The Whale (2022)

The Whale är en av förra årets bästa filmer. Brendan Fraser gör något av en bejublad återkomst till "the limelight". Han spelar en groteskt överviktig lärare som leder sina undervisning via datorn från hemmet. Han jobbar remote permanent. Sanningen är att han aldrig lämnar sin lägenhet.

Fraser är otrolig i denna film. Hans skådespeleri sker via ögonen, rösten och hans fina själ som lyser igenom den gigantiska ”fat suit” han bär på. Den döljer allt annat av hans kroppsliga skådespeleri. 

Filmen är ett psykologiskt drama om en man som sörjer och om vad han gör mot sig själv. Begreppet att tröstäta får nya dimensioner i denna film. 

En stor del av filmen behandlar hur Charlie bemöter och behandlas av sin tonårsdotter Ellie. Hon bär på en stor ilska över pappans illojalitet mot henne. Charlie har dock en god vän i sjuksköterskan Liz som i princip håller honom vid liv. 

Jag vet fortfarande inte riktigt vad filmens budskap kan vara, men jag upplever den som djupt mänsklig helt enkelt. Skådespeleriet av Brendan Fraser och Hong Chau är bländande och de gör tillsammans att filmen inte känns så tung som den på pappret verkar vara. Filmen blir snarast en hyllning till livet trots dess svåra ämnen. 

Sadie Sink som Ellie är helt ok, men hon är inte en av mina favoritskådespelerskor. Men hon spelar arg och elak tonåring bra i vilket fall.

Det kan kännas utmanande att ta sig an en film som denna, men för de som besitter modet finns en guldklimp här att finna.

Betyg: 4/5

Lyssna på Shinypodden Special där vi pratar om de bästa filmerna från 2022! Del 1 och del 2.

Eller läs om mina filmfavoriter från 2022.

A Hard Day's Night (1964)

The Beatles är bra och självklart måste man då se de filmer som är närbesläktade till bandens respektive skivor. Först ut är A hard day's night som Beatles gjorde redan 1964, året efter deras första platta kom ut. Detta är en hjärtlig komedi som beskriver pojkarnas liv som nyblivna popstjärnor. Vi får i en dokumentär stil följa dem några dagar som leder upp till ett tv-framträdande.

Humorn är sprallig och hjärtlig men också farsartad och rent ut sagt lite töntig. Det är extremt mycket brittisk humor över det hela. Men jag köper det med hull och hår för att det är så festligt att se dem så unga och på något sätt oförstörda. De är alla fyra ikoniska personer i historien och jag har känt till dem under hela mitt liv. Det är intressant att se dem både musikhistoriskt men också rent historiskt.

Ringo och Paul är de som verkar vara bäst på att skådespela eller är mest intresserad av att göra sitt bästa i alla fall. John håller bara på och fånar sig filmen igenom, passar in på hans persona. Geroge verkar lite vilsen och bortkommen.

Små funderingar och spaningar... Det var efter filmer som denna kanske inte så konstigt att bandet uppfattades som ganska snälla, jämfört med till exempel de samtida Rolling Stones som var mer av rock'n'roll. "Paul's father" verkade vara mycket ren. Den ena av två tjejer som jagar Ringo verkar ha sträckt sig i ljumsken. Hoppas det gick bra för henne. Det röks en massa i filmen, det var en annan era. TV-producenten som spelades av Victor Spinetti var filmens roligaste karaktär.

Betyg: 3/5

 

Asteroid City (2023)

Jag har lite svårt att förstå mig på Wes Anderson med hans nya film Asteroid City. Det verkar nästan som att han gjort en film som ska visa oss Wes Anderson-fans hur det känns för dem som inte är fans. Eller så vill han bara ge oss alla fingret...

Asteroid City är en vimsig historia med en mycket fin och putsad ytan som skriker av pastellfärger. Berättelsen är svårpenetrerad och på ytan meningslös men å andra sidan bjuder Wes på en sagolik mängd kända skådespelare som kompensation.

