fredag 17 september 2021

The Dry (2020)


The Dry är en tajt och välspelat långsamt "cold case"-drama. Eric Bana spelar en polis som återvänder till sin hemstad och konfronteras med sina demoner från förr. Filmen påminner mig starkt om miniserien "Sharp objects" samt påminner också om den australiensiska klassikern "Picnic at Hanging Rock".

Genren som sådan tilltalar mig. Vår huvudperson utreder både ett brott som begåtts i nutid och ett brott som begick när han var tonåring och som han blev anklagad för. Filmen är lika mycket en psykologisk thriller som en proceduriell polisfilm.

Filmen har en vemodig ton och den är rejält sorglig vilket passar perfekt. Eric Bana är mycket bra i huvudrollen i en nedtonad och snarare eftertänksam rolltolkning av en man som försökt fly sin historia.

Nykomlingen BeBe Bettencourt spelar Ellie och hon fångade sannerligen mitt öga. Hon levererar en magisk scen där hon vid en lägereld framför den kända åttiotalsdängan "The Killing Moon". Tala om "scene stealer". Genombrott!

Kul att återse "The Gyro Captain".

Rekommenderas varmt till fans av genren.

Betyg: 4/5

onsdag 15 september 2021

Re-Watch: Dirty Harry (1971)


Nu har Shinypodden säsong 10 dragit igång och denna säsong tittar vi på Clintan! Under denna första säsong av Clintanpodden kommer jag tillsammans med gästerna Joel och den store Frans titta närmare på 15 av hans film där han antingen regisserar eller spelar en stor eller huvudroll.

Vi inleder säsongen med en trio "Dirty Harry"-filmer. Och som sig bör blir det den första filmen i serien som inleder vårt poddäventyr. "Dirty Harry" kom ut 1971 för exakt femtio år sedan. Jag såg om den och skrev om den här på bloggen så sent som 2017. Den texten står sig väl än idag, ni kan läsa den här.

Filmens styrkor ät fortfarande miljöerna och stilen som är så "sjuttiotal". Jag gillar musiken och stajlen. Clintan sätter karaktären Harry Callahan från första rutan. Denna film är mer realistisk och grundad än vad efterföljande filmer i serien blir, såvitt jag kan erinra mig. Jag gillar också massmördaren som är helt crazy. Han är en elak jävel helt utan empati men också feg och en svag stackare så snart Harry sätter klorna i honom. Men filmen lever mycket på dessa två karaktärer som både är motpoler och likasinnade.

Tyvärr tappar filmen tempo under andra halvan och det känns som att den trampar vatten ett tag, men det är ett överkomligt problem då sista actionsekvensen ger ett tillfredsställande slut.

Lyssna på poddavsnittet på er poddapplikation eller på hemsidan.

Betyg: 3/5


måndag 13 september 2021

The Trip to Greece (2020)

Den första The Trip var en frisk fläkt och jag gillade den mycket men av okända anledningar har jag inte sett uppföljarna från Spanien eller Italien. Men nu har jag tagit mig an The trip to Greece i alla fall.

Steve Coogan och Rob Brydon spelar vagt semidokumentära versioner av sig själva men filmerna har manus och regisseras av Michael Winterbottom. Det påminner mycket om Richard Linklater, Ethan Hawke och Julie Delpys ”Before”-filmer. I båda filmserierna spelar skådisarna karaktärer som bygger på dem själva men ändå är det inte dokumentärt.

Och precis som i ”Before”-filmerna är kanske behållningen i ”The trip”-filmerna att det är mysigt att hänga med skådespelarna i en timme eller nästan två. ”Before-”filmerna bygger på varandra och ska med fördel ses i rätt ordning. Jag vet inte hur centralt det är i denna filmserie och kanske var det olyckligt att jag såg denna före dess två föregångare?

Bästa scenen i filmen var på restaurangen med den tyska servitrisen (Soraya Mahalia Häfner). ”Already enjoy”-tjejen! Den var underbar då den var både avväpnande enkelt och överraskande. ”Now you can enjoy completely.”

Som vanligt hinner Steve och Rob täcka in många ämnen, allt från de gamla grekerna till imitationer av Brando, Dustin Hoffman, Arnold och många fler. Jag gillade utvecklingen om att de gamla grekerna insåg att människor kan ha både gott och ont inom sig. Detta med anledning av den toxiska och svartvita miljö som existerar i sociala medier och efterföljande ”cancel culture”.

Då nästa alla scener utspelas på restauranger bör man sannerligen ha ätit före man sätter sig ner för att se denna film. Jag kommer ihåg det som att den första filmen mer fokuserade på vad de åt, på själva maträtterna och restaurangerna. Nu nämnde knappt vad ställen hette de åt på. Något jag ska spana på i de ännu osedda andra och tredje filmen.

I slutet nyktrar filmen till rejält då Steve pappa går bort i sjukdom. Detta hände i verkligheten redan 2018 men jag har inga problem med att känna att Steve spelade de scenerna med känslor från det verkliga livet. Tyvärr kunde jag allt för enkelt relatera till den biten av filmen, dessutom dubbelt upp. När ”On the nature of daylight” spelades blev det nästan dammigt i rummet.

Jag gillar detta mycket men det är en typ av filmgenre som är vansklig att betygsätta. Den kan vara värd en fyra till och med i rätt humör men jag nöjer mig med en stark trea.

