Stillwater (2021)

Tom McCarthy är en bra regissör, ibland briljant till och med. Min favorit från honom är dramat Spotlight. Dramakomedin The Station agent är nästan lika bra men i en helt annan genre. De båda bygger på mycket välskrivna manus. 

Stillwater å sin sida är helt klart gedigen men den lider av ett svagt manus utan tydlig inriktning. Filmen skrapar på ytan på flera intressanta frågeställningar utan att egentligen bryta igenom. Mer fokus generellt sett och en mustigare andra halva hade behövts. 

Matt Damon spelar Bill, en oljearbetare från Texas som beger sig till Marseille för att försöka rentvå sin dotter som sitter i fängelse. 

Bill är en enkel och rent ut sagt tämligen ointelligent "blue collar red neck MAGA screamin' Trump lovin'"-supporter. Intressant val som huvudperson i sig kanske. Historien om den lille mannen mot den stora maskinen? Men i detta fall en bättre idé på pappret än i slutresultatet. 

Vad han saknar inom för uppdraget relevanta områden som att kunna tala och förstå det franska språket, förstå det franska rättsväsendet, eller Liam Neesons Taken-skills för den delen, väger han upp med en otrolig envishet. Han tar sig an sin uppgift som en gruvarbetare en särdeles stor sten, genom att enträget hacka med sin hacka om och om igen. 

Filmen berör många områden; chansen till en andra chans, brusten relation till dottern, begynnande relation till nya dottern, relationen med modern och som lök på laxen en eventuell rättslig skandal. Tittaren utmanas att sy ihop filmens handling, budskap och moral. Slutet tes vara ganska stängt men trots det känns filmen allt annat än komplett. 

Regin är tajt och Matt Damon är kompetent utan att göra det där lilla extra. Filmen är okeyish till bra men den är långt från så bra som McCarthys bästa. 

Tyvärr har jag på några få veckor nästan helt glömt denna film. Det hände sannerligen inte med Spotlight. 

Betyg: 2/5 

PS, det slår mig att Jesse Plemons antagligen hade spelat denna roll bättre än Matt...

Timmy Failure: Mistakes Were Made (2020)

När Tom McCarthy regisserar en ny film blir jag automatiskt nyfiken. Because ”Spotlight”.

Här har han filmatiserat en av Stephan Pastis barnböcker, och de har skrivit manus tillsammans. Detta är en quirky, rolig och bedårande familjefilm. Den handlar om en liten pojke med en livlig fantasi som har någon form av diagnos, oväsentligt vilken. Filmen har ett smygande djup som just bra berättelser för barn ofta har. I filmen konstateras bara att Timmy inte är normal och sedan utmanar filmen premissen att alla måste vara normala och ”rätta sig in ledet” som läraren Mr. Crocus (Wallace Shawn) hävdar.

Detta är en i högsta grad snäll film, och då menas snäll i positiva ordalag. Eter många år av mer och mer syniska filmer (och tv-serier) har ju ”Ted Lasso” firat stora triumfer just för att den är snäll. Och vilken överraskning det var förresten...

Men ”Timmy Failure” skulle lika gärna kunnat platsa på Stockholms Filmfestival i genren ”American Independent”. Filmen skulle också kunnat varit regisserad av Taika Waititi då dess weirdness påminner om en del av hans världar. Andra filmer jag kom att tänka på nu när jag sammanfattar filmen är James Stewarts ”Harvey”, ”Where the wild things are”, ”Juno” och ”Moonrise Kingdom”.

Filmens inledning är riktigt bra och jag njöt länge av filmens stil, dialog, humor och värme. Tyvärr blev det dock lite monotont mot slutet. Jag saknade en tredje akt som skruvade upp allt (på ett bra sätt), istället fortsatte filmen i obruten takt och plötsligt var den slut. Men jag vill ändock hylla den ovanliga, nästan unika, stajlen och ge den en gedigen trea.

Betyg: 3/5

The Station Agent (2003)

The station agent är en renodlad dramakomedi av American independent-slag. Det är mer ett drama än komedi men jag smyger in den här för att den är så bra. Filmen har en mycket otydlig handling och jag kan förstå att Tom McCarthy hade svårt att hitta producenter som var villiga att hosta upp med pengar för filmen. Filmen är skådisen McCarthys första film och han har skrivit manus och regisserat.

