The Man Who Would Be King (1975)

En film från 1975 som har både Michael Caine och Sean Connery i huvudrollerna kan man inte missa. The Man Who Would Be King var en given förstatitt inför poddningen. Filmen bygger på en novell av kände författaren Rudyard Kipling publicerad 1888. 

Vi har här två skojare ur brittiska armén i Indien på 1880-talet. De får för sig att resa till Kafiristan (nuvarande Afganistan) för att bli kungar över infödingarna, endast utrustade med 20 moderna gevär och en överdriven självtillit. 

Trots skådespelare som jag normalt gillar var detta en tråkig film som aldrig engagerade mig speciellt mycket. Jag har lite svårt att lockas av denna påhittade rövarhistoria. Vissa filmer är ren äventyr och gör inga andra anspråk, ett typexempel är Raiders of the Lost Ark (Jakten på den försvunna skatten). 

Tyvärr gör Huston denna film som om det var en historisk händelse, men ack, så kul ska vi inte ha det. Detta är rent hittepå. Den är av typen "om det inte är sant, är det en för otrolig historia för att det ska bli intressant...". Det är som med en sportfilm som beskriver ett sportsligt under som kan bli fantastiskt, tänk när de amerikanska collegepojkarna besegrade den sovjetiska maskinen i os-hockeyn, men om det bara är hittepå blir det långt ifrån samma nerv.

Filmen är som många filmer från 1975 extremt långsam och med en löptid på över två timmar blir det för tråkigt helt enkelt. Det är kompetent filmskapande, men inte min kopp av té.

Betyg: 2/5

Funeral in Berlin (1966)

Carl tyckte att det kunde vara kul för mig att se film från 1966 och det tyckte jag också.

Fört ut blev Funeral in Berlin som är andra filmen om Len Deightons agent Harry Palmer. Jag läste en del av Deightons spionromaner när jag var ung och då tyckte jag de var bra. Han skriver bättre än gelikar som Alistair McLean och Robert Ludlum men han är sannerligen ingen John Le Carré, snarare en fattigmans Le Carré om något.

Harry Palmer dök upp på film i The Ipcress File från 1965 vilken är en vass spionthriller där självaste Michael Caine spelade huvudrollen. Jag visste att uppföljaren inte skull kunna mäta sig med föregångaren men jag ville såklart se mer av Michael Caine som Palmer.

Dessutom har vi en del Bond-kopplingar i produktionen. Filmen är producerad av Harry Saltzman, regisserad av Guy Hamliton och Production Design sköts av Bond-veteranen Ken Adam. Allt detta bådade ju gott och är välproducerad och gott regisserad. Designen är också bra även om vi inte får någon ikonisk "villains lair" i denna film. Tidsandan är dock mycket stark och det är kul att se Berlin, både den västra och den östra delen.

Handlingen är dock något grumlig och alla turer fram och tillbaka om vem som är vem, god, ond eller falsk är allmänt rörigt. Detta är något av en big no-no i denna genre.

Allt som allt en kul film att se med Michael Caine och den unga debutanten Eva Renzi i förgrunden. Stark tvåa.

Betyg: 2+/5 

Tenet (2020)

Va fan det går inte att säga mycket om denna film utan att spoila skiten ur den så jag slänger upp en stor spoiler-varning här.

SPOILERS BEWARE!

Men först och främst vill jag nämna att detta var den första filmen jag sett på bio sedan apokalypsen startade! Jag, Markus och Johan såg filmen i den stora IMAX-salongen på MoS och det var en ypperlig föreställning. Eftersom det bara får vistas 50 personer på varje visning satt alla extremt glest. Markus hade införskaffat de bästa biljetterna. Vi satt på bakersta raden som användes vilket betydde att det inte fanns några bakom oss som satt och pustade ut virus! Och ingen publik på raden framför heller, varannan rad var avstängd. På raden vi satt på var det mycket glest med en 4-5 lediga säten mellan sällskapen. Perfekta förhållanden, yay för pandemin! Det kändes till och med som att ljudet var extra högt, kanske för att det inte dämpades av en salong fylld med publik...

