onsdag 28 februari 2018

American Assassin (2017)


Rätt film för rätt tid och plats! Jag såg actionthrillern American Assassin när jag var småsjuk, trött och hängig. Ville ha underhållande och spännande tidsfördriv som krävde minimal med intellektuell insats. Något som passade en soffpotatis. Och då var ju denna film perfekt! Jag förväntade mig inte en ny Bourne Identity och fick det inte heller. Hoppades på hyfsad nivå eftersom regissören Michael Cuesta ändå har regisserat i serier som Homeland, Dexter och Six feet under.



American Assassin är som en mini-Mission Impossible. Vi umgås med hemliga agenter som är tränade i bad asseri. De kämpar mot terrorister, ryssar och en avhoppad amerikans lönnmördare (hej hej Jason). Ett team med bad asses jagar de onda. En ung hetsporre med hämnd i sinnet rekryteras. Disciplinerad och hierarkiskt bad asseri ställs mot ungdomlig entusiastisk dito.

Filmen var som jag trott. Den kommer upp i "helt ok"-lägret. Inga större invändningar, förutom de självklara, under titten. Men den var snart glömd. Skådespelarna gjorde inte bort sig, men de gjorde heller inte några insatser som stod ut.



Det känns som att allt bara var en pay check och låt oss gå vidare. Michael Keaton som äldre bad ass, unge mörkhårige snyggingen från The Maze Runner som yngre bad ass och så den som alltid felcastade Riggins #33 som avhoppad super bad ass. Iranska skönheten Shiva Negar var kanske filmens behållning bland skådisarna. Fast också kul att se en åldrad David Suchet som CIA chef. Monsieur!

Bästa scenen i filmen var den mellan Michael Keaton, ett skruvstäd, ett vattenbad, elektrisk tortyr, blåslampa och Taylor Kitsch. Det var om något en bad ass-scen.

Jag ger American Assassin två lättglömda actionrökare av fem möjliga.

Betyg: 2/5

söndag 25 februari 2018

Evolution (2001)


Nurse Tate: I'll get the lubricant...
Dr. Paulson: There's no time for lubricant!
Harry Block: There's ALWAYS time for lubricant!

Nu var det dags att se om en film som legat och rumlat i mitt huvud ända sedan jag såg den någon gång för cirka 15 år sedan. Ivan Reitmans Evolution med David Duchovny, Julianne Moore, Orlando Jones och Seann William Scott i huvudrollerna. Detta är en vetenskapskomedi om de dråpliga händelserna efter ett meteoritnedslag som för med sig en utomjordisk organism som utvecklas i en rasande fart här på jorden. Den nya kompisen hotar att ta över allt liv på jorden inom någon måndag om inte vetenskapspersonerna hittar ett sätt att stoppa den.

Duchovny spelar en avdankad före detta specialist för armén som nu får chansen att få upprättelse. Hans karaktär påminner mig mer om Hank Moody än Fox Mulder. Julianne Moore spelar en högt ställd vetenskapskvinna med en skarp hjärna men klumpig som tusan. Orlando Jones står för mycket av den fysiska humorn som side kick till Duchovny. Till sist har vi den sköne Seann William Scott i sin vanliga roll.




Typ av humor?
Detta är en ren komedi även om den har en avspänd inställning till vetenskapen. Som om man tar känslan från Ghostbusters, lite galna idéer från Men in Black, en nypa av handlingen från Outbreak och adderar lite av personligheten från Hank Moody till mixen.

Mycket av humorn är fantastiskt svårtolkad. Är det ok att den svarte Orlando Jones är en sådan pajas och att han råkar ut för alla missöden i filmen. Tänker speciellt på scenen när de måste få ut insekten ur hans kropp. Alla som gillar scenen med Fletch hos doktor Dolan kommer stortrivas. Även Julianne Moores karaktär får en att både skratta och oroligt vrida på sig i soffan. Får man ha skämt om att den kvinnliga vetenskapsmannen är klumpig och snubblar på sina höga klackar hela tiden? Det är allt annat än tillrättalagt och passivt i alla fall. Jag gillar utmaningen och finner vissa av nämnda scener som roliga medan andra inte känns som att de sätts perfekt.

Till de fyra huvudkaraktärerna finns flera roliga biroller här. Ty Burrells Flemming den lismande hjälpredan åt den onde generalen är kul. Sara Silverman är med i en enda scen och nailar sin arga ex-flickvän perfekt. Dan Akroyd sveper in som Arizonas guvernör och gör något liknande som han gjorde i Grosse Pointe Blank.




Filmkvalité vs. humorkvalité
Har den något hjärta då? Jomenvisst det finns ett ganska varmt hjärta bakom allt. Det är en snäll film även om vissa av de mer hejdlösa scenerna får en att undra om hur politiskt korrekt det är. Som film är nog ändå allt värde i humorbitarna. Den har inte jättemycket annat att erbjuda. Specialeffekterna är inte usla men lär inte gå till historien som banbrytande heller. Självklart finns det en stor och härlig kärlekshistoria mitt i allt schampo. Den biten är mysig men även här är den mer av ordinära sorten.




