Beverly Hills Cop: Axel F (2024)

Jaha, de har gjort en ny Snuten i Hollywood-film... Sugen? Nja, nyfiken i alla fall. Dags för fan service bonanza kanske?

På resa till Frankrike och besök hos syster. En kväll, spelledigt i EM, blev jag och svågern sugna på att återbesöka Axel Foley och hans vänner. Syster valde att läsa sin bok.

Vi grabbar tog oss an filmen med gott mod och vi fick en trevlig stund framför tv'n. Filmen lever till en stor grad på nostalgi såklart. Jag tror inte att någon hade höjt på ögonbrynen om den kommit ut idag utan de tre föregångarna från 80- och 90-talen. 

Vi kan direkt konstatera att de har tonat ner Axel och hans munläder. Det kändes lite synd men antagligen hade det blivit uttjatat om Eddie Murphy gått på i exakt samma manér som tidigare. Filmen fokuserar mer på Axels problematiska relation till dottern Jane (Taylour Paige) och hennes käresta Detective Bobby (Joseph Gordon-Levitt). Trots att all drama handlar om hur Jane blir hotad och kidnappad sticker varken hon eller Detective Bobby ut. Axel är också någorlunda nedtonad som noterats.

Istället hamnar min fokus mest på fan servicen och att åter träffa Billy (Judge Reinhold som lyckas se både gammal och ung ut), Taggart (John Ashton som bara ser gammal ut), Jeffrey (Paul Reisner) och såklart favoriten från förr Serge (Bronson Pinchot som aldrig gör en dålig roll, va?).

Filmens klart roligaste scen var när Serge och gänget låtsades vara intressenter på en lyxvilla där i Beverly Hills. Mäklaren Ashley De La Rosa (Nasim Perad) var mycket lustig. Om de gör en uppföljare på denna uppföljare, låt oss hoppas att de låter liket ligga, men gör de det får hon gärna vara med igen.

Filmens skurk Captain Grant spelades av Kevin Bacon och det är i princip inte ens en spoiler att skriva det här så övertydligt var det att han var en "dirty cop". Han verkade ta detta jobb med en klackspark. Inget speciellt engagemang men det var ju en "pay check" i alla fall. Filmen hade vunnit på om de ansträngt sig lite mer med filmens "villain". 

Allt som allt var det en trevlig om än lättglömd och oförarglig titt i sällskap med Eddie Murphy.

Svågern som är en obotligt 80-talsnostalgiker (han älskar fortfarande AC/DC) gav den en stark 4/5. Jag nöjer mig med en tvåa.

Betyg: 2/5

The Dark Knight Rises (2012) (Re-revy)

 

Jag har redan skrivit en utförlig revy på denna film efter jag såg den på bio 2012. Jag kommer därför fatta mig lite kort här.

Ok, vad har vi här då? Detta är en film med vissa mycket starka sekvenser blandade med svagare. Filmen är ojämn och min känsla är att den är lite slarvigt skriven. Produktionsvärdet är fortfarande där. Nolan är en mästare på denna typ av storfilm. Svagheterna rör istället känslan i filmen och att Nolan gått ifrån det "realistiska" i världen som presenteras. Denna film liknar Tim Burtons filmer mer än de tidigare två i trilogin.

Även denna film har två skurkar, Bane och Banes "master". Tyvärr kommer ingen av dem alls upp till samma nivå som Jokern i förra filmen. Och eftersom man inte direkt hejjar ihjäl sig för Batman/Bruce/Christian Bale lever dessa filmer mycket på karismatiska skurkar.

Jag gillar också Tom Hardy och enligt ryktet ska han vara med i denna film. Han ska till och med spela en av de viktigaste karaktärerna. Jag ser dock inte till honom i filmen alls. Trist när Nolan misslyckas att utnyttja en så bra skådespelare som Hardy! Den där satans masken tar bort en av filmens starka kort. Smart move, dumb ass.

Däremot har Nolan lyckats med karaktärer och casting på filmens två kvinnliga huvudpersoner. Jag älskar Anne Hathaway i rollen som Selina/Catwoman. Även Marion Cotillard i rollen som Miranda är lite spännande, även om hon är lite mer i dunkel än Selina.

Vad har vi på den lille lappen då? Joseph Gordon-Levitt spelar Robin. Jag gillar JGL i vissa roller. Han var ju helt magisk i "(500) days of Summer", men han väger lite lätt i filmer som denna och "Inception". Tyvärr verkar Nolan återanvända samma skådespelare om och om igen (hejsan Michael Caine). Nolan skulle kunna vara lite vassare på casting tycker jag.

Filmens actionscener är mycket ojämna. Den inledande scenen med kapning av flygplanet är otroligt häftigt. Man kan här påminna alla  GoT-fans att Littlefinger har en liten roll här!

Men sedan finns också töntiga actionscener. Det är som att Nolan helt plötsligt har blivit jättefokuserad på anti-skjutvapen. Det blir lite patetiskt när poliser och skurkar fajtas i ett större "slag". Alla har skjutvapen men ändå slutar det med att alla står och boxas. Inte trovärdigt.

1. The bad guys

Bane är långt från den stora motståndaren till Batman som jag hade hoppats på. Istället är Bane en intressant figur med en sorglig historia. För tusan, jag finner mig sittandes och hejja på Bane och Nazgulens dotter i slutet av filmen. Deras gemensamma historia är stark! Jag hade velat ha en bättre och ondare skurk som motståndare i sista filmen.

Nazgulens dotter ska kanske inte avslöjas pga spoilerage? Men tusan. Har du läst så här långt har du väl redan blivit sönderspoilad? Nåväl, jag gillar den lilla skärva av en intressant resa hon gjort från helvetet till storfinansen. Jag hade velat veta mer. Som skurk mot Batman, Robin och Catwoman var hon med han dock för svaga.

På tal om "helvetet"... Var inte fängelset med den svårklättrade väggen inte ett lite väl tamt ställe för att kallas helvetet på jorden?

