Murder Mystery (2019)

Detta är en oförarglig komedi med Adam Sandler och Jennifer Aniston. De spelar ett amerikanskt par på smekmånad i Europa som råkar hamna på en lyxyacht där ett mord begås. De blir givetvis misstänkta och därmed måste de lösa mordmysteriet själva medan den franska polisen är dem på spåren.

Jennifer Aniston är en underskattad skådespelerska. Hon når inte upp till Sandra Bullocks eller Reese Witherspoons nivå men hon är alltid stabil. Min favoritfilm med henne är We’re the Millers. Här är hon rolig och bär filmen på sina axlar lite.

Adam Sandler är jag inte lika förtjust i. Han är frustrerande att titta på då han blandar högt och lågt. Inom samma film kan han vara bra i en scen för att sedan vara dålig eller rent ut sagt fånig i fem scener i rad därefter.

Komedier som denna lever ofta på sina birollskaraktärer och där famlar denna film lite. De är ok men ingen sticker ut ur mängden. Men det var detta Netflix hade råd med för årets Adam Sandler komedi.

Smått underhållande för stunden men långt från nivån för bra komedier. En godkänd tvåa.

Betyg: 2/5

Scheme Birds (2019)

Scheme birds är en svenska dokumentär av Ellen Fiske och Ellinor Hallin från 2019. Vi får följa Gemma, en tonårig tjej i en bleknande industristad som snart endast består av sina förorter med arbetslös arbetarklass. 

Gemma lever ett hårt liv som beskrivs bäst med hennes egna ord "you either get knocked up or locked up". Självklart ömmar man över hennes lott i livet, men den är ju tyvärr inte unik eller speciellt anmärkningsvärd i sig. Det som är intressant är personerna dokumentären låter oss lära känna och den resa de måhända gör. För att förbättra sitt liv eller vadsomhelst annat.

Tyvärr är dokumentären passiv, som en fluga på väggen. Jag saknar ett narrativ som kan ge åskådaren ett perspektiv och till och med ett hopp. Är det för mycket begärt?

Gemma är stolt inledningsvis och förkunnar att hon aldrig backar, att hon aldrig skulle fly från en fajt eller (misären?). Ändå slutar filmen med att det är just det hon gör. Hon flyttar till England med sin son och söker jobb och ett nytt liv. Osannolikt nog underspelar filmen det beslutet så gravt att man lätt skulle kunnat missa att det ens var med. Det är som att dokumentärfilmarna inte gillade hennes beslut. Något så upprörande som att ta tag i sitt liv och försöka förbättra det måste ju vara av ondo, eller hur?

Såklart att man ömmar för Gemma, men filmen är galet ofokuserad. Turligt nog går det att se den med textning på för det går inte att förstå ett enda ord av de skotska ungdomarnas språk. Kan det vara engelska? Oklart!

De flesta i Gemmas omgivning är mer eller mindre korkade och deras livsval går från dåliga till sämre. En stackars pojke blir gravt misshandlad och invalid för resten av livet. Hans flickvän blir gravid under hans sjukhusvistelse. Solid. Get some fucking impulskontroll!

Gemmas pojkvän tycker det är bra att bli fader för han behöver en hobby. Nästa gång vi ser honom i bild har hon gjort slut med honom. Solid.

Gemmas livslina till ett bättre liv är istället hennes farfar. Mor sin lämnade henne när hon var liten. Farfar har duvor och Gemma filosoferar över att duvorna alltid kommer tillbaka till sitt hem oavsett var de släppts eller varit. Förutom några få som aldrig kom tillbaka. De ville leva sitt liv någon annanstans. Gemma är en av dem.

Betyg: 2/5

Lyssna på Shinypodden Filmskolan där jag och Måns pratar om filmen, lyssna här.

Vitamin Sea (2019)

Vitamin Sea är en irländsk dokumentär om ett gäng havssimmare. Vi får följa en handfull människor som ensamma eller i grupp simmar i det salta havet mer eller mindre varje dag. De har alla olika skäl eller orsaker som gjort att de valt att simma men alla vittnar om förbättrad hälsa och lycka över simningen.

