One Battle After Another (2025)

Vilken besvikelse. Jag hade ganska stora förväntningar på filmen trots att den kom från Paul Thomas Anderson som normalt sett inte är min favorit. Men betänk att en old school-regissör som Scorsese kunde ligga bakom den hysteriskt underhållande The Wolf of Wall Street, så man vet ju aldrig... 

One Battle After Another har mycket som är bra. Jag gillar vad Leo, Benicio och den nya unga Chase Infiniti som spelar dottern Willa gör. Och även om filmen inte har speciellt mycket action eller spänning var hela jaktscenen i slutet av filmen riktigt najs. Jag gillade speciellt biljakten i de stora "vågorna". Det var bara lite synd att de valde handhållen kamera som skakade så mycket att det blev distraherande. Det förtog lite av filmens magi, jag började fundera på kameramannen istället för Willas flykt.

Tyvärr var det några saker som drog ner. Regissören verkar föredra långa historier, denna film spänner över runt 20 år och det förtar. Det är kanske så att lockelsen att göra ännu en "epic" blev för stor för den gode Paul Thomas. 

Men framför allt hade filmen varit mer intressant om de onda inte varit sådana karikatyrer. Det är som att Sean Penn och den hemliga organisationen Christmas Adventurers Club är tagna från en annan film, en sämre serietidningsfilm, tänk en ny Batman i Tim Burtons anda. Sean Penns Lockjaw och Danny De Vitos Penguin är i samma klubb känns det som. 

För mig blev filmen aldrig spännande. De onda var skrattretande jönsar. Samtidigt känns det som att filmen skulle vilja vara ett seriöst inlägg i debatten. Och det verkar som att vissa tar filmen som ett sådant. Patetiskt. Om något är det i så fall ytterligare ett inlägg i en politisk debatt där aktörerna vägrar prata om komplexa frågor på ett vuxet sätt. Filmen riktar sig kanske till Twitter-generationen där svåra politiska frågor debatteras med max 140 tecken.

Filmen saluförs också som en mörk komedi och i så fall är det en misslyckad sådan. Jag har hört att publiken kanske ser Leos slapstick som roligt. Well, jag var inte speciellt road, slog mig inte på knäna en enda gång.  

Jag funderar vidare på vad det är som saknas filmen. Det känns som att Anderson har försökt att göra en Tarantino-film! Hehe, just det, det är så det är! 

Anderson har försökt härma mästaren på spännande och underhållande actionthrillers. Men för att lyckas med ett sådant projekt behövs en talang för den balansgång som Quentin är expert på. Hans filmer är alla fascinerande på så många plan. En av vår samtids mest lysande auteurer.  

Quentins karaktärer är alltid tillräckligt relaistiska för att bli intressanta, även om filmerna i sig är överdrivna. När jag jämför Sean Penns freak i One Battle After Another med Hans Landa eller Calvin J. Candie så blir det så uppenbart var One Battle After Another misslyckas. 

Hans Landa och Calvin J. Candie är utsökt målade karaktärer om än utstuderat onda och därmed fullständigt skräckinjagande. De är perfekta karaktärer för de filmer de är skapade för, både hur de är skrivna i manus och castade, Christoph Walz respektive Leonardo DiCaprio.

Paul Thomas Anderson har inte den tajming eller fingertoppskänsla som Quentin har och han misslyckas med Sean Penn och de "val" han gjorde i sitt uttryck. Tyvärr faller hela filmen som ett korthus när antagonisterna målas som de gör i denna film. Det är så det landar i mig i vilket fall.

Men trots allt kan jag rekommendera filmen till dem som gillar Paul Thomas Andersons filmer, då blir den ju en "måste ses". Själv tycker jag den är helt ok.

Betyg: 2/5

Killers of the Flower Moon (2023)

Jag var mycket nyfiken på Martin Scorseses nya film Killers of the Flower Moon då han med denna film tagit sig an några av alla de fruktansvärda och totalt omoraliska oförrätter som utförts mot de amerikanska urfolken.

När jag såg filmens groteska speltid på 206 minuter blev jag dock lite orolig. Varför måste filmen vara nästan tre och en halv timme lång? Är det på grund av Scorseses uselhet som filmmakare? Jag är övertygad om att denna film hade kunnat bli minst lika bra på halva speltiden. Men det hade krävt en filmskapare med driv i sitt berättande, bättre tempo och effektivare klippning. Jag tror till och med att filmens budskap skulle komma fram tydligare med en kortare och tajtare film.

Många hyllar Scorsese och kallar honom en mästare och det är kanske sant i deras ögon, men här visar han åter igen upp en sida av sitt filmskapande som jag tycker är långt från mästerligt. Gör han sina filmer så här överdrivet långa som en "show off"? Gör han det för att mästra sin publik, eller kanske kollegorna och branschen han verkar i? Eller är han helt enkelt gammal och gaggig och tror att detta är enda sättet att berätta en 90-minuterhistoria på?

Det bär mig emot att tala emot denna film då jag sympatiserar med dess politiska budskap, men jag kan heller inte ducka för dess odrägligt långsamma berättande och evighetslånga speltid. Jag visste på förhand att Jesse Plemons spelar en FBI-agent och jag ville se vad han gjorde av rollen. Han var mycket riktigt mycket bra som den lugna och till synes vänlige agenten som fångade de stora fiskarna i sitt nät.

