The Party (2017)

The Party är brittiska Sally Potters korta svartvita och superakademiska kammarspel om en middagsbjudning hemma hos en framstående politiker och hennes man. Långtgående och innerliga diskussioner om demokrati, könskamp, religion och moral. Tänk er en Woody-film fast vassare dialog, mer ilska i manus och att allt utspelas i en lägenhet i London. Janet (Kristin Scott Thomas) har blivit utsedd till en av ministrarna i oppositionens (Labour) skuggregering. För att fira av henne har hon och hennes äldre akademiske man Bill (Timothy Spall) bjudit in några vänner. Det bjuds på vin, filosofi och hemligheter.

Först på plats har vi bästa väninnan, den briljante men ack så cyniska April (Patricia Clarkson) och hennes man, självhjälp-guru-flummisen Gottfried (Bruno Ganz). Sen kommer det lesbiska paret Martha (Cherry Jones) och Jinny (Emily Mortimer). Till sist anländer Tom (Cillian Murphy) ensam utan sin fru då hon tvingats jobba över.

Samtidigt som värdinnan Janet förbereder middagen håller hon en sms-konversation med en för oss okänd älskare. Tom i sin tur verkar nervig som attans och det första han gör är att gå in på toaletten och dra i sig en linje kokain för att stärka sina nerver.

Ja, detta är en skön film som klippt och skuren för mitt sinne. Fylld av bra skådespelare, intressanta karaktärer och en dialog som är knivskarp. Det handlar om extremt välutbildade och sofistikerade människor som diskuterar "höga koncept" inom politik, jämlikhet och kultur. Mycket stimulerande. Filmen största problem är kanske att den är för kort med sina 77 minuter!

Vad tycker jag om slutet då? En twist som jag såg komma allt för sent. Jag var så upptagen med att lyssna på deras konversation att jag glömde spekulera i hur en film som denna skulle sluta. Så jag erkänner jag blev överraskad. Men egentligen var det mest en gimmick vilket varken höjde eller sänkte filmen i övrigt.

Överlag lysande skådespelarinsatser där Patricia Clarkson, Bruno Ganz och Cillian Murphy står ut.

Jag ger The party fyra hemlisar av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Läs mer blogg om filmen hos:
Fiffis filmtajm

The Party har svensk biopremiär den femte januari men före dess visas den på Stockholms Filmfestival den 11:e, 12:e och 18:e november. Själv såg jag den på Malmö Filmdagar.

Lovely & Amazing (2001)

Den andra filmen av tre från Nicole Holofcener blev hennes andra långfilm Lovely & amazing. Denna gång är det inte karriär, pengar och livsval som kvinnorna ojjar sig över. Nu är det självbild, självförtroende och utseendefixering som står på agendan. Ganska snart började jag längta lika mycket efter Friends with money som jag längtade efter Enough said när jag såg den förra.

Lovely & amazing handlar om kvinnor (och en liten flicka) i tre generationer som har neuroser om sina utseenden. Catherine Keener och Emily Mortimer som spelar två vuxna systrar. Deras mor är änka efter sin andra man och hon har på ålderns höst adopterat en sexårig svart flicka vars mor inte var i stånd att ta han om henne för att...

Annie: She's a crack addict.

Jag älskar ju denna genre! Det är en sort American independent som närmast kan klassas som drama-komedier där dramat ofta skär djupt in i mitt centrum för känslor och komedin i bästa fall är karaktärsdriven samt svart och inåtriktad. Filmer i denna genre bygger ofta på karaktärerna och dialogen. För att filmerna då ska funka behövs minst två element. För det första behövs karaktärer som jag kan tro på och för det andra måste jag kunna sympatisera med karaktärerna, trots alla deras svagheter och dåliga sidor. Om jag inte tror på karaktären eller inte sympatiserar med dem innerst inne, skit samma om de gör misstag eller är dumma, då kommer en film som denna att falla, i alla fall i mina ögon. För att ge filmen dessa två element måste man ha ett bra manuskript och bra skådespelare som gör sina karaktärer mänskliga. Det är ibland upp till skådespelaren att genom sin rolltolkning få åskådaren att känna sympatier för karaktären, även om vi inte alltid håller med om hennes val.

