Civil War (2024)

Jag var riktigt sugen på Civil War. Jag menar hur kan man vara något annat när Alex Garland kommit ut med en ny film? Klart jag var nyfiken på hur han skulle måla upp ett USA på randen till sammanbrott under brinnande inbördeskrig.

Filmen är till att börja med otroligt snyggt ihopsatt. Världsbygget är i sanning imponerande. Filmen fokuserar på de fyra journalisterna som försöker ta sig till DC för att intervjua den sittande fascistiska presidenten. Världen byggs upp genom bilder i bakgrunden och bortom horisonten. Ljuddesignen är speciellt lyckad. Man förstår vad som händer runt våra fyra hjältar utan att det visas i närbild. USA är uppdelat i fyra fraktioner, the Loyalists States, the Western Forces (California, Texas), Florida Alliance (åtta delstater) samt New People's Army (nio delstater i nordväst).

Att filmen är kortare än två timmar lång känns som ett plus, och den känns tajt och saknar tråkiga partier. Detta är något av en road movie där vi via våra fyra huvudpersoner gör nedslag på lite olika ställen på vägen mellan NYC och DC via Charlottesville. Vi har scenen vid macken, krypskyttarna, slaget om någon myndighetsbyggnad, mötet med den mordiska milisgruppen, den lilla staden som låtsades som att ingenting hände, fronten vid Charlottesville och till slut slaget om DC. 

Trots alla scener listade ovan känns filmen inte fokuserad på action eller krigsscener. Istället fokuserar Garland på vad situationen gör med våra fyra i huvudrollerna. Hur Lee Smith (Kirsten Dunst) blir mer och mer nedbruten för att till slut balla ur och självmant gå sitt öde till mötes. Eller hur Joel (Wagner Moura) blir mer och mer hög av adrenalinkickarna från slagfältet. Eller den unga Jessie Cullen (Cailee Spaeny) som blir mer och mer indragen i rollen som krigsfotograf och till slut ersätter Lee som Joels vapendragare. Till sist har vi Sammy (Stephen McKinley Henderson), den enda sansade av de fyra och som jag uppfattar det filmens hjärta.

Tyvärr når inte filmen ända fram till mitt hjärta, på tal om detta märkliga organ som tillsammans med hjärnan avgör vad jag tycker om en film. Världsbygget är "top notch" och vissa av scenerna är superba (mötet med Jesse Plemons milisgrupp står ut), men trots allt blev jag inte så speciellt engagerad i någon av de fyra i fokus. Så snart filmen är slut, med Måns vid min sida, frågar vi oss vad filmen ville säga och varför vi lämnades så oberörda. Dagen efter hade jag redan glömt filmen känns det som.

Garland har vist nog valt att inte koppla någon av sidorna i filmens inbördeskrig till dagens politiska karta i Amerikas Förenta Stater, även om det är svårt att inte likna Nick Offermans fascistiska president med Donald Trump. Men i övrigt försöker Garland att hålla sig neutral och ett sätt att göra det är att klumpa ihop den röda staten Texas med den blå staten California som the Western Forces och vinnare av kriget (första fasen). 

En biprodukt av hans val att förhålla sig neutral är att jag som åskådare också förblev neutral. "Sådan film, sådant engagemang" så att säga (nytt ordspråk?). En journalist av klass bör förhålla sig neutral men presentera alla fakta, men hur blir det om en spelfilm som Civil War är så neutral att engagemanget inte bryter igenom? Kanske inte lika bra. 

Jag undrar hur Garland skulle ha kunnat addera "stakes" till filmen men jag kommer inte på något just nu. Men om han lyckats addera "them damn stakes", hade han nog kunnat lyfta filmen en hel del, tror jag i alla fall.

Överlag en mycket bra gjord film som antagligen uppnår det den försöker uppnå, men som lämnade mig tämligen oberörd.

Betyg: 3/5 

Killers of the Flower Moon (2023)

Jag var mycket nyfiken på Martin Scorseses nya film Killers of the Flower Moon då han med denna film tagit sig an några av alla de fruktansvärda och totalt omoraliska oförrätter som utförts mot de amerikanska urfolken.

