Filmspanarna Tema #5: Snö

Direkt efter "Snö" bestämts som nästkommande Filmspanartema tänkte jag: "Jag vet ju inte en enda film som handlar om snö". Jag kände desperationen börja singla ner över mitt sinne, som den första snön i december. Kort därefter glömde jag av temat. Filmfesten var i full gång och efter en veckas intensivt filmtittande hade jag en gigantisk hög med ogjort arbete på jobbet och fokus hamnade däri. När så Fiffi skickade ut en påminnelse om temat fick jag eld i baken. Och helt plötsligt bröt den avlägsna vintersolen igenom i mitt förmörkade sinne. Snöfilm efter snöfilm kom till mig tills hela mitt huvud fylldes till bredden med snö och is. Jag har nu samlat på mig både snöfilmer och snöscener. Jag börjar med de fem scenerna, lite som en teaser, och sedan kommer den "stora" topp tio-listan med snöiga filmer.

Jag har dock en film i utvisningsbåset. Den har varit med på en annan temalista nyligen och för att inte återupprepa mig så förfärligt får den inte delta på ett tag. Jag tänker givetvis på Chaplins mästerliga The gold rush, annars en given film på listan.

Således börjar jag med teaserlistan med filmer som har notabla snöscener. Häng med!


A. The spy who loved me (Älskade spion, 1977)

Den första snöscenen jag kom att tänka på. Men det är inte en snöig film så den platsar bara på teaser-listan. For England, James!
Scenen.


B. The long kiss goodnight (1996)

Inte heller denna film har så mycket snö, men den har en frusen liten pool, eller är det en sjö(?), utanför hotellet. En av actionfilmhistoriens finaste stunder är när Genna Davis skjuter upp ett hål i isen åt sig och Samuel. Wow!
Scenen.


C. Lord of the rings: The fellowship of the ring (2001)

Kommer ni ihåg när Frodo, Gandalf och de övriga försökte vandra över Moria? Det började snöa något fasligt så de tvingades vända. Och Frodo tappade ringen.
Scenen.


D. Inception (2010)

Inceptions otroligt häftiga scen i slutet - anfallet mot snöfortet. Höjdpunkten under hela filmen? Jo.
Scenen.


E. Eternal sunshine of the spotless mind (2004)

Bästa filmen på teaser-listan. Handlar väl inte alls om snön, men den har några otroliga scener i snön.
Scen.

Pausmusik.

Ok, är du redo nu för en iskall tio i topp-lista med snöfilmer? Ok, då kör vi, häng med!


10. Ice Station Zebra (1968)

Kommer starta som jag slutar: med en jättekall station. Gammal klassisk film. Har inte sett den sedan jag var en liten grabb, och den är säkert urusel, men den var en av de filmer jag kom att tänka på först när temat var snö.
Scen.


9. Frozen river (2008)

En frusen flod kan vara en bra väg för lite människosmuggling. Eller inte.
Trailer.


8. Alive (1993)

En annan film som poppade upp tidigt i mitt sinne. Om det hände dig och mig? JA, du får äta mig.
Trailer.


7. The day after tomorrow (2004)

Det är aldrig fel med en riktigt maffig katastroffilm från Ronald Emmerich. Det blir kallt i New York City. Vad göra? Bränna de dåliga böckerna. Det blir kallt i Skottland. Vad göra? Dricka whiskey.
Hemmagjord trailer.


6. Dumb & dumber (1994)

Undrar vad som händer om jag slickar på det där superkalla metallröret...?
Efter Harry slickat-scenen.
Lloyd undersöker sina chanser.


5. Cliffhanger (1993)

Lämpliga kläder för bergsklättring i snöiga berg? Fråga Rambo. Shorts och linne såklart! Dumber!
Trailer.


4. Fargo (1996)

Thrillern från svensktrakterna i Minnesota. Kylig.
Scen.


3. Låt den rätte komma in (2008)

Thrillern från svensktrakterna i Stockholm. Isande.
Trailer.


