Soul (2020)

Jag hade rejält höga förväntningar på denna Oscars-vinnande film då jag hört gott om den, och att den är gjord av Pete Docter som tidigare regisserat höjdare som Inside out och Monsters Inc. Men då glömde jag kanske att det är en Pixarfilm och de är sannerligen "hit or miss". Tiden då jag hyllade allt Pixar släppte ut i världen är sedan länge passé.

Ack, detta var ett rejält sömnpiller som dock blev klart bra under sita halvtimmen. Det tog mig till tredje försöket innan jag tog mig igenom filmen. På grund av somnade hela tiden. Och då var det inte för att jag var speciellt trött utan när jag stängde av de två första gångerna slog jag över och tittade på något annat som den mycket vederkvickande serien Cruising with Jane McDonald.  

Jag är själv förvånad över detta då Docters tidigare filmer har humor, värme och ett stort hjärta. Och Soul har ett tema och handling som passar in på hans tidigare filmer. Jag är ju för bövelen intresserad av musik och vad musiken gör med oss människor. Men denna gång blev jag besviken.

Det känns som att Docter har försökt att återskapa magin från Inside out där själva idén var så bra och där både humorn och det psykologiska djupet kom naturligt. Grundstoryn i Soul känns en aningens krystad, den förefaller mig inte lika naturlig. Och jag ställer mig fel typ frågor när jag ser filmen. Tyvärr greppar den inte tag i mim själ och drar med mig i en virvelvind av känslor.

Sista delen av filmen känns dock mycket starkare, oklart varför, för jag fattar inte riktigt hur de får ihop storyn rent intellektuellt. Nu några dagar efter jag såg filmen kan jag knappt förnimma mig vad som hände i slutet. Fick Joe ett nytt liv och dessutom i sin egen kropp? Och vad hände med 22? Drog hon till Kina? Så hon hamnade i en "sweat shop" fylld med barnarbetare? Onajs.

Nej, ibland funkar det tydligen inte. Var väl antagligen mig det var fel på. Jag var kanske på fel humör. Alla tre gångerna.

Betyg: 2/5 

Idag sampostar jag med "Jojjenito - om film". Hoppa över dit och kolla in vad han tyckte om Själen.

Dessa scener påminde mig den fantastiska animerade kortfilmen World of tomorrow

Miami Vice (2006)

20 år efter Manhunter gjorde Michael Mann Miami Vice och nu fick han till ett mycket bättre resultat. Det är en lång film som inleds med en timme snygg och stämningsfylld crime-thiller. Klart att filmen påminner lite om tv-serien men den känns ändå som en egen film och inte bara som ett längre avsnitt. Miljöer och stämningsmusik fungerar perfekt.

Tyvärr tappar filmen fart rejält under cirka 15 minuter i mitten när Sonny har sin romantiska utflykt med Isabella. Den subplotten är filmen svaga del och den tar mig ut ur stämningen som skapats. Den inledande scenen med racerbåtarna satte mig som i trans. Tyvärr vaknade jag upp en timme senare med den dåliga kärlekshistorien. Colin Farrell funkar bra som Sonny Crockett men han och Li Gong har noll personkemi. Jamie Foxx och Naomie Harris glöder det om däremot, vilken skillnad. Men så är de bättre skådisar också.

Mann är en mästare på att skapa tät stämning i sina filmer. Han utnyttjar nattliga miljöer och musik till perfektion ibland. Just detta fallerade rejält i hans Manhunter från 1986. Nu sitter allt som en smäck och jag blev extra glad över att höra Chris Corenells stämma i två av låtarna (med Audioslave). Covern på Phil Collins In the air tonight var kanske inte den bästa, och jag undrar varför han inte körde med originalet. Det hade ju varit bad ass!

Filmens sista timme lämnades åt upplösningen av det under cover-uppdrag Sonny och Rico genomför. Det är ganska bra men filmen saknar riktiga stakes. Nu byggs stämningen upp runt hur det ska gå för Sonnys tjej Isabella som jag helt skiter i. Det är mer spännande när Trudy råkar illa ut. Men lite för lite för att filmen ska dra hem storkovan i betyg. Men filmen är i alla fall klart bättre än vad ryktet gör gällande. En stark trea!

