Inför HBOs nya serie Watchmen kände jag att det var dags att se om långfilmen från 2009. Serien ska tydligen utspelas efter filmen och jag behövde en liten uppfriskning av minnet.
Efter lite efterforskningar valde jag att se den äckligt långa Ultimate Edition i en förhoppning att få så mycket bakgrundsinfo som möjligt inför seriestarten. Denna version som är hela 215 minuter lång innehåller bland annat den 26 minuter långa animerade comic book-storyn inom filmer "Tales of the Black Freighter". Denna addition kändes helt meningslös. Varför ta med detta? Visst jag förstår tanken att i en parallell värld där superhjältar inte är accepterade handlar serierna om sjörövare istället. Men kom igen.
Rent generellt sett är jag inget stort fan av DC-filmer. Watchmen lider av samma problem som de flesta från den världen. Pompösa, humorbefriade och högtravande skapelser som helt enkelt är tråkiga. Inga känslor och därmed inget engagemang från mig.
Watchmen är en rejält mörk film i tonaliteten. Det engelska ordet "bleak" beskriver världen bäst tycker jag. Det är lite kul med den alternativa världen, där Nixon fortfarande är president, där USA vann Vietnam-kriget och där det kalla kriget aldrig varit varmare. Miljön är ok och det är en hård värld vi får se. Filmen följer upp den tonaliteten med übervåld i vissa scener, inte för att det är mycket action i filmen, det är närmast en drama, men runt karaktären Rorschach flyger blod och benbitar hej vilt.
Filmen är överdrivet djup. Den tar upp frågor om Guds existens, människan värde och vad som är rätt och fel. Men det känns som att det är en yngre tonåring som skrivit manus. Det blir inte speciellt djupsinnigt att se denna film. Jag finner den ganska löjlig i allt det pompösa med Mr Manhattan.
På plussidan finns en hel del snygga scener, miljöerna generellt sett och ett mycket vasst soundtrack där tidsenliga låtar valts med finess.
Tyvärr är inte karaktärerna speciellt bra. Jag sitter och längtar tillbaka till MCU kanske, men för mig finns det bara en enda karaktär i hela filmen som jag känner för och det är såklart Rorschack. Han med superhjältenamnet som taget från ett psykologitest. Hans storyline är intressant och det är runt honom som de förtvivlat få bra scenerna kretsar. Sekvensen med honom i fängelset är filmens höjdpunkt.
The Comedian var också vagt underhållande medan skurken Adrian Veidt var supertrist. Supertrist!
Nu hoppas jag att tv-serien bjuder på nya spännande saker och framför allt att Damon Lindelof lyckas få till karaktärerna och deras relationer bra.
Filmen kommer jag inte se om igen i alla fall... and the Universe will not even notice.
It's happening.
Varför älskar jag musik?
Det var egentligen ett konstigt val med Almost Famous som första filmen i Komiska Söndagar då den är alldeles för bra! Vad jag lite skämtsamt menar med det är att den är så mycket mer än en komedi, den är så mycket annat att den nästan inte är en komedi ens. Almost famous är Cameron Crowes kärleksprojekt, en biografisk, dramatisk, romantisk komedi och en stor kärleksförklaring till musiken. När jag nu ser om denna film påminns jag om hur mycket jag älskar musik, och hur mycket jag älskar att älska musik. Denna film ligger mig varmt om hjärtat och den ligger i tiden på det personliga planet också...
Som film betraktat är humorinnehållet sekundärt. Humorn är dessutom till hundra procent karaktärsdriven. Jag skrattar förvisso högt flera gånger, men detta är inte gapflabbakomedi. För denna omtitt har jag roat mig med att se den långa utgåvan, the extended "bootleg cut" som kallas "Untitled". Det är en 162 minuter lång film jämför med bioversionen som är 122 minuter. För er som vill se filmen för första gången skulle jag rekommendera den kortare bioversionen då den trots allt är tajtare. Den långa är till för oss fans, oss Band Aids. Crazy!
Typ av humor?
Det är helt klart mestadel en film där jag sitter med ett fånigt och drömskt leende över hela ansiktet. Men det finns scener som jag skrattar till högt av... De flesta scenerna med Williams (Patrick Fugit) mamma Elaine (Frances McDormand) är så roliga att man skrattar högt. Tex de scener då andra personer blir "freaked out" av henne, hotellreceptionisten och Russell (Billy Crudup).
