söndag 30 juni 2019

Duck, You Sucker (1971)


Två anledningar att jag såg denna film inför Sergio Leones tur i 52 directors. Jag hade ju bara sett fem filmer av Leone. Han har i och för sig endast regisserat sju filmer. Men framför allt: vad kan gå fel med en film med namnet "Duck, you sucker"?

Filmen gjordes 1971 vilket betyder att den är hans sista western. Efter det gjorde han bara en film till, maffiaaposet "Once upon a time in America" som kom ut 1984.

"Duck, you sucker" handlar om en mexikansk frihetskämpe och en irländsk bombexpert som kämpar mot nazisterna i Mexiko.

Filmen är bessynerligt upplagd. För det första har den handling som skulle passa en film som var 90-100 minuter. Maximalt. Nu är den nästan 160 miuter. Detta lyckas han med genom att de första scenerna dras ut till nästan två timmar (som det känns), resten av filmen avhandlas i rask takt. Filmen hoppar framåt i handlingen ibland mitt i scener som det känns vilket leder till att den blir helt förryckt. Det är som att han började arbeta superdetaljerat för att efter ett tag få slut på tålamod eller pengar och bara diskat av resterande 80% av handlingen i ett nafs.

Det är trist för de delarna som diskas av med vänsterhanden är ganska bra. Som helhet blir dock filmen en utmaning att ta sig igenom. Den lider av lite av samma problem som "Once upon a time in the West". Denna film har dock inte lika patetisk dubbning eller enerverande musik. Den saknar dock de snygga scenerierna som den förra hade.

James Coburn spelar Mallory och han är kul att se även om han varit bättre i andra filmer, till exempel "The magnificent seven". Hans återkomamnde citat "Duck, you sucker" när han kastar sina dynamitgubbar omkring sig är lustiga.

Rod Steiger spelar Juan. Jag kände inte ens igen honom men det är han och han är ok. Den lustigaste karaktären i filmen var nog den superelake nazisten Col. Günther Reza spelad av Antoine Saint-John.

Det är lite svårt att sätta betyg då filmen är så horribelt ojämn. En stark tvåa kanske?

Betyg: 2/5





torsdag 27 juni 2019

Barry - Season 1 (2018)


Barry är en mycket underhållande serie. Som i många moderna serier mixas genrer med en axelryckning. I Barry får vi komedi, drama, action och thriller i ett. Var säsong är tio avsnitt om cirka 30 minuter styck. Det är en längd man kan ta sig an utan allt för stora åtaganden.

Det komiska geniet Bill Hader spelar lönnmördaren Barry som kommit på att han vill bli skådespelare. Hans uppdragsgivare spelas av Stephen Root. Barry kompisar i skådespelarkursen spelas av Sarah Goldberg och andra. Storyn far mellan den hårda och dödliga värld arbetslösa skådespelare i Los Angeles lever i, och den artiga och humoristiska värld som den tjetjenska maffian befolkar.

Vid sidan av serien dominant Bill Hader, som också skapat serien tillsammans med Alec Berg, sticker flera birollskaraktärer ut. Stephen Root är lustig inledningsvis, men jag tröttnar på hans karaktär Fuches ganska snart. Henry Winklers Gene, lärare och mentor åt de aspirerande skådespelartalangerna, har en motsatt utveckling. Han blir roligare och roligare under seriens gång.

Men den biroll som är roligast är NoHo Hank spelad av den för mig okände Anthony Carrigan. Han är hysteriskt rolig men använd allt för lite. Vågar man hoppas på att han ska få en större roll i säsong 2?

Betyg: 3/5 






tisdag 25 juni 2019

52 Directors: Sidney Lumet


Sidney Lumet var den gamla skolans regissörer. Han gjorde nästan en film per år under ett halvt sekel, mellan 1957 och 2007. Respekt. Han gjorde mestadels dramafilmer såvitt jag kan bedöma. Han gjorde några riktigt kända rättegångsfilmer, en subgenre som jag finner mycket nöjsam. Få regissörer kan skylta med en mer lyckad debutfilm än Sidney Lumet. Om inget annat är hans plats på 52 Directors motiverad för den, hans första film.


Without further ado...



Sidney Lumet topp 5




5. The Anderson tapes (1971)


Sean Connery i en stilig crime från tidigt sjuttiotal. Inte helt fel. Christopher Walken är hysterisk! Mycket underhållande att se honom i denna tidiga roll.



