The Rock (1996)

Inför titten av Escape from Alcatraz för Clintanpodden kastade Frans in en handgranat. Han frågade sig om det inte är Frank (Clintans karaktär i Alcatraz) som dyker upp i The Rock, närmare bestämt den karaktär som där spelas av Sean Connery. Vilken tanke! Vi bestämde snart att vi skulle göra en double ticket av det hela.

Jag såg The Rock på nittiotalet och sedan dess har den legat i arkivet som en schysste actionrulle. Jag var sugen på att se om den och utröna om den var så underhållande som jag mindes den...

Och javisst detta var ju underbar underhållning på alla cylindrar. Nic Cage är både sansad och "over the top". Ibland samtidigt. Sean Connery spelar den gamla terroristen med gravitas och de två har en härlig personkemi. Filmen är en vass actionrulle där jag njuter av Cage och Connery och övriga casten men framför allt humorn. Jag gillar helt enkelt filmens glimt i ögat och att den inte tror sig vara mer än den är. En film som just Escape from Alcatraz blir lätt så allvarlig att den känns lite pretto...

Filmen är fylld med små guldklimpar som när Nic Cage köpt en vinyl och hävdar att de låter bättre (sant!), eller när Sean Connerys svarar på samma sätt som i Diamonds are forever när en karaktär introducerats sig, "of course you are".

Till slut måste frågan besvaras. Kan det ha varit samma karaktär om än med olika namn? Njae, vi kommer fram till i poddsnacket att så nog inte är fallet. Tyvärr, det hade varit kul.

Betyg: 3,5/5

Lyssna på Clintanpodden för hela vårt samtal om filmen.

Dream Scenario (2023)

Dream scenario är en ganska intressant film som är ganska underhållande. Nic Cage spelar en man som börjar dyka upp i folks drömmar. Han är en halvtaskig forskare som jobbar som lärare på ett universitet och till en början blir han igenkänd, berömd och populär. Sedan börjar drömmarna förändras då han blir våldsam i drömmarna. Och över en nattsömn blir hans många fans världen över inte lika glada längre. Skiten träffar fläkten.

Nic Cages Paul är en ordinär man, en helt vanlig människa med svagheter som vi människor ofta har. Han är lite fåfäng och lapar därmed i sig av berömmelsen när den dimper ner i hans knä. Han har också ambitioner inom sin forskning men han prokrastinerar och idéer rinner ofta ut i sanden. Istället känner han sig bestulen på hans bästa idé av en forskarkollega och detta kränker honom svårt. Som hjälte i en film är han något av en anti.

Ja, men detta var ju lite intressant. Men tyvärr skrapade filmen bara lite på ytan om detta spännande drömfenomen. Filmen verkar egentligen endast vara intresserad av detta som en liknelse till att bli berömd på sociala medier och vad som händer när det omvända händer och monstret vänder sig emot dig - cancelled! Den frågan är också intressant, men jag kände aldrig att filmen var speciellt lämpad för att problematisera just den frågan. Då filmen blandade något magiskt eller sci-fi med ett verkligt problem som finns här och nu blev det varken hackat eller malet. Trots att sci-fi är väl lämpat för allegorier funkade det inte i detta manus.

Däremot hade det varit kul om den brytt sig mer om drömmandet och allt vad det betyder. Men icke. Det finns många bra filmer om Drömmen och det närbesläktade Minnet. Två ting som hjärnan kan göra lustiga saker med. Vi har Blade runner och dess uppföljare som ofta kommer upp så snart det handlar om intellektuellt intressanta filmer om drömmar, medvetande och själen. Sen har vi förstås crème de la crème av filmer i denna genre, Eternal sunshine of the spotless mind. Det är dags att se om den rackaren snart. 

Vår gamle vän Hitch har flera filmer om drömmar eller minnet. Jag minns särskilt Spellbound eller varför inte Vertigo! Tarsem Singh erbjuder lite modernare alster i The Fall och The Cell. Båda ljuvliga filmer om vad som kan hända i hjärnan hos oss människor.

Dream scenario blir en sådan där film som bara nästan når fram till mig. Likt en dröm förfaller den vag och utom räckhåll för mig hur jag än försöker nå fram till den...

Jag var inte helt betagen av filmen men jag hade kul när jag såg den och jag var hela tiden ganska nyfiken. Tyvärr var tredje akten filmens klart svagaste, något som många idédrivna sci-fi-filmer lider av, och den avslutningen talar emot filmen. Såvitt jag minns det i alla fall.

