A House of Dynamite (2025)

A House of Dymanite är Kathryn Bigelows senaste säkerhetspolitiska drama. Vi får följa flera aktörer i den amerikanska militära och politiska ledningen under ett anfall mot USA med kärnvapenbestyckad missil. 

Hon tog mig med storm med sin Zero Dark Thirty om sökandet efter Osama Bin Laden. Jessica Chastain är helt otrolig som Maya och filmen som sådan är ett modernt mästerverk. Därför var det givet att se denna film som rör sig i liknande vatten.

Tyvärr kommer filmen inte alls i närheten av Zero Dark Thirty. A House of Dynamite bygger på Rashomon-tekniken. Vi får se exakt samma händelse tre gånger i rad ur olika perspektiv. Det höjer spänningen i vissa avseenden. Till exempel får vi inte se POTUS i bild förrän den tredje och sista delen. Innan dess har han bara hörts på telefon med en svart skärm där videosamtal skulle kunnats visas. Jag fann detta mycket spännande.

Men det stora problemet med denna filmstruktur är att filmens karaktärer försvinner. Den fokuserar på det moraliska, politiska och militära dilemma som filmen vill lyfta. Gott så i och för sig, men då alla karaktärer tappas bort, tappar jag som tittare intresset lite. 

Vi får möta soldater i Alaska en stund, sedan glöms de bort. Vi börjar bli emotionellt investerade i Rebecca Fergusons Captain Walker, men sedan glöms hon bort. Och så blir det mest hela tiden. Den och den och den karaktären, hur gick det för dem?

Filmens budskap handlar om alla brickor i spelet och de få spelarna av spelet. Och i detta spel finns det inte några karaktärer bakom titlarna. De är endast där en kort stund och nästa dag, månad eller år är det andra individer som håller de posterna. Jag förstår det. Men detta gör att filmen inte blir så bra helt enkelt. Med den synen skulle kanske Bigelow gjort ett TED Talk istället? Eller en resonerande dokumentär.

Filmens budskap och struktur fäller krokben på densamma. Knappt en enda historia om någon av karaktärerna får sin upplösning. Kanske undantaget Försvarsminister Baker (Jared Harris) och till viss del POTUS (Idris Elba).

Filmens budskap är bistert. Kärnvapen som avskräckning räcker inte i alla situationer. I just denna situation vet man inte vem som skickat missilen och tiden för ett politiskt eller militärt svar är otroligt kort.

Filmen duckar skickligt att specifikt hänga ut nuvarande POTUS men det går inte att ungå att dra den uppenbara jämförelsen med honom. Man kan få stora darren för mindre.

Samtidigt är filmen såklart otroligt bra gjord. Bigelow är en mästare på denna typ av "prata i situation rooms och klippa till militärer som gör något". En mästare av rang.

Rekommenderas till fans av Bigelow och intresserade av säkerhetspolitik.

Betyg: 3/5

First Man (2018)

"That's one small step for a man, one giant leap for mankind."

Bevingade ord och ett världsberömt citat från Neil Armstrong, den första människan på månen.

Själva månlandningen var i första hand en bedrift av mänskligheten, det var inte en persons individuella bedrift. I historien om månlandningen finns en avgrundsstor skillnad mellan det allmänhistoriska och det personliga. Ändå har Damien Chazelle, känd för filmerna Whiplash och La la land, lyckats göra denna biografiska film oerhört berörande på det personliga planet.

Redan i första sekvensen kommer vi under huden på människan, och fadern, Neil Armstrong. Hans relation till dottern Karen genomsyrar sedan hela den långa filmen. Alltid närvarande, sällan nämnd, vakar Karens ande över filmen.

Detta är ett mästerverk! Chazelle hoppar till synes obehindrat mellan genrer. Tre filmer i rad är inte en lyckoträff. Chazelle är "the real deal". Det är skönt.



