torsdag 31 december 2020

2020 - Året på Fripps Filmrevyer


2020 blev ett mycket ovanligt år med pandemi och arbete hemifrån. Detta har i allra högsta grad påverkat filmbloggen också. Man kunde kanske tänka sig att det skulle blivit fler filmer sedda men för mig har det istället blivit tvärt om, färre. Jag antar att jag inte har kunnat slappna av och suget efter att se en film har inte infunnit sig lika ofta. Från att ha skrivit om cirka 130 filmer under både 2019 och 2018 har den siffran gått ner till 75 stycken detta år. Och då känns ändå den siffran hög då nästan hälften av dem publicerades på bloggen under första kvartalet.

Producerandet av populärkulturellt content har istället blivit inom poddande och för egen konsumtion har det blivit en hel del tv-serier plus min re-read av Wheel of Time, denna mastodontbokserie. 

Det har inte blivit så många biobesök detta år. I januari deltog jag på Stockholms filmdagar och såg där hela sju filmer med höjdpunkterna The peanut butter falcon, Little women och The Gentlemen. Alla de tre fick betyg 4/5 av mig.

I februari gick jag Johan och Markus och såg eposet 1917 på den stora IMAX-biografen i Solna. Det var också en fyra. Sedan drog apokalypsen igång och jag blev inte speciellt sugen på "vanlig" bio. Men mitt i sommaren strålade vi åter samman på IMAX och såg Tenet. Markus fixade de perfekta biljetterna i en nästan tom IMAX salong, den gigantiska. Det var något av den perfekta bioupplevelsen. Vem hade kunnat ana det mitt i pandemin? Ytterligare en fyra.

I övrigt har sedda filmer drivits av poddande. Andra segmentet om Hitchcock med den store Frans avslutades under inledningen av året. Sedan drog jag och Frans igång Rapporter från apokalypsen där också Johan, Patrik och Joel deltog. 

Med Joel såg och poddade jag om alla nio filmerna från Fast & the Furious-franschisen. Sommaren var intensiv med quizzar, F&F samt att lektor Frans hade utbildning inom den klassiska musiken

I februari körde vi en Shinypodden Special om toppfilmerna från 2019 där samma gäng som tre år tidigare deltog; Jojjenito, Carl och Niklas. Mycket trevligt. Senare under hösten drog jag och Patrik igång Bondpodden där Joel numera har anslutit.

Under året har jag bara givit en enda film betyget 5/5 och det var den hemska och drabbande Wind River från 2017. Jag har givit ungefär fyra filmer den nesliga ettan i betyg. Se om ni kan hitta dem på bloggen!

Så här i slutet av året då jag blickar tillbaka sticker tre favoriter ut från året, på ren magkänsla; 6 Underground, Extraction och The Old Guard.

Under de första skälvande dagarna av 2020 listade jag tio favoriter från 10-talet inom böcker, konserter, tv-serier och film. Jag har också i ett bloggprojekt tillsammans med bloggkompisen Filmitch listan mina 10 filmfavoriter från decennierna; 2000-talet, 1990-talet, 1980-talet och till sist 1970-talet.

I april firades att bloggen levt i tio år! Hurra!

På tal om konserter så blev det endast en enda livekonsert detta år. Det var min 50-årspresent till min gamle kompis Sverker. Vi gick och såg Opeth på Cirkus i januari. Johan och Niklas hängde också på. Det var otroligt trevligt.

Böcker då? Jo jag har under året i lagom takt fortsatt på min re-read av Wheel of Time. Böcker 5-10 är nu omlästa och dessutom prequel-romanen som kom New Spring som kom ut mellan den tionde och elfte boken. Den brukar numreras 00 men är formellt 10,5 antar jag. Allra bäst är att läsa den efter bok 5 i vilket fall, något som jag kommer göra när jag läser om serien nästa gång. Nu inför 2021 har jag endast fyra böcker kvar; böckerna 11-14 vara de tre sista skrevs klart av Brandon Sanderson efter Robert Jordans död. Alla de fyra anses som bland de bästa i hela serien och ser fram emot läsningen otroligt mycket.

På tal om WoT, Amazon Prime gör ju nu en tv-serie över bokserien under ledning av show runner Rafe Judkins. Säsong 1 förväntas ha premiär under 2021. Men vad såg jag för serier under 2020? Det blev hela 18 tv-seriesäsonger sedda och avrapporterade på bloggen. Mina favoritserier under året var The Mandalorian S2, Ted Lasso S1 och The Witcher S1 samt att jag långsamt tar mig igenom Agatha Christie's Poirot vilken alltid är mysig men inte bäst. Flera serier var njutbara men några blev jag lite besviken på, notabelt där är väl Westworld S3 och de två första säsongerna av Breaking bad som gjorde att jag la ner den serien. Jag kom in till BB för sent känns det som.