Filmen handlar om kvinnans nojjor om utseende. Modern är för tjock tycker hon, yngsta dottern är knubbig vilket inte gör något (glöm aldrig Little miss Sunshine!) men tyvärr också odräglig, Mortimers karaktär är spinkig och osäker på gränsen till absurdum. Catherine Keener spelar den mest förankrade karaktären även om hon också har sin beskärda del av bekymmer. Det är lustigt på en metanivå att Mortimers karaktär är skygg om sin kropp och mycket självmedveten och ändå har vi en scen i filmen där Mortimer kör en full frontal nude-scen. Starkt av henne och scenen var rimlig med tanke på handlingen, dvs inte bara spekulativ. Hennes karaktär oroade sig om sina överarmar, jag imponerades av hennes mustiga "bush". Den kunde konkurrera med The Zohan's om störst i världen!

I Lovely & amazing är flera av karaktärerna om möjligt än mer osympatiska än i gårdagens film. Emily Mortimers karaktär kan kanske finnas i verkligheten, men hon är enligt egen utsago narcissistisk på det värsta sättet. Precis som sin mor tar hon hand om vilsna "puppies" mest för att fylla sitt eget bekräftelsebehov. Hon är osäker och jobbig. Inte speciellt intressant heller.

Barnskådespelare. Det är underbart när de är bra, men det blir mycket tydligt när de inte håller måttet. Jag tycker att den lilla flickan som spelar den vid filmens handling åttaåriga Annie inte höll måttet (som skådis!, inte bara runt midjan). Hon har lika lite liv i ögonen som Noomi Rapace. Vissa tycker kanske att total avsaknad av uttryck är hemlighetsfullt och spännande men jag finner det bara undermåligt.

Åter igen var det Catherine Keener som gjorde filmens mest sympatiska och intressanta karaktär. En annan sak som jag gillade med denna film, Friends with money och Enough said, är miljöerna. Holofcener har med dessa filmer etablerat sig som en av de främsta berättarna från södra Kalifornien och den övre medelklassen. Det är underbara miljöer som jag känner igen från Curb your enthusiasm och L.A. story.

Det lustiga är att jag brukar gilla Emily Mortimer, men här var hon inte bra alls. Detta var kanske helt enkelt inte en film för mig. Det kändes mer som att tjuvlyssna på en syjunta när tanterna drar igång sitt kackel om sladdriga magar och gäddhäng under armarna. Tråkigt.

Jag ger Lovely & amazing två Donnie Darkos av fem möjliga.

Betyg: 2/5

PS, Ok, så börjar vi se ett mönster här? Nicole Holofcener har gjort fem filmer till dags dato... Hennes femte film har legat och grott till sig till en 5/5 vid det här laget, hennes tredje film gav jag 3/5 och hennes andra film gav jag 2/5. Det lovar gott inför hennes fjärde film (Please give) medan prognosen för hennes första film (Walking and talking) inte är lika ljus.

PPS, mycket blått i bilderna ovan och nedan? Jag kommer ihåg filmen i varma röda, orangea och gula färger.

The Newsroom - Season 1 (2012)

När skaparen av The West Wing, Aaron Sorkin, kommer med en ny tv-serie höjs pulsen lite. Jag var förväntansfull, men kort tid efter serien haft premiär märkte jag att buzzen runt serien lät antyda mixade reaktioner. Den verkade inte falla alla i smaken. Tiden gick och jag glömde nästan av serien, men nu har jag till slut givit den en chans. Inledningen av första avsnittet med Will McAvoy (Jeff Daniels) i en diskussionspanel på ett universitet är fullständigt briljant. Helt makalöst bra. Wow, den gamle mästaren Aaron Sorkin kan tydligen inte misslyckas...

Men sedan rämnar illusionen. Serien är frustrerande ojämn. Det är en schizofren tv-serie! Extatiskt bra scener blandas med segment som kräver ett hav av skämskuddar för att ta sig igenom. "Har Aaron Sorkin tappat det?" skickade jag ut till vänner bland poddare och bloggare.