Betyg: 3+/5

Baby Driver (2017)

Edgar Wright har gjort en del roliga filmer och då tänker jag speciellt på Scott Pilgrim. Därför var jag mycket nyfiken på hans senaste film Baby driver. Jag visste inte så mycket om filmen när jag satt mig ner med den. Det visade sig att det var en lite simplare, lite mer lättsam och lite sämre kopia av Drive.



Ansel Elgot spelar Baby, en ung men briljant räserförare som arbetar som "get away driver" för att betala av en skuld till gangsterbossen Doc (Kevin Spacey). I andra roller ser vi b-kändisar från Hollywood som Jon Hamm, Jon Bernthal och Lily James. Filmens klara ljuspunkt är Jamie Foxx i rollen som den labile boven Bats. Klasskillnad på Foxx mot vissa av hans motspelare...

Wright har i denna film lånat hej friskt från Drive, men också den gamla The Getaway med Steve McQueen och Ali MacGraw, Michael Mann's Heat och Pulp fiction. Det finns många blinkningar och rena stölder från mästaren av actionkomedier Quentin Tarantino. Men det krävs mer än att byta ut pappas klocka mot mammas sångröst på en kassett för att göra denna typ av svåra genrefilm till perfektion.

Tyvärr känns det som att Baby driver är mindre unik och helt enkelt sämre än alla dess förlagor. Det är lagom spännande, lagom roligt och lagom romantisk. Totalsumman blir ganska blekt, en film som är "helt ok". Jag längtar plötsligt efter att se om "the cornetto trilogy" och Scott Pilgrim.

Jag ger Baby driver två "shoot outs" av fem möjliga.

Betyg: 2/5

White House Down (2013)

President Sawyer: Get your hands off my Jordans!

De gör inte actionfilmer som förr. White house down bygger precis som den andra filmen med samma manus från detta år Olympus has fallen på samma idé som Die hard fast nu är det the White House som ockuperas istället för en skyskrapa.

Båda filmerna från i år är ljusår sämre än Die hard. De saknar den actiondrivna nerven i en film som blandar humor i lika delar med ett allvar och en känsla av att det är på riktigt. Efter 80-talets actionkomedier banade Die hard vägen för 90-talets actionfilm. Lite allvarligare men med en charmerande huvudperson, både med avseende på karaktären och huvudrollsinnehavaren.

White house down försöker vara som Die hard men lyckas inte alls. Den är inte ens halvspännande då filmen följer ett formulär som sedan länge är etablerat och genomskådat. Helt enkelt, absolut inga överraskningar erbjuds i denna film. Vad hjälper då några coola repliker från Jamie Fox som presidenten eller Channing Tatum i Bruce Willis roll då det inte betyder något? Då the stakes är så låga att de inte syns till?

Men ack trots att denna film på sin höjd kan kallas mellanmjölk är den klart bättre än sin tvilling Olympus has fallen. Nu har vi klart bättre skådespelare till och börja med. En hel hög med bra skådespelare dyker här upp i biroller. Det ger filmen en köttigare kropp, mer att tugga på. White house down är inte en dålig film, den ger bra underhållning för stunden, men den ger inget tillbaka. Den har blivit svagare och svagare ju längre tiden gåyy. Den åldras inte väl i huvudet på mig.

Channing Tatum's dotter spelas av den unga Joey King och jag tycker att hon var något av filmens behållning. Hoppas vi får se mer av henne. Filmens enda riktigt nerviga scen var när hon sittandes stod upp mot hårdingen Jason Clarke (som för övrigt som alltid gjorde ett bra jobb). Tänkte ni på hur lik hon var kvinnan som spelade hennes mamma? Jag var helt säker på att det måste varit mor och dotter som spelade de två men efter en slagning på imdb verkar det som att det inte är fallet, de har i alla fall inte samma efternamn.

Mitt betyg 2 är det bredaste betyget med allt från riktigt svaga filmer som ändå är värda mer än en etta till helt ok och underhållande för stunden-filmer som nästan är värda trean som betyder mycket bra. Olympus fick en svag tvåa denna får en stark dito.

