Don't Look Up (2021)

Herregud, vilken galen film! Den är sprängfylld av en bitsk ironisk syn på amerikanska politiker, sociala medier och fake news. I dagens samhälle behöver kanske filmmakarna vara extremt övertydliga med sitt budskap för att publiken ska fatta? Det känns dock lite trist då jag har en känsla av att filmen hade kunnat bli så mycket bättre, både som ett varningens finger, en reflektion över vår samtid och inte minst roligare om den inte varit så enkelspårig, överdriven och repetitiv med sina "bits".

Regissören Adam McKays film "The big short" var mycket bättre. Det är en film från 2015 som ironiserar över finansbranschen och bostadsbubblan. Inte heller den filmen försökte dölja sina ironiska inslag, men den gick inte till överdrift och filmen kändes mer dynamisk och därmed intressant.

Nu hade också "Don't look up" sina stunder så tiden var inte helt bortkastad. Scenerier i slutet av filmen kändes helt plötsligt äkta och filmen lämnade mig med ett stort vemod i hjärtat. Den sista middagen var filmens bästa scen!

Stor fokus läggs på den usla presidenten som spelas halvbra av ikonen Meryl Streep. Det är lika självklart som att björnen skiter i skogen att hon egentligen spelar Donald Trump. Jag funderade lite på om inte filmen vunnit på att istället skriva ett manus där Trump är president i USA och låta någon skådespelare som ser ut som "the Donald" spela honom. Men det kanske inte gick av rädsla för stämningar, dödshot eller vad vet jag... Istället kör de med en kvinnlig Trump-lik figur som "The President". 

Men hur stor är risken att Trumps anhängare inte förstår vinken? För att inte tappa bort ens den mest korkade åskådaren gör de allt och lite till för att visa hur lik Trump hon är. Detta var mycket underhållande de sjuttioelva första gångerna de körde en variant på samma skämt, men efter ett tag blev det bara tradigt.

Av någon anledning kände jag mig inte riktigt nära filmens huvudpersoner. Där fanns ett avstånd. Det kan ha varit på grund av att mer eller mindre alla var stereotyper eller karikatyrer helt enkelt. 

En en av karaktärerna stack dock ut: Mark Rylance som den vansinnige it-biljonären à la Steve Jobs var lika creepy som underhållande. Leonardo diCaprio var helt ok som Dr. Mindy, medan Jennifer Lawrence verkade sett sin medverkan mest som en "paycheck". Cate Blanchett var lustig.

Ah, detta var en ganska "hypad" film som inte riktigt nådde upp. Den behandlar en hel del viktiga frågor som miljöförstöring, den vettvilliga utvecklingen av sociala medier och andra galenskaper. Så det måste ju ses som bra om filmen får vingar och många tittare ser den. De som behöver se filmen kommer antagligen hata den! 

Personligen kände jag mig bara lagom engagerad, lagom underhållen och lagom uttråkad. Den får en stark tvåa.

Betyg: 2+/5

 

Bridge of Spies (2015)

Inspirerad av att jag läser John Le Carrés böcker om George Smiley valde jag häromkvällen att se en film som gick mig förbi för några år sedan. Det är spionthrillern Bridge of spies, regisserad av Steven Spielberg på ett manus som bröderna Coen varit med och skrivit. Mark Rylance som vi senare såg i Dunkirk vann till och med en oscar för bästa manlige biroll i Bridge of spies. Jag hade vissa förväntningar på filmen, men var framför allt sugen på storyn från kalla kriget med hemliga agenter och sådant skoj. Filmen bygger löst på verkliga personer så det kunde ju vara en fördel. Eller nackdel.

Först och främst måste man behandla Tom Hanks i huvudrollen. Visst är han stabil som skådespelare och jag har förstått det som att han är en riktigt trevlig person privat, men han är förbaskat tråkig som skådespelare. Det är ett tryggt men ack så "osexigt" val av skådis. Det är inte det nya ansiktet som får en att vilja se mer av skådespelaren, eller som öppnar nya dörrar in till saker man inte sett förut. Problemet med denna film är att Steven Spielberg också har blivit sådan, fast som regissör. När blev Spielberg en ny Ron Howard egentligen? Det är lika kapabelt utfört som ospännande. Som läsare av denna blogg känner till var jag inte speciellt road av vad Ron Howard gjorde med Star Wars-filmen Solo. Det var kapabelt men ospännande. Samma sak här med Bridge of spies.

Känslan var att jag var intresserad hela vägen i mål men aldrig riktigt engagerad. Ämnet är det inget fel på men genomförandet är lite sövande på något sätt. Om jag jämför med First man är det slående hur olika de känns i maggropen på mig. Båda berör intressanta ämnen, men den senare är också vass, personlig och exceptionell på sätt som kanske är svårt att sätta fingret på mer än att det känns i maggropen.

Handlingen är också långt från lika svart och bister som en Le Carré-handling alltid är. Detta är en snällisfilm helt enkelt. Inget farligt och det slutar hyfsat lyckligt för alla inblandade. Så det kan gå när Spielberg är i farten nu för tiden. Ingen we're gonna need a bigger boat här inte...

Den enda scenen i hela filmen som det brände till lite från var när Donovan åkte tåg tillbaka till Västberlin och såg en hel familj bli nermejjade av de östtyska vakterna när de försökte fly till väst. De dog i en skur av kulor på och nedanför muren. Scenen påminde mig om Le Carrés The spy who came in from the cold. Muren var faktiskt kanske den viktigaste karaktären i hela filmen och det är i alla fall något man kan ta med sig. Tyvärr tror jag att människor nu för tiden redan börja glömma vilka horribla brott mot mänskligheten kommunisterna begick under nästan 50 år efter WWII.

