The Lost Bus (2025)

I förtvivlan letade jag efter filmer från 2025 som kunde tänkas slå sig in på min top 10 inför Specialens stora poddning om de bästa filmerna från förra året. Och här hittade jag en!

The Lost Bus är en BOATS, Based On A True Story, om den stora skogsbranden i norra California sommaren 2018. Just det 2018! Jag var helt fel ute med vilket år det var i podden. Så kan det gå.

Staden Paradise hamnade snart i eldens grepp och en massa fastigheter gick bokstavligen upp i rök. Hela 85 människor dog i flammorna. En horribel död, mycket trist.

Paul Greengrass som uppenbarligen gillar att göra film på verkliga händelser är filmens dirigent och regissör. Han har tidigare gjort filmer som United 93, Captain Phillips, Bloody Sunday och 22 July. Han har också gjort andra och tredje delen i Bourne-trilogin och en av mina favoritfilmer från 2020, News of the World (som bygger på en ännu bättre bok för övrigt).

Jag gillar BOATS då det gäller denna typ av katastroffilm. BOATS är perfekt för vissa sub-genrer, kanske framför allt sportfilm och krigsfilm. 

Jag är ingen supernörd på filmer om bränder men jag fick upp ögonen för, och blev blown away av, filmen Only the Brave från 2017, också en BOATS, så jag kan uppenbarligen gilla sub-genren en hel del. 

En annan lockelse med filmen var att Matthew McConaughey spelar huvudrollen i The Lost Bus. Han är alltid skön att se. I övrigt är det inte många kända ansikten i rollistan. Jag tror att en hel del vanlisar från Paradise intar statisroller. Huvudpersonen Kevin Mckay (Matthew McConaughey) var konsult till Paul Greengrass under filmen så jag tror att filmen är tämligen realistisk, inte i alla detaljer men i den övergripande handlingen och känslan av instängd i elden och sånt.

McKay körde skolbuss 2018. Han fick sent under förloppet order om att vända tillbaka till skolan och hämta upp alla barnen i åldrarna runt 8-10 år. När alla skolbussar hade räknats in på mötesplatsen utanför brandens framfart saknades det endast en buss, den som kördes av McKay, The Lost Bus.

Jag gillar filmen! Den är onekligen mycket spännande i de mest hektiska partierna. Samtidigt är den osentimental runt hjälteskapet och andra vanligen överdrivna askepter av vardagshjältar. 

Den enda delen av filmen som jag inte tyckte funkade så bra var den om Kevins problemfyllda relation till sonen Shaun (spelad av Matthews son Levi). Spänningen runt hur det gått för Shaun och om han undkommit flammorna kändes påklistrade och därför blev jag inte speciellt överraskad när jag läser att den lilla sub-ploten inte hände i verkligheten. Sonen blev hämtad till säkerhet av sin mamma innan elden nådde fram till Paradise. Så kan det gå när herr Greengrass inte litar på att verkligeheten överträffar fiktionen, som så ofta är fallet. Man behöver inte kleta på mer klet.

Men ändå en mycket lättsedd och spännande film.

Betyg: 3+/5

Lyssna på Shinypodden Special Filmåret 2025, del 1 för snacket om denna film och en massa fler fina filmtips. Shinypodden hittar ni där poddar finns, tex på Spotify, och när det gäller musikavsnitten hittar ni dem som gratis följare av Shinypodden på Patreon.

The Gentlemen (2019)

Om jag ska vara helt ärlig har jag aldrig fattat storheten med Guy Ritchie. Hans tidiga filmer som "Lock, stock and two smoking barrels" och "Snatch" blev väldigt omtalade men jag var inte helt sålda på dem. Halvdana crime-komedier från det brittiska samhällets kloaker. De skitiga arbetarklassmiljöerna var inget för mig tydligen.

Döm om min förvåning när denna film så dyker upp. Den visades otextad på Stockholms filmdagar i januari och jag valde att se den mest på grund av avsaknaden av bättre val samt att en del kul skådespelare var med i filmen. Det var inte regissör och manusförfattaren Guy Ritchie som drog mig till filmen, men jag får nog krypa till korset och lyfta på hatten. Bloody well done! Brilliant job, geezer. Bollocks, wanker. Cheers, mate!

