Don't Look Up (2021)

Herregud, vilken galen film! Den är sprängfylld av en bitsk ironisk syn på amerikanska politiker, sociala medier och fake news. I dagens samhälle behöver kanske filmmakarna vara extremt övertydliga med sitt budskap för att publiken ska fatta? Det känns dock lite trist då jag har en känsla av att filmen hade kunnat bli så mycket bättre, både som ett varningens finger, en reflektion över vår samtid och inte minst roligare om den inte varit så enkelspårig, överdriven och repetitiv med sina "bits".

Regissören Adam McKays film "The big short" var mycket bättre. Det är en film från 2015 som ironiserar över finansbranschen och bostadsbubblan. Inte heller den filmen försökte dölja sina ironiska inslag, men den gick inte till överdrift och filmen kändes mer dynamisk och därmed intressant.

Nu hade också "Don't look up" sina stunder så tiden var inte helt bortkastad. Scenerier i slutet av filmen kändes helt plötsligt äkta och filmen lämnade mig med ett stort vemod i hjärtat. Den sista middagen var filmens bästa scen!

Stor fokus läggs på den usla presidenten som spelas halvbra av ikonen Meryl Streep. Det är lika självklart som att björnen skiter i skogen att hon egentligen spelar Donald Trump. Jag funderade lite på om inte filmen vunnit på att istället skriva ett manus där Trump är president i USA och låta någon skådespelare som ser ut som "the Donald" spela honom. Men det kanske inte gick av rädsla för stämningar, dödshot eller vad vet jag... Istället kör de med en kvinnlig Trump-lik figur som "The President". 

Men hur stor är risken att Trumps anhängare inte förstår vinken? För att inte tappa bort ens den mest korkade åskådaren gör de allt och lite till för att visa hur lik Trump hon är. Detta var mycket underhållande de sjuttioelva första gångerna de körde en variant på samma skämt, men efter ett tag blev det bara tradigt.

Av någon anledning kände jag mig inte riktigt nära filmens huvudpersoner. Där fanns ett avstånd. Det kan ha varit på grund av att mer eller mindre alla var stereotyper eller karikatyrer helt enkelt. 

En en av karaktärerna stack dock ut: Mark Rylance som den vansinnige it-biljonären à la Steve Jobs var lika creepy som underhållande. Leonardo diCaprio var helt ok som Dr. Mindy, medan Jennifer Lawrence verkade sett sin medverkan mest som en "paycheck". Cate Blanchett var lustig.

Ah, detta var en ganska "hypad" film som inte riktigt nådde upp. Den behandlar en hel del viktiga frågor som miljöförstöring, den vettvilliga utvecklingen av sociala medier och andra galenskaper. Så det måste ju ses som bra om filmen får vingar och många tittare ser den. De som behöver se filmen kommer antagligen hata den! 

Personligen kände jag mig bara lagom engagerad, lagom underhållen och lagom uttråkad. Den får en stark tvåa.

Betyg: 2+/5

 

The Beach Bum (2019)

Harmony Korines Spring breakers var en av 2012 års största positiva filmöverraskningar. Det är en saga om några collegetjejer med drakblod och deras äventyr i Florida under vårledigheten som heter Spring break. Den nya filmen The Beach bum utspelas också i Florida, närmare bestämt i Miami och Key West.

Denna film tar flummigheten och en drömlik känsla flera steg längre. Matthew McConaughey spelar Moondog en gudabenådad poet som spenderar sina dagar med att röka på och bete sig allmänt svinigt. Han lever utanför samhällets strukturer, upphöjd av sina beundrare och på den rika fruns pengar. Han är inte en speciellt tillförlitlig far.

Spring breakers hade moment som kändes overkliga, som i en dröm. Men i den filmen gick Korine på rätt sidan av gränsen och filmen kändes hela tiden som en sammanhållen historia. I Beach bum går han "all in" och ger oss bara en ström scener utan speciellt stringent handling. Inget i filmen känns verkligt, allt är förhöjt som om vi i publiken befann oss i ett drogrus. Filmen kändes lång trots sina korta 95 minuter. Den är uppenbarligen medvetet långsamt berättad och överfylld av repetition. Moondog knarkar hårt. Isla Fischer är underbar som hans dekadenta fru. Snoop Dogg är bra i rollen som vän, älskare och langare.