Jag såg nyligen filmen och jag kan inte påstå att jag var speciellt road. Mycket lite i filmen betydde något och jag hade svårt att komma in på livet på karaktärerna. Det var nog bara Scarlett Johanssons karaktär som jag brydde mig om, den sorgsna filmstjärnan. Sen var det lustigt med de tre små systrarna, som spelas av trillingar varav två är enäggstvillingar i verkligheten.

Den smale rymdmannen var en kul uppenbarelse. Det var roligt när rymdmannen lämnade tillbaka asteroiden. Det var också roligt när morfadern spelad av Tom Hanks träffade dotterdöttrarna. Men resten var bara konstigt för konstigheternas skull, eller?

För mig kända skådespelare i filmen: Jason Schwartzman, Scarlett Johansson, Edward Norton, Bryan Cranston, Maya Hawke, Rupert Friend, Jeffrey Wright, Hope Davis, Liev Schreiber, Tom Hanks, Matt Dillon, Steve Carell, Tilda Swinton, Jeff Goldblum, Adrien Brody, Hong Chau, Willem Dafoe, Margot Robbie. En imponerande lång lista men för vad...?

Betyg: 2/5

Aftersun (2022)

Detta är en av förra årets bästa filmer som inte är så lätt att skriva om men som är bra när man ser den och ännu bättre under efterbehandlingen när filmens handling sjunker in hos åskådaren.

Sophie är en ung vuxen som tittar på hemmafilmer från när hon och pappa Callum var på semester i Turkiet. Sophie var elva år och pappan skulle snart fylla 31. Filmen är en kontemplativ betraktelse om uppväxt, relationen till föräldrar, psykisk sjukdom och depression.

Den vuxna Sophie förstår saker om sin pappa som elvaåringen inte kunde eller borde förstå. Kameran växlar mellan nutiden med Sophie som tittar på videobanden och scener från semestern många år tidigare, dels som en fluga på väggen, dels när vi åskådare ser vad kameran filmar. Klippningen av filmen är fantastisk och något av en nyckel till att filmen är så bra. Det känns som att man glider in och ut ur Callums och Sophies världar. Vi ser händelserna från bådas och ingenderas perspektiv.

Filmen är lika lättsedd som komplex. Den är hela tiden intressant men det händer inte mycket. Däremot ruvar en dov och hotande känsla av mörker över hela historien. Till och med när Callum och Sophie har de allra mest ömma stunder tillsammans känns det som att dödsavgrunden är där just utanför bilden.

Detta mina vänner är ett av de mest tydliga fallen med en film som växer när du efterbehandlar filmen, när vad som hände i filmen till slut, äntligen, går upp för dig. Just under titten fann jag den bra men inte så djup. Men efter titten har den vuxit och vuxit. Den är bitterljuv på många sätt och så sorglig att det nästan gör ont att tänka på den.

Paul Mescal som Callum och Frankie Corinthians som elvaåriga Sophie är båda lysande i sina roller. En riktig skådespelarnas film.

Betyg: 4/5

Lyssna på Shinypodden Special där vi pratar om de bästa filmerna från 2022! Del 1 och del 2.

Eller läs om mina filmfavoriter från 2022.

Chernobyl - miniseries (2019)

Filmen Oppenheimer visade oss hur mycket kraft det finns i atomer. Efter den lyckade filmen kändes det som att det var dags att ta mig an tv-serien Chernobyl som är regisserad av vår egen Johan Renck. Serien var mycket omtalad när den kom ut men det blev aldrig av att se den för mig förrän nu. Den har legat och givit mig dåligt samvete länge nog nu kände jag.

Chernobylkatastrofen är historiens största kärnkraftsolycka och jag var mycket nyfiken inför titten vilken inriktning serien skulle ha. Nu visade det sig att de valt att vara tämligen neutrala och gå in för att visa vad som hände ner till en så detaljrik nivå som de kunde. Det var ett bra val.

Serien är mycket välgjord där världsbygge och tidskänslan från Sovjetunionen under åttiotalet tas fram på ett fantastiskt sätt. Skådespeleriet med Jared Harris, Stellan Skarsgård och Emily Watson i spetsen är överlag mycket starkt.