När jag såg filmens groteska speltid på 206 minuter blev jag dock lite orolig. Varför måste filmen vara nästan tre och en halv timme lång? Är det på grund av Scorseses uselhet som filmmakare? Jag är övertygad om att denna film hade kunnat bli minst lika bra på halva speltiden. Men det hade krävt en filmskapare med driv i sitt berättande, bättre tempo och effektivare klippning. Jag tror till och med att filmens budskap skulle komma fram tydligare med en kortare och tajtare film.

Många hyllar Scorsese och kallar honom en mästare och det är kanske sant i deras ögon, men här visar han åter igen upp en sida av sitt filmskapande som jag tycker är långt från mästerligt. Gör han sina filmer så här överdrivet långa som en "show off"? Gör han det för att mästra sin publik, eller kanske kollegorna och branschen han verkar i? Eller är han helt enkelt gammal och gaggig och tror att detta är enda sättet att berätta en 90-minuterhistoria på?

Det bär mig emot att tala emot denna film då jag sympatiserar med dess politiska budskap, men jag kan heller inte ducka för dess odrägligt långsamma berättande och evighetslånga speltid. Jag visste på förhand att Jesse Plemons spelar en FBI-agent och jag ville se vad han gjorde av rollen. Han var mycket riktigt mycket bra som den lugna och till synes vänlige agenten som fångade de stora fiskarna i sitt nät.

I alla fall så längtade jag efter Plemons när jag satt och led som mest under filmens "inledning" och jag bestämde mig för att minst hålla ut ända tills han gjorde entré. "Inledningen" tog två timmar och 2 minuter!! Därefter kom FBI-agenten med i spel. Då var det typ en och en halv timme film kvar. Bissart!

Till min lättnad var den andra delen av filmen bättre än den första så jag hade inte hållit ut helt i onödan.

Men som sagt, det är ett viktigt ämne som Scorsese nu tar sig an här. Vad har hållit honom från att besöka detta ämne tidigare? Hur många gånger var han tvungen att romantisera det "vanliga" gangsterlivet innan han gav sig på denna så mycket viktigare historia? Man undrar.

Filmens starkaste del förutom att den satte fokus på en politisk fråga var dess filmmusik som var helt fantastiskt. Robbie Robertson från The Band har skrivit. RIP Robbie.

Jag lämnar er nu, mina kära läsare, med ett filmtips för dem av er som inte vill sitta igenom 3,5 timmar långsam död med Scorsese. Jag kan varmt rekommendera en film på samma tema, men som endast är en timme och 45 minuter kort. Filmen är Wind River av Taylor Sheridan och den är bättre på alla plan, men de är båda lika hemska och sorgliga då de skildrar en verklighet som finns än idag.

Betyg: 2/5 

The Power of the Dog (2021)

Detta är en ofta omnämnd film nu när "alla" börjar lista sina favoriter från 2021. Och då blev jag nyfiken såklart. Jane Campion hade enligt vad jag uppfattade gjort en revisionistisk western. Ja, men det kan ju vara najs tänkte jag och bänkade mig.

Hmm, det händer inte så mycket... Det blev väldigt segt och filmjäkeln är lång också. Jag gav upp. 

Några dagar senare gav jag den en ny chans. Det är ju sablans trist att inte se klart påbörjade filmer. Dessutom hörde jag på Filmspotting att någon lyfte att filmen blev bättre mot slutet, speciellt tredje akten. Och vid andra titten kom jag trots allt igenom hela filmen utan överdriven tröttma eller lessma.

Först och främst har jag lite svårt att ens se den som en western. Detta är ett rent drama som utspelas på en stor boskapsgård i mellankrigstiden, närmare bestämt 1925. Benedict Cumberbatch spelar den otrevliga brodern och Jesse Plemons den veke och mildare. När Plemons George gifter sig bli Cumberbatchs Phil besvärlig.

Först kändes det som att Campion gjort om sin framgång "The piano", men under andra halvan utvecklas filmen och historien fördjupas. Jag fann handling stimulerande och vagt spännande, men inte alls så otroligt bra som många proffstyckare vill få det till. Jag menar så himla speciellt är det inte. Om du lyssnat på den typen av snack om filmen finns viss risk att du går in till filmen med för höga förväntningar.