Jag ger White house down två hjältar som räddar dagen av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Django Unchained (2012)

Sorry, I couldn't resist

Hell yeah! En ny film från Quentin Tarantino! Man behöver inte vara filmälskare och filmbloggare för att bli förväntansfull inför ett filmsläpp från mästaren. Japp, jag sa det, Mästaren. Jag ser Tarantino som en av de bästa och viktigaste filmsmakarna just nu. Han har en egen oefterträfflig stil i en tid då alla unika röster bör vårdas ömt.

Detta är Tarantinos sjunde långfilmsprojekt. Hans tre första filmer är hans bästa, filmer som utspelas i en realistisk värld där hans dialogdrivna actiondramer kommer till sin full rätt. De efterföljande tre projekten, Kill Bill, Death proof och Inglorious basterds har inte riktigt nått upp till ribban som sattes av hans tidigare verk. Quentin har gått från det som gjorde hans tidigare filmer så bra och istället "lånat" och därefter  annekterat välkända sub-genrer och gjort dem på eget sätt. Han har skapat något nytt inom asiatisk kampsport, grindhousens b-filmer samt WWII krigsfilmen. De nya filmerna är långt ifrån realistiska, de är mer som filmatiserade serietidningar. Han har utvecklats till en filmmakare som till viss del sätter stil över innehåll. Men som alltid har han sin lysande dialog som sin center piece.

Det visade sig snart att Django unchained mer liknar hans tre senaste projekt än hans äldre filmer. Denna gång är det två genrer som tas i anspråk, Western och Blaxploitation. Detta är en mustig hämndfilm med alla Tarantinos vanliga kännetecken i full dager. Vänta er inte en realistisk film, låt er bara dras med i flödet.

Django unchained är svettigt bra. Dialogen är som vanligt på topp. Jag kan knappt bärga mig tills jag får se om filmen och kan låta mig bara flyta med i dialogen. Det är uppenbart att Quentin är mycket arg över slaveriet. Han tar inga risker om att publiken inte ska förstå hur fel och vidrig behandlingen av slavarna var. Han gör det bra tycker jag, då han också visar förnedringen slavarna fick utstå, inte bara den fysiska tortyren. 

Om du gillade scenen när Butch plockar ned samurajsvärdet och går tillbaka ner i källaren har du kommit rätt. Detta är en renodlad hämndfilm. Och filmen har hjältar som utmanar de överdjävligt elaka skurkarna. Allra bäst är Christoph Waltz i rollen som Dr. King (!) Schultz. Han är helt enkelt suverän. Jag hoppas på en liten guldstatyett för den gode österrikaren. Sen har vi förstås Jamie Foxx som Django, en fri man, en slav som lär sig att skjuta gevär och pistol väldigt snabbt. Jag gillar Jamie Foxx som vanligt, och han är bra som Django. Han är tuff som få i sina solglasögon och en hjälte lätt att heja på.

Filmens inledning är makalöst bra. Det kändes ett tag som att detta kunde bli filmen som överträffar Pulp fiction. Tyvärr tappar den dock mot slutet. Är den för lång? Tappar den tempot? Sista tredjedelen var i alla fall ett klart steg ner. Jag tycker nog att de kunde klippt bort hela sidohistorien med stengruvan. Sen tyckte jag att filmen tappade den extra gnistan när "det bästa" försvann.

Quentin matade och jag svalde hämndtemat utan motstånd. Men en stor anledningen till att filmen inte når ända fram är att Tarantino kryddat med för lite hämnd i hämndsoppan, så att säga. Han kanske gjorde ett aktivt val, men jag tycker att alla de onda kom undan för lätt. Nu tänker jag inte nödvändigtvis på mer våld. Jag skulle dock vilja ha mer av konfrontation och dynamik mellan Django och hans plågoandar. Alla utom den ondaste av dem alla dödas nu bara med ett enda skott, många utan dialog ens. En av de värsta blir tex skjuten på långt håll då han rider över ett fält. Förstod han ens vad som hände där? 

Men man ska inte klaga. Django unchained är en av årets häftigaste filmupplevelser. Och den var dessutom bra. Jag ger Django fyra malplacerade hip hop-låtar av fem.

Betyg: 4/5