Filmens tredje akt känns helt orimlig och jag väljer att tolka att den är något av en dröm. Det är ju tydligen så jag hanterar konstiga slut nu för tiden! Även här har vi en önskedröm. Jointarna är stora som baseballträn! Moondog lyckas publicera sin bok och vinner Pulitzer-priset! Och trots att han är efterlyst av polisen ser vi aldrig till dem.

Jag fann Spring breakers oerhört fascinerande. Tyvärr kom inte denna film upp ens i närheten av den filmen, men McConaughey är bra och Isla Fisher likaså. Trist bara att The Beach bum mest är form över innehåll. Det är som om Korine tittat i spegeln och däri sett karaktären Moondog, och att de båda är uppfyllda av sin egen genialitet. Har de gått och blivit pretentiösa till och med? Men jag är kluven för samtidigt har filmen en härlig feeling som man kan försvinna ner i. Speciellt när man väl förstått att handlingen inte har någon betydelse. Inte helt fel alltså och jag tror att filmen skulle växa mycket vid en omtitt.

Betyg: 3/5

Filmen sågs på Capitol i Vasastaden med kompisarna Carl och Johan. Det var första gången jag var där och det var en intressant upplevelse. Hypermodern men i gammal stil. Varje plats hade ett litet bord i brösthöjd med läslampa där man kunde ställ sitt glas vin. Hela arrangemanget var tajt och trångt. Inget för långa sittningar. Passar kanske inte för alla sorters filmer men denna gick utmärkt där.

How to Train Your Dragon (2010)

Podcasten /Filmcast firade nyligen sitt 500:e avsnitt. I det långa och mycket trevliga avsnittet listade alla fyra deltagarna sina topp-5 bästa filmer sedan podcasten startade, dvs de senaste tio åren ungefär. Listorna blev mycket personliga där upplevelser under diverse filmvisningar eller andra personliga aspekter fick väga tungt. Trots detta hade jag sett alla filmer utom en som nämndes på de fyra listorna. Filmen jag inte sett? How to train your dragon som David Chen av någon anledning är så otroligt fäst vid. De har bland annat samplat delar av filmens theme song i poddens signaturmelodi.

Jag blev sugen på att se filmen för att få reda på "what's the fuzz is all about"...

How to train your dragon är en gullig liten barnfilm. Den har hjärtat på rätt ställe, "the moral of the story is a positive one", men som vuxen åskådare ger den mig inga insikter eller fördjupade känslor som de bästa animerade filmerna från Pixar eller Studio Ghibli kan göra. Den är inte heller överdrivet gullig som vissa Pixar kan vara. Jag har ingen som helst förståelse för vad David Chen ser i denna film. Han säger att den får tittaren att uppleva hur det är att flyga. Det gällde när filmen sågs i 3D, vilket jag inte sett filmen i. Jag måste efterforska lite mer om vad det var som gjorde att han känner så starkt för filmen.

Jag roades lite av filmen men ser den inte som den superfilm David vill hävda att den är.

Jag ger den två små vikingar av fem möjliga.

Betyg: 2/5

För den som är nyfiken listar jag nedan Peters, Jeffs, Devindras och Davids topp 5-listor från den 28:e maj 2008 till nu.

Peter Sciretta
1. The Dark Knight
2. Star Wars: The Force Awakens
3. Exit through the gift shop
4. Boyhood
5. Gravity

Jeff Cannata
1. Mad Max: Fury Road
2. Her
3. Arrival
4. Captain Fantastic
5. The Avengers

Devindra Hardawar
1. Mad Max: Fury Road
2. Star Wars: The Last Jedi
3. Blade Runner 2049
4. Logan
5. Scott Pilgrim vs The world

David Chen
1. Mad Max: Fury Road
2. Gravity
3. Whiplash
4. How to train your dragon
5. Inception

Hail, Caesar! (2016)

Så, gott folk, nu har Shinypodden nått slutet av säsong 3. Jag och Carl har pratat om åtta filmer från bröderna Coen. Vi avslutar med Hail, Caesar! från 2016. Det är en som det visade sig tämligen fantastisk film fylld av filmisk berättarglädje. Jag var något "bewildered" efter jag sett den första gången men efter en omtitt har filmen vecklat ut sig till fullo. Vi pratar om filmens alla lustiga små och stora detaljer. Hoppa in och lyssna och kommentera gärna!

