onsdag 14 april 2021

The Wrong Man (1956)

 

Shinypodden tuffar på och denna vecka var det "The wrong man" som avhandlades. Detta är en superseriös och tämligen deprimerande film. Hitchcock har för en gång skull valt att gör en nästan dokumentär film. Den handlar ju om en oskyldig man som kastas i fängelset, en miserabel situation som närmast är kafkaliknande. Detta är också en av Alfreds stora ångestframkallande situationer så det är inte överraskande att han kände starkt för historien. Han ville inte ens riskera att åskådarna skulle tappa fokus på filmen med att leta efter hans cameo så han skippade det och valde istället att presentera filmen och då nämna att den bygger på en verklig händelse.

Så kommer vi till Sofias frågor.

Skulle jag rekommendera filmen till någon? Absolut JA. 

Den är mycket välgjord. Produktion, foto och regi är mycket bra. Skådespelarna gör ett bra jobb med Henry Fonda i spetsen. Han spelar Manny, en mild och vag, ja i högsta grad alldaglig medborgare som bor i Queens. Hans hustru Rose spelas av Vera Miles och hon är mycket bra i de få scener hon är med i. Jag gillar Vera Miles än mer än Fonda i denna film. Mitt öga blöder för hennes öde. 

Är jag sugen på att se om den? Sannerligen NEJ. 

Jag fann den allt för övertydlig och jag saknade något form av moraliskt dilemma att brottas med. Det filmen beskriver är en olycklig situation och en usel hantering av polis och myndigheter. Men när jag väl insett detta (tidigt i filmen) ger den ingen mer. Resten av filmen är en rak linje tills vi får en liten hemsk överraskning, helt oannonserat, att Rose blivit permanent sjuk. Jag väljer att bortse från den fåniga skylten i slutet av filmen. Men slutscenen med olyckliga Rose hänger inte ihop med filmen i övrigt. Detta är inte en speciellt lyckad twist, snarare en blixt från klar himmel.

Jag hade gärna sett filmen ur Roses synvinkel istället. Det är hon som tar mest stryk av den felaktiga arresteringen av hennes man. Om jag ska vara brutalt ärlig tycker jag att Manny verkar vara lika menlös i slutet av filmen som i inledningen, så jag saknar helt en utveckling av den karaktären. Rose är den intressanta, jämför henne från inledningen av filmen med slutscenerna och där har vi en mycket spännande "resa". Tyvärr får vi inte se speciellt mycket av den resan.

Samtidigt får man inte glömma hantverket i filmen så jag vill poängtera att den inte är dålig. Den första tredjedelen, allt fram till att Manny åker i finkan är riktig vass och det ligger en tät spänning i filmen. Den delen är fin.

Det är kanske så att dagens filmpublik, i detta fall jag, inte nöjer sig med en så simpel handling som denna film har? Vi vill kanske ha någon form av twist eller överraskning för att anrättningen ska kännas komplett? Och samtidigt finns det långsamma och lågmälda filmer helt utan twistar eller överraskningar... som helt klart är överraskande bra. Så, tja, jag vet inte.


Betyg: 2/5


PS, lyssna på poddavsnittet när jag, Frans och Joel snackar om filmen. Vi har en stor variation i åsikter och betyg! Ni hittar hemsidan för poddavsnittet här.



måndag 12 april 2021

Veckans låt

Nej, men nu är det väl dags för Drotting Kate igen? 

Här kommer en mycket trevlig filmisk låt från senaste skivan "50 words for snow". Kate gör duett med Sir Elton Hercules John, en sångare Kate hade önskat få sjunga duett med länge.

"Snowed in at Wheeler Street".

Låten har en text som får mig att se scener för mitt inre. Musiken inleds med en avvaktande lågmäld takt och bygger upp till små crescendos när trummorna kickar in när de tu sjunger huvudbudskapet.

Vi får följa två själar som gjorda för varandra, som föds om och om igen för att söka och finna varandras famnar.

Första scenen jag ser framför mig är från den 24:e augusti år 410 e.kr. när västgoterna under Alarik intog Rom.

When we got on top of the hill
We saw Rome burning
I just let you walk away
I've never forgiven myself

När den andra scenen utspelas är mycket otydligt, jag tänker mig att den kanske är från 1800-talet.

Den tredje scenen är från Andra världskriget 1942. Hon gömde honom under sin säng men de kom och tog honom...

Then we met in '42
But we were on different sides
I hid you under my bed
But they took you away

Fjärde tänker jag är från 50-talet i ett noirigt London med rök och dimma...