Ok, vad är Tenet nu då? Först och främst är titeln tematiskt lämpligt nog ett palindrom. I övrigt är filmen en otroligt välproducerad och utomordentlig sci-fi då det gäller allt filmtekniskt, ljud, bild, klippning, otroliga specialeffekter osv. Allt detta är väntat av Nolan och hans team nu för tiden.

Tenet är som en blandning av en bondfilm, Inception och Primer.

Handlingen är klar och tydlig men samtidigt "mind blowing". Man har i framtiden uppfunnit en maskin som kan byta entropin på saker inklusive människor så att de färdas bakåt i tiden istället för framåt.

Det är en spektakulär resa vi tas på under filmens gång då vi lär oss mer och mer om fenomenet. Allt kulminerar i den stora slutfajten med attacken på en rysk stad. Hälften av gänget är inverterade så att de gör allt baklänges, hälften är inte inverterade och de gör vad de gör framåt i tiden. Detta leder till en scen som lyckas vara både fantastisk och fantastiskt frustrerande. Det är otroligt svårt att hänga med på vad som händer, vem som gör vad och när. För mig tappade scenen lite i styrka just för att jag inte fick grepp på vad som egentligen hände (vet det fortfarande inte).

De parallella scenerna från Sators yacht var dock mycket bra.

Rent generellt sett saknar jag rejäla "stakes" i filmen, som är fallet i de flesta filmer där man i någon form kan manipulera tiden. Jag inser att jag inte bryr mig speciellt mycket om någon i filmen förutom vår huvudperson, "The Protagonist". Alla andra är skumma, icke älskvärda eller helt enkelt förväntade offerlamm.

Detta gör att filmen bara är otroligt snygg att se på och man kan absolut sjunka in i dess värld och bara låta bilderna och ljuden flöda över en. Men om man vill förstå vad som händer eller känna för karaktärerna i storyn saknar filmen en del.

Huvudpersonen spelas av John David Washington som jag sett i Blackkklansman. Han är riktigt bra och egentligen den enda karaktären i hela filmen jag känner för. Robert Pattison har en stor roll, han är vrång och besvärlig, det känns som att han är ett asshole utanför filmen lustigt nog. Han har sannerligen växt upp sedan Twilight.

Tyvärr är jag inte speciellt såld på Elizabeth Debicki som spelar Kat, en av filmens viktigaste figurer. Det är något i hennes uttryck som jag aldrig gillat och i denna film känner jag inte en sekund för hennes karaktärs mycket svåra och pressade läge. Jag köpte heller aldrig känslomässigt varför "The Protagonist" kämpade så för hennes skull. Rent intellektuellt och "på pappret" förstod jag att han kände sig skyldig henne något, eller att han helt enkelt var en empatisk människa, men det hade funkat bättre om Nolan valt någon annan att spela den rollen tror jag.

Aaron Taylor-Johnson spelade en hyfsat stor roll men som vanligt nu för tiden kände jag inte igenom honom. Han är en kameleont! Kul att set Wes Chatham i en liten roll, ni vet Amos från "The Expanse"! Till sist får vi givetvis en scen med Michael Caine också, det är ju trots allt Christopher Nolan...

Allt är extremt med denna film rent tekniskt, men den är också ganska kall som Nolans filmer ibland tenderar att vara (tex Dunkirk). Idén om att vissa saker kan gå bakåt i tiden är spektakulär men tyvärr gjorde filmen mig väldigt förvirrad i vissa scener. Handling som sådan var dock inga problem, den är jättehäftig och hade kanske funkat ännu bättre i bokform.

Hade jag bara känt mer i hjärtat (känt för karaktärerna) och i magen (känt stakes och spänning tydligare) hade detta blivit en 5/5. Nu nöjer jag mig med en fyra mestadels för att premiera grundidén och hela spektaklet.

Betyg: 4/5

Dressed to Kill (1980)

Dressed to kill är den första av ett gäng De Palma-filmer jag sa se denna sommar. Jag inleder med en trio från åttiotalet. Det sägs ofta att Brian De Palma härmar Hitchcock och det gäller sannerligen denna film. Det är en psykologisk erotisk thriller spetsad med en hel del naket. Thrilleraspekten är som tagen från mästaren själv och kanske mest av allt Psycho. Men jag kände faktiskt mer en liknande feeling som jag fick från Hitchs sjuttiotalsfilm Frenzy. Det kanske har att göra med Michael Caines brittiska dialekt, då Frenzy utspelas i London.

