Babylon (2022)

Ibland kommer de där filmerna som man blir helt uppslukad av, som kan vara hur långa som helst men de känns inte som långa. Babylon är en sådan film. Margot Robbie och Brad Pitt spelar huvudrollerna i ett mustigt epos som utspelar sig i Hollywood under dess tidigaste glansdagar mellan 1926 och några år framåt. Det är ett helt hejdlöst Hollywood lika fruktansvärt som vackert, lika depraverat som underbart.

Jag älskar film om film och detta är just det i första hand. Filmen är dock inte en torr historiebeskrivning, istället visar den upp en känsla, ett ögonblick i historien som antagligen kändes som en evighet för de som befann sig mitt i kaoset. En tid som aldrig kommer åter. Javisst kan man se på Babylon som ett bitterljuvt kärleksbrev till filmindustrins barndom.

Men då filmen kan konkurrera med The Wolf of Wall Street som den mest orädda beskrivningen av svineri är den inte självklart en hyllning till vad som försiggick. Jag skulle snarare kalla den en mardrömslik hyllning till Hollywood på höjden av stumfilmseran. När "the talkies" gjorde entré tog festen slut, allt blev mer uppstyrt och... ja, på ett sätt tråkigare. Denna film speglar klassikern "Singing in the rain" men den visar odjurets smutsiga undersida istället för en glad och glättig fasad.

Jag älskar Damien Chazelles ambitioner med filmen. Visst den är kanske inte perfekt, men han går "all in", han spänner bågen, och jag helt med på den "ride" han erbjuder. Margot Robbie är otrolig i rollen som Nellie. Brad Pitt har vuxit in i den äldre, erfarne gentlemannens roll och han känns som en stabiliserande kraft till Margot sanslösa Nellie. Nykomlingen Diego Calvas Manny står för den realistiska och "normala" personen i gruppen. Han bär också på filmens hjärta även om jag kan tänka mig att vissa åskådare kanske inte ger filmen cred nog för att ha ett sådan. Filmens största överraskning och "scene stealer" var Tobey Maguire i en liten roll. Vilken sekvens. Tankarna flög iväg till Flykten från New York. 

Som alltid har filmmusiken en stor betydelse i filmer av Damien Chazelle och så är det här också. Som vanligt är det hans vapendragare Justin Hurwitz som komponerat. Jag fick rysningar när "Manny and Nellie's theme" smögs fram nästan en timme in i filmen. Det var ju musiken från La la Land! Typ... Jag älskar den. Hurwitz säger att det inte är samma, men att den har samma dna som "City of stars". Jaja, de påminner om varandra väldigt mycket...

Jag älskar inledningen, en lång lång sekvens som sätter tonen för filmen. En scen som nästan lovar mer än vad filmen kan leverera. Efter trettio minuter kommer filmtiteln upp på duken. Lagom! Och vem hade kunnat ana att en film som klockar in på drygt tre timmar skulle gå som i ett nafs? Jag plockade inte upp mobilen en enda gång under titten! Quelle spectaculaire!

Jag får så många olika filmer på hjärnan under titten. Filmer som bröderna Coens Hail, Caesar, Tarantinos Once upon a time in... Hollywood, och Twin Peaks The Return. Den sista på grund av dess majestätiska ambition. Förstår jag allt? Nej. Har det betydelse? Nej. Är detta en framtida klassiker? Antagligen. Vill jag se om den snart? Javisst! Den är ju sällsam, underbar och makalös.

Betyg: 4/5

Spider-Man: No Way Home (2021)

Jag har nog alltid bara sett Peter Parker som en side-kick till Tony Stark, och före MCU var jag inte intresserad alls av Spider-Man. Nu när det verkar som att Feige sätter upp Peter Parker som något av den "nya" Tony Stark märker jag att jag inte tycker han är bra nog för att bära hela schabraket, om ens hans egna filmer.

Jag gillar dock Tom Hollands en hel del. Han har varit en kul krydda till de stora filmerna i phase 2-3, och jag gillade att återse honom, hans vänner och Aunt May. Men det finns något problematiskt med denna filmserie inom serien när jag blir ännu gladare av att se Happy Hogan och Dr Strange...

Däremot hade jag mycket lite känslomässig koppling till de två tidigare Spider-Man filmserierna. Jag hade inte ens sett det flesta av de tidigare filmerna. Hade tänkt se dem inför denna film men det blev aldrig av. För mycket tid som går åt till WoT och poddande just nu. Så jag passar sannerligen inte in på den publik som filmen vände sig till.

Jag gillar dock tanken med att filmserierna hälsar på varandra på detta sättet, men tyvärr blev det för platt i mina ögon. Ingen av de fiender som drogs med från de tidigare filmerna kändes intressanta eller speciellt bra. Skurkarna utvecklades inte mycket i denna film utan det antogs att alla åskådare hade bra koll på dem från tidigare filmer. Dessutom blev det enformigt att alla var goda men onda, och aunt Mays ömmande hjärta om att alla skurkarna kunde omvändas till att bli fina och goda skurkar kändes smörigt och krystat.

