fredag 26 februari 2021

Re-Watch: Monsters, Inc. (2001)

 

Det var mycket länge sedan jag såg "Monsters, Inc." och jag har inte skrivit om den på bloggen tidigare. Nu såg jag om den för att nästa vecka se uppföljaren "Monsters Univeristy".

Jag gillade filmen mycket vid första titten men jag kom bara ihåg två scener när jag nu satt mig ner igen, dels den när Boo sitter på ryggen på Sulley och allmän panik uppstår, dels den när Sulley, Mike och Boo åker "berg och dalbana" med dörrarna när de försöker ta sig till Boos dörr.

Ok, men nu kommer jag ihåg mycket mer. Ja, jag såg ju filmen igår kväll så lite konstigt vore det annars. Detta är en supercharmig film. Inte lika djup som de bästa "Toy Story"-filmerna kanske men klart sevärd. Det är tydligt att Pixars filmer varierar ganska friskt i vilka grupper de vänder sig till. Alla filmerna funkar för en ung publik, men endast vissa funkar bra för en vuxnare publik. "Monsters, Inc." är en helgjuten familjefilm uti tåspetsarna. 

Filmens törsta styrka är castingen av Billy Crystal som den nervöse och fåfänga Mike och John Goodman som den mjuka stora björnen Sulley. Jag gillar också Steve Buscemi som den elake Randall och den underbara Jennifer Tilly som den giftiga månghövdade och giftaslystna Celia. Animerade filmer växer ofta när man känner igen skådespelaren som ger rösten och när det är som bäst blandas den animerade karaktärens personlighet med den från röstskådespelaren. Detta funkar helt suveränt med Billy Crystals Mike.

En annan uppenbart viktig komponent i Pixar-filmerna är vem av gänget som är huvudansvarig regissör. Här är det Pete Docter vilken mycket väl kan vara min favorit från Pixar. Han har gjort denna, "Up", "Inside out" och "Sould". De två jag sett hittills, denna och "Inside out" är bland det bästa från Pixar och de övriga två har fått bra kritik och de ska ses under detta bloggprojekt.

Pete nämnde en intressant detalj där hans avgörande beslut hade potentiellt stor betydelse. I en "round table discussion" med flera av filmskaparna pratade Pete om allra sista scenen när Sulley tittar in i Boos sovrum och hon säger "Kitty?". En majoritet ur testpubliken ansåg att man skulle få se Sulley återförenas med Boo i den scenen, men Pete kände i hjärtat att det aldrig skulle kunna leva upp till de "bilder" publiken hade i sina huvuden. Han beslutade att avsluta som det nu är och jag hyllar det valet. Jag tycker slutet är helt fantastiskt.

En annan intressant synpunkt som kom upp i diskussionen var det faktum att filmen kom ut mindre än två månader efter terrorattackerna den elfte september (9/11). De var lite undrande över hur en film om monster och mardrömmar skulle tas emot men det visade sig att detta var en helt rätt film i tiden. Familjer kunde ta med sina barn på bio och se denna varma och mysiga film, trots att den handlade om moster. En annan typ av monster än de som finns i den verkliga världen dock...

Betyg: 4/5

Pixar-bloggprojektgeneralen Jojjenito har sett filmen för första gången. Kan detta ha varit för sentimentalt för hans tyckande tro?



onsdag 24 februari 2021

The Expanse - Season 5 (2020-2021)

 

Det är samma sak varje gång jag börjar kolla på en ny säsong av The Expanse. Man fattar ingenting! Denna gång var det säsong 5 och det frustrerande är att jag kom väl ihåg vad som hände i slutet av säsong 4. Men de startar nya trådar och blandar dem med trådar från tidigare. Detta är en återkommande känsla så det var inte ett undantag. Men tämligen snart är man inne i säsongen och då är det inga problem längre.

Jag börjar nu knyta an till vissa av huvudpersonerna tämligen mycket och nöjet av säsongen steg konstant under de tio entimmesavsnitten. 