2. The ladies

Wow, äntligen en kvinnlig karaktär i denna serie som är intressant. Anne Hathaways Selina introduceras med en bang. Glimten i ögat! Är det verkligen sant? I varje scen hon är med i sedan förhöjs pulsen och filmen lever upp litet. Jag önskar bara att hon varit med mer.

3. Feelingen

Detta är den film av de tre som känns mest konstgjord. Helt plötsligt gör Nolan en filmatiserad serietidning. Filmen känns inte realistisk på något sätt alls. Den är istället som ett collage av sjyssta scener. Jag får inte ihop någon röd tråd i filmen. Vissa scener är allvarliga, andra roliga, vissa är realistiska, andra helt osannolika, vissa dramatiska, andra lite sexiga. Jag tror helt enkelt att Nolan tröttnat på serien och att han gjort denna film med "vänsterhanden".

4. Something good
Selina. Inledningsscenen. En gripande bakgrundsstory om Bane och Miranda.

Bästa scenen är nog introscenen mellan Selina och Bruce.

5. Something bad
Den sämsta scenen är den när poliskåren marscherar mot skurkar med automatvapen och det slutar med att alla boxas i en stor ring.

Jag tycker hela grejjen med Blake och de föräldralösa pojkarna är svintrist.

En annan oförlåtlig sak är hur de tar död på Bane. Efter att sålt in honom som världens bad ass får han ett nesligt och väldigt plötsligt slut. Tog inspirationen slut så snabbt Christopher?

Hur kommer Wayne hem från andra sidan jordklotet utan en endaste dollar på fickan? På mindre än 24 timmar? Nolan skiter totalt i logiken i denna film, inte ens den logik som filmens karaktärer borde leva under...

En cool scen

Några avslutande ord för bövelen...

Jag förstår mig inte på denna film. Någon övergripande handling skönjer jag inte. Vad är hela poängen som skurkarna vill uppnå. Är det en vendetta mot Batman? Känns inte helt grundat. Som hämnd för att Batman dödade Nazgul? Hehe, om det är syftet måste sättet som Bane och Miranda går till väga gå till filmhistorien som den mest långsökta plan för att förgöra en man. Den djävulska planen är för tusan mer långsökt än vissa "ta över världen" schemes i Bond-världen.

Slutet? Tolkar du det som att Bruce överlevde och blev ihop med Selina? Eller var allt bara en dröm som Alfred närde. Jag vet att de planterade den lilla godbiten om att Bruce fixat autopiloten, men det gör det bara möjligt, det betyder inte att det hände. Såklart att vi fick se Alfreds dröm, eller hur va? Det var ju mörkret denna serie vilade i...

Jaja. Den är ändå maffig att titta på och det finns bra scener. Den har inte tappat all cred. Men den ramlar ner till en stark trea!

Betyg: 3/5

Don Jon (2013)

Don Jon: There's only a few things I really care about in life. My body. My pad. My ride. My family. My church. My boys. My girls. My porn.

Don Jon var en av filmerna vi såg på Malmö Filmdagar och nu har den premiär på bio på fredag så här kommer mina tankar om filmen. Joseph Gordon-Levitt är talangfull. Han har dock ett namn som är jobbigt att skriva. Låt oss kalla honom JGL. Han skådespelar, spelar musik och verkar känna halva Hollywood. Något av en ny John Cusack kanske? Här har vi nu hans debutfilm som regissör. Han har skrivit manus också. Och spelar huvudrollen. Don Juan.

Hur kan JGL's tankar gått när han hittade på denna story? Han kan ha varit inspirerad av de mycket underhållande filmerna Women in trouble och Electra Luxx där han spelar Bert Rodriguez - porrstjärnan Elextra Luxx's största fan. Sen kan ha tagit tanken vidare... Hur skulle det bli om denna porrälskande killen upptäckte att livet var helt tomt och meningslöst så länge han sitter och porrsurfar. Och vad skulle hända när han träffade på en riktig kvinna och kände riktiga känslor för första gången? Antagligen trodde JGL att han hade en bra idé i sitt huvud. Och jag kan hålla med. Det hade kunnat bli en bra film.

Tyvärr slutade dock inte JGL att tänka där. Nej, istället för att göra en liten film om skillnaden mellan ytliga låtsaskänslor och djupa riktiga diton ville han ta det ett steg till. Han valde att göra en parodi. Istället för att verkligen ge oss en riktig kille med ett visst (porr)beroende, väljer han att göra Don Jon till en Jersey Shore-kopia, som tagen från den skräpiga tv-serien.

Jersey Shore

Don Jon

Ok, det hade kanske kunnat funka, men ack så snett det blev. Första halvan går ut på att måla upp bilden av denna figur ur tv-serien. En imbecill idiot som bara bryr sig om sin bil, sina träningspass, kyrkan på söndag och att ragga brudar på krogen. Tills han träffar Julianne Moore's söndriga änka Esther. JGL ville få fram kontraster och det lyckades han väl med på ytan. Men eftersom första halvan av filmen är lika realistisk som Kim Kardashians liv, blir effekten när Jon träffar den i verkligheten förankrade Esther berättarmässigt meningslös.

Jag brukar gilla JGL, men här har han en sämre regissör än normalt. Han har regisserat själv. Scarlett Johansson spelar en tjej som Jon tror sig bli förälskad i. Jag fattar inte om hon ska vara het eller inte i filmen men jag tycker att hon var allt annat än het. Jämfört med hennes insats i en film som He's just not that into you så är hon otroligt mycket tråkigare här. Även detta måste nog belastas regissören. Och He's just not that into you är inte en speciellt tung film att jämföras med...

Nej, jag fattar inte vad som fick JGL att göra just denna berättelse. Var det bara för att diskutera porrfilmsberoende? Det görs så mycket bättre i Shame. Ville han ge oss en ärlig film om hur Jon upptäcker värdet av att öppna upp sig för en annan människa? Det har gjorts bättre i var och varannan American independent-film som finns där ute. Nej, jag tror att han trodde att gimmicken med kontrasten mellan de två delarna räckte. Det gjorde det inte.

Tony Danza och Julianne Moore står för de intressantaste rolltolkningarna i filmen.