En annan rolig scen är "the Gilligan cut" med William och Russell...
William: He's on acid, though. I can't really tell. How do you know when it's "kicked in?"
Gilligan cut => Russell stands on the jutting corner of the house rooftop. The unlit, unheated greenish family pool beckons to him below. It's kicked in.
Russell (bellowing to the heavens): I AM A GOLDEN GOD!!
Men filmens kanske roligaste scen är en scen med en stenhög radiopratare som intervjuar Stillwater. Scenen är helt klippt från bioversionen. Den utomordentlige radioprataren spelas av det komiska geniet Kyle Gass.
Ben Fong-Torres (Terry Chen) och hans "crazy" är också lustigt.
Filmkvalité vs. humorkvalité?
Filmen är suverän och den håller än idag. Jag placerade den till och med på plats 20 på min Topp 100. Den håller ääääään idag! Crazy! Om man däremot endast ser filmen för dess humoristiska inslag är den såklart svagare. Filmen är lika mycket melankolisk och sorglig som komisk.
SST (Sensmoral, Stereotyper och Tropes)
EN sensmoral: Våga lev drömmen. Men lev din egen dröm, inte någon annans.
TVÅ stereotyper: William är en ung (15 år) pojke i turnébussen med ett rockband. Det är "fish out of water"-stereotypen mest hela tiden.
Den andra är den överbeskyddande och därmed komiska modern Elaine.
TRE tropes: Ett mycket roligt Gilligan cut har redan nämnts ovan. En annan är "adorkable character". William är uppenbarligen inte cool. Han är en "dork" men likväl "adorable". William är en avatar för Cameron Crowe. Filmen bygger på hans erfarenheter som tonårsreporter för Rolling Stone magazine under sjuttiotalet. Williams mentor är den legendariske Lester Bangs som fanns i verkligheten. Han spelas helt underbart av Philip Seymour Hoffman i en av Hoffmans bästa prestationer någonsin. Lester säger bara sanningar!
Leter Bangs: "That's because we are uncool! And while women will always be a problem for guys like us, most of the great art in the world is about that very problem. Good-looking people have no spine! Their art never lasts! They get the girls, but we're smarter." Lester Bangs: "The only true currency in this bankrupt world is what we share with someone else when we're uncool."
Manus vs. skådespelare
I denna fantastiska film är båda på topp. Manuset är helt makalöst men regin och klippning är kanske ännu bättre. Känslor och relationernas utveckling sker mer eller mindre helt utanför manus. Det är förlupna blickar, kroppspråk och situationer som för hela handlingen framåt. En master class i filmskapande. En film som bara kan skapas när regissören och tillika manusförfattaren känner ämnet som baksidan på sin hand och har full koll på vad han vill åstadkomma.
Skådespelarensamblen är också helt perfekt. Detta är en film där castingen är näst intill felfri. Läste att det var tänkt att Brad Pitt skulle spelat Russell men att han hoppade av då han kände att han inte "fattade" grejen. Nu blev det helt sagolikt med Billy Crudup. Brad Pitt hade inte kunnat spela Russell. Det bara är så.
Filmen kryllar med flera otroligt bra castade och fantsatsiska skåpdespelare; Philip Seymour Hoffman, Kate Hudson, Jason Lee, Zoey Deschanel, Patrick Fugit, Frances McDormand, Jimmy Fallon, Anna Paquin, Jay Burachel med flera.
Favoritkaraktärer?
Jag älskar Penny Lane. Hon är en så otroligt tragisk karaktär trots att karaktären känns så stark i vissa stunder. Hon är som is, så hård men också så fragil. Filmen skulle helt enkelt inte vara det samma utan Kate Hudsons porträtt av Penny. Hon är filmens hjärta. Men också ingen film utan en motpol, William spelad av nykomlingen Patrick Fugit. Han är akward men ändå brinnande klarsynt. William, the Enemy, lyssnar och iakttar omgivningen hela tiden. En mycket bra motpol till duon Penny och Russell. Fugit är inte slipad som skådis men det passar för rollen. En legend är att när han ber Penny fråga honom om Marocko igen är det Fugit som kliver ur karaktären och ber Hudson att ta om frågan men att Crowe behöll hela sekvensen för att det blev så bra. Jag kan bara hålla med.