När jag inledde tittandet trodde jag att detta var den sista säsongen. Serien går numera på Amazon Prime och har en medelhög budget. Det är klart att med alla saker de har på gång måste vissa serier ge vika för de riktiga giganterna. Men framåt avsnitt åtta insåg jag att detta knappast kunde vara sista säsongen. Och mycket riktigt, säsong sex kommer "down the road". Men efter det blir det åtminstone en paus. Serien baseras på en bokserie som består av nio böcker. TV-serien följer tydligen en bok per säsong ganska väl och mellan den sjätte och sjunde boken hoppar handlingen fram ett trettiotal år. Det ska bli intressant at se hur Amazon tar sig an den utmaningen. Avslutar de serien efter sex säsonger eller kör de vidare till nio?

Denna säsong känns som den udda säsongen då besättningen på vårt favoritskepp Roci är spridda under snart när hela säsongen. Detta grepp ger utrymme att utforska vissa karaktärers bakgrund mer i detalj men i mina ögon tar det bort lite av magin att se Holden, Naomi, Alex och Amos tillsammans. Vad tycker vi om att splittra "familjen" och följa dem på egna äventyr egentligen? I bokserien Wheel of time som för övrigt Amazon Prime håller på att filma för en tv-serie görs detta in absurdum. Gruppen av älskade karaktärer som ger sig ut på äventyr i inledningen av första boken splittras tämligen snart. Senare i böckerna är det alltid lika härligt när de återser sina gamla vänner. Jag är nu mot slutet av min re-read och det går inte att hindra en klump i halsen när jag läser scener när olika karaktärer ses för allra sista gången under hela sagan. Tyvärr allt för tidigt i vissa fall.

I The Expanse säsong 5 är de fyra alltså splittrade. Holden hänger med Fred på Tycho Station och joinas av journalisten Monica. Alex hänger med bad-asset Bobbie där borta på Mars. Holdens och Alexs trådar är mest sci-fi. Amos är nere på Jorden och hänger med gamla vänner och joinas av Clarissa och hans tråd glider in i någon slags "The Road"-skräckis. Till sist söker Naomi upp sin son och kommer på så sätt i slag med main villain Marco. Alla dessa trådar är mer eller mindre intressanta, men jag blir ganska snart väldigt trött på Naomis familjedrama som om det vore en serie av Lars Norén. Holdens och Amos trådar var de bästa.

Säsongen har dock en stigande kurva hela säsongen igenom och den avslutas väldigt bra med några spektakulärt filmade rymdslag. Inte för att actioninnehållet är centralt i denna serie så är det en mycket effektiv krydda till anrättningen, saltet till storyn som gör att smakerna blir höga!

En sak som jag tycker drar ner hela upplevelsen är dialekterna de skapat för serien, speciellt hur "Belters" pratar. En framtida slang för slummen, de obildade i utkanterna. Det onödigt svåra språket drar till sig uppmärksamhet på ett onödigt och i slutändan dåligt sätt. Det hjälper inte med textningen då de hittat på en massa nya fonetiska ord som vagt påminner om engelska. Det kanske funkar bättre i böckerna, vad vet jag. Detta gör mig lite orolig med tanke på den kommande Wheel of time serien. I den världen finns många kulturer med olika dialekter. Skillnaderna i böckerna beskrivs mer än skrivs ut med påhittade ord så jag hoppas att Rafe Judkins och hans författare hittar ett balanserat sätt att ta fram den aspekten i serien. Detta går bevisligen att göra bra då en annan sci-fi i en nära framtid tog sig an samma utmaning. Jag tänker såklart på Firefly där blandningen av engelska och kinesiska gjordes till perfektion.

Från och med säsong 6 får vi klara oss utan Alex. Han har blivit "cancelled" och blev helt sonika offad i slutet av säsongen i en mycket svag scen. Jag fattade först inte ens vad som hände. Detta var ihopklippt efter säsongen var klar och det blev inte speciellt bra. Jag ställer mig inte bakom de omoraliska saker skådisen gjort, men det är trist för tv-seriens skull då Alex var en av favoritkaraktärerna. Han dog ju inte i boken så nu måste de adaptera skiten ur storyn för att få saker och ting att hålla ihop. Väldigt trist alltihop. Alex var med i sista avsnittets epilog och i visst promomaterial hade de inte editerat ut honom än. Se bilder nedan. Väldigt trist. 