En anna sak som jag upplevde olika mot till exempel Filmspotting var filmens foto och natur. De båda hyllas men jag fann världen alldeles för "liten". Filmen är inspelad i Nya Zeeland och de har mer eller mindre bara en inspelningsplats som det verkar. En bergsluttning som vi får se till förbannelse. En sluttning som Phil ser något ljuvligt i. För mig blev det lite enformigt faktiskt.

Skådespelarna är väl ok antar jag, men eftersom jag egentligen aldrig blev speciellt engagerad i karaktärernas liv så hjälper det inte. De fyra huvudpersonerna spelas av ovan nämnda två plus den som alltid tråkige Kirsten Dunst och ynglingen Kodi Smit-McPhee. Av de fyra var Smit-McPhee mest intressant.

Den andra skådespelaren och karaktären som jag gillade lite var Thomasin McKenzie i rollen som Lola, familjens yngre hembiträde.

Filmen kommer säkert få en hoper med oscarsstatyetter.

Betyg: 2/5

I'm Thinking of Ending Things (2020)

Missed opportunity! Damn, detta var nog en film jag hade kunnat uppskatta ganska mycket...

Men ack, jag var antagligen på helt fel humör när jag såg den för jag fattade ingenting! Jag fann den extremt sövande och alldeles för lång, olidligt lång. Jag hade mycket svårt att hålla mig vaken och med tanke på dess innehåll blev det som att driva in och ut i drömmar både när jag var vaken och sovande.

Som min bloggarkompis Jojjenito sa är det nog bättre när Charlie Kaufman endast skriver manus och låter någon mindre vrickad person regissera. När Kaufman gör både och blir det lätt allt för... "artistiskt". 

Här har han försökt sig på att filmatisera Iain Reids roman från 2016 med samma titel. Jag har inte läst boken men jag har förstått att den ansågs svårfilmad då mycket av boken är inre monologer och tankar hos Jakes flickvän. Det känns lite typiskt att Kaufman skulle falla just för denna bok...

Så vi får se Jesse Plemons, Jessie Buckley, Toni Colette och David Thewlis i en klaustrofobisk och tidsförvirrad saga om en ung asocial man som tar hem sin nya flickvän på middag hos föräldrarna.

Inget som syns på duken är äkta, men hela filmens handling finns där på duken. Den påminner mig om filmer som Lost highway och Mulholland Dr. men denna är ännu snårigare att ta sig igenom. Inte heller lika tajt filmad eller regisserad. Den är helt enkelt inte i samma klass som filmer från den gode Lynch.

Jag sov mig igenom delar av filmen och därför känns det orättvist att ge den ett lågt betyg, men det är kanske just därför den ska ha ett lågt betyg! Eller hur, va? Och nu när jag har dyrkat upp filmen känns det helt meningslöst att se om den, mysteriefilm som den är, så jag får helt enkelt logga denna under "missed opportunities".

Betyg: 2/5

Jungle Cruise (2021)

Dwayne Johnson har seglat upp som en favorit efter att han är det bästa med Fast & the Furious-franschisen och det näst bästa i Jumanji-filmerna (Karen Gillan).

Så när han dyker upp som största namn tillsamman med Emily Blunt på postern till Jungle cruise blir jag automatiskt nyfiken. Postern som för övrigt känns som inspirerad av något härligt från åttiotalet.

Men tyvärr måste jag med en gång konstatera att detta inte blev speciellt bra. Filmen är lik äventyrsfilmer som den mycket underhållande The Mummy med Brendan Fraser och Rachel Weisz i huvudrollerna. Det är fantasirikt med försvunna skatter, förbannelser, övernaturliga väsen och sånt. Tyvärr känns Jungle cruise plastig i jämförelse med The Mummy och trots Dwayn Johnsons charm känns filmen inte ända in i hjärtat. Dessutom har Emily Blunt inte en chans mot Rachel Weisz om en direkt jämförelse skulle behövas, vilken inte behövs förvisso.