Andra favoriter är Russell, mamman Elaine, mentorn Lester Bangs, syster Anita, världens största Led Zeppelin-fan Vic (Jay Burachel) samt radiokillen Quince Allen (Kyle Gass).
Omtittningspotential?
Detta är en film som jag antagligen kan se hur många gånger som helst. Inte i första hand för dess komedi utan för dess känsla, livssanningar och för att den påminner mig om min kärlek till musiken. Filmmusiken är ett kapitel för sig själv. Det är en otroligt bra lista sånger som alla passar i filmen. Stillwaters låtar är skrivna av Crowes fru Nancy Wilson och de är suveräna, speciellt Fever dog. Filmen har otroligt många referenser till rockscenen från sjuttiotalet. Bowie är nästan med i filmen och man skymtar honom i hotellscenen från New York. Till min glädje spelas två Neil-låtar under filmen, den andra kanske bara i den långa versionen. Det är en ljuvlig akustisk version av Cortez the Killer som jag inte ens vet var den är tagen från. Den andra låten som spelas är Everybody knows this is nowhere. Kul cokså att se Neils bootleg "I'm happy y'all came down" i Anitas skivsamling. Sen har Cameron återskapat omslaget från Neils skiva Times fades away från 1973. Neils ande vilar över hela filmen.
Slutomdöme
En personlig favoritfilm som med lätthet försvarar sin fina placering på min Topp 100. Den ska kanske till och med ännu högre upp?
Det är framför att känslan i filmen som åter igen gör mig mållös som det känns bubblande inombords. Jag fann mig själv jämföra känslan med den jag kan få av Hayao Miyazakis bästa filmer. Det finns något element av fantastical i denna historia trots att den inte har några inslag av fantasy alls. Eller är det kanske Yoshifumi Kondôs Whisper of the heart jag påminns om?
Filmen handlar om kärleken till musik men också om skrivande. Det är en film som jag som bloggare kan relatera till. Den tar sig under huden och visar hur vanskligt det kan vara. Honest and unmerciful!
Låt mig avsluta med Williams fråga och Russells svar... William: What do you love about music? Russell: To begin with... Russell: Everything.
Tredje gången gillt? Jag hade vissa förhoppningar om att Alien: Covenant kanske kunde bli filmen som ruskar liv i Alien-filmserien. Tredje gången gillt. Första gången var med de två "Alien vs Predator"-filmerna. Det var ett bra försök, speciellt den första är bra, men de fick inte riktigt liv i serien. Andra gången... För fem år sedan var seriens grundare Ridley Scott tillbaka med Prometheus, en prequel som inte var en prequel. Jag blev blown away av den på biovisningen trots dess stora mängd galenskap, ett uselt manus, trista karaktärer och avsaknaden av spänning. Men filmen var otroligt snygg och hade en egen stil. Med tiden har tyvärr det negativa tagit överhanden när jag tänker tillbaka på den. Jag har dock inte sett om den.
Tredje gången. Nu var jag hoppfull att Scott skulle ha klippt banden till den taffliga förfilmen och satsat på en film som passar in i den gamla Alien-serien. Tredje gången gillt?
Om du vill veta får du kika nedan, efter spoilervarningen!
Spoilervarning - nedan text innehåller svåra spoilers om filmen...
Först och främst måste direkt sägas att Scott uppenbarligen inte klippt banden till Prometheus. Detta är en renodla uppföljare. Jag hade ingen aning för jag hade lyckats med strategin att behålla mig ospoilad inför titten. Hade inte läst på om filmen, ej sett trailers, undvikit nyhetsflöde och poddar i ämnet.
Hur var då filmen? Jag blev inte alls blown away av denna film. Tyvärr. Den är inte lika snygg som Prometheus. De trista miljöerna är inte speciellt bra och dessutom tämligen dåligt underbyggda. Denna film var alltså svagare än sin föregångare då det gäller utseende och förmågan att skapa en egen känsla. Men handling och spänning då?
Alien: Covenant en bättre film då det gäller handling, karaktärer och dialog. Det är en bättre film helt enkelt, en film som kommer klara tidens tand bättre. Men den är långt från bra på riktigt. Den är ganska tråkig under långa perioder, speciellt i mitten, och dessutom är den aldrig riktigt spännande, varken som skräckis eller actionrulle. Jag blir inte totalt insugen i filmen en enda gång tror jag. Det är som att alla ingående element är ganska bra men inget sticker ut; utseende, actionscener, spänningsscener, karaktärer, dialog, handling... Och även om alla delar är ok blir det en blek film. Där har ni det, ett ganska klart fail i mina ögon.
