Re-watch: Tinker Tailor Soldier Spy (2011)

Efter boken och den ypperliga miniserien av BBC ville jag såklart se om Tomas Alfredssons filmen från 2011. Jag såg filmen på filmfestivalen och har redan skrivit om den på bloggen förut, se här.

Denna gång kunde jag fokusera mer på avvikelser och likheter med de två tidigare verken på samma historia. Filmen lånar en hel del från miniserien i struktur och vissa element men den har flera sker som gör den unik också.

En stor skillnad mot både boken och miniserien jag direkt tänker på är hur de presenterar Smiley. Han spelas av Gary Oldman som såklart gör en bra insats även om Smiley för alltid kommer se ut som en åldrad Alec Guiness i mitt huvud. I filmen är Smiley mindre kontrollerad hela tiden. Han verkar mer hämndlysten här i filmen. Det är den mest troliga reaktionen hos Smiley, men den saknas helt i boken och miniserien. Här i filmen ryter Smiley till och med till vid ett tillfälle. Quelle spectaculaire!

Gary Oldman är vass. Han är en suverän skådis. Jag gillar också hans look and feel. Han är klädd i klanderfri svindyr tredelad kostym i denna film. Jag vet inte riktigt om det är bilden man får på honom i böckerna dock. Jag gillar också de lustiga och smått bisarra scenerna när Smiley är ute och simmar i någon parkdamm. Ska det vara någonstans i London tro...

Strukturen i filmen är lik den i miniserien dvs att alla scener som berättas via återblickar visas i rimligt kronologisk ordning. Filmen är hyfsat lätt att följa, trots alla intrikata turer Smiley tar för att av slöja vem som är mullvaden. Här i filmen förenklas mysteriet en hel del och det är kanske en av filmens svagheter. Jo, den kommer icke upp i samma nivå som bok eller miniserie i det avseendet.

Övriga skådespelare som jag gillar i filmen är John Hurt som Control, Toby Jones som Percy Alleline, Colin Firth som Bill Haydon, svenske David Denick som Toby Esterhase, Tom Hardy som Ricki Tarr och framför allt Benedict Cumberbatch som Peter Guillam. Filmen har snygg design och allt ser ut att komma från sjuttiotalet. Boken skrevs 1974 och handlingen är samtida. Tom Hardys stil andas sjuttiotal och jag kommer ihåg att jag fascinerades över hans stora feta läppar även förra titten.

Även filmen visar vad som händer med mullvaden, vilket miniserien gjorde men boken alltså inte skriver i klartext. Miniserien visar när George möter Ann efter händelserna. Boken avslutas när George är på väg till henne. Filmen väljer något mitt emellan, hon är hemma i lägenheten när George kommer hem, men vi får inte se henne eller något från deras konversation.

Betyg: 4/5

 

 

Dunkirk (2017)

En ny film från Christopher Nolan på 70 mm. Klart benen bar oss till biografen, mig och Johan. Nolan är känd från filmer som Inception, Memento och The Dark Knight Rises och vi vet vad vi har oss att vänta. Dunkirk är precis lika briljant rent teknisk som man kunde vänta sig och precis lika kall och opersonlig som man kunde frukta.

Som vanligt verkar Nolan som besatt av tiden och olika tidsperspektiv. Vi får följa tre perspektiv som intrikat vävs ihop och där vi får se samma händelser flera gånger under filmen från de olika perspektiven. Vi hoppar både i tid, rum och perspektiv alltså. Vi har männen på stranden, hoptryckta mellan tyskarnas pansarbeskjutning och vidderna, de våta stora. Vi har den ädle piloten som ser döden i vitögat men likt en kapten från Amerika kastar sig in i farorna utan dödsångest och så har vi den fina lilla historien om en gammal man och havet.



Man rycks med i de mest intensiva scenerna. Fotot av Hoyte Van Hoytema var jättebra och scoren var mer en maffig ljuddesign än musik och det maffiga och höga ljudet gjorde sitt till för att förflytta oss i tid och rum till den lilla franska kustbyn i juni 1940. Med några få undantag är detta en film som intresserar sig av de stora händelserna. Det finns endast några få karaktärer som vi får lära känna närmare, men egentligen är detta inte en sådan film. Jag gillade Kenneth Branaghs skildring av den absurt gentlemannamässiga brittiska amiral, en sådan stereotyp som knappast fanns i verkligheten men som gör sig bra på film. Sen gillade jag Mark Rylance och hans son som gav filmen en gnutta mänsklighet i alla fall.

Nolan är inte känd för att göra filmer med glimten i ögat men här har han lyckats väl med en något bisarr och mycket mörk humor. Jag tänker såklart på den stackars soldaten vi fick följa från första bildrutan som gång på gång försökte lämna stranden men alltid trycktes tillbaka av ett eller annat skäl. Han kämpade hårt och lyckades till slut.



