Visar inlägg med etikett Max von Sydow. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Max von Sydow. Visa alla inlägg

fredag 5 juni 2026

The Quiller Memorandum (1966)



The Quiller Memorandum bygger på boken The Berlin Memorandum av Elleston Trevor. Detta är en torr brittisk spionthriller i samma genre som John le Carré totalt dominerar. Jag hade inte räknat med något i samma nivå som le Carré såklart men kanske in nivå med Len Deighton som befinner sig ett snäpp, eller två, under le Carré.

The Quiller Memorandum kom ut precis när den brittiska spiongenren utvecklats till en mörkare och mer cynisk ton där böcker och filmer blev mer verklighetstrogna. Le Carrés stora genombrott, den tredje boken om George Smiley, The SpyWho Came in from the Cold, hade kommit ut 1963 med en lyckad adaption 1965. Len Deightons första spionroman The IPCRESS File kom ut 1962 och adaptionen som är mycket spännande kom också ut 1965. Dessutom hade såklart adaptionerna av Ian Flemings böcker om James Bond startat redan 1962 även om James Bond knappast står som mall för The Quiller Memorandum.

Japp, detta var en helt klart duglig spionthriller. Den utspelas i sin samtid i Västberlin. Istället för att gnabbas med KGB och östsidan är de brittiska spionerna på jakt efter tyska nynazister. Alec Guinness spelar den lokala brittiske spionchefen Pol. Efter att ha förlorat två agenter i fält tar han in en kollega från CIA för att slutföra uppdraget. 

Filmen är lånsam som film ofta var på sextiotalet, och den är hyfsat lätt att hänga med i vilket inte alltid är fallet med denna nya våg av brittiska spionromaner. Den är spännande i partier en detalj som är nog så viktig även om karaktärernas inre resor allt som oftast står i första rummet. 

Allt är såklart inte som det verkar och vår huvudperson Quiller (George Segal) måste klara sig ur diverse knipor. Vår egen Max von Sydow spelar en lurig jäkel. Som alltid lite kul att se honom. 

Filmen är regisserad av Michael Anderson som är känd för filmer som The Dam Busters (1955), Around the World in 80 Days (1956) som vann en Oscar för bästa film, samt Logan's Run (1976). Manus är författat av Harold Pinter, vinnare av Nobelpriset i litteratur 2005. Man kan inte klaga på meriter hos filmteamet.

Miljöer, mode och musik är störtsköna och bilderna från Västberlin är coola. Tyvärr når inte filmen upp till le Carré eller ens Len Deighton och trots välkända och ljuvliga skådespelare som Alec Guinness och Max von Sydow blir jag inte helt indragen i filmen. Jag skyller lite på manus och lite på den ganska trista manliga huvudrolls-innehavaren George Segal. 

Men trots allt helt ok, en stark tvåa!

Betyg: 2,5/5 

onsdag 10 september 2025

Three Days of the Condor (1975)



Detta var en omtitt inför poddningen i höst. Jag kom  ihåg den som ganska bra och jag var nyfiken på om den skulle växa vid en omtitt och döm om min förvåning när så blev fallet. 

Den går i samma långsamma tempo som många filmer gjorde på sjuttiotalet. Det blir mycket fokus på Robert Redford och hans halvtråkiga analytikerjobb inom CIA. Redford är alltid intressant att se i vilket fall. Filmens andra ansikte som är värt att nämna är vår egen Max von Sydow som den iskalle lönnmördaren på jakt efter Redford. Han är riktigt najs i denna film med en hysterisk klädstil om roade mig hela filmen igenom. Hans mustasch var också en favorit. Det tredje och sista ansiktet som bör nämnas är Faye Dunaway. Jag var sval inför hennes insats när jag såg filmen första gången, men vid denna titt tyckte jag hon var mycket mer intressant. Hon spelade rollen med ett bra djup som gjorde mig mer nyfiken på hennes på ytan bräckliga kidnappningsoffer. Klart positivt.