Det är horribla scener från hur de gravt strålskadade brandmännen och personalen från kärnkraftverket led och dog av skadorna. Det är likaledes horribla scener från statsapparaten som ljuger, mörkar och skriver om sanningen för sitt eget bästa. Vad som är mest illa är lite svårt att ta in.

Riskerna med kärnkraften finns där, men om de kan bemästras är det ett effektivt alternativ. Lång diskussion om för och nackdelar med kärnkraften kontra andra alternativ får föras utanför denna blogg, men jag tillåter mig fundera lite på vad serien säger i frågan...

Serien kan givetvis tas som ett exempel varför kärnkraft inte ska användas, men det är minst lika mycket ett exempel på hur många saker som måste vanskötas och hur många mänskliga felbeslut som måste tas för att katastrofen skulle ske. Och dessutom hade de med en station att göra som var feldesignad och som inte hade inbyggda säkerhetssystem som de nämner i slutet av serien. På grund av snålhet hade Partiet valt bort säkerhetssystem som kapitalisterna i Väst hade investerat i. 

Överlag en bister men mycket välgjord serie som är extra kul med tanke på svensk regissör och en svensk skådespelare i huvudroll.

Betyg: 3/5

The Banshees of Inisherin (2022)

Detta är en allmänt hyllad, ja till och med hysteriskt hyllad film av Martin McDounagh. Jag finner mig smått tveksam till reaktionerna för detta är inte en jättebra film. Den är fint förpackad och den kan verka vara bra, men är den verkligen det...?

Efter McDonaughs senaste film Four Billboards Outside Ebbing, Missouri var förväntningarna höga inför den nya filmen. Den omskrivs som en dramakomedi och just filmens komiska inslag lyfts ofta som dess styrka. Jag fann den inte en gnutta rolig eller komisk, inte ens fyndig under ytan. Istället fann jag filmen beklämmande och lågintensivt sorglig.

Filmen handlar om två korkade män. En svagbegåvad men vänlig man som varken förstår vad som händer runt honom eller vad hans handlingar betyder. Den andra envis långt över gränsen till det absurda som håller fast vid en fix idé några rundor för långt. Filmen är en allegori över kriget mellan protestanter och katoliker i Nordirland. Som sådan är filmen stark, men som film är den tråkig och med tanke på filmens hyllningar mest frustrerande för mig.

Jag såg filmen hemma i filmrummet och häpnar när jag hör att publiken på filmfestivalen kiknade av skratt. Masspsykos? Publiken slog sig tydligen på knäna över hur roligt det var med den korkade Pádraic och den absurde Colm. Låt oss konstatera att detta är ett fall då filmens humor går mig över huvudet.

Vid sidan av Pádraic (Colin Farrell) och Colm (Brendan Gleeson) har vi en yngling som är ännu mer korkad, Dominic (Barry Keoghan). Lider ön av grav inavel kanske? Ger regissör McDounagh en känga åt de stridande parterna i Nordirland, att de är ett gäng inavlade idioter?

Siobhán (Kerry Condon) är den enda karaktären jag tyckte var rimlig. Hon tog sitt pick och pack och lämnade ön. Bra för henne.

Vad hade då den gamla häxan i svart för roll? The banshee? Något om döden får man anta. Hon översåg deras relation, hur den steg för steg dödades genom den ena oåterkalleliga handlingen efter den andra. Två gamla vänner som för alltid blir fiender. Precis som... 

Nja, jag finner det inte roligt. Slå sig på knäna av skratt? Nej.

Betyg: 2/5

2001: A space odyssey (1968)

Ibland visar SF gamla klassikers på bio och när 2001: A Space Odyssey kom upp var det givet att köpa biljett. Jag hade nog endast sett filmen en enda gång tidigare och sannerligen inte på biograf. Dessutom fick jag chansen att bjuda med Måns som ett steg i systersonens filmutbildning på sidan av de akademiska studierna. Det var underbart att se filmen i dess rätta miljö, även om visningen var långt från idealisk (servering av mat hela filmen igenom).