4. The verdict (1982)


Renodlat rättegångsdrama med en åldrad Paul Newman i huvudrollen. Lumet kan det där med rättegångsfilmer...



3. Murder on the Orient Express (1974)


Underhållande om en av Hercule Poirots mest kända fall med en massa kända skådespelare som Ingrid Bergman, Lauren Bacall, Vanessa Redgrave, Jacqueline Bisset, Sean Connery, Michael York, John Gielgud, Richard Widmark och Albert Finney.



2. Dog day afternoon (1975)


Svettigt drama om två korkade bankrånare som försöker råna bank under den varmaste dagen på sommaren i New York City. Al Pacino och framför allt John Cazale är sjukt bra. Attica! Attica! ATTICA!



1. 12 angry men (1957)


Ofantligt fin och bra drama i rättegångsmiljö. En klassiker som borde ses av alla som gillar film. Många bra skådespelarinsatser, Lee J. Cobb är kanske den bästa? Henry Fonda spelar en ädel man. 5/5.



Totalt har jag sett nio av Sidney Lumets 43 filmer:

  1. 12 angry men (1957)
  2. The Anderson tapes (1971)
  3. Serpico (1973)
  4. Murder on the Orient Express (1974)
  5. Dog day afternoon (1975)
  6. Network (1976)
  7. Family business (1989)
  8. The verdict (1982)
  9. Before the devil knows you're dead (2007)

Hoppa nu över och kolla in vad Mr. Christian tycker om Mr. Lumets filmer.

lördag 22 juni 2019

Before the Devil Knows You're Dead (2007)


Sidney Lumet hade en lång och produktiv karriär. Han regisserade 43 filmer mellan 1957 och 2007. Hans sista film blev dramat "Before the devil knows you're dead" med originalmanus av Kelly Masterson. Vad som lockade mig vid sidan av att filmen fått mycket bra kritik lite här och där var skådespelarna Philip Seymour Hoffman och Ethan Hawke i huvudrollerna. Även Erin Brocovichs chef Albert Finney har en viktig roll i filmen, och Marisa Tomei likaså. Alla fyra är utomordentliga fina i denna film. Hela filmen osar om kompetent filmskapande. Allt är tipp topp och skådespelarna är i centrum. Philip Seymour Hoffman gör en magnifik insats. Ethan Hawke är perfekt i rollen som lillebror.

Men trots att detta verkligen är en suveränt ihopsatt film blir den inte en favoritfilm. Det är ett drama med inslag av thriller och crime. Mitt problem var att jag blev trött på det mörka i denna film. Ett tråkigt mörker där alla är svin och där mer eller mindre alla är rejält korkade också. Jag tycker inte att storyn är artificiellt hopknåpad som vissa thrillers kan vara, nej då, allt känns ganska realistiskt och till och med troligt. Människans natur står i fokus, som en mycket deprimerande psykologistudie.

Jag blev bara trött på eländet och stämningen i filmen. Så samtidigt som jag njöt av Philip Seymours excesser i denna paradroll för honom, kände jag mig distanserad från honom och bara trött på allt elände de har för sig i filmen. Jag saknade kanske lite balans mellan ljuset och mörkret. Detta är medvetet en helt allvarlig film och det var aldrig på kartan att någon skulle ha glimten i ögat. Och det är ok, men det måste ändock vara balans i anrättningen. Jag var kanske på fel humör för denna film helt enkelt? Gårdagens film "The verdict" var också en bister historia med nog så mycket svärta, men där fanns en balans. Jag fann den balansen välkomnad.

Det borde inte råda några tvivel om att detta är en toppfilm rent tekniskt. Jag kan varmt rekommendera den till alla som vill se en riktigt bra dramathriller. Men förvänta er inga ljusglimtar bara, de får ni hitta i andra filmer.

Betyg: 3/5


 

fredag 21 juni 2019

The Verdict (1982)


Sidney Lumet var den gamla skolans regissörer. Han regisserade 43 filmer under ett halvt sekel. Den första filmen, 12 angry men från 1957, utspelas i domstolsmiljö. Den är superb. I hans 39:e film, The verdict från 1982, besöker han domstolsdramat igen. Denna gång får vi följa Frank Galvin, Paul Newmans nedgånga "ambulance chaser" till advokat.

