Barbie (2023)

Barbie är något av årets film 2023. Den är inte årets bästa film, långt därifrån, men tillsammans med Oppenheimer myntades begreppet "Barbenheimer", en gigant på den popkulturella himlen.

Jag insåg direkt att Oppenheimer skulle ses på en stor duk, men Barbie väntade jag med att se i hemmets lugna vrå. För- och nackdelen med att se filmen senare efter hysterin lagt sig var att jag kom in till filmen med förväntningar av olika slag. Jag blev både positivt överraskad - av dess politiska innehåll, och negativt överraskad - av att den inte var speciellt underhållande. Jag hade trott att det skulle bli tvärtom!

Jag fann filmens feminism och politiska mässande relevant och välfunnet. Det var en kul aspekt av filmen. Men när det kom till underhållningen överlag var jag besviken. Efter en stark inledning med den härliga trevstin på inledningsscenen av Kubricks 2001: A Space Odyssey blev filmen tråkig efter ett tag. Rent allmänt gillade jag såklart de mångtaliga filmreferenserna som 2001, The Matrix, Top Gun och The Wizard of Oz. 

Skämten om de rigida och själlösa Barbie och Ken är på en konceptuell nivå kul men tyvärr lever hela filmen på detta enda skämt om man hårdrar det hela. Det är i princip samma skämt under filmens inledning när Barbie styr sin värld och Ken är korkad, som under andra halvan när Ken styr Barbies värld och är korkad. Det känns som samma typ av problem som kan finnas när en filmmakare försöker göra en långfilm av en lyckad kortfilm men det blir då bara mer av samma...

Javisst, Barbie får en livskris och man anar en karaktär inne i dockan men det är väldigt lite och väldigt mycket för sent. Noterbart var att Barbie valde att "göra en Arwen" i slutet av filmen men jag tyckte att hela den sekvensen slarvades bort och den blev själlös den också. Om ni jämför med Pixars Toy Story-filmer så förstår ni kanske hur jag tänker?

Margot Robbie som Barbie och Ryan Gosling som Ken var mycket roliga... de första minuterna i alla fall. Sedan var det bara samma samma resten av filmen. Kate McKinnon, Michael Cera, John Cena och Will Ferrell gör också roliga saker, men mer på en nivå som passar sketcher på YouTube än för en hel långfilm.  Filmen är också en musikal och här blev jag gravt besviken. Musiknumren var extremt svaga och drog ner helhetsintrycket avsevärt.

Kul att ha sett årets snackis men den var inte så bra som jag hoppats. Den var ganska tråkig helt enkelt. Med andra ord når den inte upp till mer än "helt ok"...

Betyg: 2/5

Amsterdam (2022)

Jag såg David O Russels mystery-comedy i våras innan jag fastställt min topplista över filmer från 2022. Det var ett bra tag sedan och nu när jag ska skriva min revy kommer jag nästan inte ihåg någonting. Filmen är regisserad av David O. Russell som är en gedigen men ospektakulär regissör. Han är inte en favorit.

Här har han dock lyckats anskaffa en stor mängd av dagens filmstjärnor och det var nog mycket därför jag valde att se filmen... Vem vill inte se en film med Margot Robbie, Anya Taylor-Joy och Taylor Swift i en och samma film?

Detta är absurt nog en BOATS, en film som bygger på verkliga händelser. 1933 avslöjades en konspiration där några rika företagspampar ville göra en statskupp och avsätta president Franklin D. Roosevelt och införa en fascistisk diktatur. Komplotten avslöjades när den pensionerade översten de tänkt sig sätta in som "puppet" informerade myndigheterna om deras otyg.

Här får vi följa trion Burt (Christian Bale), Valerie (Margot Robbie) och Harold (John David Washington) som nystar upp konspirationen och räddar dagen. Det är lite pusseldeckare, lite komedi och en del slapstick. Speciellt spännande är det inte, men det är lite småroligt här och där ändå. 

Filmens största behållning var att se nya kända skådespelare i var och varannan liten roll; Anya Taylor-Joy, Chris Rock. Matthias Schoenaerts, Michael Shannon, Mike Myers, Taylor Swift, Timothy Olyphant, Zoe Saldana, Rami Malek och Robert De Niro är några av skådisarna som passerar revy.