Filmens handling är för mig helt oväsentlig. Eddie Mannix och hans svårt karriärsbeslut blir den ramhandling som ger utrymme för oss att nyfiket titta in på de olika filminspelningarna Mannix hanterar. Carl läser in en kristusfigur i Mannix men det går mig över huvudet. Filmen i filmen "Hail, Caesar!" ska kanske vara den religiösa och episka storfilm som den säljs in som, men jag får hela tiden en känsla av att bröderna Coen undergräver dess betydelse med alla små ironiska misstag vi får se. För mig kan den lika gärna ha blivit ett stort magplask. Scenen då Mannix "förhandlar" med prästerskapet om filmens religiösa innehåll är med rätta en av filmens komiska höjdpunkter. Det faktum att att filmen accepteras av alla fyra är kanske det största beviset på att den inte är speciellt "cutting edge" inom det religiösa? Hur skulle den kunna vara det menar jag...



Vi åskådare följer Mannix under ett drygt dygn och får vara med i hanteringen av bångstyriga regissörer, missnöjda skådespelare, skvallerpressen, en kidnappad superstjärna och dåligt väder. Bröderna har lyckats med sin idé. De får chansen att spela in scener i alla gamla nostalgiska filmgenrer från Hollywoods guldålder, western, kostymdrama, musikal, och episk storfilm. Plus några till säkert. Vi funderar på vilka av alla dessa låtsasfilmer vi egentligen skulle vilja se om de skulle göras på riktigt.

George Clooney äger denna film. Han är fantastisk som stjärnan Baird Whitlock. Andra kul skådisar är Ralph Fiennes som demonregissören Laurence Laurentz, Channing Tatum som dansande kommunist och Scarlett Johansson som gravid och irriterad om än synkroniserad simstjärna DeeAnna Moran. Andra höjdare är hela gänget av manliga kommunistiska författare med den arge David Krumholtz i spetsen, Jonah Hill som Joseph Silverman, Frances McDormand som storrökande filmklippare iklädd livsfarlig scarf och Alden Ehrenreich som en ensam westernstjärna på djupt vatten.

Vi listar också Seinfeld-, Highlander och Harry Potter-referenser från filmen.

Allt som allt var detta en success. Väldigt roligt att filmen växte såpass mycket vid en omtitt. Det var ju delvis detta vi, eller jag i alla fall, var ute efter med denna säsong.

Jag ger Hail, Caesar! fyra jobberbjudanden av fem möjliga.

Betyg: 4/5

The 40-Year-Old Virgin (2005)

Jag ville se om The 40-year-old virgin för att jag hade för mig att den antagligen var mycket bättre än hur jag kom ihåg den . Sagt och gjort och nu är den sedd igen. Nu vet jag att den inte är speciellt bra, men helt ok i alla fall.

Detta är en Apatow-film och de brukar vara bra som jag minns det. Filmen har många bra eller i alla fall populära skådisar som de flesta är stora stjärnor nu. Men ändå är det något som fattas mig. Jag tror att den helt enkelt har ett för svagt manus. De bra scenerna är i klar minoritet. De många skämten om Andys töntighet är inte speciellt fyndiga och det känns som att filmen inte har ett varmt "hjärta".



Steve Carell är ju bevisligen bra i många roller men här funkar han inte så bra som kanske krävs för att jag skulle kunna gilla filmen mer. Inte heller Catherine Keener lyckas med sin karaktär. Jag finner dem båda lite konstgjorda och inte speciellt charmiga.

Birollerna spelade av stjärngänget Paul Rudd, Seth Rogen, Elizabeth Banks, Jane Lynch, Kat Dennings, Jonah Hill och Mindy Kaling gör dock bättre från sig. Bland dem är Paul Rudd den svagaste och som alltid  hysteriskt roliga Jane Lynch den starkaste.