Detta är för crime-komedin vad "Knves out" är för pusseldeckare. Trots jag inte uppfattade all lustig dialog, och det finns lika mycket av det i denna film som i "Knives out", älskar jag den av samma anledningar; lekfullheten, de mustiga skådespelarinsatserna, det roliga manuset, alla twistar och vändningar och en mycket bra tajt regi. I'm gobsmacked.

Skådespelarensamblen i denna film är imponerande. Visst, den når inte upp i samma nivå som "Knives out" men ändå. Vad sägs om denna skara? Matthew McConaughey, Colin Farrell, Hugh Grant, Charlie Hunnam, Eddie Marsan och Michelle Dockery? Mr Grant sticker ut i en för honom ovanlig roll, Mr Farrell spelar rollen som kan ha varit skriven för Mr Pitt och Mr McConaughey är Mr McConaughey. Starka kvinnliga karaktärer lyser dock med sin frånvaro, även om jag gillar Ms Dockery i filmen är hon för få och väger för lätt. Manus gör henne inga tjänster heller. Man blir lite förvånad då filmen ändå är från nådens år 2019... men detta är en grabbarnas film.

Och kläddesignerns. Om det fantastiska huset var som en egen karaktär i "Knives out" är nästan herrarnas kläder lika iögonfallande i denna film. De är mycket snyggt klädda! Nej, inte du Mr Farrell, du är undantaget.

Jag gillar filmen och ser fram emot att se den med textning så att jag lättar kan uppfatta alla detaljer i dialogen.

Betyg: 4/5

Lyssna på Shinypodden Special om Toppfilmerna från 2019, del 1 , del 2.

Andra tankar om filmen:
Sofia på Rörliga bilder och tryckta ord
Christian på Movies-Noir

Magic Mike (2012)

Magic Mike är en mustig film om manliga strippor. En bra film som bör kunna locka fler än övermogna kvinnfolk att se den. Soderberghs film baseras löst på huvudrollsinnehavaren Channing Tatums personliga erfarenheter. Han spelar strippklubbens kändaste aktör som tar en ung rookie under sina vingar. Alfahannen spelas av godingen Matthew McConaughey.

Filmen tar några oväntade vändningar, och några väntade. Det är ett drama som fokuserar på Mike och nykomlingen Adams öden. Jag har inte någon utökad erfarenhet av manlig strippdans, la av med sånt för flera år sedan, men det verkar som att filmen fångar miljön mycket bra. Det är en bra och kärleksfull stämning i gänget som arbetar på klubben, men droger och sexuella eskapader lurar hela tiden runt hörnet efter avslutat pass, och via det lutande planet är det inte långt till förnedring. Att vara åtrådd och beundrad av berusade och överhettade tjejer kan verka bra. Ett tag.

Channing Tatum är bra, hans dans fantastisk men hans skådespeleri är också imponerande. Adam spelad av för mig okände NN och han passar in i rollen som unghingsten som släppts ut på grönbete för första gången. Matthew McConaughey gör sin grej, han känns igen om man säger så. Det är karaktären X spelad av Olivia Munn som intresserar mig mest. Könsrollerna ställs på huvudet och hon spelar den smarta och ”normal” som använder Mike som en leksak. Mike är för henne en renodlad knullmaskin. Uppfriskande!

Jag gillade Magic Mike en hel del men den är ingen mästerlig film, den är lite för begränsad i sin story för det.

Betyg: 3+/5

The Beach Bum (2019)

Harmony Korines Spring breakers var en av 2012 års största positiva filmöverraskningar. Det är en saga om några collegetjejer med drakblod och deras äventyr i Florida under vårledigheten som heter Spring break. Den nya filmen The Beach bum utspelas också i Florida, närmare bestämt i Miami och Key West.

Denna film tar flummigheten och en drömlik känsla flera steg längre. Matthew McConaughey spelar Moondog en gudabenådad poet som spenderar sina dagar med att röka på och bete sig allmänt svinigt. Han lever utanför samhällets strukturer, upphöjd av sina beundrare och på den rika fruns pengar. Han är inte en speciellt tillförlitlig far.

Spring breakers hade moment som kändes overkliga, som i en dröm. Men i den filmen gick Korine på rätt sidan av gränsen och filmen kändes hela tiden som en sammanhållen historia. I Beach bum går han "all in" och ger oss bara en ström scener utan speciellt stringent handling. Inget i filmen känns verkligt, allt är förhöjt som om vi i publiken befann oss i ett drogrus. Filmen kändes lång trots sina korta 95 minuter. Den är uppenbarligen medvetet långsamt berättad och överfylld av repetition. Moondog knarkar hårt. Isla Fischer är underbar som hans dekadenta fru. Snoop Dogg är bra i rollen som vän, älskare och langare.