Betyg: 3+/5

Familjen på Roci

Holden

Naomi

Alex med Bobbie i bakgrunden

Amos och Clarissa

Scen från slutet, version före Alex blev cancelled

Scen från slutet, version före Alex blev cancelled

måndag 22 februari 2021

Veckans låt

Hur många gånger sjunger Robert Smith "again"? Tjugoen gånger, eller?

Det var tämligen givet att ta med The Cure på min top 10 favoritartister. Ett av de första band som jag började gilla på grund av att vänner älskade dem. Mot slutet av gymnasietiden hittade jag nya kompisar. De fanns i en annan del av Skövde, men jag fann dem i Tignes i de franska alperna av alla ställen. Det var då jag träffade Olof och Olof. 

I det nya gänget gillade alla musik, något som var en nyhet för mig. Helt plötsligt var jag inte lika udda längre. Det var som att komma hem. Det prtatades och lyssnades på Bowie, Beatles, Joy Division och The Cure. 

Speciellt en av killarna i gänget, den så enigmatiske P Hagman, var ett stort Cure fan. Ett mycket stort. Jag fann dem lite skrämmande först men fann snart att de var suveräna. Seventeen seconds blev snabbt en favoritskiva, men jag kan nu konstatera att alla de åtta första skivorna är helt suveräna. Sätt på en tidig Cure-skiva nästa gång ni ligger hemma med influensan så får ni höra själva!

Vilken låt väljer vi då? Kändes som att jag vill lyfta deras magnum opus - A forest

En resa i tempo, låtlängd och framför allt frisyrer. Again and again and again and again and again...






fredag 19 februari 2021

Greyhound (2020)

 

Jo, men jag kan gilla en bra krigsfilm lite då och då. Och jag har nu sett en sådan.

Idag ska vi prata om "Greyhound", en film med manus av Tom Hanks som också spelar huvudrollen. Jag valde filmen efter att ha insett att Hanks inträtt i en ny fas i karriären där han inte känns lika sablans tråkig längre. Filmer som "Sully", och "News of the world" har fått mig att börja gilla karln igen.

Filmen utspelas under WWII och handlar om Commander Ernest Krause, kapten på jagaren USS Keeling med kodnamnet Greyhound. Skeppet ansvarar för att skydda en konvoj mot tyska ubåtar under färden över Atlanten tidigt 1942. 

Det skeppades ofattbara mängder med soldater och material över Atlanten under kriget. Den första och sista delen av färden var mindre farlig då skeppen hade hjälp av flygövervakning. Den farliga delen av Atlanten, dit flygen inte kunde nå, kallades "the black pit". Det var där de tyska "Wolf packs" skördade många offer. 

Tyskarna sänkte cirka 3.500 fraktfartyg under The battle of the Atlantic. Det är en ofattbar siffra av antalet sjunkna skepp med över 72.000 döda på de allierades sida.

Så storyn är sannerligen väl värd att uppmärksammas. Filmen är kort och supereffektivt berättad. Efter någon minuts tillbakablick kastas vi ut på havet och där är det spännande hur man än väljer att se på kriget i övrigt. Filmen bygger på C. S. Foresters bok "The good shepherd" från 1955, en historisk fiction.

Tom Hanks dominerar filmen som är som en karaktärsstudie av den nytillträdda kaptenen. Hela filmen utspelas under drygt två dygn och vi får följa med- och motgångar. Den är otroligt spännande och ganska jobbig mentalt. The sea was angry that day, my friends.  

Det är en intressant men smal film. Den handlar endast om en överfart, man får mycket liten bakgrundstory och inget alls från efter de nått fram. Jag gillar filmens fokus, men det kräver att man som åskådare är intresserad av andra världskriget och en så smal fråga som kriget på Atlanten. Problem som kyla och saltvatten, för lite bränsle och ammunition, kommunikation mellan fartygen och amiraliteten i land, samt kryptering av fiendens kommunikation kommer i spel. Jag gillade den. 