Hur mycket jag än gillar MCU (phase 1-3) är det sällan actionscenerna jag ser fram emot. Snarare tvärt om. I denna film var actioninnehållet helt meningslöst. Dålig koreografi. Det var rörigt och utan känsla för var alla befann sig eller vad som hände. Känslan av gravitation och att personer eller byggnadsställningar hade tyngd saknades. "Stakes" saknades också, vilket känns så udda i en film där någon till och med dör och någon annan bli allvarligt knivad. Jag kom att tänka på den usla avslutningsscenen i "Iron Man 3" som på samma sätt bara var tråkig.

Jag tror jag har kommit på varför det kändes som att det saknades "stakes" och det var på grund av hur korkat allt var. Jag kände mig till och med irriterad över Peter Parkers idioti som om och om igen ledde dem in i allt strul. Scenen när han fuckade upp trolleriformeln var svag och jag kunde knappt heja på filmens huvudperson under resten av filmen. Tror inte att det var det Feige och hans team hade tänkt sig...

Jag gillade dock samspelet med Tobey Maguire och Andrew Garfield och de sekvenserna före slutfajten var filmens höjdpunkt för mig. Jag gillade Tobey Maguires närvaro i scenerna så mycket att jag nästan blir lite sugen på att se om hans Spider-Man filmer. 

Jag börjar misströsta över phase 4. Det har inte startat bra alls. Den enda filmen jag är det minsta sugen på att se om är "Black Widow" och den utspelas till och med under phase 3-eran. Det känns som att "Black Widow" är en film som hör hemma i phase 1-3. De övriga nya filmerna har inte gjort mig nyfiken på fortsättningen alls. Jag sätter mina förhoppningar till nästa film med Dr Strange och Scarlet Witch.

Betyg: 2/5

The Ice Storm (1997)

"´The ice storm" av Ang Lee. Detta är et renodlat drama. Inget annat, bara drama. Ibland är man sugen på komedi, ibland på action. Andra dagar kan det vara skräckisar, sci-fi eller rom coms. Men vissa dagar passar det bäst med ett riktigt rejält och mustigt drama. Sådana dagar ska du ta dig en funderare på denna film.

Tiden är tidigt sjuttiotal under brinnande Vietnamkrig och pågående Watergate-skandal. Vi får följa två grannfamiljer i en välbärgad förort i New England någonstans. Handlingen utspelas några dagar före en isstorm drar fram över bygden, därav filmens namn. Bland annat.

Det finns mycket att gilla med denna filmen. Jag tror att jag hade gillat den skarpt om jag såg den när den kom ut och jag är säker på att den stått bra emot tidens tand. Filmen känns obunden till tiden den är gjord. Visst är det kul med filmer som hör till tiden de gjordes, speciellt om man har en nostalgisk känsla för filmen i fråga. Men ett starkt tecken på kvalitet är då filmen skär genom tiden och levererar lika bra då som nu som sen. Detta är en sådan film.

Vad är det då som var så bra med filmen? Miljöerna och hur Lee fångat det tidiga sjuttiotalet är sensationellt bra. Detta kan inte bära en hel film (hör du det Richard Kelly med "The Box"?) men det är en viktig och effektiv detalj i en film som denna.

Skådespeleriet är givetvis av central betydelse och det får vi i massor i denna film. Och bra kvalisort på skådisarna var det också. De som sticker ut mest var Kevin Kline, Sigourney Weaver, Joan Allen, Tobey Maguire, Christina Ricci (!) och Elijah Wood. Den som alltid underbara Allison Janney är med i några få scener och hon stjäl dem rakt framför näsan på alla de andra. Hon är för bra Janney, filmens pärla och en välkomnad glimt i ögat! Tobey Maguire var också överraskande bra i denna film. Det var en roll som passade honom bättre än vissa andra klättrande roller... Heck, alla var bra.

Handlingen är enkel på ytan men sannerligen mustig om man bara tittar under ytan. Det handlar om karaktärernas missnöje med livet. Vad hände? Hur blev det så här? Ang Lee visar med finess och elegans hur en isande kyla krupit in i äktenskapen och filmskapandet värmer mitt dunkande filmälskande hjärta. Kylan i karaktärernas liv tinas varken upp av illa dold otrohet, alkohol eller ens "nycklarna i skålen"-leken.

Ungdomarna har sina egna bekymmer. Om det svåra med att växa upp, passa in, gå under radarn, förstå vad sex är, hur man gör och med vem man gör det. Apapap, ta inte de pillerna tillsammans med alkohol!

Det tog en lång stund innan jag kom till skott att se denna fina film. Tack Decennier för att jag äntligen fick en spark i baken att se den! Detta är en ruskigt bra film.