Nolan har på ett imponerande sätt återskapat miljöerna och känslan från stranden, båtarna och i luften. Det verkar som att överlevande från händelsen i mestadels uttryckt bifall. Någon sa att filmen är mer högljudd än vad det var i verkligheten. Detta är filmens styrka, känslan av det är på riktigt.

Under nästan hela filmen köper jag den som en så autentisk beskrivning man rimligen kan begära. Tyvärr krackelerar illusionen i de sista scenerna. Jag gillar inte serietidningshjälteslutet som Tom Hardys pilot får. Han tog flera aktiva beslut att offra sig själv istället för att flyga hem planet och tanka upp. Det beslutet hade varit det rätta, om än inte lika heroiskt, då Storbritannien var i skriande behov av de få flygplan de hade under inledningen av kriget. När Nolan låter piloten flyga omkring utan bränsle fram och tillbaka över stranden tas jag ut ur illusionen filmen försatt mig i. Det kändes onödigt, scenen hade funkat i en annan sorts film, men inte i just denna film som bygger på att vara autentisk.

Dunkirk är inte en film som omedelbart blir en "favvis", den gjorde mig inte så engagerad helt enkelt. Den gör mig snarare mycket imponerad över Nolans hantverk och mästerliga handlag bakom kameran. Och jag gillade den brutna tidslinjen som han jobbade med. Det var coolt.

Jag ger Dunkirk tre Sankt Georgsflaggor av fem möjliga.

Betyg: 3/5 

Om vi har tur:
Har du inte sett den - Johan

The Revenant (2015)

The revenant betyder den återvändande från de döda. Jag får konstatera att titeln på filmen är väl vald. Leonardo DiCaprio spelar den historiska personen Hugh Glass, en erfaren pälsjägare som svårt skadad av en fajt med en grizzlybjörn blir lämnad av sina vänner att dö ute i vildmarken. Det är vinter och fientliga indiangrupper finns i området. Mot alla odds och hans moster tar sig Glass tillbaka till jaktlagets utpost, en antydan till civilisationen.

Detta är en film som absolut ska ses på bio. Den är otroligt intensiv mest hela tiden, även om den innehåller förvånansvärt få actionscener för att vara en western. Leo är filmens överlägset största stjärna och jag hoppas för hans skull att det i år är hans tur att vinna en Oscar för bästa manliga huvudroll,. Men det är naturen och dess obönhörliga och osentimentala hårdhet som är filmens stjärna. Mexikanaren Iñárritu (Birdman, Babel) har regisserat och det är som att han gått i skola hos Werner Herzog, den regissör som är mest känd för att visa upp naturen som vacker men också helt skoningslöst brutal. Tempo och filosofisk touch i The Revenant får mig också att tänka på Terrence Maliks tidigare verk.

Leo säger inte mycket i filmen men hans skådespeleri är extraordinärt. Jag tar hatten av för hans insats. Om ni frågar mig måste detta vara det bästa han gjort på film tillsammans med den magnifika insatsen i The Wolf of Wall Street. Övriga framträdan roller i The Revenant innehas av Domhnall Gleeson som den rättfärdige Captain Henry, Tom Hardy som aset John Fitzgerald och Will Poulter som den oerfarne Bridger. Gleeson som vi nyligen sett i både Star Wars, Ex Machina, Brooklyn och Harry Potter-serien gör som vanligt bra ifrån sig utan att sticka ut. Jag förundras lite över att han lyckas landa så många bra roller. Ok, han är bra, men så bra? Vet inte det jag. Tom Hardy har också haft mycket att göra den senaste tiden med filmer som Mad Max Fury Road, Legend, Locke och den senaste Batman-filmen. Han var ju så otroligt bra i Lawless men sedan dess har jag blivit mer eller mindre besviken på honom. Han ger mig inget nytt. det är same old, same old mest hela tiden. Will Poulter är en ung en som vi sett i The Maze Runner och den hysteriskt roliga komedin We're the Millers. Han är solid.

The Revenant är en tungt dramatisk film långt över gränsen till pretentiöst. Publiken sitter på helspänn och det är spännande som tusan mest hela tiden. Storyn bygger löst, mycket löst, på den riktiga Hugh Glass. Men bara det faktum att delar av handlingen är baserad på sanna händelser gör upplevelsen bara än mer hisnande. Filmen är ett testamente över att människan vilja att leva och ett skolboksexempel på de extra krafter vi har inom oss som kan "försätta berg". I filmen drivs Glass av ett hämndbegär. Verklighetens Glass drevs enligt internet kanske inte av hämnden utan mer av en vilja att överleva, likt en fånge i Sibirien kanske.