Jag slogs av hur långsamt berättad den är. Långsam! Det är också lustigt med hur minnet fungerar. Jag kom ihåg det som att delen med Dave och HAL i skeppet Discovery One upptog i princip hela filmens löptid men så var det inte. Sekvensen ”Dawn of Man” var över en halvtimme och sedan spenderades lång tid med att visa hur Dave tog sig upp till månen, undersökte månens monolit samt diskussioner om vad allt betydde.

Filmen berör några av de mest klassiska koncepten inom science fiction, som om människans ursprung, meningen med allt och faran med AI. Det är intressanta frågor, men filmens styrka är miljöerna, världsbygget och Kubricks hand vid rodret. Han visar rejäla cohones med att dra ut på sina scener. Och långa scener är vad vi får. Van med moderna filmers klippning sitter man och väntar på att Kubrick ska klippa scenen flera gånger om innan han gör så. Han vågar följa sin vision. 

Det är otroligt imponerande att filmen gjordes år 1968. Visst man ser att det är miniaturmodeller ibland men överlag är specialeffekterna speciella. 

Fantastisk film och en given plats på min Sight &Sound-lista. Detta är en gigant inom science fiction. Kubrick har regisserat och producerat ett mirakel.

Betyg: 5/5

Tom Clancy's Jack Ryan - Season 4 (2023)

Sista och fjärde säsongen av Jack Ryan är bara sex avsnitt och det var givet att se klart showen efter att ha sett de tre första säsongerna i rask takt under ett regnigt augusti.

Denna gång måste Jack, Greer och Mike förhindra att en mexikansk drogkartell går ihop med internationella terrorister för att hota Amerika och världen med både knarket och bomberna.

Det visade sig lustigt nog att former director Miller faktiskt var en ful fisk (se min kommentar i texten om S3), och nu ska ms. Wright ta över som ny director of CIA. Först måste hon dock bli godkända av ett gäng sura senatorer i ett utskott. Därmed kan hon inte stötta Jack i jakten på de onda och han måste åter igen gå rogue! Det verkar nästan som att Jack vill arbeta ensam och fri...

Som alltid är det spännande med cliff hangers i slutet av var och varannat avsnitt. Tyvärr var manusskrivande kanske inte på topp denna gång (heller). Cathy Mueller (Abbie Cornish) skohornas in för att vi ska få lite mera love innan showen hängde upp passerkortet för gott och pensionerande sig.

När sedan säsongens main villain avslöjas blev jag rejält besviken. Det kändes som att världen krympte och jag undrar om writers room hade drabbats av svårmod. Heller en ond stor organisation som agerar i mörkret med sin illvilliga planer. Här hade de kunnat ge oss en rejäl Ludlum-konspiration! Att en av de redan introducerade karaktärerna låg bakom allt kändes fjuttigt.

Jag känner att showen gjort sitt när Jake, Mike och Chavez (Michael Peña) kunde storma ett extremt välbevakat kasino utan vidare förberedelser. Men alla ambitioner om att vara realistiskt försvann när Jack klara sig från att få hela ryggen översköljd av kokande vatten genom att bita ihop och några få timmar senare var han uppe på benen och sprang omkring igen. Nej, med den "superhjälte"-nivån på actioninnehållet faller premisserna med en spionserie för mig. Här närmade sig showen den olycklige Citadel i tafflighet.

Nu är det slut. Jack Ryan i tv-serien är mer operativ och mer av en bad ass soldat än vad han var i de böcker jag läst om honom. Tom Clancy var med som executive producer för showen så han måste väl ha godkänt det hela. Samtidigt var ju både Harriet och Brandon Sanderson executive producers för första säsongen av The Wheel of Time, så det är sannerligen inte en garanti att serien blir bra.

Betyg: 2/5

Tom Clancy's Jack Ryan - Season 3 (2022)

Tom Clancy's Jack Ryan är inte den bästa spionserien jag sett men den är nog så spännande och den inbjuder till "binge watching". Jag kastade mig in i tredje säsongen direkt efter att jag tittat klart på S2.

