Oppenheimer (2023)

Även om jag inte håller Christopher Nolan lika högt som många andra filmnördar, så måste jag direkt förkunna att detta är ett filmiskt mästerverk. Nolan har överträffat alla mina förväntningar.

Jag har annars ofta tyckt att Nolans filmer lite för mycket förlitar sig på gimmickar kopplat till tidsbegreppet i världen eller inom filmens ramar. Det blir spektakulärt men jag saknar ibland den personliga vinkeln som får mig att känna filmen i hjärtat lika mycket som den tilltalar hjärnan. Men i denna film får han glädjande nog till det på alla möjliga plan. 

I grund och botten är detta en biografi och de kan vara hur tråkiga som helst, typexempel kan vara den svintråkiga Lincoln från 2012. Men denna biografi är så mycket mer än en rak berättelse om en känd gubbe. Här får vi en mix av fysik, moralisk frågor, politiskt maktspel och en hel del poesi skulle jag hävda. Vi fick titta in i huvudet på Oppenheimer och fick där en glimt av hans uppfattning av verkligheten i stort och smått. Filmen är otroligt snygg och fantastiskt engagerande. Jag satt på helspänn hela filmen igenom. 

Nolan har dock såklart inte kunnat hålla sig helt från sina trix med tidslinjen. Historien berättas i minst tre tidslinjer. "Nutiden" är under Manhattanprojektet i Los Alamos, "dåtiden" är Oppenheimers bana fram till att han får uppdraget att bli projektledare för forskarna i Manhattan, samt efterspelet som en politisk thriller om hur Oppenheimer behandlas av de amerikanska atommyndigheterna åren efter kriget.

Det finns mycket att älska med denna film, det vet jag redan trots att jag antagligen inte har processat färdigt filmen än. Jag skulle inte bli förvånad om denna film i framtiden kommer räknas som en av 20-talets största filmer. Den är i vilket fall i mina ögon Nolans mest intressanta film tillsammans med Interstellar.

De funderingar som jag brottas med är trots ovan inte filmens struktur, vilken är mycket bra och sätter upp spänningen i filmen på ett fantastiskt sätt. Jag tänker snarare på att den trots sina 180 minuter inte fått med allt som kunde varit med. Det jag älskade allra mest var inledningen av filmen då vi fick följa akademikerna och deras diskussioner om matematik och fysik med en liten krydda moraliska betänkligheter. Jag kände igen miljöerna och hängde med i diskussionerna och jag hade hellre sett Nolan fokusera ännu mer på denna så viktiga del av Manhattanprojektet. Mera och djupare hade passat min smak.

Näst mest intressant var filmens "nutid" och allt om Los Alams. Det var underbart att se miljöerna som är så välkända. Jag har varit på besök i Los Alamos flera gånger då min gode vän Anders som jag lärde känna under studierna i Uppsala arbetar där på Los Alamos National Laboratory.

Delen om Lewis Strauss och Oppenheimer samt förhören om hans fortsatta "security clearance" var bra men trots allt filmens svagare del. På något sätt antog jag instinktivt, utan att känna till Oppenheimers öde sedan tidigare, att han skulle behandlas dåligt efter kriget. Därmed blev det inte så spännande i mina ögon. De delarna av filmen var långt från dåliga, men trots allt ett litet snäpp ner relativt sett.

Skådespelarna var överlag mycket bra. Jag hade inte läst på eller kollat trailers före titten så det blev nästan som att spela skådespelar-Bingo att räkna in alla kända namn som passerade revy i den ena mindre rollen efter den andra. Den klarast lysande stjärnan var dock Cillian Murphy i huvudrollen som J. Robert... I övrigt ingen nämnd, ingen glömd.

Murphys porträtt av Oppenheimer är magnifikt, till lika delar lidelsefullt och innerligt. Kameran vilar i närbilder på hans ögon, ansikte och minspel. Alla tänkbara känslor ryms där, från ambition och envishet till frustration och en helvetisk ångest som byggs upp desto närmare projektet kommer sitt slut. Jag hade gärna sett filmen fokusera ännu mer på de moraliska diskussionerna som pågick före, under och efter Manhattan. I filmen kläs de diskussionerna väldigt mycket i en kontext av fackföreningar och kommunistjakten som kom upp under slutet av kriget. Den aspekten tycker jag inte var det mest intressanta i diskussionen som pågick bland forskarna.