Betyg: 3+/5





onsdag 17 februari 2021

Monsters of Man (2020)


Lågbudget science fictions-filmer brukar ofta bygga på tankeväckande idéer och utspelas i vanliga miljöer för att hålla nere produktionskostnaderna. Ett typexempel på detta är sci-fi pärlorna "Another Earth", "The Endless" och "Morgan". Men denna film, "Monsters of man", med den nätta (låga) budgeten om 2 miljoner dollars har gått all in på actioninnehållet och en herrans massa VFX.

Filmens styrka är idén bakom storyn, den om AI och hur AI kan utnyttjas inom militära applikationer. Skådespeleri eller manus är inte lika top notch. Men även om jag ser hur svaga skådespelarna är stör det mig inte så mycket då jag fann grundstoryn intressant nog. Filmen är också överraskande våldsam vilket ändå kan klassas som positivt i en film som denna.

Men visst, filmen maler på lite väl länge och den hade lätt kunnat skalats ner från drygt 130 minuter till 100 minuter. Överlag en positiv överraskning ändå, och jag var nöjd med filmen, givet att jag gick in till den med hyfsat begränsade förväntningar. Men stor risk att många blir besvikna så det känns svårt att ge ut en entydig rekommendation. 

Betyg: 2+/5 

måndag 15 februari 2021

Veckans låt

Det är klart att Pink Floyd är bland crème de la crème av mina favoritartister. Floyd är på många sätt numero uno även om Neilan fortfarande är min husgud.

Men vilken låt ska man erbjuda till en intet ont anande publik här på filmbloggen. Echoes från "Live at Pompeii"? Nja, kanske Shine on you crazy diamond från "Delicate sound of thunder" eller en låt som Welcome to the machine? Nej. Vojne.

Nä får väl ta en av de mest kända låtarna ändå. Singeln från konceptalbumens moder "The dark side of the moon" - Money. Blir inte ens live, här kommer the official video!




fredag 12 februari 2021

Re-Watch: Toy Story 4 (2019)

 

Det var en stor skillnad att se fyran med ettan, tvåan och trean i färskt minne. När jag såg filmen första gången var det en stark trea, men denna gång blev det ett mycket ståtligare betyg. Skillnaden måste ligga i hur färskt minnet är om karaktärernas inbördes relationer och gemensamma historik, men också att en viss mysighetsfaktor smugit sig in över hela anrättningen.

Filmen inleds med en mycket stark prolog som utspelas nio år tidigare. Vi får se hur Bo Peep förloras då hon och hennes får ges bort till någon annan. Woody är bestört och det är dammigt i rummet. Inte för sista gången under denna filmen kan jag lova.

Sen hoppar de fram till "nutid" och vi bjuds på det bästa äventyret av alla. Vid sidan av de äldsta favoriterna Woody, Buzz, Jessie, Rex, Slinky, Mr och Mrs Potato Head och Hamm har vi Bonnies leksaker Mr Pricklepants, Dolly, Trixie och Buttercup. Man älskar att återbesöka dem och deras värld.

Men filmen är så stark till stor del på grund av alla nya bekantskaper. Bonnie bygger en egen leksak, Forky, och han gör ju succé. Inte på samma nivå som Baby Yoda, men något liknande i en mer modest skala. 

Andra gången det blir dammigt är när Woody får syn på ljusmönstret från Bo Peeps lampa. Bitterljuva känslor stormar inombords. Tredje gången är när Woody med sitt orörliga ansikte träffar Bo Peep igen. Hon är också "död" då ett barn leker med dem. Känslorna som förmedlas trots att de båda är helt orörliga är starka. Det är en bra film detta!  

Det är efter mötet med Bo filmen verkligen tar fart. Vi träffar tjejerna Billy, Goat och Gruff och även den lilla Giggle McDimples. Senare ansluter Ducky och Gunny och Duke Caboom. Gängen är nu kompletta.