Vem vet, den blir kanske bättre efter en omtitt. Vore intressant att se om Prometheus och denna "back to back" och jämföra dem.
Det filmen hade på sin sida var en intressant filosofisk vinkel. Smartingen Stephen Hawkings har om och om igen varnat för när AI blir självmedvetna. Han pratar om risken att de kan bli ett hot mot mänskligheten. I denna film är det AI'n David som blivit självmedveten och dessutom börjat hata sin skapare, Peter Weyland, och därmed alla människor. Hans största problem verkar vara att han är överlägsen människan men att han ändå är förbjuden att skapa något.
Han tar saken i egna händer och börjar arbetet med att skapa den perfekta organismen. Vilket är lite konstigt då den redan finns i Prometheus-filmen. En varelse som dödar allt "av kött". Filmen introducerar ett virus i vätskeform som kanske var med i Prometheus, vad vet jag? Med detta virus framavlar David alien-monster i olika format och storlek. Som jag förstod det har hans kreationer dödat allt liv på planeten. En avstickare... Hur kommer det sig att hans hår växer? Har artificiella personer växande hår i denna värld?
Trots David fysiska och mentala överlägsenhet verkar han nyfiken och undrande inför kärlek som koncept. Han hävdar att han älskade Dr Elizabeth Shaw men det visar sig senare i filmen vara en grov överdrift. Han kysser också Daniels på ett motbjudande och hotfullt sätt och frågar henne om det är så man kysses.
Jag undrar lite varför filmmakarna valde att inte förklara något om staden och folket som levt där tills David anlände. Det behövdes kanske inte, men viss bakgrund hade kanske varit intressant?
Sen undrar jag hur snacket mellan Ridley Scott och Katherine Waterston gick till. Sa Ridley att hon skulle få bli den nya Ripley? Sa han att hon kommer dödas redan mellan denna och nästa film? I slutscenen när Daniels inser att det var David och inte Walter måste hon förstått att hon kommer vara "befruktad" av ett monster nästa gång hon vaknar upp. Hon frågade David tidigare i filmen: "What did you do to her [DR Shaw)]? -"The same thing I'm going to do to you" var hans ungefärliga svar. Jag tippar på att han kommer fullborda det löftet.
Vad tycker ni om James Franco som Bransom? Tung insats? Illa kvickt fick Billy Crudups osäkre Oram befälet. Lustig detalj att han som troende verkade vara i minoritet och ansågs vidskeplig. Tänk om det vore framtiden vi går emot. Det vore underbart. I vilket fall så var han den som gav den ödesdigra ordern att landa på den potentiella paradisplaneten (!). Hans osäkerhet syntes tydligt och han fick ingen respekt från besättningen. Och just på grund av det valde han att ta det riskabla beslutet. Han satte i alla fall en bestående prägel på uppdraget. Och grundade för en filmisk uppföljare.
Var det någon som förstod vad som hände med Captain Bransons pod? Varför började den brinna? Kanske för att manus krävde att det skulle vara en svag kapten som leder besättningen.
Slutet var uppfriskande och överraskande men också deprimerande av flera skäl. Jag blev genuint tagen av att "den onde" vann. Man är så van med en Ripley som besegrar alla monster. Det var helt givet att det var David som äntrat skeppet och inte Walter, trots att Walter förkunnat att han hade en del "upgrades". Jag väntade på att Daniels skulle be att få se "Walters" vänstra hand/stump, men icke.
Nu kommer David ha full kontroll på de två överlevande i besättningen samt alla nybyggarna. Han kommer använda Daniels och Tennessee som inkubatorer för att bli av med dem, och sedan kommer han inledningsvis hjälpa nybyggarna för att sedan släppa lös viruset eller fullfjättrade aliens bland dem. Jag gillade inte den deprimerande tonen på slutet. Ibland är sådana slut vara välkomna men denna gång blev jag lite trött. Men framför allt tyckte jag att detta var för mycket en "set-up" för en uppföljare. Och hur kul är det?
Jag ger Alien: Covenant tre stugor vid sjön av fem möjliga.