Filmen är dock inte utan skavanker. Filmen är lite odynamisk. Visst, det är en rakt berättad historia och jag kan inte peka på någon enskild del som skulle varit annorlunda. Men jag ändå en känsla av att hela filmens handling, efter den spännande inledningen, blir till en oformlig ström av scener där Glass lider, fryser, är hungrig eller badar i iskallt vatten. Det känns lite odynamiskt helt enkelt.

Men filmens största svaghet, som säkert kan ses som styrka av andra, är Iñárritu's pretentiösa anslag i filmandet. Detta är sannerligen en snustorr film. Jag söker inte humor eller "comic releif", det är inte en film där sådant skulle passa in. Snarare är det lite självdistans och lätthet i filmskapandet jag saknar. Historien i botten av The Revenant är inte helt given så tung eller dyster, men i Iñárritu's händer blir den det. En annan film som jag också såg på Stockholms Filmdagar var Spotlight som behandlar ett mycket, mycket tyngre ämne än The Revenant. Ändå känns Spotlight som en film som gjort med ett lättare handlag. Om man gör en liknelse med en målare har The Revenant målats med den största och grövsta penseln som finns i burken medan Spotlight har målats med flera olika penslar, en del lite tyngre men också många nätta och lätta penslar. Slut analogi.

Jag har tänkt på filmen en hel del efter jag såg den. En av de saker som jag tänkt på är att oavsett hur spännande och bisarr Glass överlevnadshistoria var så fick vi antagligen bara se den näst mest intressanta historien. Jag hade velat se filmen om indianstammen och deras sökande efter den kidnappade dottern. Den historien var värd ett bättre öde.

Som avslutning måste jag dock försäkra er om att de positiva med The Revenant överväger de få skavankerna (som kanske inte ens är skavanker utan medvetna val av regissören). Detta är en intressant och mäktig film som med rätta behövs efterbehandlas i huvudet. Som filmupplevelse var den maffig, och jag var som många andra i biosalongen lite vimmelkantig när vi gick ut från den långa visningen.

Jag ger The Revenant fyra män som överlevt en brottningsmatch med en grizzly av fem möjliga.

Betyg: 4/5


Notis: Jag tyckte Leo blev otroligt lik Matt Damon i sista scenen när han tittar rakt in i kameran, en Matt Damon med skägg och kladdigt hår. Någon annan som såg det?

Läs också Johans text om filmen. Har han hämtat sig från upplevelsen?

Tror bestämt att Sofia också har plitat ner några välformulerade ord om filmen.
Fler texter om denna film:
Fiffis Filmtajm
The Nerd bird
Movies-Noir
Carl från Har du inte sett den?
Steffo

Legend (2015)

Jag gillar Tom Hardy. Ok, jag älskar honom inte men han är ofta bra. Jag tyckte till och med att han var riktigt bra i Lawless där han hade en bra personkemi med Jessica Chastain. Sen har han dykt upp i en massa filmer där jag tyckt att han varit helt ok. Inför Legend handlade snacket mycket om att Hardy spelar två roller i samma film. Han spelar två tvillingbröder.

Filmen handlar om den sanna historien om bröderna Ronald och Reginald Kray, två av de mest notoriska gangstrarna i Londons undre värld under sextiotalet. Personligen finner jag ganska ofta filmer som biografier och andra BOATS (based on a true story) som underväldigande. Det är något med formatet och dess begränsningar som ofta gör att jag finner dem lite tråkiga. Det finns givetvis många undantag, bland annat tycker jag att både krigsfilmer och sportfilmer med fördel kan bygga på verkliga händelser.

Legend är snyggt gjord. Miljöerna, kläderna och tidsandan skiner igenom. Det är dock för mig endast kulissen där handling och karaktärerna lever. Och ta mig tusan, den trista typen av BOATS visade sitt fula tryne här igen. Jag var rejält uttråkad av filmen. Den är drygt två timmar lång och den sista timmen kändes som tre. Filmens pålagda musik var bisarrt dålig. Den drog uppmärksamheten till sig på ett störande sätt, och den gav fel känsla i scenerna. Eftersom en hel del scener utspelades på nattklubbar sågs också liveband på scenerna och de spelade mest jazz som var äldre än typisk sextiotalsmusik.

En orsak till att jag inte fann filmen bra kan ha varit att jag hade fel förväntningar. Marknadsföringen för filmen lurar oss besökare att den skulle vara en gangsterdrama med en hel del våldsscener (18-årsgräns i England). Men nej, icke sa Nicke. Detta är en studie i ett misslyckat äktenskap. Ge mig ett bra relationsdrama och jag jublar, men då får det vara något som är bättre än detta.