2. Star Wars: Episode V - The Empire strikes back (1980)

Ahhh, The Ice Planet Hoth. I say no more. No more. Really.
I thought they smelled bad, ... on the outside.
Scenen.


1. The thing (1982)

Avslutar som jag började: med en jättekall station. En klassiker som andas SNÖ och IS. Kurt Russell! Bra sak!
Scen.



Har du fått nog av snö och is nu? Inte? Hoppa då över och kolla in vad de övriga Filmspanarna har skrivit om detta tema:
Except Fear
Fiffis filmtajm
Filmitch
Flmr filmblogg
Har du inte sett den?
Have you forgotten
Jojjenito
Mode+film
Rörliga bilder och tryckta ord
The Velvet Café

De Rouille Et D'Os (2012)

Jag fortsätter att beta av den magnifika backloggen av revyer filmfesten lämnade efter sig. Efter de två bra och underhållande amerikanska independent-filmerna jag och Plymen sett borta på Victoria begav jag mig vidare mot något helt annat. Jag mötte upp kompisen Vanessa då vi skulle se Rust and bone samt F2F med filmens regissör Jacques Audiard. Han skulle också tilldelas Stockholm Visionary Award. Rust and bone var den nionde filmen jag såg på festen.

Jag var mycket nyfiken på denna film. Jag fick upp ögonen för Audiard 2009 när han kom ut med sin mycket omtalade Un prophète. Jag såg den filmen men blev kraftigt underwhelmed. Jag fann historien mycket tunn, huvudkaraktären ganska otrevlig och stilen på filmen var för tråkig, inte långt från den dokumentära stilen. Hans hantverksskicklighet gjorde dock att jag ville ge honom en chans till.

Det enda jag visste om Rust and bone var att det var en romantisk drama med den mycket duktiga skådespelerskan Marion Cotillard i en av huvudrollerna. Jag var sugen på och förväntade mig ett kärleksdrama som skulle suga tag i mitt hjärta. Oavsett vilken sort av romantik skulle duga. Skulle det bli olycklig kärlek med tillhörande stickande smärta, eller skulle det vara en ljuv romantik med den varma goda känslan?

Föreställningen började med en timme (!) lång F2F som var olidligt tråkig. En fransk-svensk filmproducent ställde dåliga (tråkiga) frågor och misslyckades helt med översättningen. Det enda smått roande under hela F2F var när Audiard upptäckte att en i publiken på första raden satt och sov. Han började tilltala den yrvaket olyckliga och retades och var allmänt otrevlig som sig bör en överlägsen fransman. Till vänster om Vanessa satt det dessutom två andra fransoser som pratade oavbrutet under hela F2F. Jag blev inte så störd eftersom jag ändå inte tyckte att intervjun var bra, men många runt omkring oss vände sig om och gav det elaka ögat och jag fick mig också en släng av the evil eye som om jag vore med i pratklubben.

När filmen väl startade hade Skandias stenhårda stolar redan börjat göra sig påminda i rumpan min. Suck, filmen var dessutom långt över två timmar. Jag kan säga det direkt, jag gillade inte denna film heller. Men den kändes extremt lik Un prophète i sin stil. Så det är väl helt enkelt så att jag inte gillar Audiards filmstil. Denna gång hade han tagit två noveller från författaren Craig Davidson och slagit ihop dem och gjort en relationshistoria om de två huvudpersonerna från respektive novell.

Den ena novellen handlar om en ensamstående pappa (Matthias Schoenaerts) som hankar sig fram med småjobb som utkastare på nattklubbar och liknande. Han har en bakgrund som boxare och för att tjäna en extra slant börjar han fajtas i illegala frifajter där publiken bettar på vinnaren. Den andra novellen handlar om en späckhuggarskötare (Marion Cotillard) som råkar ut för en olycka på jobbet och blir invalidiserad med amputation av båda benen som resultat.