Michael Caine spelar en psykolog som har en patient som kanske är en mördare. Angie Dickinson spelar en medelålders kvinna som på grund av åtrå och uttråkning har en affär med en okänd man. På väg från mannen möter hon sin mördare i hissen. Otäck scen. Angie Dickinson såg vi spela mot The Duke i Rio Bravo redan 1959.

Kvinnans son och en lyxig eskorttjej som spelas av Nancy Allen lämnas att utreda mordet. Det blir ett antal turer. Polisen är inte speciellt hjälpsamma. Den lustige Detective Marino spelas av Dennis Franz.

Filmen lever mycket på sin stämning som håller mig i ett grepp hela filmen igenom. Det är en hel del naket, både Dickinson och Allen får klä av sig allt eller en del i alla fall. Detta är också något man har hört om De Palma, att han vill att hans kvinnliga skådespelare ska göra dett. Eggande? Buffligt? Jag vet inte. I en erotisk thriller kan det ju ha sin plats men jag är ändå lite tveksam till hur det användes i denna film. Något att hålla koll på i kommande filmer.

Jag trodde inte att denna film skulle vara jättebra och jag blev därmed positivt överraskad. En medelstark trea!

Betyg: 3/5

Get Carter (1971)

Michael Caine i en mycket hårdkokt brittisk thriller. Caine spelar Jack Carter som är en etablerad våldsman som arbetar för maffian i London. Han najsar med chefen tjej spelad av Britt Ekland. Men hon har här bara en liten roll. När Carters bror plötsligt dör i en misstänkt bilolycka beger han sig upp till sin barndomsstad Newcastle för att ta reda på vad som hände. Där träffar han gamla bekanta, både vänner och fiender. Allt eftersom han utreder broderns död blir fler och fler av de lokala skurkarna missnöjda med honom.

Filmen är dirty! Det är värsta sortens brittisk arbetarstad. Allt är sjabbigt och nedgånget. Det är sjuttiotalet i ett nötskal. Miljön är perfekt för filmens handling. Filmmusiken består av en jazzig elorgel och den är bra. Bilar och miljöer är tidsenliga och jag hajade till när jag såg en av de gamla elektriska rakapparaterna jag kom ihåg att min morfar hade när jag var liten.



Filmens regissör Mike Hodges använder sig av intressanta kameravinklar. Effektivt eller pretto får man välja själv. Filmen tar sin tid men blir aldrig tråkig. Det bjuds på spänning hela vägen in i mål. Carters nemesis Cyril påminner mig vansinnigt mycket om Littlefinger i Game of Thrones. Ungefär lika pålitlig och slajmig också.

Istället för de amerikanska filmernas ibland romantiserade våld känns detta mer på riktigt och handlingen är hård, verkligheten är nog än hårdare men vi kommer den ganska nära här. Jag undrar mot slutet vem som egentligen var far till flickan. Jack eller hans bror?

Jag ger Get Carter tre filminspelningar av fem möjliga.

Betyg: 3/5

A Bridge Too Far (1977)

A bridge too far är en riktig mastodontfilm om ett av de mest kända misstagen som begicks under andra världskriget (av den goda sidan). I september 1944 hade de allierade fått fäste i Frankrike och de stred mot tyskarna längs en lång frontlinje. Ambitionen var att med en snabbinsats inta tre viktiga städer i Holland (Eindhoven, Nijmegen och Arnhem) med tillhörande broar, och genom att ta dem få tillgång till en snabb rutt direkt in i Tysklands Ruhrområde. Anfallet fick namnet Operation Market Garden. De allierade luftlandsatte lätt beväpnade fallskärmssoldater djupt inne i tyskarnas kontrollerade område. Deras uppdrag var att erövra kontrollen över alla tre broar och hålla stånd tills undsättning anlände. Samtidigt skulle brittiska pansarstyrkor slå ett hål i fronten i Belgien och rusa norrut för att undsätta trupperna. Det var kanske en bra plan. Problemet var mest att den misslyckades. De allierade intog de två broarna söderut men lyckades inte ta bron i Arnhem. Olyckligtvis hade tyskarna utan västs vetskap stationerat en elitpansardivision utanför Arnhem och de brittiska fallskärmsjägarna hade nog aldrig en chans. Drygt 40.000 soldater deltog på de allierades sida och av dem dog 15-17.000. Horribla siffror.