Manus vs. skådespelare
Idén är rolig, manus inte extraordinärt men skådespelarna är mycket bra. Vi fick också känslan av att en hel del av dialogen kan ha varit improviserad. Orlando Jones är den som testar gränserna. Hans Harry är som en snällare och mindre Rudy Rhod. Både Julianne Moore och framför allt David Duchovny är favoriter och de sörjer för att jag inte har trist en enda sekund under filmen.




SST (Sensmoral, Stereotyper och Tropes)

En sensmoral: rädda världen med schampoo så blir det bra för alla inblandade!

Två stereotyper: måste vara den elake, arerogante och sexistiske generalen som inte drar sig för att använda napalm mot rymdvarelserna. Den andre är huvudpersonen (Duchovny) som är jättesmart och duktig på sitt jobb men som inte kan hantera eller acceptera auktoriteter och därmed hamnar i trubbel.

Tre tropes:

a. Återanvända karaktärsegenskaper från skådespelares roller i andra filmer/serier. Duchovnys Ira litar inte på myndigheterna.. som om han vore Fox Mulder.

b. Den svarte killen dör först. I en rolig scen utbrister Harry att "the black dude dies first!". Skojar med tropen...

c. Klumpiga söta tjejen: Julianne Moores Allison lyckas snubbla på sanden. Intressant nog var det Julianne Moores idé att addera klumpigheten till Allisons karaktär.



Favoritkarakärer?
Gillar alla fyra i huvudrollerna. Seann Williams Scott är brysk och slängig men han är skön och har hjärtat på rätt ställe. Orland Jones känner jag ju igen men jag kan inte erinra mig var jag sett honom förr. Han är som en lillebror till Eddie Murphy, en skön prick. Julianne Moore har jag gillat sedan hennes rödhåriga kalufs oväntat dök upp i Short Cuts. Hon är bra också. David Duchovny är en av mina fravoriter. Han ÄR Hank.




Trivia från imdb.com

David Duchovny turned down a role in Star Wars: Episode II - Attack of the Clones (2002) to appear in this movie.

Initially written as a serious science-fiction thriller, Ivan Reitman hired David Diamond and David Weissman to re-write the project as a comedy.



Omtittningspotential?
En viss omtittningspotential. Skulle speciellt gärna se om den med den store Frans nåpgon gång!


Slutomdöme
Mysig och rätt så¨rolig film med flera sköna skådespelare. Ivan Reitman vet vad han gör när det kommer till komedi. Inte världens bästa komedi men väl värd att vårda i arkivet.


Betyg: 3/5










fredag 23 februari 2018

Claire's Camera (2017)


Claire's camera är den tredje filmen av den koreanske regissören Hong Sang-soo som jag sett (Hong är efterenamnet som jag förstår det). Hans filmer är långsamma relationsdrivna dramer med intressanta och komplexa karaktärer. De jag sett har handlat om längtan, känslomässiga dyningar efter avslutade relationer eller moral kring otrohet. Jag gav de två tidigare en trea och en fyra så allmänt höga betyg för koreanen. När Carl uppmärksammade mig på att Hongs nya film skulle visas på Cinemateket hakade jag på. Det är inte så vanligt att Hongs filmer visas på bio i Sverige. Med oss fick vi också Fredrik som är ytterligare en ivrig besökare på Cinemateket.



Filmen behandlar ett triangeldrama mellan en äldre regissör, hans kvinnliga manager tillika flickvän i hemlighet samt hennes yngre assisten, som regissören haft ett förhållande med på sidan. Filmen utspelas under två dagar under Cannes-festivalen och som katalysator kommer den franska turisten Claire in då hon av slumpen sammanstöter med dem alla tre. Claire fotar allt och alla med sin polaroidkamera och hennes foton visar det dolda under ytan. Filmen är inspelad under Cannes-festivalen men man ser inte mycket av det utan det mesta sker nere på stranden, på kaféer och i någons lägenhet.

Franska ikonen Isabelle Huppert spelar Claire, hon med kameran. Den unga assistenten spelas av Hongs musa Min-hee Kim som varit med i båda de två filmer jag sett av honom. Hon är otroligt bra och har blivit något av en personlig favorit hos mig.



Filmen är dock tyvärr något av ett hafsverk. Den spelades in på nio dagar och klipptes dagen efter. Dialogen är allt som oftast improviserad som det verkar. En notabel detalj är att Hong har filmat sina skådespelare bakifrån i många av de scener där dialogen förfaller vara som mest tagen ur luften. Partier med engelsk dialog är stapplande och inte speciellt bra.