Tyvärr köpte/förstod jag aldrig kärlekshistorian mellan de två. Det var för mig helt orimligt hur de blev ihop och att hon stod ut med honom över huvud taget. Jag vet inte ens om regissören ville, eller trodde, att vi i publiken skulle känna sympatier för den manlige karaktären. Han var långt ifrån en typ som jag skulle känna för i alla fall. Kvinnan i dramat var dessutom smått osannolik. Att hon föll för en våldsam, hårt drickande skitstövel som slog sitt barn och ständigt bedrog henne med andra kvinnor var helt bisarrt. Han var som ett stort odrägligt barn. Det antyddes lite att hon var självdestruktiv, men tyvärr fokuserade filmen till 95% på mannen och kvinnan blev bara ett bihang utan egen tydlig karaktär, förutom hennes depression på grund av olyckan.

Samtidigt har filmen ett högt production value. Det är inte en dåligt gjord film. Marion Cotillard är dessutom väldigt bra i de allt för få scener vi får se henne i. Hon är en intressant person. Här fick hon chansen att briljera i ett tungt drama med mycket svärta och hög arty-farty-nivå. Givetvis betydde det också att hon "tvingades" klä av sig toppless (allt för konsten?). Nästan lite irriterande. Djäkligt onödigt, och lite symptomatiskt för denna typ av film.

Jag hatade filmen men tycker att Cotillard räddade den något. Hon gjorde allt hon kunde i alla fall. Det ger jag henne. Jag ger Rust and bone två avslitna ben (med tvekan).

Betyg: 2/5

Frankie Go Boom (2012)

Den andra amerikanska obundna filmen jag och Plymen såg denna dag var den skruvade Frankie go boom. Helt crazy film. En kort resumé om handlingen. Frankie lever ensam i en husvagn i öknen i Death Valley. Han har flytt från barndomshemmet och framför allt hans odrägliga bror Bruce. Brodern har under hela deras uppväxt djävlats med Frankie, allt som oftast under idogt videofilmande. Brodern är också en alkoholist, lögnare, tjuv och en kul prick.

Trots bättre vetande låter Frankie sig bli övertalad att komma hem till Los Angeles för familjefesten när Bruce kommer ut från avvänjningen. Efter några lagom osannolika förvecklingar hamnar Frankie och den ung och sköna damen Lassie i sängen men Frankie har lite problem att "få upp den". När Bruce smygfilmat den ofina sexstunden och snabbt lagt upp filmen på en porrsajt tar det hus i helvetet och den galna farsartade svarta komedin är i full gång.

Ett totalt orealistisk manus och en skruvad ton i filmen gör att det är svårt att ta den på allvar. Den lätt absurda vibben över filmen påminner vagt om Kaboom från filmfesten 2010. Frankie go boom är inte lika våldsam, men flera scener är liknande galna. Vad sägs om en transa spelad av jätten bland pojkar, Ron Perlman.

Bröderna och Lissie spelas av Charlie Hunnam, Chris O'Dowd och Lizzie Caplan. Andra notabla biroller görs av Chris Noth, mest känd som Mr. Big från Sex in the city, och den otroligt roliga Whitney Cummings.

Men var det bra då? Jovars, underhållande för stunden tycker jag. Filmen skulle med all säkert också funka bra under en förfest eller vid annat berusat eller roligt tillfälle.

Jag ger Frankie go boom tre porrfilmer utan sex av fem.

Betyg: 3/5

Hello I Must Be Going (2012)

"I didn't tell my mother I am not gay. She loves to be so understanding about her gay son..."


På måndagen träffade jag min gode vän Plymen för två American Independents mitt på dagen. Hur kunde jag gå på film mitt på vardagen undrar du kanske nu. Det var möjligt för jag hade passande nog tagit ut lite försenad, och efterlängtad, semester precis när filmfesten gick av stapeln. Vilket sammanträffande!

Den första filmen vi såg var Hello I must be going. Min sjunde film på festen. Den korta synopsisen förtäljer att filmen handlar om Amy, en 30+-are som just har skilt sig. Under återstudsen har hon flyttat hem till mor och far i en småstad i Connecticut. Misslyckande, leda och misär tills hon träffar den mycket yngre konstnären Jeremy. Nyfunnen åtrå kan som vanligt plocka upp även den kallaste och våtaste av mänskliga kökstrasor från golvet.