En man har blivit förlamad från midjan och nedåt i en bilolycka. Han och hans fru simmar i havet där han känner sig fri och stark. En äldre dam lärde sig simma som vuxen och fortsatte av bara farten i glädjen över att kunna simma. En äldre herre fann efter hans fru gått ur tiden tröst och sällskap i en grupp gubbar som ses för ett morgondopp varje dag oavsett hur dåligt vädret är. Filmen följer några fler simmare. Kanske den mest gripande historien var den om en ung man som simmade med hans två bästa vänner som en helande rit för att behandla sorgen efter att hans unga fru hastigt gått bort i sjukdom.

Filmen var sävlig men intressant nog för att dess korta löptid flög förbi. Naturen på västra Irland är givetvis spektakulär med Atlanten som böljar in västerifrån. Några av personerna utgick från havsvikar men de flesta hade access till havet från byarna de bor i. Någon bytte om till badkläder hemma och strosade ner till kajen i morgonrock som om han bodde på hotell. Så olika liv folk lever.

Intressant och tankeväckande film om havets, och kanske saltets, helande effekt. Det var oklart om det var vitaminerna i havet, motionen, sällskapet eller rutinen som gav de största hälsoeffekterna, men det verkade funka alla fall.

Betyg: 3/5

Dokumentären visades på SVT Kunskapskanalen men den verkar ha tagits bort från dess play. 

Tunnelen (2019)

 

I förra veckans två katastroffilmer från Norge lärde vi oss att Norge är farligt. Jordskred kan leda till stora vågor som drar in över småstäderna som tsunamis, och jordbävningar kan ödelägga Oslo med dess Operahus och höga Radisson-hotell. Nu har vi kommit fram till faran med alla Norges tunnlar. De har 11.000 tunnlar enligt informationen i filmen. 

Nu har vi lämnat Kristian, Julia och Sondre åt deras sorg och öde. Ny hjälte är brandmannen Stein (Thorbjørn Harr) och hans bångstyriga men högst kapabla dotter Elise (Ylva Fuglerud). Steins nya svenska flickvän Ingrid är också med på ett hörn. Kul med lite svenska också, Ingrid spelas av Lisa Carlehed.

Det är juletid och storm på fjället. Bilar susar in från båda ändar av en jättelång tunnel. Också en långtradare som fraktar... bensin. Krasch och bom. Drippande vätska. Elektrisk gnista och ett eldmoln djupt inne i tunneln. Räddningstjänsten stoppas av lavin, och tänder som gnisslas, händer som vrids. Mest träligt för dem som är fast därinne. 

Filmen är spännande! Man blir superengagerad på ett nästan fysiskt sätt. Det är basala rädslor om att stängas inne, kvävas eller helt enkelt brinna till döds som skapar nerv i filmen. Men trots det når inte filmen upp till Bølgen eller Skjelvet. Skillnaden ligger i uppbyggnaden av filmerna. Här är hotet simplare och vi väntar bara på att det ska ske. I de två första filmerna byggs spänningen upp mer organiskt med forskare som anar oråd och så vidare.

Stein och Elise är frejdiga hjältar som jag absolut tar till mitt hjärta. Vi får åter igen en stark far-dotter relation att ta ställning till, men de når ändå inte upp till vad jag kände för huvudpersonerna i de förra två filmerna. Där var karaktärsstudien mer djupgående och bättre helt enkelt. Filmens intressantaste karaktär var inte Stein utan den unge, fege och modige brandmannen Ivar (Mikkel Bratt Silset).

Denna film hade lite mer humor jämfört med de andra katastroffilmerna. Speciellt den vidrige Tesla-mannen var mycket lustig. Lite oklart för mig vem som spelade honom men han gjorde den jäktade och egoistiske storstadsmannen till perfektion.