Filmens tredje akt känns helt orimlig och jag väljer att tolka att den är något av en dröm. Det är ju tydligen så jag hanterar konstiga slut nu för tiden! Även här har vi en önskedröm. Jointarna är stora som baseballträn! Moondog lyckas publicera sin bok och vinner Pulitzer-priset! Och trots att han är efterlyst av polisen ser vi aldrig till dem.

Jag fann Spring breakers oerhört fascinerande. Tyvärr kom inte denna film upp ens i närheten av den filmen, men McConaughey är bra och Isla Fisher likaså. Trist bara att The Beach bum mest är form över innehåll. Det är som om Korine tittat i spegeln och däri sett karaktären Moondog, och att de båda är uppfyllda av sin egen genialitet. Har de gått och blivit pretentiösa till och med? Men jag är kluven för samtidigt har filmen en härlig feeling som man kan försvinna ner i. Speciellt när man väl förstått att handlingen inte har någon betydelse. Inte helt fel alltså och jag tror att filmen skulle växa mycket vid en omtitt.

Betyg: 3/5

Filmen sågs på Capitol i Vasastaden med kompisarna Carl och Johan. Det var första gången jag var där och det var en intressant upplevelse. Hypermodern men i gammal stil. Varje plats hade ett litet bord i brösthöjd med läslampa där man kunde ställ sitt glas vin. Hela arrangemanget var tajt och trångt. Inget för långa sittningar. Passar kanske inte för alla sorters filmer men denna gick utmärkt där.

The Dark Tower (2017)

Jag borde kanske fattat varhän det barkade när jag såg att filmen var tilläten från 11 år, 7 år med målsman. Jag borde redan då kastat alla förväntningar att detta kunde vara något annat än en ungdomsfilm. Den är som alla dessa YA-filmer som kommit i harry Potters och The Hunger Games kölvatten. The Dark Tower är svag, mycket svag. En film som The Maze Runner är ett under av djup jämfört denna film.

Jag har inte läst böckerna filmen är baserad på, men från de som har läst den har jag förstått att det är en episk och mångfacetterad fantasyhistoria. Filmen är det inte. 95 minuter supersimpel historia om en ung tonåring som har ett starkt ljus. He's the ONE. Filmen är varken episk eller spännande. Regin är tafflig och hade det inte varit för några kända skådespelare i birollerna hade filmen med säkerhet fått en etta...



När trailern visats före andra filmer på bio har jag mestadels tittat bort men jag hade ändå en känsla av att Matthew McConaughey och Idris Elba syntes mycket i trailern. Efter jag sett filmen gick jag tillbaka och studerade trailern. Jag tittade på den trailer som finns på filmens sida på imdb. Filmens huvudperson, pojken Jack spelad av Tom Taylor, är inte med i trailer över huvud taget. Detta trots att han är med i princip alla scener i hela filmen. McCaonaughey däremot är inte med speciellt mycket i filmen, tvärt om vad trailern antyder. Jag skulle bli mycket förvånad om han är med mer än 5 minuter i hela filmen, 300 sekunder. Han syns i en handfull scener men de flesta är mycket korta. Trots detta är han filmens behållning. Hans lena röst ger filmen en viss tyngd. För övrigt tycker jag att han börjar påminna om Christopher Walken nu när han har fått några år på nacken. Filmens bästa scen var en kort, kort scen mellan McConaughey och Jacks mor Laurie spelad av Katheryn Winnick. På tal om utseende är hon lite lika Scarlett Johansson fast med ett rundare ansikte.



En annan bra scen var när Idris elbas gun slinger laddade om sin sexskjutare supersnabbt genom att snurra på cylindern och "hälla" i kulorna i farten. Duktigt gjort.

Idris Elba var mer mycket mer än McConaughey men han imponerade inte i denna film. Han spelar över och försöker allt han kan att göra filmens gun slinger en plågad själ som förbränns av hämndbegär till en episk och minnesvärd karaktär. Tyvärr får han inte stöd i vare sig manus, regi eller filmen i övrigt. Istället är det nye Tom Taylor som bär filmen på sina oerfarna axlar. Filmen har vissa beröringspunkter med Spideman: Homecoming i och med att det handlar om unga tonåriga pojkar som helt plötsligt upptäcker att de har en kraft/förmåga och att stora ansvar hamnar på dem. Även om Spiderman: Homecoming inte var perfekt är den mycket, mycket starkare än The Dark Tower.

