Damsel (2024)

Spoiler alert!

Jag råkade se en trailer på denna film vilken innehöll en riktigt najs scen. Senare såg jag att den ärade filmbloggaren Filmitch gillade filmen och då blev det klart att den skulle ses. Detta är en fantasy om en frejdig ung tjej som måste fajtas för sitt liv. Filmen är en festlig blandning av The Princess Bride och Game of Thrones. 

Millie Bobby Brown spelar hjältinnan Elodie. Henne känner vi igen som Eleven i Stranger Things. Men sablans vad annorlunda hon ser ut idag. Jag burkar oftast fascineras av hur lika människor är unga som gamla. Men här är det tvärtom. Även om jag känner igen henne från hennes några år yngre version är det med nöd och näppe. Hon har ändrats så mycket att jag mest satt och funderade på detta under filmens gång. 

Filmen är inte speciellt lång men den tar ändå mycket god tid på sig inledningsvis. De hade gärna kunna skyndat på sig lite för set-uppen var mycket ordinär och inte speciellt unik. Elodie blir bortlovad till giftermål med en prins i ett land far far away för att hennes pappa och folket han äger ska få sig en rejäl peng för besväret. Tyvärr visar det sig att allt var ett lur då hon ska offras till en elak drake på bröllopsdagen. Dålig stämning.

Draken är den sista av sitt slag, en olycklig hona som tvingades se sina tre nykläckta ungar bli brutalt mördade av elaka män från kungadömet Elodie blivit såld till. Jag höll på draken hela filmen igenom och att Elodie och hon skulle slå sina kloka huvud ihop kändes ganska klart från början. 

När hämnden till slut ska tas ut på häxan som lömskt stod bakom allt det dåliga, påmindes man om the mother of dragons både en och två gånger, och till slut kom den bra scenen som jag såg i trailern. Det var filmens bästa scen. Lite oturligt att den råkade komma med i trailern för den var ju ganska så spoilande om man tänker efter lite. Så tokigt det kan bli.

Elodie vinner kampen och lämnar kungadömet far far away i ruiner med koffertarna fyllda av guld och en helt egen drake på köpet. Hon flyger till och med bredvid skeppet som seglar mot solnedgången, exakt samma scen som avslutade någon av GoT säsongerna, var det typ tre eller fyra kanske?

Kul liten fantasy som passar alla i familjen. Ge den en chans. Dracarys!

Betyg: 2/5

Yeelen (1987)

 

Yeelen är en skum film från ett så ovanligt filmland som Mali i västra Afrika. Den handlar om Niankoro (Issiaka Kane), en ung man som jagas av sin fader för någon upplevd skymf. Det största problemet är att männen i släkten är magiker och fadern är en stark sådan, oövervinnelig. Niankoro reser till sin farbror för att få hjälp.

Filmen är snyggt filmad i varma färger från gränslandet mellan Sahara och landet söderut. Handlingen kommer från gamla sägner från området och den känns genuin. Vår hjälte Niankoro är en ståtlig yngling och han bemästrar också magi som att starta eld lite var som helst utan att röra sig och att få andra människor att bli orörliga, frysa till på platsen.

Filmen är enkel om man tittar på specialeffekter (saknas i princip) men desto mer spännande om man tar den som en gammal saga. Filmen påminner mig om spagettiwesterns, Buffy-avsnittet Restless samt David Lowerys The Green Knight.

Det var ibland svårt att hänga med i dialogen då det pratades två lokala språk som kändes mycket långt från vår språkgren och textningen var knapphändig ibland. Men roligaste repliken kom ändå efter att Niankoro förfört kungens yngsta fru: "My cock betrayed me." Såklart den gjorde! Nakna bröst och allt...

Allt som allt en helt ok filmupplevelse och kul med annorlunda!

Betyg: 2/5

Lyssna på när jag och Måns snackar om filmen i Shinypodden där poddar finns, eller här.

Troll (2022)

Så har vi en ny trollfilm från Norge. Är det en re-make av den första? Nei ikke! En norsk King Kong-film kanske? Nja.

Norskt tunnelbygge väcker en uråldrig trollkung som mina förfäder för länge sedan begravt levande i berget efter massaker på trollets familj. 

Får man heja på trollet i filmen??

Illa dolda poänger om ”klimakrisen” förtar inte att detta är ett frejdigt äventyr med en Pippi-kopia i huvudrollen. Pippi heter här Nora och är paleontolog. Hon kallas in när monstret från berget vaknat och börjat röja runt uppe på fjället. Trollet går på tur. Upptäckten chockar både militären och premiärministern i Oslo. 

