Innehållet i den påhittade historien var dock mycket mer kargt och brutalt än jag förväntade mig. Redan när jag såg scenerna med den unga kvinnan springandes barfota i snölandskapet stramade det åt i hjärtat på mig. Jag började må dåligt, fick yrsel, och den känslan lämnade mig aldrig under resten av titten. För även om manus är fiction bygger det tyvärr på en verklighet som existerar.
Filmen tar sin handling från morden på unga kvinnor ur indianbefolkningen i reservat som Wind River (ett av de största reservaten i USA). När jag läser mer om bakgrunden till filmen och varför regissören Taylor Sheridan ("Sicario", "Hell or high water") valde detta projekt blir jag akut panikslagen.
Amerika har uppfuckade lagar runt polisens befogenheter och lagar i övrigt för indianreservat. Under förberedelserna inför filmen besökte Sheridan ett reservat med 6.000 invånare. Vid det tillfället fanns 12 olösta mordfall på unga kvinnor från stammen. En fullständigt horribel siffra. Det skulle vara som att vi hade 20.000 olösta mordfall på unga kvinnor i Sverige. Enligt Noa, polisens nationella operativa avdelning, hade vi i Sverige i slutet av 2018 ca 630 olösta mordfall totalt.
Elizabeth Olsen spelar den oerfarna FBI-agenten som försöker så gott hon kan i en karg och ogästvänlig miljö. Jag får vibbar av hennes genombrottsfilm "Martha Marcy May Marlene", en film jag för övrigt starkt kan rekommendera. Olsen är alltid bra. Jeremy Renner spelar jägaren som hjälper henne och han är likaledes superb i denna film.
Filmen är solid rakt igenom överlag. Jag har issues med några små detaljer i manus men dem väljer jag att ignorera nu. I stort tar jag med mig en bubblande vrede över hur USA hanterar sin ursprungsbefolkning. Det är uselt. Jag känner en avgrundsdjup sorg över ämnet, och jag försöker, men misslyckas, att sluta tänka mer på det nu.
Betyg: 5/5
Läs fler tankar om filmen från vännerna, såg de det jag såg?
Sofia
Jojjenito
 |
| "Yes she did." |
Ujuj, den satte sig verkligen för din del. Både bra och dåligt förstås -- alltid trevligt med en 5/5-film men så klart tråkigt att behöva må dåligt över den eller den situation som den beskriver. Då förstår jag också att du inte var särskilt sugen att sitta och chatta under en titt :) Eftersom jag inte lät mig fångas lika mycker känslomässigt blev det tyvärr lite lättare att haka upp mig på de där inkonsekvenserna eller fläckarna som du kunde bortse från.
SvaraRaderaAtt sitta och chatta under första titten på en film som denna tycker jag är lika illa som folk som sitter och pratar i en biosalong. Tycker du att den var lämplig för det? Jag menar, man ger ju inte ens filmen chansen då. Såklart att du inte fångades känslomässigt, ni satt ju och chattade! :-D
RaderaVad chattade ni om förresten? Något spännande som kom fram?
Jag ske se om några av de roligaste Buffy-avsnitten med kompisar online. Där har vi ett läge där chatta på sidan är perfekt. Som jag ser det i alla fall...
Jag tror inte att de inblandade är typen som hade blivit känslomässigt drabbad av en Renner-thriller ändå, så det är kanske svårt att dra några slutsatser. Det kändes dock bra att kunna ventilera lite frågetecken och glada tillrop.
RaderaVi spekulerade om filmen led av studioinblandning och hastigt omskrivet manus, eftersom det actionpackade crescendot inte riktigt lirade med filmens ton eller påklistrade politiska flagga.
@Carl: trevligt, trevligt.
RaderaHåller med Carl, tyckte det funkade ganska bra att chatta lite när det passade in i filmens stämning och tempo. Det kändes också som vi var ganska överens om frågetecknen som ventilerades
Radera@Sofia: vad bra! Annars känns det ju som lite chattande och glada tillrop skulle kunna påverka hur känslomässigt engagerad man blir i en film som denna...
RaderaFick häromdagen ett mess från en kompis som ofta har samma smak som jag. Han satt och såg "Toni Erdmann" men såg inte storheten i den. Jag frågade om han sett hela, men nej, han hade bara hunnit 40 minuter in i filmen! Hmmm. Och tja, sitter man och messar med vänner under den filmen förstår jag att den kanske inte har samma genomslag som den hade för mig som såg den på bio. Jag genomled alla pinsamma situationer och känslosamma diton helt ostörd och jag tyckte till slut att filmen var suverän. Tror det var i Malmö jag såg den...
Yep, det var nere i Malmö. Jag och Fiffi såg den som sista film och höll på att dö av leda :) Men jag håller med, att efter 40 mins bestämma sig för om en film håller eller inte är kanske att gå händelserna en smula i förväg
Radera@Sofia: hehe, smaken är som baken som jag brukar säga...
RaderaIgenkänningsdrama när jag läser din text. Där jag blir berörd av en kränkt vit man så blir du knockad av en utsatt kvinna av en ursprungsbefolkning. Damn it, jag ligger i lä. ;)
SvaraRaderaSkämt åsido, det är alltid både häftigt och lite jobbigt att få dessa filmupplevelser. Visar väl att film fortfarande är ett starkt medium.
Hehe, oavsett vad man blir berörd av så adderar det till intrycken man får av filmen. Alla sådana upplevelser är lika värdiga. Film är verkligen ett starkt medium när det är som bäst.
RaderaKul att du gillade rullen Henke
SvaraRaderahttps://filmitch.wordpress.com/2020/01/24/wind-river-2017-usa/
Ja, och stort tack till tipset Johan. Hoppar över och läser din text igen. :)
Radera