Men låt oss blicka framåt. Vad kan 2021 ha i sitt sköte? Givet vad 2020 erbjöd vågar jag inte spekulera allt för mycket. Men min högsta önskan är givetvis första säsongen av Wheel of Time. Jag hoppas de visar ett avsnitt per vecka och vem vet jag kanske får för mig att podda om en rykande aktuell tv-serie för en gångs skull? Annars ska väl Bondpodden gå i mål och därefter är det dags för mig och Frans att ta oss an det tredje och sista segmentet av Hitchcock. Efter det vet jag inte så mycket mer. 

Kommer vi gå på bio i framtiden? Kommer vi någonsin gå tillbaka till att jobba på kontoret? Kommer vi kunna resa på semester? Och när kommer jag kunna hälsa på uncle Yngvar i California, Per och Diana i Colorado eller Anders och Siobhan i New Mexico?

Vi får hoppas att livet rätar upp sig som en långkölad men seglivad segelskuta efter en extra hård by och vi kan få återgå till det gamla vanliga livet snart, vad det nu än månde vara. 

Till alla mina läsare önskar jag ett gott nytt år och all lycka till er under 2021.

tisdag 29 december 2020

James Cameron's Story of Science Fiction - Season 1 (2018)

 

Detta är en trevliga genomgång av science fiction på film och tv-serier för oss som gillar genren. James Cameron intervjuar crème de la crème av regissörer och skådespelare från genren. Dessutom diskuterar filmkritikers och författare ämnet med en stor portion allvar. 

Säsongen är uppdelad på sex avsnitt som alla har varsitt tema; Aliens, Att utforska rymden, Monster, Mörk framtid, Intelligenta maskiner samt Tidsresor.

Jag fann avsnitten om den dystopiska framtiden och AI de mest intressanta. Det jag gillar mest vid sidan av alla tunga namn från genren, är alla exempel med klipp från filmer och serier som de pratar om. En genretäckande dokumentär som denna hade varit tråkig om vi bara fick se talking heads.

De mest kända regissörer som intervjuas är Steven Spielberg, Ridley Scott, George Lucas, Christopher Nolan, Luc Besson och Paul Veerhoeven. Bland skådespelarna ser vi namn som Arnold Schwarzenegger, Sigourney Weaver, Keanu Reeves, Michael Biehn, Milla Jovovich, Christopher Lloyd, Jeff Goldblum och många fler. Bland övriga ser vi författarna Max Brooks och Andy Weir, producenterna Jane Espensen, Jonathan Nolan och Lisa Joy, samt kritikern Matt Singer.

Helt klart en trivsam liten serie att kolla in om man gillar sci-fi. Ligger på SVT Play under namnet "Mästarna av Sicence Fiction" fram till och med den 4:e januari 2021.

Betyg: 3/5

fredag 25 december 2020

Just Friends (2005)

 

Just friends är en lite mer ungdomlig romantisk komedi än till exempel The proposal som jag skrev om nyligen. Här spelar Ryan Reynolds den där killen som var tjock och utskrattad i high school, för att tio år senare återkomma till sin hemstad som en framgångsrik "hunk", dvs både rik och snygg. 

Reynolds gör ett gediget jobb, men denna film sällar sig nog inte till mina favoriter från den gode Ryan. Den kvinnliga fägringen består i heta men bortglömda Amy Smart. Hon är ju både kul och sexig. De två är ett bra team.

Men denna film lutar sig trots allt mot komediinnehållet. Chris Klein som vi känner igen från American pie-filmerna gör en rolig roll som den sliskige konkurrenten om Amys gunst. Men lustigast är kanske ändå Anna Ferris som en Taylor Swift-liknande popstjärna som är helt uppfylld av sig själv. Hon och lillebrodern spelad av Chris Marquette är ett annat bra team här i filmen. 

Allt som allt en ganska kul film som ger en bra underhållning för stunden men som sedan glöms ganska lätt. Den känns lättviktig helt enkelt och kommer ljusår efter de bästa romantiska komedierna likt Wedding crashes och dess likar...

Betyg: 2/5




onsdag 23 december 2020

The Mandalorian - Season 2 (2020)

 

Varning för spoilers! You have been warned!


Mando och Baby Yoda tillbaka. Vad härligt! Den andra säsongen känns också som ett stort steg framåt. Första säsongen var underhållande men kanske mer mysig än jättebra. Den var lite ojämn och jag fann den övergripande story arcen om Baby Yoda den mest intressanta.

Säsong 2 är tajtare och mer fokuserad. Även om man inte inser det direkt, har nästan alla avsnitt moment som leder upp till hur säsongen avslutas. Mando skaffar bundsförvanter och verktyg som behövs i det sista avsnittet. På minussidan kan man kanske sätta upp att serien känns lite som ett tv-spel där man utför ett antal utmaningar för att samla på sig styrka och prylar för att klara sista "banan".

Ett stort plus för mig var att jag fick en större känsla av ett litet team då flera karaktärer deltog och samarbetade med Mando. Så kändes det för mig i alla fall. Karaktärer och relationer över action och explosioner. Det var också det bästa i första säsongen, de avslutande avsnitten när Mando samarbetade med Cara Dune, Greef Karga, Kuiil och IG-11.