Denna gång ska Jack, Greer och Mike stoppa ett världskrig mellan Ryssarna och västvärlden. Det är höga stakes och säsongens problem är bra iscensatt. Säsongen inleds med en suggestiv scen från mörkaste Sovjetunionen 1969 om en utveckling av ett icke spårbart litet kärnvapen som kan användas för att starta eller elda på konflikter. Detta onda vapen poppar upp i nutid och Jack får nys på det. The chase is on...

Jacks irriterande chef ms. Wright beordrar honom att sluta jobba med caset och Jack måste åter igen gå "rogue". Detta verkar vara Jacks modus operandi.

Jag gillar karaktärerna och deras samarbeten, Jack, Greer och Mike. Greer blir mer och mer den tänkande hjärnan som förstår sig på hur fienden tänker medan Jack och Mike mer och mer påminner om Modesty och Willie.

Samtidigt blir det lite fånigt när höga CIA chefer för att inte tala om Tjeckiens president gör egna utflykter, utan livvakter etc, och försätter sig i knipa. Det känns oproffsigt allt som oftast och det uppfyller endast manusförfattarnas behov av drama, inte en realistisk hantering om man nu ska vara lite kritisk.

Delarna om Tjeckien och deras president var säsongens svagaste och då gillar jag ändå Nina Hoss som skådespelerska. Det kändes oklart om Tjeckien ens var med i NATO, vilket de ju är(!), och hanteringen av hoten mot landet kändes allt annat än realistiskt. När man sitter och funderar på sådana saker istället för att hänge sig åt spänningen har showen missat något viktigt i sitt upplägg kan jag tycka.

Jacks lokala CIA chef ms. Wright startade som en backstabbing bitch men hennes karaktär fick upprättelse i slutet av säsongen. Jag hade svårt att lita på henne ändå. Däremot verkade högsta CIA hönset director Miller vara en ful fisk så jag blev lite förvånad när han bara försvann ur handlingen mot slutet. Hade gärna sett lite mer konspiration där. Det är alltid kul med lite Ludlum-känsla över dessa spionserier. 

Karaktärerna Luka och Petr var båda intressanta, speciellt den gamle Luka från Sovjet. Eftertankens kranka blekhet hade nått honom. En gammal grizzlybjörn som man gärna har på sin sida när det blir hett om öronen. 

Bra underhållning för stunden ändå!

Betyg: 3/5

Oppenheimer (2023)

Även om jag inte håller Christopher Nolan lika högt som många andra filmnördar, så måste jag direkt förkunna att detta är ett filmiskt mästerverk. Nolan har överträffat alla mina förväntningar.

Jag har annars ofta tyckt att Nolans filmer lite för mycket förlitar sig på gimmickar kopplat till tidsbegreppet i världen eller inom filmens ramar. Det blir spektakulärt men jag saknar ibland den personliga vinkeln som får mig att känna filmen i hjärtat lika mycket som den tilltalar hjärnan. Men i denna film får han glädjande nog till det på alla möjliga plan. 

I grund och botten är detta en biografi och de kan vara hur tråkiga som helst, typexempel kan vara den svintråkiga Lincoln från 2012. Men denna biografi är så mycket mer än en rak berättelse om en känd gubbe. Här får vi en mix av fysik, moralisk frågor, politiskt maktspel och en hel del poesi skulle jag hävda. Vi fick titta in i huvudet på Oppenheimer och fick där en glimt av hans uppfattning av verkligheten i stort och smått. Filmen är otroligt snygg och fantastiskt engagerande. Jag satt på helspänn hela filmen igenom. 

Nolan har dock såklart inte kunnat hålla sig helt från sina trix med tidslinjen. Historien berättas i minst tre tidslinjer. "Nutiden" är under Manhattanprojektet i Los Alamos, "dåtiden" är Oppenheimers bana fram till att han får uppdraget att bli projektledare för forskarna i Manhattan, samt efterspelet som en politisk thriller om hur Oppenheimer behandlas av de amerikanska atommyndigheterna åren efter kriget.