Betyg: 3+/5

fredag 10 september 2021

Shang-Chi and the Legend of the Ten Rings (2021)


Ännu en ny MCU-film och det blir ett givet biobesök. Efter att ha blivit mycket nöjd med den första filmen i Phase 4 gick jag in till denna film med vissa förväntningar och de blev uppfyllda. Det är  fascinerande att se MCU utforska olika filmiska genrer. Tidigare har de gjort konspirationsteori, heist movie, dansfilm, komedi och drama. Nu har turen kommit till fantasy blandat med karatefilm. Just fantasyinslagen var en trevlig överraskning.

Detta är en actionfylld film med hjärtat på rätt ställe, och den känns framför allt snäll. Är detta en ny trend? Har Ted Lasso ritat om kartan totalt? Bort med dystergökar som Batman och cyniska serier som "The Boys", in med lite mer snällhet? Vem vet...? Spaningen är svag.

Vad man kan sakna i denna film och de flesta MCU-filmer (utom några av de bästa filmerna från Phase 2 och 3) är riktiga "stakes". Trots att det utförs farliga saker och de fajtas på alla möjliga omöjliga ställen känns det aldrig som att våra hjältar är i fara. Detta är något som jag saknar. Jag skulle vilja se riktigt barnförbjudna filmer från MCU, som komplement till de filmer som vi normalt erbjuds. Ryan Reynolds "Deadpool"-filmer är fantastiska och när det nu ryktas om att han ska flyttas in i MCU spinner jag som en katt av belåtenhet. Då återstår endast att de i några filmer tar steget till hårdare, mer realistiska actionfilmer som får rating R, som "Logan" till exempel.

Vad kan man gilla med dagens film då? Den har flera bra skådespelare, som Simu Liu, Awkwafina, Meng'er Zhang och inte minst Tony Leung i rollen som skurken. Men jag hade också mycket kul med Ben Kingsley i den återkommande rollen Trevor Slattery. Till skillnad från vissa andra superhjälteserier har MCU svårt att hålla sig från att inkludera element med glimten i ögat i sina filmer. Jag gillade lurendrejeriet med de två lurviga drakarna eller hundarna eller vad det var, och kände mig lite snopen att den omtalade draken som vaktade porten var så... gulliga. Men det blev ju bättre lite senare i filmen. Drakar är coola.

För att knyta ihop nya MCU-hjältar med serien i övrigt brukar de ibland låta karaktärer från tidigare filmer hoppa in som att för hjälpa de nya på vägen. I "Ant-Man" var det en av de tristare i Sam Wilson (ni vet, The Falcon) som stöttade, medan i den första "Spider-Man" var det självaste Tony Stark som satte strålkastaren på den nya filmen. Här blev det tematisk nog Wong från "Doctor Strange" som hjälpte till. Inte den största hjälten i MCU direkt, men mer behövdes inte i detta fall.

Nu till min stora förvirring. Den lustige muskelmannen Razor Fist spelas tydligen av en skådis med det sällsamma namnet Florian Munteanu. Jag satt under filmen och trodde att det var Wes Chatham som spelar den älskvärde Amos i "The Expanse". De var otroligt lika i vissa scener... tyckte jag i alla fall.

Filmens action var exalterande men jag är egentligen inte ett stort fan av kampsportsfilmer (utan "stakes"). Istället myste jag över känslan i filmen, fantasyelementen, dess miljöer och de engagerande karaktärerna. 

Betyg: 3/5

tisdag 7 september 2021

David Attenborough: A Life on Our Planet (2020)

 

Sammanfattningen av Attenboroughs dokumentär är att det är kört: We are fucked.

Det är trist att människan inte kan leva i balans med naturen, och det är tur att man lever nu och inte om 100 år, eller när det nu kan vara det stora sammanbrottet sker...

Dokumentären säljs in som Attenboroughs vittnesmål om ekosystemen på Jorden efter 70 år i branschen som naturfilmare.

Det han beskriver är en utveckling som leder till att vår planet inte kan föda oss längre. Människan kommer dö ut via en fas som beskrivs så horribelt i The Road. Efter människan har dött ut, som de dinosaurier vi är, kommer planeten återhämta sig tämligen snabbt. Bra för Moder Jord, dåligt för oss.

Han erbjuder också en lösning på problemen som är så naturligt och självklart att det är smärtsamt. Det är hemskt därför vi vet vad som måste göras men jag ser inte att det är möjlig att genomföra givet den ekonomiska, politiska och religiösa situation som råder.

Som dokumentär är detta extremt simpelt. Vi får höra Attenboroughs tala över bilder från hans karriär på tv saxat med hans 93-åriga ansikte i närbild, med lazy eye och allt. Det han pratar om är extremt viktigt och därför får filmen högt betyg, men som dokumentär ger den absolut inget nytt i format eller annat. Lite svårt att betygsätta en film som denna.

Filmen har bilder och scener som är så dystopiska att jag nästan, nästan inte vill rekommendera filmen till känsliga tittare. Men nej! Detta är ändock en film som alla bör se.

Sir David avslutar sin film med att beskriva vad som måste göras för att människan ska kunna fortsätta att leva här på jorden. Men hur kunna komma fram till detta beteende på några futtiga år eller decennier när det tagit tiotusentals år för oss att utvecklas till vad vi är idag? Känns näst intill omöjligt. 

Vad nu? Sluta äta kött, sluta äta fisk, sluta äta grönt, sluta dricka vatten, sluta leva?

Betyg: 4/5








måndag 6 september 2021

Shinypodden säsong 10 är på väg

 

På måndag nästa vecka kommer första avsnittet av Shinypodden tionde säsong 10. Men vad blir säsongens tema?

Idag släppte vi den första av två trailrar. På torsdag kommer den andra trailern. Vad tror du temat är? Skriv i kommentarerna nedan.