Jag gillar jag hela teamet vi får följa i denna säsong; Mando, Cara Dune, Mayfeld, Boba Fett, Fennec Shand, Bo-Katan Kryze och Koska Reeves. Det är dock tre figurer vilka alla kan använda kraften som står för säsongens höjdpunkter. 

De bästa avsnitten är Chapter 13: The Jedi när vi i ett samurajavsnitt får möte Ashoka Tano, Chapter 14: The Tragedy när vi får möta Boba Fett och där Baby Yoda gör en "ET phone home", samt såklart sista avsnittet Chapter 16: The Rescue när vi får möta The jedi, Luke Skywalker himself.

Jag såg avsnitten när de kom ut, en gång i veckan, och det gav en tid att vänta på vilken jedi som skulle besvara Baby Yodas signal. Under stora delar av sista avsnittet funderade jag förväntansfullt på om Jon Favreau skulle ha the balls att ha med Luke. Sen när man ser Baby Yoda börja vifta med öronen och titta sig omkring förstod man att nu var det nära. Vem är det som kommer?

Sista sekvensen av avsnittet är helt enkelt magnifik. Mystiken, klippningen, musiken, the build up, Grogu som känner att han närmar sig, en ensam X-Wing, bilderna på övervakningskskärmen i svart-vitt, sen i bländande färg en grön lightsaber, handsken...

Luke stiger ut ur dimman som en annan Darth Vader och lyfter på sin huva. Jag jublade inombords. Där står en ung Luke Skywalker som tagen från Jedi. Borde inte kännas så stort, men när The Skywalker theme startar ryser jag över hela kroppen och ögonen tåras. Star Wars är ändå en fantastisk grej. Och jag rörs av att showen behandlar karaktären på ett så kärleksfullt och respektfullt sätt. För att det känns rätt, helt enkelt, och för alla fansens skull. Luke kommer till oss i sina bästa år, som en räddande ängel, till en värld som lidit nog nu...

I efterhand känns det som det bara kunde vara Luke, alla andra alternativ hade känts fel tror jag. Och personligen hade jag inga problem alls med cgi'n och de-aging.

Actionsekvenserna har ofta varit bra i serien med en tidig höjdpunkt när vi fick se Ashoka in action. Men scenerna när Luke besegrar mördarrobotarna var ännu bättre. Helt fantastiska till och med, tycker jag. Snabbt men tydligt, effektivt och brutalt. Det var vackert, nästan som en dans, precis som det skulle vara. Showen hade tidigare i avsnittet etablerat hur svåra dessa robotar är då Mando hade stora problem att besegra en enda. Nu får vi se vad en jedi med full styrka klarar av. Jag kunde inte undvika att längta efter WoT en liten skvätt. Till. Samma typ av stegring av "power" kommer visas där.

Jag tycker denna säsong snäppade upp nivån rejält, dels hade den en intressantare röd tråd och framför allt bättre toppar. Hela säsongen kryllar av easter eggs och referenser till Star Wars lore. Men också en hel del andra referenser. Var det någon mer än jag som tänkte på Private Vasquez och Private Drake i Aliens när Cara Dune tog täten med sitt bad ass vapen när den lilla gruppen av kvinnor fajtade sig fram till kommandobryggan?

Ni missade väl inte post-credit scenen, stingern för The Book of Boba Fett. Mycket snyggt gjort.

Jäkligt bra detta. Det känns som att Jon Favreau och Dave Filoni har något bra på g. De kan förhoppningsvis trycka bort idioterna uppe på management level som så gravt misshanterade den tredje trilogin. Jag tror det vore bra om Favreau och Filoni får värna, vårda och vidareutveckla Star Wars-universat. De förstår bevisligen denna värld och de tar rätt beslut helt enkelt. 

Nu ser jag fram emot säsong 3, oavsett om den kommer handla om en bok eller om hur de nu ska lösa frågan med the dark saber och vidare äventyr med att återerövra Mandalore... Maclunkey!

Betyg: 4/5









fredag 18 december 2020

R.I.P.D. (2013)

 

Här har vi ytterligare en actionkomedi med Ryan Reynolds. Denna film är inte superunik, den är som en blandning av "Men in black" och "Ghostbuster" med apokalyps och allt.

Istället för Men in Black's aliens har vi här döingar som vill förvandla världen till helvetet. Men självklart har vi några få goda döingar som försöker förhindra vålnaderna.

Reynolds karaktär dödas lite olyckligt på jobbet som polis och nu måste han stå ut med sin nye partner, i dödsriket, och samtidigt i vår värld ta reda på vem som mördade honom samt stoppa apokalypsen.