Nic Cage var helt ok, precis som alla övriga skådespelare, men endast Michael Cera stod ut i en liten roll. Allt annat var ljummet. Betyget blir helt ok.

Betyg: 2+/5

Mandy (2018)

Vad har vi på Nicolas Cage egentligen? På senare år har han mest uppmärksammats då han spelar crazy och går över toppen i sunkiga b-filmer. Jag kollar inte så mycket på b-filmer och istället tänker jag mest på Nic Cage för hans ypperliga skådespeleri i dramer från hans tidiga karriär eller varför inte filmen Pig som kom 2021. Eller varför inte, igen, när han bjöd på sig själv i meta-komedin The Unbearable Weight of Massive Talent som kom förra året?

Men nu till dagens film Mandy från 2018. Detta är en b-film ut i dess fingerspetsar. Och som med de flesta b-filmer är det inte speciellt bra egentligen. Men om man gillar estetiken och diggar over-the-top scener kan detta vara en fullträff. 

Detta är en film om förtvivlad hämnd av en mördad älskad. Nic Cage spelar mannen som blir halv ihjälslagen av ett gäng religiösa fanatikers efter att de mördat hans älskade. Tonaliteten i filmen är "all over the place". Grundtonen är allvarsam, överfallet och mordet av de religiösa tokarna är iskallt, rått och känns allt för realistiskt, medan tonen Nic Cage förmedlar är orealistisk och b-filmspajjig. Nic Cage spelar som att han är med i Flykten från New York, de övriga som att de är med i den första Mad Max, den hemska Mad Max alltså.

Jag var fullt investerad i filmen under titten men efter den var över bleknade den snabbt och som film tål den inte minsta analys. Detaljer i handlingen och filmen hänger inte ihop speciellt bra och jag inser snabbt att detta är en film som inte ska analyseras. Och den ska inte heller hyllas för något vidare djup. Detta är en haltaskig b-film helt enkelt.

Mästaren av modern b-film är Quentin Tarantino. Hans filmer skiljer sig och höjer sig över en film som Mandy då Quentin har en bättre känsla för tonalitet. Hans filmer levererar våldet och övriga delar som funkar ihop. Det gäller inte denna film. Men den var ganska kul ändå.

Betyg: 2/5

Lyssna på Shinypodden Special om de bästa filmerna från 2018. Det kan hända att Mandy nämns under andra delen.

The Unbearable Weight of Massive Talent (2022)

Detta är en kul film, en bagatell javisst, men den var underhållande och sådant gillar jag. Nicolas Cage spelar sig själv. Han är en skådespelare på dekis som letar efter en film som kan leda till hans stora comeback. Plötsligt får han ett jobberbjudande från Europa. Han flyger iväg till Mallorca och möter där Javi (Pedro Pascal) som är ett fan och som vill göra film med Nick. Med sig på resan har Nicolas sitt alter ego Nicky Cage, en elakare och mer synisk version av sig själv. Givetvis är inte allt som det verkar och Nicolas och Javi tas ut på dråpliga äventyr.

Detta är humor, meta och hjärtliga blinkningar till snart varenda hörn och vrå av Cages långa karriär. Desto fler av hans filmer du sett desto mer belönad kommer du bli. Jag satt och njöt mest hela tiden. Filmen lever på sin humor och kvickhet. Det är nostalgi från en resa genom Cages filmhistoria, men filmen lever lika mycket på personkemin mellan Cage och Pedro Pascal. De har en skön vajb dem emellan. Ibland blir de roligt så att jag skratta rakt ut men oftast sitter jag och ler njutningsfullt.

Jag såg filmen i filmrummet tillsammans med Måns och det adderade helt klart till myset. Detta är en film som man med fördel kan se med vänner. Det är kul att hjälpas åt att fånga referenser till Cages filmografi och det är sannerligen inte en film som man måste sitta helt tyst för att inte störa grannen. En skön film helt enkelt. 

Betyg: 3/5

Seeking Justice (2011)

När den gode Joel lockar med en Hitchcock-osande rulle med den enigmatiske Nicolas Cage i huvudrollen lystrar man. Cage blandar högt och lågt, men det är mer eller mindre alltid intressant att se vad han gör.