Lyssna på trailern i poddappen eller på hemsidan.

fredag 3 september 2021

F9 (2021)

Det går upp och ner med dessa "Fast & Furious"-filmer. Denna gång fick vi en otroligt svag del i serien. Då varken Dwayne Johnson, Jason Statham eller Paul Walker är med i filmen blir det extremt tråkigt i mina ögon. Istället får man dras med Vin Diesel, Michelle Rodriguez och Jordana Brewster. Till råga på allt blir det en rejäl portion med John Cena och där gick tydligen min gräns.

Filmerna i denna serie har gått över alla gränser för det otroliga och jag saknar alla former av förankring för att kunna stå ut med de sanslösa actionscenerna, sanslösa på det dåliga sättet alltså. Filmen antar dessutom en seriös ton med sitt mässande om familjen och Vin Diesels poserande som världens tuffaste kille. Jag lämnas lidande i händerna på Vin Diesels egotripp. En film som är så "over the top" måste antingen vara roligare eller kännas mer grundad i äkta känslor.

Vin Diesel är ganska värdo ändå och jag är innerligt trött på hans tjat om familjen. Dessutom skiter han och regissören Justin Lin helt i att förklara alla orimligheter och logiska luckor. F9 är som att Bobby Ewing kliver ut ur duschen om och om igen... Det är också beklämmande hur de bryter mot fysikens lagar om och om igen. Utan ironi eller något smart grepp, utan för att scenerna ska vara coola och tuffa.

Det är intressant att fundera på vad som gör att en Iron Man-, Thor- eller Captain America-film funkar bra men att denna nya typ av superhjältefilm inte alls funkar. Det jag kommer fram till är att hur engagerad jag som åskådare blir i karaktärerna eller deras relationer har en avgörande betydelse. Med en förankring i något vettigt blir överdrivna eller orimliga actionscener bara en rolig detalj, som en krydda. Men här finns inga karaktärer att riktigt gilla och med en tuff och allvarlig tonalitet blir filmen bara fånig i mina ögon. Japp... I said it.

Filmer FÅR vara fåniga, det är till och med välkomnat, men då MÅSTE det göras med en stor portion humor, glimten i ögat och med en rejäl dos självdistans.

Betyg: 1/5

Lyssna till Rapporter från apokalypsen, avsnitt nummer 25, där jag och Joel diskuterar filmen. Vi tycker olika.


tisdag 31 augusti 2021

Deliver Us from Evil (2020)

 

Här har vi en hårdkokt och actionfylld koreanare som för en gångs skull inte blandar tokroliga scener med seriös tonalitet! Fasen vad kul att det finns sådana ändå. 

Men hur är filmen då? Tja, den fick mig i alla fall att tänka på flera riktigt bra eller intressanta filmer som Man on fire, Extraction och The Raid. Och denna film kan mycket väl konkurrera med någon av de tre, The Raid nämligen, men den tar sig dock inte upp i de allra högsta stratosfärerna på filmhimlen. Men det är en klart underhållande film som alla som intresserar sig av genren borde uppskatta. 

Jung-min Hwang spelar Lönnmördaren In-nam som åker till Thailand för att leta rätt på kidnappad dotter till ex-flickvän. I släptåg har han Ray the Butcher (Jung-jae Lee) som svurit på att han ska döda In-nam. Därefter drar en katt och råtta-lek igång som inte slutar förrän de båda bankat, sparkat, huggit, skjutit och sprängt varandra så många gånger att de båda borde dött minst tio gånger vardera. 

Så nej, detta är inte lika dystert seriöst som Man in fire. Filmen liknar The Raid mer med tanke på hur mycket våld oskyddade kroppar får tåla under filmens gång. Detta är som en serietidning på film, en superhjältefilm kanske. Men den har heller inte stjärnglansen och glimten i ögat som den bäste Chris erbjuder i en film som Extraction.

Filmen är regisserad av en herre vid namn Won-Chan Hong som tidigare gjort Office. Denna andra film från regissören är klart bättre och det är ju ett bra tecken.

Deliver us from evil är sannerligen inte en tråkig film, men när jag nu många veckor efter titten skriver min text om filmen kommer jag knappt ihåg några detaljer alls. Den har inte satt sig i mitt minne som riktigt bra filmer nästan uteslutande gör. Jag ger filmen en trea.

Betyg: 3/5

måndag 30 augusti 2021

Veckans låt

Det känns som att jag missat en vecka eller två. Hmm, ska jag vara ärlig är det risk att det inte blir en låt varje vecka under denna banner. 

Men nu kände jag att det var dags med lite Kate Bush och en av hennes mest fantastiska sånger, en sång om saknad och hjärtesorg. 

A coral room.

fredag 27 augusti 2021

The Suicide Squad (2021)

Spoilers nedan!

Detta är en rejält kul film, helt enkelt. Den har inte speciellt mycket kött på benen men rolig var den, speciellt under första halvan av filmen. Nu hade jag i och för sig mycket låga förväntningar då jag och DC inte går väl ihop. Men det var ändå en film av James Gunn så chansen fanns ju att det kunde bli bra och det blev det.

Gunn har tagit med sig flera kompisar från MCU-världen i denna produktion och faktum är att den känns mer som MCU än DC. Och då speciellt som en Deadpool-film med splatter och humor i en salig röra. Jag hade ingen koll på de tidigare Harley Quinn-filmerna och jag blev sannerligen lurad av den inledande sekvensen. Det var kul.