Galvin får ett uppdrag som handlar om en ung kvinna mot ett stort känt sjukhus över en felbehandling som dödade hennes ofödda barn och gjorde henne hjärndöd. Galvin ser en snabb uppgörelse och en rejäl peng i egen ficka innan han börja känna allt för mycket. Som alla stora amerikanska filmer om domstolar står alltid de rättrådiga på de svagas sida emot storfinansen.

Denna gång representeras de rika och äckliga av James Masons superadvokat Ed Concannon. Motståndarna köper alla vittnen som Galvin och kollega hittar. Mason är knappast en favorit hos mig. Han är äcklig och passar kanske bra som den moraliskt korrupte advokaten. Galvins gamle ärrade kompis och mentor Mickey Morrissey spelas förträffligt av Jack Warden.

Galvin kan kanske finna frid och bli förlåten via domslutet. Kan han kanske också finna stillhet i sitt privatliv? Den sköna kvinnan Laura Fischer gör entré. Hon spelas av Charlotte Rampling, en skådis jag har extremt svårt för. Hon är stenkall i mina ögon, närmast läskig.

Paul Newman då? Ibland när man ser film med dåtidens stora stjärnor drabbas man av hur bra de var. Paul Newman är inte en av dem. Han är solid, men det sprakar inte om honom.

Lumet har ändå gjort ett supergediget drama som är av den gamla skolan. Man känner sig väl omhändertagen som åskådare till filmen. Den engagerar och underhåller på ett sätt som man inte ser i nya filmer. Allt går lite långsamt men ändå har inte filmen speciellt många scener som man skulle vilja klippa bort.

Betyg: 3/5



torsdag 20 juni 2019

Booksmart (2019)


Fasen vilken bra film! Perfekta filmen för att visa upp vad vänskap är, kan vara eller borde vara. I detta fall vänskapen mellan två tjejer som just ska ta studenten.

Det första jag kom att tänka på när jag satt mig ner för att skriva några ord om ungdomskomedin Booksmart var hur mycket jag saknar John Hughes. Men denna film är kanske så nära man kan komma honom ändå. Som om John Hughes hade gjort en film 2019. Nu är det istället regidebutanten och tillika skådespelerskan Olivia Wilde som gjort Booksmart. Det är mycket kul.

Manus är skrivet av fyra veteraner från branschen. Båda delar är viktiga i en film som denna, en film som har hjärna, hjärta och så en hel del skämt under bältet. Det är inte en ren crazy-komedi, men heller inte tung som en indy-dramakomedi. Den känns besläktad med filmer som The Brekfast Club och Pretty in pink.

Filmer som denna lever också mycket på skådespelarna och denna film leds av duon Kaitlyn Dever och Beanie Feldstein. Kaitlyn sågs bland annat i Short term 12 och Beanie såg du i Lady bird. Båda två är väldigt bra, de känns helt äkta, en känsla som är så viktig i en film som denna. I filmen Lady bird som var så hyllad kände jag att just äktheten saknades. Booksmart är mycket bättre än Lady bird helt enkelt.

Birollerna är också besatta av riktigt passande och bra unga skådespelare. Jag tycker också att det var skönt att alla ungdomar var mer normala än vad de hade varit i en crazy-komedi. och då menar jag inte diversitet utan att de kändes mer troliga och naturliga i alla de former de kom i.

En av de mest slående sakerna med filmen var hur de har använt musiken. Det är modern hippety-hopp musik för nästan hela slanten och teamet bakom filmen har lyckats att lägga in låtar med texter som passar in extremt väl i handlingen. Men det är ändå när Lykke Li kommer på i slutet som jag skrek ut min förtjusning.

Allt som allt var detta en riktigt bra film. En stark fyra!

Betyg: 4+/5




tisdag 18 juni 2019

52 Directors: Michael Mann


Michael Mann är en amerikansk regissör mest känd för hans snygga och välregisserade spänningsfilmer. Han blev en stor favorit hos mig i och med storfilmen "Heat" från 1995. Det är en av de bästa crime-filmerna jag sett. Mann är också känd för sin inblandning i den gamla favoritserien Miami Vice samt att han jobbar mycket med musik till snygga suggestiva scener om natten. För denna lista hittar jag tre riktigt bra filmer plus två fillers...



Without further ado...



Michael Mann topp 5




5. Blackhat (2015)


Den bästa Chris får alltid plats på topplistor hos mig, även för lite svagare underhållningsfilmer.