Richard Attenborough har samlat på sig en diger lista av bra skådespelare i denna film som visar planeringen och händelserna under de cirka två veckor operationen pågick. Detta är en film som försöker vara historiskt korrekt och Attenborough har flertalet militärhistorikers som rådgivare och faktagranskare.

Vi får följa en massa olika "huvudkaraktärer" från olika delar av operationen; de brittiska fallskärmsjägarnas ledare General Urquhart (Sean Connery) och Colonel Frost (Anthony Hopkins), den amerikanska diton General Gavin (Ryan O'Neal), den polske diton General Sosabowski (Gene Hackman), de brittiska pansarstyrkornas ledare Colonel Vandeleur (Michael Caine) samt Sergant Dohun (James Caan), Colonel Stout (Elliot Gould), Major Cook (Robrt Redford), Doctor Spaander (Laurence Olivier) och enda kvinnliga karaktären i handlingen Mrs Horst (Liv Ullman).

Det är gott om kända ansikten och det ger filmen en välbekant och behaglig känsla. Favoriterna i filmen var Anthony Hopkins och Robert Redford tror jag bestämt. Filmen är nästan tre timmar lång och ganska ojämn. Ibland känns den som en fyra, ibland som en tvåa. Slutbetyget blir någonstans däremellan. Det finns gott om storslagna scenerier med himlen fylld av flygplan eller tusentals fallskärmssoldater som kastar sig ut ur flygplanen på en gång. De tyska soldaterna pratar tyska och de holländska motståndsmännen pratar holländska. Det är bra i alla fall.

Filmen är helt klart ett dokument över hur meningslöst krig kan vara. Speciellt de snabbt döende brittiska trupperna som blev avskurna i Arnhem led alla helvetets kval. För att inte tala om den stackars befolkningen som först trodde att de blivit befriade för att sedan tvingas se sina hjältar sprängas i bitar.

Det var bra att filmen visade tyskarna som rationella och dugliga soldater och inte galna monster. Det adderar till autenticiteten. Tyskarna erbjuder britterna ett slut på striderna i Arnhem om de ger sig. Alla fattade att de inte hade en chans, men "stiff upper lips"-britter kastade erbjudandet i gyttjan och drog sig tillbaka till sina k-pistar och en kopp varm te. Tyska generalen såg beklämd och trött ut när han beordrar sina pansartrupper att jämna Arnhem med marken. Förödelse och helvetet på jorden därefter.

Bra film ändå! Så lång att jag fick ta den i två sittningar. Kan passa de som är intresserade av historia generellt sett och krigshistoria specifik. Många bra skådespelare som det var kul att se flimra förbi. De gjorde alla underbara insatser i filmen.

Jag ger A bridge too far tre döda barn av fem möjliga.

Betyg: 3/5 

Kingsman: The Secret Service (2014)

Tog mig an Kingsman: The Secret Service som första film efter Decennier i maj. Jag hade hört bra om den och Matthew Vaughn som gjorde Kick-Ass låg bakom filmen. Lite humor, lite agent-spoof men ändå en ny fräsch tagning på ämnet var min förväntning.

Jaha, detta var väl trevligt. Inte världens bästa film att skriva hem om. Det var något av en "young adult"-film visade det sig. Junioragenter som slåss mot en läspande Samuel L Jackson och hans vassa assistent. Är detta en ny franchise som följer i spåren efter Twilight, Hunger Games och Divergent?

Humorn var där, men jag blev inte alls lika betuttad av stämningen i denna films om jag blev av Kick-Ass. Mest gillade jag att de drev med Bond-franschisen. Agenthistorien är för fånig för att det skulle bli riktigt bra.