Jag blev tyvärr inte jättelycklig av denna film denna gång heller.

Typ av humor?

Mestadels ren humor om hur awkward det är för Andy att vara oskuld. Humorn är varierande från medvetet juvenil till karaktärsdriven. Filmen innehåller också en liten nya romantik, som för min del inte fungerar alls.

Filmkvalité vs. humorkvalité

Det är inget fel på filmens genomförande. Det är en god kvalitet på hantverket och jag gissar att filmskaparna fick fram det de ville ha. Felet ligger i att jag inte tycker humorn är speciellt kul i denna film. Vissa scener undantaget blir det tradigt med Andys osäkerhet och problem med det motsatta könet. Jag roas däremot av hans kollegors förtvivlade försök att hjälpa honom. Det finns humor i de sekvenserna. Andy är en ganska trist typ som har en kul sida som inbiten samlare. Jag känner igen mig och skrockar ibland åt skämt om ett samlarbeteende som jag känner biter på mig personligen. Alla samlarobjekt om att han övertalas att sälja... Jag lider med Andy!

Manus vs. skådespelare

Manuset är bitvis svagt och det hjälps inte upp av de ocharmiga personerna i huvudrollerna. Keener är direkt osympatisk. Hon ska förställa Andys motsats, en skön och lite oansvarig motpol till Andys kontrollerade jag. Lite som Jennifer Anistons karaktär i Along came Polly minus åldersaspekten. Inte direkt Zoey Deschanel- eller Kate Hudson-nivå på någon av dessa två insatser om ni frågar mig. Sen hade jag trott att Steve Carell skulle vara perfekt som Andy. Men han funkar inte fullt ut. Se honom hellre i en liknande roll i filmen "Crazy, Stupid, Love" där han fungerar bättre.

SST (Sensmoral, Stereotyper och Tropes)

En sensmoral som jag tog med mig är att man växer inte upp och blir vuxen bara för att man säljer av alla sina "collectibles", utan man växer upp och blir vuxen när man blir det. Jag tror att filmen menar att Andy kan ta nästa steg och inleda ett förhållande med Trish även utan att sälja av sin älskade Iron Man i oöppnad förpackning.

Två stereotyper:
- vi har den fumlige och pinsamma oskulden såklart. Andy. Tyvärr är han inget annat än det man kunde förväntat sig efter att ha läst filmens synopsis. Vad denna film behövde var att Andy skulle bjudit på fler och överraskande sidor av sin personlighet. Med det sagt var det ändå väldigt roligt när han beskrev känslan av en kvinnas bröst som "a bag of sand".
- den tuffe kvinnotjusaren som senare visar sig bara vara rädd och osäker. Jay var en ganska tråkig figur som inte bjöd på någon speciell överraskning trots att han bjöd på det som skulle vara filmens största "switch".

Tre troper
a. "breaking", flera skådespelare kunde inte hålla sig och undvika att skratta på riktigt i scenen då Mika vaxar Andys ectremt välbevuxna bröst. Paul Rudd, Seth Rogen och Miki Mia hade alla svårt att hålla maskens till Stev Carells mer och mer inspirerande svordomar. En mycket rolig scen där dialogen/Skriken var improviserade av skådespelarna.

b. "vänta med sex", först 20 dejter utan sex och på det Andys panik när han inte vet hur han ska göra.

c. den dumpade pojkvännen som går in i full "stalker mode". David (Paul Rudd)

Favoritkarakärer?

Elizabeth Banks sexgalning ("but what?") och Jane Lynch kåta chef blev mina favoriter. De är båda bra.

Trivia

Steve Carell was really being waxed in that iconic scene, with quite real screams of agony to boot.

A lot of the movie was improvised while shooting.

Omtittningspotential?

Nja, med tanke på historiens patetiska slut där Andy och Trish gifter sig före de haft sex och att just det lyfts upp som så himla gulligt och VIKTIGT, tror jag att jag inte kommer bli sugen på att se om denna film igen.

Filmens allra sista scen var däremot underbar. Alla bröt ut i en sång och dans-scen tagen från musikalen Hair. Scenen med "Aquarius / Let the Sun Shine in" är hilarious.