Filmens styrka och enda anledningen till att den undvek en total flopp för mig var skådespeleriet. Tom Hardy gör och tillåts göra så mycket mer än bara två bröder på duken samtidigt. Ronnie och Reggie är totalt olika som personer. Den ena smart, "charmig" och auktoritär. Den andra är mer eller mindre förståndshandikappad, asocial, labil, lätt överviktig och glasögonprydd. Hardy lyckas dock sätta båda brödernas personligheter mitt i prick. Även om Ronnie och Reggie hade sett mer lika ut (samma vikt, inga glasögon, inga skavanker på näsan) hade vi i publiken lätt kunnat skilja dem åt på Hardys sätt att gestalta dem. Då hade för övrigt filmen antagligen blivit mer intressant att se också. Så hatten av för Hardy. Problemet är att jag var lika lite intresserad av dessa pojkar som jag var av snubbarna i Goodfellas eller La Motta i Raging Bull. Jag bryr mig inte om de hade en svår uppväxt, inte kan uttala engelska språket, kom från ett fattigt område, jada jada jada...

Jag vill också hylla Emily Browning i rollen som Frances. Hon går från klarhet till klarhet. Vi såg henne bland annat i Sleepng beauty i festivalen för några år sedan. Problemet här är att hennes karaktär är grund och utan intressant "story arc". Hon får helt enkelt för lite att göra. Hennes karaktärs resa i filmen blir därmed mindre spännande än vad den borde varit. Att jag inte kände mer för henne i slutet än vad jag gjorde är ta mig tusan skandal.

Denna film failar å det grövsta då jag var uttråkad, en big "no no". Och detta säger jag trots att jag som många andra i salongen skrattade gott åt Ronald Krays galenskap och absurda dialog. Visst han var kul, men hans roliga "sida" hänger och dinglar fritt i luften i en film som för övrigt var tråkig. Humorn blir inte grundad i en karaktär du bryr dig om och den tangerad närmast lyteskomiken istället. I vilket fall räckte den inte för att få mig på bättre tankar då det gäller betyget för filmen.

Jag ger Legend två citronkarameller av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Legend har svensk biopremiär den 27:e november. På Filmfestivalen visades den 11:e, 12:e och 13:e november.

Mad Max: Fury Road (2015)

Alltså. Vilket ös! Högoktanig renodlad action. "Action utan slut". Förväntningarna var höga inför lördagens titt på den nya Mad Max-filmen. Trots att jag hade försökt undvika att läsa om filmen eller titta på trailers hade det nått fram till mig att filmen fick bra betyg lite överallt. Jag var förvirrad. Hur kunde detta ske? En actionfilm som får högsta betyget av gammelmedia? George Miller har väntat länge på att göra en uppföljare till sina säregna Mad Max-filmer från tidigt åttiotal. Nu har han tagit de ösigaste scenerna från The road warrior och givit dem en rejäl adrenalinkick och dragit iväg i tangentens riktning. Han har skalat bort allt "överflöd"... Här har vi en film som bara innehåller actionscener. Karaktärer? Intet. Handling? Intet. Skön dialog? Intet.

Jag var underhållen en lång stund. Men efter ett tag började den ena actionsekvensen flyta in i den andra. Det är bara samma sak om och om igen. Det är som John Cameron Mitchells omtalade sexfilm "Shortbus" där de har sex på riktigt om och om igen. Efter ett tag ser man förbi allt sexet och börjar se karaktärerna och filmens kärna. På samma sätt ser man till slut genom all action i Mad Max: Fury Road och börjar leta efter karaktärer och kärnan. Man finner intet.

Trots att filmen heter som den heter är detta Imperator Furiosas film. Hon är filmens protagonist. Charlize Theron gör henne riktigt bra och om den nu ofrånkomliga filmserien skulle välja att handla om henne istället för Max vore det kanske lika bra. Max försvann nästan helt för mig. Mel Gibson har bytts ut till Tom Hardy. Tyvärr får man inte se Tom Hardy skådespela speciellt mycket. Han gavs liksom aldrig chansen att göra Max till sin egen figur. Han är bara en blek kopia av Mel Gibsons version. Första halvtimmen var Hardy dessutom beklädd med en mask över ansiktet. Det har vi aldrig sett förut... (obs sarkasm). Det funkade inte ens i den andra filmen. Enough with the mask already! Sen kan man ju bara garva åt hur de löste problemet med att få av sig masken... En metallfil. Really? REALLY? Det hade varit coolare om någon av tjejerna hade fått klippa upp masken med avbitartången under vild färd eller något sådant.

Och då kommer vi in på tjejerna. Gillade inte hela filmens fokus på missbildade människor kontra de friska. Det är exakt sådana saker som passar bäst som en del av världen som presenteras, som en fond vilken filmens verkliga handling utspelas framför. Men som huvudsaklig konflikt blev det fånigt till slut. Men i övrigt gillade jag världen en hel del. Den post-akopalytiska världen. Någon spekulerade i att denna skulle vara en prequel till The road warrior men det var den uppenbarligen inte. Den måste utspelas efter den gamla klassikern.