Vad är det som är felet med serien då? Sorkin's styrka ligger i att beskriva en grupp intelligenta och extremt duktiga personer som arbetar ihop i ett lag. The West Wing var lysande i sitt drama, sin humor, sin passion för jobbet, men den var aldrig fånig eller farsartad. Humorn var karaktärsdriven och byggde på karaktärernas agerande och ambitioner.

I The Newsroom blandas den karaktär som The West Wing har med romantisk komedi driven av slapstick-humor. Obegripligt! Även till synes små avsteg från den vinnande melodin gör skillnaden enorm när tonen i en "show" ändras så totalt. Jag kan tänka mig två anledningar till att de valt att lägga in den romantiska komedin. Antingen har HBO tvingar Sorkin till detta misstag, men det känns långsökt då HBO inte verkar arbeta så och då Sorkin torde vara så stor i branschen att han inte skulle tillåta ett sådant tilltag. Det andra skälet till detta måste vara att Sorkin helt enkelt valt att göra den så här. Han har kanske velat testa sig inom romantisk komedi och skapat en serie som blandar gruvligt allvar med en hysterisk och förstärkt humor som jag endast kan jämföra med hur Ally McBeal var. Men i Ally McBeal funkade det för att hela serien gick i samma ton och var skruvad hela tiden, inte bara fläckvis.

I The Newsroom är det framför allt två karaktärer som Sorkin behandlar slarvigt, elakt(?) och konstigt(!). Båda är kvinnliga. Även om de flesta karaktärerna i The West Wing var män fanns där en hel del starka och bra kvinnliga karaktärer, så förklaringen kan inte bara vara att Sorkin inte kan skriva kvinnor. Men man kan lugnt påstå att Sorkin inte kan skriva kvinnor med kärleksbekymmer.

Det största problemet måste vara Mackenzie MacHale som spelas av Emily Mortimer. Hon ska vara en av världens bästa nyhetsproducent för tv-nyheter. Hon kommer hem från flera år i fält, typ Libanon etc när serien startar. Ändå beter hon sig som att hon suger på sitt jobb. Hon begår misstag efter misstag som inte passar med rollen. Hon är dåligt allmänbildad vilket förefaller helt osannolikt. I ett avsnitt ber Mack en kollega om hjälp då hon måste få hjälp att förstå mer om ekonomisk politik! Världens bästa nyhets-tv-producent fattar inte basala saker om ekonomi? Skrattretande. Hennes romantiska förehavanden med Will är också otroligt dåliga, även om man givetvis kan köpa premissen att en duktig yrkeskvinna (som hon sägs vara men som vi aldrig ser) kan vara "dålig" på förhållanden.

Det andra största problemet är Alison Pill i rollen som Maggie. Hon ska också vara supersmart. Hon är en assisterande producent på väg upp i karriären. Den "stora" Mackenzie jämför Maggie med sig själv i början av sin karriär bland annat. Men förutom att vara på en 14-årings nivå då det gäller privatlivet, ser vi henne sällan göra något bra i sin yrkesroll. Hon snubblar på stolar, smäller dörrar i ansiktet på kollegor, och gör bort sig totalt i sitt jobb, och hon är så junior man kan tänka sig i alla perspektiv. Och ändå ska vi åskådare på något sätt tro att hon är en på väg uppåt i sitt gebit. Nej, jag köper det inte för en sekund.

Jag inser nu att båda karaktärerna, Mackenzie och Maggie, är totalt fel-castade. I The West Wing fanns ingen lika felcastad karaktär, inte ens i närheten. Det är kanske det som skiljer serierna mest, mer än manus?

Det som är så frustrerande och irriterande är att The Newsroom är jättebra i vissa delar. De har på ett snyggt sätt vävt in verkliga nyheter i serien. Allt från BP's oljespill till dödandet av Bin Laden kommer med i nyhetsteamets vardag. Säsongens röda tråd är fajten som teamet för för att få visa "seriösa nyheter" och inte vika sig för bolagets jakt på tittarsiffror och fjäskande för sponsorer. Sorkin förnekar sig inte och jagar hänsynslöst Republikanerna, i detta fall The Tea Party rörelsen (Michele Bachmann och anhang). Tricket att göra karaktären Will McAvoy till en "god" republikan lurar ingen, Sorkin är demokrat och han utnyttjar sina tv-serier till fullo för att få fram sin politiska vinkel.