Filmen lever på sin fantastiska känsla. Vi får följa hur tre mycket oförväntade och olika människor blir kompisar. Vi har den självvalda enstöringen Fin. Han är dvärg och har tröttnat på att alltid bli driven med och att alla glor. Vi har konstnärinnan Olivia som drabbats av djup sorg då hon förlorat sin son och därefter lämnat sin man i krisen som hon fortfarande genomgår. Sen har vi den levnadsglade och varme kubanske kaffeförsäljaren Joe. Det är en underbar trio som jag gärna spenderar tid med, både i glädje och sorg.



En film utan speciellt påtaglig handling och som bygger på feeling åste ha rätt skådespelare. Peter Dinklage var här före Game of Thrones inte alls lika känd. Med en välrakad haka och en ungdomlig uppsyn spelar han sin Fin med återhållsamhet. Hans frustration över hur folk i gemen behandlar honom är tydlig och ibland krackelerar fasaden. Men han är väldigt bra och detta kan kanske varit en av de roller som gjorde att han fick giget i GoT?

Patricia Clarkson är filmens drottning. Hon underspelar sin djupt deprimerade Olivia till perfektion. Scenen när hon betraktar den unge mannen som spelar fotboll med sina två barn är fantastisk. Hon bryter ihop under tystnad mitt framför ögonen på oss.

Filmens hjärta, stora stora hjärta, är Joe spelad av den som alltid fantastiske men ack så underutnyttjade Bobby Cannavale. Han är helt enkelt suverän i denna film. Joe ger sig inte inför alla avvisningar. Han är genuint intresserad och sjukligt social. Hans relation med Fin är så fin! Pun intended.

Typ av humor?

Nej, men detta är knappt en komedi ens. Det finns inga skämt som inte kommer sig ur organiska situationer som karaktärerna råkar ut för. Detta är så långt från en Jim Carrey eller Will Ferrell-komedi man kan koma. Inga pruttskämt, (nästan) inga dratta på ändan-skämt och ingen satir.

Jag skrattar dock högt några gånger. Mest rörande två scener med Olivia som usel bilförare. Ni som har sett filmen vet vad jag menar.

Filmkvalité vs. humorkvalité

Som film betraktat är detta en juvel, helt suverän. Som renodlad komedi är den dock mycket tunn. Nej, detta är en kantboll på att ens kunna kallas för en komedi. Ämnena den behandlar är verkliga, vuxna och seriösa på alla sätt. Detta är ett mycket bra drama helt enkelt och som alla bra dramer har den en viss portion humor också. Som livet självt. Men ingen fokus på humorn för dess egen skull alltså. De av er som vill se "skratta läppen"-humor eller "slå sig på knäna"-komedi får leta vidare.

Manus vs. skådespelare

Manus är bra men förståeligt svårsålt. Filmen lever upp i hantverket. Stämning, klippning, musik och skådespeleriet tar överhand. Manuset representerar en smal idé och så har McCarthy adderat en härlig dialog. Skådespelarna är jättebra. Jag gillar framför allt att Peter Dinklage, Patricia Clarkson och Michelle Williams i en biroll inte spelar över. Det finns flera känslomässiga situationer där de hade kunnat gå över gränsen flera gånger. Bobby Cannavale spelar en mer yvig karaktär men han gör det kontrollerat och i mina ögon spelar han inte över heller.

SST (Sensmoral, Stereotyper och Tropes)

En sensmoral: Det är bra att ha vänner!

Två stereotyper: dels har vi Olivias exman som spelas av John Slattery. Att denne John Slattery alltid spelar sådana sliskiga typer! Jag gillar inte hans stil. Det är sedan gammalt, sedan tv-serien Ed. Kommer ni ihåg? Han uppfyller här alla sterotypiska egenskaper hos ett jobbigt ex som är äcklig.

Sen har vi har två stereotypiska bonnläppar som i kallas "red necks". De hånar Fin för att han är dvärg och den ena är abusive i sitt förhållande med Michelle Williams karaktär. Hans IQ är lägre än skostorleken. De typerna är aldrig de vassaste knivarna i lådan.