Ämnet, som handen i handsken för mig. Det är min favorit helt enkelt. Dessutom har skådespelaren Todd Louiso (High  fidelity) regisserat filmen. Jag älskade en tidigare film från honom som jag och Plymen såg på filmfesten 2002 - Love Liza.

Men det fanns ett stort orosmoment. Huvudpersonen Amy spelas ju av Melanie Lynskey, dvs den kärlekskranka Rose från Two and a half men. Ni vet den där kufiska tjejen som bor på våningen under Charlie? Hon som har en crush på Charlie? Och är helt galen? Just det, den Rose.

Jag trodde inte att jag skulle kunna se henne som en annan karaktär. Men direkt i första scenen blev jag lugnad. Jag kände knappt igen henne. Var det hennes kläder? Hade hon gått ner i vikt, eller upp? Eller var det hennes skådespeleri? Japp, bra skådespeleri var svaret på frågan. Melanie Lynskey var riktigt svinbra i denna film.

Hello I must be going är en perfekt mix av svart humor och ljusnande drama. En klassisk American Independent. Jag älskade den. Vilken njutning. I efterhand känns det som att filmen var för bra för att vara så liten. Jag känner att om den saknar något så är det det nya, ett nytt grepp, eller en  ny vändning. Men icke, fast är den bra så är den bra. Right?

Amys föräldrar spelas förträffligt av Blythe Danner (Gwyneth Paltrow's mor) och John Rubinstein. Ynglingen Jeremy spelas av rådjursögde Christopher Abbott känd från TV-serien Girls och Marcy Martha May Marlene från förra året. Som vanligt i denna typ av film var alla skådespelarna mycket bra. En kul liten scen var med Amys systerdotter, vad hon nu hette. I scenen sitter flickan, typ fyra år, i mormors knä och de läser en bok tillsammans. Blythe Danner pratar på med sin viskande hesa röst och i slutet av scenen säger Blythe något extra roligt. Då tittade flickan upp och rakt in i kameran som om hon uppfattat att den vuxna skådespelerskan sagt något som var utanför manus. Det såg ut som att flickan blev chockad och kollade mot kameran för att se om det var ok med regissören. Uppenbarligen var det ok (de behöll ju scenen) och för mig gav det en liten extra krydda till en mysig scen. Eller så missuppfattade jag situationen totalt (troligast).

Jag älskade denna lilla film och inte minst med tanke på det något svagare utbudet i årets filmfest är detta en kandidat till årets filmfestfilm. Jag ger Hello I must be going fem nakendanser i månskenet av fem möjliga.

Betyg: 5/5

California Solo (2012)

Efter en lördag omgiven av den ena konstiga filmen efter den andra så var jag sugen på något helt annat. På söndagen möttes jag, Johan S och Britta upp för att se den lilla American Independent-filmen California solo med brittiske Robert Carlyle i huvudrollen. Och något helt annat fick vi se. En film med handling, en mysig liten film som inte gjorde någon i samlingen förnärmad. Jag kan jämföra med några David Lynch-filmer. California solo är till Holy motors och The Comedy som The straight story är till Mulholland drive och Blue Velvet. California solo var den sjätte filmen jag såg på filmfesten.

Carlyle spelar Lachlan MacAldonich, en före detta gitarrist i ett kortlivat brit-pop-fenomen. Han har helt lagt av med att spela i ett band. Istället arbetar han på en farm, dricker sig full om kvällarna med sina arbetskamrater och spelar in podcast där han pratar om för tidigt avlidna musikers. När han åker fast för rattfylla krisar det sig, då han inte har råd med de bästa advokaterna och han vill allt annat än tvingas åka hem till England.

Detta är en oförarglig men mycket trevlig film. Det kändes skönt att slippa filmfestens vanliga ingredienser som incest, homosexualitet, knarket (även om Lachlan dricker en hel del) och rakblad. Men självklart får vi lite av den mörka sidan - annars vore det inte en American Independent. Här finns både skuldkänslor över sin döde storebror (han som hade talangen i bandet) och ett dåligt förhållande med ex-frun och därmed tonårsdottern.