Filmen är regisserad av Robert Schwentke som gjorde den oerhörd underhållande "RED". Denna film är i samma genre, action och humor som lever på de medverkandes personliga charm, men tyvärr kommer denna inte alls upp i samma nivå som "RED". Jag vill dock inte klandra varken Ryan Reynolds, Jeff Bridges, Kevin Bacon eller Mary-Louise Parker (som är med i båda filmerna). Jag gillar Mary-Louise, hon är alltid bra.

Men det är en hård konkurrens då den äldre filmens stjärnor förutom M-L Parker är Bruce Willis, John Malkovich, Morgan Freeman och Helen Mirren! Plus att den har ett bättre och roligare manus helt enkelt.

Ryan gör ett bra jobb och det är en go stämning mellan honom och Jeff Bridges även om jag tycker att Bridges spelar över några snäpp. Och det är snarare Reynolds komiska tajming och reaktioner på Bridges eskapader som firar triumfer snarare än Bridges manér. Kevin Bacon är sliskig som sig bör men han är sannerligen ingen Matt Dillon.

"R.I.P.D" passar som ren underhållningsfilm när man vill ha något lättsmält. Tvåa.

Betyg: 2/5


onsdag 16 december 2020

Star Wars: The Clone Wars (2008)

 

Det har smärtat mig att tvingas inse att man antagligen skulle få ännu mer behållning av den snart avslutade säsongen av The Mandalorian om man sett de tecknade serierna som Filoni och hans vänner gjort.

Via tips från vän och övertygande video på youtube blev jag såld. Jag skulle ge mig på tv-serien "The Clone Wars" samt "Rebels". I och för sig sades det att Clone Wars blir riktigt bra först från och med säsong 2. Men det var väl bara att hacka i sig av långfilmen från 2008 som inledde och den första säsongen därpå. Avsnitten är korta så det kan bli en passande serie att klippa när man äter lunch eller något sådant. 

Animationen är tämligen enkel, närmast naiv i sitt bildspråk men man vänjer sig snart. Det är fascinerande hur snart man är inne i berättelsen och inte längre bryr sig om animation och utseende over-all.

Denna film och efterföljande tv-serie utspelas alltså mellan Episode II och III. I filmen här, får vi följa Anakin och Obi-Wan och jag gissar att de kommer vara våra huvudkaraktärer hela den efterföljande serien igenom. Enligt ryktet ska Anakin vara en bättre karaktär i serien än hur han framkom i de stora filmerna.

Filmen är som ett litet äventyr. Obi-Wan och Anakin ska rädda Jabba the Hutts kidnappade son för att sluta fred med honom. Det är den elake Count Dooku som står bakom kidnappningen. Samtidigt har Anakin fått en lärling, en Padawan apprentice, i unga Ashoka Tano. Hon är en frejdig yngling med stort mod och en trevlig bekantskap.

Problemet med filmen är att den fokuserar nästan uteslutande på actionscener. Vi kastas rakt in i en eldstrid mot en massa robotar och på den vägen är det. En hoper med bedövande strider. I måttliga doser hade det funkat bra men nu blev det lite för mycket krydda över en för liten anrättning. 

Det är karaktärerna och dialogen som kan göra filmer eller serier som detta bra. Hoppas på bättre (ska alltså blir bättre säsong 2 enligt ryktena).

Betyg: 2/5

Anakin och Ashoka

fredag 11 december 2020

The Hitman's Bodyguard (2017)

 

"The hitman's bodyguard" är en helfestligt actionkomedi med Ryan Reynolds, Samuel L Jackson och Salma Hayek. I biroller ser vi sköningarna Richard E. Grant  och Gary Oldman. Filmen osar av 90-talsaction, det är en skön känsla. Underskattat där ute på filmtundran...

Den näst bäste Reynolds spelar en livvakt på dekis efter ett misslyckat uppdrag. Han förlorade sin firma, sin flickvän och framför allt sin självaktning när han lät en klient bli mördad under hans vakt.

Men här i filmen får han chans till upprättelse då hans ex kontaktar honom och ber honom skydda ett vittne i en rättegång om mänskliga rättigheter i Haag. Han ska frakta en lönnmördare spelad av herr Jackson till rätten allt medans den onde mannens hejdukar jagar dem två med allt de har.

Vi åskådare får en skön och rolig aktionkomedi med många "motherfucker", en del cool action och framför allt en bra personkemi mellan Reynolds och Jackson. Jag gillade också Salma Hayeks insats även om hon inte var med så mycket.

De har hittat en mycket bra mix av humor och spänning. Detta är inte en orgie i biljakter och explosioner som "Fast & the Furious" till exempel, utan filmen har mycket mer fokus på karaktärerna, deras relation och humorn dem emellan.

Filmen använder en hel del kända låtar till mycket njutbart resultat. Jag la speciellt märke till "I just wanna know what love is", "Dancing in the moonlight" och "The sign". 

Festlig film, inte världsomvälvande, men den drar nytta av Reynolds komiska tajming och en bra personkemi mellan de två huvudrollsinnehavarna. En stark trea!