Filmen var ösig och den var en häftig filmupplevelse, men den hade en hel del svagheter också. Så här kommer mina issues med filmen. Det blir nit pickande som jag vet att fler av mina filmspanarkompisar älskar så...

1. Filmen etablerar mycket dåligt hur elaka de onda är. Eftersom ingen tid alls läggs åt någon av karaktärerna i filmen, varken goda eller onda, får vi aldrig se varför vi bör frukta någon av de tre war lords som vi strider mot. Filmen saknar det så viktiga "stakes". Bryr jag mig om någon av de goda går åt? Intet.

2. Filmen är dålig på synka med åskådarens mentala "resa" under filmen. Saker händer som jag satt och väntade på att få se en upplösning av. Men de kom aldrig. Intet. I en scen klättrar Nux obemärkt upp på tankern och jag tror då att han ska skapa oreda eller dyka upp vid ett olämpligt tillfälle. Men inget händer. När han till slut dyker upp ligger han och gråter och har helt plötsligt bytt sida till de goda. WTF? En annan liten mini-tråd som bara pyste ut som luften i ett skadat cykeldäck var krigarkillen som pratade med Furiosa genom att klättra fram och tillbaka på förarhytten. Det var lite pirrigt hur han skulle reagera och agera så fort han förstod att hon hade lurat alla. Men det gjorde de heller inte något större av. Nu några dagar efter filmen kommer jag inte ens ihåg hur han blev "avpoletterad".

3. Anfallen mot tankern var kaotiska och dåligt koreograferade. Det är svårt att förstå var alla krigare och bilar befinner sig i relation till de övriga. Onda krigare hoppar över till tankern stup i kvarten men det verkar inte vara speciellt svårt att putta bort dem. Till slut blir spänningen lättviktig. Om de goda inte har svårt att värja sig (egentligen) varför då hetsa upp sig i biostolen...

4. Snygg cgi, men för mycket explosioner som visar hur människor flyger iväg. Dessa supersnygga scener ser helt overkliga ut. Det känns inte på riktigt då det inte är på riktigt.

Men till syvende och sist är detta en supersnygg actionfilm. Om man glömmer logik, krav på karaktärer eller behov av spänning så är detta en riktigt najs popcornrulle. Filmen står sig inte alls mot The road warrior men så är den inte tänkt att göra det heller. Tom Hardy är inte speciellt bra, ges inte heller chansen. Som Max är han otroligt mycket svagare än Mel Gibson. Handlingen är i nivå med Mad Max Beyond Thunderdome. Humorn är det glest emellan och när den väl dyker upp känns den mest krystad.

Avslutar på en positivare not. Fyra saker jag gillade med filmen:

• Miljön är skön, den post-apokalyptiska världen
• Nux var kul
• Kyskhetsbältena var bad-ass
• Scenen när de slet ut masken ur Immortal Joes ansikte var en bra scen. Vem var det som stod för slitandet? Max? Furiosa?

Vill jag se om filmen? Javisst för tusan. Den var så fullmatad av information att jag absolut vill se om den. Jag ger filmen tre ansiktsmasker av fem möjliga efter första titten.

Betyg: 3+/5

Fler som skrivit om filmen:
Jojjenito
Fiffis Filmtajm
Vrångmannen
Filmitch
Rörliga bilder och tryckta ord
Den perfekta filmen
Plox (bästa revyn hittills)
Steffo
The nerd bird

The Dark Knight Rises (2012) (Re-revy)

 

Jag har redan skrivit en utförlig revy på denna film efter jag såg den på bio 2012. Jag kommer därför fatta mig lite kort här.

Ok, vad har vi här då? Detta är en film med vissa mycket starka sekvenser blandade med svagare. Filmen är ojämn och min känsla är att den är lite slarvigt skriven. Produktionsvärdet är fortfarande där. Nolan är en mästare på denna typ av storfilm. Svagheterna rör istället känslan i filmen och att Nolan gått ifrån det "realistiska" i världen som presenteras. Denna film liknar Tim Burtons filmer mer än de tidigare två i trilogin.

Även denna film har två skurkar, Bane och Banes "master". Tyvärr kommer ingen av dem alls upp till samma nivå som Jokern i förra filmen. Och eftersom man inte direkt hejjar ihjäl sig för Batman/Bruce/Christian Bale lever dessa filmer mycket på karismatiska skurkar.

Jag gillar också Tom Hardy och enligt ryktet ska han vara med i denna film. Han ska till och med spela en av de viktigaste karaktärerna. Jag ser dock inte till honom i filmen alls. Trist när Nolan misslyckas att utnyttja en så bra skådespelare som Hardy! Den där satans masken tar bort en av filmens starka kort. Smart move, dumb ass.