Till sist har vi scenen med provsprängningen. Wow, jag säger bara wow. Vilken makalös scen! Klippningen, ljuddesignen, de praktiska effekterna, fördröjningen, den fruktansvärda och mäktiga kraften hos atomerna. Jag tror jag höll andan under hela scenen. 

Det är nästan så att jag hade önskat att den scenen hade fått avsluta hela filmen. Men samtidigt tyckte jag att filmens sista scen mellan Oppenheimer och Einstein var filmens känslomässigt starkaste scen så jag tror nog att Nolan tog rätt beslut till slut ändå.

Betyg: 4+/5

James Cameron's Story of Science Fiction - Season 1 (2018)

 

Detta är en trevliga genomgång av science fiction på film och tv-serier för oss som gillar genren. James Cameron intervjuar crème de la crème av regissörer och skådespelare från genren. Dessutom diskuterar filmkritikers och författare ämnet med en stor portion allvar. 

Säsongen är uppdelad på sex avsnitt som alla har varsitt tema; Aliens, Att utforska rymden, Monster, Mörk framtid, Intelligenta maskiner samt Tidsresor.

Jag fann avsnitten om den dystopiska framtiden och AI de mest intressanta. Det jag gillar mest vid sidan av alla tunga namn från genren, är alla exempel med klipp från filmer och serier som de pratar om. En genretäckande dokumentär som denna hade varit tråkig om vi bara fick se talking heads.

De mest kända regissörer som intervjuas är Steven Spielberg, Ridley Scott, George Lucas, Christopher Nolan, Luc Besson och Paul Veerhoeven. Bland skådespelarna ser vi namn som Arnold Schwarzenegger, Sigourney Weaver, Keanu Reeves, Michael Biehn, Milla Jovovich, Christopher Lloyd, Jeff Goldblum och många fler. Bland övriga ser vi författarna Max Brooks och Andy Weir, producenterna Jane Espensen, Jonathan Nolan och Lisa Joy, samt kritikern Matt Singer.

Helt klart en trivsam liten serie att kolla in om man gillar sci-fi. Ligger på SVT Play under namnet "Mästarna av Sicence Fiction" fram till och med den 4:e januari 2021.

Betyg: 3/5

Tenet (2020)

Va fan det går inte att säga mycket om denna film utan att spoila skiten ur den så jag slänger upp en stor spoiler-varning här.

SPOILERS BEWARE!

Men först och främst vill jag nämna att detta var den första filmen jag sett på bio sedan apokalypsen startade! Jag, Markus och Johan såg filmen i den stora IMAX-salongen på MoS och det var en ypperlig föreställning. Eftersom det bara får vistas 50 personer på varje visning satt alla extremt glest. Markus hade införskaffat de bästa biljetterna. Vi satt på bakersta raden som användes vilket betydde att det inte fanns några bakom oss som satt och pustade ut virus! Och ingen publik på raden framför heller, varannan rad var avstängd. På raden vi satt på var det mycket glest med en 4-5 lediga säten mellan sällskapen. Perfekta förhållanden, yay för pandemin! Det kändes till och med som att ljudet var extra högt, kanske för att det inte dämpades av en salong fylld med publik...

Ok, vad är Tenet nu då? Först och främst är titeln tematiskt lämpligt nog ett palindrom. I övrigt är filmen en otroligt välproducerad och utomordentlig sci-fi då det gäller allt filmtekniskt, ljud, bild, klippning, otroliga specialeffekter osv. Allt detta är väntat av Nolan och hans team nu för tiden.

Tenet är som en blandning av en bondfilm, Inception och Primer.

Handlingen är klar och tydlig men samtidigt "mind blowing". Man har i framtiden uppfunnit en maskin som kan byta entropin på saker inklusive människor så att de färdas bakåt i tiden istället för framåt.