Seeking justice är som att Hitch möter The Net möter The Firm. Resultatet har blivit en helt klart duglig konspirationsthriller. Klart att Joel gillade detta för den kunde lika gärna varit gjord på nittiotalet, Joels favorit. 

Jag gillade den också. Den passade perfekt en fredagskväll, men den gav kanske inte så mycket extra att tänka på efter titten. Och det är helt ok! Ibland är det just denna typ av film man vill ha.

Cage spelar Will, en fridfull lärare i litteratur vars fru blir brutalt överfallen och våldtagen av ett av jordens avskum. I chockat tillstånd inne på sjukhuset kommer en man fram och erbjuder att "de" kan mörda förövaren. Will och framför allt Laura kan få rättvisan skipad om de så vill. Och Will råkar i sitt chocktillstånd tacka ja till erbjudandet, utan att riktigt tänka efter eller bry sig om att han nu blev skyldig "dem" en gentjänst. 

Därefter blir det fulla spjäll med hemligheter, vigilantes och korrumperade poliser. Allt utspelas i New Orlens där Nic Cage själv spelade en korrumperad polis i en annan film från samma era, "Bad Lieutenant: Port of Call New Orleans" från 2009.

Filmen har överraskande många kända ansikten. Vid sidan av Cage har vi Guy Pearce, stjärnan som knappast behöver en introduktion, January Jones från "Mad Men", Harold Perrineau som vi såg som Link i "Matrix", Jennifer Carpenter från "Dexter", Irone Singleton som spelade den dryge grannen till Michael Ohers biologiska mamma i "The blind side", samt Xander Berkeley som spelat biroller i en massa filmer, tex "Air Force One".

Filmen är spännande och Nic Cage är bra. Och smal. Den får betyget stark tvåa, den bättre graden inom "helt ok".

Betyg: 2+/5

Pig (2021)

"Pig" är en bedårande liten film med ikonen Nicolas Cage i huvudrollen. Filmen är överraskande på flera sätt. Cage har spelat många galna roller under flera år men här tar han stora steg tillbaka och ger en dämpad och realistisk tolkning av en man som brottas med en avgrundsdjup sorg. Cages rolltolkning påminner mig närmast av hans insats i "Joe" från 2013. 

Filmen är skriven och regisserad av debutanten Michael Sarnoski. Han hade en extremt liten budget och tid för filmningen. Inga repetitioner, inga omtagningar och inte ens en filmtränad gris. Jag tror att allt detta adderar till känslan av närhet och "äkthet". Filmen är bedårande!

Det vore synd att avslöja allt för mycket om handlingen då mycket av upplevelsen för mig byggde på känslan av överraskning. Men några svepande liknelser kan göras. Många har kallat detta för en motsats till John Wick. Och jag håller med då filmen inleds med en man som blir attackerad och där hans husdjur råkar illa ut. Här blir huvudpersonen Robs gris kidnappad. Resten av filmen handlar om hur Rob försöker få tillbaka sin älskade gris.

Detta är en typisk American Independent-film och som sådan lysande. Filmen blandar flera genrer och teman, som ofta bra filmer gör. Den tar med oss på Robs sökande efter hans gris, men egentligen är det en intern resa genom Robs historia och liv. Filmen är rolig, sorglig, dramatisk, dråplig och framför allt överraskande. Den är vederkvickande och bitterljuv. Den gör mig arg och lycklig. 

Jag rekommenderar varmt filmen till alla tittare.

Betyg: 4/5 

Spider-Man: Into the Spider-Verse (2018)

Årets animerade film på Oscarsgalan var också hyllad på nätet och poddar. Mina förväntningar var ganska högt ställda, även om jag aldrig varit en fan av Spider-man i serietidningarna. Denna film är inte riktad till mig alls. Jag har aldrig läst Spider-Man serietidningen, jag har inte varit extra förtjust i karaktären och jag är heller inget animations-freak. Däremot gillar jag ju Marvels figurer och universum via deras filmer i MCU. Detta är dock inte MCU, utan denna film kommer från Sony som innehar rättigheterna för Spider-Man. Filmer som Logan, Deadpool, Venom och de äldsta Spider-Man med Tobey Maguire är andra exempel på filmer om Marvel-figurer som inte är med i MCU.

Denna revy kommer innehålla vissa spoilers, som de allra flesta revyer här på bloggen.