Tre tropes:

a. Lonely together - filmens huvudtema, alla tre är ensamma men på grund av helt olika orsaker. De finner vänskap och sällskap hos varandra.

b. Glasögon är sexiga på bibliotekarien!

Joe: It's the librarian fantasy, man. Glasses off, hair down, books flying.
Fin: She doesn't wear glasses.
Olivia: Well, buy her some. It's worth it.

c. Ingen antagonist! Är detta en trope ens? De tre huvudkaraktärernas egna personliga problem utgör drivkrafterna i filmen. Det är kanske därför manusets handling känns så otydligt. Ingen tydlig antagonist skapar suddighet. Något att tänka på när man skriver manus.

Favoritkarakärer?

Jag älskar Joe mest. Nej, jag älskar Olivia mest. Ahh, nej jag älskar Fin mest. Nej Joe. Nej...

Trivia

Några random trivia bits från imdb:

The train depot in the film still exists in Newfoundland, NJ. It is a popular spot for train fans to take pictures of the Susquehanna trains as they travel north through New Jersey.

Tom McCarthy wrote the three main roles directly for the actors who ended up playing them. McCarthy has said in interviews that at the time of writing he was friends with Peter Dinklage, an acquaintance and colleague of Bobby Cannavale, and almost a complete stranger to Patricia Clarkson.

Omtittningspotential?

Ja detta är såklart en film man kan se om många gånger. Det är också en film som jag har gett till vänner som exempel på bra American independent-filmer som jag upptäckt via Stockholms Filmfestival.

Slutomdöme

Jag älskar denna film mer och mer desto äldre den blir. Nu har den legat och göttat till sig i huvudet och är en självklar femma. Suverän Am indy-drama.


Betyg: 5/5

Meet the Parents (2000)

Det är lustigt hur minnen kan spela en spratt ibland. Jag kom ihåg denna film som mycket roligt. Vad jag inte kom ihåg lika tydligt var hur stor del av filmen som är jobbig att se för att Greg är så pinsam med sina invecklade lögner för att passa in. Detta är en typisk Kafka-komedi. Vad Greg än gör för att passa in blir det bara mer och mer fel.

Denna film var ändå en stor hit för mig "back in the days". Den tog en av de mest uttjatade stereotyperna i form av den svartsjuke fadern som laddar hagelbössan och jagar iväg alla pojkvänner, och gör en film som helt och hållet fokuserar på denna fader-pojkvänrelation.

Robert De Niro som fadern kändes kanske fräscht år 2000. Nu för tiden har han gjort allt för många liknande roller och det börjar kännas som gårdagens news. Men här fungerar han ganska bra. Ben Stiller som Greg är den andra huvudfiguren och han är också bra i en roll som liknar hans roll i There's something about Mary (1998).



Typ av humor?
Här är det en del igenkänningshumor, en del awkward och pinsam humor, en del kiss och bajshumor samt en del karaktärsdriven humor. En salig blandning med varierande resultat. Jag skrattar högt flera gånger men jag slår mig också för pannan när de drar skämten för långt.

Ta till exempel scenen vid middagen. Greg snärjer in sig i lögner mest hela tiden och i denna scen har han tidigare hävdat att han är intresserad av mjölkpumpar och det slutar med att Jack frågar om han mjölkat en katt. Stillers reaktion när han frenetiskt äter på sockerärtan är suverän men sedan går scenen snart in en totalt överdriven skämskudde-scen. Synd att de inte stannar på rätt nivå lite oftare. Det kommer en film senare i Komiska Söndagar som klarar denna balans mycket bättre...

Filmkvalité vs. humorkvalité
Nja, filmen är inte speciellt stark. Trots att det handlar om relationer och kärlek minns man ingen av karaktärerna speciellt väl. I varje fall inte på grund av dramat. Detta är en renodlad komedi och man ska inte förvänta sig några andra aspekter av filmen.



Manus vs. skådespelare
Manuset är bra genomarbetat. Filmen har en bra balans mellan fysisk "dratta på ändan", dialogdriven och karaktärsdriven humor. Alla karaktärerna känns väldigt bra etablerade och tydliga. Bra manus för en komedi helt enkelt.