Jag tror inte att man måste var en Apollo-nörd för att kunna älska filmen men det hjälper så klart till. Däremot borde de allra flesta biobesökare bli berörda av familjefadern Neil Armstrongs berättelse då den är mänsklig på ett grundläggande plan och inte alls handlar om en resa till månen. Jag uppskattade filmen både för dess majestätiska beskrivning av Apolloprogrammets bedrifter och dess melankoliska och sorgliga ton med tanke på det personliga perspektivet. När Neil släpper armbandet i kratern vid Sea of Tranquility var det förbaskat dammigt i salongen. Vi är människor på en liten, liten planet ute i det svarta, och det enda vi har i slutändan är våra familjer.

Detta är en typ av historisk biografi som jag kan älska. Den följer Neil och hans omgivning från tidigt sextiotal till månlandningen i juli 1969. Det är svårt att greppa vilken bedrift det var att lyckas med månlandningen då när det hände. Tekniken av anno 1969 var lite mindre sofistikerad än den är idag, milt sagt. Jag satt som trollbunden under filmens 140 korta minuter. Och den är otroligt bra rent filmtekniskt, allt vi ser på duken känns totalt äkta.

Ryan Gosling, som jag ofta tycker spelar konstigt, passar perfekt i rollen som den tystlåtne och inneslutna Neil Armstrong. Goslings sätt att skådespela är ju som bekant att inte skådespela alls. Nya stjärnan Claire Foy spelar Janet Armstrong. Hon är mycket bra på att uttrycka hur sliten mellan oro och frustration en människa kan bli i en extrem situation likt den hon befann sig i. Båda är perfekta i sina roller. Filmen har många bra skådespelare; Kyle Chandler, en av vår tids bästa coacher, Jason Clarke med det starka käkbenet, lustigkurren Corey Stoll, och Patrick Fugit, han som nästan blev berömd.

Min kännedom om Apolloprogrammet adderade till spänningen då jag i (filmens) realtid kunde se ödesdigra händelser formas framför mina ögon. Fantastisk upplevelse på alla sätt. Biografin om en av förgrundsfigurerna i Apolloprogrammet ger filmen nästan full pott på egna meriter, men det personliga perspektivet och mina tårfyllda ögon knuffar upp filmen högst upp och ut genom atmosfären...

Jag ger First man fem fantastiska resor av fem möjliga.

Betyg: 5/5

Filmen har premiär på fredag. Jag såg filmen på Malmö Filmdagar och länkar här till andra revyer om filmen:
Har du inte sett den? - Carl
Jojjenito
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm
Movies-Noir

Terminator: Genisys (2015)

Uppföljare är en speciell genre inom filmvärlden. Ofta blir uppföljarna sämre än originalet. Men likväl kommer publiken till biograferna ändå. Vi vill så gärna återigen "umgås" med karaktärer eller i miljöer vi älskade i originalet. Ibland höjer sig en uppföljare över mängden och blir lika bra eller till och med bättre än sin föregångare. Då har ofta något nytt införts i filmen som i lyckade 2:or som Aliens och The Road Warrior. Ibland har filmmakarna bara gjort en lika gedigen film, om inte bättre, som med Gudfadern 2 och Terminator 2: Judgement Day.

Idag ska vi prata om en annan uppföljare i Terminator-serien, Terminator: Genisys. Ettan och tvåan är klassikers. De är enkla men bra. Tidsresorna får inte ta speciellt stor plats och båda filmerna är egentligen simpla förföljelsefilmer. Men bra sådana. Trean var grumlig och rörig. Man vecklade in sig i kvantfysik och jag kan knappt komma ihåg vad de försökte få fram. Terminator Salvation var visuellt häftig med kriget från framtiden, men de gjorde våld på en massa "grundelement" i serien. Usch den var inte en bra Terminator-film.

Och här har vi till slut den femte filmen. Jag älskade den! Som film på helt egna ben är den ganska svag. Jag ser att den är rörig med alla tidslinjer och osäkra framtider. Men framför allt är vissa av skådespelarna svaga. Jag tänker då i första hand på Jai Courtney. Han är usel. Michael Biehn var kanske inte en karaktärsskådespelare på sin tid men hade något ljuvligt "likeable" över sig. Jag hejjade på honom. Mycket. Courtney, not so much. Inte för en sekund trodde jag på kärlekshistorien mellan honom och filmens kvinnliga huvudperson. Inte heller Jason Clarke i rollen som filmens bad guy var speciellt lyckad. Jag har dock gillat honom i andra filmer så det var kanske inte hans fel.

