Vilken besvikelse. Jag hade ganska stora förväntningar på filmen trots att den kom från Paul Thomas Anderson som normalt sett inte är min favorit. Men betänk att en old school-regissör som Scorsese kunde ligga bakom den hysteriskt underhållande The Wolf of Wall Street, så man vet ju aldrig...
One Battle After Another har mycket som är bra. Jag gillar vad Leo, Benicio och den nya unga Chase Infiniti som spelar dottern Willa gör. Och även om filmen inte har speciellt mycket action eller spänning var hela jaktscenen i slutet av filmen riktigt najs. Jag gillade speciellt biljakten i de stora "vågorna". Det var bara lite synd att de valde handhållen kamera som skakade så mycket att det blev distraherande. Det förtog lite av filmens magi, jag började fundera på kameramannen istället för Willas flykt.
Tyvärr var det några saker som drog ner. Regissören verkar föredra långa historier, denna film spänner över runt 20 år och det förtar. Det är kanske så att lockelsen att göra ännu en "epic" blev för stor för den gode Paul Thomas.
Men framför allt hade filmen varit mer intressant om de onda inte varit sådana karikatyrer. Det är som att Sean Penn och den hemliga organisationen Christmas Adventurers Club är tagna från en annan film, en sämre serietidningsfilm, tänk en ny Batman i Tim Burtons anda. Sean Penns Lockjaw och Danny De Vitos Penguin är i samma klubb känns det som.
För mig blev filmen aldrig spännande. De onda var skrattretande jönsar. Samtidigt känns det som att filmen skulle vilja vara ett seriöst inlägg i debatten. Och det verkar som att vissa tar filmen som ett sådant. Patetiskt. Om något är det i så fall ytterligare ett inlägg i en politisk debatt där aktörerna vägrar prata om komplexa frågor på ett vuxet sätt. Filmen riktar sig kanske till Twitter-generationen där svåra politiska frågor debatteras med max 140 tecken.
Filmen saluförs också som en mörk komedi och i så fall är det en misslyckad sådan. Jag har hört att publiken kanske ser Leos slapstick som roligt. Well, jag var inte speciellt road, slog mig inte på knäna en enda gång.
Jag funderar vidare på vad det är som saknas filmen. Det känns som att Anderson har försökt att göra en Tarantino-film! Hehe, just det, det är så det är!
Anderson har försökt härma mästaren på spännande och underhållande actionthrillers. Men för att lyckas med ett sådant projekt behövs en talang för den balansgång som Quentin är expert på. Hans filmer är alla fascinerande på så många plan. En av vår samtids mest lysande auteurer.
Quentins karaktärer är alltid tillräckligt relaistiska för att bli intressanta, även om filmerna i sig är överdrivna. När jag jämför Sean Penns freak i One Battle After Another med Hans Landa eller Calvin J. Candie så blir det så uppenbart var One Battle After Another misslyckas.
Hans Landa och Calvin J. Candie är utsökt målade karaktärer om än utstuderat onda och därmed fullständigt skräckinjagande. De är perfekta karaktärer för de filmer de är skapade för, både hur de är skrivna i manus och castade, Christoph Walz respektive Leonardo DiCaprio.
Paul Thomas Anderson har inte den tajming eller fingertoppskänsla som Quentin har och han misslyckas med Sean Penn och de "val" han gjorde i sitt uttryck. Tyvärr faller hela filmen som ett korthus när antagonisterna målas som de gör i denna film. Det är så det landar i mig i vilket fall.
Men trots allt kan jag rekommendera filmen till dem som gillar Paul Thomas Andersons filmer, då blir den ju en "måste ses". Själv tycker jag den är helt ok.
Betyg: 2/5
Började titta men gav upp efter en halvtimme (somnade) inte direkt sugen på att plocka upp den igen. PTA är en ojämn regissör som ständigt gör för långa filmer även de bra skulle kunna kortas ned.
SvaraRaderaOj då, somnade till och med. Ja, då var den kanske inte för dig. Jag borde ta efter dig mer. Ibland räcker 30 minuter och de återstående (många) timmarna kan vaskas.
RaderaPTA har något som gör många filmnördar alldeles till sig. Jag gillar inte hans stil, men det är svårt att sätta fingret på vad det är. En kyla, en distans, en hjärtlöshet, allt för pretto, för självbelåtet ... jag vet inte vad det är.
Haha, har inte publicerat min text ännu men här kommer ett smakprov "Jag hade inte heller förväntat mig att One Battle After Another skulle vara så pass rolig och satirisk som den är. Leonardo DiCaprios Bob/Pat är en betydligt mer nedtonad och sympatisk missbrukare än Jordan Belfort."
SvaraRaderaJag tycker PTA generellt är svår, men den här tyckte jag var överraskande bra. Det var ett tag sedan jag såg Django men kan inte påminna mig att Leos skurk där var mer realistisk än Sean Penns här.
Haha. Chocken att du skulle gilla denna. :-)
RaderaJag tror du har missförstått vad som är lockelsen med The Wolf of Wall Street helt och hållet. Eller vill inte se den, vissa filmer stryker ju en mothårs.
Det handlar inte om att Belfort skulle vara sympatisk. Jag tycker inte att man behöver gilla eller "heja på" en protagonist (även om man oftast gör det). Men för att en film ska funka behöver protagonisten vara intressant, så ser jag det i alla fall. Och "nedtonad" var aldrig målet för den filmen.
Leos Candie i Django är ganska lik Landa i Inglourous i och med att båda vid ett första ögonkast kan uppfattas som artiga "gentlemen", att de båda syns normala, men under ytan är de psykopater med total avsaknad av empati. Det som gör dem så hemska och skräckinjagande är att de är fullständigt övertygade om sina ideal och politik. Visst är Landa ståret vassare vid en jämförelse men båda är skräckinjagande nog. Penn och hans Lockjaw spelar inte ens i samma liga som de två. Tror resultaten i de tre filmerna beror på en kombination av manus, personregin och skåderspelarnas val (i samförstånd med regissören).