Samtidigt bränner det till ordentligt i några scener. Jag tänker framför allt på en scen då unga Jeon via Claires polaroidfoton lägger ihop ett och ett och förstår vad som hänt och varför folk är arga. Hon pratar mycket riktigt koreanska i den scenen som kanske till och med är skriven ordentligt av regissören och manusförfattaren. Scener som den och några till får filmen att leva upp som tomtebloss i mörkret. Annars är detta den klart svagaste av de tre jag nu sett. Men inte dålig trots allt. Det är en skön miljö och alla fyra huvudkaraktärerna är intressanta av olika skäl. Filmen är kort och tiden flyger fram. Den är dock inte bättre än "helt ok".



I en scen på stranden står Claire och Jeon i förgrunden medan vi ser barn hoppa från en pyramidformad klippa ner i havet i bakgrunden. Från den vinkel vi fick se verkade det orimligt att de inte slår i klippan vilket fick mig att spänna mig om och om igen. Allt verkade gå bra dock.

I en annan scen kommer den äldre regissören Director Soo fram till Jeon på en mingelfest och skäller ut henne för skandalöst klädval och för att hon sminkat sig för hårt. Den scenen stack ut från resten av filmen. Han betedde sig absurt dåligt, fransyskan som pratade om filmen i en F2F efter visningen såg hans agerande som svartsjuka, för mig verkade det i stunden mer som en malplacerad självpåtagen fadersroll. Allt är oklart! Frågan som hänger kvar i huvudet är hur mycket av små scener som den kan vara på gränsen till biografiska då filmens regissör i privatlivet lämnat sin fru för sin klart yngre skådespelerska. Sätter en extra krydda.



Efter filmen intervjuade en kille från Cinemateket en kvinna från Franska Filmfestivalen som hade hjälpt till så att filmen kunde visas för oss. Det var ett ok snack, men tyvärr var ingen av dem allt för insatta i Hong Sang-soo men ändå låtsades de vara experter. Genomskinligt och lite knasigt snack.

Fransyskan hyllade som väntat Huppert, som såklart är en legend, men som kanske inte just här var i sin bästa form, improviserande på engelska. Hon tyckte också att Hongs filmer handlar om moralen runt åtrå (morality of desire), men jag skulle vilja hävda av det lilla jag sett att det närmare verkar handla om moralen runt otrohet. De i mina ögon större experterna Carl och Fredrik verkade hålla med.

Jag ger Claire's camera två "turister" i Cannes av fem.

Betyg: 2/5





onsdag 21 februari 2018

Black Panther (2018)


Jag anade oråd redan när man hörde om tweets om att "Black panther" skulle vara den bästa MCU-filmen hittills. Oh no, tänkte jag. Undrar hur illa det kan vara? Illa visade det sig.

Marvel Cinematic Universe är för mig ren underhållning, ren eskapism. Om filmerna inte underhåller så duger de inte i mina ögon. Nu när Ryan Coogler fick chansen att göra en superhjältefilm med svarta huvudpersoner verkar det som att det var minst lika viktigt, för honom och publiken, att göra en "viktig" film som att göra en bra superhjältefilm. Trycket måste varit stort på honom att lyckas med det som Patty Jenkins lyckades med i Wonder woman. Där fick vi en suverän huvudkaraktär i en hyfsad story och slutresultatet blev väldigt underhållande där aspekten att små flickor runt om i världen äntligen fått en kvinnlig superhjälte att identifiera sig med och heja på kom med som en välkommen krydda. Det var inte anledningen till att filmen blev bra, men det var en krydda som adderade lite. Nu hoppas jag bara att vi snarast får en egen film om Black widow, en av de mest intressanta karaktärerna i MCU sedan länge.



Coogler hade nu chansen, men också pressen, att göra något liknande för svarta som har varit underrepresenterade i Hollywood i huvud- och hjälteroller genom tiderna. Ok, Blade, right, men i stort. Tyvärr blev filmen pretentiös, allvarlig och väldigt dålig. Den kommer säkert gå bra på bio ändå för suget efter en svart superhjälte är stort, men det betyder inte att jag automatiskt måste gilla den.

Det mesta i denna Marvel-film är undermåligt och jag hade riktigt tråkigt under titten, något som jag mycket sällan har då jag brukar lapa i mig av ovan nämnda verklighetsflykt med hull och hår. Black panther är svårplacerad i universat. Marvel-filmerna kan i stort delas in i två grupper. Dels har vi de hyfsat "realistiska", de som i alla fall är smått förankrade i vår värld och utspelas här. Där räknar jag in filmer som Ant Man, Iron Man och Spider Man (alla Man-filmerna alltså). Även Captain America-filmerna finns i vår verklighet i någon mening. Sen har vi "space"-filmerna med Thor, Guardians of the Galaxy och Dr Strange is spetsen. Den första gruppen har "små" fiender, en elak industriman verkar vara favoritfienden. I den andra gruppen är hela världar i fara... svart eter, levande planeter, andra dimensioner, ja "space"-saker som får en att tänka "fantasy". Avengers hamnade någon stans mitt emellan grupperna, men den serien verkar röra sig mot "space"-grenen mer och mer.