Jag ger Don Jon två arga bilister av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Men låt oss inte nedslås av detta. Kolla istället om mina ärade filmspanarkompisar har tagit paus från porrsurfandet och skrivit ner sina tankar om filmen... Jojjenito, Fiffis filmtajm och Rörliga bilder och tryckta ord.

G. I. Joe: The Rise Of Cobra (2009)

Scarlett: He doesn't speak.
Ripcord: Why?
Scarlett: He doesn't say.

Om Sommarklubben är till för korkade actionfilmer träffade jag helt rätt med G. I. Joe: The rise of Cobra! Detta var inte bara dumt, vilket kan förlåtas och vara riktigt underhållande, se bara på Men in black eller Armageddon, men det var tråkigt också vilket inte är lika lättförlåtet.

Filmen är ändå gjord av Stephen Sommers som gjort de två extremt underhållande filmerna The Mummy och The Mummy returns. Där har han i och för sig en vettig om än enkel handling att jobba med, samt sköna skådespelare som Brendan Frazer, Rachel Weisz och John Hannah. I denna film har han en story som bygger på plastleksaker. Närmaste genren borde vara Comic Movie, men här finns delar av Sci-fi och Action också. Filmen har en namnkunnig men chanslös cast bestående av Channing Tatum, Sienna Miller och Joseph Gordon-Levitt. Arnold Vosloo, ni vet mumien i The Mummy-filmerna, är en av skurkarna och han stjäl de flesta scener han är med i.

Jag undrade länge vem som spelade Ana, jag kände igen henne men ändå inte. Det visade sig vara Sienna Miller som jag sett i filmen Interview med Steve Buscemi. Hade inte riktigt väntat mig henne i en actionfilm som denna.

Trots att jag satte på filmen fullt medveten om att detta skulle bli en urbota dum film hoppades jag ändå på en film med bra action, samt om jag hade tur lite kul dialog och gärna en riktigt bra skurk. Men tyvärr detta var dödligt tråkigt. Jag tyckte inte att Duke och Ripcord's gnabbande var speciellt upplyftande och bland skurkarna var Zartan med alldeles för lite, JGL var lite vek för den rollen och Sienna Miller var mest - vem är den där tjejen? Actioninnehållet var tyvärr inte heller så bra att det kunde höja filmen. Scenerna från Paris med två snubbar springandes i metalldräkter var verkligen inte bra och skurkarnas nya fantastiska vapen var mest skrattretande. Slutets attack på undervattensstaden med miniubåtar fick mig att nostalgiskt drömma mig tillbaka till Bondfilmerna.

Denna film konkurrerar på samma arena som filmer som Transformers och X-Men, men den är klart sämre än de två serierna. Transformers har maffigare och snyggare actionscener, X-Men bättre grundstory och karaktärer. Uppföljaren är kanske bättre? Sommarklubben lever vidare, men denna film får gärna bli glömd.

Jag ger G. I. Joe: The rise of Cobra en "nära" framtid av fem möjliga.

Betyg: 1/5

Det är ju Sienna Miller!

Lincoln (2012)

Abraham Lincoln: I am the President of the United States of America, clothed  in immense power! You will procure me those votes!

Jag har sett Steven Spielbergs mastodontfilm om USA's sextonde president Abraham Lincoln. Lincoln har kallats USA's bästa president genom tiderna. Filmen Lincoln behandlar en kort, kort period i den älskade republikanska presidentents liv. Den period då han fick igenom konstitutionens trettonde tillägg, det om att förbjuda slaveriet.

Det var med mixade känslor jag satt mig ner för att se filmen. Ibland kan jag känna lite aversion mot de mest pompösa storfilmerna som fabriken i Hollywood producerar. Jag håller mig oftast borta från dem. Dessutom brukar jag finna procedurfilmer som beskriver verkliga händelser lite smått tråkiga. Senast var det Argo som var bra gjord och spännande i vissa delar, men som ändå lämnade mig lite otillfredsställd.

Men å andra sidan tycker jag att ämnet i Lincoln var mycket spännande och jag är sedan länge ett stort fan av politiskt drama t.ex. i form av tv-serien The West Wing. Jag gillar pratiga filmer som attraherar "hjärnan", intellektet, som omväxling till actionfilm, komedier och relationsdramer som allt som oftast talar till "magen".

Nu föll de sig så att jag råkade ut för ett sammanträffande. Den senaste veckan har jag sett igenom den utsökta tv-serien Homeland, säsong 1. I elfte avsnittet åker några till Gettysburg, Pennsylvania, och besöker platsen för det berömda slaget. En av karaktärerna citerar President Lincoln, precis som han citeras i filmen i fråga:

Fourscore and seven years ago, our father brought forth upon this continent a new nation, conceived in liberty and dedicated to the proposition that all men are created equal...

Lincoln är en mer intressant än bra film. Det är en enda lång historielektion och den är säkert nyttig för de amerikanska skolorna. Samtidigt är den på tok för lång, lite seg och småtrist. Den är otroligt pratig. Jag brukar ju som sagt älska pratiga filmer, men detta gick över mitt huvud. Jag orkade inte hänga med i alla politiska manövrar. Handlingen och huvuddragen i hur de lyckades få till en kvalificerad majoritet (2/3) i representanthuset fattade jag förstås, men finliret och de säkert briljanta nyanserna gick mig förbi.

I filmen pratas det om en politiker som inte överraskar och som därmed inte kan gå långt i sin politiska karriär. Man kan prata om överraskningar inom filmvärlden också. Spielberg, en filmskapare som bevisligen har gått långt i sin karriär, överraskar mig över huvud taget inte med denna film. Lincoln är precis som jag trodde när det handlar om film från den mannen. Den är just den typ av episka monster som än en gång bevisar att Hollywood har blivit en likformad riskminimeringsmaskin.

Överraskningen i denna film kom från ett helt annat, och för mig oväntat håll (Duh!).