Tyvärr tappade filmen en hel del under andra halvan, framför allt då det stora monstret dök upp i Jotunheim. Det blev lite väl fånigt, även om blinkningarna till Alien var trevliga, med de små stjärnfiskarnas sätt att ta över människorna.

Det känns lite trist att Gunn fann sig nödgad att härma andra filmer så mycket när han nu gjorde sin DC-film. Detta med teamet som lätt dör vid attacken är som tagen från Deadpool 2, Nanaue är som Hulken, Harley Quinn skjuter "bad homres" med raka armar som IG-11 (Taika Waiti) i Mandalorian, den vidrige generalen spelade samma roll som han gjorde i Quantum of Solace och så vidare. Det saknas något med DC, damn, när det blir bra påminner det om en massa andra filmer. Var är originaliteten?

Under titten och direkt efter var jag mycket förtjust men filmen har tyvärr falnat snabbt. Den är dock mycket underhållande och ett bra val om man ville se lite av Nathan Fillion.

Bästa karaktärerna var polkamannen, Ratcatcher 2 och hennes pappa. Men inte polkamannens mamma, hmm, nej.

Det blir väl en stark trea tänker jag.

Betyg: 3+/5

tisdag 24 augusti 2021

I'm Thinking of Ending Things (2020)

Missed opportunity! Damn, detta var nog en film jag hade kunnat uppskatta ganska mycket...

Men ack, jag var antagligen på helt fel humör när jag såg den för jag fattade ingenting! Jag fann den extremt sövande och alldeles för lång, olidligt lång. Jag hade mycket svårt att hålla mig vaken och med tanke på dess innehåll blev det som att driva in och ut i drömmar både när jag var vaken och sovande.

Som min bloggarkompis Jojjenito sa är det nog bättre när Charlie Kaufman endast skriver manus och låter någon mindre vrickad person regissera. När Kaufman gör både och blir det lätt allt för... "artistiskt". 

Här har han försökt sig på att filmatisera Iain Reids roman från 2016 med samma titel. Jag har inte läst boken men jag har förstått att den ansågs svårfilmad då mycket av boken är inre monologer och tankar hos Jakes flickvän. Det känns lite typiskt att Kaufman skulle falla just för denna bok...

Så vi får se Jesse Plemons, Jessie Buckley, Toni Colette och David Thewlis i en klaustrofobisk och tidsförvirrad saga om en ung asocial man som tar hem sin nya flickvän på middag hos föräldrarna.

Inget som syns på duken är äkta, men hela filmens handling finns där på duken. Den påminner mig om filmer som Lost highway och Mulholland Dr. men denna är ännu snårigare att ta sig igenom. Inte heller lika tajt filmad eller regisserad. Den är helt enkelt inte i samma klass som filmer från den gode Lynch.

Jag sov mig igenom delar av filmen och därför känns det orättvist att ge den ett lågt betyg, men det är kanske just därför den ska ha ett lågt betyg! Eller hur, va? Och nu när jag har dyrkat upp filmen känns det helt meningslöst att se om den, mysteriefilm som den är, så jag får helt enkelt logga denna under "missed opportunities".

Betyg: 2/5

fredag 20 augusti 2021

The Courier (2020)

The Courier är ett riktigt bra spiondrama från det kalla krigets dagar. Filmen utspelas på sextiotalet och är löst baserad på verkliga händelser. Begåvade Benedict Cumberbatch spelar en brittisk affärsman med kontakter i östblocket som rekryteras av MI6 att agera som kurir i kontakterna med en högt uppsatt rysk militär som inför Kubakrisen ville hjälpa väst.

Filmen är i god John Le Carré-stil med ett karaktärsdrivet och långsamt berättande. Detta är en film-film, ett mycket bra hantverk. Det är ingen actionfilm och mycket av skådespeleriet levereras i scener utan dialog. Det är en stil av drama som belönar en uppmärksam åskådare.

Handlingen är intressant och spännande och filmen får mig att bry mig om både Greville och Oleg. Som många Le Carré-böcker är tonen närmast förlamande sorglig. Detta är en film som passar en grå höstkväll då det regnar utomhus.

Cumberbatch är mycket bra, men ryssen Merab Ninidze som spelar Oleg är nästan ännu bättre. Jessie Buckley som spelar Grevilles fru Sheila är också mycket bra, och MI6-agenten spelas ypperligt av Angus Wright. Alla skådespelare är bra helt enkelt.

Detta är en film som lätt slår Spielberg och Hanks Bridge of spies men som inte har en chans mot Oldmans Darkest hour. Någonstans mitt emellan blir en svag fyra.

Betyg: 4-/5

tisdag 17 augusti 2021

Thirteen Days (2000)

 

Helt plötsligt blinkade jag och då var det dags att se denna rackarns film som bildligt talat legat och stirrat på mig från hyllan i flera år.

Filmen är en BOATS (based on a true story) men i detta fall är den endast löst baserad på verkliga händelser. Manus utgår från den dokumentära boken "The Kennedy Tapes: Inside the White House During the Cuban Missile Crisis" skriven av May och Zelikow. Det här med hur nära verkligheten en BOATS kommer till de verkliga verkliga händelserna är alltid av intresse. Visst, en film som tar sig stora friheter i manusskrivandet kan kanske vara bra de också, men för mig är det ofta en smolk i glädjebägaren när det uppdagas.

Denna film har omnämnts med att på ett verklighetstroget sätt beskriva vad som hände i stora drag under Kubakrisen i oktober 1962. Bra där! Problemet är dock att filmens huvudperson Kenny O'Donnell, spelad av Kevin Costner, som det verkar INTE hade den roll som påvisas i filmen. Enligt McNamara var det snarare White House Counsel Ted Sorensen som hade mest påverkan på bröderna Kennedy under krisen. Det känns trist att filmmakarna av någon anledning ändra på denna centrala sak.