Var hamnar Black panther då? Den innehåller både och. Den utspelas på jorden och har en otydlig "liten" fiende. Det stora hotet filmen igenom är att Wakanda ska upptäckas... ehh, och senare att deras vapenteknik ska användas för revolution av svarta världen över. Det finns dock teknologier i filmen som helt klart passar mer in på "space"-gruppen. Det är en mix som jag inte känner funkar. Jag hade hoppats och trott på att denna film skulle vara i den första gruppen mer entydigt.

Tyvärr är det inte mycket som funkar bra i filmen. Actionscenerna är både dåligt koreograferade och slarvigt regisserade. Antingen är det ganska meningslösa fajter där de pucklar på varandra eller så är det sekvenser där det är svårt att se vad som händer. När man ser bra action vägleds åskådaren hela tiden och man vet var alla befinner sig och hur fajten framskrider. Och bra actionfilm får en som åskådare att dra efter andan, klia sig i huvudet och bli imponerad av både karaktärerna och filmmakarna. Se om inledningen av Bondfilmen Casino Reale om ni undrar vad jag menar. Eller någon av actionscenerna i Captain America-filmerna, speciellt andra eller tredje.



För en film som denna är humorn ofta en viktig parameter för att ta udden av alla storsvulstiga tendenser. Här är det dock en mycket svag humor som är allt för slätstruken och försiktig, antagligen för att inte på något sätt störa filmens "viktiga budskap". Humor som är snäll är oftast tandlös, det behövs lite motsträv för att humorn ska bita. Humorn i denna film är bedrövlig. Jag saknar Tony Starks elaka humor. Ni vet den humor som gjort att hälften av mina kompisar älskar honom (jag själv inklusive) och resten hatar honom mer eller mindre. Ingen kommer ogilla denna film för dess vassa humor, men tyvärr kommer rimligen ingen älska filmen för dess humor heller. "I need a blanket". Puh, vem skriver sådana lines? Det var lite kul när någon av tjejerna kallade Dr Watson "coloniser" dock.

Jag såg tyvärr filmen i 3D. Den sågs på IMAX i Solna där biljetten kostade 240 kr i "normalpris". Det är skandalöst vad dyrt det har blivit att se film på bio. Om biobesökandet minskar har jag en klar favorit bland potentiella orsaker. Jag hade inga problem med skärpa eller känsla av sjösjuka, men det som syntes på bilden var absurt konstigt ibland. I många scener såg människor eller saker ut att ha helt fel proportioner. Som att människorna var små leksaker utställda i ett rum. Jag fann mig många gånger sitta och fundera över det dåliga genomförandet av 3D'n och det är aldrig ett bra tecken för en film att man tas ur handlingen och funderar på annat...



Dödsstöten för mig är att jag inte tycker att huvudkaraktären är bra eller intressant över huvud taget. Tänk vilken skillnad mot Gal Gadots Wonder woman... Istället var Erik Killmonger i Michael B Jordan's tolkning filmens behållning. Jag kände för hans backstory. Heck, han fick i alla fall en backstory! Ett tag in i filmen, lite lätt uttråkad, satt jag och funderade på om storyn kunde leda till att Erik kom ut vinnande. Tyvärr fanns inte många andra att hänga upp skurketiketten på så jag fick inse att han inte skulle kunna komma över på de godas sida.

Det är för mig fortfarande mycket grumligt vad storyn i filmen var... Det enda jag kommer ihåg var att filmens crescendo var ett ointressant och rörigt Sagan om ringen-slag där jag inte brydde mig det minsta om vem eller vilka som vann. Inte bra uppbyggnad av stakes heller alltså... Det fanns en scen mellan W'Kabi, killen på olifant... noshörningen, och hans käresta, en av kungens personliga livvakt. Där hoppades jag att försoningen skulle grunda sig i deras relation, i äkta känslor om än så på pappret, men nej. Det slutade i ett stolt nationalistiskt uttalande. Ok...? Om jag hade haft chansen skulle jag skrikit Get out till Daniel istället. Bättra att vänta på ett manus där han får chansen att använda sin skådespelartalang. Nu hamnade han i den film som mycket väl kan gå till historien som Marvels motsvarighet till "the prequels"! Ni vet vilka jag menar!



Jag blir helt enkelt inte förförd av karaktärerna. Jag saknar något i hur de framställs. Allt som sker i filmen känns som att det finns där för att fösa åskådarna till slutet och dess "viktiga budskap". Jag får ingen personlig feeling från dem, förutom Erik K då. Jag saknar långsamma scener där vi spenderar tid med karaktärerna bara för att de är viktiga, något med mer hjärta och smärta på en personlig nivå.  T'Challas våndor över sin fars brott kändes bara patetiskt.

Nej detta var verkligen inte bra. Jag brukar nästan alltid efter en MCU-film känna mig sugen att se om den, oavsett om jag ger den ett högt eller lågt initialt betyg, men denna gång vete katten. Jag tror inte att jag är sugen på att se om den alls. Tyvärr. Jag hade gärna sett att denna film hade lyft serien och tagit MCU i en riktning som överraskade positivt. Så blev det nu inte.

