt häftiga miljöer som filmen är inspelad i, likt den japanska filmen Hero från 2002. Till sist påminner The Fall mig om Eternal shunshine of the spotless mind då jag som åskådare kastas mellan vad som är verkligt och vad som sker inne i huvudet på huvudpersonerna, båda filmerna har ungefär samma "aura" runt sig i mitt huvud.

The Fall är en oerhört underhållande äventyrsfilm och samtidigt är dess enkla plot en ljuvlig och dramatisk kärlekshistoria. Ni som gilla att se duktiga barnskådespelare (blink, blink Fiffi) måste kolla in denna ty Catinca Untaru är mycket bra. Den manliga huvudrollen spelas av den för mig okända Lee Pace.

Lilla Alexandria har en besvärjelse som hon säger när hon blir rädd. Den ska jag ta med mig vidare i livet...
Googly, googly, googly, go away.

Jag ger The Fall fem magnifika scener av fem möjliga.

Betyg: 5/5

Charles Darwin

Otta Benga

Nurse Evelyn

Bröllopet

Brodern

The Red Bandit och Alexandria

Den oändliga labyrinten

The Mystic

The Indian

måndag 2 juli 2012

Top 10 films of 2006


Först och främst, låt mig säga, detta är inte ett starkt filmår. Jag har svårt att utse min favoritfilm helt enkelt. Mina topplistor är ju mer listor av mina favoritfilmer än listor av bästa filmerna enligt populasen, eller rent "filmtekniskt". Med det vill jag säga att en film som till och med fått en femma av mig inte automatiskt kommer hamna i toppen på en årslista. Jag måste känna värme och "Henkeness" om filmen i fråga. Efter denna lilla deklaration, låt oss titta på filmåret 2006. Jag såg endast sex filmer på filmfestivalen (minsta antalet hittills), vilket kanske kan förklara varför jag inte utsattes för så många annorlunda och oväntade filmer detta år. En annan anledning kan ha varit mycket jobb och lite film - ett ruttet år helt enkelt. Nu till listan. Som vanligt börjar jag med plats tio och räknar ner, som alla normala människor gör! (Blink, blink Jessica och Movies - Noir...)


10. Apocalypto (Gibson)

En film om en kille som springer fort fort genom skogen. Den store Frasse gillar den och visade den för mig.





9. Das leben der anderen (Henckel von Donnersmarck)

En film om en kille som i hemlighet lyssnar på en annan kille. Min kompis Sir Per gillar den och visade den för mig.





8. The prestige (Nolan)

Nolan vinner kampen om årets bästa film om trollkarlar. En film om en kille som får en andra chans, och en tredje, och en fjärde...





7. Little miss Sunshine (Dayton & Faris)

Årets skönaste American Independent. Steve Carell är jättebra och sista scenerna i filmen är suveräna. En film om en familj som springer för att komma ikapp sin bil.





6. Stranger than fiction (Forster)

Årets mest underskattade film. Så kanske även på denna lista. En film om en kille som finner en tjej, trots att hans liv styrs av en författarinna som skriver en bok.





5. Pan's labyrinth (del Toro)

En stark och bra film, men inte en personlig favorit ändå. En film om en tjej som hellre kryper in i ett träd.





4. The Fountain (Aronofsky)

Darren Aronofsky's magiska film om kärlek så stark att den övervinner både tid och rum. Rachel Weisz är aldrig fel. En film om en man som reser ut i rymden i en bubbla med ett stort träd.





3. Children of men (Cuarón)

En mörk dystopi. I en nära framtid kan människan inte få barn längre. Väldens yngsta människa blir både världsberömd och ett jagat villebråd. Clive Owen kämpar för att rädda den som kan rädda jorden. En film om en man som söker Tomorrow.





2. Casino Royale (Campbell)

Bond hade blivit trött och irrelevant. Då kom Bourne och visade vägen. Casino Royale är också filmen som räddade mig i Saigon. En film om en man som känner för mycket.





1. The fall (Singh)

Otroligt vacker. Enkel plot. Sorgligt drama. Fantastisk berättarglädje. Härlig film. Googly, googly, googly, go away!



Några andra filmer som jag beaktade av en eller annan anledning, men som inte slog sig in på listan var:
  • The departed (var väl ganska bra egentligen, men jag undrar om denna re-make ens behövs)
  • Clerks II (Kevin Smith gör en sällan besviken men denna grep inte tag i mig så mycket som jag hoppats)
  • Mission: Impossible III (den hittills bästa MI - action utan slut)
  • 300 (för dess stil och coola muskulösa bringor)


Som vanligt ser jag gärna att ni skriver in era topp-10 listor för året och tipsar om bra filmer. Några titlar som jag antar kan komma upp på era listor kan vara filmer som; United 93, Blood diamond, Day watch, The good shepherd och The science of sleep.




2006 års största besvikelse: Southland tales
Två filmer kämpade om denna titel. Jag var otroligt besviken på The Da Vinci code, men var det verkligen en besvikelse? Det var en överskattad bok, och en dålig film. Största besvikelsen blir istället Richard Kelly's andra film, uppföljaren till Donnie Darko. Southland tales var en rejält stor besvikelse, nästan majestätisk i sitt misslyckande.



2006 års sämsta film: Click
Från detta år finns det två filmer som jag börjat se två gånger men inte orkat ta mig igenom på grund av deras uselhet. De är Adam Sandlers familjekomedi Click och Pixar's familjekomedi Cars. Jag har bara försökt se Cars i dåliga miljöer (på långa flygresor) så jag ger den filmen en benefit of a doubt. Adam Sandler har gjort en del roliga och bra saker på senare år. Click är inte bland dem.