För mig var det inte en lockelse att se Daniel Day-Lewis som huvudrollsinnehavare, men jag måste säga att jag blev mycket positivt överraskad av den gode karaktärsskådespelaren. DDL var barmhärtigt lågmäld som Lincoln. Han gav sin karaktär en humor som jag aldrig trodde mig få se. Komplex karaktär, det där. En lustig liten detalj var att i mina öron lät den sextonde presidenten som den fyrtioandra på rösten!

Övriga skådespelare var stabila men ingen stack ut över mängden, vilket inkluderar Sally Field.

Jag ger Lincoln tre historiska bedrifter av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Premium Rush (2012)

Wilee: I like to ride. Fixed gear. No brakes. Can't stop. Don't want to, either. 

På resan hem från Ottawa hann jag bara med att se en enda film. Eftersom vi flög över natten var det klokt att försöka sova lite istället. Men då jag satt på ett säte vid gången blev det inte så mycket sömn ty jag blev knuffad på armen ungefär en gång per minut hela resan genom.

Men, men. Före jag misslyckades med att sova såg jag Joseph Gordon-Levitt cykla på Manhattan i filmen Premium rush. Specifikationen på denna film var lovande. Joseph Gordon-Levitt från filmer som 50/50, Brick och Inception i huvudrollen. Michael Shannon från favoritfilmen Take shelter som skurken. I en thrillerartad actiondängare. Det kunde blivit hur bra som helst. Men ack, gott folk. Vad ni än hört om denna film så är den inte bra. De är snarare helt bedrövlig. Ojojoj, vad dålig den var.

Tyvärr känner jag till och med att filmen drar ner mitt allmänna intresse för Joseph Gordon-Levitt. Han riskerar att ramla ut ur min "7 skådespelare"-lista (kommer inom kort). Det är viktigt att välja rätt roller också! Michael Shannon gör också mer eller mindre bort sig här. Hans psykopatiska och smutsiga polis med sitt feminina fnittrande skratt var varken underhållande eller skrämmande. Jag kan bara gissa förstås men jag tror att han försökte göra en egen "Stansfield" (Gary Oldman's karaktär i Leon för de av er som inte tog den).

Joseph Gordon-Levitt spelar Wilee, det snabbaste och tuffaste cykelbudet på hela Manhattan. Han är till och med så tuff och snabb att han kör en fixie (såg ni På spåret där den kom upp?), en cykel utan bromsar. Han är jättetuff och den snygga tjejen trånar givetvis efter honom. Wilee får en leverans, en körning, av ett litet kuvert. Helt plötsligt visar det sig att det är värt en hel massa pengar och Michael Shannons fula snut jagar Wilee och kuvertet över hela stan. Samtidigt gnabbas Wilee och den mörka skönheten Vanessa (Dania Ramirez). Ska de eller ska de inte vara ihop. Jo då, det ska de.

Några citat av den tuffe Wilee:

- Just runnin' reds and killin' peds. 
- Suck it, douchebag! 
- Douchebag! Have a nice day! 
- Hey douchebag! What's the matter with you? 

Uurk, jag har inte sett en så dålig film sedan jag gjorde misstaget att se John Carter.

Jag ger Premium rush en etta, en endaste o-premium rush.

Betyg: 1/5

Looper (2012)

Abe: This time travel crap, just fries your brain like a egg... 

Den tredje medlemsvisningen på kort tid blev Rian Johnsons Looper. Jag gick och såg den med min gamle gode filmfestivalvän Josqen, samt killarna från Har du inte sett den? Ända sedan Rian Johnson berättade om sitt nästa projekt på face 2 face efter The Brother Bloom på filmfesten 2008 har jag väntat på denna film. Rian Johnson som både skriver och regisserar sina filmer har tidigare gjort high school noiren Brick och den romantiska con man komedin The Brothers Bloom. Nu har han bytt genre igen och kommit ut med en mind fuck sci-fi thriller om tidsresenärer och lönnmördare.

Allas älskling Joseph Gordon-Levitt spelar Joe en så kallad Looper. I en inte allt för avlägsen framtid, år 2044, är tidresor möjliga men också strängt förbjudna. Maffian i en 30 år mer avlägsen framtid gör sig av med fiender och andra som fallit i onåd genom att skicka tillbaka dem till 2044 där en Looper, en bödel  väntar på dem. Det är nämligen lätt att undanröja liken år 2044 medan teknikens framsteg gjort det näst intill omöjligt att göra sig av med döda kroppar år 2074.

Jobbet som en Looper är väl betalt och utan stora risker förutom en liten negativ detalj. När framtidens maffiabossar bestämmer sig för att du blivit överflödig skickas ditt 30 år äldre jag tillbaka till dig som ditt nästa offer. Du har då "closed the loop" och du har exakt 30 år kvar att leva. Leva i materiellt överflöd men ändå på lånad tid så att säga. Problemen hopar sig i de fall som Loopern inte klarar av att skjuta den äldre versionen av sig själv.

Detta är en typ av film som jag älskar och den levererar på flera plan. Filmer om tisdsresor kan bli hur invecklade som helst. Sker allt i en oändlig cykel eller ändras framtiden av tidsresan och i vilken ordning i så fall. Vad händer först och vad kommer ändras i framtiden. Är universum verkligen oändligt? Vad finns då utanför Universum??  Kända filmer om tidsresor från de senaste 11 åren är Donnie Darko och Primer, två filmer jag sett på filmfesten för övrigt. Författaren till Primer har till och med hjälpt Rian Johnson med logiken i tidsresorna här.

Filmen är uppdelad i två delar. Den första delen som är lite mer än halva filmen är klart bäst. Då är filmen en renodlad sci-fi-thriller. Filmiskt påminner Looper ganska mycket om Johnsons första film Brick. Det är urvattnade färger i väldigt ordinära stadsmiljöer. Filmens andra del är tyvärr inte alls lika stark. När Joe träffar Emily Blunts karaktär Sarah ute i på hennes gård tappar filmen både tempo och fokus. Jag har dessutom aldrig varit en stor fan av Emily Blunt, hon är ganska ointressant som skådis tycker jag. Filmen får en mer flummig filosofisk ton och även om det kan vara bra, M Night Shyamalalalalan någon?, så funkar det inte lika bra här då det skapar en film av två separata delar.