I alla fall så längtade jag efter Plemons när jag satt och led som mest under filmens "inledning" och jag bestämde mig för att minst hålla ut ända tills han gjorde entré. "Inledningen" tog två timmar och 2 minuter!! Därefter kom FBI-agenten med i spel. Då var det typ en och en halv timme film kvar. Bissart!

Till min lättnad var den andra delen av filmen bättre än den första så jag hade inte hållit ut helt i onödan.

Men som sagt, det är ett viktigt ämne som Scorsese nu tar sig an här. Vad har hållit honom från att besöka detta ämne tidigare? Hur många gånger var han tvungen att romantisera det "vanliga" gangsterlivet innan han gav sig på denna så mycket viktigare historia? Man undrar.

Filmens starkaste del förutom att den satte fokus på en politisk fråga var dess filmmusik som var helt fantastiskt. Robbie Robertson från The Band har skrivit. RIP Robbie.

Jag lämnar er nu, mina kära läsare, med ett filmtips för dem av er som inte vill sitta igenom 3,5 timmar långsam död med Scorsese. Jag kan varmt rekommendera en film på samma tema, men som endast är en timme och 45 minuter kort. Filmen är Wind River av Taylor Sheridan och den är bättre på alla plan, men de är båda lika hemska och sorgliga då de skildrar en verklighet som finns än idag.

Betyg: 2/5 

Don't Look Up (2021)

Herregud, vilken galen film! Den är sprängfylld av en bitsk ironisk syn på amerikanska politiker, sociala medier och fake news. I dagens samhälle behöver kanske filmmakarna vara extremt övertydliga med sitt budskap för att publiken ska fatta? Det känns dock lite trist då jag har en känsla av att filmen hade kunnat bli så mycket bättre, både som ett varningens finger, en reflektion över vår samtid och inte minst roligare om den inte varit så enkelspårig, överdriven och repetitiv med sina "bits".

Regissören Adam McKays film "The big short" var mycket bättre. Det är en film från 2015 som ironiserar över finansbranschen och bostadsbubblan. Inte heller den filmen försökte dölja sina ironiska inslag, men den gick inte till överdrift och filmen kändes mer dynamisk och därmed intressant.

Nu hade också "Don't look up" sina stunder så tiden var inte helt bortkastad. Scenerier i slutet av filmen kändes helt plötsligt äkta och filmen lämnade mig med ett stort vemod i hjärtat. Den sista middagen var filmens bästa scen!

Stor fokus läggs på den usla presidenten som spelas halvbra av ikonen Meryl Streep. Det är lika självklart som att björnen skiter i skogen att hon egentligen spelar Donald Trump. Jag funderade lite på om inte filmen vunnit på att istället skriva ett manus där Trump är president i USA och låta någon skådespelare som ser ut som "the Donald" spela honom. Men det kanske inte gick av rädsla för stämningar, dödshot eller vad vet jag... Istället kör de med en kvinnlig Trump-lik figur som "The President". 

Men hur stor är risken att Trumps anhängare inte förstår vinken? För att inte tappa bort ens den mest korkade åskådaren gör de allt och lite till för att visa hur lik Trump hon är. Detta var mycket underhållande de sjuttioelva första gångerna de körde en variant på samma skämt, men efter ett tag blev det bara tradigt.

Av någon anledning kände jag mig inte riktigt nära filmens huvudpersoner. Där fanns ett avstånd. Det kan ha varit på grund av att mer eller mindre alla var stereotyper eller karikatyrer helt enkelt. 

En en av karaktärerna stack dock ut: Mark Rylance som den vansinnige it-biljonären à la Steve Jobs var lika creepy som underhållande. Leonardo diCaprio var helt ok som Dr. Mindy, medan Jennifer Lawrence verkade sett sin medverkan mest som en "paycheck". Cate Blanchett var lustig.

Ah, detta var en ganska "hypad" film som inte riktigt nådde upp. Den behandlar en hel del viktiga frågor som miljöförstöring, den vettvilliga utvecklingen av sociala medier och andra galenskaper. Så det måste ju ses som bra om filmen får vingar och många tittare ser den. De som behöver se filmen kommer antagligen hata den! 

Personligen kände jag mig bara lagom engagerad, lagom underhållen och lagom uttråkad. Den får en stark tvåa.

Betyg: 2+/5

 

Once Upon a Time... in Hollywood (2019)

Nedan text innehåller spoilers om filmen.

Tarantino har alltid varit en spännande regissör för han har överraskat mig så många gånger. Därför har det blivit lite trist att hans tre senaste alster varit så lika i tonalitet. Flera av dem känns nästan som samma film. Men med årets film är han tillbaka! Jag blev åter igen överraskad. Och vad mer kan man begära av en film?

Alla Quentins filmer är överdrivna på ett eller annat sätt, men årets film känns ändå mer realistisk än hans tidigare filmer, något har hänt. Om det är på grund av storyn och hyllningen till Hollywood eller på grund av att han håller på att bli äldre vet jag inte.

Once upon a time...in Hollywood är en hyllning till 50-, 60- och 70-talens Hollywood. Karaktärerna är snäppet mer realistiska och det välkomnas. Filmen är rent ut sagt fantastisk!