Att Redford kidnappar henne och sedan får hjälp av henne påminner mycket om handlingen i The Bourne Identity (första boken från 1980, vem vet om Robert Ludlum blev inspirerad av denna film).

Manus för filmen är bra. En hel del saker i mysteriet lämnas osagda och filmen räknar med en publik som kan tänka själv. Vilken överraskning! Det är man inte van vid med dagens film...

Miljöerna och sjuttitals-feelingen inklusive all gammal teknik som telefonkiosker och de gamla stationära telefonerna som man ringde med genom att stoppa fingret i ett hål och föra runt handen i en cirkelrörelse gav många nostalgipoäng. Det var också tydligt att filmens fotograf gillade att fota the Twin Tower som vid filmens inspelning inte var många år gamla.

Filmen är både spännande, bra mysterium, och lite haldassigt ospännande då jag aldrig känner några riktiga stakes. Men mer positivt än negativt ändå.

Till slut kan jag konstatera att filmen har ett mer eller mindre helt öppet slut som jag ändå måste hylla. Även om det infann sig en liten känsla av otillfredställelse om hur det gick för honom senare. 

Filmen är uppe och nosar på en fyra men jag nöjer mig med en stark trea. Den blir helt klart en kandidat för listan i alla fall.

Betyg: 3+/5

lördag 23 januari 2016

Star Wars: The Force Awakens (2015) (andra titten)



När jag gick in på Star wars: The force awakens på IMAX i Solna var jag helt ospoilad, jag hade alltså inte en aning om filmen var bra eller dålig. Trots detta hade jag redan då biljetter till samma film i London. Jag skulle besöka min gode vän Frans över nyåret och vi ville testa Storbritanniens största IMAX-salong och det var just Star Wars som visades då (såklart. Så jag hade redan bokat in mig att se den rackarns filmen två gånger. Vilken tur då att jag älskade filmen vid första titten.

Nu när jag har sett om den skulle jag vilja komplettera med några lösryckta tankar om olika figurer eller fenomen i filmen. Hoppa gärna tillbaka och läs min första revy på filmen som beskriver vad jag tycker i generella ordalag.

Låt tankarna och intrycken dansa...

Max von Sydow var underanvänd. Jag utgår från att hans historia kommer berättas i någon av de följande filmerna. Annars var hans deltagande här helt meningslöst.

Snoke. Synd att de valde en förvriden orchliknande cgi-gubbe. Jag tror att det hade varit bättre med en äldre distingerad skådespelare. Lik Max von Sydow.

C-3PO. Han var jättebra i Episode IV A new hope, men redan i femman och sexan blev han mer och mer reducerad till en comic releif. Jag tycker det är synd när folk klankar ner på C-3PO överlag då han faktiskt är olika bra i de tidigare filmerna. Men här i sjuan är han mest en comic releif (igen) och det blir tyvärr lite för mycket repetition över det hela. Nu blir det bara fan service, vilket är synd för han är värd mer. På tal om kritik så är C-3PO inte i närheten av så dålig som Jar Jar Binks. Det är horribelt att ens jämföra dem två. Då förstår man inte skillnaden i sortens humor de två representerar.

R2D2. Tycker de använder honom fel i denna film. Han känns överflödig och det måste betyda något. Det fräschaste hade kanske varit att helt enkelt tagit bort honom.

Han Solo. Harrison Ford! Han är bra men inte lysande. Däremot tycker jag inte alls att han är trött och disträ. Han är snarare tillbaka i gammal form, men ändå en äldre variant. Jag älskar att han fick en så stor roll i filmen. Det kunde ju lika gärna blivit en cameo, likt Carrie Fisher som Leia. Han Solos dödsscen var en än starkare scen andra gången. Scenen blev bättre av att jag visste vad komma skulle.





Leia. Kunglig, ståtlig och vacker. Fisher gör rollen mycket bra men hon är med lite för lite kan jag tycka.