Betyg: 3+/5

fredag 4 december 2020

Blade (1998)

Ok, detta är en hyfsat känd filmserie som jag hade osedd. När jag såg att den näst bästa Reynolds är med i den tredje delen kommer serien in i fokus nu. Jag vill ju kolla in RR på film.

Detta är ju i första hand Wesley Snipes filmserie och visst är han ganska cool. Filmvärlden behövde verkligen en färgad superhjälte och mr Snipes gör det bra. Han spelar en vampyr med en själ eller något sådant. 

Filmen kom ut mot slutet av nittiotalet, året före 1999 som var ett helt fantastiskt filmår. Tänk vad kreativiteten flödade precis före millennieskiftet. 1997 hade Buffy the Vampire Slayer premiär också, och det är svårt att inte jämföra denna film med den ikoniska serien.

Summa summarum är att jag blev vagt besviken trots ganska nedtryckta förväntningar. Den har hyfsat bra action, men i en otacksam jämförelse med The Matrix (1999) efter står Blade sig väldigt lätt. Blade har i vissa scener liknande sceneriet men lägre ambitionsnivå och helt klart svagare genomförande. 

Men ibland kan man vara mer nyfiken på världsbyggandet och filmens karaktärer än själva actioninnehållet och där måste filmen jämföras med Buffy hur orättvist det än kan upplevas. Och här blir Blade ännu mer slagen på fingrarna, vilket inte var helt överraskande. 

Wesley Snipe är som sagt ganska cool men han är inte någon Spike direkt. Stephen Dorff som main villain Deacon Frost var lite smått underhållande. Kris Kristofferson var tyvärr med alldeles för lite och filmens fagra dam spelad av N'Bushe Wright var i mina ögon mycket blek.

Tyvärr blev jag inte jättesugen på tvåan, men för att komma till den tredje delen där RR är med måsta jag väl se den antar jag.

Betyget för Blade blir helt ok.

Betyg: 2/5

måndag 9 november 2020

The Proposal (2009)

 

A damn fine woman! Sandra Bullock alltså. Hon är fin. Här spelas det romantisk komedi mot och med Ryan Reynolds och det funkar alldeles utmärkt. 

Filmen är trivsam och helt klart väl värd att se när man är sugen på en RomCom. Det är långt från den bästa i genren där favoriter heter saker som "Wedding crashers", "America's sweethearts" och den nya "The holiday", men den duger som avslappning från livet.

Ryan Reynolds är ganska kul men samtidigt behärskad. Hans "persona" från mer nyliga filmer syns knappt här. Det finns en scen när han tappar tålamodet med Bullocks elaka chef som hans rätta jag kan anas under den glassiga ytan men det är allt.

Filmen bjuder mer på romantik och "family values", eller "tillbaka till ditt riktiga jag" i alla fall, än humor även om det finns en ganska hysterisk scen som slutar med att både Bullock och Reynolds slutar helt nakna. Ingen "full frontal nudity" såklart.

Tyvärr hittar jag bara en bra biroll. Mary Steenburgen är en gullig mamma, Betty White är en creepy "grandma" och Malin Åkerman är en lite menlös före detta flickvän. Alla tre funkar väl i sina roller men de gör inte så mycket. Nej, lustigkurren är Denis O'Hare i rollen som Mr. Gilbertson, nitisk handläggare på immigrationsbyrån. Lite kul den gubben.

Nej, focus ligger på våra två stjärnor och även om det inte flyger gnistor om dem, funkar de som kärlekspar tillräckligt bra för att får ett stabilt betyg.

Betyg: 3/5


fredag 6 november 2020

Green Lantern (2011)

Det kändes ganska lämpligt att starta min resa med den näst bästa Reynolds med hans "Green lantern", en film som han själv dissar och skojar om i "Deadpool"-filmerna. 

Att det är en superhjältefilm måste ändå vara ett litet plus för mig, men att det är DC är helt klart ett stort minus. Jag hade inte speciellt höga förväntningar när jag satt mig ner för att se filmen...

Så döm av min förvåning att filmen inte var helt usel i alla fall! Den är helt ok rakt igenom utan allt för mycket uselhet men tyvärr absolut inget som får en att spritta till i kroppen heller. Den är medelmåttig och då blir ju helhetsintrycket svagt. En typisk 2/5 film helt enkelt.

Ryan gör väl en helt ok insats. Däremot syns inget av hans sköna persona som firar triumfer i "Deadpool", "6 Underground" och "Hobbs and Shaw".

Det enda som jag lockas av lite är vetskapen att det är under denna film som han och Blake Lively träffades. Och ta mig tusan det känns ändå som att de har en bra personkemi! Jag gillar Blake en hel del, inte minst från hennes bad asseri i filmen "A simple favor".

Som superhjältefilm har den sina sidor. Visst börjar man lite trött på alla dessa origin stories! Källan av nya superhjältar verkar ju aldrig sina. 