I slutändan lever dock en film som denna på sina skådespelare och här finns det flera bra. Stiller och De Niro är solida, men de hamnar i skuggan av filmens gigant Owen Wilson i rollen som Pams före detta fästman. Han är ljuvlig i sitt övertygade porträtt av den dryge, stroppiga men samtidigt varmhjärtade snickrande Kevin.

SST (Sensmoral, Stereotyper och Tropes)

En sensmoral: Måste väl vara att kärleken övervinner allt, eller rättare sagt även om killen är en "male nurse" övervinner kärleken allt!

Två stereotyper: för det första har vi som sagt den svartsjuke fadern Jack som här når fram till men precis undviker att gå över gränsen till ett incestiöst förhållande mellan far och vuxna dottern. Den andra är såklart den "oövervinnlige" före detta pojkvännen Kevin.

Tre tropes:

A: hela filmtrilogin bygger på skämt om olyckliga namnkombinationer. Greg Focker som egentligen heter Gaylord Focker! "Your name is Gay Focker!" 

Här i första filmen kommer Jack på vad Pams namn kommer bli som gift med Greg: Pamela Martha Focker. LOL.

B: Väskan som Greg tvingas checka in på flygresan blir såklart försenad. Murphys lag. Istället för att åka och handla kläder måste han sedan låna kläder av Pams bror Denny, pyjamas av Jack, morgonrock av Pam, och speedo-badbyxor av Kevin (den älskvärde men också sluge värden av "the pool and BBQ party")

C: Störig och processtyrd officiell personal: flygvärdinnan vid check in släpper inte in Greg på planet trots att det inte finns någon annan i kön...



Favoritkarakärer?
Favoriten är helt klart Kevin i Owen Wilsons underbara tappning. Sen finns det nog ingen mer jag egentligen gillar.

Greg är jag neutral inför. Han är lite för korkad för min smak. Visst man kan se det som att han råkar ut för Murphys lag men han kunde ju också varit lite smartare själv.

Hans käresta Pam är jag snarare negativ till. Hon är en otrevlig typ som överger Greg på ett mycket osjysst och illojalt sätt. Hennes vita lögner och "glömde nämna" om sitt ex Kevin sätter Greg i dålig dager mest hela tiden.

Scenen med vattenvolleybollen och hennes och Kevins samkörda "Iceman and Maverick" var en effektiv scen, med resultatet att jag vände mig emot henne där och då om inte förr.

Ett annat exempel var när Kevin nedvärderande kallar Greg för Glenn och Pam rättar honom:

Kevin: Glenn, Glenn, you gotta rush the net on defense. Don't be afraid of the ball.
Pam: It's Greg. Greg, not Glenn. GREG is afraid of the ball.

Ok, tack Pam för supporten!



Trivia
Skådespelaren och regissören Tom McCarthy som bland annat regisserat The station agent (2003) och Spotlight (2015) spelar Pams svåger Doctor Bob.

Omtittningspotential?
Inte lika hög som jag hade förutspått. Jag tänkte att om denna film fick högt betyg skulle jag se de efterföljande två men så blir det inte nu. Visst är "Focker"-skämten kul men bara i lagom dos. Kommer dröja länge innan jag ser om denna.

Slutomdöme
Helt ok komedi som stått sig hyfsat bra. Något svagare än vad jag kom ihåg den. Men den har sina stunder och kan med rätta kallas en klassiker.

Betyg: 3/5

Spotlight (2015)

Jag hade extremt höga förväntningar på Spotlight. Och alla dessa förväntningar uppfylldes med råge. Damn, vilken bra film detta är. Filmen är helt klart den bästa journalistfilmen sedan All the president's från 70-talet. Och precis som sin föregångare är det en BOATS, based on a true story. Spotlight är namnet på den del av stortidningen The Boston Globe där ett litet team av grävande journalister gör längre och mer djuplodande reportage. Vintern 2001-202 publicerade den en lång rad artiklar om pedofilskandalen inom den katolska kyrkan i Boston med omnejd. Detta blev snöbollen som kom i rullning och växte som en löpeld genom USA och övriga världen. En massa liknande härvor började nystas upp "all over the place" som man säger.