Det är en spektakulär resa vi tas på under filmens gång då vi lär oss mer och mer om fenomenet. Allt kulminerar i den stora slutfajten med attacken på en rysk stad. Hälften av gänget är inverterade så att de gör allt baklänges, hälften är inte inverterade och de gör vad de gör framåt i tiden. Detta leder till en scen som lyckas vara både fantastisk och fantastiskt frustrerande. Det är otroligt svårt att hänga med på vad som händer, vem som gör vad och när. För mig tappade scenen lite i styrka just för att jag inte fick grepp på vad som egentligen hände (vet det fortfarande inte).

De parallella scenerna från Sators yacht var dock mycket bra.

Rent generellt sett saknar jag rejäla "stakes" i filmen, som är fallet i de flesta filmer där man i någon form kan manipulera tiden. Jag inser att jag inte bryr mig speciellt mycket om någon i filmen förutom vår huvudperson, "The Protagonist". Alla andra är skumma, icke älskvärda eller helt enkelt förväntade offerlamm.

Detta gör att filmen bara är otroligt snygg att se på och man kan absolut sjunka in i dess värld och bara låta bilderna och ljuden flöda över en. Men om man vill förstå vad som händer eller känna för karaktärerna i storyn saknar filmen en del.

Huvudpersonen spelas av John David Washington som jag sett i Blackkklansman. Han är riktigt bra och egentligen den enda karaktären i hela filmen jag känner för. Robert Pattison har en stor roll, han är vrång och besvärlig, det känns som att han är ett asshole utanför filmen lustigt nog. Han har sannerligen växt upp sedan Twilight.

Tyvärr är jag inte speciellt såld på Elizabeth Debicki som spelar Kat, en av filmens viktigaste figurer. Det är något i hennes uttryck som jag aldrig gillat och i denna film känner jag inte en sekund för hennes karaktärs mycket svåra och pressade läge. Jag köpte heller aldrig känslomässigt varför "The Protagonist" kämpade så för hennes skull. Rent intellektuellt och "på pappret" förstod jag att han kände sig skyldig henne något, eller att han helt enkelt var en empatisk människa, men det hade funkat bättre om Nolan valt någon annan att spela den rollen tror jag.

Aaron Taylor-Johnson spelade en hyfsat stor roll men som vanligt nu för tiden kände jag inte igenom honom. Han är en kameleont! Kul att set Wes Chatham i en liten roll, ni vet Amos från "The Expanse"! Till sist får vi givetvis en scen med Michael Caine också, det är ju trots allt Christopher Nolan...

Allt är extremt med denna film rent tekniskt, men den är också ganska kall som Nolans filmer ibland tenderar att vara (tex Dunkirk). Idén om att vissa saker kan gå bakåt i tiden är spektakulär men tyvärr gjorde filmen mig väldigt förvirrad i vissa scener. Handling som sådan var dock inga problem, den är jättehäftig och hade kanske funkat ännu bättre i bokform.

Hade jag bara känt mer i hjärtat (känt för karaktärerna) och i magen (känt stakes och spänning tydligare) hade detta blivit en 5/5. Nu nöjer jag mig med en fyra mestadels för att premiera grundidén och hela spektaklet.

Betyg: 4/5

Dunkirk (2017)

En ny film från Christopher Nolan på 70 mm. Klart benen bar oss till biografen, mig och Johan. Nolan är känd från filmer som Inception, Memento och The Dark Knight Rises och vi vet vad vi har oss att vänta. Dunkirk är precis lika briljant rent teknisk som man kunde vänta sig och precis lika kall och opersonlig som man kunde frukta.

Som vanligt verkar Nolan som besatt av tiden och olika tidsperspektiv. Vi får följa tre perspektiv som intrikat vävs ihop och där vi får se samma händelser flera gånger under filmen från de olika perspektiven. Vi hoppar både i tid, rum och perspektiv alltså. Vi har männen på stranden, hoptryckta mellan tyskarnas pansarbeskjutning och vidderna, de våta stora. Vi har den ädle piloten som ser döden i vitögat men likt en kapten från Amerika kastar sig in i farorna utan dödsångest och så har vi den fina lilla historien om en gammal man och havet.