Betyg: 1/5

Andra som skriver om Black panther idag:
Fiffis filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord
Jojjenito



söndag 18 februari 2018

Wet Hot American Summer (2001)


Beth: The following campers need to put their trunks out so the early bus to Boston can pick them up at 7:30 AM: Amanda Klein, Jessica Azaria, Ira... Stevenberg, Sol Zimmer... stein..., David Ben Gurion... Rabbi Menachem Schneerson.

Här har vi en kultfilm från 2001 som jag inte sett tidigare. Det är en renodlad komedi med en radda av numera kända skådespelare. Tidiga filmiska insatser från bland andra Bradley Cooper, Amy Poehler, Ken Marino, Elizabeth Banks och Paul Rudd. I huvudrollerna syns Janeane Garolfo och David Hyde Pierce. Filmen är skriven och regisserad av David Wain som bland annat gjort den underbara Role models. Filmen har också följts av två tv-serier via Netflix; Wet Hot American Summer: First Day of Camp (2015) samt Wet Hot American Summer: Ten Years Later (2017). I serierna återkommer de flesta av de numera tämligen stora stjärnorna vilket känns lite kul.

Här i källan till allt får vi följa folket på ett sommarläger under lägrets sista dag. Det är några vuxna som ansvariga, en drös tonåriga aktivitetsledare och så alla barnen som går på lägret. Nu är det sista dagen, sista chansen att göra det som ska göras på lägret. Getting laid och sånt.


Typ av humor?
Detta är en ren komedi utan tillstymmelse av någon sekundär genre. Vi får följa ett antal parallella trådar och den känns lite episodisk till sin struktur men den lider inte speciellt mycket av det.

Handlingen utspelas sommaren 1981 och tidsmarkörer från kläder och teknik är underbar. Gamla hederliga telefoner med sladd! Filmen kom samtidigt som American pie och andra filmer i denna subgenre - tonåringar löper amok på sommaren. Wet hot American summer låter som om den kunde vara en spoof på sommarkomedierna, men det är det inte. Den har för mycket hjärta och känsla för det. Precis som Role models för övrigt.


Filmkvalité vs. humorkvalité
Humorn är långsam, bygger på att man lär känna karaktärerna. Filmen skulle antagligen vinna mycket på flertalet omtittar. Som film betraktat är den lite svagare, inte minst på grund av dess episodiska struktur och att man spenderar lite för lite tid med karaktärerna. Jag önskade få spendera mer tid med några av favoriterna.


Manus vs. skådespelare
Manus är mycket lustigt men filmen bygger än mer på skådespelarnas insatser. Det är härligt att se Bradley Cooper excellera i hans allra första film. Han spelar den känsliga gay-mannen som är med och sätter upp sommarlägrets avslutande talang-show. Filmens centralfigur skådespelarmässigt är dock Janeane Garolfo i rollen som lägerchefen Beth. Hon grundar filmen i verkligheten och ger den en varm medmänsklighet som en film fylld av skämt annars kan sakna. Andra notabla skådespelarinsatser görs av Amy Poehler, Ken Marino och Christopher Meloni.


SST (Sensmoral, Stereotyper och Tropes)

En sensmoral: måste vara förkroppsligad av Christopher Melonis vietnam-veteran Gene som förstår att man ska vara sig själv och vara stolt över vem man är, även om man pratar med en konservburk, gillar att gulla med sina tröjor eller torrjucka med ett kylskåp!

Två stereotyper? What? Hela filmen är ju fylld av stereotyper. Det är ju det som är filmens grej. Vi har den promiskuösa tonårstjejen, den tuffe killen som visar sig vara oskuld, den nonchalante killen som inte bryr sig och får alla flickor i säng och många fler.

Tre tropes

a. Geeks saves the day. Klart att nördarna räddar dagen. Notabelt många år före nördar blivit häftigt via serier som The big bang theory. Eller förresten, var det korrekt? När blev nördarna coola?

b. Filmtiteln. Är detta en sunkig porris från nittiotalet? Nej en komedi med en medvetet "awkward" titel.

c1. Tjejer som klär av sig nere vid sjön. Elizabeth Banks bikiniklädda rumpa trycks upp i ansiktet på oss tittare...

c2. ... för att sedan klippas till en het kärleksakt mellan två män. Fullt fräs, full påsättning, vita tubsockar och allt! LOL. Hysterik scen!



Favoritkarakärer?
Jag gillar Beth (Janeane Garolfo) som chefen för lägret. Hon spelar rollen straight vilket är ett jättebra beslut. Självklart är Henry (David Hyde Pierce) allt för skön. Scenen när han kommer in i bamba och frågar efter tekniknördarna utan att uttala orden nörd eller teknik är en höjdpunkt. Mycket roligt. Av birollerna gillar jag Christopher Melonis vietnman-veteran Gene, Ken Marinos Victor, Amy Poehlers superintensiva Susie, Molly Shannons "offer som reser sig på nio" Gail. Japp måste också nämna Coop spelad av Michael Showalter, en av manusförfattarna.