Som en klassisk journalistfilm är Spotlight en pratig och intellektuell film. Jag älskar miljöerna; samarbete, gräl eller firande på redaktionen, två luttrade journalister på baren efter en lång arbetsdag, de hårt arbetsbelastade journalisterna hemma med familjen när de mentalt är kvar på jobbet. Bilden av grävande journalister har sällan varit så romantiserat i mina ögon som i de bästa filmerna i denna genre, och Spotlight likaså.

Skådespeleriet är ypperligt. Jag älskar Liev Schreiber, Rachel McAdams, Michael Keaton, Mark Ruffalo och Stanley Tucci. Tala om en pretty fucking awesome ensemble cast. Rachel McAdams går från klarhet till klarhet. "The Station Agent"-regissören Tom McCarthy har regisserat filmen och jag tycker han lyckats suveränt. Jag var helt inne i filmen från första bildrutan.

Jag brukar inte prioritera filmer bara för att de är "viktiga" filmer. Ofta kan jag känna mig skriven på näsan när en filmmakare ska trycka ner sin politiska åsikt på mig. Detta problem uppstår dock inte för mig med Spotlight. Dels för att historien berättas så neutralt den kan berättas givet det underliggande ämnet. I mina ögon fick vi väldigt få pekpinnar från regissören och teamet bakom filmen. Jag skulle om något kunnat önska mig fler pekpinnar i detta fall. För att om någon film känns "viktig" så är det denna. Den visar hur ett genomruttet system tillät genomonda handlingar ske och ske om igen.

Som någon säger i filmen "If it takes a village to raise a child, it takes a village to abuse them. That's the truth of it."

Detta är en film som är bra både som film, en suverän film dessutom, och för att den har en viktig historia som den berättar.

Det intressanta är hur motarbetade journalisterna blev av alla delar av samhället, inte bara av dem som utfört de vidriga brotten. Det framkommer att i princip alla institutioner i samhället; polisen, politiker och rättsväsen visste om vad som hände, men man vände ryggen till. Någon motiverar detta med att kyrkan gör ju så mycket nytta för folk att ingen vill att kyrkan ska skadas. Dessutom gav sig prästerna oftast på barn ur fattiga familjer, oftast med en ensamstående mamma, oftast djupt troende. Som att plocka godis ur barns händer. Fast något annat och inte lika mysigt...

Sedan den katolska kyrkans hantering av alla pedofiler bland prästerskapet blivit känt efter artiklarna startades flera utredningar startats överallt i världen. I slutet av film listas fler städer där liknande härvor uppdagats. Hela  filmduken fylldes med en lista med städer skriven i liten font i fyra eller fem kolumner. Det var så många ställen att jag hajjade till, och en person i publiken bakom mig flämtade till ljudligt av chocken av hur lång listan var. Sedan byttes bilden till ännu en lika lång lista till. Och sedan byttes det till ännu en lika lång lista. Och till sist en fjärde sida helt fylld med ställen där pedofiler inom kyrkan kommit i dagen. Fyra fyllda sidor med liten font, städer över hela världen, inte bara i USA.

Skandalen i Boston visade att kyrkan hade hållit ett 70-tal pedofiler bakom ryggen bara i Boston med omnejd. I eftertexterna kunde vi läsa vilket "straff" den högsta ansvarige i Boston, kardinal Bernard Law, fick efter skandalen. Han var tvungen att sluta sin tjänst i Boston, men han fick snabbt en ny tjänst i Rom, utsedd av påven själv.

Nähä, det var kanske inte så farligt ändå då?

Betyg: 5/5 



Andra bloggar som sätter ljuset på denna film:
Jojjenito - om film
Rörliga bilder och tryckta ord
Har du inte sett den?
Movies-Noir
Fiffis filmtajm
The Nerd Bird

Little Fockers (2010)

Helt plötsligt upptäckte jag att jag inte sett den tredje filmen i Meet The parents serien. Samtidigt satt jag på ett flygplan på väg mot Sydamerika. Vad kul tänkte jag, en perfekt film för en tråkig flygning. En halvkass komedi kom till räddmingen!

I Little Fockers har Greg och Pam två små tvillingar, och det närmar sig syskonens femårsdag. Ett sådan jubileum innebär ett perfekt tillfälle för att samla hela släkten och att göra en ny film i serien.