Relationen mellan Nora och premiärministerns assisten Andreas var fin. Och den mellan henne och hennes galne far var ännu finare. Liten och stor på äventyr. Tyvärr var kapten Kris från norska specialstyrkorna ett mycket svagt inslag. 

Idén och genomförandet var överlag gott. Manus var tyvärr generellt sett svajigt och som ofta är fallet med monsterfilmer var första halvan av filmen mycket bättre än andra halvan. Dialogen var också upp och ner, ofta bra men ibland rent tokig. 

Underhållande genrefilm som inleds starkt och kompetent men som tappar fokus och stapplar in i mål. 

Betyg: 2/5

Trolljegeren (2010)

Nu har jag äntligen tagit mig av den norska filmen Trolljegeren. Det är en himla skoj "found footage"-film om några dejlige studenter som hjälper en trolljägare jaga några förrymda troll. 

Genren "found footage" inbjuder till skräck a la Blair Witch Project men detta är långt från det. Istället får vi hänga med de tre lustiga studenterna och den vrånge jägaren och jag gillar det mycket. 

Filmen leker med konceptet och lyckas väl. Filmen håller högt tempo och är aldrig tråkig. Thomas den entusiastiska studentreportern i blå gammal klassisk täckjacka är favoriten. Johanna som är teamets ljudtekniker är cool och modig. Den orolige och kristne fotografen får vi inte se så mycket av. 

Den vresige trolljägaren är också en skön prick, lite av en galning i sin hängivna självuppoffrande fokus på uppgiften.

Det är kul hur de vävt in gamla sagors regler som gäller trollen. Att de blir förstenade eller sprängs i solljus, tydligen beroende på deras ålder. Också att de verkligen hatar kristna vilket vår olycklige fotograf får erfara.

Gillar också hur vi lite i taget får veta mer om myndigheternas försök att hålla trollens närvaro hemligt. Mycket humor i scenerna med statstjänstemannen. 

Vilket leder oss till slutet. Ja, vad kan ma

Betyg: 3/5

The Green Knight (2021)

Ja jäklans, David Lowery är en ruskigt intressant regissör. Jag älskade hans "A ghost story" och det är närmast den jag skulle vilja jämföra dagens film med. Lowery gjorde också "The old man & the gun" med Redford i huvudrollen vilken var helt ok men inte alls lika utmanade som dessa två.

"The Green Knight" är en en egensinnigt berättad version av legenden om Sir Gawain and the Green Knight. Nu är vi i legenden om Kung Arthur. I senare versioner är Gawain halvbror med Mordred, söner till Morgause som i sin tur var syster till Arthur. 

Filmen är en renodlad fantasy. Den är närmast svärmisk i sitt anslag, något som känns igen från "A ghost story". Handlingen blir aldrig tydligt förklarad för åskådaren. Varför sir Gawain gör som han gör lämnas åt oss att fundera på. Sådant gillar jag! 

Sir Gawain måste efter att ha antagit en utmaning ge sig ut på en road trip som enligt utmaningen bara kan sluta med hans död. Varför han ger sig iväg är högst oklart. Handlar det om manlighet och stolthet kanske? 

Resans alla utmaningar och sagans upplösning är allt annat än lättförståeliga. Det är symboliskt och poetiskt. Upplevelsen bygger mer på stämningen, miljöerna, berättartekniken och skådespelarna, bland andra Dev Patel och Alicia Vikander.

Att se denna film är som att låta sig omslutas av en ström av drömmar som är vackra, trånande och hemska om vartannat. 2021 års mest annorlunda filmupplevelse!!

Om du känner dig öppen för att kasta allt sunt förnuft åt sidan och låta dig sköljas över av känslor, intryck och fantasi kan denna film vara något för dig.

Betyg: 3+/5

Trivia: Robert Jordan hade uppenbarligen kolla på legenden. I The Wheel of Time finner vi drottning Morgase med sönerna Gawyn och Galad. Pojkarna hade olika fäder, precis som Gawain och Mordred hade i legenden. I WoT finns en Mordeth men han är inte släkt med drottning Morgase.

Dune (2021)

Världsbygge är en mycket viktig komponent i sci-fi och fantasyfilmer. Dune som är något av en fantasy sci-fi har ett otroligt starkt världsbygge. I och med att det är Denis Villeneuve som gjort filmen blir ingen överraskad. Han är den för närvarande överlägset starkaste regissören av dem alla. 

Jag såg filmen på IMAX med den megastora duken och en öronbedövande ljudnivå i högtalarsystemet. Jag kände mig helt indragen i filmen på ett sätt som jag inte varit sedan Villeneuves Blade Runner 2049.