Jag ger Bridge of spies tre välgjorda filmer av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Ready Player One (2018)

Var nyfiken på filmen då jag hört både positiv och negativ kritik om den. V gillade den mycket men D stängde av efter en kort stund då den gjorde för mycket våld på boken som enligt D ska vara bra. P har också läst boken men han såg i alla fall hela filmen, på bio inte mindre om jag inte helt misstar mig.

Men jag var nyfiken. En omtalad sci-fi-film från Steven Spielberg blir man ju såklart lite sugen på. Men jag hade ganska tempererade förväntningar på den trots allt. Och det blev ljummet men inte uselt. Det är en underhållande och välproducerad äventyrsfilm. Tyvärr känns allt plastigt och jag blir aldrig riktigt engagerad av filmen. Jag bryr mig inte speciellt mycket om karaktärerna helt enkelt.

Det hjälper inte att alla karaktärer är animerade avatarer i mer än halva filmen. Kul att tekniken finns men blev resultatet verkligen så bra? Under andra halvan av filmen påminde den mig om den gamla Total Recall, ni vet den med Arnold? Den har ganska sunkiga specialeffekter om man jämför med moderna filmer, men den har en själ och hjärta som jag saknade i Ready Player One. Så för mig ligger det inte i hur tekniskt fulländat det är utan hur historien berättas och hur mycket själ en film har.



Det jag gillar mest med Ready Player One är alla underbara popkulturella referenser, det är som ett varmt sommarhav omsluter en med åttiotalsnostalgi. Favoritscenen är den oväntat långa sekvensen från the Overlook Hotel. Vilken tur att jag tog mod till mig och såg den filmen för inte så länge sedan. Den var inte ens speciellt läskig för övrigt! Snopenheten. Fler helt uppenbara gäster från popkulturen var the Iron Giant, dinosaurien, en DeLorean DMC-12 och mycket mer. Jag skulle kunna tänka mig att se om filmen med någon form av läsanvisning till filmens alla referenser, tja varför inte en bild-i-bild på blu ray till exempel?

Jag ger i alla fall Ready Player One en svag trea. Låt oss säga tre superhjältenamn av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Hey, det är ju hon! Ghost, från Ant-Man!

Dunkirk (2017)

En ny film från Christopher Nolan på 70 mm. Klart benen bar oss till biografen, mig och Johan. Nolan är känd från filmer som Inception, Memento och The Dark Knight Rises och vi vet vad vi har oss att vänta. Dunkirk är precis lika briljant rent teknisk som man kunde vänta sig och precis lika kall och opersonlig som man kunde frukta.

Som vanligt verkar Nolan som besatt av tiden och olika tidsperspektiv. Vi får följa tre perspektiv som intrikat vävs ihop och där vi får se samma händelser flera gånger under filmen från de olika perspektiven. Vi hoppar både i tid, rum och perspektiv alltså. Vi har männen på stranden, hoptryckta mellan tyskarnas pansarbeskjutning och vidderna, de våta stora. Vi har den ädle piloten som ser döden i vitögat men likt en kapten från Amerika kastar sig in i farorna utan dödsångest och så har vi den fina lilla historien om en gammal man och havet.



Man rycks med i de mest intensiva scenerna. Fotot av Hoyte Van Hoytema var jättebra och scoren var mer en maffig ljuddesign än musik och det maffiga och höga ljudet gjorde sitt till för att förflytta oss i tid och rum till den lilla franska kustbyn i juni 1940. Med några få undantag är detta en film som intresserar sig av de stora händelserna. Det finns endast några få karaktärer som vi får lära känna närmare, men egentligen är detta inte en sådan film. Jag gillade Kenneth Branaghs skildring av den absurt gentlemannamässiga brittiska amiral, en sådan stereotyp som knappast fanns i verkligheten men som gör sig bra på film. Sen gillade jag Mark Rylance och hans son som gav filmen en gnutta mänsklighet i alla fall.

Nolan är inte känd för att göra filmer med glimten i ögat men här har han lyckats väl med en något bisarr och mycket mörk humor. Jag tänker såklart på den stackars soldaten vi fick följa från första bildrutan som gång på gång försökte lämna stranden men alltid trycktes tillbaka av ett eller annat skäl. Han kämpade hårt och lyckades till slut.



Nolan har på ett imponerande sätt återskapat miljöerna och känslan från stranden, båtarna och i luften. Det verkar som att överlevande från händelsen i mestadels uttryckt bifall. Någon sa att filmen är mer högljudd än vad det var i verkligheten. Detta är filmens styrka, känslan av det är på riktigt.

Under nästan hela filmen köper jag den som en så autentisk beskrivning man rimligen kan begära. Tyvärr krackelerar illusionen i de sista scenerna. Jag gillar inte serietidningshjälteslutet som Tom Hardys pilot får. Han tog flera aktiva beslut att offra sig själv istället för att flyga hem planet och tanka upp. Det beslutet hade varit det rätta, om än inte lika heroiskt, då Storbritannien var i skriande behov av de få flygplan de hade under inledningen av kriget. När Nolan låter piloten flyga omkring utan bränsle fram och tillbaka över stranden tas jag ut ur illusionen filmen försatt mig i. Det kändes onödigt, scenen hade funkat i en annan sorts film, men inte i just denna film som bygger på att vara autentisk.

Dunkirk är inte en film som omedelbart blir en "favvis", den gjorde mig inte så engagerad helt enkelt. Den gör mig snarare mycket imponerad över Nolans hantverk och mästerliga handlag bakom kameran. Och jag gillade den brutna tidslinjen som han jobbade med. Det var coolt.

Jag ger Dunkirk tre Sankt Georgsflaggor av fem möjliga.

Betyg: 3/5 

Om vi har tur:
Har du inte sett den - Johan