Men i vilket fall, skit samma om Kevin Costner spelade "fel" person. Filmen är mycket solid, en riktig "film-film", det vill säga att alla tekniska detaljer och inte minst regin sitter som en smäck. Mycket bra och inbjudande film. Det är en drygt två timmar lång film men tiden flyger fram. Den tar ju upp en av det kalla krigets mest spektakulära, och farligaste, period då sovjeterna byggde robotbaser på Kuba för taktiska kärnvapen. En kris som kunde ha slutat i total misär.

Kevin Costner (Kenny O'Donnell), Bruce Greenwood (John F. Kennedy),  Steven Culp (Robert F. Kennedy) och Dylan Baker (Robert McNamara) gör alla sina roller bra. Det är extra intressant att se hur motarbetade de unga "killarna" från Boston och Harvard var i den amerikanska politiska och inte minst militära ledningen. Dialog och dramat påminner lite om The West Wing och dess glansdagar, men lite nedtonat förstås.

Detta är en film jag väntat orimligt länge på att bli sugen på att se, men nu är den sedd och jag är nöjd med titten. Rekommenderas till alla som är intresserade av politiska dramer, det kalla kriget och BOATS (trots dess svagheter därom).

Betyg: 3/5

fredag 13 augusti 2021

Jungle Cruise (2021)


Dwayne Johnson har seglat upp som en favorit efter att han är det bästa med Fast & the Furious-franschisen och det näst bästa i Jumanji-filmerna (Karen Gillan).

Så när han dyker upp som största namn tillsamman med Emily Blunt på postern till Jungle cruise blir jag automatiskt nyfiken. Postern som för övrigt känns som inspirerad av något härligt från åttiotalet.

Men tyvärr måste jag med en gång konstatera att detta inte blev speciellt bra. Filmen är lik äventyrsfilmer som den mycket underhållande The Mummy med Brendan Fraser och Rachel Weisz i huvudrollerna. Det är fantasirikt med försvunna skatter, förbannelser, övernaturliga väsen och sånt. Tyvärr känns Jungle cruise plastig i jämförelse med The Mummy och trots Dwayn Johnsons charm känns filmen inte ända in i hjärtat. Dessutom har Emily Blunt inte en chans mot Rachel Weisz om en direkt jämförelse skulle behövas, vilken inte behövs förvisso.

Den andra filmserie som direkt kommer upp som en jämförelse är för mig självklart Pirates of the Carribean-filmerna. Men hur otroligt det än kan låta känns de filmerna (Pirates...) mer seriösa än denna.

Men allt är inte kasst! Filmen är nog så underhållande även om den gjorde mig väldigt sömnig också.

Favoritsakerna med filmen är trenne. Jag gillade det överraskande men oförklarade användandet av Metallicas Nothing else matters. Vad var det om? Oklart! Kommentera gärna nedan med era teorier!

Sen kunde jag inte annat än helt kapitulera åt alla göteborgska ordvitsar som kapten Frank drog. Till sist var Lilys bror MacGregor filmens bästa karaktär. Mycket underhållande. Han spelades förträffligt av Jack Whitehall.

Jesse Plemons var dessutom vagt njutbar som tysk "evil villain". Han verkar dyka upp lite var som helst nu för tiden, på samma sätt som Domhnall Gleeson dök upp i parti och minut för en sådär sex-sju år sedan...

Betyg: 2/5

tisdag 10 augusti 2021

Coco (2017)

Den förträfflige filmbloggaren Jojjenito körde nyligen ett Pixar-projekt där han tog sig an att se alla till dags datum släppta långfilmer från Pixar. Ja, Cars-filmerna också! 

Han avslutade projektet med en fest där han rankade filmerna och publicerade sin topp 10. Jag fick äran att hänga på och inför min egen topp 10 ville jag se denna film som var en blind spot för mig. 

Tyvärr kommer jag nog gör dig lite besviken nu Jojjenito!

Filmen är mysig helt klart. Den har sina förtjänster, bland annat är de mexikanska miljöerna fina och dödsriket är fantasirikt. Men precis som med Soul kändes det som att regissörerna Lee Unkrich och Adrian Molina inte riktigt nådde fram. 

Det känns som att gänget i regissörsrummet på Pixars högkvarter har sett Pete Docters Inside out och fått prestationsångest, storhetsvansinne och skrivkramp allt i ett. Två filmer på kort tid där de försöker säga djupa saker om livet genom att använda döden som spelplats, som båda känns halvdanna. 

Filmen känns bara tråkig trots ett färgsprakande bildspråk. Den lilla huvudpersonen Miguel är mest jobbig som barn ofta kan vara på film. Hans familj är så illojal och idiotiska att jag snart tröttnar på filmens filosofiska och emotionella utmaningar. Jag låter mig inte engageras av hans problem helt enkelt.

Dessutom tycker jag inte att filmen är speciellt rolig. Det som var så bra med tidiga Pixarfilmer där vuxen humor nästan obemärkt genomsyrade filmerna är borta och utbytt mot ansträngda försök att få till humorn. Som det känns i alla fall.

Hunden var utstuderat jobbig (slapstik overload) medans mormodern Coco var filmens bästa karaktär.

Något filmen erbjuder är i alla fall en inblick i vissa delar av den mexikanska kulturen som inte handlar om tortyrmord utförda av rivaliserande drogkarteller. Det är bra.