Nja, jag hade som sagt glömt det mesta men såvitt jag kommer ihåg var det vagt underhållande för stunden men inte mer. Tyvärr är tråkmånsen Christian Bale med allt för mycket, han är som alltid usel. Tråkigt. En svag tvåa.

Betyg: 2/5

Asteroid City (2023)

Jag har lite svårt att förstå mig på Wes Anderson med hans nya film Asteroid City. Det verkar nästan som att han gjort en film som ska visa oss Wes Anderson-fans hur det känns för dem som inte är fans. Eller så vill han bara ge oss alla fingret...

Asteroid City är en vimsig historia med en mycket fin och putsad ytan som skriker av pastellfärger. Berättelsen är svårpenetrerad och på ytan meningslös men å andra sidan bjuder Wes på en sagolik mängd kända skådespelare som kompensation.

Jag såg nyligen filmen och jag kan inte påstå att jag var speciellt road. Mycket lite i filmen betydde något och jag hade svårt att komma in på livet på karaktärerna. Det var nog bara Scarlett Johanssons karaktär som jag brydde mig om, den sorgsna filmstjärnan. Sen var det lustigt med de tre små systrarna, som spelas av trillingar varav två är enäggstvillingar i verkligheten.

Den smale rymdmannen var en kul uppenbarelse. Det var roligt när rymdmannen lämnade tillbaka asteroiden. Det var också roligt när morfadern spelad av Tom Hanks träffade dotterdöttrarna. Men resten var bara konstigt för konstigheternas skull, eller?

För mig kända skådespelare i filmen: Jason Schwartzman, Scarlett Johansson, Edward Norton, Bryan Cranston, Maya Hawke, Rupert Friend, Jeffrey Wright, Hope Davis, Liev Schreiber, Tom Hanks, Matt Dillon, Steve Carell, Tilda Swinton, Jeff Goldblum, Adrien Brody, Hong Chau, Willem Dafoe, Margot Robbie. En imponerande lång lista men för vad...?

Betyg: 2/5

Babylon (2022)

Ibland kommer de där filmerna som man blir helt uppslukad av, som kan vara hur långa som helst men de känns inte som långa. Babylon är en sådan film. Margot Robbie och Brad Pitt spelar huvudrollerna i ett mustigt epos som utspelar sig i Hollywood under dess tidigaste glansdagar mellan 1926 och några år framåt. Det är ett helt hejdlöst Hollywood lika fruktansvärt som vackert, lika depraverat som underbart.

Jag älskar film om film och detta är just det i första hand. Filmen är dock inte en torr historiebeskrivning, istället visar den upp en känsla, ett ögonblick i historien som antagligen kändes som en evighet för de som befann sig mitt i kaoset. En tid som aldrig kommer åter. Javisst kan man se på Babylon som ett bitterljuvt kärleksbrev till filmindustrins barndom.

Men då filmen kan konkurrera med The Wolf of Wall Street som den mest orädda beskrivningen av svineri är den inte självklart en hyllning till vad som försiggick. Jag skulle snarare kalla den en mardrömslik hyllning till Hollywood på höjden av stumfilmseran. När "the talkies" gjorde entré tog festen slut, allt blev mer uppstyrt och... ja, på ett sätt tråkigare. Denna film speglar klassikern "Singing in the rain" men den visar odjurets smutsiga undersida istället för en glad och glättig fasad.

Jag älskar Damien Chazelles ambitioner med filmen. Visst den är kanske inte perfekt, men han går "all in", han spänner bågen, och jag helt med på den "ride" han erbjuder. Margot Robbie är otrolig i rollen som Nellie. Brad Pitt har vuxit in i den äldre, erfarne gentlemannens roll och han känns som en stabiliserande kraft till Margot sanslösa Nellie. Nykomlingen Diego Calvas Manny står för den realistiska och "normala" personen i gruppen. Han bär också på filmens hjärta även om jag kan tänka mig att vissa åskådare kanske inte ger filmen cred nog för att ha ett sådan. Filmens största överraskning och "scene stealer" var Tobey Maguire i en liten roll. Vilken sekvens. Tankarna flög iväg till Flykten från New York. 

Som alltid har filmmusiken en stor betydelse i filmer av Damien Chazelle och så är det här också. Som vanligt är det hans vapendragare Justin Hurwitz som komponerat. Jag fick rysningar när "Manny and Nellie's theme" smögs fram nästan en timme in i filmen. Det var ju musiken från La la Land! Typ... Jag älskar den. Hurwitz säger att det inte är samma, men att den har samma dna som "City of stars". Jaja, de påminner om varandra väldigt mycket...