Luke. Bra eftersom hans korta scen kändes äkta och jag fortfarande har tusen frågor om vad han tänker på i scenen. Outgrundlig min han ger oss där. Hans lilla scen gör att vi fans vill ha mer. Perfekt marknadsföring inför åttan.

BB-8. Älskar hans expressivitet. Den lilla rackaren är klart bättre än vad R2D2 någonsin var. Och han påminner mig fortfarande om WALL-E. BB-8 blev en omedelbar favorit. Men de får akta sig för att göra honom till en ren comic releif i de kommande filmerna.

Rey. Äskar hennes skådespeleri. Spelar inte över. Lyckas mycket bra i alla de scener där hon använder kraften. När hon tar i funkar det inte, när hon slappnar av är hon stark i kraften. Och jag gillar hennes mun. Jag skiter i vad belackarna säger. Och jag älskar hennes vackra linjer i ansiktet.

Vem är Rey? Känns än tydligare att hon är Lukes dotter. Luke Skywalker theme spelas flera gånger när hon kommer i bild. Och inte alla gånger har hon väl Lukes ljussvärd i handen? En annan ledtråd är scenen när Lukes ljussvärd "pratar" till henne. Ytterligare en är när hon och Leia instinktivt omfamnar varandra. Leia vet säkert vad som hände med Lukes dotter och varför. Leia är Reys faster och familjen är viktig i Star Wars. Men kanske den starkaste indikatorn är vad Luke säger i teaser trailer 2. Han adresserar någon som rimligen måste vara Rey.

Finn. Han står inte ut lika mycket som Rey men han gör absolut inte bort sig. Tycker han handskas bra med konflikten mellan sina instinkter; att fly vs att hjälpa Rey.

Kylo Ren. Funkar bäst med mask på. Han är ju så mycket mer hotfull då. Det är uppenbart att han inte är varken färdiglärd eller har uppnått full styrka med The Force för att handlingen ska funka (att han inte besegrat Finn snabbare tex). Kylo Rens svaghet och emotionella osäkerhet kan inte visas med mask på. Hans scener utan mask blir på det sättet de mest intressanta. Adam Driver är en jäkligt bra skådis. Ska bli intressant att se vad han kommer göra med Kylo Ren i de kommande filmerna.


Actionscenerna. Fajten i snön spektakulärt snygg. Dessutom spännande då vi ser maktbalansen mellan Kylo Ren och Rey svänga. Hur hon lär sig intuitivt mer och mer och hur han kämpar mot sin ljusa sida.


Jag kan konstatera efter den andra titten att filmen inte har ett enda svagt parti. Jag gillade scenerna på Årtusende Falken. De gamla karaktärerna Han och Chewie funkar perfekt med Rey, BB8 och Finn. Egentligen är de synd att vi inte fick se Han och Rey i fler scener ihop. Jag ville inte att filmen skulle hoppa över stora delar av scenerna i Årtusende Falken för att på så sätt komma snabbare fram i handlingen. Nej, jag älskade att hänga med Han i Falken. Jag hade gärna haft längre scener från det gamla älskade skeppet. Kvalitetstid för mig det där.

Jag tycker filmen är närmast perfekt. Historien är dock långt från färdigberättad. Jag hoppas innerligt att åttan och nian håller måttet och att hela den tredje trilogin blir lika bra som denna film är. Det är dock långt från säkert. Men hoppet är det sista som lämnar mig här i en galax jättenära mig.