Inne i antikaffären möter vi Gabby Gabby och hennes hemska hejdukar som påminner om "The puppet show" för att inte tala om "The Gentlemen" från "Hush". Först känns det som att Gabby Gabby är en tredje antagonist i rad med liknande agenda, men hon visar sig ha "layers", likt Saffron, Bridgette och Yolanda. Att Woody till slut uppfyllde Gabby Gabbys önskan var nog lika överraskande vid denna titt som första gången. Fin scen med den lilla bortkomna flickan. Flickan är rädd och hon vill med en mycket mänsklig projektion trösta dockan. Rart tycker jag.

Jag bara älskar denna film. Manus är så genomtänkt och rent ut smart. De drar nytta av de tre föregående filmerna på ett fantastiskt sätt. Redan etablerade teman och utmaningar förvaltas. Lojalitet står högt i fokus fortfarande, men filmen handlar ännu mer om syftet med livet. Woody ställs inför en livskris då han inte har något syfte i livet längre. Dynamiken mellan Woody, Buzz och Bo Peep är mycket bra.

Jag kände otroligt mycket under filmens gång. Det är något konstigt som händer. Vet inte om det är åldern eller ett resultat av isoleringen under pandemin. Men jag kände mig som en våt trasa när jag såg filmen.

Men filmen är otroligt rolig också. Det är så många roliga saker att jag inte kan komma ihåg alla nu. Jag såg filmen utan att skriva anteckningar då det kan förta känslan av att vara mitt i filmen. Jag älskade hur Buzz följde sin "inner voice" hela tiden, Duke Caboom (Keanu Reeves), Ducky och Bunnys gnabbande (Keegan-Michael Key och Jordan Peele), The girls, "trash" och actionfiguren som först inte fick en "high 5"...

Sen har filmen en massa referenser och kopplingar till tidigare filmer i serien. Som vanligt i denna serie bjuder den på mer eller mindre djuplodande filosofi i massor. Men jag lämnar det till er att upptäcka och uppleva själva.

Jag avslutar som Forky istället:

Forky: I will explain everything.
Knife Toy: How am I alive?
Forky: I don't know.

Betyg: 5/5

Jojjenito ser filmen för första gången så var lite varsamma med honom. Här kan du läsa hans tankar om filmen.








onsdag 10 februari 2021

The Little Things (2021)

 

En ny thriller med Denzel Washington? Den vill jag se. 

Jaha, vad är detta då? Ännu en thriller som går i fotspåren efter "The silence of the lambs" som det verkar. Med tanke på alla filmer jag kom att tänka på under titten kan man ju undra om genren börjar bli utarmad på idéer.

Men filmen valdes på grund av Denzel och han var som alltid en njutning att se skådespela. Han är verkligen solid. Här spelar han en gammal polis med inre demoner. Den unge hetsporren spelas av Rami Malek och han är bara weird. Vad har han för problem? Tror det var första gången jag såg honom och jag var väl inte direkt jätteförtjust. Men nej, jag har sett honom i "Short term 12" tydligen. Däremot kommer jag i alla fall ihåg honom då han spelade Ahkmenrah i "Night at the museum"-filmerna. Till sist har vi Jared Leto som är en obehaglig typ här i filmen. Men det är han väl alltid? Inte heller han är en jättefavorit.

Vill ju inte spoila allt för mycket men vilka filmiska vibbar plockar jag då upp i denna film? Rent generellt sett känns den som en kusin till "True detective" första säsongen, men inte alls lika bra. Svårt att slå Rust Cohle och Marty Hart såklart. Det handlar om en massmördare och en blandning av nya mord och flera år gamla mord. 

Jag tänker på "Nocturnal animals" i en scen som utspelas på en landsväg. Jag tänker på "Prisoners" i en scen som utspelas under ett förhör inne på polisstationen". Jag tänker på "The vanishing" och "Seven" och "Zodiac". Ja "The little things" lånar friskt från genrens storfilmer men den bidrar också med några nya grepp i alla fall. 

Jag tror att åskådare skulle kunna störa sig på alla kopplingar till andra filmer men för mig gjorde det inte så mycket. Jag fann andra halvan av filmen riktigt intressant och jag var i filmens grepp ända in till slutet. Efter filmen hade jag en hel del att fundera på.