4. Miami Vice (2006)


Skön stämning. Crockett och Stubbs levererar via Farrell och Foxx.



3. The last of the mohicans (1992)


En riktigt najs western med en något modernare feeling. Gillar ju den där grymma skådisen. Ja, Madeleine Stowe alltså. Pretto-DDL får man bara stå ut med.



2. Collateral (2004)


Svinbra thriller med den siste äkta filmstjärnan - Tom Cruise.



1. Heat (1995)


Det finns så många favoritscener i denna film, men min favorit är när Val Kilmers Chris kommer hem till frun Charlene, Ashely Judd, efter bankrånet. With a wave of the hand... Fantastisk film detta!



Jag har sett åtta av Michael Manns elva filmer:

  1. Thief (1981)
  2. Manhunter (1986)
  3. The last of the mohicans (1992)
  4. Heat (1995)
  5. The insider (1999)
  6. Collateral (2004)
  7. Miami Vice (2006)
  8. Blackhat (2015)



Hoppa nu över och kolla in vad Mr Christian tycker om favoriten Michael Mann.


söndag 16 juni 2019

Miami Vice (2006)


20 år efter Manhunter gjorde Michael Mann Miami Vice och nu fick han till ett mycket bättre resultat. Det är en lång film som inleds med en timme snygg och stämningsfylld crime-thiller. Klart att filmen påminner lite om tv-serien men den känns ändå som en egen film och inte bara som ett längre avsnitt. Miljöer och stämningsmusik fungerar perfekt.

Tyvärr tappar filmen fart rejält under cirka 15 minuter i mitten när Sonny har sin romantiska utflykt med Isabella. Den subplotten är filmen svaga del och den tar mig ut ur stämningen som skapats. Den inledande scenen med racerbåtarna satte mig som i trans. Tyvärr vaknade jag upp en timme senare med den dåliga kärlekshistorien. Colin Farrell funkar bra som Sonny Crockett men han och Li Gong har noll personkemi. Jamie Foxx och Naomie Harris glöder det om däremot, vilken skillnad. Men så är de bättre skådisar också.

Mann är en mästare på att skapa tät stämning i sina filmer. Han utnyttjar nattliga miljöer och musik till perfektion ibland. Just detta fallerade rejält i hans Manhunter från 1986. Nu sitter allt som en smäck och jag blev extra glad över att höra Chris Corenells stämma i två av låtarna (med Audioslave). Covern på Phil Collins In the air tonight var kanske inte den bästa, och jag undrar varför han inte körde med originalet. Det hade ju varit bad ass!

Filmens sista timme lämnades åt upplösningen av det under cover-uppdrag Sonny och Rico genomför. Det är ganska bra men filmen saknar riktiga stakes. Nu byggs stämningen upp runt hur det ska gå för Sonnys tjej Isabella som jag helt skiter i. Det är mer spännande när Trudy råkar illa ut. Men lite för lite för att filmen ska dra hem storkovan i betyg. Men filmen är i alla fall klart bättre än vad ryktet gör gällande. En stark trea!

Betyg: 3+/5



lördag 15 juni 2019

Manhunter (1986)


Manhunter är en tidig Michael Mann-film från en tid då han prövade sig fram och testade saker. Han hade varit inblandad i tv-serien Miami Vice som producent men hade såvitt jag förstår inte regisserat något från den serien. I Manhunter ser vi en del av hans mest kända handgrepp, scener utan dialog till suggestiv musik, scener vid lyxiga hus vid havet, scener filmade helt i blått och ett utnyttjande av popmusik för att sätta stämning.

Speciellt det sista kom han att förbättra senare. Här i Manhunter använder han sig av låtar med sång på ett horribelt sätt. Under flera sekvenser i slutet tas jag helt ur stämningen av åttiotalslåtar med sång. Det är trist för vissa delar av filmen är bra och stämningsfull.

Som thriller funkar detta hyfsat bra, grundstoryn är spännande. Tyvärr är jag inte helt övertygad av skådespeleriet överlag. William Petersen i rollen som Will Graham är direkt svag med både osäkerhet och allt för mycket överspel. Brian Cox som Hannibal Lector känns helt fel, men det beror mest på att Anthony Hopkins äger den rollen. Ett större problem är att jag fann Tom Noonan som Dollarhyde helt ointressant. När varken huvudpolisen eller huvudskurken är kul att se blir helheten lidande.