Jag gillade filmen en hel del. Dialogen är fyndig och rapp. Det är nästan så att filmens dialog är så "over the top" att jag skulle vilja se om filmen för att kunna insupa allt och till fullo njuta av den. Men det som jag gillade mest med filmen är att vi får möta en massa spindelmän och spindelkvinnor från olika dimensioner och att de samarbetar som en riktig liten ”Avengers”-grupp. Det är superhäftigt och andra delen av filmen är den klart bästa i mina ögon. De jag gillade mest var den fräcka tjejen Gwen och Spider-Man Noir i svartvitt. Blandningen av typer och stilar var en fröjd att se. Berättarglädjen lyser igenom i filmen. Det får mig att referera till Scott Pilgrim vs. The World i känsla.

Som helhet lider dock filmen av samma problem som The Lego Movie led av. Det blir för mycket meta- och referenshumor, för mycket "goodness", att jag inte hinner processa och reagera. Speciellt eftersom jag inte kan min Spider-Man utan och innan. Jag är övertygad av att denna film skulle vinna på att ses om. Dessutom ska en film som denna helst ses med kompisar som gillar Spider-Man då stämningen i rummet är extra viktig för en specifik genrefilm som denna.

Jag väntar på att bli lika hänförd av filmen som vissa recensenter blivit tills andra gången jag ser den. Nu får den en stark trea!

Betyg: 3+/5

Rumble Fish (1983)

Rumble fish utspelas i samma universum som The outsider men är inte en direkt uppföljare. Miljöerna är dock i princip identiska men några år senare. Men det som skiljer filmerna mest åt är tonaliteten i filmerna. Rumble fish är arty-farty, filmad i svartvitt med några få färgklickar på väl valda ställen. Det är en drömsk och poetisk film som kan påminna mig om en films som My own private Idaho med River Phoenix.

Om The outsiders var en ensamblefilm är Rumble fish en karaktärsstudie över Rusty James (Matt Dillon). Han är en slarver och ganska korkad om jag får säga det som försöker leva upp till ryktet som hans storebror The Motorcycle Boy (Mickey Rourke) har. Rusty James drömmer om en tid då de fattiga ungdomarna bildade gäng och drog omkring och busade. Nu flödar gatorna över av heroin och allt är sämre.

Rusty James är tillsammans med flickvännen Patty (Diane Lane) och hänger med kompisarna Steve (Vinvent Spano), Smokey (Nicholas Cage) och B.J. (Chris Penn). Andra coola katter som figurerar i omgivningen är Midget (Laurence Fishburn) och Benny (Tom Waits). Rusty James och The Motorcycle Boys far spelas förträffligt av Dennis Hopper.

Jag kommer ihåg Rumble fish som en otroligt cool och häftig film, men den lever inte riktigt upp till den nivån vid en omtitt. den är fortfarande duglig men jag tror att man var mer mottaglig för dess bildspråk och ödesmättade historia när man var yngre och lättare att bli imponerad av pretentiösa filmer. Rumble fish är ännu mer melankolisk än The outsiders till och med.

Väldigt kul att se alla dessa kända skådespelare som unga. Nic Cage känner man nästan inte igen i den hysteriska frisyren och de runda kinderna. Sofia Coppola spelar lillasyster igen.

Mickey Rourke viskar fram sina repliker. Vad var det?

Jag ger Rumble fish en stark trea.

Betyg: 3+/5

Adaptation. (2002)

Jag hittade inte så många filmer från 2002 som jag var sugen på men Adaptation var jag i alla fall nyfiken på. Jag såg den när den var ny, antingen på bio eller på hyrvideo. Mina minnen från filmen var grumliga. Det kändes som att jag inte riktigt fattat filmen. Som jag mindes filmen är det någon slags dramakomedi med en hel del självironisk metahumor?

Vid denna titt blev jag ungefär lika förvirrad som vid första titten. Charlie Kaufman har skrivit manus till filmen där Charlie Kaufman ska skriva ett manus som bygger på en bok men han får skrivkramp och skriver istället om sig själv skrivandes manuset. Invecklade saker detta. Anledningen till mitt intresse är förutom Kaufmans galenskap också att Spike Jonze har regisserat filmen. Jonze har ju gjort favoriter som Being John Malcovich, Where the wild things are och Her.

Typ av humor? 