Den andra filmserie som direkt kommer upp som en jämförelse är för mig självklart Pirates of the Carribean-filmerna. Men hur otroligt det än kan låta känns de filmerna (Pirates...) mer seriösa än denna.

Men allt är inte kasst! Filmen är nog så underhållande även om den gjorde mig väldigt sömnig också.

Favoritsakerna med filmen är trenne. Jag gillade det överraskande men oförklarade användandet av Metallicas Nothing else matters. Vad var det om? Oklart! Kommentera gärna nedan med era teorier!

Sen kunde jag inte annat än helt kapitulera åt alla göteborgska ordvitsar som kapten Frank drog. Till sist var Lilys bror MacGregor filmens bästa karaktär. Mycket underhållande. Han spelades förträffligt av Jack Whitehall.

Jesse Plemons var dessutom vagt njutbar som tysk "evil villain". Han verkar dyka upp lite var som helst nu för tiden, på samma sätt som Domhnall Gleeson dök upp i parti och minut för en sådär sex-sju år sedan...

Betyg: 2/5

Battleship (2012)

 

Filmen dök upp på tv och som det händer ibland fastnade jag framför filmen. Var jättetrött men orkade inte gå och lägga mig. 

Detta är en film som jag tidigare har antagit är jättedålig. Dess rykte byggdes av elaka kommentarer av alla dess slag, om regin, skådespelarnas insatser, uselt manus och så vidare.

Och ja, detta är inte en bra film, nej, den är riktigt dålig. Detta trots att vi får aliens med fantasifull teknik som kickar ass med militära styrkor på Jorden. Jag kan gilla denna typ av film, det är sci-fi blandat med krigsfilm. Klassiker i genren är såklart "Aliens" med Filmitchs favorit Private Hudson och "Independence Day" med Will Smith, Bill Pullman, Jeff Goldblum och Randy Quaid. 

Ett nyare alster i genren som dessutom påminner jättemycket om handlingen i dagens film är "Battle: Los Angeles" från 2011 med Aaron Eckhart, Michael Peña, Michelle Rodriguez och Michelle Moynahan. Det är nästan så att vi har en duo "twin films" likt "Armageddon" och "Deep impact", "Tombstone" och "Wyatt Earp" eller varför inte "Dante's Peak" och "Volcano"!

"Battleship" ståtar med namn som Liam Neeson och vår egen Alexander Skarsgård. Men de egentliga huvudrollerna bärs av Taylor Kitsch och Jesse Plemons. Man anar ett samband när filmen regisseras av Peter Berg som gjorde den fantastiska tv-serien "Friday Night Lights" där de båda hade framträdande roller. I tv-serien ser vi att de två klarar dramatiska roller utan problem. Istället sänks skeppen i detta spel... eh, film av en absurd dialog och en mycket svag personregi från herr Berg. 

Inledningen av filmen, när Taylor Kitschs karaktär Alex introduceras tar jag fram skämskudden om och om igen. Han spelar en oansvarig pellejöns med fysiska och till slut mentala "skills" att besegra en överlägsen alien-motståndare. Men inledningsvis är det så pajigt att man bara kan skaka på huvudet och skratta så att popcornen sprutar ur munnen. 

Samspelet mellan Kitsch och Alexander Skarsgård är också svagt då det ser ut som att de spelar i olika filmer. Senare får vi mer av Jesse Plemons och han är som oftast bra. Här ska han spela en räddhågsen typ. I filmen dyker också sångerskan Rihanna upp i rollen som en bad assig och skjutglad soldat. Jag vet inte riktigt vad hon gör i filmen, hon är kanske kompis med Peter Berg? 

Men filmen är sablans underhållande ändå och i slutändan var jag ganska belåten. Det blev ju lite pang-pang vilket ofta piffar upp.

Betyg: 1/5

The Post (2017)

The Post är en murvelfilm som jag missade att se när den var ny häromåret. Jag hade vissa förhoppningar på filmen. Nej, jag trodde inte att den skulle komma upp i den "master class"-nivå som Spotlight från 2015 är i. Spotlight som förövrigt kom med på min lista över de tio bästa filmerna från 10-talet.