Betyg: 2/5 

fredag 6 augusti 2021

Ava (2020)

Ava är en överraskande bra thriller med favoriten Jessica Chastain i titelrollen. Ava är en före detta soldat som nu arbetar som lönnmördare. 

Detta är inte en ny Atomic blonde! Filmen är mer en thriller än en actionfilm och jag tror att om man väntar sig "action utan slut" ska man välja en annan film, om det duger med en manlig huvudkaraktär kan jag rekommendera Extraction. 

Men om man gilla en långsammare lite mer eftertänksam thriller kryddad med några riktigt häftiga våldsscener kan denna film vara bra. Den når inte upp till John Le Carré-nivå på thrillerelementen men den är klart duglig ändå.

Jag gillade den lite sorgsna tonen i filmen. Jessica Chastain och John Malkovich sticker ut bland skådespelarna. Jag har fortfarande aldrig blivit besviken på Cgastain. Hon ger alltid sina karaktärer tyngd. Bästa filmerna med henne är Zero dark thirty, The Disappearance of Eleanor Rigby, Interstellar, Take shelter och The Martian.

Colin Farrell och Geena Davis gör intressanta roller och tolkningar av dessa, medan sidostoryn om Avas syster var filmens svaga punkt. De borde dragit ner på den storyn, eller ja, tagit bort den menade jag..

Rekommendation till de av er som gillar thrillers eller Chastain.

Betyg: 3/5

måndag 2 augusti 2021

Druk (2020)

Här kommer ännu en vinnare av en Oscar för 2020 och denna gång är det "Best International Feature Film". Det är Thomas Vinterbergs Druk som heter Another round på engelska. Vinterberg gjorde den drabbande men likväl fantastiska filmen Festen (1998).

I Druk umgås vi med fyra gymnasielärare som efter uttråkning och livströtthet börjar laborera med att gå till jobbet lite salongsberusade för att piffa upp tiden i skolan lite. Detta efter att de läst en forskningsrapport som hävdar att människan blir mer kreativ med en liten mängd alkohol i blodet!

Den obegripligt hyllade Mads Mikkelsen spelar huvudrollen som Martin, övriga skådespelare är mer eller mindre okända för mig. Jag har lite svårt för Mikkelsen och därmed tror jag att en hel del av filmens dragningskraft inte fungerar på mig.

Tyvärr kommer givetvis inte denna film ens i närheten av det ångestframkallande svettiga drama som Vinterberg bjöd på i Festen. Alla som väntar sig något i den riktningen får stilla leta vidare.

Humorn och dramat är dock väl balanserat och mörkret lättas upp med flera lättsammare scener. Filmen bjuder på visdom och kanske en och annan livsvisdom, men för min personliga del kände jag inte att filmen öppnade nya vyer eller perspektiv. Så helt ok mörk dramakomedi, men inget att hetsa upp sig nämnvärt för.

Betyg: 2/5

fredag 30 juli 2021

The Hitman's Wife's Bodyguard (2021)


The Hitman's Bodyguard från 2017 med Ryan Reynolds och Samuel L Jackson var en frisk fläkt till actionkomedi, en positiv överraskning som bara har vuxit sedan jag såg den. Nu har uppföljaren kommit och nu får vi se, och höra, mycket mer av Salma Hayek. Uppföljaren heter till och med The hitman's wife's bodyguard. Kul lek med titeln.

Vi fick alltså endast en liten dos av den ljuvliga Salma Hayek i förra filmen, denna gång får vi en överdos. Hon dominerar med ett frenetiskt porträtt av Sonia Kincaid. Jag gillar hennes burdusa stil. Det är kul helt enkelt. 

För det är vad denna film är: kul. Detta är inte sofistikerat eller finkultur. De som söker allvar och viktiga politiska poänger gör sig icke besväret. Detta är en typisk Ryan Reynolds-film så som det blivit. Mycket skämt under bältet, snabb och oftast underhållande dialog och en massa våld och splatter. Precis vad doktorn ordinerat i en era av ångest, apokalyps och PK. 

Personkemin mellan Reynolds och Jackson sitter som en smäck. Hayek är kul och hennes scener med Antonio Banderas, hennes vän och motspelare i den fantastiska Desperado från 1995, var extra kryddstarka på grund av metanivån från verkliga livet. 

Det är kul med alla kändisar som gör mindre roller, vilka ibland är förvillande likt cameos... Muskelmannen Frank Grillo (Rumlow!) är kul som agent, Gary Oldman flimrar förbi à la "blink and you'll miss him", "Dickon Tarly" spelar svenska bodyguarden Magnusson, Aviation Gin och nestorn Morgan Freeman gör ett kul inhopp. Men av alla biroller lyser Richard E Grant starkast. Vilken hjälte. Jag älskar Richard E Grant!

Detta var otroligt festligt. Roligt som attans, det är bra underhållning men inte så mycket djup, men om du har kompatibel humor är den klart värd en titt.

Betyg: 3+/5

måndag 26 juli 2021

Honest Thief (2020)

Liam Neeson, mina vänner, Liam Neeson. Det är som att han har blivit en egen filmgenre nästan...

Här har vi ännu en actiondängare där han får kämpa mot "bad guys". Denna gång är han en hederlig tjuv som får några ohederliga poliser på halsen. Detta är lite som att äta snabblunch på McDonalds - långt från den bästa restaurangen, men man får precis vad man förväntat sig, inte bättre men framför allt inte hellre sämre.

Herregud vad "type casted" Neeson blivit på gamla dagar. Han spelar den där före detta militären som är bedrägligt kapabel, som verkar vara en loser men som när han slår på "switchen" blir en liten enmans-armé. Han är fåordig och stoisk. De onda gubbarna måste akta sig!