Däremot har Nolan lyckats med karaktärer och casting på filmens två kvinnliga huvudpersoner. Jag älskar Anne Hathaway i rollen som Selina/Catwoman. Även Marion Cotillard i rollen som Miranda är lite spännande, även om hon är lite mer i dunkel än Selina.

Vad har vi på den lille lappen då? Joseph Gordon-Levitt spelar Robin. Jag gillar JGL i vissa roller. Han var ju helt magisk i "(500) days of Summer", men han väger lite lätt i filmer som denna och "Inception". Tyvärr verkar Nolan återanvända samma skådespelare om och om igen (hejsan Michael Caine). Nolan skulle kunna vara lite vassare på casting tycker jag.

Filmens actionscener är mycket ojämna. Den inledande scenen med kapning av flygplanet är otroligt häftigt. Man kan här påminna alla  GoT-fans att Littlefinger har en liten roll här!

Men sedan finns också töntiga actionscener. Det är som att Nolan helt plötsligt har blivit jättefokuserad på anti-skjutvapen. Det blir lite patetiskt när poliser och skurkar fajtas i ett större "slag". Alla har skjutvapen men ändå slutar det med att alla står och boxas. Inte trovärdigt.

1. The bad guys

Bane är långt från den stora motståndaren till Batman som jag hade hoppats på. Istället är Bane en intressant figur med en sorglig historia. För tusan, jag finner mig sittandes och hejja på Bane och Nazgulens dotter i slutet av filmen. Deras gemensamma historia är stark! Jag hade velat ha en bättre och ondare skurk som motståndare i sista filmen.

Nazgulens dotter ska kanske inte avslöjas pga spoilerage? Men tusan. Har du läst så här långt har du väl redan blivit sönderspoilad? Nåväl, jag gillar den lilla skärva av en intressant resa hon gjort från helvetet till storfinansen. Jag hade velat veta mer. Som skurk mot Batman, Robin och Catwoman var hon med han dock för svaga.

På tal om "helvetet"... Var inte fängelset med den svårklättrade väggen inte ett lite väl tamt ställe för att kallas helvetet på jorden?

2. The ladies

Wow, äntligen en kvinnlig karaktär i denna serie som är intressant. Anne Hathaways Selina introduceras med en bang. Glimten i ögat! Är det verkligen sant? I varje scen hon är med i sedan förhöjs pulsen och filmen lever upp litet. Jag önskar bara att hon varit med mer.

3. Feelingen

Detta är den film av de tre som känns mest konstgjord. Helt plötsligt gör Nolan en filmatiserad serietidning. Filmen känns inte realistisk på något sätt alls. Den är istället som ett collage av sjyssta scener. Jag får inte ihop någon röd tråd i filmen. Vissa scener är allvarliga, andra roliga, vissa är realistiska, andra helt osannolika, vissa dramatiska, andra lite sexiga. Jag tror helt enkelt att Nolan tröttnat på serien och att han gjort denna film med "vänsterhanden".

4. Something good
Selina. Inledningsscenen. En gripande bakgrundsstory om Bane och Miranda.

Bästa scenen är nog introscenen mellan Selina och Bruce.

5. Something bad
Den sämsta scenen är den när poliskåren marscherar mot skurkar med automatvapen och det slutar med att alla boxas i en stor ring.

Jag tycker hela grejjen med Blake och de föräldralösa pojkarna är svintrist.

En annan oförlåtlig sak är hur de tar död på Bane. Efter att sålt in honom som världens bad ass får han ett nesligt och väldigt plötsligt slut. Tog inspirationen slut så snabbt Christopher?

Hur kommer Wayne hem från andra sidan jordklotet utan en endaste dollar på fickan? På mindre än 24 timmar? Nolan skiter totalt i logiken i denna film, inte ens den logik som filmens karaktärer borde leva under...

En cool scen

Några avslutande ord för bövelen...

Jag förstår mig inte på denna film. Någon övergripande handling skönjer jag inte. Vad är hela poängen som skurkarna vill uppnå. Är det en vendetta mot Batman? Känns inte helt grundat. Som hämnd för att Batman dödade Nazgul? Hehe, om det är syftet måste sättet som Bane och Miranda går till väga gå till filmhistorien som den mest långsökta plan för att förgöra en man. Den djävulska planen är för tusan mer långsökt än vissa "ta över världen" schemes i Bond-världen.

Slutet? Tolkar du det som att Bruce överlevde och blev ihop med Selina? Eller var allt bara en dröm som Alfred närde. Jag vet att de planterade den lilla godbiten om att Bruce fixat autopiloten, men det gör det bara möjligt, det betyder inte att det hände. Såklart att vi fick se Alfreds dröm, eller hur va? Det var ju mörkret denna serie vilade i...