Men precis som i Spotligt är The Post en BOATS, en film som baseras på historiska skeenden. Denna gång handlar det om kampen mellan regeringen och den fria pressen över hemlisar om Vietnam-kriget.

Washington Post tog en ledande roll i att behålla pressen fri. I Amerika är ju pressen den fjärde statsmakten (i Sverige kallas den för den tredje statsmakten). Pressen är fri i USA, inte som i Sverige där Public Service är finansierad av staten och därmed finns risken att de är i händerna på politikerna. En komplex historia detta med vad som är "fri" press.

I vilket fall får vi följa hur den kvinnliga ägarinnan med spirande mod och den envise chefredaktören står upp mot en regering som försöker tysta pressen genom hot och bufflande. Nixon och anhang vill inte att det publiceras om de oegentligheter som skett under fyra regeringar i rad under Vietnamnkriget.

Meryl Streep och Tom Hanks spelar huvudrollerna och Steven Spielberg regisserar. Allt detta talar för att filmen är kompetent men väldigt "osexig" i mina ögon. Och det är exakt så det blir också. Ganska bra, till och med väldigt bra i sina stunder, men tyvärr lättglömt också.

Alison Brie gör en halvstor roll och jag kände inte ens igen henne. Hon var sig inte lik. Inte alls.

Bradley Whitford, känd från The West Wing, var dock igenkännbar. Han verkar ha levt gott sedan glansdagarna i Vita Huset. Kommer ni ihåg honom i Get out?

Helt ok film om ett mycket intressant skeende i historien. Kul slut på filmen också för övrigt. Den insatte kunde spana på det slutet tidigt i filmen.

Betyg: 3/5

The Irishman (2019)

Som många vet är jag inte ett stort fan av Scorsese. Han har några fina filmer som "The Departed", "Shutter Island" och framför allt "The Wolf of Wall Street". Men hans många maffiafilmer är jag tämligen ointresserad av. Att folk hyllar dem som mästerliga är för mig obegripligt. De har väldigt tråkiga historier, ruttna budskap och känns för strikta för att kunna uppskattas som renodlad underhållningsvåld.

Varför i hela friden har jag då avdelat 3,5 timmar av mitt liv för hans senast i raden av alla dessa maffiafilmer? Ja, det kan man ju undra över. Är det kanske för att jag inte ville att Jojjenito skulle måla huset med mitt blod? I ett perspektiv är det ju så. Häng med i tankebanorna nu...

I Shinypodden special snackar jag, Jojjenito, Carl och Niklas om filmåret 2019 och listar våra top 10 favoriter från året. Jag var helt säker på att filmen skulle komma upp någon gång under poddningen, och jag ville helt enkelt kunna vara med och snacka om filmen. Samt inte komma på dålig fot med gudfadern Jojje.

Jag kunde ju, som en känd regissör gjorde med "Joker", kollat ett klipp och avfärdat filmen helt sonika...
“I saw clips of it,” Scorsese said of “Joker.” “I know it. So it's like, why do I need to? I get it. It's fine.”

Men nej, jag ville vara med i samtalet till fullo. Så nu har jag suttit mig igenom filmen. Såg allt i ett svep, behövde inte ens dela upp titten på fyra delar efter Alexander Dunerfors schema.

Well? Ja, den var väl helt ok och lite bättre än vad jag fruktat. Inte speciellt omvälvande såklart, men inte lika vanvettigt tråkigt som "Goodfellas" i alla fall.

Jag störde mig inte speciellt mycket över "the uncanny valley"-effekten av åldersföryngringarna.
Robert DeNiro och Al Pacino spelade inte över lika mycket som befarat, vilket var skönt.
Jag var helt ointresserad av hur det gick för precis alla i hela filmen, inga karaktärer kändes i hjärtat.
De två skådespelarna jag njöt lite extra av var Joe Pesci och Ray Romano.
Kvinnorna var lika få och lika menlösa som kvinnor i Sagan om Ringen.
Jag kände lika lite i slutet av filmen som Peggy Sheeran kände över slutet för sin pappa Frank. Jag tänkte bara "good riddance" ungefär...