Betyg: 5/5


Odeon BFI IMAX
Byggnaden är superhäftig. En stor rund byggnad som ser ut som en blandning av biograf och rymdskepp.  Man går in i nedersta planet. Salen är några våningar upp. Entrén in i biosalen sker nere vid duken under första bänkraden. Duken var enorm och täckte bokstavligen vägg till vägg och golv till tak. Ljudet var jättebra och högt men inte för högt. Det stora problemet på denna biograf är att benutrymmet var alldeles för dåligt. Otroligt mycket sämre än på IMAX i Solna. Knappt bättre än gamla biografer som Skandia eller Park. Den dåliga sittställningen förtog lite av upplevelsen men filmen var bra ändå. Jag tyckte att allt inräknat så var IMAX på BFI Odeon något sämre än IMAX i Solna. Där. Jag sa det.

söndag 23 februari 2014

Smultronstället (1957)



Isak Borgs gamla mor, 96 år: Jag är mycket tacksam över besöket, och hoppas att vi ses någon gång igen.


Gillar vi arty-farty-filmer? Är vi inte lite rädda för att antingen höja en film för mycket, eller sänka den för mycket, just för att den är arty-farty? Jag är det i alla fall. Nu har jag kommit till en sådan film som jag länge trott skulle vara lite arty-farty, så som den Ingmar Bergman-film den är. Den gubben gjorde väl nästan bara svårmodiga, allvarliga och fina arty-farty-filmer? I varje fall om man hårdrar det. Jag måste direkt erkänna att jag inte är en Bergman-kännare (duh!) och att jag inte heller känner ett speciellt stort sug efter att se hans uppgörelser med sig själv, sina föräldrar eller sina fruar.


Jag vill bli underhållen av film, inte bedrövad. Underhållen av dialog, karaktärer, scener, story eller känslor. Underhållande film kan vara så mycket olika. Men det infernaliska är ju att även en riktigt svår film som är bra nog, kan vara väl så underhållande och givande, så det går ju inte att generalisera. Därför kom projekt Decennier väl till pass. Jag valde denna film, inte för att den var en arty-farty-måste-ses-om-man-är-filmbloggare-film, nej, jag valde den för att jag ärligt trodde att den som en av Bergmans mest älskade filmer kunde vara riktigt bra och gripande. Denna förhoppning uppfylldes tyvärr inte.


Smultronstället är istället mer intressant än gripande. Jag ser varför filmen är så uppskattad. Den är bitvis mycket tänkvärd. Användningen av mardrömmar är lite annorlunda. Huvudpersonen Dr. Isak Borg (Victor Sjöström) har en surrealistisk mardröm i filmens inledning som sätter tonen. Även under den långa bilresans många stopp har han syner eller dagdrömmar. Grundhistorien handlar om den gamle mannen som reflekterar över sitt liv och vad som kunde varit.


Detta är en melankolisk film. Jag skulle inte för mitt liv kalla den underhållande, men den är ganska bra ändå, "helt ok" som poddaren skulle säga. Det slog mig när jag satt mig ner för att sammanfatta denna film att den är lite som Citizen Kane på det sättet att den är mer intressant än medryckande. Hjärnan blir lite upphetsad men magen och hjärtat förblir orörda. Men det räcker tillräckligt för att jag ska se filmen med vakna ögon.


Några funderingar jag har...

- En tidsmarkör och kanske filmens roligaste lilla detalj var att Marianne Borg (Ingrid Thulin) kallade Sara (Bibi Andersson) och hennes två kavaljerer för barn trots att de tydligt var i övre tonåren, om inte äldre. Uttrycket sägs helt utan ironi så man få väl anta att de sågs som barn på den tiden.

- Filmens mest upprörande scen är den med det gifta paret som grälade så ohejdat i bilen. De blev ju utkastade från Isaks bil för att det fanns "barn" i bilen.


- Victor Sjöströms insats i huvudrollen? Den är bra, men jag är inte lika lyrisk över den som andra verkar vara.

- Scenerna med storfamiljens sommarfirande var bland filmens bästa och de gav mig föraningar om vad som komma skulle i Fanny och Alexander.


Jag blev inte speciellt underhållen av denna film, jag fann den vagt intressant och vissa scener dröjer sig kvar i sinnet på mig och det räcker för att jag ska ge Smultronstället två road trips av fem möjliga.