Till sist kan man undra hur många fel val en människa under maximal press kan ta egentligen. Tänker på en speciellt olycklig familj inne i tunneln. Mamman tar det ena felbeslutet efter det andra. Pappan var helt obeslutsam och lät henne hållas (så länge han var med). Här är det nästan parodiskt, som i en skräckis när alla säger åt dem att inte gå ner i källaren... och så går de ändå ner i källaren!

Om man ska resa i Norge tar man med fördel bilen för att kunna nå alla otroliga platser ute längs kusten. Inför kommande resa kommer jag vara litet mer skeptisk till att kasta mig in i tunnlarna men man får väl hoppas på god tur.

Betyg: 2+/5

Re-Watch: Toy Story 4 (2019)

 

Det var en stor skillnad att se fyran med ettan, tvåan och trean i färskt minne. När jag såg filmen första gången var det en stark trea, men denna gång blev det ett mycket ståtligare betyg. Skillnaden måste ligga i hur färskt minnet är om karaktärernas inbördes relationer och gemensamma historik, men också att en viss mysighetsfaktor smugit sig in över hela anrättningen.

Filmen inleds med en mycket stark prolog som utspelas nio år tidigare. Vi får se hur Bo Peep förloras då hon och hennes får ges bort till någon annan. Woody är bestört och det är dammigt i rummet. Inte för sista gången under denna filmen kan jag lova.

Sen hoppar de fram till "nutid" och vi bjuds på det bästa äventyret av alla. Vid sidan av de äldsta favoriterna Woody, Buzz, Jessie, Rex, Slinky, Mr och Mrs Potato Head och Hamm har vi Bonnies leksaker Mr Pricklepants, Dolly, Trixie och Buttercup. Man älskar att återbesöka dem och deras värld.

Men filmen är så stark till stor del på grund av alla nya bekantskaper. Bonnie bygger en egen leksak, Forky, och han gör ju succé. Inte på samma nivå som Baby Yoda, men något liknande i en mer modest skala. 

Andra gången det blir dammigt är när Woody får syn på ljusmönstret från Bo Peeps lampa. Bitterljuva känslor stormar inombords. Tredje gången är när Woody med sitt orörliga ansikte träffar Bo Peep igen. Hon är också "död" då ett barn leker med dem. Känslorna som förmedlas trots att de båda är helt orörliga är starka. Det är en bra film detta!  

Det är efter mötet med Bo filmen verkligen tar fart. Vi träffar tjejerna Billy, Goat och Gruff och även den lilla Giggle McDimples. Senare ansluter Ducky och Gunny och Duke Caboom. Gängen är nu kompletta.

Inne i antikaffären möter vi Gabby Gabby och hennes hemska hejdukar som påminner om "The puppet show" för att inte tala om "The Gentlemen" från "Hush". Först känns det som att Gabby Gabby är en tredje antagonist i rad med liknande agenda, men hon visar sig ha "layers", likt Saffron, Bridgette och Yolanda. Att Woody till slut uppfyllde Gabby Gabbys önskan var nog lika överraskande vid denna titt som första gången. Fin scen med den lilla bortkomna flickan. Flickan är rädd och hon vill med en mycket mänsklig projektion trösta dockan. Rart tycker jag.

Jag bara älskar denna film. Manus är så genomtänkt och rent ut smart. De drar nytta av de tre föregående filmerna på ett fantastiskt sätt. Redan etablerade teman och utmaningar förvaltas. Lojalitet står högt i fokus fortfarande, men filmen handlar ännu mer om syftet med livet. Woody ställs inför en livskris då han inte har något syfte i livet längre. Dynamiken mellan Woody, Buzz och Bo Peep är mycket bra.

Jag kände otroligt mycket under filmens gång. Det är något konstigt som händer. Vet inte om det är åldern eller ett resultat av isoleringen under pandemin. Men jag kände mig som en våt trasa när jag såg filmen.

Men filmen är otroligt rolig också. Det är så många roliga saker att jag inte kan komma ihåg alla nu. Jag såg filmen utan att skriva anteckningar då det kan förta känslan av att vara mitt i filmen. Jag älskade hur Buzz följde sin "inner voice" hela tiden, Duke Caboom (Keanu Reeves), Ducky och Bunnys gnabbande (Keegan-Michael Key och Jordan Peele), The girls, "trash" och actionfiguren som först inte fick en "high 5"...