Betyg: 2/5

Lyssna på Shinypodden Special om de bästa filmerna från 2019, ni hittar avsnittet här.

Bridge of Spies (2015)

Inspirerad av att jag läser John Le Carrés böcker om George Smiley valde jag häromkvällen att se en film som gick mig förbi för några år sedan. Det är spionthrillern Bridge of spies, regisserad av Steven Spielberg på ett manus som bröderna Coen varit med och skrivit. Mark Rylance som vi senare såg i Dunkirk vann till och med en oscar för bästa manlige biroll i Bridge of spies. Jag hade vissa förväntningar på filmen, men var framför allt sugen på storyn från kalla kriget med hemliga agenter och sådant skoj. Filmen bygger löst på verkliga personer så det kunde ju vara en fördel. Eller nackdel.

Först och främst måste man behandla Tom Hanks i huvudrollen. Visst är han stabil som skådespelare och jag har förstått det som att han är en riktigt trevlig person privat, men han är förbaskat tråkig som skådespelare. Det är ett tryggt men ack så "osexigt" val av skådis. Det är inte det nya ansiktet som får en att vilja se mer av skådespelaren, eller som öppnar nya dörrar in till saker man inte sett förut. Problemet med denna film är att Steven Spielberg också har blivit sådan, fast som regissör. När blev Spielberg en ny Ron Howard egentligen? Det är lika kapabelt utfört som ospännande. Som läsare av denna blogg känner till var jag inte speciellt road av vad Ron Howard gjorde med Star Wars-filmen Solo. Det var kapabelt men ospännande. Samma sak här med Bridge of spies.

Känslan var att jag var intresserad hela vägen i mål men aldrig riktigt engagerad. Ämnet är det inget fel på men genomförandet är lite sövande på något sätt. Om jag jämför med First man är det slående hur olika de känns i maggropen på mig. Båda berör intressanta ämnen, men den senare är också vass, personlig och exceptionell på sätt som kanske är svårt att sätta fingret på mer än att det känns i maggropen.

Handlingen är också långt från lika svart och bister som en Le Carré-handling alltid är. Detta är en snällisfilm helt enkelt. Inget farligt och det slutar hyfsat lyckligt för alla inblandade. Så det kan gå när Spielberg är i farten nu för tiden. Ingen we're gonna need a bigger boat här inte...

Den enda scenen i hela filmen som det brände till lite från var när Donovan åkte tåg tillbaka till Västberlin och såg en hel familj bli nermejjade av de östtyska vakterna när de försökte fly till väst. De dog i en skur av kulor på och nedanför muren. Scenen påminde mig om Le Carrés The spy who came in from the cold. Muren var faktiskt kanske den viktigaste karaktären i hela filmen och det är i alla fall något man kan ta med sig. Tyvärr tror jag att människor nu för tiden redan börja glömma vilka horribla brott mot mänskligheten kommunisterna begick under nästan 50 år efter WWII.

Jag ger Bridge of spies tre välgjorda filmer av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Game Night (2018)

That's a strong glass table!

Game Night är en komedi med Rachel McAdams, Jason Bateman och Kyle Chandler i huvudrollerna. Filmen handlar om ett tävlingsinriktat par som kör brädspelskvällar med goda vänner hemma hos sig. Det där med brädspel ligger i tiden. Själv fick jag det fantastiska brädspelet Firefly The Game när jag fyllde år för några år sedan och nu spelar jag, Johan, Linnea och Joel spelet så ofta vi kan. Det är mycket roligt med brädspel generellt sett och Firefly specifikt. Just i fallet med Firefly är det lustigt nog roligt att spela oavsett hur det går och vem som vinner. Denna avslappnade inställning till vem som vinner gäller dock inte huvudpersonerna här i filmen. Tävlingsinstinkten är på topp och den driver en hel del av humorn i filmen.