Denna gång bjuds vi dock på uppvärmda rester från tidigare bjudningar. Det blir mer av Jack Byrnes misstänksamhet, mycket mer av Kevins schamanism och framför allt mer av Gaylords problem att hålla alla glada och få allt att verka normalt.

Filmen är småputtrigt rolig. Mamma och pappa Focker, spelade av Barbara Streisand och Dustin Hoffman levererar vad som förväntas. Filmens humor bygger på konflikten mellan Jack och Greg. Personligen blir jag galen på att Pam inte ingriper och styr upp galenskaperna. Hon borde för tusan ta lite ansvar för sin far. Igenkänningsångest!

Owen Wilson är störtskön i rollen som den stenrike altruisten Kevin. Här blir det dock nästan lite för mycket. Den karaktären passar bättre som en krydda än en av huvudingredienserna.

Som helhet var detta småputtrigt och hyfsat underhållande. Många av skämten var en variant av skämt ur de föregående filmerna. Detta duger egentligen inte, men jag halvsov nöjd framför skärmen med denna film.

Jag ger Little Fockers två olika tvillingar av fem möjliga.

Betyg: 2/5

2012 (2009)

The moment we stop fighting for each other, that's the moment we lose our humanity.

Ibland går jag och kollegan Andy på film efter jobbet. Då är målet att få en trevlig kväll på bio, en stunds avkoppling från stressiga projekt. Våra filmval blir därefter också, vi kanske väljer en lättsmält film före ett östtyskt drama om en blind pojke i Sibirien.

Roland Emmerich är faktiskt tysk, men han jobbar sedan länge i Hollywood. Han gör bombastiska action-filmer med kända skådespelare och en hel drös datoranimation. Roland gillar inte handling eller intelligent dialog. Han gillar verkligen inte logik, heller. Han gillar de små gröna pappersbitarna. Hollywood gillar Roland. Publiken gillar Roland. Publiken är hjärndöd säger jag. Publiken vill ha hjärndöda popcorn-filmer. Jag med.

Genom åren ser man olika skådespelare göra sitt bästa i olika roller. Endast de allra bästa av de bästa lyckas spela helt olika karaktärer gång efter annan. Exempel kan vara DeNiro, Streep eller DD-L. Andra spelar samma karaktär i roll efter roll och antingen gillar du dem, eller inte. Skådisar som hamnat i samma karaktär om och om igen, antingen genom så kallad "type casting" eller på grund av odynamiskt skådespeleri är sådana storheter som Bruce Willis, George Clooney och Hugh Grant. En sådan är också en av mina allra största favoriter - John Cusack. Jag älskar honom och hans karaktär. Den är skön.

Vad är då den röda tråden? Jo, jag och Andy gick och såg undergångsfilmen "2012". Hur var den då? Se ovan, paragraf två. Popcorn, en stunds verklighetsflykt. Intet efteråt. Dialogen? Patetisk.

John Cusack var i sitt esse och han höjer filmen med ett helt betyg. Cusack tillhör en liten grupp skådespelare som jag i princip gillar vad de än gör; John Cusack, Bruce Willis, Pierce Brosnan... Jag gillade också Woody Harrelson's profet. Han var helt "över toppen", men det var ett kul inslag i filmen.

"2012" får två arker av fem.

Betyg 2/5

Duplicity (2009)

I mean, I'm not great on names. I should be. I try.
Faces, I'm definitely better. Faces, I'm like a B, B minus.
Where I'm good, where I really excel, people I've slept with.
That's been a traditional area of strength for me.

"Duplicity" vill vara en smart, sexig och cool romantisk action lik "Oceans 11", "The Thomas Crown Affair" och "Out of sight", men den misslyckas ganska katastrofalt. Det är första filmen på några år för Julia Roberts och hon är såklart härlig. Hon har vuxnat till sig lite, och det med den äran. Clive Owen är som alltid bra han också. De har en skön personkemi, men problemet med filmen är att den försöker vara så smart. Man vet inte vem som lurar vem och vem som är vad, och till slut orkar man inte bry sig längre. De spelar en fd CIA- respektive MI6-agent som nu infiltrerat och arbetar med hemlighetsmakeri inom företagsvärlden, och det är faktiskt ganska ointressant.

Lite småkul för stunden, men i det stora hela en besvikelse. Filmen får två tvålar av fem.

Betyg 2/5