Sen har filmen en massa referenser och kopplingar till tidigare filmer i serien. Som vanligt i denna serie bjuder den på mer eller mindre djuplodande filosofi i massor. Men jag lämnar det till er att upptäcka och uppleva själva.

Jag avslutar som Forky istället:

Forky: I will explain everything.
Knife Toy: How am I alive?
Forky: I don't know.

Betyg: 5/5

Jojjenito ser filmen för första gången så var lite varsamma med honom. Här kan du läsa hans tankar om filmen.

Fast & Furious Presents: Hobbs & Shaw (2019)

Wow, bra underhållning! Jag älskar filmens lättsamhet, glimten i ögat och dess charmiga skådespelare. Redan när Hobbs och Shaw introduceras förstår man vilken typ av film detta är och jag älskar det. Fokus är på karaktärsdriven humor och deras personligheter samt deras relation. Detta är en buddy-komedi där de två inte vill vara kompisar men såklart blir det till slut.

Introduktionen är kul där vi får se dem speglade i varandra där karaktärsdragen och olikheterna förhöjs, en är en stram britt den andre är en cool dude from California.

Detta var en omtitt för mig. När jag och Joel såg den på bio i höstas var jag underhållen men fann filmen tunn. Nu efter att ha sett åtta Fast & Furious-filmer i ett furiöst tempo under några sommarveckor finner jag denna film starkare än vad jag gjorde förra året. Så kan det gå. Denna gång fokuserade jag på det positiva, inte tvärtom.

Jag gillar filmens balans. Med överdrivet actioninnehåll behövs humorn. Det påvisar att filmen inte tar sig själv på för stort allvar. Till skillnad från vin Diesels superallvarliga Dom verkar det som att Hobbs och Shaw har kul när de gör denna film.

Jag gissar att det måste sticka i ögonen på Vin att denna spin off utan hans medverkan lyckas bättre att visa vad familjens betydelse är jämfört med de mer allvarliga filmerna i serien där han tjatar hål i våra trumhinnor om familjens betydelse. Sen kan en familj bestå av både biologiska och icke-biologiska familjemedlemmar.

Deckards lillasyster Hattie introduceras och jag gillar henne skarpt. Hon tar för sig och det är en skön feeling mellan dem tre, Shaw x2 och Hobbs. Dessutom gillar jag båda drottningarna, mamma Shaw och mamma Hobbs. Starka och olika kvinnor.

De bästa actionscenerna var den när Hattie spöar en CIA-agent i glasrummet och den efter Hobbs och Shaw väljer varsin dörr för att ta sig in the villains lair.

För mig står humorn i första farstun. Typen av humor påminner mig lite om den i väl valda delar av Thor-filmerna. Det är något mycket festligt när en film tar väl etablerade karaktärer och skruvar till det med humor.

En favoritscen är de med Ryan Reynolds som har seglat upp som en favorit på sistone. Hans kemi med Dwayne Johnson är påtaglig. Älskar driften med Game of Thrones, kalla mig en nörd om ni vill. Älskar Deadpool också för den delen. Samma typ av humor.

Jag gillade också scenerna med DJs kompis Kevin Hart, mycket lustigt.

Filmen är en lättviktare och har massor av hål att intressera sig för om man vill nit-picka, men eftersom ren underhållning likt denna är så förtvivlat svårt att göra är jag generös och ger den en svag fyra. Japp så får det bli.

Betyg: 4/5

Lyssna på Joel och mig snacka om filmen i Rapporter från apokalypsen.

Jumanji: The Next Level (2019)

Uppföljaren till Jumanji: Welcome to the jungle (2017) är lika lekfullt underhållande med galna upptåg och ett överflöd av glimten i ögat som föregångaren. Detta är en perfekt film för fredagskvällen om man vill ha ett mustigt äventyr med en massa humor.