Nej, för mig är Arnold, The Mother of Dragons samt de kärleksfulla filmmakarna denna films hjältar. Jag stortrivdes med alla roliga skämt och blinkningar till de två första filmerna. Arnold är i sitt esse och gör sin Terminator "Pops" till en nygammal favorit. Emilia Clark är likaledes lysande. Trots att hon inte når högre än 157 cm över golvet är hon en av de största i filmen. Dessutom lite kul att hon så mycket påminner om Linda Hamilton, både avseende utseendet och hennes aura.

Är det Bill Paxton vi ser där i bakgrunden?

Filmen kunde blivit ett magplask, och jag kan tänka mig att de finns fans där ute som hatar vad de fick se, men jag älskar att de infört en andra time line för det som händer i ettan och tvåan. Vilken stake de visar genom att våga beträda den heliga marken från ettan och tvåan och dessutom med nya skådisar i rollerna som de ikoniska Sarah Conner och Kyle Reese. Jag bugar och kvittrar av förtjusning. Detta var banne mig otroligt underhållande. Men också fasansfullt svårt att betygsätta. Som en ren nostalgitripp och homage till de gamla filmerna är detta en fyra eller till och med femma, men som film i helhet är det nog inte mer än en trea (damn you casting agent!). Vilken känsla ska gälla när betyg sätts? Jag kommer med stor sannolikhet att vilja se om filmen.

Men jag sansar mig och ger Terminator: Genisys tre inlärda leenden av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Everest (2015)

Tidigare i veckan hörde Fiffi av sig och frågade om jag ville hänga med på den nya filmen Everest på lördagen. Jajamän, utropade jag. Efter att ha spenderat en vecka på hög höjd uppåt en 4000 meter hade jag provat på det där med att uppleva att kroppen får för lite syre i miniformat. Klättrarna på Everest utsätter sina kroppar för syrebrist på en helt annan nivå... Jag är allmänt fascinerad av äventyrare som tar sig an till synes omöjliga uppdrag och historier om bergklättring är alltid jättespännande tycker jag.

Men den största anledningen till att jag ville se filmen är för att jag läst Jon Krakauers bok "Into thin air" som filmen till stor del är baserad på. Det är en av de mest fascinerande och gripande böcker jag läst och helt klart på topp 10 bästa böckerna jag läst. Jag var mer eller mindre besatt av händelsen på Everest i maj 1996 efter jag läst boken.

Jag hade ganska höga förhoppningar om filmen och jag var mer eller mindre ospoilad. Det enda jag visste var att filmen hade en stjärnspäckad rollista med idel Hollywood-kändisar. Vad sägs om Josh Brolin, Jake Gyllenhaal, Kiera Knightly, Jason Clarke, John Hawkes, Emily Watson, Sam Worthington med flera?

Filmen var bra! Den var dock inte i närheten av så bra som boken var. Varken filmen eller boken pekar ut någon som "bad guy" eller överdriven hjälte. Det är bra, men det boken gör bättre är att med tydlighet beskriva vad som hände och vem som gjorde vad. I alla fall så gott som det gick att reda ut dessa saker. Krakauer tog lång tid på sig för att verkligen gå till botten med vad som hände. Det var en viss oenighet om vad som hände exakt på berget i stormen.

Filmen är dock lite mer grumlig. Jag hade ju händelserna ganska klara för mig i huvudet och kunde därmed lappa ihop vad som hände på duken, men jag vet inte hur enkelt det var för Fiffi och andra som inte läst boken. Jag önskar att filmen hade kunna vara tydligare med vissa av de mest avgörande misstagen som begicks.

Annars satt jag på helspänn mest hela tiden. Det var extra olycksbådande att se filmens första hälft då jag visste vilka som skulle överleva och vilka som skulle förgås. Jag tycker nästan att första halvan var mer spännande än den dramatiska sista delen, även om det var i slutet som alla dödsfallen skedde.

Filmen är spektakulär i sitt utseende. Jag fattar inte riktigt hur mycket som är filmat på plats och hur mycket är fejk. Man kan i alla fall konstatera att naturen där uppe på världens tak är vidunderligt vacker. Tänk att jag en gång när jag var ung nästan fick åka med på en expedition till Nepal. Annan story...