Man rycks med i de mest intensiva scenerna. Fotot av Hoyte Van Hoytema var jättebra och scoren var mer en maffig ljuddesign än musik och det maffiga och höga ljudet gjorde sitt till för att förflytta oss i tid och rum till den lilla franska kustbyn i juni 1940. Med några få undantag är detta en film som intresserar sig av de stora händelserna. Det finns endast några få karaktärer som vi får lära känna närmare, men egentligen är detta inte en sådan film. Jag gillade Kenneth Branaghs skildring av den absurt gentlemannamässiga brittiska amiral, en sådan stereotyp som knappast fanns i verkligheten men som gör sig bra på film. Sen gillade jag Mark Rylance och hans son som gav filmen en gnutta mänsklighet i alla fall.

Nolan är inte känd för att göra filmer med glimten i ögat men här har han lyckats väl med en något bisarr och mycket mörk humor. Jag tänker såklart på den stackars soldaten vi fick följa från första bildrutan som gång på gång försökte lämna stranden men alltid trycktes tillbaka av ett eller annat skäl. Han kämpade hårt och lyckades till slut.



Nolan har på ett imponerande sätt återskapat miljöerna och känslan från stranden, båtarna och i luften. Det verkar som att överlevande från händelsen i mestadels uttryckt bifall. Någon sa att filmen är mer högljudd än vad det var i verkligheten. Detta är filmens styrka, känslan av det är på riktigt.

Under nästan hela filmen köper jag den som en så autentisk beskrivning man rimligen kan begära. Tyvärr krackelerar illusionen i de sista scenerna. Jag gillar inte serietidningshjälteslutet som Tom Hardys pilot får. Han tog flera aktiva beslut att offra sig själv istället för att flyga hem planet och tanka upp. Det beslutet hade varit det rätta, om än inte lika heroiskt, då Storbritannien var i skriande behov av de få flygplan de hade under inledningen av kriget. När Nolan låter piloten flyga omkring utan bränsle fram och tillbaka över stranden tas jag ut ur illusionen filmen försatt mig i. Det kändes onödigt, scenen hade funkat i en annan sorts film, men inte i just denna film som bygger på att vara autentisk.

Dunkirk är inte en film som omedelbart blir en "favvis", den gjorde mig inte så engagerad helt enkelt. Den gör mig snarare mycket imponerad över Nolans hantverk och mästerliga handlag bakom kameran. Och jag gillade den brutna tidslinjen som han jobbade med. Det var coolt.

Jag ger Dunkirk tre Sankt Georgsflaggor av fem möjliga.

Betyg: 3/5 

Om vi har tur:
Har du inte sett den - Johan

Westworld - Season 1 (2016)

Detta är en "no spoilers"-revy av Westworld S1.

Westworld. En helt ny serie från HBO och den serie som antagligen ska ta över som kanalens "flagship" efter Game of Thrones tar slut nästa år. Innan jag visste bättre valde jag att vänta med att se serien tills den första säsongen gått klart. Jag ville "binge watcha" den som jag gör med de flesta seriena, med just Game of Thrones som ett notabelt undantag. Det visade sig dock att om man ser mer än ett Westworld-avsnitt per dag får man lätt overload i hjärnan med ångestfyllda sömnlösa nätter som resultat. Från och med säsong 2 kommer jag helt klart se denna serie ett avsnitt i veckan i samma takt som världen, Reddit och alla på sociala medier ser den.

När jag såg serien prövade jag en helt ny sak. Jag lyssnade på podden "Decoding Westworld" med David Chen och Joanna Robinson parallellt med min tittning. Efter varje avsnitt lyssnade jag på tillhörande poddavsnitt. Serien sågs under ett nio dagar långt spann. Jag tyckte det var underbart att lyssna på deras snack om avsnitten och tillhörande teorier som Joanna hade bra koll på. I alla fall under seriens första hälft.

Under andra halvan upptäckte jag till min bestörtning att alla spekulationer och klargöranden faktiskt störde min upplevelse av serien på ett negativt sätt. Joanna och David såg om avsnitten upp till tre gånger per episode. Det jag uppskattade i inledningen var att tydligare se djupet och vidden av allt som hände, men det ledde också till att jag inte själv fick upptäcka en massa "reveals" som skedde i serien. Podden spoilade inte handlingen men den spoilade upplevelsen. Joanna visste givetvis inte handlingen i förväg men hon listade ut i princip alla twists och turns. Detta genom att läsa Reddit, denna grupp människor som tillsammans kan liknas vid en stor processor som manglar igenom alla möjliga teorier och spekulationer och spottar ur sig alla de mest troliga av dessa.