Filmen är magisk i sina ambitioner och den tar sig själv superseriöst. Var och varannan scen avslutas på ett mäktigt eller dramatiskt sätt och musiken understöder dessa känslor på ett närmast tortyrliknande sätt. Filmen har mig i sitt grepp som om min hjärna vore förlamad. Under visningen, som bara flög förbi, kunde jag inte om jag så velat ta mig ur världen som spelades upp framför mina ögon. Film när den är som mäktigast.

Tyvärr failar filmen också, och detta är sannerligen inte en fläckfri film. Filmen misslyckas med att på riktigt göra mig fullt investerad i dess karaktärer. Detta trots att det är en lång film.

Jag fattar inte varför det blivit så för de ger huvudkaraktärerna scener där vi ska lära känna dem närmare. Kan de scenerna varit för korta eller låg regissörens fokus så mycket på miljöerna att han glömde de ack så viktiga karaktärerna? I både Arrival och Blade runner 2049 var detta mycket bättre behandlat så det är inte som att regissören inte kan detta.

I Dune möter vi många coola och vackra karaktärer. Framför allt Oscar Isaac och Timothée Chalamet var coola som fan och oändligt vackra. Men var det för mycket? Också Jason Momoa, Josh Brolin och Zendaya var coola och snygga. Den enda karaktären på den "goda" sidan som var okarakteristiskt osnygg och ocool var Rebecca Fergusons Jessica, och ändock var det just hennes karaktär jag brydde mig mest om, eller på grund av kanske...

Skurkarna spelades av Stellan, Dave Bautista och David Dastmalchian (den lustige polka-dot killen i The suicide squad) och de var ganska bra alla tre. Man bjöds på lite underhållning, lite weirdness, lite rysningar och lite äckel, lite av allt men inte mycket av något... För lite säger magen.

I slutändan kan jag inte annat än ge filmen höga betyg, mest för världsbygget och dess set-up av en mycket spännande andra del som jag verkligen hoppas kommer få grönt ljus. 

Jag kan bara hoppas att kommande tv-serier i samma genre lyckas lika bra med världsbyggena. Jag tänker på den redan startade Foundation (på Apple+) och Amazon Primes Wheel o Time samt Lord of the Rings prequelen. Det finns fler serier i pipen också. 

Dune är en spännande episk historia med tunga religiösa undertoner, sökande efter messias, slutna sekter med kvinnliga magikers och hyllningar av naturfolk (med ont om vatten). Kopplingar till världsbygget i Wheel of Time kändes tydliga. Man undrar hur mycket Robert Jordan hade tagit intryck av Frank Herberts böcker när han skrev sin serie.

Betyg: 4/5

The Old Guard (2020)

SPOILER ALERT!!! Spoilers below...

Det kommer inte ut så många filmer nu för tiden så när det kommer en actionfylld genrefilm spetsar jag öron och ögon. En fantasyfilm med bad ass Charlize Theron i spetsen... Den vill jag se alla dagar i veckan.

Filmen bygger på Greg Ruckas graphic comic book "The old guard" från 2017. Han har skrivit comics för både Marvel och DC, bland annat Wonder Woman.

Detta är en riktigt frejdig modern fantasy som får mig att med välbehag minnas filmer som "Highlander", "Wonder Woman" och "Atomic blonde". Charlize spelar Andromache of Scythia aka The fighter of men. Andy och hennes tre kompanjoner är odödliga. Enter en ny odödlig i den unga soldaten Nile, spelad av Kicki Layne som vi senast såg i huvudrollen i "If Beale Street could talk".

Jag gillar världsbygget, mytologin och actioninnehållet. Matthias Schoenaerts, Luca Marinelli och Marwan Kenzari som Book, Nicky och Joe är jättebra som bifigurerna. The Operative Chiwetel Ejiofor funkar bra som Copley. Filmens svaga länk är förstås Harry Melling som den sadistiske Merrick. Låt mig hjälpa dem av er som förtvivlat försöker placera honom i tidigare alster. Han spelade ju den missbildade cirkusartisten i "The Ballad of Buster Scruggs"... Men framför allt spelade han allas vår älskade Dudley Dursley i Harry Potter-filmerna! Ni vet Harrys knubbige kusin !

Men nu var det "The old guard" som gäller. Filmen levererade på alla fronter. Det är en spännande värld som målas upp och jag gillar karaktärerna, speciellt Andy och hennes bakgrundshistoria. Ödet för hennes älskarinna Quynh var så hemskt att jag sov mycket dåligt natten efter jag såg filmen. Vilket hemskt öde!