Jag upplevde en ganska ovanlig känsla när filmen var över, och då är den lång som det är redan nu. Jag saknade den! Jag ville tillbaka in i världen som hållit mig i ett grepp under nästan tre timmar. Jag önskar nästan att denna film gjorts som en tv-serie istället. Det skulle vara underbart att kunna återbesöka denna värld en gång i veckan.

De popkulturella referenserna är många och filmen dryper av referenser tillbaka till hans egna filmer. Jag som just sett Kill Bill såg bland annat att Rick Dalton gjorde en frozen margarita på exakt samma sätt som Budd gjorde i Kill Bill: Vol. 2, inklusive att servera drinken i en gammal glasburk. Ricks eldkastare och hans krigsfilm inom filmen där han bränner nazister var såklart en blinkning till Inglorious basterds.

Den allra största återupprepningen från tidigare var det att han skrivit om historien. I Inglorious basterds dödade de Hitler, i denna film dödade de INTE Sharon Tate. Vilken lättnad!

Jag kände till Charles Manson och mordet på Tate och hennes vänner men jag kände inte till detaljerna. Det byggdes upp en fasa i mig under filmens gång. Jag insåg instinktivt att datumet 8:e augusti var dåligt. Jag ville verkligen inte se mordet på den höggravida Sharon. Quentin skrev lyckligtvis om historien och lät Rick Daltons hus bli attackerat av hippiekommunisterna istället. Vilken lättnad!

Scenerna när Sharon Tate gick på bio och såg sig själv på duken var fantastiska. Bara tanken på vad som hände den verkliga Sharon Tate gjorde att jag älskade slutscenen när Cliff Booth gjorde slarvsylta av den djävulska trion. Vilken superb slutscen det blev. Svettigt värre!

Quentin är en mästerlig regissör. Filmen är lång men den känns inte så. Jag var uppfylld av den under hela filmens gång. Skådespeleriet var fantastiskt, där Brad Pitt var bäst, Margot Robbie var så levande i scenen på bion men i övrigt alldeles för lite med i filmen och där till och med Leonardo DiCaprio var bra.

Once upon a time... in Hollywood är en av årets bästa filmer!

Betyg: 5/5

The Revenant (2015)

The revenant betyder den återvändande från de döda. Jag får konstatera att titeln på filmen är väl vald. Leonardo DiCaprio spelar den historiska personen Hugh Glass, en erfaren pälsjägare som svårt skadad av en fajt med en grizzlybjörn blir lämnad av sina vänner att dö ute i vildmarken. Det är vinter och fientliga indiangrupper finns i området. Mot alla odds och hans moster tar sig Glass tillbaka till jaktlagets utpost, en antydan till civilisationen.

Detta är en film som absolut ska ses på bio. Den är otroligt intensiv mest hela tiden, även om den innehåller förvånansvärt få actionscener för att vara en western. Leo är filmens överlägset största stjärna och jag hoppas för hans skull att det i år är hans tur att vinna en Oscar för bästa manliga huvudroll,. Men det är naturen och dess obönhörliga och osentimentala hårdhet som är filmens stjärna. Mexikanaren Iñárritu (Birdman, Babel) har regisserat och det är som att han gått i skola hos Werner Herzog, den regissör som är mest känd för att visa upp naturen som vacker men också helt skoningslöst brutal. Tempo och filosofisk touch i The Revenant får mig också att tänka på Terrence Maliks tidigare verk.

Leo säger inte mycket i filmen men hans skådespeleri är extraordinärt. Jag tar hatten av för hans insats. Om ni frågar mig måste detta vara det bästa han gjort på film tillsammans med den magnifika insatsen i The Wolf of Wall Street. Övriga framträdan roller i The Revenant innehas av Domhnall Gleeson som den rättfärdige Captain Henry, Tom Hardy som aset John Fitzgerald och Will Poulter som den oerfarne Bridger. Gleeson som vi nyligen sett i både Star Wars, Ex Machina, Brooklyn och Harry Potter-serien gör som vanligt bra ifrån sig utan att sticka ut. Jag förundras lite över att han lyckas landa så många bra roller. Ok, han är bra, men så bra? Vet inte det jag. Tom Hardy har också haft mycket att göra den senaste tiden med filmer som Mad Max Fury Road, Legend, Locke och den senaste Batman-filmen. Han var ju så otroligt bra i Lawless men sedan dess har jag blivit mer eller mindre besviken på honom. Han ger mig inget nytt. det är same old, same old mest hela tiden. Will Poulter är en ung en som vi sett i The Maze Runner och den hysteriskt roliga komedin We're the Millers. Han är solid.

The Revenant är en tungt dramatisk film långt över gränsen till pretentiöst. Publiken sitter på helspänn och det är spännande som tusan mest hela tiden. Storyn bygger löst, mycket löst, på den riktiga Hugh Glass. Men bara det faktum att delar av handlingen är baserad på sanna händelser gör upplevelsen bara än mer hisnande. Filmen är ett testamente över att människan vilja att leva och ett skolboksexempel på de extra krafter vi har inom oss som kan "försätta berg". I filmen drivs Glass av ett hämndbegär. Verklighetens Glass drevs enligt internet kanske inte av hämnden utan mer av en vilja att överleva, likt en fånge i Sibirien kanske.