Så... jag ångrar starkt att jag lyssnade på podden under tiden jag kollade på serien.

Det är helt klart en mycket intressant serie. Först och främst borde alla fans av idedriven sci-fi älska serien, tänk Ex machina och Moon som filmiska referenser rent tematiskt och känslomässigt. Får vi människor göra vad vi vill med AI? Kan AI ha känslor? Vad är ångest och smärta eller sorg och saknad om inte elektriska impulser i hjärnan/processorn. Vad är skillnaden mellan oss och dem?

Men framför allt är denna serie en "mysterieserie". Hur hänger allt ihop? Vad händer och varför? Serien är lyckligtvis tämligen väl genomarbetad. Enligt Joanna och David har serien arbetats på under tre år. En bit in i produktionen stoppade man all utveckling och satt sig ner och tog fram en detaljerad plan för handlingen under fem säsonger. Fem säsonger! De som dissekerat varenda detalj av serien säger att vissa saker i de inledande avsnitten inte får en bra förklaring men att serien under andra halvan hänger ihop mycket bra. Detta är alltså INTE en ny Lost där en massa mysterier och trådar startas men där lite eller inget fick en vettig upplösning. Lost fokuserade på karaktärerna i en mystisk miljö. Westworld gör tvärt om. Här är mysteriet huvudpersonen och som sådan har showen lagt ner mycket krut på att få till det bra. Pun intended!

Det är Nolan-bröderna, Lisa Joy, J J Abrams med flera som ligger bakom serien. Joanna jämför den med Nolans The Prestige och det är nog en ganska bra jämförelse. Jag kommer att tänka på David Lynch's misslyckade tv-serie som omklippt till film blev mästerverket Mulholland Dr. Detta är som en "super size" Mulholland Dr. om man tittar på antalet trådar och mystiska saker som sker. Här får man dock cirka tio timmar med content jämfört med bara två timmar i filmen. En av styrkorna med Mulholland Dr. var ju att få lista ut vad som hände i filmen... Möjligheterna till en liknande upptäckarglädje dödade jag för mig själv genom att delvis se serien genom Joannas ögon och inte bara lita på mina egna.

Westworld säsong 2 är planerad för sändning under 2018. Vi har således hela året på oss att se om säsong 1 minst en gång till och kolla efter hur allt hängde ihop.

Japp, det var bra skådespelare också. Tre av de mest kända ansiktena gjorde det bästa jobbet; Evan Rachel Wood, Jeffrey Wright och Sir Anthony Hopkins.

Betyg: 4/5  

Insomnia (2002)

Damn, vilken hög lägstanivå Christopher Nolan har! Jag gillar karln. Nu tog jag tabberas på långfilmer regisserade av honom. Insomnia är hans remake på den norska filmen från 1997. Det är en supersnygg thriller. ett mordfall uppe i Alaska, ovanför polcirkeln där solen lyser hela tiden under den årstiden. Al Pacino spelar den ärrade FBI agenten som jobbar på fallet, Martin Donovan är hans partner, Hilary Swank är den unga polisen som bistår och Robin Williams är den misstänkte. Ännu en dramatisk roll för Williams. Han är mer intressant som potentiell mördare eller störd ensamvarg än när han spelade i fåniga komedier. Insomnia påminner lite med ""One hour photo" i "feeling" och bildspråk, även om de utspelas i vitt skilda miljöer.

Al Pacino är ju filmens stora stjärna och han brukar sluka allt och alla runt sig med sina bombastiska rolltolkningar. WOAH! Men här är han lite mer dämpad i alla fall. Jag kan acceptera honom och han förstör inte filmen i alla fall. Han har en intressant karaktär som ska brottas med hans intre demoner om vad som är rätt och fel. Det framgår helt ok, men det är klart att det hade varit intressant att se en mindre dominant skådespelare i rollen.

Hilary Swank var bra. Ok, hon lär inte gå till historien som en ny Marge (blink, blink alla Fargo fans) men hon gör sin oerfarna och i inledningen lite naiva polis bra. Hon står för filmens hjärta och det är en tacksam roll. Måste vara tämligen oduglig för att fucka upp en roll som denna.