En annan karaktär som jag normalt sätt har svårt med är Paul Dano. Här i Looper gör han en biroll som är nog så viktig. Han är för övrigt lika sliskig och vidrig som vanligt, men han gör den rollen perfekt! Tänk vad type castad han blivit... Hey, we want a creepy, slimy guy that the audience can feel a mix of pity and disgust for... Paul Dano!

Danos karaktär råkar ut för något av det mest brutala jag sett på bio på senare tid. Ett öde som är inte allt för långt från ett dito jag läste om i en bok för några år sedan. Mörkret i Looper var överraskande djupt. Rian Johnson har inte visat sådana sidor i sitt skapande tidigare.

Bruce Willis. Är han gammal eller? Han såg väldigt gammal ut i några scener. Han gör dock som alltid ett gediget jobb. Hans roll kräver en hel del nyans, även här finns ett mörker, och jag tycker han är filmens behållning. Joseph Gordon-Levitt sköter sig också bra. Han har inte den gravitas som Bruce har, men han gör ett bra och allt som oftast övertygande jobb. Här måste nämnas den absurda sminkningen av Gordon-Levitt för att få honom att se ut som en ung Bruce Willis, inklusive den böjda och sneda näsan. Det set inte bra ut, allt för överdrivet så att man som publik sitter och tänker på den istället för filmens handling. Dessutom ändrades hans sminkning under filmen. Jag undrar om det är så att han var osminkad före brottet i time and space continuum och hårt sminkad efter, för att skilja på de två versionerna av Joe?? Oklart.

Looper var väldigt bra. Den är dock lite åt det lättviktiga hållet. Den kan inte alls mäta sig med de tyngsta filmerna i denna genre, filmer som Blade runner eller Inception tex. Den kan kanske påminna lite om Twelve monkeys även om jag gillar den mer än Looper.

Det finns en scen i slutet av filmen som går i slow motion och som innehåller en hel del blod som redan nu är en het kandidat till årets coolaste scen.

Rian Johnson gjorde ett gott försök och nådde nästan ända fram, jag ger Looper tre kvinnor man gör allt för att rädda av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Om ni vill veta vad Markus, Erik och Johan tyckte om filmen kan ni lyssna på deras snack här.

The Dark Knight Rises (2012)

No guns, no killing.

Förväntningarna på den tredje Batman-filmen från Christopher Nolan var givetvis skyhöga. Nolan har gjort de två bästa superhjältefilmerna som välden skådat, filmer som i dominansen av denna genre endast utmanas av Joss Whedon's mer lättsamma The Avengers från i våras. Förväntningarna var så höga att en av vännerna i Filmspanarna till och med funderade på att åka till London för att se den nya Batman på IMAX. För höga förväntningar är ett välkänt gissel, och för att inte drabbas av dessa elaka förväntningar försökte jag undvika dem helt när jag gick in i biografen häromdan. Det enda jag hade var en vag vision, som en hägring i ökendiset, där konturer syns med inga detaljer träder fram.

Men nu, efter jag sett filmen, kan jag tillåta mig att formulera vilka förväntningar jag skulle haft på filmen. Jag skulle ha väntat mig tre saker. Först och främst hade jag trott att vi skulle få en mörk, spännande och episk avslutning på trilogin. Det skulle vara mer svärta än humor, med våld än nåd och ett ganska öppet och på något sätt sorgligt slut. Det andra jag hade väntat mig var en fruktansvärt bra motståndare till Batman, en fiende som till och med fått Heath Ledger's Joker att blekna. Jag hade väntat mig att få möta Batmans baneman, ett monster som skulle få blodet att isa på oss åskådare. Till sist skulle jag framför allt väntat mig att bli lika positivt överraskad av Nolan som jag redan blivit tvenne gånger med Batman begins och The Dark Knight.

The Dark Knight rises lyckades tyvärr inte resa sig över medelmåttans grå massa till de toppar som Batman begins och The Dark Knight befinner sig på. Första och tredje förväntningen blev inte alls uppfyllda, och den andra punkten blev endast delvis uppfylld. Den största överraskningen Nolan levererade var negativ då denna film var så mycket svagare än de tidigare två. Jämfört med alla andra filmer på repertoaren är The Dark Knight rises mycket kapabel, men den är inte en femma. Känslan av att nyss fått se en "magisk" film infann sig inte alls när jag gick ut ur biosalongen.

Film upplevs med hjärna, hjärta och känslor i den runda magen. En magkänsla är att denna film inte är lika "realistisk" som de första två, som på något sätt befann sig i samma domän som Bourne-filmerna och den återstartade Bond-franschisen. Jag såg inte om Batman Begins eller The Dark Knight inför denna visning men var de lika mesiga verkligen? I The Dark Knight rises möter både Batman och polisen skurkarnas automatvapen med batonger och boxning? Scenen då NYPD, förlåt GCPD, marcherar med batonger mot ett stor skara skurkar med automatvapen var rent ut sagt patetiskt. Jag kan inte minnas någon liknande scen i de tidigare filmerna. Som jag kommer ihåg det var en av styrkona med dem just att det mesta kände realistiskt, kanske inte trovärdigt, men möjligt ändå. Att jag önskar mer verkligt våld i denna film känns dock problematiskt efter skjutningen i Aurora, men det var så jag kände i alla fall.

Filmens ljusglimt var karaktären Bane. Hans bakgrundshistoria var intressant och han hade nästa fötjänat en egen film, men då som hjälten! Tom Hardy gör Bane väldigt bra, det lilla han kan göra, vilket är via ögonen. Han har en förställd röst och en mask över större delen av ansiktet, ju. Jag hade inte väntat mig att Batmans fiende skulle vara en figur som jag nästan kom att heja på innan filmen var slut. Fanns det ett budskap i detta från Nolan, eller har jag bara reagerad annorlunda än vad filmmakarna tänkt sig? Även Ra's Al Ghu's arvtagare var en positiv överraskning. Den tråden gillade jag en hel del.