Detta är DC och de brukar ju inte leverera så att filmen känns lite menlös var väntat. Om jag tillåts jämföra med MCU är detta lite som en blandning av "Thor" och "Guardians of the Galaxy". Lite humor via huvudpersonen, lite space, lite konstiga monster och en lömsk kollega.

Trivia 1: filmen är regisserad av samme Martin Campbell som regisserade bondfilmerna "Casino Royale" och "GoldenEye".

Trivia 2: vi ser regissören Taika Waititi som den rolige barndomsvännen till Hal.

Kul att ha sett den i alla fall, men inte en film som hamnar bland favoriterna. Mediokert.

Betyg: 2/5 


torsdag 5 november 2020

The Boys - Season 1 (2019)

Hade fått flera rekommendationer om "The Boys" och den är från en genre jag är nyfiken på. Serien bygger på Garth Ennis serietidningar, och Ennis är bra enligt expertisen.

Sagan utspelas året 2019 i en alternativ värld där superhjältar finns och där de behandlas som rockstjärnor. De är också, såklart, kommersialiserade som satan, dvs ett stort bolag hanterar dem med PR-avdelning och allt. Hjältarna i fråga är dock inte fromma och snälla som Stålmannen, de är snarare som vi människor är i vanliga fall, med våra dåliga och bra egenskaper. En del är kanske goda men många är ärelystna, elaka, egoistiska, lögnare eller till och med psykopater. Men vad gör man när en hjälte med Stålmannens krafter är en psykopat? Svårt läge som man säger...

Serien är överraskande våldsam utan att vara en actionserie och den har en lågintensiv svart humor utan att vara en ren komedi. Mestadels är det ett drama i en intressant premiss med hyfsat intressanta karaktärer. Tyvärr faller jag inte i kärlek med karaktärerna så min titt blir mer analytisk och lite utifrån. Jag dras inte in fullständigt i världen, jag tittar dock med intresse på densamma. 

Huvudrollen spelas av Jack Quaid som säkert inte hade någon hjälp alls av att vara son till Dennis Quaid och Meg Ryan när han sökte jobbet. Även i vår riktiga värld får kändisar, som är våra "superhjältar", en räkmacka... Han är dock lyckligtvis en av ljusglimtarna bland skådisarna så låt oss gå vidare.

Karl Urban spelar en hårding. Han är hård men kanske inte den bästa skådisen man sett. Elisabeth Shue är ett annat känt namn som dyker upp i en tung roll. Hon spelar en liknande roll som namnen Elizabeth Banks spelar i "The Hunger Games", dvs en managertyp på den onda sidan... Världen vi här tittar in i påminner lite om den dekadenta och kallhamrade värld som de rika bor i Hungerspelen. Man kan också lätt komma att tänka på någon av alla ironiska dystopier som Paul Verhoeven har gett oss genom åren.

Allt som allt var första säsongen lätt att se. Åtta avsnitt om en timme vardera flög fram. Jag rankar inte serien i toppskiktet men den är gott och väl intressant nog för att se fram emot säsong 2 som just har avslutats på Amazon Prime. Speciellt om det blir samtittning!

Betyg: 3/5


tisdag 3 november 2020

Ted Lasso - Season 1 (2020)

 

Ibland kommer en tv-serie som känns ny och fräsch och som på ett konstigt sätt passar perfekt in i samtiden. Nu när vi har en vidrigt polariserad värld där de politiska "sidorna" hatar varandra utan slut, och där sociala medier istället för att föra människor närmare varandra bidrar till starkare och starkare polarisering kommer den snällaste tv-serien jag sett på länge. Jag handhjärtar denna serie. I love it 3000. 

Ted Lasso är en coach från Texas inom deras typ av fotboll som får jobbet som huvudcoach för ett lag i Premier League, det påhittade laget AFC Richmond. På resan över "the pond" tar han med sig sin högra hand, Coach Beard, och en aldrig sinande positiv inställning till uppdraget.

Detta är en komediserie på pappret, men lyckligtvis är den inte lika ensidigt "tokrolig" som  reklamfilmerna om Ted Lasso. Amerikanska NBC började sända Premier League 2013 och deras reklamfilmer från det året ligger till grund för tv-serien. 

Istället blir, lyckligtvis, serien lite mer av en dramakomedi. Humorn hade inte fungerat lika bra om Ted Lasso varit som en texasvariant av Borat där allt är "over the rop" i form av kulturkrock blandat med elakheter som bygger på att folk ska bevisas vara så korkade som möjligt. 

Låtsaspersonen Ted är lyckligtvis bra på vad han gör men han kan väldigt lite om "vanlig" fotboll och i den krocken ligger mycket av humorn. Men jag välkomnar hjärtligt karaktärs- och situationsdriven humor om en person som är duktig på det han gör.  

Vid sidan av kulturkrocken inom sportens värld får vi en massa kul aspekter på vad som är amerikanskt respektive brittiskt. Humorn är som ett sammelsurium av det bästa från båda länderna. Att se denna "fish out of water" i det besynnerliga England innebär en stor portion igenkänningshumor för mig.