Personligen håller jag denna som snäppet lägre än föregångaren. Mest för att de två nya figurerna, spelade av Dannyarna DeVito och Glover, inte adderar speciellt mycket utan snarare "stjäl" tid från de jag vill se mer av; Dwayne "The Rock" Johnson, Karen Gillan, Kevin Hart och Jack Black. Även Awkwafina har tillkommit i stjärn-casten. Hon är hyfsat underhållande men jag håller det ursprungliga gänget som filmernas styrka. Första halvan lider av uttunningen, men den senare delen av filmen kompensera så att vi kommer upp i närheten av första filmens nivå.

Jag har en känsla av att denna film fokuserar lite mer på action är karaktärer och humorn.

Men som helhet är detta helt klart mycket trivsamt. För er alla som låter er underhållas av lättviktiga underhållsfilmer är detta ett bra alternativ. Se den gärna tillsammans med den förra filmen.

Betyg: 3/5

The Peanut Butter Falcon (2019)

"The Peanut Butter Falcon" är en härlig amerikansk road movie om en omaka trio som av ödets nyck satts samman. Det är en dramakomedi som är oväntat rolig och oväntad dramatisk. Filmen har jämförts med "Little miss Sunshine" och jag förstå varför. Men jag skulle ändå heller säga att den är som en blandning mellan "Mud" för miljöerna och "The station agent" för dess känsla.

Shia LaBeouf står i filmens centrum och han är suverän i denna roll. En roll som jag lätt hade kunnat se favoriten Sam Rockwell i. Ben Foster var tilltänkt först men det känns bra att det blev LaBeouf. Jag har sett honom i flera filmer men aldrig uppskattat honom som nu. Jag får kanske helt enkelt omvärdera honom efter denna film.

Filmens huvudperson Zak spelas av Zack Gottsagen som har Downs syndrom. Zack träffade regissörerna Tyler Nilson och Michael Schwartz på ett läger för ungdomar och berättade då att han ville bli filmstjärna. Nilson och Schwartz skrev då ett manus baserat på honom och hans drömmar. Så filmen både är och känns semidokumentärt. Zack är bra i denna film även om det är lite svårt att bedöma. Vissa delar av dialogen är tydligen improviserad och allt känns väldigt autentiskt.

Den tredje i trion är Eleanor spelad av Dakota Johnson. Hon är mycket bra hon också. Här visas hon i alla färgnyanser förutom grått. John Hawkes och Bruce Dern har små biroller och de gör dem ypperligt bra.

Min spaning var att sista scenen antagligen var en önskedröm. Regissörerna förnekar detta bestämt. Fegisar!

Filmen är bra och den berörde mig mer än väntat. Det är mycket mer fokus på dramat än humorn och då är humorn ändå mycket välfunnen och känsligt utförd. Det blir dammigt i rummet flera gånger under visningen så glöm för all del inte näsduken när ni går och ser filmen på bion.

Jag ger "The Peanut Butter Falcon" fyra livsdrömmar av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Lyssna på Shinypodden Special om de bästa filmerna från 2019: Del 1 (där denna film kommer upp), Del 2 (creme de la creme från 2019)

Andra revyer av filmen:
Jojjenito

Midway (2019)

Har länge varit fascinerad av Slaget om Midway 1942. Jag är sannerligen ingen expert, men jag är ändå lite påläst.

Amerikanarna vann stort i detta slag och det var vändpunkten i kriget om Stilla Havet mellan USA och Japan under andra världskriget. Den japanska flottan var överlägsen den amerikanska inför Slaget om Midway, både då det gäller antalet aircraft carriers (hangarfartyg), antalet flygplan, skickligheten hos piloterna och understödjande skepp som battleships, heavy and light carriers etc. Men av olika anledningar vann ändå jänkarna en stor seger.

Japan som slagit till mot Pearl Harbor sex månader tidigare hade försvagat men inte slagit ut Amerikas Stilla Havet-flotta. Genom att gillra en fälla vid Midway skulle de slå ut resten av flottan.  Midway låg tillräckligt nära Hawaii för att utgöra ett reellt hot mot utposten, och om Hawaii var hotat var USA's västkust hotat. Japan visste att USA inte skulle kunna ignorera ett hot mot Midway.