Det finns mycket att älska med denna film, det vet jag redan trots att jag antagligen inte har processat färdigt filmen än. Jag skulle inte bli förvånad om denna film i framtiden kommer räknas som en av 20-talets största filmer. Den är i vilket fall i mina ögon Nolans mest intressanta film tillsammans med Interstellar.

De funderingar som jag brottas med är trots ovan inte filmens struktur, vilken är mycket bra och sätter upp spänningen i filmen på ett fantastiskt sätt. Jag tänker snarare på att den trots sina 180 minuter inte fått med allt som kunde varit med. Det jag älskade allra mest var inledningen av filmen då vi fick följa akademikerna och deras diskussioner om matematik och fysik med en liten krydda moraliska betänkligheter. Jag kände igen miljöerna och hängde med i diskussionerna och jag hade hellre sett Nolan fokusera ännu mer på denna så viktiga del av Manhattanprojektet. Mera och djupare hade passat min smak.

Näst mest intressant var filmens "nutid" och allt om Los Alams. Det var underbart att se miljöerna som är så välkända. Jag har varit på besök i Los Alamos flera gånger då min gode vän Anders som jag lärde känna under studierna i Uppsala arbetar där på Los Alamos National Laboratory.

Delen om Lewis Strauss och Oppenheimer samt förhören om hans fortsatta "security clearance" var bra men trots allt filmens svagare del. På något sätt antog jag instinktivt, utan att känna till Oppenheimers öde sedan tidigare, att han skulle behandlas dåligt efter kriget. Därmed blev det inte så spännande i mina ögon. De delarna av filmen var långt från dåliga, men trots allt ett litet snäpp ner relativt sett.

Skådespelarna var överlag mycket bra. Jag hade inte läst på eller kollat trailers före titten så det blev nästan som att spela skådespelar-Bingo att räkna in alla kända namn som passerade revy i den ena mindre rollen efter den andra. Den klarast lysande stjärnan var dock Cillian Murphy i huvudrollen som J. Robert... I övrigt ingen nämnd, ingen glömd.

Murphys porträtt av Oppenheimer är magnifikt, till lika delar lidelsefullt och innerligt. Kameran vilar i närbilder på hans ögon, ansikte och minspel. Alla tänkbara känslor ryms där, från ambition och envishet till frustration och en helvetisk ångest som byggs upp desto närmare projektet kommer sitt slut. Jag hade gärna sett filmen fokusera ännu mer på de moraliska diskussionerna som pågick före, under och efter Manhattan. I filmen kläs de diskussionerna väldigt mycket i en kontext av fackföreningar och kommunistjakten som kom upp under slutet av kriget. Den aspekten tycker jag inte var det mest intressanta i diskussionen som pågick bland forskarna.

Till sist har vi scenen med provsprängningen. Wow, jag säger bara wow. Vilken makalös scen! Klippningen, ljuddesignen, de praktiska effekterna, fördröjningen, den fruktansvärda och mäktiga kraften hos atomerna. Jag tror jag höll andan under hela scenen. 

Det är nästan så att jag hade önskat att den scenen hade fått avsluta hela filmen. Men samtidigt tyckte jag att filmens sista scen mellan Oppenheimer och Einstein var filmens känslomässigt starkaste scen så jag tror nog att Nolan tog rätt beslut till slut ändå.

Betyg: 4+/5

Tom Clancy's Jack Ryan - Season 2 (2019)

Denna säsong är det personligt för Jack. Han åker ner till Venezuela med en amerikansk senator som var en gammal vän från Jack tid i det militära. De skulle förhandla med regimen men det blir bråk och senatorn ryker med. Jack blir sablans arg.

Under denna säsong lär vi oss att Jack med lätthet tar sig vatten över huvudet och gärna går "rogue", dvs att han arbetar under radarn utan stöd från han överordnade. Mycket av det som sker är ännu mer orealistiskt än vad som brukligt är i en serie som denna och allt känns för övrigt lite för småskaligt. I slutet av säsongen intar tex Jack och några få män det venezuelanska presidentpalatset efter de flög in med en en amerikansk militärhelikopter och landade den i lugn och ro.... Det blev lite löjets skimmer över manus av och till.