Jag gillar relationen mellan Ted Lasso (Jason Sudekis) och Coach Beard (Brendan Hunt). Jason Sudekis är mycket bra, han klarar både av fysik och högljudd humor och den mer lågstämda humorn för oss finsmakare. Sen gillar jag den rika ägarinnans assistent Higgins (Jeremy Swift), klubbens "equipment guy" Nate (Nick Mohammed) samt Keeley, spelad av den som alltid förträfflige Juno Temple.

Kan bara rekommendera serien å det varmaste! Apple TV+ för den nyfikne.

Betyg: 4/5



fredag 30 oktober 2020

Actor: Ryan Reynolds

 

Vad har vi på den näst bästa Reynolds? Han är störtskön i Deadpool-filmerna och jag gillar hans publika persona. Det är festligt med kändisar som har humor. Jag följer honom och hans gin på sociala medier. Han och frugan Blake Lively verkar ha en fantastisk personkemi och en skön stajl som de delar med sig av.

Reynolds personliga humor lyser igenom i hans cameo i  "Fast & Furious Presents: Hobbs & Shaw" och i actionrökaren "6 Underground". Det rimliga är att denna persona kanske mest syns i den senare och nuvarande delen av hans karriär, men vem vet, det finns kanske fler guldkorn att hitta i hans lite äldre filmer? Varför inte ta och diska av en del av hans katalog? Kul!

Ryan Reynolds har gjort 56 filmer enligt imdb och av dem har jag sett åtta plus två filmer redan. Jag delar upp dem enligt nedan..

Mycket bra/underhållande

Deadpool 2 (2018) - suverän
Deadpool (2016) - suverän
6 Underground (2019) - otroligt underhållande

Bra

Adventureland (2009) - skrev om filmen när bloggen var ung, detta är en film jag vill se om för att kolla in RR
Fast & Furious Presents: Hobbs & Shaw (2019) - bra och RR gör de bästa scenerna i hela filmen

Medelmåttiga

Life (2017) - svag sci-fi och RR gjorde inte något minnesvärt avtryck hos mig
Safe house (2012) - första filmspanarfilmen, kommer inte ihåg RR i denna

Dålig

X-Men Origins: Wolverine (2009) - usel film, har redan sett om den hyfsat nyligen


Dessutom har han tydligen varit med som osynlig respektive en liten cameo i Seth MacFarlanes filmer Ted (2012) och A Million Ways to Die in the West (2014). Båda de filmerna kan jag kanske se om och då spana efter Ryan.


Under ett tag framåt kommer det kanske poppa upp filmer med Ryan Reynolds här på bloggen. Häng med!

onsdag 28 oktober 2020

Red Sparrow (2018)


"Red sparrow" är en riktigt välproducerad spionthriller. Det är som en modern mix av Luc Bessons "La femme Nikita" och något från mästaren av spionthrillers John Le Carré. 

Vi får följa en ung kvinna som mot sin vilja tvingas in i spionernas värld och därav kopplingen till "La femme Nikita". Historien är komplex med många twists and turns, den berättas i ett sävligt tempo men med en innerlig intensitet. Dessutom är hela filmen stöpt i ett tjockt lager vemod. Allt detta får mig att tänka på John Le Carré. 

Med anledning av att tankarna for till John Le Carré känns det naturligt att finna ut att filmen har en litterär förlaga. Boken med samma namn kom ut 2013 och är skriven av Jason Matthews som enligt the internets är en före detta fältagent från CIA. "Red sparrow" är första delen av en trilogi där uppföljarna heter "Palace of treason" och "The Kremlin's candidate". Jag har inte läst böckerna så jag kan inte avgöra om Matthews ens kommer i närheten av John Le Carré. Jag gissar att han inte gör det, men filmatiseringen av hans bok blev väldigt bra i vilket fall.

Regissören Francis heter Lawrence precis som vår huvudrollsinnehavare Jennifer, men de ska tydligen inte vara släkt med varandra. Däremot regisserade han henne i tre av uppföljarna till "The Hunger Games" så de har i alla fall arbetat ihop förr. 

Hur är då JLaw i denna roll? Jo, men hon är ganska bra. Men det är något i hennes uttryck eller kanske snarare i personregin som gör att jag inte riktigt tycker att hon kommer upp i samma nivå som Luc Bessons skådespelerskor. Bessons "leading ladies" Anne Parillaud, Scarlett Johansson och Sasha Luss är alla ännu bättre än JLaw i liknande filmer. Mina 2 cents i alla fall.

Trots detta var "Red sparrow" en mycket positiv överraskning som jag njöt av för fulla muggar. Jag hade ingen aning om hur det skulle sluta. Filmen kändes nymodig och inga vanliga "Hollywood"-regler gällde kändes det som. Filmen ska helst avnjutas ospoilad.