Femte scenen är från den elfte september 2001. Sorgset, Kate behöver inte säga mer än datumet.

9/11 in New York
I took your photograph
I still have your smiling face in a heart-shaped frame

Texten och musiken målar upp små filmsekvenser. Jag kan inte undvika att tänka på Birgitte Trahelion och Gaidal Cain som återföds om och om igen och oftast finner varandra till slut. 



Det finns tyvärr ingen officiell video för låten, men flera hemmagjorda. Några exempel; The FountainThe Winterhaven Chronicles, Doctor Who

onsdag 7 april 2021

The Man Who Knew Too Much (1956)

Ja, men det är ju alltid kul att se Jimmy Stewart. Så är det. Kalla mig gammalmodig eller enkelspårig, men jag gillar honom. Scenen när han och frun sätter sig i sofforna på restaurangen i Marrakesh var helfestlig. Stewarts ben, knän och fötter var alldeles får långa för att han skulle kunna sitta avslappnat och benen fick inte ens plats under bordet. Simpel men befriande humor i en film som saknade den lättsamma humor som Hitchcock ändå ibland bjuder på. Något han strösslade med i den första, brittiska versionen av samma film från 1934. 

Men som helhet kände jag mig uttråkad och oengagerad i paret McKennas problem och äventyr. Och om filmen inte tilltalar en med sin grundpremiss, sin genre eller karaktärerna hjälper det inte att filmen är bra gjord. Trots ett tvärsäkert hantverk från Hitch, Stewarts persona och en vilt kämpande Doris Day blir det helt enkelt tråkigt med vardagsbänk à la 1950-talet. 

Filmen föll platt för mig, men "even-Steven" gällde och Joel föll hårt för den istället. Han blev till och med blown away! Och Frans? Han hade sett filmen så många gånger att han nästan inte kunde förhålla sig till den. 

Lyssna på vårt samtal om filmen i Shinypodden, avsnittet hittar ni här. Där reder vi ut allt man behöver veta om Rotten Tomatoes också.

Jag såg filmens tekniska finess men den tilltalade mig icke och jag ger den en enkel tvåa. Jag längtar tillbaka till den vermontska naturen istället... Vem kunde ha trott det?

Betyg: 2/5


måndag 5 april 2021

Veckans låt

Förra veckan en Veckans låt om och med Chris Cornell. En annan sångare som gått ur tiden är Layne Staley. Sångaren i Alice in chains med grungescenens kanske mest säregna röst. Detta är ett band som kanske borde varit med på min topp 10, de är bubblare och tyvärr blev det inte så många skivor med Layne...

De är tunga som fan men deras lugnare låtar går inte av för hackor heller.

Från konserten som användes i filmen Singles (1992):



Nu något lugnare... Jag tar en av mina favoriter, låten Nutshell från MTV Unplugged (1996). Det är den där lugna låten med den så sorgliga texten..

And yet I find
Repeating in my head
If I can't be my own
I'd feel better dead


fredag 2 april 2021

The Trouble with Harry (1955)

Det var andra gången jag såg filmen nu. Efter första titten för cirka 15 år sedan såg jag bara den onaturliga dialogen, karaktärernas absurda val och dess tonalitet av fars. Jag var inte ett stort fan av denna komedi. Min åsikt om att Hitchcock inte var bra komedi grundade sig kanske med denna film...

Efter denna titt var jag dock mildare i mina omdömen. Visst inledningen är en chock, allt i filmen är surrealistiskt. Dialogen är teatralisk och som uppläst av skådespelarna. Inget i filmen känns naturligt. Men samtidigt fann jag de fyra huvudpersonerna ganska trevliga att umgås med denna gång. Så snart jag vant mig med allt det bisarra och justerat mina reglar känner jag mig hemma och nästan till rätt i miljön.

Detta var Shirley MacLaines första filmroll och hon är ljuvlig. Edmund Gween såg vi tidigare i Hitchcock-podden då han spelade en av huvudrollerna i The skin game från 1931. John Forsythe som de affärsmässigt handikappade målaren var trivsam och Mildred Natwick som den äldre ungmön Ivy var kanske filmens stora behållning.

Allt som allt en mycket annorlunda Hitchcock-film. Jag tror nog att den unge regissören borde hålla sig till psykologiska dramer och thrillers. Hans svarta humor passar i de miljöerna men i en renodla komedi känner jag att han kanske är ute på för tunn is.

Betyg: 3/5

Lyssna på Shinyppoden där jag, Joel och den store Frans försöker förstå vad som var problemet med Harry. Var han för glad?