Typ av humor? Är detta ens en komedi? Jo, den är loggad som "Comedy, Drama" på imdb så vi får väl säga så då. Men helt klart är att detta är ett drama mer än en renodlad komedi. Humorn är väl dold i karaktärsstudien av den självhatande och till synes patetiska Charlie Kaufman. Självförakt och dålig självkänsla påminner om några av Woody Allens mest neurotiska huvudpersoner. Mycket av humorn är någon slags självkänningshumor blandat med förakt och sympati för huvudpersonen. Charlie Kaufman spelas förträffligt av Nicholas Cage. Sen har Kaufman, filmens manusförfattare, också hittat på en imaginär tvillingbror Donald till sin persona i filmen. Donald Kaufman är också spelad av Cage. Donald är simplare, antagligen mindre talangfull men mycket gladare och mer lättsam som person.

Filmkvalité vs. humorkvalité

Som komedi är detta rent ut sagt svagt. Humorn kommer endast fram om man gillar filmen för dess struktur, intellektuella höjd och det faktum att Jonze och Kaufman spänner bågen med denna utflippade film. Gillar man dramat och filmen i övrigt kan man säker roas kungligt av dess humor. Adaption är som en testkörning inför duons magnum opus av metafilm Synecdoche, New York där Kaufman stod för både manus och regi och Jonze agerade producent (vilka ofta är mer kreativt inblandade i USA än vad som är vanligt i Europa).

Manus vs. skådespelare

Här i Adaption är ändå manus och idé i första rummet. Samtidigt har filmen flera notabla skådespelare som Nicholas Cage, Meryl Streep, Tilda Swinton och Chris Cooper. Av dem tycker jag att Chris Cooper sticker ut mest. Han vann visst också oscarn för bästa manliga biroll för denna film. Både Meryl Streep (ingen förvånad) och Nicholas Cage (några kanske höjer på ögonbrynen nu) oscarsnominerades till bästa skådespelare men vann ej. Maggie Gyllenhaal och Ron Livingston dyker också upp i små roller.

Charlie och Donald Kaufman var också nominerade för bästa manus baserat på förlaga.

SST (Sensmoral, Stereotyper och Tropes)

Sensmoral: filmen är kanske en esa för Charlie att böörja acceptera sin bror Donald? Det finns kanske någon form av sensmoral i botten av det...

Två stereotyper: Kaufman själv är den blyge och självhatande artisten som har svårt med det motsatta könet. Har sett förut. Han onanerar mycket. Ron Livingston spelar den korkade agenten som ser potentiella sängkamrater överallt han tittar i kontoret. Japp, denna film gjordes före Weinstein...

Tre troper:

Många lustiga saker här.

a. Kaufman har interna monologer tills kursledaren i mausskrivande Robert McKee säger att det är uselt.

b. Chekhov's gun: vi får se alligatorer i träsket i inledningen av filmen. De återkommer givetvis och har betydelse senare i filmen.

c. Bland många andra lyfter jag "split personality" med tanke på Donalds manus The Three där alla tre karaktärerna, polisen, mördaren och kidnappningsoffret, alla är samma person. Tydligen ska det funka ändå, manuset blev ju så bra!

Favoritkarakärer?

Jag har inga speciella favoriter i denna film. Känner ingen närhet till någon av dem.

Trivia

Taget från imdb's triviaavdelning: Nicolas Cage has said that during the filming of this movie, he ignored all of his acting instincts, and played the part of Charlie Kaufman exactly as Director Spike Jonze asked him to. He then received an Academy Award nomination for it.

Omtittningspotential?

Nja, tror inte att jag kommer omvärdera denna film i framtiden.

Slutomdöme

Jag blev inte mycket klokare på denna film vid denna omtitt. Jag blir delvis lockad av dess magnifika galenskap med metakonceptet. Men i slutändan förblir jag ganska oengagerad i karaktärer eller vad som händer dem. Jag finner inte Charlie Kaufman "adorkable" i denna film och då faller den inte på plats känns det som. En intressant film tekniskt men ganska kallt känslomässigt. Fail.


Betyg: 2/5

Joe (2013)

Denna film var ganska hajpad i vissa kretsar. Bland annat hade jag hört om den i Filmspotting. En och annan filmnörd jämförde den med "Mud". Nic Cage spelar en tuffing som försöker hålla sig kvar på vagnen och leva ett laglydigt liv. Han bor i Texas och kör ett litet företag inom skogsavverkning där han tar in dagavlönade mexikanare för jobbet.