En av få lustigheter i filmen var att Fran Kranz, Topher från Dollhouse hade en liten roll som en av de bad guys.



Till sist undrar jag försynt hur många av de sju böckerna filmen täckte in. Filmen avslutas med att revolvermannen förintar en gigantiskt stor byggnad med en enda pistolkula i en scen som behandlas som en eftertanke. Det filmen byggt upp mot under hela dess löptid hanteras som en parentes. Mycket konstiga val. Klippningen där i slutet var förbaskat slarvig. Var det så att filmbolaget fick slut på pengar, var budgeten slut? Eller gav teamet bakom filmen helt enkelt upp?

Tunn handling, obefintliga karaktärsutveckling, generellt sett platta figurer, totalt ospännande och en film med ambitioner att vara episk som misslyckas att vara just det.

Jag ger The Dark Tower en missvisande tralier av fem möjliga.

Betyg: 1/5

PS, jag tänkte först ge filmen en svag tvåa men så såg jag ett avsnitt av GoT och insåg vad kompetent fantasy är och efter det fanns inget annat än att ge filmen en etta i betyg.

Gold (2016)

Det enda som lockade mig med Gold var att "Rust Cole" spelade huvudrollen. Ja, jag menar ju såklart Matthew McConaughey. Man vad har hänt, är han tjock och med begynnande flint? Så kommer jag inte ihåg den knivskarpe Rust. Gold bygger vagt på verkliga händelser och den hamnar i samma kategori filmer som The wolf of Wall Street och War dogs, dvs. filmer som löst bygger på verkliga händelser och behandlar ruffel och båg. Detta är den svagare av de tre nämnda filmerna.

Filmen tar sig tämligen stora friheter med "sanningen" som bygger på den kända Bre-X skandalen 1993-1997. I verkligheten handlar denna skandal alltså om ett kanadensiskt företag vars börskurs gick i taket på den kanadensiska börsen efter att företaget annonserat att de hade hittat guld i Indonesien. I Gold är det ett påhittat amerikanskt bolag från Nevada som förför kostymnissarna på Wall Street. Som vi ser i filmen visade det sig dock att gruvdriften var befäst med vissa "problem" som inte rapporterades ärligt. Hehe. "Går det så går det" som man säger i skumraskaffärskretsar.

Matthew är väl ganska ok ändå i denna film. Men han är långt ifrån så lysande som jag hade väntat mig. Istället tycker jag att Édgar Ramirez i rollen som partnern är den intressanta skådisen och karaktären i duon. Men bäst av alla var nog Bryce Dallas Howard.

Filmen hade kunnat bli bättre om regissören Stephen Gaghan hade vridit till formatet lite, antingen gjort den mer rolig och dråplig eller använt filmen som media på ett mer innovativt sätt, som i till exempel The big short eller The wolf of Wall Street. Nu kör han en ganska standardvariant och det duger inte i dagens konkurrens. Detta känns som formulär 1A, och så fantastiskt fyndig är inte filmens historia. Pun intended!

Jag ger Gold två små guldklimpar av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Fler filmspanare som har avnjutit Gold:
Jojjenito
Absurd Cinema

Interstellar (2014)

Cooper: Murphy's law doesn't mean that something bad will happen. It means that whatever can happen, will happen.

Vissa filmer ska man se så tidigt som möjligt om man vill undvika att bli spoilad då alla filmnördar kommer prata om filmen i alla tänkbara kanaler. Interstellar är en sådan film, högt emotsedd av de flesta som följer film. Jag är jätteglad för att jag kunde se den på premiären i fredags och jag höll mig mer eller mindre helt okunnig om filmen, dess skådespelare, handling eller typ av film. Det enda jag visste före filmen var skådespelaren i huvudrollen (som också syns på postern).

Det känns totalt meningslöst att skriva om denna film utan att kunna gå in på just de ämnena som jag nämner ovan så därför ger jag dig en VARNING nu.

Detta kommer bli en revy med BIG ASS SPOILERS.

Detta var den i särklass största bioupplevelse jag haft sedan förra årets bästa film Gravity. På vissa sätt överträffar den till och med upplevelsen jag hade då. Gravity var intensivt spännande och en sjuhelsikes ride, men den känns som en mindre film helt enkelt, mindre storslagen, mindre tankeväckande och enklare att förstå.