Bane med anestesimasken och allt

Som vanligt har Nolan en lysande skådespelarensamble med sig i denna film. De flesta fungerade bra i sina roller. Tom Hardy, Anne Hathaway, Marion Cotillard, Michael Caine och Gary Oldman var alla bra. Några andra lyckades inte lika bra. Även om jag normalt sätt gillar Joseph Gordon-Levitt tyckte jag att han är aningens för nätt i denna roll, precis som han var i sin roll i Inception för övrigt. Men den svagaste länken då det gäller skådespelarprestationerna är enligt mig Christian Bale. Jag menar givetvis inte att han skulle bytts ut, det går inte, men han ger mig inget extra än det fåniga stirrandet och en allmänt träig karaktär.

Jag utgår från att Nolan har vävt in en massa budskap i sin film. Jag har inte på något sätt upptäckt allt, därtill krävs många timmars surfande på interwebben, men kopplingen till det senaste årets oro på Wall Street med protester och hat mot den rikaste procenten är tydlig. Frågan hur effektiv denna sammhällskritik är? Jag tycker att filmens andra hälft, inklusive scenerna med de lustiga straffutmätningarna, påminner mest om den gamla klassikern Escape from New York. Gatans lag och människans depravering då alla strukturer förvinner och var och en får klara sig själv känns varken modern eller unik.

Denna film påminner mig av och till om fler gamla klassikers. Bane påminner mig till exempel om The Humungus från Mad Max 2: The road warrior. Fängelsehålet med den blinda läkaren påminner mig om den överkattade Midnight Express.

Fripp funderar: vilka fängelseinterner är goda och vilka är goda? Fångarna i fängelset i Gotham City var uppenbarligen ganska vidriga. Medan fångarna i helveteshålet förtjänade tydligen att få fly, eftersom Bruce Wayne slängde ner ett rep för dem att klättra upp med.

Till sist måste jag nämna några ord om slutet. Indirekta spoilers varnas härmed för. Mina eventuella förhoppningar eller visioner om svärta fick ju helt kastas till marken. Filmen var kanske redan rökt, men hade inte ett "äkta slut", som de prata om i The Player, varit underbart i denna film? Nu blev det inte så. Men då kunde de väl i alla fall låtit slutet vara lite öppet, dvs tagit bort de sista scenerna? Men nej, Nolan var tvungen att visa åskådarna med en skrikig övertydlighet exakt vad som hände. Och nu kan vi en gång för alla kasta förhoppningen att bli positivt överraskad av Nolan i denna film. Kan man hoppas på ett "europeiskt slut" på någon framtida dvd utgåva tro?

Även om denna revy andas en viss negativism tyckte jag faktiskt att filmen var fräsig och bitvis riktigt underhållande. Det fanns trådar i historien som var mycket bra till och med. Betyget blir långt under vad de tidigare två Batman-filmerna erhållit, men på en skala som gäller alla filmer tror jag nog att den segar sig upp till en svag fyra i alla fall.

Jag ger den milda The Dark Knight rises fyra svaga Batmansignaler av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Inception (2010) (Re-revy)

Professor: Come back to reality, Dom.

Wow, vilken rundgång! Detta blir första filmen som jag skriver en Revy Redux på, dvs första gången som jag sett om en film och skriver om filmen för andra gången på min blogg. Jag såg och skrev om Inception i augusti 2010. Den revyn finner du här.

Nu har det gått så lång tid sedan filmen hade premiär att jag hoppas att det är ok med en spoilerific revy av filmen. Jag kommer nedan skriva hur jag tolkar filmen. Följ med efter bilden...

Nästan allt är upp-och-ner

Ok, så här är det! LOL. Min tolkning i alla fall. The dream is real. Eller tvärtom! Hela filmen utspelas i en dröm, i Cobbs dröm. Mal hade rätt! De var kvar i drömmen, och när hon hoppade från hotellet gav hon sig den kick som behövdes för att komma upp till verkligheten, och sina barn. Hon gjorde till och med allt för att "tvinga" Cobb att följa henne i hoppet.

Cobb stannade kvar i sin dröm, som nu blivit hans mardröm pådriven av den skuld han känner för att han "tvingade" Mal att hoppa. Cobb tror ju att han via en "inception" planterade idén att hon var i drömstadiet.

Denna teori förklarar det mesta. Mal säger ju till och med till Cobb att han lever i en drömvärld där diffusa företag (Cobolt Industries) jagar honom. Flera scener i den verkliga världen är skeva och konstiga, just för att det är en dröm. Det är Cobbs mardröm att han inte kan se barnen. I en verklig värld hade han bara kunnat låta dem besöka honom osv. Vi ser Cobb hoppar omkring mellan olika platser i den "riktiga" världen, utan att veta hur han kom dit. I en scen i Mombasa jagas Cobb av agenter och han springer in i en gränd som helt plötsligt är smal som en sticka - en dröm!

Det finns sju drömlager i filmen:
1. The verkliga världen som vi aldrig får se i filmen. Det är antagligen där Mal och barnen håller hus.
2. Cobbs "verklighet".
3. Inception-heistens första drömlager - den vita skåpbilen på bron (Yusafs drömmer)
4. Inception-heistens andra drömlager - lyxhotellet (Arthur drömmer)
5. Inception-heistens tredje drömlager - borgen i snölandskapet (Fisher Jr drömmer)
6. Cobbs limbo-dröm - (vem drömmer detta i slutskeendet av filmen, Cobb eller Ariadne? Cobb och Ariadne kommer i alla fall dit ner, där ser vi staden som Cobb och Mal byggde när de var i limbo första gången)
7. Saitos limbo-dröm - Cobb tar sig dit och finner en gammal Saito i ett japanskt gammalt hus (Saitos dröm)

Angående "the spinning top": Den visar inte om Cobb drömmer eller ej, den visar om Cobb är i sin egen dröm eller i någon annans dröm. Han har dessutom valt Mals totem-pryl och därmed korruptat sin säkerhet, det är en totem som använts/tagits i av någon annan. Eftersom Cobb drömmer på översta nivån i filmen visar hans totem det som hans dröm-jag vill visa honom... Sista scenen i filmen består av Cobbs totem, "the spinning top" snurrar och vi får inte se om den faller ner eller ej. Automatiskt tror man som åskådare att denna scen är jätteviktig för förståelsen av filmen. Lustigt nog har denna lilla detalj, som "alla" vill diskutera, inte så mycket med lösningen på filmens mysterium att göra. Det är en av de mest briljanta sakerna med Nolans film!