Jag gillar hans filmer även om de alla tenderar att glida in i varandra och det blir svårt att hålla isär dem. Vilka filmer har vi med Neeson där han i princip spelar samma man? Taken-serien, Non-stop, A walk among the tombstones, Run all night, Commuter och vem vet, kanske The ice road...

Men nja, Neeson är ändå inte min favorit i filmer likt denna. Flera manliga skådisar har ju försökt muta in denna plätt på filmkartan. Jag gillar de från Denzel Washington, Jason Statham, Tom Cruise och Keanu Reeves mer. Men trots det återkommer jag till den store irländaren om och om igen. Det är kanske något tryggt med att välja en actionthriller med Neeson i huvudrollen?

I Honest thief spelar han mot några b-skådisar med varierande talang. Robert Patrick som var lite stel i Terminator 2: Judgement Day spelar och utstrålar senioritet, han påminner om Ray Liotta på äldre dagar. Jeffrey Donovan är en favorit från Sicario-filmerna och han är cool. Däremot finner jag Jai Courtney mycket svag, mycket svag. Filmens kvinnliga behållning spelas av Kate Walsh som jag inte känner till sedan tidigare, åtminstone har hon inte gjort något intryck på mig.

Jaja, detta var som sagt inga större överraskningar. En underhållning för stunden men inget som man inte redan sett.

Betyg: 2/5

fredag 23 juli 2021

Loki - Season 1 (2021)

Marvel trycker på med den tredje tv-serien på kort tid. Loki var något helt annorlunda. Den överraskar med sin tonalitet och stil nästan lika mycket som WandaVision. Både dessa serier överglänser The Falcon and The Winter Soldier med lätthet. Alla tre serierna måste dock ses av oss som vill följa vad som händer i MCU.

Efter lite funderande och bollande med mina intryck har jag kommit fram till att Loki kommer på andra plats av de tre serier som vi fått hittills. Den kommer inte långt från WandaVision till slut. Jag var inte så förtjust i Loki under de första avsnitten men den tog sig rejält mot slutet, men dess spurt startades lite för sent. WandaVision hade lustigt nog en omvänd utveckling där den var som starkast inledningsvis.

Loki har en hel del bra saker för sig. Tom Hiddleston är superstabil i titelrollen och jag gillade verkligen Owen Wilsons persona i serien. Vilken överraskning det var att han dök upp i en så stor roll ändå! Serien tredje huvudkaraktär, den kvinnliga varianten av Loki, Sylvie, spelades med innerlighet av Sophia Di Martino. Hon var helt ok i serien. Hennes arc var intressant. 

Tyvärr var jag inte superintresserad av alla TVA-personal, Renslayer och alla poliserna. Jag fick aldrig någon känsla för dem och kände inte så mycket för dem. Men miljön i TVA var crazy, det kändes som en glassigare version av miljön i filmen Brazil.

Säsongens två bästa avsnitt var de två sista och där fick vi träffa fler varianter av Loki. Min favorit var givetvis Classic Loki helt underbart spelad av Richard E. Grant. Fan, han är ju guld i allt han gör. Vilken hjälte. Jag gillar Richard E. Grant!! För den nyfikne kan jag rekommendera filmen Withnail and I från 1987 där han excellerar. Mycket rolig film.

WandaVision och The Falcon and The Winter Soldier verkar ha varit miniserier som inte får direkta uppföljningar. Deras plats var att sätta upp aspekter inom MCU för kommande filmer och serier. Loki däremot verkar redan ha fått grönt ljus för en andra säsong. Kul!

Betyg: 3+/5

måndag 19 juli 2021

Greenland (2020)


Det fanns bara en enda orsak att jag satsade på denna film och hon heter Morena Baccarin. Morena är en favorit, av orsaker som de som känner mig lätt inser. Och hon var bra i filmen! Hon stod för hjärtat och smärtan i filmen. När hon förlorade en del av sig själv i andra halvan av filmen var hon mycket övertygande. Bra jobbat.

Men annars var detta mestadels skit. Det visade sig att det är en katastroffilm. En planetmördare i form av en förlupen komet rusar mot Jorden och goda råd dyra. Köra, flyga, springa, smyga och stappla mot räddningen. 

Detta är som en mer seriös variant av äventyrskatastroffilmen 2012, den med John Cusack. Men 2012 hade i alla fall glimten i ögat och den verkade sannerligen inte tagit sig själv på så stort allvar. 

Greenland å sin sida tar sig själv på allvar, är mer nedtonad och realistisk och därmed långt från bombastisk då det gäller specialeffekter och städer som bryts itu. Det Greenland istället bjuder på är  bombastisk sentimentalitet och smetighet. 

Jag har inga problem att följa en utsatt familj som kämpar för att överleva, en mycket underskattad film i ämnet är till exempel No escape. Men jag blev bara trött när familjens lillgamla son som sprider visdomsord runt sig givetvis också har någon sjukdom och givetvis måste slarva bort sina mediciner. Jag fann filmen använda sig av för många klichéer och uttjatade troper helt enkelt. 

Gerard Butler är inte en favorit, känner intet för honom. Och synd att de inte fick med Sam Elliott som det var tänkt, nu fick de nöja sig med Scott Glenn a.k.a "Sam Elliott light" istället.

Filmen är egentligen värd en etta men Morena plussar ett betygssteg.

Betyg: 2/5

onsdag 14 juli 2021

Black Widow (2021)

Mina helt färska tankar om Black Widow. Normalt sett brukar jag vilja sova på saken och låta filmen marinera lite men denna gång blundar jag och drar jag av plåstret med ett ryck.