Ibland kommer filmer som bryter ny mark och skapar nya grenar på filmträdet, filmer som The Matrix, Jurrasic Park eller 2001: a space odyssey. Interstellar är inte lika nyskapande som de filmerna, men den spelar nästan i samma liga. Vad Interstellar istället gör är att referera till en massa filmer, den tar en drös kända element och sätter ihop dem till en ny enhet. Interstellar är makalös och en mycket seriös film utan att för den skull gå över gränsen och bli för seriös, tung eller pompös. Christopher Nolan har lyckats med att göra en film som både är ett tekniktungt epos och en fantastiskt mänsklig och berörande film. Både hjärnan och hjärtat får sitt. Magen får sitt i de mest intensiva scenerna då jag satt som på helspänn. Jag var på spänn under hela andra halvan av filmen, spänd som en båge.

Filmen kan delas in i tre distinkta delar och i dem en massa härliga filmreferenser.

Den första delen från den skadade och döende Jorden skulle kunna utspelas någonstans i tiden mellan handlingen i Take shelter och The road. Den är bister och inledningen av filmen är lite oväntad. Skulle detta inte vara en sci-fi? Intervjuerna med de gamla personerna som tänker tillbaka till sin barndom ger oss åskådare direkt en indikation att filmen är en tillbakablick. Scenerna med Cooper (Matthew McConaughey) och hans familj påminner mig mycket om känslan i delar av The tree of life också. Det finns en domedagskänsla i dessa scener som är mycket pressande.

Den andra delen är huvudparten av filmen, den med rymdfärden. Vi får träffa Professor Brand (Michael Caine - alltid med i Nolans filmer) och Dr Brand (Anne Hathaway). Wow, Hathaway är med i filmen! Jag gillar henne. Här kände jag mig mer och mer varm. Även om jag inte funderade på snacket om astrofysik och kvantteori ur ett tekniskt perspektiv kände jag mig hemma. Det var en typ av ämne och samtal som jag starkt kände igen mig i från min tid i Uppsala. Det var länge sedan jag fick använda min hjärna på så komplexa tankebanor. Suck.

Från och med att teamet ger sig iväg på resan till det svarta hålet är detta en fullständig fullpoängare. Jag har under de senaste dagarna tänkt på ett otal scener och ögonblick från filmen och det är som julafton för en sci-fi-nörd som jag. Några av favoriterna är resan genom maskhålet, vattenplaneten, förräderiet på isplaneten och den olidliga spänningen med den manuella dockningen vid den roterande Endurance. Bästa scenen var dock den då Cooper tittar ikapp på videomeddelandena från sina barn. Scenen innehåller otroligt skådespeleri av McConaughey och det är årets Captain Phillips-scen. Det var känslorna mellan far och dotter som tog denna film ett snäpp högre jämfört med en ordinär sci-fi. Det gjordes på ett så ärligt och känslomässigt förankrat sätt att de scenerna fungerade perfekt.

Jag älskade diskussionerna om tidsförskjutningen och insikten att när Cooper och Dr Brand kommer tillbaka från vattenplaneten har Romilly varit ensam på Endurance i 23 år gav mig rysningar. Men vid sidan av magknip, rysningar och hänförelse fick vi en hel del skratt också. En film som denna får inte, måste inte, vara humorlös. Det funkar bara inte och lyckligtvis har Nolan löst detta med två mycket underhållande robotar, TARS och CASE. Yay för dem.

Vilka filmreferenser har vi under denna del då? Där finns givetvis en hel del Gravity-influenser i denna del men också några instick från filmer som Aliens, Solaris och Sunshine.

Sen har vi den avslutande tredjedelen. Den som startar då Cooper faller in i det svarta hålet. Till att börja med är den sekvensen otroligt häftig. Vilken ride! Men jag hade givetvis väntat mig att han skulle bli till ett streck och sedan förintats under trycket. Istället får vi en 2001-liknande avslutning. Filmen går från att vara förankrad i en teknisk och matematisk värld till att bli något likt Contact, The abyss eller The fountain. Det är "fantastiskt", dvs sagolikt och sällsamt. Jag gillade inte alls det tredimensionella rummet bakom bokhyllan först. Filmen byter skepnad. Även om Murphy pratat om ett spöke i filmens inledning hade Nolan inte indikerat att det var så centralt för filmens slut. Jag trodde att hennes spöke bara var den där gravitationsförskjutningen... Men desto längre de tog sista delen, desto mer ok blev den. Filmen går över till att bli en saga och då ska man ha ett sagoslut. Önskar jag att filmen tagit slut ca 20 minuter tidigare? Jo, kanske det. Men hade vi lämnats med ett öppet svart slut vet jag inte om den hade känts helt bra då heller. Nu öppnade filmen upp sig som en blomma och erbjöd ännu mer att smälta och fundera på. Om något skulle jag hellre sett en scen till. En scen då Cooper landar hos Dr Brand.