Det jag tar med mig från denna film är den grymma stämningen. Nolans säkra hand har en del i detta men också naturen och den fantastiska miljön från Alaska. Dit vill jag åka! Scenen när Pacino jagar Williams över ett vatten fullt med timmer var en av filmens starkaste scener. Känns mycket rimligt att originalet handlade om norra Norge. Miljöerna påminner om varandra. En annan vibb jag fick under filmen var från Twin Peaks...

Som vanligt var det dock inte speciellt mycket glimten i ögat nu när det gäller en film från Nolan. Man får ta det onda med det goda när det gäller honom. Detta var bra men den är ändå i undre halvan av hans filmografi. Äsch, jag slänger väl ihop en topplista då. På allmän begäran...?

Jag var mycket nöjd och jag ger Insomnia tre ljusa nätter av fem möjliga. Med ett plus!

Betyg: 3+/5 

Ok, nu har jag sett Nolans nio filmer... Här kommer en flyktigt ihopsatt topplista över hans filmer:

1. Interstellar
2. Inception
3. The Dark knight
4. The Dark knight rises
5. Batman begins
6. Memento
7. Insomnia
8. The prestige

9. Following

The Dark Knight Rises (2012) (Re-revy)

 

Jag har redan skrivit en utförlig revy på denna film efter jag såg den på bio 2012. Jag kommer därför fatta mig lite kort här.

Ok, vad har vi här då? Detta är en film med vissa mycket starka sekvenser blandade med svagare. Filmen är ojämn och min känsla är att den är lite slarvigt skriven. Produktionsvärdet är fortfarande där. Nolan är en mästare på denna typ av storfilm. Svagheterna rör istället känslan i filmen och att Nolan gått ifrån det "realistiska" i världen som presenteras. Denna film liknar Tim Burtons filmer mer än de tidigare två i trilogin.

Även denna film har två skurkar, Bane och Banes "master". Tyvärr kommer ingen av dem alls upp till samma nivå som Jokern i förra filmen. Och eftersom man inte direkt hejjar ihjäl sig för Batman/Bruce/Christian Bale lever dessa filmer mycket på karismatiska skurkar.

Jag gillar också Tom Hardy och enligt ryktet ska han vara med i denna film. Han ska till och med spela en av de viktigaste karaktärerna. Jag ser dock inte till honom i filmen alls. Trist när Nolan misslyckas att utnyttja en så bra skådespelare som Hardy! Den där satans masken tar bort en av filmens starka kort. Smart move, dumb ass.

Däremot har Nolan lyckats med karaktärer och casting på filmens två kvinnliga huvudpersoner. Jag älskar Anne Hathaway i rollen som Selina/Catwoman. Även Marion Cotillard i rollen som Miranda är lite spännande, även om hon är lite mer i dunkel än Selina.

Vad har vi på den lille lappen då? Joseph Gordon-Levitt spelar Robin. Jag gillar JGL i vissa roller. Han var ju helt magisk i "(500) days of Summer", men han väger lite lätt i filmer som denna och "Inception". Tyvärr verkar Nolan återanvända samma skådespelare om och om igen (hejsan Michael Caine). Nolan skulle kunna vara lite vassare på casting tycker jag.

Filmens actionscener är mycket ojämna. Den inledande scenen med kapning av flygplanet är otroligt häftigt. Man kan här påminna alla  GoT-fans att Littlefinger har en liten roll här!

Men sedan finns också töntiga actionscener. Det är som att Nolan helt plötsligt har blivit jättefokuserad på anti-skjutvapen. Det blir lite patetiskt när poliser och skurkar fajtas i ett större "slag". Alla har skjutvapen men ändå slutar det med att alla står och boxas. Inte trovärdigt.

1. The bad guys

Bane är långt från den stora motståndaren till Batman som jag hade hoppats på. Istället är Bane en intressant figur med en sorglig historia. För tusan, jag finner mig sittandes och hejja på Bane och Nazgulens dotter i slutet av filmen. Deras gemensamma historia är stark! Jag hade velat ha en bättre och ondare skurk som motståndare i sista filmen.