Manus är riktigt bra med en humor som känns djup och vuxen. Det skämtas om konkurrens mellan bröder, familjebildning, grannsämja och många andra saker. Det är alltså inte bara skämt under bältet. Filmen är inte pk eller söt-snäll men den är heller inte plumpt grov. Som filmälskare välkomnade jag alla filmiska referenser som poppar upp här och där. Som film betraktat påminner den mig i känslan om den mycket lyckade Vacation från 2015 och jag blev därför inte allt för förvånad när det visade sig att det är samma duo bakom båda filmerna, John Francis Daley och Jonathan Goldstein. Bra gjort dom.



Den ofta underskattade McAdams lyfter filmen på egna axlar och Bateman är en bra wing man. Bland biroller har vi Kyle Chandler som jobbig storebror och den ensamme och asociale grannen som gärna är med på spelkvällar spelad av den mångfacetterade Jesse Plemons. Vi har ett mycket roligt par med en mörk historia spelade av Lamorne Morris och Kylie Bunbury. Billy Magnussen som den snygge men korkade Ryan var jag inte lika förtjust i. Hans dejt under spelkvällen spelas av brittiskan Sharon Horgan och hon var en frisk fläkt.

Fasen vad glad man blir av bra komedier. Det må ha varit en bra tajming för mig att se den på bio på fredagskvällen efter en hel arbetsvecka. Hjärnan är lite mer mosig och man är därmed kanske mer mottaglig för en mysig komedi? Jag njöt i alla fall och skrattade högt många gånger och nästan så att jag tappade andan några gånger. Tänker speciellt när Mcadams skulle operera på Bateman. Galet rolig scen.

Filmen lever på bra skådisar och en otroligt skön känsla. Under inledande texterna hade filmen en absurt skruvad feeling men lyckligtvis behölls det introt bara som ett intro. Det var som att filmmakarna ville skicka ett budskap till oss i publiken med sin förvrängda och spetsade värld att detta inte är på riktigt men nästan. Filmens sista scen glider över till samma förhöjda verklighet så filmen har bookends i avvikande stil. Sitt för all del kvar under eftertexterna då det kommer extra scener samt tills efter eftertexterna då ytterligare ett skämt levereras.



Det blev en trevlig kväll med gapskratt på bion och efterföljande mat på Egon med Christian där vi kunde sitta och snacka film och bloggprojekt. Mycket najs. Game night överraskade mig positivt och även om den inte är en 5/5 är den självklart starkare än en trea. Jag längtar redan efter att få se om den. Kanske till och med hopkrupen i "barnet"-ställningen vi får lära oss om i filmen?

Jag ger Game Night fyra massmördande kriminalteknikers av fem möjliga.

Betyg: 4+/5

Gissar att Christian på filmbloggen Movies-Noir inte ger den riktigt lika högt betyg, men han var också belåten så den borde få en stark trea ändå? Hur det blev med det kan ni kolla in här.

American Made (2017)

American made är ytterligare en i raden av BOATS-filmer om "sköna typer" som håller på med olagligheter som översvämmat marknaden de senaste åren. Sub-genren som blandar komedi och drama med suddiga referenser till verkliga händelser blev kanske populär efter framgångarna med The wolf of Wall Street? Martin Scorseses hejdlösa skröna om Jordan Belforts härjningar i den finansiella världen är fortfarande den klart bästa av filmerna.

Fler dugliga och till och med bra filmer har adderats sedan dess, filmer som The big short och War dogs är mycket underhållande. Men så har vi svansen såklart också. Filmer som inte håller måttet. Gold från 2016 var trots bra skådespelare en tråkig film och ny har vi ännu en riktigt svag och tråkig rackare, gjord i Amerika.



Filmen har trots allt Tom Cruise som dragplåster och han är en få riktigt stora Filmstjärnor i mina ögon. Man blir sällan riktigt besviken. Och här är Tom i princip det enda som är bra med filmen. Tom är Tom. För övrigt är det en intressant historia som behandlas. Tyvärr lyckas inte regissören Doug Liman göra något tillräckligt bra av materialet. Detta hade kanske kunnat vara bättre lämpat för en dokumentär kan jag tycka.