Det känns som sagt som att detta är en övningsprojekt för Mann. Han kom att bli mycket bättre under senare del av karriären.

Betyg: 2/5




torsdag 13 juni 2019

One Cut of the Dead (2017)


En kväll häromveckan fick vi ett mess från Patrik om en film, årets film på bio. Wow. Årets film? På bio? Samma år som vi just sett Avengers: Endgame för andra gången på bio? Vad kan detta vara?

Filmen heter One cut of the dead. Det är en japansk genrefilm från 2017 som nu letat sig ut till diverse småbiografer. Det enda man behövde veta var att den inleds med en långtagning om 37 minuter. Bäst var att inte vara spoilad mer när man satte sig ner i biorummet för att avnjuta detta "mästerverk"...

Ja men visst! Filmen är kul och den bygger på en kul idé. Vi får svart komedi, självrefererande metahumor och zombiefilm. En kul idé som sagt, men bättre än Avengers: Endgame som lyckas knyta ihop en filmserie om 21 föregående filmer presenterade under 11 år, som dessutom fick mig att om vartannat rysa, gråta och hojta av förtjusning? Hm, tillåt mig :-). Det är möjligt att det bästa med One cut of the dead var Patriks entusiasm för den. Jag tycker det är underbart och bara härligt när vänner älskar och pratar sig varma om favoritfilmer. Ibland matchas det av min egen förälskelse, ibland icke. Jag har The Thomas Crown affair som ingen, utom en, fattar! Hej Frans.

One cut of the dead är en b-film, låga produktionsvärden vilket sådana här filmer ofta har. Och som ofta passar det perfekt för filmen i fråga. Filmen har en idé, en enda idé. Och den genomförs till fullo. Men i övrigt har den ganska trista skådespelarinsatser och halvkackiga effekter. Tror dock att varken skådespelarna eller effektmakarna ska anklagas, manus är ju inget mer än den där idén och väldigt tunt för övrigt, och de skakiga effekterna är där medvetet. Mest intressanta skådisen var väl ändå hon tjejen med det blodiga linnet? Japp.

En bra idé, hyfsat genomförd. Småleende under stora delar av filmen.

Betyg: 3/5






tisdag 11 juni 2019

52 Directors: Paul Verhoeven


Paul Verhoeven är en holländsk regissör som slagit stort i Hollywood med vassa satiriska science fictionfilmer. Jag drabbades av honom via Arnold och deras film om påhittade resor till Mars. Jag blev riktigt förtjust i framtidsfilmen där människan slåss mot stora småkryp. Däremot kom jag för sent till kalaset då det gäller polisfilmen med robotmänniskan. Självklart är jag ett stort fan av hans erotiska thriller, en snackis utan dess like som gjorde Miss Stone till världsberömd över en natt.



Without further ado...



Paul Verhoeven topp 5





5. RoboCop (1987)


Bister framtidsvision av ett våldsamt samhälle. Fin satir, och schysste actionfilm. Är dock inte lika lyrisk över denna som många andra verkar vara. Kan bero på att jag inte gillar skådisen Peter Weller speciellt mycket.



4. Black book (2006)


Tung dramafilm som skiljer sig mycket i stilen från övriga filmer på min lista. Carice van Houten är riktigt bra i huvudrollen.



3. Basic instinct (1992)


En av de största och mest kända thrillers från min ungdom. Kommer ihåg Michael Douglas och Sharon Stone som mycket bra i filmen. Hur den står sig idag har jag ingen aning om.



2. Total recall (1990)


Härligt underhållande sci-fi-rulle med Arnold, Michael Ironside och Sharon Stone. Arnold är för lustig och världsbygget är underbart även om specialeffekter har en del att önska.



1. Starship troopers (1997)


Fantastiskt underhållande sci-fi med flera kända ansikten. Taggar ner humorn lite jämfört med tvåan, men är bättre inom de flesta övriga områden. En favoritfilm från nittiotalet!



Jag har sett sex av Paul Verhoevens 16 filmer:

  1. RoboCop (1987)
  2. Total recall (1990)
  3. Basic instinct (1992)
  4. Starship troopers (1997)
  5. Hollow man (2000)
  6. Black book (2006)


Hoppa nu över och kolla in vad Mr Chrstian tycker om Mr Verhoevens filmer.