Jag antar att The Newsroom kommer tillbaka för säsong 2, men jag vet inte om jag orka se den med tanke på hur två av de största karaktärerna är orealistiska, för sina roller i serien, samt inte så lite irriterande.

Betyg: 3/5

The Pink Panther 2 (2009)

"Hamburger"

Jag var i Kina förra veckan på tjänsteresa. För den långa flygningen hem, västerut, hade jag laddat datorn med några filmer. Efter några minuters tekniskt strul med den förbannade manicken insåg jag att jag inte skulle se den emotsedda filmen "Rachel getting married". Istället valde jag den lättsamma och menlösa filmen "The Pink Panther 2". Detta är andra nyinspelningen om Inspector Jacques Clouseau med Steve Martin i huvudrollen.

Jag gillade den första filmen. Den var helt klart kul, och det faktum att jag såg den på en utomhusbio i Kambodjas djungler var ju inte heller en nackdel (för filmen, eller mig). Uppföljaren hade dock fått ett svagt mottagande och jag hade inte några förväntningar alls. Men inte ens mina lågt ställda förväntningar blev uppfyllda.

Detta var en otroligt dålig komedi. Några få skämt funkade sisådär, och det var skämten som redan fanns i första filmen, "Hamburger" och det romantiska spelet mellan Clouseau och Nicole. Mysteriet var genomskinligt och inte speciellt intressant. Jeremy Irons och Andy Garcia var filmens svaga ljuspunkter (likt stjärnor på en delvis molnig natthimmel).

Filmen får en rosa juvel av fem.

Betyg: 1/5

Lars And The Real Girl (2007)

"She is real."

Nu ska jag äntligen få skriva en revy om en riktigt, riktigt bra och varm film - "Lars and the real girl". Detta är American Independent av bästa sort, den sorten som ofta dyker upp på filmfestivaler, i detta fall Göteborgs Filmfestival 2009.

Filmen utspelar sig i de amerikanska svensktrakterna i en liten stad. Huvudpersonen Lars Lindstrom är en enstöring som bor i garaget till hans barndomshem. Hans äldre bror Gus (Gustav?) och dennes gravida fru Karin bor i huset. Lars har svårt med det sociala spelet. Men helt plötsligt en dag anländer hans flickvän, en exklusiv anatomiskt korrekt "love-doll" i silicon. Bianca har gjort entré i Lars och stadens invånares liv. Bianca är en rollstolsbunden f.d. missionär, halv-brasilianska och halv-danska som har växt upp i ett nunnekloster. Familjens läkare, Dr. Dagmar, råder Gus och Karin att "spela med" för den vanföreställning Lars lider av måste få verka ut. Ryktet sprider sig och staden invånare måste anpassa sig.

Detta kunde varit en crazy-komedi, men det är det inte. Istället är det en långsamt och lågmält berättad historia som har komiska inslag, många av dem också, men som i allra högsta grad är ett drama. Filmen är mycket bra gjord och den påminner om skandinavisk film. Man blir kanske lite lurad av senvinterns snötäcke, alla svenskklingande namn eller småstadsmiljön. Vi är långt ifrån Hollywood och Californication i alla fall.

Skådespeleriet! Det är givetvis av central betydelse i en film som denna och Ryan Gosling i rollen som Lars är fullkomligt lysande. Jag har hört hans namn några gånger. Han fick bra kritik för sin insats i "Half Nelson", en film jag tyvärr inte sett än. En annan tungviktare i filmen är filmfestivalveteranen Patricia Clarkson, hon är en riktig favorit hos mig. Här ser vi henne som familjens läkare. Gus och Karin spelas av Paul Schneider och Emily Mortimer. Jag tycker att skådespeleriet är mycket bra överlag i denna lilla film.

Jag vill inte avslöja vad som händer men man kan lugnt säga att Bianca väcker upp en del känslor och att människor som möter henne utvecklas och växer.

