Visar inlägg med etikett Alejandro González Iñárritu. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Alejandro González Iñárritu. Visa alla inlägg

fredag 29 januari 2016

The Revenant (2015)


The revenant betyder den återvändande från de döda. Jag får konstatera att titeln på filmen är väl vald. Leonardo DiCaprio spelar den historiska personen Hugh Glass, en erfaren pälsjägare som svårt skadad av en fajt med en grizzlybjörn blir lämnad av sina vänner att dö ute i vildmarken. Det är vinter och fientliga indiangrupper finns i området. Mot alla odds och hans moster tar sig Glass tillbaka till jaktlagets utpost, en antydan till civilisationen.

Detta är en film som absolut ska ses på bio. Den är otroligt intensiv mest hela tiden, även om den innehåller förvånansvärt få actionscener för att vara en western. Leo är filmens överlägset största stjärna och jag hoppas för hans skull att det i år är hans tur att vinna en Oscar för bästa manliga huvudroll,. Men det är naturen och dess obönhörliga och osentimentala hårdhet som är filmens stjärna. Mexikanaren Iñárritu (Birdman, Babel) har regisserat och det är som att han gått i skola hos Werner Herzog, den regissör som är mest känd för att visa upp naturen som vacker men också helt skoningslöst brutal. Tempo och filosofisk touch i The Revenant får mig också att tänka på Terrence Maliks tidigare verk.


Leo säger inte mycket i filmen men hans skådespeleri är extraordinärt. Jag tar hatten av för hans insats. Om ni frågar mig måste detta vara det bästa han gjort på film tillsammans med den magnifika insatsen i The Wolf of Wall Street. Övriga framträdan roller i The Revenant innehas av Domhnall Gleeson som den rättfärdige Captain Henry, Tom Hardy som aset John Fitzgerald och Will Poulter som den oerfarne Bridger. Gleeson som vi nyligen sett i både Star Wars, Ex Machina, Brooklyn och Harry Potter-serien gör som vanligt bra ifrån sig utan att sticka ut. Jag förundras lite över att han lyckas landa så många bra roller. Ok, han är bra, men så bra? Vet inte det jag. Tom Hardy har också haft mycket att göra den senaste tiden med filmer som Mad Max Fury Road, Legend, Locke och den senaste Batman-filmen. Han var ju så otroligt bra i Lawless men sedan dess har jag blivit mer eller mindre besviken på honom. Han ger mig inget nytt. det är same old, same old mest hela tiden. Will Poulter är en ung en som vi sett i The Maze Runner och den hysteriskt roliga komedin We're the Millers. Han är solid.

The Revenant är en tungt dramatisk film långt över gränsen till pretentiöst. Publiken sitter på helspänn och det är spännande som tusan mest hela tiden. Storyn bygger löst, mycket löst, på den riktiga Hugh Glass. Men bara det faktum att delar av handlingen är baserad på sanna händelser gör upplevelsen bara än mer hisnande. Filmen är ett testamente över att människan vilja att leva och ett skolboksexempel på de extra krafter vi har inom oss som kan "försätta berg". I filmen drivs Glass av ett hämndbegär. Verklighetens Glass drevs enligt internet kanske inte av hämnden utan mer av en vilja att överleva, likt en fånge i Sibirien kanske.



Filmen är dock inte utan skavanker. Filmen är lite odynamisk. Visst, det är en rakt berättad historia och jag kan inte peka på någon enskild del som skulle varit annorlunda. Men jag ändå en känsla av att hela filmens handling, efter den spännande inledningen, blir till en oformlig ström av scener där Glass lider, fryser, är hungrig eller badar i iskallt vatten. Det känns lite odynamiskt helt enkelt.

Men filmens största svaghet, som säkert kan ses som styrka av andra, är Iñárritu's pretentiösa anslag i filmandet. Detta är sannerligen en snustorr film. Jag söker inte humor eller "comic releif", det är inte en film där sådant skulle passa in. Snarare är det lite självdistans och lätthet i filmskapandet jag saknar. Historien i botten av The Revenant är inte helt given så tung eller dyster, men i Iñárritu's händer blir den det. En annan film som jag också såg på Stockholms Filmdagar var Spotlight som behandlar ett mycket, mycket tyngre ämne än The Revenant. Ändå känns Spotlight som en film som gjort med ett lättare handlag. Om man gör en liknelse med en målare har The Revenant målats med den största och grövsta penseln som finns i burken medan Spotlight har målats med flera olika penslar, en del lite tyngre men också många nätta och lätta penslar. Slut analogi.


Jag har tänkt på filmen en hel del efter jag såg den. En av de saker som jag tänkt på är att oavsett hur spännande och bisarr Glass överlevnadshistoria var så fick vi antagligen bara se den näst mest intressanta historien. Jag hade velat se filmen om indianstammen och deras sökande efter den kidnappade dottern. Den historien var värd ett bättre öde.