Jag älskar inledningen, en lång lång sekvens som sätter tonen för filmen. En scen som nästan lovar mer än vad filmen kan leverera. Efter trettio minuter kommer filmtiteln upp på duken. Lagom! Och vem hade kunnat ana att en film som klockar in på drygt tre timmar skulle gå som i ett nafs? Jag plockade inte upp mobilen en enda gång under titten! Quelle spectaculaire!

Jag får så många olika filmer på hjärnan under titten. Filmer som bröderna Coens Hail, Caesar, Tarantinos Once upon a time in... Hollywood, och Twin Peaks The Return. Den sista på grund av dess majestätiska ambition. Förstår jag allt? Nej. Har det betydelse? Nej. Är detta en framtida klassiker? Antagligen. Vill jag se om den snart? Javisst! Den är ju sällsam, underbar och makalös.

Betyg: 4/5

The Suicide Squad (2021)

Spoilers nedan!

Detta är en rejält kul film, helt enkelt. Den har inte speciellt mycket kött på benen men rolig var den, speciellt under första halvan av filmen. Nu hade jag i och för sig mycket låga förväntningar då jag och DC inte går väl ihop. Men det var ändå en film av James Gunn så chansen fanns ju att det kunde bli bra och det blev det.

Gunn har tagit med sig flera kompisar från MCU-världen i denna produktion och faktum är att den känns mer som MCU än DC. Och då speciellt som en Deadpool-film med splatter och humor i en salig röra. Jag hade ingen koll på de tidigare Harley Quinn-filmerna och jag blev sannerligen lurad av den inledande sekvensen. Det var kul.

Tyvärr tappade filmen en hel del under andra halvan, framför allt då det stora monstret dök upp i Jotunheim. Det blev lite väl fånigt, även om blinkningarna till Alien var trevliga, med de små stjärnfiskarnas sätt att ta över människorna.

Det känns lite trist att Gunn fann sig nödgad att härma andra filmer så mycket när han nu gjorde sin DC-film. Detta med teamet som lätt dör vid attacken är som tagen från Deadpool 2, Nanaue är som Hulken, Harley Quinn skjuter "bad homres" med raka armar som IG-11 (Taika Waiti) i Mandalorian, den vidrige generalen spelade samma roll som han gjorde i Quantum of Solace och så vidare. Det saknas något med DC, damn, när det blir bra påminner det om en massa andra filmer. Var är originaliteten?

Under titten och direkt efter var jag mycket förtjust men filmen har tyvärr falnat snabbt. Den är dock mycket underhållande och ett bra val om man ville se lite av Nathan Fillion.

Bästa karaktärerna var polkamannen, Ratcatcher 2 och hennes pappa. Men inte polkamannens mamma, hmm, nej.

Det blir väl en stark trea tänker jag.

Betyg: 3+/5

Once Upon a Time... in Hollywood (2019)

Nedan text innehåller spoilers om filmen.

Tarantino har alltid varit en spännande regissör för han har överraskat mig så många gånger. Därför har det blivit lite trist att hans tre senaste alster varit så lika i tonalitet. Flera av dem känns nästan som samma film. Men med årets film är han tillbaka! Jag blev åter igen överraskad. Och vad mer kan man begära av en film?

Alla Quentins filmer är överdrivna på ett eller annat sätt, men årets film känns ändå mer realistisk än hans tidigare filmer, något har hänt. Om det är på grund av storyn och hyllningen till Hollywood eller på grund av att han håller på att bli äldre vet jag inte.

Once upon a time...in Hollywood är en hyllning till 50-, 60- och 70-talens Hollywood. Karaktärerna är snäppet mer realistiska och det välkomnas. Filmen är rent ut sagt fantastisk!

Jag upplevde en ganska ovanlig känsla när filmen var över, och då är den lång som det är redan nu. Jag saknade den! Jag ville tillbaka in i världen som hållit mig i ett grepp under nästan tre timmar. Jag önskar nästan att denna film gjorts som en tv-serie istället. Det skulle vara underbart att kunna återbesöka denna värld en gång i veckan.