Men samtidigt är serien till dess struktur alltid spännande. Det är lätt att titta vidare på ett avsnitt till hela tiden. Jack har hjälp av ett litet team av special ops. De är vassa, men trots det gör de korkade val ibland. Jag ser det som att dessa val är där endast för att det passar in i storyn, inte att det på ett rättvist visar upp vad den typen av specialister skulle gjort. Till exempel att Uber blir kvar i djungeln var extremt korkat. Och enda anledningen till att han var så korkad var för att gänget på det sättet skulle upptäcka fånglägret. Hans agerande styrdes av behov i manuset och inte tvärtom.

Det är ibland som manus är som ett dataspel, med transportsträckor till nästa "task" som i showen är nästa spännande actionscen. Tyvärr saknas den övergripande spänningen då inget direkt hot mot världen eller ens USA ruvar bortom horisonten. Konflikten handlar om vem som ska få äga en fyndighet av värdefulla mineraler...

Trots kritiken är det underhållande och jag gillar Ryan (John Krasinski), Greer (Wendell Pierce) och vår nye hjälte Mike (Michael Kelly).

Under säsongen träffade vi Noomi Rapace som en tysk underrättelseofficer, och hon var svag i den rollen. Roligare var säsongens main villain Max, spelad av Tom Wlaschiha.

Danne tipsar om att säsong 3 är den starkaste så jag tittar vidare!

Betyg: 2/5

Tom Clancy's Jack Ryan - Season 1 (2018)

Jag söker en bra spionserie. Den bästa inom genren som pågår såvitt jag vet är Slow Horses med två förträffliga säsonger bakom sig. Gary Oldman som en gammal avdankad spionchef helt i John Le Carrés anda. Men den tredje säsongen har inget debutdatum än, internets gissar på någon gång i vinter.

Under tiden ville jag se något annat och kom att tänka på denna serie som kompis Danne i Göteborg har nämnt som duglig - Tom Clancy's Jack Ryan med John Krasinski som Jack Ryan och Wendell Pierce som James Greer.

Jomen visst, detta är dugligt. Serien har fyra säsonger innanför västen och därefter var det slut. Lite skönt med en serie som är avslutad så slipper det bli mer väntande à la Slow Horses.

Under första säsongen får vi lära känna en ung Jack Ryan och en James Greer mitt i en vinglig karriär. The mani villain är Mousa bin Suleiman en islamisk terrorist som gör oreda både i Frankrike och USA. Suleiman spelas av Ali Suliman. Hans bakgrund och drivkrafter sätts upp bra. Han kommer från Libanon och hans föräldrar dödas i inbördeskriget på åttiotalet. Suleiman och hans bror växer upp Frankrike men trots goda intentioner och utbildning släpps han inte in i samhället och radikaliseringen är ett faktum. Det är trista omständigheter att vara en andra klassens medborgare i Europa när han som krigsherre i mellanöstern blir behandlad som en kung med hängivna följare och kvinnliga slavar, både kidnappade och via äktenskap. Som åskådare tycker man både synd om honom och förfäras och äcklas över hans grymhet. Hans öde som en andra klassens medborgare i Paris ställs mot andra klassens medborgare i mellanöstern, dvs kvinnorna.

Säsongen är tämligen spännande. Inte i klass med Kiefer och hans 24, men ändå underhållande. Jack är en helylleamerikan, och målas upp som en romantiserad bild av en rättfärdig CIA-agent. James Greer är lite mer kantig och honom gillar jag. Dessutom finns det några roliga birollskaraktärer, dels Tony, en turkisk smugglare, dels Sandrine Arnaud den franska kollegan till Jack. Sen har vi förstår Jacks romantiska intresse Cathy Mueller som spelas av förträffliga Abbie Cornish. Mycket bra.

Säsongen var underhållande och höll mig intresserad hela vägen. Den är som bäst i Washington och när vi får följa Jack och Greer. Den sackade betänkligt när vi fick följa Suleman eller hans fru Hanin och deras barn. Hennes story arc var trist om än hjärtskärande. Ingen fara detta är helylle, så det går bra till slut.

Betyg: 3/5