Vad är detta då? Jo, det är en typisk American independent-film med fokus på relationer och mycket dialog. Det är en blandning av komedi och drama med mer tonvikt på dramat. Annette Benning, Greta Gerwig och Elle Fanning spelar de kvinnliga huvudrollerna och Billy Crudup och nykomlingen Lucas Jade Zuman spelar killarna. Filmen utspelas i och runt ett kollektiv i Santa Barbara i California i slutet av sjuttiotalet. Den kaliforniska drömmen är stark och solen lyser med sitt varma sken. Talking Heads, David Bowie och diverse obskyra punkband fajtas om herraväldet på den musikaliska fronten.
Filmen påminner mig lite i känslan av den där lite bortglömda pärlan The kids are alright från 2010, en annan film Annette Benning var med i. I båda filmerna samsas en massa folk ur olika generationer och det är mycket prata om livet och annat. De är typiska "slice of life"-filmer dvs filmer där det är som att vi åskådare tittar in på karaktärernas liv en liten stund. Det är som att man hänger med dem, följer deras dagliga bestyr och deltar runt bordet och i samtalen när familjen äter middag - "Menstruation?" nej, inte som en fråga!
Om man gillar känslan i filmen och dess huvudpersoner är denna film perfekt för en stund förströelse. Skådespeleriet är överlag starkt och Annette Bening var på tal inför oscarsnomineringen, men hon blev inte utvald bland de förhöjda till slut. Nåväl, jag gillar filmen mycket. Den var som bäst när den sågs. Vissa filmer växer efter titten, men denna film hade inte denna utveckling. Det kan kanske vara på grund den tämligen grunda handlingen och avsaknaden av djupare mening. Men man ska inte förakta upplevelsen "här och nu". Blir lite hur man ser på det.
Jag ger 20th Century women tre starka kvinnor av fem möjliga.
Betyg: 3/5
PS, en annan film från 2016 som lyckats mycket bra med denna stil av "slice of life-American independents" är Paterson för dem av er som är intresserade.
PPS, 20th Century women fick det sällsamma namnet Alla tiders kvinnor på svenska. Så, en amerikansk titel som specificerar en speciell tid får ett namn som indikerar "alla tider". Curios!
Oh-lala, nu börjar det likna något. Har filmserien nu hittat sin form till slut kanske? Tredje filmen är riktigt vass med idel bra och starka karaktärer. Dessa karaktärer har också relationer som etableras och utvecklas. Bara en sådan sak. Detta är en mycket mer spännande film än dess föregångare för att jag som åskådare bryr mig om Ethan, hans fru Julia (Michelle Monaghan), hans team och storskurken Davian (Philip Seymour Hoffman). Filmen inleds med en superintensiv scen där Ethan sitter fast i en stol. En ond man (Davian) pekar med pistol mot huvudet på "damsel in distress" (Julia) och hotar med att skjuta henne om inte Ethan avslöjar var the rabbits foot är (??). Ten. Nine. Eight. Seven. Ethan sliter i sina bojor. Six. Five. Four. Three. Tandagnissel. Two. Nämen? One. Pang.
Nedan äro SPOILERS.
Det jag gillar mest med filmen är dess mörker. I inledningen av filmen ska tvingas Ethan ut ur sin pensionering för att frita Agent Farris (Keri Russell) men han misslyckas! Ethan misslyckas. Riktigt stark inledning av filmen. Damn!
Resten av filmen går i samma anda. Alla scener med Philip Seymour Hoffman är som förväntat otroligt bra. Relationen mellan Ethan och skurken är mer komplex än någonsin. Speciellt leder scenen när Ethan torterar Davian under en flygfärd till att Davian får anledning till att smida en djävulsk plan för att få ut sin hämnd på Ethan. Mycket bra. Filmen blir så mycket mer än en actionrökare eller spionmysterium, det blir ett personligt drama på flera fronter, Ethan gifter sig till och med för tusan. Jag blir engagerad och orolig och detta blir filmen då filmserien riktigt etableras som bra skit för mig.
Omöjligt uppdrag?
Ethan misslyckas först med att rädda Farris. Sedan ska han stoppa Davian. IMF får reda på att Davian ska få tag på "the rabbits foot" och detta får givetvis inte ske. Av oklar anledning. Här introduceras hela seriens största macguffin. Ingen vet vad denna kaninfot är och det har ingen som helst betydelse. Jag jublar istället åt regissören J.J. Abrams frejdighet att använda en macguffin så öppet. Uppdraget blir alltså att stoppa Davian lite allmänt, och framåt slutet gäller det att rädda Julia ur Davians klor.
