The Lady Eve är en screwball comedy som jag länge velat se. Den är omtalad i filmpoddar och i texter om film. En film man bör ha sett kändes det som.
Vi ser Barbara Stanwyck och Henry Fonda som lurendrejaren Jean och den rike arvtagaren Charles. Dessa två gnabbas sig fram till varandras hjärtan.
Jean är tillsammans med sin pappa the Colonel (Charles Coburn) kör en "scheme" där de lurar rikingar på pengar på lyxkryssningar. Charles är arvtagaren till ett känt ölmärke men bryr sig mest om exotiska ormar, så som rika unga män som så ofta gör.
På väg hem från Sydamerika hamnar Charles i klorna på Jean. Det blir en lustig dans med en "battle of the sexes" som leder till att han vill fria men Jean avslöjas som en "hustler" och the jig is up. Charles lämnar en förkrossad Jean bakom sig.
Men sagan är inte slut här. Väl i land gör Jean nya försök och nästlar sig in i Charles rika familj genom att tala med brittisk överklassaccent och den sinnrika förklädnaden: en litet ändrad frisyr! Allt är möjligt i filmens underbara värld. Trots att Charles butler genast ser att Lady Eve är Jean vill Charles inte höra på det örat och dansen är igång igen.
Man kan sannerligen inte klaga på manus av Preston Sturges (också regi). Den har alla element som ska vara med i en screwballkomedi. Detta skulle kunnat vara den perfekta filmen, men jag har ganska svårt som Henry Fonda. Är han inte totalt fel för rollen? Han saknar charmen och glimten i ögat som en bråkstake som Cary Grant har i massor. Fonda är i princip lika torr som han var i valfri film med John Ford. Tänk till exempel på hans roll i The Grapes of Wrath. Där passar hans naiva, moraliskt klanderfria och passiva personlighet perfekt.
Dessutom gillar jag inte Sturges humor när den går över till ren och skär slapstick. Fonda ramlar över möbler, blir dränkt av spilld soppa och snubblar ner sig i poolen. Det är inte endast en liten scen man han slå ifrån sig, utan det sker om och om igen filmen igenom.
Trots poddkompisen Carls förtjusning över Barbra Stanwyck blir jag inte lika betuttad. Ibland kan man "ärva" en förtjusning för en skådespelare men icke så denna gång. Hon är kompetent men hon sätter inte mitt hjärta i lågor.
Istället är det birollerna, framför allt pappan "Colonel" Harrington spelad av Charles Coburn som är roligast att beskåda.
Handlingen är fånig men det behöver inte betyda att filmen är dålig eller inte fungerar, se bara på hur mycket jag gillar Bringing Up Baby. Det blir svagt när skådespelarna är tråkiga och saknar nödvändig charm. Och när kärleksduo inte talar till mig blir en handling som är så over the top ytterligare en svaghet.
Samtidigt var filmen ett bra val för vår Screwball Comedy podd. Den är en av de kändaste i genren och Preston Sturges är en regissör och manusförfattare man bör ha koll på.
Betyg: 2/5
Lyssna gärna på Shinypodden Screwball Comedy-säsongen där jag och Carl snackar om denna film tills vi blir sjösjuka.