Som avslutning måste jag dock försäkra er om att de positiva med The Revenant överväger de få skavankerna (som kanske inte ens är skavanker utan medvetna val av regissören). Detta är en intressant och mäktig film som med rätta behövs efterbehandlas i huvudet. Som filmupplevelse var den maffig, och jag var som många andra i biosalongen lite vimmelkantig när vi gick ut från den långa visningen.

Jag ger The Revenant fyra män som överlevt en brottningsmatch med en grizzly av fem möjliga.

Betyg: 4/5


Notis: Jag tyckte Leo blev otroligt lik Matt Damon i sista scenen när han tittar rakt in i kameran, en Matt Damon med skägg och kladdigt hår. Någon annan som såg det?

Läs också Johans text om filmen. Har han hämtat sig från upplevelsen?
Tror bestämt att Sofia också har plitat ner några välformulerade ord om filmen.
Fler texter om denna film:
Fiffis Filmtajm
The Nerd bird
Movies-Noir
Carl från Har du inte sett den?
Steffo



söndag 16 november 2014

Birdman or (The Unexpected Virtue Of Ignorance) (2014)



Efter filmen funderade jag och Johan på vad tusan handlade den om? Vi förstod vad som hände i filmen. Eller ja, det mesta i alla fall. Vad vi undrade över var varför gjorde Iñárritu filmen? Vad var hans idé med den? Vad var hans "elevator pitch" till cheferna på filmbolaget? Vi kunde inte komma på det hur vi än brottades med frågan. Jag har läst att han ville göra en komedi på sitt sätt, men även en komedi måste ju ha någon form av grundidé... Handlar filmen om åldrande? Handlar den om finkultur kontra skräpet som kommer från Hollywood? Detta är självklart en ytterst pretentiös film, ett pretto-dravel skulle man kunna säga, och ingen blir speciellt förvånad med tanke på vem som ligger bakom filmen, men det måste väl ändå finnas någon glimt i ögat som ligger till grund för allt jobb...


Nu några dagar sedan är det enda jag kan komma på att detta kanske är ett stort komplicerat "fuck you" till Christian Bale. Har Iñárritu någon anledning att vilja förnedra Bale? Birdman, eller Batman som det lika gärna kunde vara, handlar om en äldre actionfilmshjälte på dekis som vill bevisa sitt värde genom att sätta upp en seriös pjäs på Broadway. Det lustiga är att hans inre röst pratar precis som Bale pratar som Batman i Nolans trilogi. I övrigt påminner Riggan (Birdman (Michael Keaton)) en hel del om Bale. Ganska torr, inte speciellt sympatisk eller charmig. Plus att han tackade nej till den fjärde Batman-filmen. Om man letar finns det många fler ledtrådar i denna film.


Jomenvisst, denna film - Birdman or (The unexpected virtue of ignorance) hade en hel del som var bra. Jag har tänkt på flera scener om och om igen sedan jag såg filmen. Vi har två MYCKET starka skådespelarinsatser i Emma Stone och Edward Norton. De stack ut i ett fält av flera erkänt bra skådisar. Norton var magnetisk i fler scener än den han var naken i. Känslan och stämningen i filmen var också riktigt najs. Är det så att jag gillar filmer i teatervärlden?


Men, men, allt är inte frid och fröjd. Tyvärr var jag rejält underväldigad av Michael Keatons insats och vad tusan gjorde de med Naomi Watts? Att ha en sådan bra skådespelerska och inte få ut mer eller bättre är nästan oförlåtligt.


Denna film är kanske en sådan film som minnet av filmen, siluetten av filmen i ens minne, är bättre än vad filmen var under själva visningen. Det var i alla fall något som skavde i mig direkt när filmen var slut. Då låg den på ett svagt betyg.

Nu ger jag Birman tre flygande hjältar av fem möjliga.

Betyg: 3/5

onsdag 24 november 2010

Biutiful (2010)


Are you ready to go? (översatt från spanskan)


Ah, Filmfestivalen är för skön. Här blandas högt och lågt, bra film med andra filmer. Glädjen ligger i variationen, och då kan du inte förvänta dig att älska alla filmer. Även om det vore trevligt det också. Javier Bardem är en intressant skådespelare och Inarritu är en välkänd regissör (Babel, 21 grams). Dessa två namn lockar säkert de flesta till denna film "Biutiful". Den handlar om en småfifflares sista veckor i livet. Han kämpar en förlorares kamp mot cancern, sin frus mentalsjukdom, polisens razzior och rädslan över hur det ska gå för hans två små barn när han dör.

Man måste ställa sig frågan: VARFÖR göra denna film? Vad var intressant i denna misär, mer än misären? Även Bergmans tyngsta dramer har oftast en gnutta hopp eller försoning eller upphöjd insikt. Här INGET.

Jag titta prövande på Vanessa efter filmen. Hur hade hon upplevt den? Hon hade kanske sett något som jag missat, men jag fick en min som sa; WTF???

Jag önskar att den vore bättre, men detta var inget för mig. Vill du se en riktigt bra dramafilm, se hellre förra årets stora överraskning - den japanska "Avsked", orginalnamn "Okuribito".

"Biutiful" får ett inkonsistensskydd av fem.

Betyg: 1/5