Slutomdöme

Simpel och konservativ syn på sex om en 40-årig man som är oskuld... Hur osexigt är det så säg. Det känns som att detta manus är supergammalt. Ändå är filmen ändå från 2000-talet. Crazy säger jag. Handling och arc är trist, men en hel del roliga scener räddar den till ett godkänt betyg ändå.

Betyg: 2+/5

War Dogs (2016)

War dogs är skriven och regisserad av Todd Phillips. Vad har vi på Todd Phillips? Han har gjort två riktigt roliga i Old school och re-maken av Starsky & Hutch. Han är också känd för Road trip och The hangover-trilogin där den första var kul men de efterföljande två - not so much.

Med War dogs har Phillips slagit in på en ny bana. Han har gjort en mini-"The wolf of Wall Street". Här har vi ett drama som bygger på en osannolik men sann historia om två tonåringar från Miami som blev stora players inom vapenhandeln som distributörer till Pentagon. Phillips är kanske ingen ny Martin Scorsese, men hans film har likt Scorseses "förlaga" en attityd och ett humoristiskt anslag som gör filmen till en fröjd att beskåda.

Jag gillar denna film mycket även om den har en bit kvar upp till The wolf of Wall Street. Men den höjer sig över mängden ändå. Miles Teller som vi lärde känna i Whiplash och The spectacular now spelar huvudrollen. Hans slajmiga kompis och affärspartner spelas av Jonah Hill. Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om Jonah Hill. Han verkar vara ett asshole privat och hans karaktärer på den vita duken brukar allt som oftast också vara sliskiga. Är det ett tecken på en briljant skådespelare som kan förställa sig, eller har han helt enkelt bara tagit med sin privata persona in i rollerna? Tills jag är överbevisad om motsatsen kommer jag anta det senare.

Men oavsett vad man tycker om Jonah Hill så får man ge honom cred för att han passar in mycket bra som den bufflige Efraim. Och jag älskar hans bisarra skratt.

Filmen är inte lika mycket "in your face" som "The wolf " är men den har ändå en frejdig "don't give a damn"-attityd och den beskriver en makalös historia. War dogs påminner mig också om den förträffliga Charlie Wilson's war (på grund av temat) samt The big short (på grund av det lätta anslaget i berättelsen). Phillips lyckas på ett bra sätt visa hur killarnas entreprenörsanda tar dem framåt och hur absurd vapenhandeln är. Jag vet dock inte hur effektiv den ironiska tonen är som opinionsbildare, och med lite otur kan denna film hamna i samma blåsväder som The wolf of wall Street där det blir otydligt om filmen hyllar brottslingarna eller ej. Men för mig är det en del av charmen med dem båda. Filmer som skriver oss i publiken allt för mycket på näsan är i alla fall ett sämre alternativ.

Jag ger War dogs tre till fyra vackra ögon av fem möjliga beroende på dagsformen.

Betyg: 3+/5

Hail, Caesar! (2016)

Bröderna Coen är bland mina absoluta favoriter bland filmregissörer. Jag gillar de flesta av deras filmer, ni har min uppdaterade topplista över deras filmografi nederst i denna text, och de har en otroligt hög lägstanivå. Så när jag säger att denna film är en av deras svagaste betyder det inte att filmen är skit. det finns en hel del kul med den, men den står sig slätt mot deras övriga filmer helt enkelt.

Inför premiären av deras senaste film Inside Llewyn Davis hade jag omåttligt höga förväntningar. Jag hade älskat eller gillat deras fura senaste alster (No country fo old men, Burn after reading, A serious man och True grit) plus att Inside Llewyn Davis hade poppat upp på flera topplistor över 2013. Jag har för mig att Adam Kempanaar hade den som 2013 års bästa film. Så jag gick in tilld en filmen med en känsla av att det skulle vara en stark fyra eller  till och med en femma. Trots att filmen var bra kom jag ändå ut besviken, den kom inte upp i nivå med deras fyra senaste filmer. Jag gav den en 3:a.

Denna gång gick jag in till filmen helt utan förväntningar, jag hade varken läst eller hört något om den och jag hade inte ens sett trailern. Jag hoppades på något som skulle vara minst i samma klass som deras senaste Inside Llewyn Davis. Men tyvärr var detta klart svagare. Vissa scener i filmen var kul men som helhet var det en klart svagare film.