Filmen är dock inte utan skavanker. Filmen är lite odynamisk. Visst, det är en rakt berättad historia och jag kan inte peka på någon enskild del som skulle varit annorlunda. Men jag ändå en känsla av att hela filmens handling, efter den spännande inledningen, blir till en oformlig ström av scener där Glass lider, fryser, är hungrig eller badar i iskallt vatten. Det känns lite odynamiskt helt enkelt.

Men filmens största svaghet, som säkert kan ses som styrka av andra, är Iñárritu's pretentiösa anslag i filmandet. Detta är sannerligen en snustorr film. Jag söker inte humor eller "comic releif", det är inte en film där sådant skulle passa in. Snarare är det lite självdistans och lätthet i filmskapandet jag saknar. Historien i botten av The Revenant är inte helt given så tung eller dyster, men i Iñárritu's händer blir den det. En annan film som jag också såg på Stockholms Filmdagar var Spotlight som behandlar ett mycket, mycket tyngre ämne än The Revenant. Ändå känns Spotlight som en film som gjort med ett lättare handlag. Om man gör en liknelse med en målare har The Revenant målats med den största och grövsta penseln som finns i burken medan Spotlight har målats med flera olika penslar, en del lite tyngre men också många nätta och lätta penslar. Slut analogi.

Jag har tänkt på filmen en hel del efter jag såg den. En av de saker som jag tänkt på är att oavsett hur spännande och bisarr Glass överlevnadshistoria var så fick vi antagligen bara se den näst mest intressanta historien. Jag hade velat se filmen om indianstammen och deras sökande efter den kidnappade dottern. Den historien var värd ett bättre öde.

Som avslutning måste jag dock försäkra er om att de positiva med The Revenant överväger de få skavankerna (som kanske inte ens är skavanker utan medvetna val av regissören). Detta är en intressant och mäktig film som med rätta behövs efterbehandlas i huvudet. Som filmupplevelse var den maffig, och jag var som många andra i biosalongen lite vimmelkantig när vi gick ut från den långa visningen.

Jag ger The Revenant fyra män som överlevt en brottningsmatch med en grizzly av fem möjliga.

Betyg: 4/5


Notis: Jag tyckte Leo blev otroligt lik Matt Damon i sista scenen när han tittar rakt in i kameran, en Matt Damon med skägg och kladdigt hår. Någon annan som såg det?

Läs också Johans text om filmen. Har han hämtat sig från upplevelsen?

Tror bestämt att Sofia också har plitat ner några välformulerade ord om filmen.
Fler texter om denna film:
Fiffis Filmtajm
The Nerd bird
Movies-Noir
Carl från Har du inte sett den?
Steffo

The Wolf Of Wall Street (2013)

Jordan Belfort: Sell me this pen!

Jag var glad över valet av film för denna månads filmspanarträff. Det är mer givande för mig att vi skriver om välkända filmer som vänner, kollegor och alla andra också är intresserade av. Svåra och/eller okända filmer tycker jag att vi kan lämna åt filmfestivaler, decennier-projekt eller liknande.

Men även om jag var nöjd med filmvalet var det däremot inte riktigt sannolikt att jag skulle gilla filmen vi skulle se, The wolf of Wall Street. Den bestod av tre ingredienser som jag normalt sett inte är så förtjust i "at the movies"; Martin Scorsese, Leonardo DiCaprio och BOATS (based on a true story).

Döm om min förvåning då detta var en av de mest underhållande filmerna jag sett på bra länge. Detta är den bästa filmen från Scorsese jag sett. Jag älskade filmen. Halleluja.

Matthew var med alldeles för lite

Men ta mig tusan, Martin Scorsese har gjort en underhållande film med humor, nakenhet och en svinig Leonardo. Jag väntade mig det sedvanliga från duon, bombastiskt, tråkigt, pretentiöst och allt för seriöst. När Jordan Belfort (Leronardo DiCaprio) snortar kokain ur anuset på ett lyxfnask i inledningen av filmen hajjade jag till chockad över scenens brutalitet i all dess enkelhet. "Vänta nu, var det politiskt korrekt verkligen?". "Nej, sannerligen inte! Tjohoo!". Tänkte jag för mig själv och sedan var det bara som att åka med på "the ride". Rakt ner i Sodom och Gomorra. Rakt ner i den svettiga, knarkade och kåta värld som skapas av filmens 28-åriga finansbrottslingar med extremt mycket pengar. De svinar som bara pojkar med allt för mycket pengar kan göra. De kastar dvärgar på måltavla, knarkar som maniacs och ligger med kopiöst mycket kvinnor, både horor och alla lycksökande som samlas likt bin runt honungen.

Jag har inte egentligen något emot DiCaprio, jag tycker bara att han oftast spelar tråkiga roller, och allt som oftast är det för pretentiösa roller. Men här släpper han loss på ett sätt jag inte sett honom göra förut. Och ingen kan förneka att han har en otrolig karisma på duken. Den behövdes för att göra Jordan trovärdig. Det är som att han spelar huvudrollen i en Kevin Smith-film helt plötsligt. I en sådan film hade sexscener och knarkande inte varit lika upprörande eller oväntat. Det är just när duon Scorsese och DiCaprio gör detta som jag börjar dra på smilbanden. Det är så överraskande och därmed bra.