Skådespelarna skötte sig över lag bra. Jake Gyllenhaals uppspärrade ögon - check, Kiera Knightlys alienhaka - check och Emily Watsons genomskinliga hud - check.

Detta var en mycket bra film som berörde mig till tårar men som ändå inte skakade om mig som jag hoppats (och som boken gjorde). Den ska ses på stor duk och ta mig tusan om den ändå kanske inte skulle funka allra bäst i 3D? Fiffi och jag såg den dock i 2D.

Jag gillade verkligen filmen, men då bilderna jag hade i mitt huvud från boken inte alltid stämde överens med filmen blev känslan något mixad. Ikväll ger jag därmed Everest endast tre syrgastuber av fem. Kan mycket väl jacka upp den ett halvt snäpp när jag smält intrycken...

Betyg: 3/5

Vad tyckte då Fiffi? Fick hon svindel? Tappade hon andan? Läs här.

Läsa mera:
Bra wikisida om tragedin.

Sagarmatha - Mother of the Universe

White House Down (2013)

President Sawyer: Get your hands off my Jordans!

De gör inte actionfilmer som förr. White house down bygger precis som den andra filmen med samma manus från detta år Olympus has fallen på samma idé som Die hard fast nu är det the White House som ockuperas istället för en skyskrapa.

Båda filmerna från i år är ljusår sämre än Die hard. De saknar den actiondrivna nerven i en film som blandar humor i lika delar med ett allvar och en känsla av att det är på riktigt. Efter 80-talets actionkomedier banade Die hard vägen för 90-talets actionfilm. Lite allvarligare men med en charmerande huvudperson, både med avseende på karaktären och huvudrollsinnehavaren.

White house down försöker vara som Die hard men lyckas inte alls. Den är inte ens halvspännande då filmen följer ett formulär som sedan länge är etablerat och genomskådat. Helt enkelt, absolut inga överraskningar erbjuds i denna film. Vad hjälper då några coola repliker från Jamie Fox som presidenten eller Channing Tatum i Bruce Willis roll då det inte betyder något? Då the stakes är så låga att de inte syns till?

Men ack trots att denna film på sin höjd kan kallas mellanmjölk är den klart bättre än sin tvilling Olympus has fallen. Nu har vi klart bättre skådespelare till och börja med. En hel hög med bra skådespelare dyker här upp i biroller. Det ger filmen en köttigare kropp, mer att tugga på. White house down är inte en dålig film, den ger bra underhållning för stunden, men den ger inget tillbaka. Den har blivit svagare och svagare ju längre tiden gåyy. Den åldras inte väl i huvudet på mig.

Channing Tatum's dotter spelas av den unga Joey King och jag tycker att hon var något av filmens behållning. Hoppas vi får se mer av henne. Filmens enda riktigt nerviga scen var när hon sittandes stod upp mot hårdingen Jason Clarke (som för övrigt som alltid gjorde ett bra jobb). Tänkte ni på hur lik hon var kvinnan som spelade hennes mamma? Jag var helt säker på att det måste varit mor och dotter som spelade de två men efter en slagning på imdb verkar det som att det inte är fallet, de har i alla fall inte samma efternamn.

Mitt betyg 2 är det bredaste betyget med allt från riktigt svaga filmer som ändå är värda mer än en etta till helt ok och underhållande för stunden-filmer som nästan är värda trean som betyder mycket bra. Olympus fick en svag tvåa denna får en stark dito.

Jag ger White house down två hjältar som räddar dagen av fem möjliga.

Betyg: 2/5

The Great Gatsby (2013)

He gives large parties, and I like large parties - they're so intimate. Small parties, there isn't any privacy.

Månadens väljare av film för filmspanarträffen var The Velvet Café-Jessica. På förra träffen siade hon om att det nog skulle bli Star Trek Into Darkness på kommande träff och jag var mycket förväntansfull. Nu visade det sig att den rackarns filmen hade premiär helgen före vår majträff och då valde Jessica helt rimligt en annan film, en film som hade premiär på "vår" helg. Valet föll på The Great Gatsby. Jag går inte på så mycket film på bio som man kan tro och jag har därmed inte sett Star Trek-filmen än. Idag ska jag och kompisen Andy gå på bio och den blev då ett hett alternativ, men efter rekommendation från killarna i Har du inte sett den? samt från filmprofessorn Halo väljer vi Iron Man 3 istället.