Om jag ska vara helt ärlig så förstår jag mig inte på Hail, Caesar! och däri ligger säkert problemet. Filmen har en lövtunn handling som mest verkar finnas där för att bröderna ska få tillfälle att arrangera sprudlande och fantastiska scener. Men enskilda scener staplade på varandra utan inbördes betydelse ger allt som oftast inte en bra film (tag Bondfilmen Quantum of solace som exempel, en film som jag iofs gillar men de flesta tycker att den är för fragmentarisk).

Hail. Caesar! handlar om Ediide Mannix (Josh Brolin) operativ chef på ett filmbolag i Hollywood under 50-tal. Han måste hantera ett antal svåra situationer. Den Cary Grant-liknande storstjärnan Baird Whitlock (George Clooney) har blivit kidnappad och en lösensumma är krävd. En av studions kvinnliga stjärnor DeeAnn Moran (Scarlett Johansson) har också problem då hon är gravid utan att vara gift. Mannix slits mellan att jonglera problem på jobbet, familjelivet, elaka skvallerjournalister, ägarintressen från New York och på det ett ihärdigt försök från ett privat företag som vill rekrytera honom.

Ovan beskrivna set-up skulle kunna vara grunden för ett drama, en komedi, en hyllning till filmindustrin eller en satir om densamma. Jag har ingen aning om vad bröderna har tänkt sig här. Vad jag vet är att vi får oss till livs ett antal show och dansnummer, bland annat ett vatten och simnummer med Scarlett Johansson och ett shownummer med Channing Tatum som taget ur Singin' in the rain.

Om detta är en hyllning till industrin så undrar jag varför bröderna målar de allra flesta utom Mannix som fåniga och korkade? Det lutar mer åt en satir, men om det är en satir så undra jag varför så många scener är fåniga och oseriösa, tvärt om vad som krävs för att satiren skulle bli bitsk. eller är filmen helt enkelt en hyllning till kommunismen? Hehe, det vore något det.

Filmen in inleds som en film noir med Mannix ute i natten fixandes med något potentiellt problem för studion. en bit in i filmen tar så den ena tokroliga scenen vid efter den andra. Inledningsvis är det kul att de skämtar med sig själva, filmen och oss med glimten i ögat, men när sedan filmen i sig inte har något innehåll och de där tokroliga scenerna staplas på varandra blir det för mycket av kryddan och för lite av proteinet.

När filmen sjunkit in lite inser jag att den påminner mig en hel del om Wes Andersons The Grand Budapest Hotel. Båda har en uppsjö av sköna scener men något saknas i helheten när jag känner efter.

Nej, detta var nog inte min kopp te. Jag gillade dock flera av scenerna tagna för sig själva, och scenen när Mannix och präster och rabbi diskuterar ett filmmanus religiösa budskap var en av filmens höjdpunkter. Jag roades också av de galna manusförfattarnas kommunistiska studiegrupp. Mycket roande med de olika personligheterna och deras olika anledningar till att vara med i gruppen.

Jaha, det blev en ganska blek Coen-film. Vad trist, men den var ju ändå helt ok. Eller hur va?

Betyg: 2/5

Uppdaterad ranking av The Coen brothers, februari 2016:
1. No country for old men (2007)
2. Fargo (1996)
3. A serious man (2009)
4. Miller's Crossing (1990)
5. The Big Lebowski (1998)
6. Burn after reading (2008)
7. The man who wasn't there (2001)
8. Inside Llewyn Davis (2013)
9. O brother, where art thou? (2000)
10. True grit (2010)
11. Barton Fink (1991)
12. Intolerable cruelty (2003)
13. Raising Arizona (1987)
14. Hail, Caesar! (2016)
15. Blood simple (1984)
16. The Hudsucker proxy (1994) *
17. The ladykillers (2004)

*) kommer inte ihåg mycket av denna, borde ses om
Not: bytte placering på 2-3 i denna uppdatering


Kolla nu in vad mina filmbloggarkompisar tyckte om denna film:
Har du inte sett den? Carl
Fiffis Filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord
Jojjenito