På tal om filmreferenser så finns en tydlig sådan till Star Wars när Cooper spänner fast TARS i baksätet på Rangern och åker iväg i slutet. Interstellar omsluter halva min filmiska referensbank!

Jag såg någonstans en kommentar om skådespelarvalet. Skulle Christian Bale kunnat spela Cooper istället för Matthew McConaughey? Brr, usch. Verkligen inte! Bale är vår generations tråkigaste och "stiffaste" skådespelare. Han skulle inte kunna ge Cooper den värme som är helt nödvändig för att denna film ska bli så bra som den är.

Med den frågan i huvudet funderade jag vidare. Matt Damon (Matt Damon!!) dök ju upp som en onding. Skulle man velat ha någon annan i den rollen? Jag tror att Matt passar bra här just eftersom han är godheten personifierad i Hollywood idag. Därför är det ett bra val, kontrasten till hans persona blir kul, men i praktiken hade nog flera skådisar kunnat spela Dr Mann. Men jag kommer inte på någon just nu som skulle överraska oss lika mycket.

Den tredje switscharoon jag funderat på är att helt enkelt byta roller mellan Anne Hathaway och Jessica Chastain. Tänk efter en stund. Visst hade det funkat? Dels var Murphy som 10-åring otroligt lik Anne Hathaway och dels skulle jag inte ha några som helst problem att se Chastain uppe i Endurance och alla de äventyr de råkade ut för. Jag vet inte, jag älskar båda skådespelerskorna så egentligen är detta inte en svaghet som måste rättas, bara en kul idé.

Oj då, det blev visst en lång revy detta. Här skulle kanske en av den majestätiska musiken av Hans Zimmer kunnat passa in... Partier i musiken lät som en gud som uttrycker sin vrede.

Jag håller slutet av filmen som lite udda och jag brottas fortfarande med mig själv över hur mycket jag gillar det. Men då en majoritet av filmen var så ofantligt bra och då filmupplevelsen var så maxad att jag darrade i hela kroppen när filmen var slut så hamnar mitt betyg ändå på max. Med de känslorna blir det lite fjuttigt att inte ge den det betyg som den är värd för mig. Detta kommer med all sannolikhet bli årets film för mig.

Jag ger Interstellar fem dimensioner av elva möjliga (?).

Betyg: 5/5

True Detective - Season 1 (2014)

Martin: You wonder ever if you're a bad man?
Rust: No I don't wonder Marty. The world needs bad men. We keep the other bad men from the door.

Oh yeah, awesome! Detta är så bra! Ibland kommer det en film, en bok eller en tv-serie som ändrar på allt, en game change hel enkelt. Nu har en sådan tv-serie kommit och segrat. True detective. Fasen vad bra den är!

Jag tycker att det varit en trend en längre tid att tv-serier närmat sig långfilmer i form och uttryck. Bättre koncept, manus, regissörer och skådespelare figurerar i tv-serier nu för tiden. Kanaler som HBO, Showtime och nyligen Netflix har gjort denna utveckling möjlig. True detective's första säsong är mer som en lång film uppdelad på åtta entimmesbitar än en traditionell serie där man kan missa ett avsnitt eller två och ändå hänga med i handlingen.

True detective är ett polisthrillerdrama och vid en jämförelse slår den nog allt jag sett tidigare i genren, inklusive klassiska thrillers som Seven, När lammen tystnar och förra årets Prisoners. Allt från fotot och scenografi till skådisar, manus och regi är i samma klass som eller bättre än de "seriösa" filmerna. Det görs med precision och excellens i True Detective. Denna serie kan på många sätt jämföras i stil med vår svenska Millenium-trilogin, men True detective är otroligt mycket bättre. Oceaner bättre.