Mission: Impossible moments
Galenskaperna från förra filmen har försvunnit och såvitt jag kommer ihåg används masktricket endast två gånger. Det är lagom för en film, max två gånger känns rätt. För det är ju lyckligtvis inte Julia som skjuts i filmens inledning utan annan olycklig iklädd en mask av Julia. Den var kanske inte så överraskande men man vet ju aldrig. Ethan använder sig också av en mask av Davian när de kidnappar honom på något fancy party. Var det på en ambassad kanske?
Action utan slut?
Den största actionscenen är givetvis fritagningen av Davian på en bro över ett karibiskahavetblått vatten. Den scenen är för övrigt inspelad i öknen! Det är en riktigt bra actionscen med bilar på bron, attackhelikopter och en elakt aggressiv drönare. Plus en massa skjutande. Ethans gäng hinner rädda en massa civilister också. Tompa får visa att han är bra på att springa också i scenen. I like it!
I filmens inledning får vi en adrenalinfylld fritagning av Agent Farris med det mörka och otäcka slutet. Gillar mörkret i denna film. Ooops, det har jag redan sagt.
Även den tredje stora actionscenen är en fritagning, mot slutet då Ethan ska rädda sin fru Julia. Den kommer efter han misslyckats att skydda henne, hon blir ju tagen av Davians "hench man" på sjukhuset. En scen som förebådar hur det kommer sluta för Ethan och hans fru kanske...
En film om fritagningar... Ser ni inte symmetrin? Filmens tre stora actionscener handlar om fritagningar, tre av tre. Snyggt. Scenen i Shanghai är intensiv. I slutändan måste Julia döda Ethan för att rädda livet på honom. Quelle spectaculaire!
Skurken
Philip Seymour Hoffman spelar en av de bästa skurkarna i inte bara denna serie utan i actionfilmsgenren generellt sett. Hans Davian är ljuvligt ondskefull. Karismatisk och äcklig på samma gång, men också en djup karaktär. Det finns mer under ytan och du blir som åskådare väldigt nyfiken på honom.
En annan skurk är den förrädiske "middle management"-chefen Musgrave från IMf som spelas av Billy Crudup. Jag blev tagen på sängen när jag insåg att han var en ful en. Han är ju så mysig och trevlig i Almost famous att jag hade svårt att se honom som ett asshole. Han fick vad han förtjänade dock...
Sammanfattning
Detta är Mission: Impossible-seriens egen "On her Majesty's Secret Service". Ethan pensionerar sig, gifter sig och förlorar henne... nästan. Den är vid sidan av en actiondängare ett karaktärsdrivet mörkt drama. En otroligt tung inledning följs upp med en allt igenom stark film. Slutet är också något extra. Filmen är till och med starkare än vad jag kom ihåg den som!
Jag ger filmen fyra överraskningar av fem möjliga.
Jag vet inte riktigt hur Big Fish slank in i projektet. Jag hade en kollega för några år sedan som tjatade om att det var världens bästa film. Men den är regisserad av Tim Burton och det får anses som en stor varningsklocka. Den mannen har om och om igen bevisat att han har dåligt omdöme och jag litar inte på honom över huvud taget. Big fish handlar om relationen mellan en gammal man på ålderns höst och hans vuxne son.
Den gamle mannen Ed Bloom spelas av Albert Finney. Ni vet den buffliga advokaten som anställer Erin i filmen Erin Brokovich? Stora delar av denna film är tillbakablickar till Eds tidigare liv och som ung spelas han av den kraftigt överskattade Ewan McGregor. Sonen Will spelas av den förträfflige Billy Crudup. Kommer ni ihåg honom från Almost famous? Wills fru spelas av Marion Cotillard. Hon är som alltid otroligt bra och intressant. Hon ställer frågor till mig i publiken... Till näst sist nu när vi ändå håller på att rabbla skådespelare har vi Jessica Lange i rollen som Eds fru Sandra. Och till sist har vi Helena Bonham Carter i hela tre roller. Nähä, är Helena med i en film av Tim Burton? Vad originellt.