Varnar för spoilers för er som inte sett filmen än... You have been warned!

Black Widow är den 24:e filmen i MCU och den första i Phase 4. Dels är den fruktansvärt försenad då Black Widow borde ha fått en egen film för länge sedan. Dels har filmen också den otacksamma uppgiften att kicka igång Phase 4 efter att MCU lyckats med sitt unikum med Phase 1-3. En bedrift som knappast någon studio kommer kunna replikera, inklusive Marvel Studios själva. En stor utmaning alltså. 

Jag hade på så när lyckats förbli helt ospoilad inför titten, men inte lyckats och jag gick in till filmen med en känsla att den nog inte skulle vara så bra. Jag trodde de skulle fokusera på Natasha Romanoffs bakgrund och hennes träning med aldrig sinande fysisk och psykisk misshandel. Jag spekulerade i en ganska mörk och dyster film. Men lyckligtvis och kanske på grund av att Red Sparrow redan gjort den grejen slapp vi det. Istället utspelades filmen under slutet av Civil War. Mycket lyckat drag må jag säga.

Det är svårt att göra en film som utspelas mitt i en existerande filmserie utan att i efterhand förstöra den serie den samsas med. Därför var det extra kul att de gjorde just detta och lyckades. Jag tycker att den på så sätt påminner om Rogue One: A Star Wars Story. Båda filmerna lyckas hållas sig i en egen story och undvika att skohorna in kopplingar till de övriga filmerna i serien förutom att de slutar med en scen som efterföljs av redan existerande filmer. Black Widow-filmen följs av sista kapitlet före eftertexterna i Civil War.

Black Widow hade en bra mix av action och lugnare partier. Den var helt ok med sitt actioninnehåll även om det var långt från banbrytande. Medan den hade mer och bättre humor än väntat. Jag trodde det skulle bli en mycket allvarligare film. Men hey, det är ändå MCU!

Jag gillade skämtet om Natashas "power pose"/"hero landing" och hur lillasyster Yelena tjatar om det. Kul metanivå på grund av kritiken MCU fått för att Scarlett Johansson är för sexig i filmerna. Roligt när Nat respektive Yelena utför dem. Men sedan tror jag mig se en mindre utstuderad pose från Nat när hon nästan obemärkt använder den i en fajtscen som skulle kunna bevisa att hennes pose är en del av hennes naturliga rörelsemönster. Så det kan vara så att MCU lyckades med att både äta kakan och behålla den!

Det var flera blinkningar till James Bond inklusive att Nat kollade på Moonraker och dessutom kastar sig ut från ett plan (typ) utan fallskärm! Efter det fick vi lite blinkningar till Mission: Impossible också och kanske några diton till Fast and the Furious-serien med alla kvaddade bilar. Varför dessa blinkningar? För att när man är störst på gården har man råd att bjuda lite på sig själv?

Jag älskade scenerna från Norge! Första gången vi fick se en fjord undrade jag i vilket land de lyckats få till de filmsnuttarna och så var det ju Norge hela tiden. Dejligt!

Filmen hade sina svagheter också, i alla fall känns det så nu direkt efter titten.

Rachel Weisz gjorde inget intryck förutom en horribel rysk accent som var helt onödig. 

På tal om accent så var Florence Pugh bra filmen igenom men jag hade mycket hellre önskat att de skippat hennes rysk accent också. Varför inte bara låta henne prata amerikanska som hon gjorde som liten i Ohio och därmed ta bort denna distraktion? I vilket fall var hon överlag bra och hon fyllde rollen som mini-Black Widow.

David Harbour var trots allt festlig mest hela tiden. Det enda felet med hans Alexei var att det kändes som att han var med i fel film. Han spelade som att han var med i en Deadpool-film.

En sak som jag saknade i Endgame var en seriös begravning för Natasha. Att hon skulle få hyllningar på samma nivå som Tony Stark. Men det blev inget med det. Därför hade jag hoppats att de skulle göra något fint för henne i denna film, och sedär det dök faktiskt upp en sådan scen i mitten av eftertexterna. Den var fin till en början med tills det blev pajjigt när Julia Louis-Dreyfus dök upp i rollen som Valentina (som vi såg i MCU-serien The Falcon and the Winter Soldier). Trist att de inte kunde hålla den scenen seriösare. Nu är frågan om yngre systern kommer spela på det elaka laget i kommande filmer?

Filmens kanske största svaghet var dock att den fokuserade för lite på Natasha. Jag hade velat se mer av hennes "bad assery" och lite mer om hennes bakgrund, hennes "lore". Det känns som att Yelena var huvudkaraktären mestadels vilket är rimligt för Marvel Studios om de nu ska ge henne en stor roll i Phase 4, men det var inte det jag längtat efter att få se.

Jag gav Rogue One en trea efter biotitten men den filmen har vuxit sig jättestark vid omtitt då jag ignorerat svagheter och omfamnat dess styrkor. Jag tror att denna film kan ha samma utveckling efter att den fått rumla runt lite i det undermedvetna och efter en given omtitt när den dyker upp på BR.

Mitt betyg "all fresh" blir någonstans mellan en stark trea. Något sådär ungefär.

Betyg: 3/5

Addendum: jag gillade användningen av den ryska visan Poljusjko-pole som systrarnas theme. Melodin kallas Röda kavalleriet på svenska. Den är för mig känd som nubbevisan Dryckesvisa från ett chalmersspex från femtiotalet. Visan är i studentkretsar också känd som Livet är härligt eller Ta dig en vodka, tavaritj.