Betyg: 2/5 

Movies-Noir skriver idag om en tysk 50-talspolisare. Fiffi har ju sina svenska söndagar och idag joinar hon mig med en annan Bergmanfilm.

söndag 23 juni 2013

Bond, but not quite: Never Say Never Again (1983)



Brute: Heavy, Mr Bond?

Nu har jag sett allt i detta projekt och nu skriver jag på sista revyn. Så snart återstår bara sammanfattningarna. Vilken resa, det är nästan så att jag får svindel bara av att tänka på det.

Det var länge sedan jag såg Never say never again senast. Jag och Mr Magic såg den dock flera gånger på åttiotalet. Jag kommer ihåg den som ganska bra och jag kom ihåg rätt. Den är riktigt underhållande. Men är den bra? Nej nej nej, det menar jag inte, men underhållande.

Sean Connery är skön som en åldrad Bond, men han tar väl inte i så speciellt mycket. Den skådespelare som istället gör denna film sevärd är Klaus Maria Brandauer i rollen som Maximillian Largo. Han stjäl i princip varenda scen han är med i. Om han varit med i en riktig bondfilm skulle han tagit en framstående placering i listan över bondskurkar. Hans minspel, kroppsspråk, handrörelser och intonation är fantastiskt bra.

Filmens andra skurk Fatima Blush porträtteras av en ljuvligt överspelande Barbara Carrera. Hon dansar, spinner och morrar sig genom filmen tills hon sprängs. Och då är bara skorna kvar. Domino spelas av den dödstrista Kim Basinger. Har hon någonsin varit bra eller het? Det hade varit bättre om Bond lämnat henne där i Afrika. Usch vilket nedköp jämfört med Thunderball's Claudine Auger.

Filmen är framför allt ojämn. Risiga scener som när Bond och Leiter åker några absurda raketmaskiner blandas med helt ok men harmlös action som när Bond jagar Blush på sin motorcykel. Slutscenen var inte så spännande förutom att jag tyckte att de hittat en fantastisk inspelningsplats. Mycket vacker bassäng i ett tempelliknande rum. Som taget ur en Indian Jones-film. Inledningen var också ok och scenerna på vilohemmet var ju visst bra, Halo. Filmens bästa actionsscen var den mellan Bond och den storvuxne mördaren. Jag skrattade högt åt: Heavy, Mr Bond? Ett citat som Mr Magic återgav till perfektion på mången fest i ungdomens berusningars dimmor.

Humorn är inte heller fy skam, klart bättre än de svagaste Moore-filmerna till exempel. En notabel comic relief är Rowan Atkinson som britternas man på Bahamas, Nigel Small-Fawcett. Är han rolig, eller pinsam? Han är givetvis ett skämt, men rolig säger jag.

Men nej, filmen får klart godkänt, men den är så lös i hullet att högre går inte att ge den. Filmmusiken är avskyvärd, och regissörens namn får en att tappa hakan. Irvin Kershner! Inte? Episode V!

Jag ger Never say never again två urinprover av fem.

Betyg: 2/5

Sean Connery som James Bond
Barbara Carrera som Fatima Blush
Klaus Maria Brandauer som Maximilian Largo
Kimpan som Domino
Rowan Atkinson som Nigel Small-Fawcett

torsdag 20 maj 2010

Robin Hood (2010)


And so the legend begins.

Ridley Scott är en av de regissörer som jag nog alltid kommer vara intresserad av då han släpper en ny film. Det är uppenbart att han gör en hel del projekt där den artistiska belöningen icke överstiger den monetära. Men däremellan gör han filmer som Alien, Blade Runner, Gladiator och Black Hawk Down.

Ridley's favoritskådespelare är Russell Crowe och nu har den femte filmen de gjort ihop haft premiär - "Robin Hood". Jag hoppades på en ny modern version av den välkända sagan. Bourne-trilogin har ju tagit action-filmen till nya höjder där tonen är mer realistisk och därmed mer intressant. Filmserier som James Bond och de nya Batman-filmerna har tydligt påverkats av Bourne och de har gaskat upp sig med ny kraft.