Filmen är lång, en del säger säkert att den är för lång, men jag satt bara och njöt hela tiden och filmen var över i ett nafs. Den har många framtida klassiska scener. Kokainsnortet i anus, dvärgkastning, Jordan och Naomi (Margot Robbie) i barnrummet, Jordan rinner nerför golfklubbens trappa, Jordan och hans far Mad Max diskuterar "the bush", flygresan till Schweiz, Jordan på lunch med Mark Hanna (Matthew McCounaghey), Jordans tysta konversation med den schweiziska bankdirektören, Donnie's (Jonah Hill) vita tänder, Donnie's 80-talsskjorta och så vidare. Och i slutändan var ju Margot Robbie's nakenscen ensam värd den dyra biobiljetten!

Sensmoral ropar du frågande nu. Tja, måste ALLA filmer vi ser vara moraliska? Måste alla filmer vara små uppfostringslektioner i vad som är rätt och fel enligt någon mittenfåra i ett gudsfruktande land? Var Jordan och hans muntra pojkar svin? Javisst, det är ju just det som gör dem så kul att beskåda. Knarkandet är ju inte så bra, men deras ekonomiska bedrägerier? De gjordes bara för att de kunde göras. Systemet är så ruttet och tillåter de handlingarna.

Skjortan!

Vita tänder!

Denna film måste ses om så snart den kommer ut på dvd. Kan det vara det senaste decenniets bästa citatfilm? Kan den vara lika underhållande vid en andra titt? Kan den bli ännu roligare? Detta var den "fina" filmregissörens svar på 2013 års mest missförstådda film Spring breakers.

Allt är en fantasi, baby. En fantasi om den amerikanska drömmen. Scarface on repeat, y'all.

Jag ger The wolf of Wall Street fem rakade sköten av fem möjliga.

Betyg: 5/5

Hur upprörda blev filmspanarna? Är de arga? Eller glada som jag?

Fredrik on film

Har du inte sett den? (podd)

The Velvet Café

Jojjenito - om film

Fiffis Filmtajm

Movies-Noir

Rörliga bilder och tryckta ord

Filmparadiset

Except Fear
Moving landscapes
Filmitch
Flmr

The Great Gatsby (2013)

He gives large parties, and I like large parties - they're so intimate. Small parties, there isn't any privacy.

Månadens väljare av film för filmspanarträffen var The Velvet Café-Jessica. På förra träffen siade hon om att det nog skulle bli Star Trek Into Darkness på kommande träff och jag var mycket förväntansfull. Nu visade det sig att den rackarns filmen hade premiär helgen före vår majträff och då valde Jessica helt rimligt en annan film, en film som hade premiär på "vår" helg. Valet föll på The Great Gatsby. Jag går inte på så mycket film på bio som man kan tro och jag har därmed inte sett Star Trek-filmen än. Idag ska jag och kompisen Andy gå på bio och den blev då ett hett alternativ, men efter rekommendation från killarna i Har du inte sett den? samt från filmprofessorn Halo väljer vi Iron Man 3 istället.

I slutändan blev det så att The Great Gatsby puttade bort Star Trek Into Darkness från min lista av filmer jag kommer ha sett på bio... Ok, hur var då The Great Gatsby, denna bortputtare, denna bully? Hur förvaltade den det stora ansvaret att ta plats från en riktigt bra film?

Jag hade inte speciellt höga förväntningar inför titten på The Great Gatsby. Det är svårt att föra över en roman som lever på ett briljant språk till den vita tredimensionella duken. Visst du kan visa upp snygga kläder och lite roliga scener från hejdlösa om än känslolösa fester. Men i en film är karaktärer och handling viktigare än i en lyrisk text som kan leva på språklig känsla på ett helt annat sätt. Det är väl därför som så få dikter filmatiseras, och än mer sällan i 3D.

Jag hängde dock upp mina förhoppningar på Carey Mulligan, det nya stjärnskottet sedan några år tillbaka och crème de la cème av skådespelerskor från vår generation. Titta gärna på hennes framfart i filmer som An education, Never let me go, Drive och Shame. Den enda varningsklockan jag hade var att hon också deltagit i Wall Street 2.

Tyvärr hade The Great Gatsby två av mina antifavoriter på premiumplats i rollistan; Tobey Maguire som är allmänt trist, och en av vår tid mest överskattade skådespelare Leonardo DiCaprio.

Vad tyckte jag då om The Great Gatsby? Först måste jag nu berätta om filmen jag såg i söndags, dagen efter vi sett The Great Gatsby, men tvenne dagar före jag skriver denna revy. Jag såg nämligen David Lynch's Lost highway. Den stora förloraren på grund av detta är The Great Gatsby. Jag kanske skulle kunnat ge den ett snäpp högre betyg, men inte nu när jag sett hur bra film kan vara i händerna på en riktig filmkonstnär.

Jag hade så förtvivlat tråkigt när vi såg The Great Gatsby. Den berörde mig inte alls. Jag var mycket nära att göra som en av mina grannar och ta mig en liten lur mitt i filmen. Carey Mulligan försökte säkert, hon kämpade säkert med allt hon hade, men ack så stentrist kärlekshistorien mellan henne och DiCaprio's Gatsby var. Bara yta och inte en uns av känsla. Slutet av filmen borde känts romantisk, sorglig, engagerande, någonting! Men det enda slutet gav var att bilden gick från färg i 3D tillbaka till svartvitt i 2D som den var i början.