Robert Carlyle gjorde sig ett namn när han klädde av sig inpå bara skinnet i The full monty (en film som jag inte gillade lika mycket som "alla" andra - brittisk). Han har också hunnit vara en Bondskurk utan känslor. Här är han faktiskt djäkligt bra. Det var en av de starkaste porträtten under årets fest. I övrigt var det inte några ansikten som jag kände igen, och regissören var för mig helt okänd. California solo når inte i närheten av tidigare års höjdpunkter från sektionen som The station agent, Juno eller Love Liza, men den var nöjsam. Och handlingen var överraskande många gånger om.

Jag ger California solo tre Les Pauls av fem möjliga.

Betyg: 3/5

 

The Comedy (2012)

Jag tror att vi alla blev lite lurade av filmens namn. Det hjälpte inte direkt att filmen låg med i sektionen American Independents som ofta innehåller sköna goa dramakomedier. När dessutom komikerduon Tim and Eric hade viktiga roller så... trodde i alla fall jag att det var en komedi vi skulle se. Men nej, inte riktigt så. Detta blev den andra filmen Filmspanarna såg förra lördagen och min fjärde film på festen. Den skapade en viss uppståndelse i leden kan man lugnt säga.

Jag, Johan, Erik, Sofia och Jessica hade just sett Isn't anyone alive. Min kompis Vanessa var också med. Till The comedy anslöt Jojje och Markus, samt Natalie, ytterligare en kompis till mig och Vanessa. Vi var en hel liten grupp som bänkade oss för den ironiskt döpta filmen The Comedy.

Tim Heidecker spelar huvudpersonen Swanson som vi får följa under några dagar, de sista dagarna i hans rika fars liv. Detta är en film som inte var så lätt att se. Man kan inte slötitta på den. Den är obehaglig i och med att alla karaktärerna vi får följa, Swanson och hans kompisar, är otroligt otrevliga, riktiga skitstövlar. Vanessa blev till och med så förnärmad av filmen att hon drog med sig Natalie och lämnade filmen. Ouch.

Efter filmen tyckte många i vår grupp (de som var kvar) att filmen saknat handling. Men jag vet inte jag. Jag var genast fascinerad av en film som så obevekligt visat huvudpersonen från den sämsta tänkbara sidan. Även om man sett skitstövlar på film tidigare så brukar det alltid visas upp någon sak som gör att du kan känna sympati för huvudpersonen. Men icke så i denna film. De har verkligen gått all in med att visa Swanson som ett empatilöst, sarkastiskt asshole.

Swanson är som en representant för den ironiska generationen som aldrig stannat upp och bett om ursäkt. Som bara fortsatt framåt och blivit mer och mer känslokall och synisk. Swanson är inte en lycklig människa. Filmen inleds med att han besöker sin döende far på sjukhus. Jag tror att Swanson är en person som känner en stor smärta i situationen, men han har inga medel att få ut den. Han har väl aldrig använt empati förr helt enkelt. Desto mer jag tänker på filmen desto tydligare blir det att Swanson lider. Smärtan är olidlig och han kan inte få ut den på något sätt.

Istället skämtar han mer eller mindre elakt med alla han kommer i kontakt med. Han testar gränser, som när han ensam går in på en bar med endast svarat besökare och börjar sprida rasistiska kommentarer. Eller som när han på en fest pratar politik med en tjej och börjar propagera för Hitler och anhang... I en annan scen låtsas han vara en trädgårdsarbetare och testar om han kan få de rika ägarna att godkänna att de mexikanska arbetarna får låna deras pool. När han fått ett JA går han bara därifrån. Utan att ens se till att arbetarna fick sitt bad. Han glider genom livet helt utan mål eller idé som det verkar.

Efter ett liv i sus och dus, antagligen helt utan krav, finner Swanson sig i en ny situation. Hans far håller på att dö. I en scen efter hans far dött smyger han in till en okända gammal man på sjukhuset och börjar kamma gamlingens hår. Men då var det för sent, att säga förlåt, hans far hade redan dragit sitt sista andetag.