Japanarna delade upp sin stora styrka på fyra enheter med en viktig enhet långt ut till havs för att locka in de amerikanska hangarfartygen i fällan och sedan slå ut dem. Problemet för Japan var att jänkarnas kodbrytare hade knäckt deras koder och sålunda visste amerikanerna om centrala delar av planen som när och var anfallet skulle ske. Amerika gillrade sonika en egen fälla med tre hangarfartyg och understödsfartyg gömda norr om Midway. Japanernas bakre enhet kom aldrig med i fajten då de var för långt bort och allt var över på en dag...

Vid sidan av de strategiska spelet ovan, fick ett taktiskt val stor betydelse också. Amiral Nagumo var vid ett tillfälle tvingade att välja att bestycka sina flygplan med bomber för attack mot installationerna och landningsbanan på Midway eller med ammunition, bomber och torpeder som används mot fiendens aircraft carriers. Han gjorde ett ödesdigert val. Att byta bestyckning på planen ombord tog mer än 30 minuter och mitt i slaget hade japanarna fel bestyckning på sina plan och inte tid nog att byta tillbaka. När så bomber träffade hangarfartygen blev skadorna så mycket större då flygplanens bränsle och bomber också exploderade.

Efter slaget hade fyra av fyra stora hangarfartyg på den japanska sidan sänkts och ett av tre hangarfartyg på den amerikanska sidan förstörts. Japans övertag i Stilla Havet var brutet och på grund av långsammare produktion av nya skepp kom de aldrig ikapp jänkarna under de 3,5 år som kriget pågick efter detta.

Filmen är ganska bra. Den är lång och hinner täcka in anfallet mot Pearl Harbor (december 1941), attacken på Tokyo av Överste Dolittle (april 1942), Slaget i Coral Sea (maj 1942, som japanarna vann) samt Midway (juni 1942). Den historiska ackuratessen verkar hög och filmen har en massa bra skådespelare som gör bra jobb. Svagheten är inom personregin. Roland Emmerich är ju mest känd för bombastiska actionfilmer likt ID4. Här är han mycket mer återhållsam med det bombastiska och pompösa samtidigt som stridsscenerna är smått otroliga rent tekniskt. Vilken intensitet. Tyvärr visar Emmerich att han inte är lika solid inom andra områden. Filmen känns inte så tung som den skulle borde varit. Dialogen är ok och vi slipper allt för mycket amerikanska flaggviftande. Vi får istället följa den japanska sidan en hel del, jag hade gärna sett ännu mer, och alla japanare talar japanska.

Jag tycker filmen presenterar slaget ganska väl. Det taktiska beslutet från Admiral Nagumo förklaras inte speciellt bra dock. Det nämns i filmen i en scen, men om jag inte hade läst på om slaget sedan tidigare hade jag nog inte förstått vad det betydde. Detta hade med fördel kunnat planerats tidigare i filmen för att åskådarna hade kunnat smälta informationen.

Filmen är dock lite för lång, 138 minuter, och en del av de tidigare scenerna hade man kunnat skippa. Dolittles attack på Tokyo var viktig i kriget då det drog upp stridsmoralen på den amerikanska sidan lika mycket som den sänkte den på den japanska sidan. Japan mördade tydligen runt 250.000 kineser efter attacken i sin jakt på flygarna (som hamnade i Kina på den japanska ockuperade delen). Det visar vilken prioritet Japan gav denna händelse, men den adderar inte jättemycket till denna film.

Flera kända namn spelar likaledes kända nyckelpersoner från slaget. Woody Harrelson spelar Admiral Chester Nimitz som ledde den amerikanska Stilla Havsflottan. Woody är mycket bra, värdigt och lågmält. Patrick Wilson spelar underrättelsemannen Edwin Layton som varnade om en kommande attack på Pearl Harbour men inte blev trodd. Efter det blev hans roll i staben större och han bistod Nimitz kriget ut. Ed Skrein spelar den våghalsige piloten Dick Best. Han sänkte hangarfartyget Akagi och deltog i anfallet som sänkte Hiryū. Han är nervig och gör det bra med mer vemod än Mavericks och Icemans rah-rah i "Top Gun".