Jag älskade dynamiken i gänget och skickar en liten hälsning till skaparna av F&F: så här kan man också hantera ett team som agerar som om de vore en familj. Men trots det pratar de sannerligen inte om sig själva som en familj stup i kvarten! LOLs.

Charlize Theron är den tuffaste kvinnliga krigaren vi har på den vita duken nu för tiden. Hon följer i Sigourney Weavers, Gina Torres och Linda Hamiltons fotspår. All cred till Charlize, hon fyller skorna med råge.

I filmens sista sekund kastas en cliff hanger in och det verkar som upplagt för en uppföljare. Och om en sådan kommer till livs kommer jag stå först i kön för att följa Andys fortsatta äventyr.

Betyg: 4/5

The Operative och Dudley

Wrath of the Titans (2012)

Var sugen på lite fantasy rent generellt och att studera Rosamund Pike i den miljön mer specifikt. Miss Pike spelar ju Moiraine i den kommande tv-serien "The Wheel of Time" på Amazon Prime. Här i "Wrath of the Titans" spelar hon drottningen Andromeda. Kanhända att Andromeda besitter samma styrka som en Aes Sedai?

Men tyvärr var inte Andromeda i närheten av vad en Aes Sedai är så detta test av Rosamund Pikes acting chops föll platt till marken. Inte för att hon var dålig, hon hade bara en väldigt anonym roll och hade inga scener där hon skulle osa av styrka och beslutsamhet, vilket hon kommer få bra träning i under tv-serien...

Filmen har ganska många kända manliga namn med thespianer som Ralph Fiennes, Bill Nighy, Danny Huston, Liam Neeson och Edgar Ramírez i casten. Tyvärr spelar tråkisen Sam Worthington huvudrollen vilket gör ingen glad.

Regissören Jonathan Liebesman gjorde tidigare "Battle Los Angeles" som är en ok sci-fi/krigsfilm. Han har dock inte fokus på karaktärer och dialog, utan det är mest action utan slut.

Efter filmen blev jag varse om att detta var en uppföljare av "Clash of the Titans" från 2010. Där ser man! Jag hade inte speciellt svårt att hänga med i vad som hände i Wrath, men jag kommer ihåg att jag var lite förvånad över hur mycket filmmakarna räknade med att publiken hade koll på sin grekiska mytologi. Att det fanns en film före denna förklarar en hel del!

Betyg: 2-/5

Bram Stoker's Dracula (1992)

Jag hade en vag känsla att jag sett Francis Ford Coppolas Dracula tidigare men det hade jag inte. Jag gissar att jag hade blandat ihop den med Interview with a vampire. Dracula är en helt annan film kan jag konstatera. Det var i vilket fall jättespännande att se den. Vad kunde Coppola, Gary Oldman, Anthony Hopkins, Keanu Reeves och Winona Ryder göra av detta?

Well, detta är ett pretentiöst spektakel. Den är snustorr och superallvarlig och jag har lite svårt med den tonaliteten oavsett hur väl den rimmar med Bram Stokers litterära förlaga. Jag har väl helt enkelt blivit präglad av Buffy då det gäller vampyrhistorier. Jag förväntar mig en större glimt i ögat än vad jag får med denna film.

Precis som med Rumble fish känns det som att Coppola vänder sig till en yngre publik där känslor alltid är jättestora, där kärlek lever i eoner och där fåordiga unga skönheter kan få publiken att skälva av längtan.

Historien känns igen från den enda Dracula-filmen jag sett, Werner Herzogs Nosferatu: Phantom der nacht från 1979.

Så har Gary Oldman någon chans mot Klaus Kinski som greve Dracula? Nja, han når inte upp. Men de övriga är helt klart bättre i denna film. Winona Ryder som Draculas livslånga kärlek är bra. Keanu Reeves är extraordinärt stiff i denna film, men jag kommer inte ens ihåg vem som spelade den karaktären i Herzogs film.

Anthony Hopkins, Richard E Grant, Cary Elwes och Billy Campbell är alla festliga som vampyrjägare. Kul att se en ung Richard E Grant också. Han är med i allt för få filmer. Tom Waits som verkar vara något av en favoritskådespelare hos Coppola är också med i en minnesvärd roll som den galne Renfield.

Filmen gav mig nöje trots att den är ojämn. Jag njöt ibland, men tog också fram skämskudden ibland. Speciellt Oldman spelar över lite väl mycket.

Coppolas regi är svulstig och tunghänt, denna film påminner mig mer om Gudfadern-filmerna eller Apocalypse now än The Outsiders eller Rumble fish.

Jag ger Dracula en trea.

Betyg: 3/5