Det största problemet var kanske att jag hoppades på något som skulle få mig att lyfta på ögonbrynen. Något som Kick-Ass och till exempel Scott Pilgrim vs The World båda lyckades göra. Nej, samtidigt som jag var underhållen under titten var jag farligt nära att bli uttråkad lite titt som tätt. Colin Firth har aldrig varit en stor favorit och Jacksons läspande var till slut störande och irriterande.Jag hade helt enkelt väntat mig något mer brutalt från Vaughn. Nu kändes filmen fasligt barntillåten.

Det var ändå några scener som stod ut... Colin Firth är bad ass i en fajtscen på en pub. Det lite överraskande slutet på scenen när en Kingsman blev kluven mitt i tu. Trevlig Bond-villain-lair där. Samt scenen när de hoppar fallskärm och en av de sex inte har fått med sig fallskärmen. Ganska spännande faktiskt.

Kyrkoscenen hade jag redan lyckats glömma. Tills jag letade upp bilder att lägga in i revyn. Ja just det den scenen var också kul.

Kungsmannen får en "helt ok"-tvåa. Jag ger den två svenska prinsessor av fem möjliga.

Betyg: 2/5

The Dark Knight Rises (2012) (Re-revy)

 

Jag har redan skrivit en utförlig revy på denna film efter jag såg den på bio 2012. Jag kommer därför fatta mig lite kort här.

Ok, vad har vi här då? Detta är en film med vissa mycket starka sekvenser blandade med svagare. Filmen är ojämn och min känsla är att den är lite slarvigt skriven. Produktionsvärdet är fortfarande där. Nolan är en mästare på denna typ av storfilm. Svagheterna rör istället känslan i filmen och att Nolan gått ifrån det "realistiska" i världen som presenteras. Denna film liknar Tim Burtons filmer mer än de tidigare två i trilogin.

Även denna film har två skurkar, Bane och Banes "master". Tyvärr kommer ingen av dem alls upp till samma nivå som Jokern i förra filmen. Och eftersom man inte direkt hejjar ihjäl sig för Batman/Bruce/Christian Bale lever dessa filmer mycket på karismatiska skurkar.

Jag gillar också Tom Hardy och enligt ryktet ska han vara med i denna film. Han ska till och med spela en av de viktigaste karaktärerna. Jag ser dock inte till honom i filmen alls. Trist när Nolan misslyckas att utnyttja en så bra skådespelare som Hardy! Den där satans masken tar bort en av filmens starka kort. Smart move, dumb ass.

Däremot har Nolan lyckats med karaktärer och casting på filmens två kvinnliga huvudpersoner. Jag älskar Anne Hathaway i rollen som Selina/Catwoman. Även Marion Cotillard i rollen som Miranda är lite spännande, även om hon är lite mer i dunkel än Selina.

Vad har vi på den lille lappen då? Joseph Gordon-Levitt spelar Robin. Jag gillar JGL i vissa roller. Han var ju helt magisk i "(500) days of Summer", men han väger lite lätt i filmer som denna och "Inception". Tyvärr verkar Nolan återanvända samma skådespelare om och om igen (hejsan Michael Caine). Nolan skulle kunna vara lite vassare på casting tycker jag.

Filmens actionscener är mycket ojämna. Den inledande scenen med kapning av flygplanet är otroligt häftigt. Man kan här påminna alla  GoT-fans att Littlefinger har en liten roll här!

Men sedan finns också töntiga actionscener. Det är som att Nolan helt plötsligt har blivit jättefokuserad på anti-skjutvapen. Det blir lite patetiskt när poliser och skurkar fajtas i ett större "slag". Alla har skjutvapen men ändå slutar det med att alla står och boxas. Inte trovärdigt.

1. The bad guys

Bane är långt från den stora motståndaren till Batman som jag hade hoppats på. Istället är Bane en intressant figur med en sorglig historia. För tusan, jag finner mig sittandes och hejja på Bane och Nazgulens dotter i slutet av filmen. Deras gemensamma historia är stark! Jag hade velat ha en bättre och ondare skurk som motståndare i sista filmen.