Men som helhet blir ändå filmen "bara" en i mängden. Den gör inte tillräckligt mycket nytt för att få plats på listan av de bästa från genren. Jag rekommenderar den dock till dem som gillar Denzel eller som gillar genren mycket.

Betyg: 3/5



måndag 8 februari 2021

Veckans låt

Förra veckan åttiotalet, nu nittiotalet. Catherine Wheel var ett obskyrt litet brittiskt band som är gravt underskattat. Beskrivning av musik eller musikstilar är svårt så jag tar hjälp av engelska wikipedia i beskrivningen av detta band:

"The band was sometimes included in the shoegazing scene, characterized by bands that made extensive use of guitar feedback and droning washes of noise, as well as their continuous interaction with extensive numbers of effects pedals on the stage floor."

Ahh, Rob Dickinson vilken kille. Love that guy.

Jag älskar dem och har snart sagt varenda liten singel, maxisingel, EP och album de släppt. Totalt sett blev det fem album och en myriad av kortare format. Jag såg dem live två gånger, båda gångerna under min och Lanys road trip i USA sommaren 2000, en gång i New Jersey och en gång i Denver, då med knäskadan.

Det finns så många låtar att välja på... Jag väljer en låt som inte är superrepresentativ för deras "sound" och som heller inte är en av mina absoluta favoritlåtar. Den kommer från den svagaste av de fem skivorna. Lite random sådär. Jag väljer en video som påminner mig om road trips i Amerika...

"Eat My Dust You Insensitive Fuck"

fredag 5 februari 2021

Re-Watch: Toy Story 3 (2010)


ANDY: Now, Woody -- he’s been my pal as long as I can remember. He’s brave, like a cowboy should be. And kind, and smart. But the thing that makes Woody special? Is he’ll never give up on you -- ever. He’ll be there for you, no matter what. Y’think you can take care of him for me?

Damn you, that movie. Dammig i rummet värre.

"Toy Story 3" är bättre i alla perspektiv. Charmig, rolig, djup och rent ut sagt sorglig. 

Lojalitet, mod, vänskap. Bra saker.

Avsked. Många filmer visar avsked men denna är en av de som bäst förmedlar känslan av avsked.

Leksakernas syfte och mål i livet var att vara Andys leksaker och nu har han vuxit upp. Vad händer då? En fantastisk premiss som Pixar till fullo förvaltade. Detta är i princip en perfekt film.

Som vanligt med de bästa från Pixar är det en film som verkar på flera plan. Den kan uppskattas av de yngsta med roliga nya och gamla leksaker som kommer till liv och gör roliga saker på duken. Och den kan sannerligen uppskattas av vuxna då den behandlar otroligt allmängiltiga känslor och utmaningar människor ställs inför i sina liv. Saknaden efter en älskad, känslor av vrede och sorg av att blivit bortvald, känslor av att inte veta vad livet har för mening och så vidare. Men en av filmens styrkor är att allt detta kommer fram genom leksakernas problem, inte mänskliga problem som klistrats på leksakerna. Det är leksaksproblemen som behandlas, att hamna på vinden, att ges bort, att kastas i soporna, att brännas upp.

Ojoj, bra grejer detta. Filmen vinner också på att ha sett de två första i serien precis innan, men inte så mycket som jag trodde. Så länge man har en vag koll på bakgrunden står den sig väl som "stand alone". Det är nog så att fyran är mest beroende av att se de tidigare nära inpå.

Det som slår mig i denna titt av trean är hur mycket Woody har utvecklats. I första filmen var han fortfarande lite egocentrisk efter tiden som Andys favorit, men nu är han lojal mot både guden (Andy) och hans vänner. Buzz väljer tidigt sida med vännerna. Jag ser också hur mycket bättre Jessie är och hur kul Buzz är som spanjor och hur skönt hela det vanliga gänget fortfarande är. Jag gillar flera av de nya karaktärerna, där thespianen Mr. Pricklepants står ut lite av förklarliga själ, en livs levande 007:a! Jag gillar också den snyggt klädde Ken och den skrikande apan.