Den enda som spelar över för mycket är Paul Rudd som den nonchalanta tonårskillen. Han som alla tjejer vill ha. Rudd spelar dock säkert rollen exakt som regissören vill ha det. Hans tolkning är så högljudd att den kan inte ha flugit under radarn för regissören, eller någon annan i inspelningsteamet heller för den delen.


Trivia
Musik som används på bästa möjliga sätt att man kommer i filmisk himmel. När Beth blir kysst av Henry spelas en akustisk version av KISS låt Beth i bakgrunden. Framförandet är mjukt och försiktigt men det är så bra!

Från imdb trivia: The owners of Camp Towanda (where the movie was filmed) were told that this was going to be a family comedy. They were mortified when they saw the final cut of the film.




Omtittningspotential?
Detta tror jag bör ses om. Jag kommer med all säkerhet kolla in tv-serierna också. Mer tid med favoritkaraktärerna!


Slutomdöme
Mycket lustigt i partier och en film som säkert kommer ligga kvar i huvudet ganska länge, men den har några fler omtittar kvar för att bli en stor personlig favorit.


Betyg: 3/5


Antal tittar tidigare: detta var första titten.



torsdag 15 februari 2018

Bron - Säsong 1 (2011)


Bron är en tv-serie som "alla" verkar gilla och det är väl som att svära i kyrkan, antar jag, om man inte älskar serien. Jag har nu sent omsider sett första säsongen av denna svensk-danska samproduktion.

Japp, det var helt ok. Inte himlastormande men inte heller uselt. Det var lite som att läsa Da Vinci-koden. Spännande medan det höll på, men en känsla av förvåning efteråt. "Hur kan detta blivit så omtalat av alla?". Jag är ingen expert på alla dessa svenska polisserier som går och vem vet, detta är kanske creme de la creme of svensk polisserie, men jag måste säga att som serie betraktat var det bara ok. Säsong 1 tog sig mot slutet i alla fall med en nervpirrande upplösning under bron.

Trope eller ej så tycker jag det är synd när showen använder sig av tekniken att pytsa ut information till tittaren precis i lagom takt för att få "cliff hangers" i slutet av varje avsnitt. Det är som i skräckfilmer då kameran zoomar in på offret och vi tittare inte kan se något i rummet, kan inte se vad som händer bakom kameran. Att det sedan blir en "jump scare" känns extremt konstruerat för mig. Just så känns hela säsong 1 av Bron. Kameran zoomar in och så i slutet av varje avsnitt hoppar något fram som ska chocka. Är detta det glimrande manus som det känns som publik och pinsamt nog manusförfattaren själv tycker att det är? Hela serien andas av en självbelåtenhet i sin dramaturgi och beskrivning av sitt personregister.


Vilket leder oss in på karaktärerna... Jag har sett många "Jag älskar Saga Norén" fladdra förbi på sociala medier. Är jag en av dem?  Nej, det är jag inte. Jag låter all kritik om skådespelerskan vila för denna karaktär är uppenbarligen skriven som hon spelas. Sofia Helin gör en modig och stark insats. Men Saga är en överdriven karaktär som man sett liknande allt för många gånger, och oftast bättre. Författaren drar på med hela arsenalen med sin karaktär som känns onödigt orealistisk.

Saga har någon form av autism eller Aspergers. Detta är ett spännande koncept, men genomförande är på gränsen till uselt. Det är en karikatyr på en person med personlighetsstörning, vad den nu än kan tänkas heta. Det blir skrattretande och det är inte den reaktion som jag tror att showen väntar sig. När Saga går fram för att frenetiskt och mekaniskt knackar på rutan på Martin Rohdes bil kan jag inte undvika att höra i mitt huvud "Penny! Penny! Penny!", taget från en känd komediserie.

Tänk om de hade tonat ner denna del av henne och låtit henne visa framfötterna i sin yrkesroll som polis istället? Under denna säsong ligger polisen, Saga inkluderad, efter massmördaren hela tiden (till sista avsnittet). Jag får aldrig se hur polisen lyckas med något egentligen. Saga visas aldrig stå ut för att hon är så duktig i sin yrkesroll, men det är något som andra karaktärer säger om henne om och om igen. Show, not tell! Istället definieras Saga till hundra procent av sin personlighetsstörning. Mycket trist då mer komplexa och djupbottnade karaktärer alltid är intressantare.


Sen att författaren ibland behandlar henne som en 37-årig veteran och ibland som en 24-årig novis gör inte saken bättre. Antingen är hon heeeelt oförmögen att förstå andras känslor, eller så har hon koll på hur saker och ting hänger ihop på arbetsplatsen. Detta är för mig ett tecken på ett slarvigt manus som förenklar och anpassar saker på ett korkat sätt. Självklart vill vi ha en gediget genomarbetad karaktär som utvecklas under serien, nu är hennes karaktär "all over the place" om man hårdrar det hela. Det är svårt, jag inser att jag har höga krav, men vem har sagt att det ska vara lätt att skriva ett bra manus?