På den efterföljande diskussionen om filmen var några i gruppen mycket positiva. Vi som inte ville "gnälla" höll en mycket låg profil. Någon tyckte att man kunde se en film om klasskamp i detta epos, och tyckte det var så synd om Gatsby för att ingen kom på hans begravning. Jag vet inte om jag kan hålla med om att det berodde på hans fattiga bakgrund. Om det finns något land i världen som välkomnar "the self made man" är det väl just USA. Nej frånvaron av besökare på begravningen berodde nog på att han gjort sig rik med buffel och båg, med olagliga aktiviteter i form av "bootlegging" och kopplingar till maffian som antyds filmen igenom.

Nej, jag ser inte denna film som en film om klasskamp. Det den däremot kunde varit, ja borde varit, är ett bitterljuvt romantiskt drama. Men där fallerar den kapitalt för mig då jag som åskådare inte kände för de älskande tu. Alls. Inte ens Carey var spännande att se. Damn it!

Att känna sig uttråkad av en film är i min värld en dödssynd lika stor som att prata i biosalongen. Jag ger The Great Gatsby en amerikansk dröm av fem möjliga.

Betyg: 1/5

Nu hoppas jag att du är lika nyfiken på vad de andra filmspanarna tyckte om filmen som jag är! Detta kan bli en av de klassiska vattendelarna!
Fredrik on film
The Velvet Café
Rörliga bilder och tryckta ord
Jojjenito - om film
Har du inte sett den?
Fiffis filmtajm

Django Unchained (2012)

Sorry, I couldn't resist

Hell yeah! En ny film från Quentin Tarantino! Man behöver inte vara filmälskare och filmbloggare för att bli förväntansfull inför ett filmsläpp från mästaren. Japp, jag sa det, Mästaren. Jag ser Tarantino som en av de bästa och viktigaste filmsmakarna just nu. Han har en egen oefterträfflig stil i en tid då alla unika röster bör vårdas ömt.

Detta är Tarantinos sjunde långfilmsprojekt. Hans tre första filmer är hans bästa, filmer som utspelas i en realistisk värld där hans dialogdrivna actiondramer kommer till sin full rätt. De efterföljande tre projekten, Kill Bill, Death proof och Inglorious basterds har inte riktigt nått upp till ribban som sattes av hans tidigare verk. Quentin har gått från det som gjorde hans tidigare filmer så bra och istället "lånat" och därefter  annekterat välkända sub-genrer och gjort dem på eget sätt. Han har skapat något nytt inom asiatisk kampsport, grindhousens b-filmer samt WWII krigsfilmen. De nya filmerna är långt ifrån realistiska, de är mer som filmatiserade serietidningar. Han har utvecklats till en filmmakare som till viss del sätter stil över innehåll. Men som alltid har han sin lysande dialog som sin center piece.

Det visade sig snart att Django unchained mer liknar hans tre senaste projekt än hans äldre filmer. Denna gång är det två genrer som tas i anspråk, Western och Blaxploitation. Detta är en mustig hämndfilm med alla Tarantinos vanliga kännetecken i full dager. Vänta er inte en realistisk film, låt er bara dras med i flödet.

Django unchained är svettigt bra. Dialogen är som vanligt på topp. Jag kan knappt bärga mig tills jag får se om filmen och kan låta mig bara flyta med i dialogen. Det är uppenbart att Quentin är mycket arg över slaveriet. Han tar inga risker om att publiken inte ska förstå hur fel och vidrig behandlingen av slavarna var. Han gör det bra tycker jag, då han också visar förnedringen slavarna fick utstå, inte bara den fysiska tortyren. 

Om du gillade scenen när Butch plockar ned samurajsvärdet och går tillbaka ner i källaren har du kommit rätt. Detta är en renodlad hämndfilm. Och filmen har hjältar som utmanar de överdjävligt elaka skurkarna. Allra bäst är Christoph Waltz i rollen som Dr. King (!) Schultz. Han är helt enkelt suverän. Jag hoppas på en liten guldstatyett för den gode österrikaren. Sen har vi förstås Jamie Foxx som Django, en fri man, en slav som lär sig att skjuta gevär och pistol väldigt snabbt. Jag gillar Jamie Foxx som vanligt, och han är bra som Django. Han är tuff som få i sina solglasögon och en hjälte lätt att heja på.

Filmens inledning är makalöst bra. Det kändes ett tag som att detta kunde bli filmen som överträffar Pulp fiction. Tyvärr tappar den dock mot slutet. Är den för lång? Tappar den tempot? Sista tredjedelen var i alla fall ett klart steg ner. Jag tycker nog att de kunde klippt bort hela sidohistorien med stengruvan. Sen tyckte jag att filmen tappade den extra gnistan när "det bästa" försvann.

Quentin matade och jag svalde hämndtemat utan motstånd. Men en stor anledningen till att filmen inte når ända fram är att Tarantino kryddat med för lite hämnd i hämndsoppan, så att säga. Han kanske gjorde ett aktivt val, men jag tycker att alla de onda kom undan för lätt. Nu tänker jag inte nödvändigtvis på mer våld. Jag skulle dock vilja ha mer av konfrontation och dynamik mellan Django och hans plågoandar. Alla utom den ondaste av dem alla dödas nu bara med ett enda skott, många utan dialog ens. En av de värsta blir tex skjuten på långt håll då han rider över ett fält. Förstod han ens vad som hände där? 