Det är också slående hur stor påverkan människorna haft i leksakernas liv. Woody som hela tiden kallats lojal och modig blir just det. Björnen Lotso som blivit glömd och ersatt blir en mean old guy osv.

Filmen har otroligt många filmiska referenser inte minst från diverse fängelsefilmer och filmer om flykt, plus de vanliga Star Wars, Indiana Jones osv. Den bästa för mig var ändå att få träffa Totoro även om den inte pratade.

Observera hur Bonnie rättar till Jessies hatt när hon får henne och hur Andy i samma anda rättar till Rexs arm när han plockar upp honom. Omtanken för leksakerna finns i dem båda. 

Scenen när Andy lämnar iväg Woody... Woodys ansikte, det är fullständigt orörligt men ger mig ändå en uppsjö av känslor. Fantastiskt filmskapande.

Filmen var en perfekt sista film i trilogin. Vad kan en fjärde film erbjuda nu egentligen? Muahahaha...

Betyg: 5/5

Jojjenito skriver också om filmen. Det är första gången han ser filmen. Kolla här hur det gick.




torsdag 4 februari 2021

Star Wars: The Clone Wars - Season 1 (2008-2009)

 


Jag blev sugen på denna animerade serie efter att ha sett Mandalorian S2 då allt uppenbarligen hänger ihop. Jon Favreau och Dave Filoni plockar upp de mest obskyra detaljer från Star Wars "lore" i arbetet med Mando vilket jag gillar. Vissa karaktärer i Mando är redan etablerade i de animerade serierna Clone Wars och Rebels. 

Tyvärr ser jag nu de animerade serierna efter jag såg Mando (S1 och S2) men det är bara att komma ikapp så snart som möjligt. För jag är övertygad om att det kommer dyka upp fler karaktärer från serierna i kommande Star Wars-serier.

Första säsongen av Clone Wars var ibland ganska bra, ibland helt ok, men enligt ryktet ska serien ta fart från och med den andra säsongen vilket jag välkomnar. Serien är en antologi av små äventyr på ett till tre avsnitt. De visas inte ens i kronologisk ordning vilket kan förvilla men det funkar bra än så länge i alla fall.

Säsongen har fokuserat på action och äventyr. Jag ser fram emot när serien blir mer orienterad mot karaktärer och deras utveckling samt längre röda trådar. Anakin Skywalker är klart bättre i denna serie än i långfilmerna (prequels). Men avsnitten med Padme och honom eller med Padme och Jar Jar Binks är de klart svagaste. Lyckligtvis är Padme och framför allt Jar Jar Binks med mycket lite.

Fokus ligger istället på Anakin och hans unga padawan Ahsoka Tano. Ahsoka är till och med säsongens huvudperson och jag gillar henne mycket. Tillsammans med Ahsoka är Anakin helt ok, inga problem alls faktiskt!

Under säsongen får vi också möta några IG-86:or vilka är liknande (samma?) som IG-11 som vi träffar i Mando. Vi ser också de vresiga riddjuren blurrgs i det näst sista äventyret.

Notabelt att Drew Z Greenberg skrev ett avsnitt och han kommer skriva mer för senare säsonger. Han har skrivit för Buffy, Firefly och Agents of S.H.I.E.L.D.

Nu vidare till säsong 2!

Betyg: 2+/5  

Ahsoka

Ahsoka har en skön relation till några av klonerna (Rex?)

Ahsoka "förhandlar" med Anakin och Obi Wan

Motgångar, en ofrånkomlig del av läroprocessen

tisdag 2 februari 2021

Agatha Christie's Poirot - Series 9 (2003-2004)

 

Ny säsong och en massa ändringar. Serien har fått en ny vinjett och min känsla är att "production values" har gått upp som om de har fått mer pengar och satsar mer på avsnitten. Sedan flera säsonger tillbaka är alla avsnitt i långfilmsformat. Under Series 9 börjar också kända skådespelare dyka upp i filmerna, förutom mastern David Suchet själv förstås. Några kända namn som dyker upp under denna säsong är Aidan Gillen, Emily Blunt och Edward Fox.