Pappan Ed har hela sitt liv berättat fantasifullt om sitt äventyrliga liv. Han har också lämnat sin familj i sticket och tillbringat större delen av sonens uppväxt på resande fot. Ed har varit så frånvarande från familjen att till och med hans unga fru i en scen berättar att hon trodde att han hade an annan familj på sidan. Pappan struntar i sin son på ett graverande sätt. Han lever för sina berättelser. Han framstår som en mytoman i värsta fall eller en man som vässa sina historier å det grövsat i bästa fall. Det går så långt att han på sonens bröllop tar över med en av sina utdragna meningslösa historier om hur han fångade en stor fisk (Big fish).
Jag blir lite provocerad av denna film. Den "goe" gubben Ed framställs som en man som lever i gränslandet mellan fantasi och verklighet och att detta skulle vara något positivt. Ed ser verkligen som en saga där magi blandas med den bistra verkligheten. Filmen är som en hyllning till de som ser magisk realism i livet. Men egentligen är Ed ett stort präktigt asshole som försakat sin familj. Som om hans fåniga historier skulle ta bort något av hans ansvar. Jag tror inte att de som hyllar denna film har ett lika stort förakt för karaktären Ed som jag. Med tanke på den absurda försoningsscenen i slutet av filmen tror jag att filmmakarna är på Eds sida. Han är en "go gubbe" i deras ögon. Jag känner bara avsky för honom. Jag gillar inte denna film då den verkar hylla en usel människas usla livsbeslut. Det handlar inte om att filmen är dålig för att jag inte gillar huvudpersonen, Det handlar om att filmen är dålig för att filmmakarna hyllar en dålig huvudperson. Det känns som att filmen (filmmakarna) manipulerar mig och försöker få mig att gilla ett praktsvin. Den känslan tycker jag inte om.
Filmens bästa delar var de i nutid. Jag gillade de få scenerna med Marion Cotillard och Billy Cudrup. Tillbakablickarna med Ewan McGregor som Ed Bloom var mer eller mindre trist. Fasen, McGregor är verkligen inte en favorit. Han har något tillgjort över sig i denna film (och ofta annars också). När jag en kort bit in i filmen endast hörde Forrest Gumps enfaldiga stämma komma ut ur McGregors mun var filmen än mer körd i diket för mig. Tänk på det nästa gång ni ser filmen. Ed Bloom modell yngre låter precis som Forrest Gump. LOL, Det var antagligen inte menat.
När, detta var inte min kopp av te. Vidare till andra bättre filmer. Jag ger Big fish två roliga bankrån av fem möjliga. Bankrånet var roligt i alla fall!
Rorschach's Journal: October 12th, 1985. Tonight, a comedian died in New York.
Jag är inte en serietidningskille, än mindre en "graphical novel"-guy. Jag ser "Watchmen" utan referenser, utan koll på karaktärerna eller historien. Det är helt klart en mycket intressant film. Platsen är NYC 1985 i en värld där USA vann Vietnam-kriget och där Tricky Dicky Nixon fortfarande sitter kvar som president. USA och Sovjet står på branten inför kärnvapenkriget.
Jag är kluven efter första titten. Det finns scener i filmen som är mycket bra, men samtidigt var jag inte fullt ut övertygad hela vägen in. Vad är då bra? Den börjar i ett rasande tempo, och de inledande scenerna är mycket häftiga. Sedan får vi genom tillbakablickar och karaktärsintroduktioner möta våra "superhjältar" och de är allt annat än perfekta. Jag gillar att hjältarna i denna serie är både goda och onda, och man vet inte riktigt vad som driver dem. Som actionfilm så hade filmen mindre action än förväntat, men som action film hade den också mer brutalt våld än förväntat. Filmen behandlar en hel del filosofiska frågor. Frågan är bara hur djupt det var. Oklart för denna åskådare. Vi fick några sköna citat från Dr. Manhattan i alla fall:
In my opinion, the existence of life is a highly overrated phenomenon.
Och denna:
- Everyone will die! - And the universe will not even notice.
Rorschach's historia var helt klart den mest intressanta och scenerna med honom i fängelset var de mest fängslande. Näst bäst var de om The Comedian. Svenska stjärnskottet Malin Åkerman spelade Laurie Jupiter. Det var kul, hoppas det går bra för henne i drömfabriken. Jag roades ganska mycket av "Watchmen" men den gjorde inget större intryck än så länge. Filmen får tre smiley-knappar av fem.