Betyg: 4/5

onsdag 21 oktober 2020

Noice (2020)

 


"Hög lägstanivå, men låg högstanivå." Carls beskrivning av dokumentärer och jag kan bara hålla med. 

Dokumentären om Noice gjorde mig trots det mycket berörd. Mycket. New wave-bandet Noice bestod av Hasse Carlsson, Peo Thyrén, Freddie Hansson och Robert Klasen. De brann starkt en kort stund i början av åttiotalet. Debutplattan "Tonårsdrömmar" från 1979 och uppföljaren "Bedårande barn av sin tid" från året efter har snurrat många gånger på min gamla skivspelare hemma på Ädelstensvägen i Ulveket i Skövde. 

Hasse Carlsson var bara fjorton år när debutskivan kom ut. Han hade "it", det där som är så svårt att beskriva. Det vi kallar "true star quality".  

"Ja ska ge fan i att dricka nåt mer..."

Dokumentären är såklart svärta rakt igenom, sorglig som fan. Svårt att den inte blir det då både Hasse och den gränslösa Freddie gick ur tiden allt för tidigt på grund av för hårt leverne. Men fan va bra de var live!

Basisten, och ende medlemmen som varit med i bandet under alla varianter, Peo Thyrén, intervjuas. Det är slående hur han duckar undan för, till synes omedveten om, hans specifika ansvar för hur det gick. Måste vara tungt att leva med ångesten. Gruppens andre trummis Fredrik von Gerber är en annan av många som intervjuas. Fredrik är dock mycket tydlig med att han känner av ångesten. Det blöder i hjärtat.

Ja, kan bara rekommendera filmen som ligger på SvT Play. Den gör absolut inget speciellt med dokumentärfilmsformatet, men som med de flesta dokumentärer lever den på sitt ämne. Jag fann den bra, ögonöppnande, nostalgisk och så satans mörk. Den visar en massa sekvenser från live-framträdanen, tv-program och bakom scenen. Berättelserna från hemmet i Gustavsberg... Efter filmen satt jag uppe till långt in på natten och spelade vinylerna.

"Du lever bara en gång och den gången är nu.
Finns bara en som vet hur du ska leva och det är du.
"

Betyg: 4/5

Länk till filmen på SvT Play.

fredag 16 oktober 2020

Why Him? (2016)

 

Lyckan när man av en ren slump ramlar på en okänd komedi som visar sig vara superbt rolig. 

Senaste fyndet av detta slag är filmen "Why him?". Ja, det kan man ju undra. Galningen James Franco och kompisar som Jonah Hill och Ben Stiller ligger bakom filmen. 

Detta är en ren komedi som fokuserar på snuskiga skämt och lämnar dramatiska livssanningar därhän. Om det är the dirt man är ute efter kan detta var ett svar. Men förvänta er inget finlir. Detta är snuskigt om att göra sexy times och droger i massor. Bara oegentligheter egentligen. Filth! Alla som är för fina för sådant innehåll bör hålla sig borta från filmen.

Familjens fina dotter har flugit iväg till college och där blivit med pojkvän. Hela familjen med pappan i spetsen är mycket upprörda. "Ingen ska få röra min dotter som är så fin." Typ. Det blir intrikat när dottern bjuder över familjen till jul. Upplagt för kollisioner mellan världar.

James Franco är mycket bra i rollen som it-geniet Laird Mayhew. Han har en skön stil och den är välbekant. Den andra huvudrollen, som pappan Ned, spelas av den urtråkige Bryan Cranston. Det är synd att den viktiga rollfiguren inte fick en bättre skådespelare, men Cranston levererar några kul scener i alla fall. En Steve Martin i sina glansdagar hade varit perfekt i denna roll. Som alla vet har Cranston långt från samma acting chops som Martin.

Handlingens, om inte filmens, huvudperson är ju dottern Stephanie. Hon spelas av Zoey Deutch som är lugn och välvårdad. Detta är en roll som Isla Fisher hade krossat. Zoey är helt ok, men känns alldeles för neutral. Skulle önskat mer kaos, därav att jag nämnde Isla. Eller mitt emellan dem, Zoey och Isla, och då hamnar man på Rachel McAdams. Fel ålder förstås...

Nåväl, istället är det en uppsjö av underbara biroller som tillsammans med Franco verkligen lyfter filmen. Mamman Barb spelas lysande av den för mig okända Megan Mullay. Sanslös dam, bra kämpat! Även sonen Scotty spelas ypperligt av ynglingen Griffin Gluck. 

Till dem har vi Cedric the Entertainer i rollen som Neds kollega, han dominerar när han är med i bild. Lairds betjänt spelas av Keegan-Michael Key och han är nog min favorit bland dem alla. Vill också nämna Adam Devine som Tyson Modell, mycket rolig.

Som komedi fungerade "Why him?" perfekt. Jag skrattade flera gånger så hämningslöst att jag inte fick luft för ett tag. Mycket upplivande! Och det är som snusk-komedi jag bedömer denna film...

Betyg: 4/5