Nazgulens dotter ska kanske inte avslöjas pga spoilerage? Men tusan. Har du läst så här långt har du väl redan blivit sönderspoilad? Nåväl, jag gillar den lilla skärva av en intressant resa hon gjort från helvetet till storfinansen. Jag hade velat veta mer. Som skurk mot Batman, Robin och Catwoman var hon med han dock för svaga.

På tal om "helvetet"... Var inte fängelset med den svårklättrade väggen inte ett lite väl tamt ställe för att kallas helvetet på jorden?

2. The ladies

Wow, äntligen en kvinnlig karaktär i denna serie som är intressant. Anne Hathaways Selina introduceras med en bang. Glimten i ögat! Är det verkligen sant? I varje scen hon är med i sedan förhöjs pulsen och filmen lever upp litet. Jag önskar bara att hon varit med mer.

3. Feelingen

Detta är den film av de tre som känns mest konstgjord. Helt plötsligt gör Nolan en filmatiserad serietidning. Filmen känns inte realistisk på något sätt alls. Den är istället som ett collage av sjyssta scener. Jag får inte ihop någon röd tråd i filmen. Vissa scener är allvarliga, andra roliga, vissa är realistiska, andra helt osannolika, vissa dramatiska, andra lite sexiga. Jag tror helt enkelt att Nolan tröttnat på serien och att han gjort denna film med "vänsterhanden".

4. Something good
Selina. Inledningsscenen. En gripande bakgrundsstory om Bane och Miranda.

Bästa scenen är nog introscenen mellan Selina och Bruce.

5. Something bad
Den sämsta scenen är den när poliskåren marscherar mot skurkar med automatvapen och det slutar med att alla boxas i en stor ring.

Jag tycker hela grejjen med Blake och de föräldralösa pojkarna är svintrist.

En annan oförlåtlig sak är hur de tar död på Bane. Efter att sålt in honom som världens bad ass får han ett nesligt och väldigt plötsligt slut. Tog inspirationen slut så snabbt Christopher?

Hur kommer Wayne hem från andra sidan jordklotet utan en endaste dollar på fickan? På mindre än 24 timmar? Nolan skiter totalt i logiken i denna film, inte ens den logik som filmens karaktärer borde leva under...

En cool scen

Några avslutande ord för bövelen...

Jag förstår mig inte på denna film. Någon övergripande handling skönjer jag inte. Vad är hela poängen som skurkarna vill uppnå. Är det en vendetta mot Batman? Känns inte helt grundat. Som hämnd för att Batman dödade Nazgul? Hehe, om det är syftet måste sättet som Bane och Miranda går till väga gå till filmhistorien som den mest långsökta plan för att förgöra en man. Den djävulska planen är för tusan mer långsökt än vissa "ta över världen" schemes i Bond-världen.

Slutet? Tolkar du det som att Bruce överlevde och blev ihop med Selina? Eller var allt bara en dröm som Alfred närde. Jag vet att de planterade den lilla godbiten om att Bruce fixat autopiloten, men det gör det bara möjligt, det betyder inte att det hände. Såklart att vi fick se Alfreds dröm, eller hur va? Det var ju mörkret denna serie vilade i...

Jaja. Den är ändå maffig att titta på och det finns bra scener. Den har inte tappat all cred. Men den ramlar ner till en stark trea!

Betyg: 3/5

The Dark Knight (2008)

Jag säger bara wow! Vilket astuff och superunderhållande film! Från allra första bildrutan är man fångad. Den har ett högt tempo, inte en lugn sekund, vilket är ett klart fall framåt jämfört med den första filmen. Filmens fokus blir direkt den bångstyrigt galna Jokern. Insatsen av Heath Ledger är grym. Vilken kille! Vi får ju också en stor portion Batman i denna film. Till skillnad från "Batman begins" handlar denna film mer om den maskerade riddaren och mindre om miljardären Bruce Wayne.

Men ack. Filmen tar ju aldrig slut. Just när den borde tagit slut så börjar fanskapet om. Långt in i filmen slängs ytterligare en ikonisk Batman-skurk in. Han med två fejjor. Varför denna filmiska övervikt? Även om jag inte direkt kan se vilka delar som skulle klippts bort känns filmen fel i och med att den pågår i en 40-50 minuter "över tiden". Damn, kill your darlings, man.