Jag har funderat mycket på en scen mellan Swanson och hans svägerska (hans bror verkar ligga inlagd på psyket eller liknande). Trots att han tidigare förolämpat henne visar hon plötsligt värme mot honom och erbjuder en kort stund av tröst. Swanson vänder båten utan en min och lämnar henne i fred. Det är som att svägerskan känner honom och vet vad han går igenom. Hon kan trösta honom. Vi i publiken har bara fått se honom på botten, kvaddad mot dess stenar och vill inte alls trösta honom. Vi hatar honom.

Jojje snackade om sista scenen när Swanson cyklar som en dåre och sedan tar sig ett dopp i havet. Han börjar leka med ett badande barn och en liten, liten gnutta ljus antyds. Kan han vara på väg ut ur tunneln? Jag tror Jojje har läst den scenen helt rätt.

Detta var en film som utmanar sin åskådare. Det är inte en actionfilm som strömmar genom huvudet och det du ser är det som där finns. En film som The comedy kräver mycket, mycket mer av sina åskådare. Det är en film som lätt kan kastas åt sidan som meningslös, utan handling, vidrig. Men vid närmare eftertanken kanske den inte är så tokig ändå? Tittar man lite närmare är det svårt att skönja botten. Instinkterna säger dig att du borde hata Swanson. Betyder det att du borde hata filmen? Kan en film vara bra även om den handlar om onda personer? Och var Swanson och han kompisar onda eller var de bara helt avstängda från sina känslor och medkänsla? Eller är det samma sak?

Komplext. Jag tror att filmen har ett så mycket större djup än vad jag först uppfattade. Det finns något där.

Betyg: 3/5 ?

La Vie d'Une Autre (2012)

La vie d'une autre, eller Another woman's life som den översatts till, var den tredje filmen jag och Fiffi såg i onsdags. Otroligt nog är denna film ett mycket bra komplement till de första två. Alla tre filmerna hänger ihop på ett sätt. Det handlar om tre filmer som alla bygger på en "cool idé", där idén nästan verkar vara viktigare än filmernas innehåll. Detta var den sextonde filmen jag såg på festivalen. Fjorton och femton är också postade idag, titta längre ner.

Filmen handlar om den 26-åriga Marie, spelad av den underbara skådespelerskan Juliette Binoche. Hon är på besök i Antibes och det är sommar. Hon träffar Paul, sonen till chefen på den investmentbank som Marie just har sökt jobb hos. Hon faller för Paul och de tillbringar natten tillsammans. Nästa dag vaknar hon upp. Och är 41 år, gift med Paul, har en femårig son och hon är numera CEO på investmentbanken.

Detta är en väldigt intressant idé. Jag hörde Vanessa, som anslutit oss till denna visning, dra efter andan flera gånger över de dråpliga och ibland känsliga situationerna som Marie hamnade i. Filmen är skriven och regisserad av debutanten och tillika skådespelerskan Sylvie Testud. Jag tycker att hon här funnit en pärla till idé, men tyvärr har hon inte lyckats så bra med genomförandet. Filmen säljs in som en romantisk komedi, men det kan du glömma. I varje fall om du väntar dig en komedi som är karaktärsdriven.

Men låt oss börja med det bra. Juliette Binoche. Wow. Vilken kvinna. Hon är så intressant att titta på. Så många ansiktsuttryck. Härligt.

Vad mer? Det finns en hel del roliga situationer som klickar på grund av min egen igenkänning (inte för att filmen förtjänat det). Den fösta Marie har under åren som den andra Marie missat blivit en hård och kallhamrad affärskvinna. Den första Marie ligger till och med i skilsmässa med sin Paul. De roliga scenerna är när den andra Marie (dvs hon som vaknat upp och inte har ett enda minne från de senaste 15 åren) sitter i olika möten på banken eller interagerar med sin sekreterare eller Pauls far (styrelsens ordförande?). Hon fattar ingenting av vad som sägs och små obemärkliga miner undslipper henne. Och precis som i verkligheten tolkar omgivningen dessa miner och "förstår" vad hon menar. Bland annat frågar Pauls far henne om ett affärsbeslut och Marie #2 ser helt förvirrad ut. "Ja precis" säger han då, "Jag tyckte också att det var en dålig idé". Det där känner jag igen! Hehe.