Så min förväntning inför "Robin Hood" var en mer skitig, elak och brutal version av legenden. De sabla otyget "trailers" hade också antytt detta.

Nu blev filmen en besvikelse. Den är snyggt filmad och miljön är grisig nog, det är ett 1200-tal som känns realistiskt. Men filmen är ganska mesig. Dessutom visade det sig att det var en renodlad "begins"-film, jag gissar på minst två uppföljare. "Robin Hood" är ett långt intro, filmen avslutas med att Robin blir bannlyst och fördömd till att leva som en rövare i skogen.

Miljön i filmen är klanderfri, actionscenerna är milt upphetsande, men tyvärr, karaktärerna och relationerna dem emellan är stela som pinnar. Ett exempel är då Robin helt plötsligt utbrister att han älskar Marion. Var kom det ifrån? Ok, att man känner igen det från grundstoryn, men måste de inte lägga ner lite tid i filmen på att åtminstone antyda dessa känslor?

"Robin Hood" var en någorlunda ok film, och den sätter upp scenen för flera efterföljare. De goda är väl definierade och våra hjältars fiender är också utmejslade, kung John och sheriffen i Nottingham. Sheriffen var bara en töntig vindflöjel i denna film, men han kan säker svina till sig lite med mer makt och soldater.

Filmen får två pilar av fem.

Betyg 2/5

fredag 2 april 2010

Shutter Island (2010)


We gotta get off this rock, Chuck.

Jag och Plymen såg en spännande film förra helgen. Nya Shutter Island är en thriller från regissören Martin Scorsese med Leonardo DiCaprio i huvudrollen (vem annars?). Filmen bygger på Dennis Lehanes omtyckta thriller med samma namn. Boken heter Patient 67 på svenska. Jag har inte läst boken (än). Den står i bokhyllan då jag fick den av svågern Pappa P för några år sedan, men jag ligger så långt efter med läsandet, just nu "Kafka på Stranden". Nåväl för filmupplevelsens skull var det bara bra att inte ha läst boken. Filmen är en tät thriller där det är en fördel om du som åskådare inte vet handlingen. Det är lite av "vem gjorde det"-spänning. Jag gillade filmen, jag satt ju på helspänn i biosalongen mest hela tiden. Den gick överraskande nog i vackra Skandia på Drottninggatan. Fotot är otroligt snyggt, stämningen dyster och miljön hotande. Det blåser orkan, regnet öser ner och Leo har mardrömmar. Man påminns av mästaren Alfred Hitchcock. Filmen är kliniskt befriad från humoristiska inslag, inte ens svart humor får plats, men gör den någonsin det i Scorseses filmer? Leo glänser i huvudrollen. Han har fortfarande något av ett "baby face" men han har växt till sig, kinderna putar till och med ut lite grand. Här spelar han en hård man med inre demoner, han spelar med en frenetiskt desperation, svetten rinner i pannan, och migränanfallen presenteras på ett övertygande sätt. Jag gillar hans spel starkt i filmen. Vilket betyg ska den få då? Trion bakom filmen är ju Scorsese, DiCaprio och Lehane. Filmfarbrorn gav den en femma. Allt talade för att filmen skulle vara en pärla. Men det är ändå något som saknas för att den ska för högsta betyg, den är för snygg, för perfekt producerad, jo, den är nästan själlös. Jag har tvekat mellan en trea och en fyra hela veckan och jag tycker nog att den ändå var den bästa thrillern jag sett på flera år så den får till slut en svag fyra på grund av det bra slutet.

(Betyg 4/5)

Update, Update: Nej, jag reviderar mitt betyg till en trea. Jag såg en film igår som var en klockren fyra och en annan idag som är en typisk tvåa. Allt föll på plats och Shutter Island är mitt emellan...

Betyg 3/5