Men jag kan trots allt se varför vissa blir förtjusta över Saga som karaktär. Hon påminner lite om Lisbeth Salander i det att hon är likt en seriefigur som Modesty Blaise förefaller oövervinnerlig.

En karaktär som däremot inte funkade alls för mig är den patetiske Alex Schulman-liknande "stjärnreportern" på kvällstidningen. Han spelas av en allt för svag skådespelare som inte alls fyller skorna. Rollen är skriven som en tung reporter som läses av många (bland andra Saga). Han ska vara så bra och etablerad att massmördaren väljer ut just honom som sitt "språkrör". Karaktären är dock så fjantig att han bara påminner mig om Paul Tilly i ICA-reklamen...


Ok, nu har jag i alla fall tagit mig igenom säsong 1 och nu vet jag vad det är det pratas om när Bron kommer upp i en konversation. Serien var bitvis underhållande och som sagt spännande i slutet, men jag känner inte att jag måste se vidare just nu i alla fall.

Betyg: 2/5


tisdag 13 februari 2018

Get Out (2017)


Get out är en av de filmer som kommer definiera filmåret 2017. Den är något nytt och spännande och gav mig en helt ny typ av skräckfilmskomedi. Till skillnad från roliga men ospännande filmer som Zombieland eller Shaun of the dead var denna både nervpirrande så att jag knappt kunde andas och oväntad rolig på ett becksvart vis. Stämningen under första halvan kunde skäras med kniv och jag var helt slut i nerverna när filmens idé sent omsider börjades skönjas. Då avtog som brukligt den isande spänningen. Samtidigt är filmen en suverän satir med svart absurd humor. Dessutom har den ett underbart slut som inte går av för hackor. Only in the movies!



Att filmen är skriven och regisserad av en debutant känns mäkta imponerande. Jordan Peele har mest arbetat som skådespelare och framför allt i tv-serier. Nu snart 40 år gammal har han gjort sin första film och den är sensationellt bra i det perspektivet. Det känns som att man är i trygga händer filmen igenom, och då menar jag det filmiska hantverket. Då det gäller känslan från filmens handling är den det motsatta. Att stämningen på festen ute på landet kändes så hotfull att man inte kunde sitta stilla säger en hel del om hur bra filmens regissör är, men också mycket om dagens samhälle.

Skådespeleriet är också världselit och där givetvis Daniel Kaluuya i rollen som Chris står ut. Han har en närvaro som krävs för rollen och det skiner igenom. Förmågan att låta stora tårar bildas och rinna nerför kinden är ovanlig. Bradley Whitford är en gammal favorit och han är också mycket bra i denna film. Det är inte en helt lätt roll han har här. Catherine Keener är ok men inte riktigt lika bra som jag hade förväntat mig. Jag tycker att hon med sitt skådespeleri avslöjar för mycket om sin karaktär. Oklart vad som går fel dock, det är bara en känsla jag fick. Betty Gabriel i rollen som hemhjälpen Georgina var dock ypperlig. Det finns en scen med henne som var en av filmårets scener alla kategorier. Så bra.



En av filmens viktigaste roller är Rose och hon spelas av Allison Williams. Samtidigt som hon gör rollen intill perfektion är hon också förvillande lik Kiera Knightly och det drar trots allt ner lite. Trist med ovidkommande och ovälkomna frågor som rumlar runt i huvudet under titten. Är det samma alien-haka de har kanske?

Och nu kommer vi till handlingen... Nej, det gör vi inte. Se filmen så ospoilad som möjligt. Det är den värd. Se den på bio för att i bästa fall få höra hur publiken lever sig in handlingens bergochdalbana. Detta är en imponerande filmdebut, en mustig blandning av skräck, obehag, komedi, politik, spänning och utlösning.

Jag ger Get out fyra "sunken places" av fem möjliga.

Betyg: 4+/5





söndag 11 februari 2018

Le Fabuleux Destin d'Amélie Poulain (2001)



Luck is like the Tour de France. You wait, and it flashes past you. You have to catch it while you can.

Jag var väldigt sugen på att nu se om Amelie för första gången sedan den var nyutgiven på dvd, men jag hade oväntat låga förväntningar på filmen inför titten. Det känns som att filmen har fått ett dåligt rykte genom åren och jag hade kanske blivit påverkad av det? I vilket fall fick jag en härlig filmupplevelse. Jag brukar komma ihåg filmer väl, men trots att jag älskade filmen 2001 visade det sig att jag knappt kom ihåg något alls. Det var nästan som att se den för första gången. Value! Jag blev helt blown away åter igen. Jag älskar Amelie och denna film.