Jag förväntar mig inte att avsnitten/filmerna i denna serie ska hänga ihop under en säsong då de ju är fristående, men några återkommande teman och känslor dyker ändå upp. Under denna säsong återkommer de ofta till frågor om lojalitet inom familjen samt att filmerna har en avsevärt mörkare ton generellt sett.

Säsongen bjuder på fyra filmer, som en rimlig middagsbjudning under Poirots era. Med fyra rätter alltså!

Den första heter "Five little pigs" och jag har nästan glömt den även om jag kommer ihåg att den var ganska bra. 

Andra filmen "Sad cypress" gjorde däremot ett starkare intryck på mig. Den är poetiskt berättad och jag upplevde den som melankolisk och sorglig samt mycket stark.

"Death on the Nile" dyker upp i denna säsong som film nummer tre. Jag gillade denna version skarpt och håller den som bättre än Ustinovs version från 1978. Den äldre filmen är mer "over the top" och har en massa kända skådespelare som drar fokus från handlingen ibland. Suchets version är mer finlir med mestadels okända skådespelare (för mig). Emily Blunt spelar Linnet Ridgeway-Doyle ypperligt, förstås. Men resten av casten är okänd. Jag fann den lågmäld och mer omtänksam, samt bitterljuv istället för prålig.

Säsongens sista "rätt" är också den bästa, "The Hollow". Denna film är utmanande. Den inleds med fokus på komedin. Får man gissa att Agatha Christie var satirisk över den brittiska överklassen här? Den store Frans anser det i alla fall och jag är benägen att hålla med honom. Speciellt då filmen svänger tvärt framemot slutet och blir rejält mörk och rent ut sagt mycket sorglig. Filmen tar åskådaren på en åktur, så är det.

Detta är min snuttefiltserie som jag avnjuter lite då och då när jag vill skölja mig ren. Och jag är den första att hylla att kvalitén har snäppts upp på alla fronter, bättre historier, bättre skådespelare och bättre "poduction values".

Betyg: 4/5


måndag 1 februari 2021

Veckans låt

 Låt oss promenera vidare längs minnenas aveny och beta av de stora banden och artisterna i mitt liv. 

Jag håller på att presentera min topp 10 favoritartister. Kommer tio artister räcka ens? Oklart!

Här har vi i alla fall "gamla" Marillion, med originaluppsättningen den förtvivlat korta stund de hade Fish som sångare. Jag kan inte med den "nya" sångaren så för mig fanns Marillion endast under tiden 1982-1988. Jovisst de startade lite tidigare men det var 1982 de släppte sin första skiva, EP'n "Market Square Heroes".

Åttitalet... Pudelrockare och synthare? Nej också några gamla symfonirockare som gjorde succé på listorna. Marillion blev mycket stora på fem år och de hade kunnat bli gigantiska om de bara hållit ihop. 

Vilken låt ska jag då välja? 

Det får bli den kända "Kayleigh". Japp, jag har kanske mer obskyra låtar som mina favoriter men denna är helt klart deras mest igenkännbara.

Jag upptäckte Marillion när jag bläddrade igenom LP-backar i Camden Town sommaren 1985. "Misplaced childhood" var splitter ny och jag "drabbades" av omslaget. Utan att ha lyssnat på dem köpte jag skivan på ren chans. Resten blev del av min musikaliska berättelse. Jag älskar dem. Med Fish på sång då alltså...



Om någon undrar hur albumomslaget ser ut? Det är en s.k. "fold out" som man ibland får i LP-världen. Omslagsbilden har med den lilla pojken i den lustiga uniformen, och jokern som kastar sig ut genom ett fönster. Kameleonten och den tjuvaktiga skatan är där också.



Veckans bonus

Live från Loreley Rock sommaren 1987, ett år innan bandet dumpade Fish. Eller det var väl Steve Rothery egentligen som stod för dumpandet. Rothery är en gudabenådad gitarrist och mannen bakom Marillion som det verkar. Här var dock Fish fortfarande med. 

Vilket säreget artistnamn han antog, den gigantiske skogshuggaren från Skottland. Gamängen, drickaren, poeten - Derek William Dick a.k.a Fish.