Jag get "The ice storm" fyra olyckor man kunde se på långt håll av fem möjliga.

Betyg: 4/5

The Great Gatsby (2013)

He gives large parties, and I like large parties - they're so intimate. Small parties, there isn't any privacy.

Månadens väljare av film för filmspanarträffen var The Velvet Café-Jessica. På förra träffen siade hon om att det nog skulle bli Star Trek Into Darkness på kommande träff och jag var mycket förväntansfull. Nu visade det sig att den rackarns filmen hade premiär helgen före vår majträff och då valde Jessica helt rimligt en annan film, en film som hade premiär på "vår" helg. Valet föll på The Great Gatsby. Jag går inte på så mycket film på bio som man kan tro och jag har därmed inte sett Star Trek-filmen än. Idag ska jag och kompisen Andy gå på bio och den blev då ett hett alternativ, men efter rekommendation från killarna i Har du inte sett den? samt från filmprofessorn Halo väljer vi Iron Man 3 istället.

I slutändan blev det så att The Great Gatsby puttade bort Star Trek Into Darkness från min lista av filmer jag kommer ha sett på bio... Ok, hur var då The Great Gatsby, denna bortputtare, denna bully? Hur förvaltade den det stora ansvaret att ta plats från en riktigt bra film?

Jag hade inte speciellt höga förväntningar inför titten på The Great Gatsby. Det är svårt att föra över en roman som lever på ett briljant språk till den vita tredimensionella duken. Visst du kan visa upp snygga kläder och lite roliga scener från hejdlösa om än känslolösa fester. Men i en film är karaktärer och handling viktigare än i en lyrisk text som kan leva på språklig känsla på ett helt annat sätt. Det är väl därför som så få dikter filmatiseras, och än mer sällan i 3D.

Jag hängde dock upp mina förhoppningar på Carey Mulligan, det nya stjärnskottet sedan några år tillbaka och crème de la cème av skådespelerskor från vår generation. Titta gärna på hennes framfart i filmer som An education, Never let me go, Drive och Shame. Den enda varningsklockan jag hade var att hon också deltagit i Wall Street 2.

Tyvärr hade The Great Gatsby två av mina antifavoriter på premiumplats i rollistan; Tobey Maguire som är allmänt trist, och en av vår tid mest överskattade skådespelare Leonardo DiCaprio.

Vad tyckte jag då om The Great Gatsby? Först måste jag nu berätta om filmen jag såg i söndags, dagen efter vi sett The Great Gatsby, men tvenne dagar före jag skriver denna revy. Jag såg nämligen David Lynch's Lost highway. Den stora förloraren på grund av detta är The Great Gatsby. Jag kanske skulle kunnat ge den ett snäpp högre betyg, men inte nu när jag sett hur bra film kan vara i händerna på en riktig filmkonstnär.

Jag hade så förtvivlat tråkigt när vi såg The Great Gatsby. Den berörde mig inte alls. Jag var mycket nära att göra som en av mina grannar och ta mig en liten lur mitt i filmen. Carey Mulligan försökte säkert, hon kämpade säkert med allt hon hade, men ack så stentrist kärlekshistorien mellan henne och DiCaprio's Gatsby var. Bara yta och inte en uns av känsla. Slutet av filmen borde känts romantisk, sorglig, engagerande, någonting! Men det enda slutet gav var att bilden gick från färg i 3D tillbaka till svartvitt i 2D som den var i början.

På den efterföljande diskussionen om filmen var några i gruppen mycket positiva. Vi som inte ville "gnälla" höll en mycket låg profil. Någon tyckte att man kunde se en film om klasskamp i detta epos, och tyckte det var så synd om Gatsby för att ingen kom på hans begravning. Jag vet inte om jag kan hålla med om att det berodde på hans fattiga bakgrund. Om det finns något land i världen som välkomnar "the self made man" är det väl just USA. Nej frånvaron av besökare på begravningen berodde nog på att han gjort sig rik med buffel och båg, med olagliga aktiviteter i form av "bootlegging" och kopplingar till maffian som antyds filmen igenom.

Nej, jag ser inte denna film som en film om klasskamp. Det den däremot kunde varit, ja borde varit, är ett bitterljuvt romantiskt drama. Men där fallerar den kapitalt för mig då jag som åskådare inte kände för de älskande tu. Alls. Inte ens Carey var spännande att se. Damn it!

Att känna sig uttråkad av en film är i min värld en dödssynd lika stor som att prata i biosalongen. Jag ger The Great Gatsby en amerikansk dröm av fem möjliga.

Betyg: 1/5

Nu hoppas jag att du är lika nyfiken på vad de andra filmspanarna tyckte om filmen som jag är! Detta kan bli en av de klassiska vattendelarna!
Fredrik on film
The Velvet Café
Rörliga bilder och tryckta ord
Jojjenito - om film
Har du inte sett den?
Fiffis filmtajm