Detta är en skön film med ett fantastiskt manus som Oscarsnominerades, men det förlorade mot "Juno". Jag blir alldeles lycklig av denna typ av överraskande filmer. Ibland passar det bra med en "vanlig" actionfilm där det går tretton på dussinet, men oftast gillar jag de lite mer ovanliga filmerna med intressanta teman, filmgrepp, val av skådespelarna eller liknande.

Denna film rekommenderas varmt till alla er som inte gillar "Entourage".

Filmen får fyra välförtjänta bowlingklot av fem.

Betyg: 4/5

Match Point (2005)

You have to learn to push the guilt under the rug and move on, otherwise it overwhelms you.

"Match point" är en av Woody mest framgångsrika filmer de senaste tio, tjugo åren. Jag gillar den inte alls. Den är så känslokall och jag fick obehag när jag såg den. Jag ser, inser, att det är en mycket välgjord och välspelad film. Bara en mycket bra film kan skapa så starka känslor, låt vara att de är negativa denna gång. Woody är en filosofisk gubbe och denna film handlar om hur slumpen påverkar våra liv. Små chansartade händelser kan styra över så mycket. Den handlar också om brott och skuld. Ett kärt ämne hos Woody. Ett intressant ämne.

Man kan undra varför jag inte gillar filmen. Den är uppenbarligen omtyckt i vissa läger, jag har sett den på topplistor över de bästa filmerna från 2005. Till att börja med gillar jag varken Jonathan Rhys Meyers eller den vackra Scarlett Johansson i filmen. Som motbalans finns det flera lysande bi-rollsinnehavare i filmen, men det finns det alltid i Woodys filmer. Det fattas dock något. Något jag inte kan sätta fingret på. Det kanske är en kall känsla och avsaknaden av den välkomnande humorn?

Jag kommer kanske lära mig att tycka om den vid en omtitt men för nu får filmen två dubbelfel av fem servar.

Betyg 2/5

Shutter Island (2010)

We gotta get off this rock, Chuck.

Jag och Plymen såg en spännande film förra helgen. Nya Shutter Island är en thriller från regissören Martin Scorsese med Leonardo DiCaprio i huvudrollen (vem annars?). Filmen bygger på Dennis Lehanes omtyckta thriller med samma namn. Boken heter Patient 67 på svenska. Jag har inte läst boken (än). Den står i bokhyllan då jag fick den av svågern Pappa P för några år sedan, men jag ligger så långt efter med läsandet, just nu "Kafka på Stranden". Nåväl för filmupplevelsens skull var det bara bra att inte ha läst boken. Filmen är en tät thriller där det är en fördel om du som åskådare inte vet handlingen. Det är lite av "vem gjorde det"-spänning. Jag gillade filmen, jag satt ju på helspänn i biosalongen mest hela tiden. Den gick överraskande nog i vackra Skandia på Drottninggatan. Fotot är otroligt snyggt, stämningen dyster och miljön hotande. Det blåser orkan, regnet öser ner och Leo har mardrömmar. Man påminns av mästaren Alfred Hitchcock. Filmen är kliniskt befriad från humoristiska inslag, inte ens svart humor får plats, men gör den någonsin det i Scorseses filmer? Leo glänser i huvudrollen. Han har fortfarande något av ett "baby face" men han har växt till sig, kinderna putar till och med ut lite grand. Här spelar han en hård man med inre demoner, han spelar med en frenetiskt desperation, svetten rinner i pannan, och migränanfallen presenteras på ett övertygande sätt. Jag gillar hans spel starkt i filmen. Vilket betyg ska den få då? Trion bakom filmen är ju Scorsese, DiCaprio och Lehane. Filmfarbrorn gav den en femma. Allt talade för att filmen skulle vara en pärla. Men det är ändå något som saknas för att den ska för högsta betyg, den är för snygg, för perfekt producerad, jo, den är nästan själlös. Jag har tvekat mellan en trea och en fyra hela veckan och jag tycker nog att den ändå var den bästa thrillern jag sett på flera år så den får till slut en svag fyra på grund av det bra slutet.

(Betyg 4/5)

Update, Update: Nej, jag reviderar mitt betyg till en trea. Jag såg en film igår som var en klockren fyra och en annan idag som är en typisk tvåa. Allt föll på plats och Shutter Island är mitt emellan...

Betyg 3/5