Nazgulens dotter ska kanske inte avslöjas pga spoilerage? Men tusan. Har du läst så här långt har du väl redan blivit sönderspoilad? Nåväl, jag gillar den lilla skärva av en intressant resa hon gjort från helvetet till storfinansen. Jag hade velat veta mer. Som skurk mot Batman, Robin och Catwoman var hon med han dock för svaga.

På tal om "helvetet"... Var inte fängelset med den svårklättrade väggen inte ett lite väl tamt ställe för att kallas helvetet på jorden?

2. The ladies

Wow, äntligen en kvinnlig karaktär i denna serie som är intressant. Anne Hathaways Selina introduceras med en bang. Glimten i ögat! Är det verkligen sant? I varje scen hon är med i sedan förhöjs pulsen och filmen lever upp litet. Jag önskar bara att hon varit med mer.

3. Feelingen

Detta är den film av de tre som känns mest konstgjord. Helt plötsligt gör Nolan en filmatiserad serietidning. Filmen känns inte realistisk på något sätt alls. Den är istället som ett collage av sjyssta scener. Jag får inte ihop någon röd tråd i filmen. Vissa scener är allvarliga, andra roliga, vissa är realistiska, andra helt osannolika, vissa dramatiska, andra lite sexiga. Jag tror helt enkelt att Nolan tröttnat på serien och att han gjort denna film med "vänsterhanden".

4. Something good
Selina. Inledningsscenen. En gripande bakgrundsstory om Bane och Miranda.

Bästa scenen är nog introscenen mellan Selina och Bruce.

5. Something bad
Den sämsta scenen är den när poliskåren marscherar mot skurkar med automatvapen och det slutar med att alla boxas i en stor ring.

Jag tycker hela grejjen med Blake och de föräldralösa pojkarna är svintrist.

En annan oförlåtlig sak är hur de tar död på Bane. Efter att sålt in honom som världens bad ass får han ett nesligt och väldigt plötsligt slut. Tog inspirationen slut så snabbt Christopher?

Hur kommer Wayne hem från andra sidan jordklotet utan en endaste dollar på fickan? På mindre än 24 timmar? Nolan skiter totalt i logiken i denna film, inte ens den logik som filmens karaktärer borde leva under...

En cool scen

Några avslutande ord för bövelen...

Jag förstår mig inte på denna film. Någon övergripande handling skönjer jag inte. Vad är hela poängen som skurkarna vill uppnå. Är det en vendetta mot Batman? Känns inte helt grundat. Som hämnd för att Batman dödade Nazgul? Hehe, om det är syftet måste sättet som Bane och Miranda går till väga gå till filmhistorien som den mest långsökta plan för att förgöra en man. Den djävulska planen är för tusan mer långsökt än vissa "ta över världen" schemes i Bond-världen.

Slutet? Tolkar du det som att Bruce överlevde och blev ihop med Selina? Eller var allt bara en dröm som Alfred närde. Jag vet att de planterade den lilla godbiten om att Bruce fixat autopiloten, men det gör det bara möjligt, det betyder inte att det hände. Såklart att vi fick se Alfreds dröm, eller hur va? Det var ju mörkret denna serie vilade i...

Jaja. Den är ändå maffig att titta på och det finns bra scener. Den har inte tappat all cred. Men den ramlar ner till en stark trea!

Betyg: 3/5

The Dark Knight (2008)

Jag säger bara wow! Vilket astuff och superunderhållande film! Från allra första bildrutan är man fångad. Den har ett högt tempo, inte en lugn sekund, vilket är ett klart fall framåt jämfört med den första filmen. Filmens fokus blir direkt den bångstyrigt galna Jokern. Insatsen av Heath Ledger är grym. Vilken kille! Vi får ju också en stor portion Batman i denna film. Till skillnad från "Batman begins" handlar denna film mer om den maskerade riddaren och mindre om miljardären Bruce Wayne.

Men ack. Filmen tar ju aldrig slut. Just när den borde tagit slut så börjar fanskapet om. Långt in i filmen slängs ytterligare en ikonisk Batman-skurk in. Han med två fejjor. Varför denna filmiska övervikt? Även om jag inte direkt kan se vilka delar som skulle klippts bort känns filmen fel i och med att den pågår i en 40-50 minuter "över tiden". Damn, kill your darlings, man.