En annan underbar scen som antyder vilken bitch Marie #1 varit är då hennes sekreterare Séverine (superhet för övrigt) frågar om sin semesteransökan. Marie #2 som är en varm och vänlig själ svarar att hon självklart får ta ledigt en vecka. Séverines min och glädjedans efteråt var fröjdsam.

Men, men, vad var svagheten med denna film då? Well, well, hur ska jag förklara? Just nu skulle det underlättat om jag haft en podcast, så att man kunde lägga ut texten, mycket. Men filmens humor, drama och för all del slutdelens romantik var ogrundad, ej förankrad. Testud antar att publiken ska fylla i alla hål som hennes script lämnat. Icke bra. Idén att en människa "vaknar upp" 15 år senare och möter reaktioner från omvärlden som visar att hon inte varit den människa hon önskade sig bli är bra. Men humorn föll platt då vi bara fick se Marie som ung 26-åring och som uppvaknad 41-åring. Vi kunde inte relatera till hennes förändring. Alla som levt med henne under åren 27-40 såg att hon ändrats, men vi såg inte detsamma, hur skulle vi kunnat, filmen visade inget av den människan. Vi fick bara indirekt se Marie #1. Det låter bättre på pappret än vad det var i filmen, tyvärr. Ahh, filmen kunde blivit så mycket bättre!

Även hennes romans med Paul blev helt oförankrad. Det kändes som att Testud ville att vi skulle hoppas på att Marie och Paul skulle bli ihop igen. Samma personer som just bråkat sig igenom fem år? Visst, jag kan, jag till och med brukar, gilla "fantastiska" filmer, allt behöver inte vara realistiskt, men att köpa denna romans var en svår nöt för mig.

Så jag förhåller mig tämligen sval inför denna film, trots Binoche och några scener med igenkänningshumor.

Jag ger La vie d'une autre tre lyxiga BMW av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Kolla vilken häftig bil jag har!

Everyday (2012)

Moaning Myrtle har vuxit upp och blivit en white trash mamma till fyra barn med en make som sitter i fängelset för knarksmuggling. Diskbänksrealism. Brittisk arbetarklass. Och en brittisk dialekt från helvetet.

Detta är just denna typ av film som jag inte vill se. Men så går det när man väljer film efter biograf istället för film! LOL. Detta var den femtonde filmen jag såg på filmfesten och den sågs med Fiffi.

Ok, vad är detta då? Michael Winterbottom har exekverat en cool idé. "Låt oss följa en fiktiv familj under fem år." Låt mannen sitta i finkan och låt den stackars kvinnan slita all livslust ur sig med att hålla familjen med fyra barn flytande under tiden. Låt dem bo på landet, utan bil såklart.

Cool idé? Blir det en bra film bara för att det handlar om fattiga människor som fuckar upp hela tiden? Well, kanske. Det kunde varit bra, men då borde Winterbottom brytt sig lite mer om karaktärerna. Problemet med filmen är att det är ett enda stort experiment. Det där med att följa familjen under många år. De fyra syskonen som spelar barnen växer upp framför våra ögon.

Men filmen faller helt platt då Winterbottom över huvud taget inte ger oss någon karaktärsutveckling, eller ens en liten glimps av personerna som vi följer. Det är bara väckarklocka, frukost, borsta tänderna, åka till skolan eller åka och hälsa på pappa i fängelset, laga middag, äta, gå och lägga sig. Dag efter dag - everyday. Helt meningslöst att titta på. Kunde vi inte fått lära känna kvinnan, mannen, någon?

Jag har en känsla av att sönerna som växer upp i denna familj är exakt de där pojkarna som några år senare dyker upp i filmen Eden Lake.

Ok, sensmoral. Gör inte fyra barn och åk i fängelse. Dåligt.

Jag ger Everyday en etta.

Betyg: 1/5