Här kommer en spoilerfri sektion där jag tar upp några av de saker som är så bra med serien. Jag antar att du känner till grundelementen i serien; Delstatsdetektiverna Marty Hart (Woody Harrelson) och Rusty Cohle (Matthew McConaughey) jobbar med ett mordfall 1995, har en incident år 2002 vilket leder till att båda lämnar polisyrket. Nutid utspelas år 2012 då två andra poliser från Rust och Marty's gamla organisation intervjuar dem om vad som hände 1995 respektive 2002.

Jag älskar strukturen på serien. I de första fem avsnitten beskrivs historien via återblickar som vi får se under intervjuerna. Eftersom vi vet att Marty och Rust lämnat polisen och har civila jobb år 2012 blir de inledande avsnitten som att lägga ett pussel. Vi får också reda på tämligen direkt att de fångade mördaren redan 1995. Spänningen vad som pågår och hur allt hänger ihop är så djäkla tät. Inledningen på serien är sanslöst bra och det kulminerar i och med femte avsnittet. De tre sista avsnitten utspelas i "nutiden" efter intervjuerna och då vet vi inget om vad som komma skall. Vi har inte längre kolla på var karaktärerna kommer hamna. Jag gillar det skarpt att seriemakarna väljer att ändra på konceptet mitt i serien. Det blir som två delar och jag gillar båda.

Seriens styrka är dess skådespelare som är fantastiska. Woody Harrelson gör ett bra jobb, men seriens stjärna är Matthew McConaughey i rollen som Rust Cohle, kanske tv-serievärldens bästa karaktär alla kategorier. Rust Cohle är helt enkelt bad-ass.Det är också så snyggt hur de jobbat med karaktärernas åldrande. Det är ju 17 år mellan 1995 och 2012 och även om Rust har en ny frisyr så syns denna tid mest på hans kroppshållning och hur sliten han är i allmänhet. Han ser helt enkelt fårad ut i ansikte och lekamen. Seriemakarna har lyckligtvis valt att inte använda proteser eller smink för att visa på vilket år som en scen utspelas in (1995, 2002 eller 2012). Rust börjar som en vass och "fräsch" ung detektiv 1995, till en luttrad och något desillusionerad veteran 2002, till en nedgången lodis år 2012.

Slutet av serien är otroligt spännande och slår motsvarande scener i När lammen tystnar eller The shining (enligt åsikt i en tv-krönika jag läste). Jag frågade Fiffi om det var lika spännande som i moderna skräckisarna som Sinister och hon menade att detta var mer spännande. Jag satt som stelfrusen i filmrummet under andra halvan av sista avsnittet så jag kunde lätt tro på henne om det.

Men det var inte slut efter den spännande scenen. Nedan följer några tankar om slutet-slutet vilka då givetvis per definition blir spoilers. Vänligen läs inte texten nedan om du inte sett serien än.

Spoiler alert.

Ok, "True detective"? Varför singularis? Är namnet på serien mer generellt för att lämna utrymme för framtiden, eller ska man läsa in att bara en av de två poliserna är en "riktig detektiv"? Om det är det senare måste skaparen väl ändå tänka på Rust. Han var den som såg mönstret, han gav sig aldrig och fortsatte utreda morden långt efter han till och med lämnat polisen. Rust Cohle, a "True detective".

Slutet, slutet, slutet... Jag hade kanske kunnat tycka att det varit än bättre om en speciell karaktär faktiskt fått sätta livet till. Det hade gjort serien så otroligt mörk och det var det som jag önskade i ögonblicket. Men med lite eftertanke tycker jag nog att det slut som nu blev var ännu bättre. Under hela serien har Rust stått för den realistiska, ateistiska och pessimistiska livssynen. Marty har varit en lögnare och bedragit sin fru, men han har ändå stått för sans, sunt förnuft och den traditionellt religiösa mannen. I slutscenen har de helt bytt roller. Rust får via sin nära döden-upplevelse en religiös touch. Och Marty framför väldigt bittra åsikter om samtidens elände. Han verkar inte ens tro på att de någonsin kunde kommit åt högdjuren i sekten. Han var mycket negativ. Istället är Rust den mer positiva nästan, som om han blivit lite omvandlad av erfarenheterna. Eller är det bara så att en stor sten lyfts från hans axlar? Hans avslutande ord värmde och slutet var ändå ljuvligt med en fördjupad "bromance" dem emellan som pricken över i:et.

Rust: Once there was only dark. If you ask me, the light's winning.

Betyg: 5/5

PS, sitter du och undrar över Rusts filosofi...?

