Django Unchained (2012)

Sorry, I couldn't resist

Hell yeah! En ny film från Quentin Tarantino! Man behöver inte vara filmälskare och filmbloggare för att bli förväntansfull inför ett filmsläpp från mästaren. Japp, jag sa det, Mästaren. Jag ser Tarantino som en av de bästa och viktigaste filmsmakarna just nu. Han har en egen oefterträfflig stil i en tid då alla unika röster bör vårdas ömt.

Detta är Tarantinos sjunde långfilmsprojekt. Hans tre första filmer är hans bästa, filmer som utspelas i en realistisk värld där hans dialogdrivna actiondramer kommer till sin full rätt. De efterföljande tre projekten, Kill Bill, Death proof och Inglorious basterds har inte riktigt nått upp till ribban som sattes av hans tidigare verk. Quentin har gått från det som gjorde hans tidigare filmer så bra och istället "lånat" och därefter  annekterat välkända sub-genrer och gjort dem på eget sätt. Han har skapat något nytt inom asiatisk kampsport, grindhousens b-filmer samt WWII krigsfilmen. De nya filmerna är långt ifrån realistiska, de är mer som filmatiserade serietidningar. Han har utvecklats till en filmmakare som till viss del sätter stil över innehåll. Men som alltid har han sin lysande dialog som sin center piece.

Det visade sig snart att Django unchained mer liknar hans tre senaste projekt än hans äldre filmer. Denna gång är det två genrer som tas i anspråk, Western och Blaxploitation. Detta är en mustig hämndfilm med alla Tarantinos vanliga kännetecken i full dager. Vänta er inte en realistisk film, låt er bara dras med i flödet.

Django unchained är svettigt bra. Dialogen är som vanligt på topp. Jag kan knappt bärga mig tills jag får se om filmen och kan låta mig bara flyta med i dialogen. Det är uppenbart att Quentin är mycket arg över slaveriet. Han tar inga risker om att publiken inte ska förstå hur fel och vidrig behandlingen av slavarna var. Han gör det bra tycker jag, då han också visar förnedringen slavarna fick utstå, inte bara den fysiska tortyren. 

Om du gillade scenen när Butch plockar ned samurajsvärdet och går tillbaka ner i källaren har du kommit rätt. Detta är en renodlad hämndfilm. Och filmen har hjältar som utmanar de överdjävligt elaka skurkarna. Allra bäst är Christoph Waltz i rollen som Dr. King (!) Schultz. Han är helt enkelt suverän. Jag hoppas på en liten guldstatyett för den gode österrikaren. Sen har vi förstås Jamie Foxx som Django, en fri man, en slav som lär sig att skjuta gevär och pistol väldigt snabbt. Jag gillar Jamie Foxx som vanligt, och han är bra som Django. Han är tuff som få i sina solglasögon och en hjälte lätt att heja på.

Filmens inledning är makalöst bra. Det kändes ett tag som att detta kunde bli filmen som överträffar Pulp fiction. Tyvärr tappar den dock mot slutet. Är den för lång? Tappar den tempot? Sista tredjedelen var i alla fall ett klart steg ner. Jag tycker nog att de kunde klippt bort hela sidohistorien med stengruvan. Sen tyckte jag att filmen tappade den extra gnistan när "det bästa" försvann.

Quentin matade och jag svalde hämndtemat utan motstånd. Men en stor anledningen till att filmen inte når ända fram är att Tarantino kryddat med för lite hämnd i hämndsoppan, så att säga. Han kanske gjorde ett aktivt val, men jag tycker att alla de onda kom undan för lätt. Nu tänker jag inte nödvändigtvis på mer våld. Jag skulle dock vilja ha mer av konfrontation och dynamik mellan Django och hans plågoandar. Alla utom den ondaste av dem alla dödas nu bara med ett enda skott, många utan dialog ens. En av de värsta blir tex skjuten på långt håll då han rider över ett fält. Förstod han ens vad som hände där? 

Men man ska inte klaga. Django unchained är en av årets häftigaste filmupplevelser. Och den var dessutom bra. Jag ger Django fyra malplacerade hip hop-låtar av fem.

Betyg: 4/5