Allt handlar om Mal. Och om Cobbs omförmåga att reda ut vilken nivå han är på. Just det som han varnar Ariadne för har han själv råkat ut för.

Nu har jag sett om filmen och banne mig, den inte bara tålde en omtitt, den växte till och med. Jag skulle faktiskt vilja jacka upp betyget ett snäpp. Detta är en mästerlig film. Den är allvarlig och allt det där, men det är på sin plats i denna film. Jag gillade Leonardo DiCaprio mycket bättre denna gång. Tom Hardy var suverän än en gång. Tyvärr är Ellen Page inte rätt för rollen som Ariadne...

Marion Cotillard är verkligen fantastisk. Hon ger liv åt både den ljuvliga Mal och den onda Mal helt sömlöst. Mäkta imponerande.

Jag ger Inception fem drömmar av fem möjliga.

Betyg: 5/5

Women In Trouble (2009)

Holly Rocket: Nobody thinks it can happen to them, but anyone can get a PhD. Make sure you get tested. Thank you. 

När jag var och hälsade på den store Frans i somras såg vi filmen "Elektra Luxx" som var både annorlunda och rolig. När jag upptäckte att det var en uppföljare svor jag att jag skulle se den första filmen vid tillfälle. Tillfälle!

"Women in trouble" fortsätter i samma stil som sin efterföljare, det är en blandning av komedi, drama och lite naughy naughty med glimten i ögat. Filmen följer tio kvinnor vars vägar och öden korsar varandra. Centralfiguren är porrstjärnan Elektra Luxx förträffligt spelad av Carla Guigno. Jag gillar denna typ av film där många historier vävs ihop, ni vet som i "Short cuts" och "Magnolia". Detta blir därmed också ett tips till Kitty som älskar den typen av film.

Filmen är skriven och regisserad av Carla Guigno's pojkvän, sydamerikanen Sebastian Gutierrez. Han skriver kvinnoroller mycket bra. Filmen vimlar av kända tv-serieansikten. Guigno var ju med i "Spin City". Sen har vi Connie Britton som var med både i "Friday Night Lights" och "Spin City". Hon spelar en kvinna som påminner mycket om fru Taylor i FNL. Vi ser också Sarah Clarke från "24", där hon spelade Nina Myers.

Filmens stora, stora stjärna är dock, precis som i uppföljaren, Adrianne Palicki i rollen som den korkade Holly Rocket. Palicki är känd som Tyra i FNL. Hon är helt underbar i denna film. Det sägs att komedi är det svåraste att spela för en skådespelare, och här visar Adrianne återigen en otrolig tajming och stor talang. Hon gör sin ganska dumma och bortkomna porraktris med en kärlek och inlevelse som gör att denna film höjer sig över mängden. Jag tycker helt enkelt att hon är jättegullig, och hon är söt också...

Det är många härliga tjejer i "Women in trouble" men också några män. Joseph Gordon-Levitt introducerar här sin bloggare Bert Rodriguez, men man får vara uppmärksam för annars kanske man missar honom. "Hunken" Josh Brolin gör också en mindre roll.

Men det är kvinnorna det är mest fokus på, och läckrast av dem alla är Bambi, spelad av Emmanuelle Chriqui, ni vet den där heta bruden från "You don't mess with the Zohan". Jag förstår Holly Rocket till fullo. Go girl!

Om du är sugen på en portion humor, en portion drama och en massa portioner kvinnor på gränsen till anständighet ska du ta och kolla in "Women in trouble". Jag ger filmen fyra tvångsbeteenden efter oralsex av fem möjliga.

Betyg: 4/5

50/50 (2011)

I look like Voldemort.


Ibland stöter man på filmer som är helt perfekta. Det händer inte så ofta, men belöningen är så grandios att det är värt all möda att fortsätta leta. Den årliga Filmfesten är ett bra ställe att leta på. Nu har ett av dessa guldkorn dykt upp.

"50/50" är en dramakomedi som handlar om Adam, en 27-åring som får cancer på ryggmärgen. Detta förändrar livet för honom och de närmaste runt honom. Det är allt.

Skådespeleriet är superbt i denna film. De som står ut mest är Joseph Gordon-Levitt (Adam), Anna Kendrick (terapeut), Seth Rogen (kompis), Angelica Huston (mamma) och Bryce Dallas Howard (flickvän). Jag blir varm och go av en film som denna, med en ensemble där alla levererar perfekta rolltolkningar. Varenda scen i filmen är helt underbar.

Nu ska vi inte glömma manuset. Det är lika briljant som skådespeleriet. Jag skrattade och fällde tårar om vartannat. Det som imponerade så var att ingen av dessa starka scener var manipulation av oss i publiken, det kändes väldigt äkta. Jag har inte läst så mycket om filmen än, men jag skulle inte blir förvånad om manusförfattaren beskriver egna erfarenheter.

Uppdatering: Filmens manusförfattare, Will Reiser, skriver mycket riktigt om sina egna upplevelser. Hans bästa kompis, i filmen spelad av Seth Rogen, är Seth Rogen! Inte undra på att det känns äkta!

Jag tycker att de fångar relationen mellan Adam och hans föräldrar på ett mycket bra sätt. Den där känslan man har som ung vuxen att jag klarar mig själv, jag behöver ingen hjälp och jag vill helst vara ifred. Sedan när det verkligen gäller, då man verkligen behöver hjälp, det är då det visar sig om blod är tjockare än vatten. En av filmens bästa scener är mellan Adam och hans mor, precis innan han rullas in för operation. Panik, förtvivlan, ömsinthet under en bråkdels sekund. Otroligt bra.