Men man ska inte klaga. Django unchained är en av årets häftigaste filmupplevelser. Och den var dessutom bra. Jag ger Django fyra malplacerade hip hop-låtar av fem.

Betyg: 4/5

Inception (2010) (Re-revy)

Professor: Come back to reality, Dom.

Wow, vilken rundgång! Detta blir första filmen som jag skriver en Revy Redux på, dvs första gången som jag sett om en film och skriver om filmen för andra gången på min blogg. Jag såg och skrev om Inception i augusti 2010. Den revyn finner du här.

Nu har det gått så lång tid sedan filmen hade premiär att jag hoppas att det är ok med en spoilerific revy av filmen. Jag kommer nedan skriva hur jag tolkar filmen. Följ med efter bilden...

Nästan allt är upp-och-ner

Ok, så här är det! LOL. Min tolkning i alla fall. The dream is real. Eller tvärtom! Hela filmen utspelas i en dröm, i Cobbs dröm. Mal hade rätt! De var kvar i drömmen, och när hon hoppade från hotellet gav hon sig den kick som behövdes för att komma upp till verkligheten, och sina barn. Hon gjorde till och med allt för att "tvinga" Cobb att följa henne i hoppet.

Cobb stannade kvar i sin dröm, som nu blivit hans mardröm pådriven av den skuld han känner för att han "tvingade" Mal att hoppa. Cobb tror ju att han via en "inception" planterade idén att hon var i drömstadiet.

Denna teori förklarar det mesta. Mal säger ju till och med till Cobb att han lever i en drömvärld där diffusa företag (Cobolt Industries) jagar honom. Flera scener i den verkliga världen är skeva och konstiga, just för att det är en dröm. Det är Cobbs mardröm att han inte kan se barnen. I en verklig värld hade han bara kunnat låta dem besöka honom osv. Vi ser Cobb hoppar omkring mellan olika platser i den "riktiga" världen, utan att veta hur han kom dit. I en scen i Mombasa jagas Cobb av agenter och han springer in i en gränd som helt plötsligt är smal som en sticka - en dröm!

Det finns sju drömlager i filmen:
1. The verkliga världen som vi aldrig får se i filmen. Det är antagligen där Mal och barnen håller hus.
2. Cobbs "verklighet".
3. Inception-heistens första drömlager - den vita skåpbilen på bron (Yusafs drömmer)
4. Inception-heistens andra drömlager - lyxhotellet (Arthur drömmer)
5. Inception-heistens tredje drömlager - borgen i snölandskapet (Fisher Jr drömmer)
6. Cobbs limbo-dröm - (vem drömmer detta i slutskeendet av filmen, Cobb eller Ariadne? Cobb och Ariadne kommer i alla fall dit ner, där ser vi staden som Cobb och Mal byggde när de var i limbo första gången)
7. Saitos limbo-dröm - Cobb tar sig dit och finner en gammal Saito i ett japanskt gammalt hus (Saitos dröm)

Angående "the spinning top": Den visar inte om Cobb drömmer eller ej, den visar om Cobb är i sin egen dröm eller i någon annans dröm. Han har dessutom valt Mals totem-pryl och därmed korruptat sin säkerhet, det är en totem som använts/tagits i av någon annan. Eftersom Cobb drömmer på översta nivån i filmen visar hans totem det som hans dröm-jag vill visa honom... Sista scenen i filmen består av Cobbs totem, "the spinning top" snurrar och vi får inte se om den faller ner eller ej. Automatiskt tror man som åskådare att denna scen är jätteviktig för förståelsen av filmen. Lustigt nog har denna lilla detalj, som "alla" vill diskutera, inte så mycket med lösningen på filmens mysterium att göra. Det är en av de mest briljanta sakerna med Nolans film!

Allt handlar om Mal. Och om Cobbs omförmåga att reda ut vilken nivå han är på. Just det som han varnar Ariadne för har han själv råkat ut för.

Nu har jag sett om filmen och banne mig, den inte bara tålde en omtitt, den växte till och med. Jag skulle faktiskt vilja jacka upp betyget ett snäpp. Detta är en mästerlig film. Den är allvarlig och allt det där, men det är på sin plats i denna film. Jag gillade Leonardo DiCaprio mycket bättre denna gång. Tom Hardy var suverän än en gång. Tyvärr är Ellen Page inte rätt för rollen som Ariadne...

Marion Cotillard är verkligen fantastisk. Hon ger liv åt både den ljuvliga Mal och den onda Mal helt sömlöst. Mäkta imponerande.

Jag ger Inception fem drömmar av fem möjliga.

Betyg: 5/5

Inception (2010)

Dreams feel real while we're in them. It's only when we wake up that we realize something was actually strange.

Ibland kommer det filmer som "alla" snackar om. Sommarens mest spännande filmsläpp måste vara Christopher Nolans nya film "Inception". Den är mycket omtalad, på internet och speciellt i amerikanska medier. Hur det varit hemma i Sverige vet jag inte men jag såg fram emot den i alla fall. Christopher Nolan har gjort filmer som "Memento", "Batman begins" och "The dark knight" och han är en av de vassare regissörerna just nu.