Överlag var filmen överraskande spännande och bra. Visst, den kunde varit snäppet tydligare om vad som exakt hände i slaget men jag tycker ändå att de lyckas hålla tittarna hyfsat med i matchen om tidslinjer och vad de olika aktörerna gjorde.

Jag ger den en trea överlag, men som historisk krigsfilm är den värd en fyra inom genren. Filmen rekommenderas mest för dem som har intresse av detta slag och historier från WWII i allmänhet.

Betyg: 3/5

Un divan à Tunis (2019)

"Terapi i Tunisien" är en lite gullig bagatell. Det är lite humor och lite drama, några beaktansvärda sanningar och hyfsat skådespeleri. Kan passa den slappe biobesökaren som söker något inte allt för avancerat eller utmanande. Passar dem som gillade "En oväntad vänskap" typ.

Golshifteh Farahani spelar huvudrollen. Hon är bra även om hon var mer spännande i Jim Jarmusch's "Paterson". Men hon har "skill"s så det gäller att hålla utkik efter henne. Annars var det mest slätstruket överlag i filmen.

Några öppna dörrar om rätten att få vara sig själv slogs in. Bra och vågat!

Relationen till kusinen var nog den bästa. Alla turer till ministeriet var bedövande tråkiga tills polisen hävdade att Tunisien var lika fungerande som länder i väst. Yeah right, där fick filmen in en fullträff.

Filmen heter "Terapi i Tunisien" på svenska och "Arab blues" på engelska.

Jag ger filmen två terapisessioner av fem möjliga.

Betyg: 2/5 

Läs Johans tankar om filmen på Jojjenito - om film.

Jay and Silent Bob Reboot (2019)

"Jay and Silent Bob reboot" är en överraskande film på många sätt. Jag blev i alla fall överraskad flera gånger. Det första var hur sliten Jay ser ut nu för tiden. Är han en fullfjättrad a-lagare nu för tiden eller? Det andra var hur mycket hjärta och familjefokus filmen har. Visst, de vanliga skämten under bältet som Kevin Smith är känd för finns där såklart, men filmen fokuserar lite mer på smartare humor och en stor portion varm sentimentalitet.

Det stora skämtet i filmen är hur dåligt det är att Hollywood gör en massa re-makes, sequels och reboots istället för arbeta med nya berättelser, och så är denna film också en reboot. Metahumor.

Men ganska snart fokuserar filmen på relationen mellan en dotter och en frånvarande far. Det är fint och det känns som att Kevin Smith förtvivlat försöker kommunicera med Jason Mewes om misstag som han inte vill att hans gamle vän ska göra. Dottern i fråga spelas av Kevin Smiths dotter Harley Quinn Smith. Hon var med som ettåring i de första filmen 18 år sedan. Denna gång är också Jason Mewes dotter i riktiga livet är också med på ett hörn, Logan Mewes. Hoppas att hon får ett bra liv.

Som vanligt med Kevin Smiths filmer som utspelar sig i detta universa får vi återbesöka en uppsjö av skådespelare som deltagit i tidigare filmer; Ben Affleck, Brian O'Halloran, Shannon Elizabeth, Justin Long, Matt Damon, Jason Lee och Joey Lauren Adams bland många många andra.

Scenen med Ben Affleck var mycket fin. Ben Affleck är en bra gubbe. Numera lite rund om kinderna.

Det roligaste, för mig, var att se hur Kevin Smith kastar Star Wars under bussen och välkomnar MCU istället. Det är flera lustiga referenser till den älskade filmserien och den bästa Chris Hemsworth är otroligt rolig i hans korta inhopp (cameor?).

Sätter bra betyg på denna för den är så snäll och go.

Betyg: 4/5

Val Kilmer?

Mor och dotter?