En sak som var lite intressant var ändock biroller i filmen. Domhnall Gleeson fortsätter att dyka upp i film efter film. Vad är det som gör att han hamnar i "alla " filmer. Nu har han synts i Star Wars, Ex Machina, The Revenant, Calvary, Harry Potter med flera. Imponerande lista filmer. Jag har egentligen inget problem med honom, men jag ser kanske inte hans storhet lika mycket som dagens casting experter.



En hårt "type castad" skådesplare som vi nästan alltid får se spela den vidrigaste och läbbigaste white trashen man kan tänkas är Caleb Landry Jones. Du har sett honom i Twin Peaks The return och Get out. I Three billboards fick han spela en mycket trevligare karaktär. Han är osedvanligt creepy. Rödsprängda och utstående ögon. Brrrr.

Mrs Seal spelas av Sarah Wright, ett (nästan) nytt ansikte för mig. Hon gjorde inte samma intryck som Margot Robbie i Wolf. Två favoritskådespelare syntes i bild men var nästan brottsligt underutnyttjade, Lola Kirke från Mozart in the Jungle samt Jesse Plemons från Friday Night Lights. En del av deras scener hamnade på klipparens golv kanske? Men jag hade gärna sett mer av dem.



När jag funderade på om jag skulle se filmen råkade jag se delar av en scen där Barry skulle starta med sitt plan från en allt för kort landningsbana. Den scenen gjorde mig nyfiken och adderat med "true star quality" Tom Cruise blev det en titt i alla fall. Det var olyckligt, scenen i fråga är filmens bästa. Filmen i övrigt är ungefär lika tråkig som Gold.

Jag ger American made två amerikanska presidenter av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Fargo - Season 2 (2015)

Bröderna Coens film Fargo bygger på quirky karaktärer, korkade skurkar, mysiga poliser och en allmänt skön stämning. Inspirerad av filmen startades tv-serien med samma namn. Bröderna var involverade på ett hörn som producenter och "show runner" Noah Hawley som skapat serien har blivit hyllad för serien.

Den första säsongen hade sina stunder men den var i slutändan inte jättelyckad. Skurkarna var lite för korkade och karaktärerna var lite för quirkiga för quirkighetens skull. Det blev några steg för lång från det realistiska. Framgången med filmen är just att man kan nästan tro på att det skulle kunnat vara sant. Det är tillräckligt realistiskt för att allt det quirkiga känns fräscht. Men med en overload av dumhet och skruvade karaktärer blir det för övertydligt och fel balans.



Jag hade hoppats lite att säsong 2 skulle vara bättre än S1 men så blev nu inte fallet. Serien är ganska bra i bitar men fasligt ojämn. Jag gillade delarna med poliserna (Ted Danson och Patrick Wilson) medan jag snart blev uttråkad av delarna med det olyckliga paret (Kirsten Dunst och Jesse Plemons). Säsong 2 lider av samma problem som S1. Skurkarna är för dumma för att vara riktigt intressanta att följa och de skruvade karaktärerna är ibland för skruvade och tokroliga.

Säsongens klart bästa karaktär var Mike Milligan (Bokeem Woodbine) och hans tvillingar. Familjen Gerhardt var inte speciellt intressant även om det var överraskande och kul att se "Syd Barrett" dyka upp där...



Jag la märke till en annan sak. Showrunners verkar tro mycket om sin serie. En serie som denna lever ganska mycket på ett fåtal riktigt bra scener. Spänning som byggs upp mot ett klimax, karaktärer som beter sig på ett visst sätt som leder till konsekvenser. Under säsong 2 har vi två tydliga fall där serien bygger upp förväntan och sedan helt skippar att visa den sista scenen i sammanhanget. Det gällde anfallet mot familjen Gerhardts hus samt upplösningen mellan Simone och hennes farbror Bear. En serie full av bad ass-scener (som GoT) kan hoppa över vissa av de bästa scenerna, men en serie som denna har inte råd att skippa några av sina "ess i rockärmen".

Som helhet var jag bitvis road och bitvis otålig och däremellan på gränsen till uttråkad. Den är fortfarande rekommendabel till dem som gillar denna genre, en blandning av crime och quirk. För mig räckte det inte ända fram..

Betyg: 2/5