Mitt filmsällskap Johan fick en liknande wow-känsla som jag fick första gången jag såg denna film Det ger verkligen en extra krydda att se en bra film med någon som ser den för första gången. För mig var upplevelsen i övrigt lite mer mogen. Jag gillar filmen skarpt forfarande, mest för Ledgers insats, men den är inte samma extrema topp som tidigare.


1. The bad guys

Hela filmseriens lysande stjärna och kanske en av filmhistoriens fem bästa skurkar är Heath Ledgers The Joker. Karaktären måste ha skapats i framställningen, knappast i manus. Jag tror inte att det var den figuren Nolan hade i sitt huvud när han plitade ner scriptet. Nolan har nog inte en sådan karismatisk figur i sin arsenal.

Filmens andra stora skurk är Harvey Dent, aka Two Faces. Han är inte en lika tung skurk, även om ingen skugga ska falla på Aaron Eckhart som gör det som krävs för rollen. Felet är ju att Two Faces delar tid med The Joker, och det är klasskillnad på hur bra de är som skurkar. Filmen skulle som sagt vunnit på om de fokuserade på en enda skurk.

2. The ladies

Nolan hade tydligen insett sitt misstag med att casta Katie Holmes som Rachel. Nu sattes indiefilmsdrottningen Maggie Gyllenhaal in och hon har en större tyngd. Och därmed funkar relationen mellan Bruce och Rachel mycket bättre. Jag har alltid varit ett fan av Maggie. Se henne som storasyster i "Donnie Darko" eller komplex sekreterare i "Secretary". I denna film får jag dock inte den rätta vajben av henne. Hon är ok och fasiken så mycket bättre än vad Holmes var i förra filmen, men till slut är Maggie bara en kuriosa i denna film.

3. Feelingen

I denna andra instans av trilogin får Nolan till en perfekt stämning. Det är en mörk framtid som både känns realistisk och orealistisk. De har fått till miljön perfekt som ger The Joker en perfekt lekplats. Bankrånet och maffian är tillräckligt nära vår värld för att det som händer ska kännas på riktigt. Samtidigt är det en tillspetsad och ytterst genomkorrupt värld Batman lever i. Det blir en bra mix.

Trots temat med korruptionen som genomsyrar stan och till det en deprimerad Batman har filmen en mer lekfull ton än ettan och anledningen till det stavas The Joker. Hans galna nuna, hans sanslösa förklaringar till sitt vanställda ansikte och hans oväntade och kaotiska agerande lyfter filmen och ger den en positiv feeling.

4. Something good
Filmen har ett antal favoritscener. Bankrånet, Joker som sjuksköterska, Jokern åker polisbil med huvudet ut genom fönstret, anfallet mot Bruce Wayne's lägenhet och många fler. Jokerns galenskap räddar oss i publiken från att bli sinnesstörda över allt mörker!

5. Something bad
Filmens längd är ett stort problem. Kanske inte samma monumentala problem som i "The return of the king" men stort nog för att dra ner totalintrycket. Ta till exempel hela sekvensen med de två färjorna och det moraliska dilemmat som spelas upp. Ska någon av båtarna spränga den andra för att rädda sig? Den känns så överflödig. Varför var den med ens? Vad adderades i historien om Batman? Intet. Scenen adderade inte ens något i mysteriet The Joker eftersom han ändå körde samma trick med sin gisslan (Rachel och Dent). Min tanke är att detonatorerna var kopplade till den egna båten i vilket fall, dvs de som tryckt på knappen hade sprängt sig själv. Det var passande Jokerns humor. Vet dock inte om det är så man ska tolka scenen, det framkom inte tydligt i filmen.

Några avslutande ord

"The dark knight" är ändå en riktigt najs comic book movie adaptation. It's up there. Men är den fortfarande en femma i min bok? Nej, jag har svårt att ge den högsta betyget denna gång. Jag älskade den mer vid första titten. Den har Jokern, men det räcker inte för att göra filmen till den där speciella favoriten. Den har tappat lite av sin Henke-ness. Jag ge den en stark fyra efter denna titt.

Betyg: 4/5