Filmens andra huvudkaraktär Gary är en pojke på ca 15 år. Han har en alkoholiserad far, en hobo, en sönderknarkad mamma och utvecklingsstörd syster. Gary spelas av den mycket kapable Tye Sheridan som vi tidigare imponerats av i "The tree of life" och tidigare nämnda "Mud".

Jag kunde inte komma ifrån att jämföra "Joe" med "Mud". Vet inte om det är rättvist då en film borde bedömas på sina egna meriter, men nu blev det så denna gång. "Joe" är lite mindre bra i alla avseenden...

Matthew McConaughey är bättre än Nicholas Cage i huvudrollen, ja till och med klart bättre. Miljön är mer intressant i "Mud". Jag gillar floden och livet runt den. Stämningen är klart bättre i "Mud" som har en liten men ack så märkbar lyrisk och magisk komponent i sig. Handlingen är också starkare i "Mud". Visst är karaktärerna ganska intressanta i "Joe" men i slutändan brydde jag mig inte så mycket om den elaka pappan och alla hans illdåd.

Nu kan tilläggas att "Joe" helt klart är en bra film, framför allt har den en stark avslutning när äntligen något händer. Jag väntade hela filmen på att Nick Cages karaktär skulle visa sitt rätta jag. De teasade ju med vilken bad ass han skulle vara hela filmen igenom.

En intressant detalj är att Gary Poulter som spelade uteliggarpappan Wade var en uteliggare i verkligheten, dvs en amatörskådespelare. Han är bra i rollen som ett as, och det är faktiskt svårt att avgöra vad som är skådespeleri eller ej. Sorgligt nog dog han kort tid efter filmen spelats in. Han blev 53 år gammal.

"Joe" är en långsam och eftertänksam film. Den passar bra för er som gillar drama som utspelar sig i "white trash"-miljöer.

Jag ger "Joe" tre elaka pappor av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Wild At Heart (1990)

David Lynch har en förvirrande ojämn kvalité på sina filmer. Fullpoängare som "Mulholland drive", "The straight story" och "Lost highway" blandas med filmer som "Eraserhead" och nu denna "Wild at heart". Han kör på med sin absurda cinema och det funkar bra när det finns något spännande i botten, men när grundstoryn inte är så värst intressant blir det mest filmiskt poserande.

"Wild at heart" påminner mig om "True romance" (1993) skriven av Quentin Tarantino och regisserad av Tony Scott. "True romance" är en klockren femma för mig, "Wild at heart" not so much.

Båda filmerna handlar om ett ungt förälskat par som åker på road trip med våld som slutdestination. Skillnaderna mellan filmerna är dock många... "True romance" är bättre inom allt;
Karaktärer: Clarence och Alabama över Sailor och Lula
Skådespelare: Christian Slater och Patricia Arquette över Nicholas Cage och Laura Dern
Våldet, feelingen och stämningen är bättre i "True romance"
Romansen: Clarence och Alabama 4 ever!
Biroller; Dennis Hopper, Brad Pitt, Christopher Walken, Val Kilmer och James Gandolfini  över Harry Dean Statnton, Willem Dafoe, Diane Ladd och Isabella Rossellini.
Framför allt är de karaktärer som birollsinnehavarna spelar i "True romance" klart mer underhållande än de i "Wild at heart".

Jag har svårt att falla för Sailor och Lula's romans och om man inte köper den tror jag att denna film faller platt till marken. I alla fall för mig.

En av filmens starka karaktärer är Lula's mamma Marietta Fortune (coolt namn). Hon spelar över något enormt. Hur mycket jag än skulle vilja älska karaktären funkar det inte för mig. Hon driver ju hela filmens handling framåt och är därmed en av filmens viktigaste figurer. Men det är för absurt för mig. Det känns som att varken hon eller Lynch haft en regissör i rummet som kunnat kontrollera galenskapen. För mig blir det överspel och i detta fall så oäkta att jag inte kan ta karaktären på allvar.

Laura Dern som Lula... Vad är hennes agenda egentligen? Hur har Lynch regisserat henne? Hon är inte bra här. Nicholas Cage gör bättre ifrån sig, men det är kanske givet med den snygga ormskinnsjackan. samt att han får citera och imitera E lite titt som tätt.

OK, det fanns ju någon anledning att jag inte sett denna film tidigare. Jag hade aldrig en bra vibb inför filmen och nu kan jag konstatera att min magkänsla var korrekt.

Jag ger "Wild at heart" två Audreys av fem möjliga.

Betyg: 2/5