Mitt filmsällskap Johan fick en liknande wow-känsla som jag fick första gången jag såg denna film Det ger verkligen en extra krydda att se en bra film med någon som ser den för första gången. För mig var upplevelsen i övrigt lite mer mogen. Jag gillar filmen skarpt forfarande, mest för Ledgers insats, men den är inte samma extrema topp som tidigare.


1. The bad guys

Hela filmseriens lysande stjärna och kanske en av filmhistoriens fem bästa skurkar är Heath Ledgers The Joker. Karaktären måste ha skapats i framställningen, knappast i manus. Jag tror inte att det var den figuren Nolan hade i sitt huvud när han plitade ner scriptet. Nolan har nog inte en sådan karismatisk figur i sin arsenal.

Filmens andra stora skurk är Harvey Dent, aka Two Faces. Han är inte en lika tung skurk, även om ingen skugga ska falla på Aaron Eckhart som gör det som krävs för rollen. Felet är ju att Two Faces delar tid med The Joker, och det är klasskillnad på hur bra de är som skurkar. Filmen skulle som sagt vunnit på om de fokuserade på en enda skurk.

2. The ladies

Nolan hade tydligen insett sitt misstag med att casta Katie Holmes som Rachel. Nu sattes indiefilmsdrottningen Maggie Gyllenhaal in och hon har en större tyngd. Och därmed funkar relationen mellan Bruce och Rachel mycket bättre. Jag har alltid varit ett fan av Maggie. Se henne som storasyster i "Donnie Darko" eller komplex sekreterare i "Secretary". I denna film får jag dock inte den rätta vajben av henne. Hon är ok och fasiken så mycket bättre än vad Holmes var i förra filmen, men till slut är Maggie bara en kuriosa i denna film.

3. Feelingen

I denna andra instans av trilogin får Nolan till en perfekt stämning. Det är en mörk framtid som både känns realistisk och orealistisk. De har fått till miljön perfekt som ger The Joker en perfekt lekplats. Bankrånet och maffian är tillräckligt nära vår värld för att det som händer ska kännas på riktigt. Samtidigt är det en tillspetsad och ytterst genomkorrupt värld Batman lever i. Det blir en bra mix.

Trots temat med korruptionen som genomsyrar stan och till det en deprimerad Batman har filmen en mer lekfull ton än ettan och anledningen till det stavas The Joker. Hans galna nuna, hans sanslösa förklaringar till sitt vanställda ansikte och hans oväntade och kaotiska agerande lyfter filmen och ger den en positiv feeling.

4. Something good
Filmen har ett antal favoritscener. Bankrånet, Joker som sjuksköterska, Jokern åker polisbil med huvudet ut genom fönstret, anfallet mot Bruce Wayne's lägenhet och många fler. Jokerns galenskap räddar oss i publiken från att bli sinnesstörda över allt mörker!

5. Something bad
Filmens längd är ett stort problem. Kanske inte samma monumentala problem som i "The return of the king" men stort nog för att dra ner totalintrycket. Ta till exempel hela sekvensen med de två färjorna och det moraliska dilemmat som spelas upp. Ska någon av båtarna spränga den andra för att rädda sig? Den känns så överflödig. Varför var den med ens? Vad adderades i historien om Batman? Intet. Scenen adderade inte ens något i mysteriet The Joker eftersom han ändå körde samma trick med sin gisslan (Rachel och Dent). Min tanke är att detonatorerna var kopplade till den egna båten i vilket fall, dvs de som tryckt på knappen hade sprängt sig själv. Det var passande Jokerns humor. Vet dock inte om det är så man ska tolka scenen, det framkom inte tydligt i filmen.

Några avslutande ord

"The dark knight" är ändå en riktigt najs comic book movie adaptation. It's up there. Men är den fortfarande en femma i min bok? Nej, jag har svårt att ge den högsta betyget denna gång. Jag älskade den mer vid första titten. Den har Jokern, men det räcker inte för att göra filmen till den där speciella favoriten. Den har tappat lite av sin Henke-ness. Jag ge den en stark fyra efter denna titt.

Betyg: 4/5