I slutändan blev det så att The Great Gatsby puttade bort Star Trek Into Darkness från min lista av filmer jag kommer ha sett på bio... Ok, hur var då The Great Gatsby, denna bortputtare, denna bully? Hur förvaltade den det stora ansvaret att ta plats från en riktigt bra film?

Jag hade inte speciellt höga förväntningar inför titten på The Great Gatsby. Det är svårt att föra över en roman som lever på ett briljant språk till den vita tredimensionella duken. Visst du kan visa upp snygga kläder och lite roliga scener från hejdlösa om än känslolösa fester. Men i en film är karaktärer och handling viktigare än i en lyrisk text som kan leva på språklig känsla på ett helt annat sätt. Det är väl därför som så få dikter filmatiseras, och än mer sällan i 3D.

Jag hängde dock upp mina förhoppningar på Carey Mulligan, det nya stjärnskottet sedan några år tillbaka och crème de la cème av skådespelerskor från vår generation. Titta gärna på hennes framfart i filmer som An education, Never let me go, Drive och Shame. Den enda varningsklockan jag hade var att hon också deltagit i Wall Street 2.

Tyvärr hade The Great Gatsby två av mina antifavoriter på premiumplats i rollistan; Tobey Maguire som är allmänt trist, och en av vår tid mest överskattade skådespelare Leonardo DiCaprio.

Vad tyckte jag då om The Great Gatsby? Först måste jag nu berätta om filmen jag såg i söndags, dagen efter vi sett The Great Gatsby, men tvenne dagar före jag skriver denna revy. Jag såg nämligen David Lynch's Lost highway. Den stora förloraren på grund av detta är The Great Gatsby. Jag kanske skulle kunnat ge den ett snäpp högre betyg, men inte nu när jag sett hur bra film kan vara i händerna på en riktig filmkonstnär.

Jag hade så förtvivlat tråkigt när vi såg The Great Gatsby. Den berörde mig inte alls. Jag var mycket nära att göra som en av mina grannar och ta mig en liten lur mitt i filmen. Carey Mulligan försökte säkert, hon kämpade säkert med allt hon hade, men ack så stentrist kärlekshistorien mellan henne och DiCaprio's Gatsby var. Bara yta och inte en uns av känsla. Slutet av filmen borde känts romantisk, sorglig, engagerande, någonting! Men det enda slutet gav var att bilden gick från färg i 3D tillbaka till svartvitt i 2D som den var i början.

På den efterföljande diskussionen om filmen var några i gruppen mycket positiva. Vi som inte ville "gnälla" höll en mycket låg profil. Någon tyckte att man kunde se en film om klasskamp i detta epos, och tyckte det var så synd om Gatsby för att ingen kom på hans begravning. Jag vet inte om jag kan hålla med om att det berodde på hans fattiga bakgrund. Om det finns något land i världen som välkomnar "the self made man" är det väl just USA. Nej frånvaron av besökare på begravningen berodde nog på att han gjort sig rik med buffel och båg, med olagliga aktiviteter i form av "bootlegging" och kopplingar till maffian som antyds filmen igenom.

Nej, jag ser inte denna film som en film om klasskamp. Det den däremot kunde varit, ja borde varit, är ett bitterljuvt romantiskt drama. Men där fallerar den kapitalt för mig då jag som åskådare inte kände för de älskande tu. Alls. Inte ens Carey var spännande att se. Damn it!

Att känna sig uttråkad av en film är i min värld en dödssynd lika stor som att prata i biosalongen. Jag ger The Great Gatsby en amerikansk dröm av fem möjliga.

Betyg: 1/5

Nu hoppas jag att du är lika nyfiken på vad de andra filmspanarna tyckte om filmen som jag är! Detta kan bli en av de klassiska vattendelarna!
Fredrik on film
The Velvet Café
Rörliga bilder och tryckta ord
Jojjenito - om film
Har du inte sett den?
Fiffis filmtajm