Som med de flesta toppfilmer kanske kommer vara i detta projekt, är filmen så mycket mer än en renodlad komedi. Det är en coming-of-age, en romance, ett drama och en komedi. Den utspelas i slutet av nittiotalet men den känns tidlös eller i vart fall tidsmässigt odefinierad. Den lilla delen av Paris såg säker likadan ut på femtiotalet som i nutid. Miljön filmen utspelas i är helt klart en av dess styrkor. Karaktären Amelie är också helt underbar. Hon är lika gullig som quirky och jag älskar hennes Audrey Hepburn-frisyr, speciellt håret i nacken. Jag hade glömt hur bra musiken av Yann Tiersen är, den är integrerad i handlingen på ett ypperligt sätt och adderar till känslorna perfekt.

Filmen är kanske den perfekta beskrivningen av en introvert och blyg drömmare. Jag faller som en fura inför denna karaktär. blir så nyfiken. Samtidigt är Amelie en underfundigt innovativ person. Det är som att vi ser en företagsam och extrovert person inlåst av sin intill absurdum blyga doppelganger.



Typ av humor?
Humorn är mestadel sval och kluckande. Inga barnsliga dratta-på-ändan- eller pruttskämt. Väldigt få gapflabb. Ofta är de roligaste scenerna de när Amelie har lustiga miner. Scenen när hon ringer på annonsen och pratar med personen i porrbutiken gav upphov till filmens enda svårt-att-andas-skratt. Annars är det mer stillsam karaktärshumor som betraktas ur Amelies synvinkel. Hon ser på världen med stora mörka ögon och världen är absurd.


Filmkvalité vs. humorkvalité
Filmen är bättre än dess komedi. Detta är en fantastisk film helt enkelt. OM man söker renodlad komedi ska man kanske leta annorstädes. Scenografi, foto, musik, dialog och feeling är i harmoni som sig bör i en fulländad film. Det är en film indränkt i magisk realism vilket kan vara en vattendelare. Jag älskar den typen av flum. Jeunet har tagit sig vissa friheter med bildspråket som till exempel när han visar Amelies brinnande hjärta utanpå kroppen när hon ser Nino. Stilen påminner mig närmast av Spike Jonzes filmer.



Manus vs. skådespelare
Jag känner igen många av de franska skådespelarna i filmen och det är en hög nivå på skådespeleriet. Många av figurerna är karikatyrer på stereotyper men det fungerar perfekt i denna film. Handlingen är mysig men kanske inte central. Även en annan väg till målet hade kunnat fungera lika bra. Dialogen och framför allt berättarrösten är dock central för filmen. Om den varit svagare hade säkert filmen fallit som ett korthus när köksdörren öppnas.




SST (Sensmoral, Stereotyper och Tropes)

En sensmoral: Måste vara att man ska ta chanser i livet, annars kommer man "missa tåget", som i detta fall är livet självt.

Två stereotyper: Det finns så många av dem; den gamle vise mannen, den elake chefen, den försmådda kvinnan, den kärlekslöse fadern, the manic pixie dreamboy...

Tre tropes:

Kärlek vid första ögonkastet är underbart och en sällsynt juvel. Amelie och Nino finner den tillsammans.

Galen svartsjuk ex. Dominique Pinons Joseph är en helt galet svartsjuk ex-pojkvän. Härligt inslag i persongalleriet.

Elakingarna får på moppo. Den elake handlaren Collignon och Amelies hämd på honom. Utbytet av tofflorna!



Favoritkarakärer?
Jag älskar persongalleriet runt Amelie nästan lika mycket som Amelie själv. Visst, nästan alla är utstuderat överdrivna och i princip galna hela bunt. Mais, je les aime.

Amelies relationer med sin omgivning berättar olika historier. Hennes relation till sin far är melankolisk och nostalgisk. Romantiken som spirar mellan henne och Nino är central för filmen. Hennes sökande, avvaktande, lockande och till slut möte är underbart.Som taget ur en saga. Humorn sköts via kompisarna på arbetsplatsen och framför allt den svartsjuke Joseph och den hypokondriska Georgette. Filmens drama kommer ur hennes relation med grannar, både den gamle vise glasmannen och den olyckliga och försmådda Madeleine Wallace (hon med brevet). Liknelsen mellan Amelie och flickan i målningen är banal men passar perfekt in i filmen tonalitet.



Trivia
Från vilket Tour de France får vi se scene med hästen som hoppade ut från hagen och racar med cyklisterna? Quelqu'un qui sait? Frans?

Kan Audrey skriva spegelvänt?



Omtittningspotential?
Men absolut! Vill se om den många gånger. Varför har jag inte sett den på 15 år? Encroyable!


Slutomdöme
Väldans bra film. Den kommer från samma land som Moonlight in Paris, Where the wild things are och Moonrise Kingdom. Filmens fantasyinslag och magisk realism kommer kanske inte gillas av de som föredrar helt naturalistiska karaktärer i sina filmer, men för en drömmare som jag är detta perfektion. J'aime çe film!

Betyg: 5/5