Rustin Cohle: I'd consider myself a realist, alright? But in philosophical terms I'm what's called a pessimist... I think human consciousness is a tragic misstep in evolution. We became too self-aware. Nature created an aspect of nature separate from itself - we are creatures that should not exist by natural law... We are things that labor under the illusion of having a self, that accretion of sensory experience and feelings, programmed with total assurance that we are each somebody, when in fact everbody's nobody... I think the honorable thing for our species to do is to deny our programming. Stop reproducing, walk hand in hand into extinction - one last midnight, brothers and sisters opting out of a raw deal.

We Are Marshall (2006) Re-revy

We are Marshall!

Inför sportfilmstemat satt jag mig ner och såg We are Marshall. Detta är en BOATS (based on a true story) och en film om ett universitetslag inom amerikansk fotboll, min favoritsport. Detta är första gången under bloggens era som jag sett om en film utan att kommit ihåg att jag sett den förut. Jag hade för mig att jag bara sett inledningen. Men så sent som våren 2012 såg jag filmen eftersom jag just sett en match med Marshalls fotbollslag inom college-fotbollen. Men filmen gjorde inte alls starkt intryck på mig vid den titten. Så svagt intryck att jag tydligen helt glömde av att jag sett den, men denna gång gillade jag filmen en hel del. Så kan det tydligen gå.

Denna sanna historia är samtidigt sorglig på det allmänmänskliga planet, och en mäktig underdog story som idrottshistoria. På vägen hem från en bortamatch hösten 1970 kraschade planet som bar på i princip hela Marshall University football team inklusive coacher, spelare, föräldrar och sponsorer. Alla ombordvarande förintades i eldklotet. Kvar var bara fyra spelare som stannat hemma på grund av skador samt en coach valde att åka bil.

Inledningen av filmen är hjärtskärande och upprivande. Det är såklart flagrant manipulation av åskådarens känslor men i en film som denna stretar jag inte emot. Det ska vara lite blödigt och mäktigt i en film av detta slag. Den sanna historien adderar till tyngden och känslorna är äkta även om de är sliskigt tillrättalagda.

Ur askan reste sig... inte laget. Man diskuterade på allvar att lägga ner football-programmet. Men när studenterna gick ihop och krävde att de skulle föra tradition och sin gemensamma historia vidare var det upp till den lite svage universitetspresidenten att börja bygga upp verksamheten igen.

För detta letade man efter etablerade och upphöjda coacher. Man letade och letade, men alla sa nej tills den galne men charmig coachen från det lilla College of Wooster, Jack Lengyel, erbjöd sin tjänster. Han spelas av den förträfflige skådespelaren Matthew McConaughey. Oh my gosh, vad han är sig lik i denna film. Matthew är ljuvlig att beskåda.

Sedan puttrar filmen på och man får följa återuppbyggnaden av laget. De har en massa motgångar och några få medgångar. Allt under ett flor av sorg över de förlorade sönerna.

Filmen har tre extra känslosamma och peppande scener. Den första är scenen där Jack har sin intervju med universitetspresidenten. Det är klart att det kanske inte gick till exakt så men det är en himla fin scen och Matthew är extra bra. En annan scen som jag minns med glädje är presidenten står i regnet och bönar och ber om att Marshall ska få använda yngre spelare i sitt lag. En typisk sportfilmsscen, men hey, funkar det så funkar det.

Men filmens i särklass starkaste scen är en lång sekvens där Jack och andretränaren Red åker till West Virginia University, det största och mäktigaste fotbollsprogrammet i divisionen. Coacherna ber helt enkelt, rakt upp och ner, sin motståndare om hjälp med taktik och spelsystem. Scenerna som följer är suddiga för mig, så dammigt blev det i rummet! Speciellt scenen när två WVU spelare "råkar" komma in i filmrummet och leta efter något. WVU har en symbol på sina hjälmar i en hyllningsgest för de döda. Det är en liten detalj, men också sportfilm och BOATS när den är som bäst.

Skådespelare tillsammans med de gubbarna de spelar i filmen

Jag ger We are Marshall fyra återlämnade förlovningsringar av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Idag postar Fiffi tre om en om sportfilm och jag tror bestämt att jag hör något från hennes blogg... We...Are... Marshall.

Kolla också in vad jag tyckte om filmen första (?) gången jag såg den. Min första revy.

Årliga minnesstunden för de döda på Marshall University