Jaja. Den är ändå maffig att titta på och det finns bra scener. Den har inte tappat all cred. Men den ramlar ner till en stark trea!

Betyg: 3/5

Locke (2013)

Mannen verkar vara någon slags arbetsledare på ett bygge. Det är kväll och han sätter sig i bilen för att åka hem. Han har en ny och riktigt najs BMW. Kan det vara en 5-serien? Vid ett rödljus blinkar han hemåt men när han sitter där och väntar ser vi hur han tar ett beslut. Istället för att svänga in mot bostadsområdena byter han fil och åker ut på motorvägen mot London ett 20-tal mil söderut.

Mannens spelas av Tom Hardy. Man måste gilla Tom Hardys ansikte för att kunna njuta av denna film till fullo för han är med i rutan konstant. Hela filmen utspelas med Tom och hans byggledare vars liv hamnat i kaos av de beslut han tagit och tar. Mannen talar nästan oavbrutet i telefon. Det är med och om jobbet, med och om familjen och så det där sista, själva anledningen till hans situation. Hela filmens handling framförs via telefonsamtalen samt Hardys skådespeleri. En stor del av känslorna ser vi endast genom hans ansiktsuttryck och kroppsspråk.

Ibland dyker det upp filmer som helt bryter mot den vanliga rutinen då det gäller formen. "Locke" är en sådan film. Det kan kanske verka tråkigt med en film som bara visar en Tom Hardy sittandes i en bil och prata i telefon? Men nej, det är allt annat än det. Vi får följa mannens emotionella berg och dalbana genom Hardys skådespeleri. Det är imponerande att filmen funkar så bra som den gör. Jag var uppfylld till bredden med goda känslor direkt efter jag sett filmen. Det var kul att filmen funkade så bra helt enkelt! Detta projekt som på pappret såg vanskligt ut var i hamn! Jag levde med denna upprymdhet ett kort tag och sedan började filmen blekna lite.

Jag är avgjort positiv, men detta är inte en film för årstopplistan eller något sådant starkt.

Jag ger "Locke" tre nattliga färder på motorväg av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Lawless (2012)

I thought I walked.

I torsdags gick jag och Jojje på Filmfestivalens medlemsvisning av Lawless. Om man ska tala om lättviktiga eller tunga filmer så hamnar Lawless utan tvekan i den tunga kategorin. Och då menar jag inte bombastiska filmer som de från Bruckheimer eller Emmerich, inte heller storproduktioner med leksaksförsäljning i blickfånget från herrarna Spielberg och Lucas, nej jag menar maffigt välgjorda filmer med gravitas som man helt kan försvinna in i för en stund.

Lawless är regisserad av John Hillcoat som tidigare gjort dystopin The Road. Efter Finchers Seven är The Road den film som mest fått mig att ifrågasätta dagens samhälle. Efter Seven kände jag nästan inte igen mig längre när jag gick hem på regnblöta Stockholmsgator. Då det gäller The Road var jag kanske extra känslig för domedagsprofetian eftersom jag redan innan filmvisningen hade dansat tango med liemannen. Min god vän mohikanfrisyrs-synthare-Buffyfan-militärkängor-Patrik räddade livet på mig när jag höll på att gå ut framför en spårvagn i full fart när vi var på väg till Bergakungen.

Precis som i The Road har Hillcoat lyckats skapa en helt trovärdig miljö i Lawless. Allt från hus, bilar, kläder och musik samspelar perfekt för att spela upp ett småstadssamhälle i 30-talets USA. Det var det första jag slogs av (no pun intended) när jag såg denna film. Jag satt under inledningen av filmen med ett stort fånigt leende i ansiktet. Jag var så fascinerad över hur bra filmen var...

Men jag ska börja med en spoilervarning. För de som är superkänsliga över spoilers eller som redan bestämt sig att se denna film, sluta läs nu och kom åter vid annan tidpunkt. Och ja, jag kan rekommendera dig att se den. Så mycket kan du få redan här. Jag kommer inte spoila handlingen mer än indirekt, jag kommer nämligen diskutera det som vi inte fick se mer än det som vi fick se.

Tom Hardy i rollen som Forrest Bondurant.

Trots den fläckfria miljön är skådespelarna filmens största behållning. Filmen har tre stjärnor som sticker ut. Först och främst har vi Tom Hardy, denna jätte bland småpojkar. Urtypen av den hårdaste av de hårda. Hollywoods svar på Brian Urlacher (Chicago Bears linebacker). Han spelar sin roll med ögonen och ett underbart brummande ljud som kan betyda lite vad som helst. Det är nästan värt att se om filmen bara för att få höra honom hrmm-a sig igenom filmen igen.