Nolan tog åtta år på sig att skriva manuset till "Inception". Resultatet har blivit en mycket intressant film, en stimulerande intellektuell utmaning. I en nära framtid finns tekniken för människor att drömma tillsammans. I den gemensamma drömvärlden kan sedan hemligheter utbytas, stjälas eller planteras. Denna revy ska inte handla så mycket om handlingen. Jag gillar inte att spoila i onödan. Och även om det kan sägas mycket om storyn så bör nog i alla fall jag se filmen minst en gång till för att kunna reda ut allt. Vad var verkligt och vad var i drömmarnas värld. Oklart!

Filmen är otroligt snyggt filmad och vi får se en massa fantastiska miljöer i drömvärldarna. Konceptet med en dröm inuti en dröm, i flera lager på lager är spännande och jag gillade framför allt det faktum att tiden går långsammare och långsammare i varje ny nivå. Tänk när du ligger i sängen och ska vakna upp, en kort stunds slummer i verklig tid är kanske en minut, men i drömvärlden känns det som att mycket längre tid passerats.

Ska man vara ärlig fanns det en hel del som var lite ologiskt också. Jag menar att alla sci-fi-filmer måste hålla sig inom sin "etablerade" logik. Varför Nolan helt plötsligt introducerade att döden i drömmarna innebar verklig fara kan jag förstå som drivmedel i filmen, men det förklarades inte riktigt i handlingen. Dessutom undrar jag varför inte Cobb bara lät sina barn resa till honom i Frankrike? Ok, kanske petitesser.

Skådespeleriet var allmänt bra. Jag är ganska utled på DiCaprio. Han är adekvat men inte mer i denna tolkning, som mycket påminner om hans roll i "Shutter Island". Tråkig. En som däremot gör en bra insats i en halvstor roll är Tom Hardy som bad-assen Eames. Han har glimten i ögat. Ellen Page i rollen som supersmart universitetsstudent var fel val av skådespelare tycker jag. Hon väger lite för lätt och hennes "quirkiness" funkar inte i denna roll. Dessutom var rollen inte så kul.

Men låt oss inte uppehålla oss vid det negativa.

Filmens mest dynamiska karaktär och skådis är Marion Cotillard i rollen som "Mal".

Mal... bad... in the latin...

Jag var tämligen förvirrad när jag gick ut från filmen, men med några dagars betänketid så måste jag säga att filmen har bara växt och växt i mitt sinne. Jag kommer med glädje se om den så snart det går.

Filmen tar sig själv på största allvar. Man kan inte anklaga Nolan för att vara för lättsinnig. Hans filmer är väl alltid allvarliga och de är ganska mörka. Det kan vara bra, alla filmer behöver ju inte vara ironiskt roliga. Filmmusiken i "Inception" poängterar stämningen på ett mycket bra sätt. Och är lik filmmusiken i Batman-filmerna.

Filmen var mycket stark, kanske en framtida klassiker, och den får fyra snurror som aldrig slutar snurra av fem.

Betyg: 4/5

The moment's passed. Whatever I do I can't change this moment. I'm about to call out to them. They run away. If I'm ever going to see their faces I've gotta get back home. The real world.

Shutter Island (2010)

We gotta get off this rock, Chuck.

Jag och Plymen såg en spännande film förra helgen. Nya Shutter Island är en thriller från regissören Martin Scorsese med Leonardo DiCaprio i huvudrollen (vem annars?). Filmen bygger på Dennis Lehanes omtyckta thriller med samma namn. Boken heter Patient 67 på svenska. Jag har inte läst boken (än). Den står i bokhyllan då jag fick den av svågern Pappa P för några år sedan, men jag ligger så långt efter med läsandet, just nu "Kafka på Stranden". Nåväl för filmupplevelsens skull var det bara bra att inte ha läst boken. Filmen är en tät thriller där det är en fördel om du som åskådare inte vet handlingen. Det är lite av "vem gjorde det"-spänning. Jag gillade filmen, jag satt ju på helspänn i biosalongen mest hela tiden. Den gick överraskande nog i vackra Skandia på Drottninggatan. Fotot är otroligt snyggt, stämningen dyster och miljön hotande. Det blåser orkan, regnet öser ner och Leo har mardrömmar. Man påminns av mästaren Alfred Hitchcock. Filmen är kliniskt befriad från humoristiska inslag, inte ens svart humor får plats, men gör den någonsin det i Scorseses filmer? Leo glänser i huvudrollen. Han har fortfarande något av ett "baby face" men han har växt till sig, kinderna putar till och med ut lite grand. Här spelar han en hård man med inre demoner, han spelar med en frenetiskt desperation, svetten rinner i pannan, och migränanfallen presenteras på ett övertygande sätt. Jag gillar hans spel starkt i filmen. Vilket betyg ska den få då? Trion bakom filmen är ju Scorsese, DiCaprio och Lehane. Filmfarbrorn gav den en femma. Allt talade för att filmen skulle vara en pärla. Men det är ändå något som saknas för att den ska för högsta betyg, den är för snygg, för perfekt producerad, jo, den är nästan själlös. Jag har tvekat mellan en trea och en fyra hela veckan och jag tycker nog att den ändå var den bästa thrillern jag sett på flera år så den får till slut en svag fyra på grund av det bra slutet.

(Betyg 4/5)

Update, Update: Nej, jag reviderar mitt betyg till en trea. Jag såg en film igår som var en klockren fyra och en annan idag som är en typisk tvåa. Allt föll på plats och Shutter Island är mitt emellan...

Betyg 3/5