Vi var ett stort gäng som såg filmen tillsammans och alla hade breda, nästan fåniga, leenden i ansiktena när vi gick ut. Gruppen var väldiga nöjd. Jag vill inte prata sönder denna film. Gå och se den, den är underbar, men glöm för all del inte näsdukarna!

Jag ger "50/50" fem stjärnor av fem möjliga.

Betyg: 5/5

Elektra Luxx (2010)

I'm afraid of ponies. But I am wet with indicent happiness for you.

Är det en komedi? Är det ett drama? Är det en satir? JA, allt. "Elektra Luxx" var en stor överraskning för mig men den är svår att kategorisera. Jag lockades till den på grund av ett antal skådespelare jag gillar. I huvudrollen som Elektra Luxx, före detta porrstjärna som nu ska vänja sig vid ett "vanligt" liv ser vi Carla Gugino, hon som spelade "Mikes" flickvän under första säsongen av "Spin City". Hon är härlig, men jag undrar om hon inte opererat sina läppar? Jag hoppas att det är sminkningen för denna roll som gör att läpparna ser för stora ut. Om hon opererat dem i verkliga livet är det trist, det är nämligen fult.

Sen finns också en av de nya favoriterna med i denna film, Joseph Gordon-Levitt från "Brick" och den fantastiska "500 days of Summer". Här spelar han en bloggare som är besatt av Elektra.

Filmens handling då? Oklart! Stämningen? Varierande. Kul? Javisst! Filmen kryllar av roliga scener. Från Elektras självhjälpkurser för otillfredsställda (?) kvinnor "How to act like a porn star in bed" till den underbart roliga kollegan Holly spelad lysande av "Friday Night Lights"-stjärnan Adrianne Palicki. I FNL spelar Palicki "Tyra" en white trashig tjej som inte gillar skolan. Här i "Elektra Luxx" visar hon en fantastisk tajming och stor talang för komedi. Hon stjäl bokstavligen varje scen hon är med i.

Nu när jag läste om filmen på nätet upptäckte jag att detta är en uppföljare till "Women in trouble" från 2009. Den filmen vill jag se vid tillfälle...

"Elektra Luxx" är inte en stor film, men jag blev underhållen hela filmen igenom, och lite överraskad av dess humor blandad med underfundig drama. Jag ger "Elektra Luxx" tre porrstjärnor av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Inception (2010)

Dreams feel real while we're in them. It's only when we wake up that we realize something was actually strange.

Ibland kommer det filmer som "alla" snackar om. Sommarens mest spännande filmsläpp måste vara Christopher Nolans nya film "Inception". Den är mycket omtalad, på internet och speciellt i amerikanska medier. Hur det varit hemma i Sverige vet jag inte men jag såg fram emot den i alla fall. Christopher Nolan har gjort filmer som "Memento", "Batman begins" och "The dark knight" och han är en av de vassare regissörerna just nu.

Nolan tog åtta år på sig att skriva manuset till "Inception". Resultatet har blivit en mycket intressant film, en stimulerande intellektuell utmaning. I en nära framtid finns tekniken för människor att drömma tillsammans. I den gemensamma drömvärlden kan sedan hemligheter utbytas, stjälas eller planteras. Denna revy ska inte handla så mycket om handlingen. Jag gillar inte att spoila i onödan. Och även om det kan sägas mycket om storyn så bör nog i alla fall jag se filmen minst en gång till för att kunna reda ut allt. Vad var verkligt och vad var i drömmarnas värld. Oklart!

Filmen är otroligt snyggt filmad och vi får se en massa fantastiska miljöer i drömvärldarna. Konceptet med en dröm inuti en dröm, i flera lager på lager är spännande och jag gillade framför allt det faktum att tiden går långsammare och långsammare i varje ny nivå. Tänk när du ligger i sängen och ska vakna upp, en kort stunds slummer i verklig tid är kanske en minut, men i drömvärlden känns det som att mycket längre tid passerats.

Ska man vara ärlig fanns det en hel del som var lite ologiskt också. Jag menar att alla sci-fi-filmer måste hålla sig inom sin "etablerade" logik. Varför Nolan helt plötsligt introducerade att döden i drömmarna innebar verklig fara kan jag förstå som drivmedel i filmen, men det förklarades inte riktigt i handlingen. Dessutom undrar jag varför inte Cobb bara lät sina barn resa till honom i Frankrike? Ok, kanske petitesser.

Skådespeleriet var allmänt bra. Jag är ganska utled på DiCaprio. Han är adekvat men inte mer i denna tolkning, som mycket påminner om hans roll i "Shutter Island". Tråkig. En som däremot gör en bra insats i en halvstor roll är Tom Hardy som bad-assen Eames. Han har glimten i ögat. Ellen Page i rollen som supersmart universitetsstudent var fel val av skådespelare tycker jag. Hon väger lite för lätt och hennes "quirkiness" funkar inte i denna roll. Dessutom var rollen inte så kul.

Men låt oss inte uppehålla oss vid det negativa.

Filmens mest dynamiska karaktär och skådis är Marion Cotillard i rollen som "Mal".

Mal... bad... in the latin...

Jag var tämligen förvirrad när jag gick ut från filmen, men med några dagars betänketid så måste jag säga att filmen har bara växt och växt i mitt sinne. Jag kommer med glädje se om den så snart det går.

Filmen tar sig själv på största allvar. Man kan inte anklaga Nolan för att vara för lättsinnig. Hans filmer är väl alltid allvarliga och de är ganska mörka. Det kan vara bra, alla filmer behöver ju inte vara ironiskt roliga. Filmmusiken i "Inception" poängterar stämningen på ett mycket bra sätt. Och är lik filmmusiken i Batman-filmerna.

Filmen var mycket stark, kanske en framtida klassiker, och den får fyra snurror som aldrig slutar snurra av fem.

Betyg: 4/5

The moment's passed. Whatever I do I can't change this moment. I'm about to call out to them. They run away. If I'm ever going to see their faces I've gotta get back home. The real world.