Jessica Chastain som Maggie Beauford.

Den andra mest lysande stjärnan är den förunderliga Kvinnan Jessica Chastain. Hon har dykt upp i nästan varannan film de senaste åren känns det som, och då den bra halvan av filmskörden. Hon är fascinerande att se. I ena scenen är hon bländande vacker, i andra tycker jag att hon nästan är alldaglig på gränsen till ful. I vissa scener är hon stark som en björnhona och i andra är hon följsam som ett ungt björkträd i höststormen. En mycket mångfacetterad och komplex skådespelerska växer fram ju fler roller jag ser henne i. Här spelar hon en söndrig burleskdansös som söker en ny start på livet långt från Chicagos storstad. Men hon hamnar ur askan i elden så att säga när hon slår sig ner hos bröderna Bondurant.

Dane DeHaan som Cricket Pate, här med Guy Pearce.

Den tredje skådisen jag lyfter upp är en stjärna på väg upp. Dane DeHaan är briljant i rollen som Cricket Pate. Lustigt nog såg jag honom just i Chronicle som revyades häromdan. Han spelar sin Cricket med de krokiga benen så bra att jag inte kände igen honom direkt. Jag vågade mig till och med kasta ut en kort fråga till Jojje om vem han var, jag kände ju igen honom men kunde inte placera honom. Cricket och Shia LaBeoufs Jack Bondurant var ett härligt par. Dane DeHaan är än mer lik en ung Leo i denna film, nu återstår bara att se om han kan röna lika stora framgångar i Hollywood som sin bildliga förebild gjort. 

Ögonen. Ögonen!

Filmen har fler kända skådespelare. Huvudrollen, lillebror Jack Bondurant, spelas av Shia LaBeouf. Jag har tidigare haft väldigt svårt för honom, men i denna film fungerar han mycket bra. Han spelar den småväxte och milde yngre brodern till Forrest och Howard Bondurant (Jason Clarke). Jacks bröder är stora fysiska kara-karlar som inte backar en millimeter i en strid. Forrest säger med rätta att det är inte storleken på kroppen som avgör vem som är farligast, det är hur långt personen vågar gå när det verkligen gäller. Jack är en mild "wannabe", som solar sig i hans bröders glans och legend, att bröderna är oövervinnliga. 

Här kan man kanske kasta in att detta är en rejält våldsam film, som en blandning av No country for old men och Drive. De våldsamma scenerna visas inte lika explicit eller utdraget som i Drive, men de är i princip lika råa. Filmen puttrar av våld hela vägen. Man sitter i stolen och väntar på det explosiva slutet...

En av filmens bästa insatser görs av Gary Oldman i en pytteliten roll, men när är Gary dålig egentlien? Aldrig. Här spelar han en Al Capone-liknande maffiaboss med namnet Floyd Banner. Guy Pearce spelar filmens onda man, specialagent Charlie Rakes från Chicago som skickats ut till byhålan i Virginia för att rensa upp bland spritsmugglarna. 

Hardy och Chastain i en av filmens starkaste scener.

Filmens miljö är suverän och tempot må vara långsamt men spänningen byggs obönhörligen upp. Bröderna Bondurant är en osannolik samling hjältar. Forrest är tystlåten, envis och odödlig, Howard är en jätte till karl som ständigt dricker sin egenhändigt brända brandy och förlustar sig bland de lokala kvinnofolket och Jack är den finlemmade känslige brodern med tycke för snabba bilar och snygga kostymer.

Har denna film några svagheter undrar ni nu kanske? Jodå, och här kommer den indirekta spoilern. Hela filmen andas ett magnifikt slut, men jag blev faktiskt rejält besviken av dess antiklimatiska slutstrid. Filmen må vara baserad på verkliga händelser, men dess dramaturgi borde fått leda till ett "större" slut. Jag hade väntat mig att vi skulle få se Forrest och Howard, och Jack också för den delen, gå bärsärkagång bland sina fiender. Men nu blev det en liten, liten stand off. Som bio-pic var det inget fel på slutet, men jag känner inte att den behövde vara så trogen boken som ändå säkert förskönat vissa saker och vässat andra... 

En bra bit in i filmen trodde jag att jag höll på att bevittna nästa steg i utvecklingen av våldsfilm som konstart. Hade filmen fortsatt i den riktning den inleddes i hade jag givit filmen det högsta betyget. Jag väntar fortfarande på att nästa steg ska tas fullt ut, ett steg som filmer som Drive har inlett.

Men som helhet var detta en av årets bästa filmer hittills, helt klart. Jag ger Lawless fyra odödliga hjältar av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Gå nu över och se vad Jojje tyckte om filmen. Såg vi samma film? Läs hans revy här.