De popkulturella referenserna är många och filmen dryper av referenser tillbaka till hans egna filmer. Jag som just sett Kill Bill såg bland annat att Rick Dalton gjorde en frozen margarita på exakt samma sätt som Budd gjorde i Kill Bill: Vol. 2, inklusive att servera drinken i en gammal glasburk. Ricks eldkastare och hans krigsfilm inom filmen där han bränner nazister var såklart en blinkning till Inglorious basterds.

Den allra största återupprepningen från tidigare var det att han skrivit om historien. I Inglorious basterds dödade de Hitler, i denna film dödade de INTE Sharon Tate. Vilken lättnad!

Jag kände till Charles Manson och mordet på Tate och hennes vänner men jag kände inte till detaljerna. Det byggdes upp en fasa i mig under filmens gång. Jag insåg instinktivt att datumet 8:e augusti var dåligt. Jag ville verkligen inte se mordet på den höggravida Sharon. Quentin skrev lyckligtvis om historien och lät Rick Daltons hus bli attackerat av hippiekommunisterna istället. Vilken lättnad!

Scenerna när Sharon Tate gick på bio och såg sig själv på duken var fantastiska. Bara tanken på vad som hände den verkliga Sharon Tate gjorde att jag älskade slutscenen när Cliff Booth gjorde slarvsylta av den djävulska trion. Vilken superb slutscen det blev. Svettigt värre!

Quentin är en mästerlig regissör. Filmen är lång men den känns inte så. Jag var uppfylld av den under hela filmens gång. Skådespeleriet var fantastiskt, där Brad Pitt var bäst, Margot Robbie var så levande i scenen på bion men i övrigt alldeles för lite med i filmen och där till och med Leonardo DiCaprio var bra.

Once upon a time... in Hollywood är en av årets bästa filmer!

Betyg: 5/5

The Big Short (2015)

Det var Joel som föreslog filmen, jag var redan sugen på den och Johan hängde på för att testa VIP-salongen på nya SF Scandinavia (mer om den nederst i revyn). Jag hade hört att The big short var bra men jag hade lite svårt att placera den genremässigt. Jag skrev på FB efter filmen att det var som en blandning av The wolf of Wall Street, Moneyball och Spotlight. Filmen som bygger på en sann historia (BOATS) beskriver hur tre separata grupper inom finansvärlden i USA på ett tidigt skede insåg och predikterade den stora börskraschen 2008, en krasch som skapades av att den amerikanska bolånebubblan sprack.

Filmens synopsis låter kanske inte så aptitretande, den är långt från sexig, men addera Brad Pitt, Ryan Gosling, Steve Carell, Christian Bale, Margot Robbie, Marisa Tomei, Melissa Leo och Selena Gomez så låter det kanske lite mer intressant? Låt sedan regissören Adam McKay göra filmen till en satirisk komedi över ett söndrigt finansiellt system som samtidigt uppvisar empati för de människor som kom i kläm av kraschen. McKay har med en fjäderlätt hand hanterat tunga teoretiska koncept med både en berättarröst (Ryan Gosling), kändisar som förklarar de ekonomiska koncepten plus att han låter den fjärde väggen brytas flera gånger.

Liknelsen med Moneyball är att filmen påvisar ett systemfel som kunde bevisas med enkla matematiska beräkningar. Jämförelsen med The Wolf of Wall Street berör hur hela systemet är ruttet och hur omoraliska och till och med olagliga aktiviteter får fortgå. Jämförelsen med Spotlight är det stora motståndet de som började prata om sanningen upplevde från hela systemet, både de som var skyldiga på riktig men också hela samhället i övrigt.

Jag älskade filmen. Den är rolig, underhållande, berikande och fruktansvärt hotfull. Alla skådespelare är bra och min favorit blev något överraskande Chrstian Bale som totalt äger filmen med sin tolkning av den asociala matematikern Dr Mickael Burry. Den är dock inte för alla då det kan vara svårt att hänga med i svängarna när filmen behandlar de koncept och finansiella verktyg som var orsaken till kraschen. Det är bra att ha koll på derivata-verktyg från finansbranschen bland annat. Jag misstänker att mina följeslagare Joel och Johan inte var riktigt lika förtjusta i filmen som jag. Personligen tror jag att denna film kommer bli något av en klassiker i framtiden tillsammans med The Wolf of Wall Street. Vem vet, de kommer båda kanske en dag ses som klassikers likt The Player?

Jag ger The big short fyra korthus av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Några ord om VIP-salongerna på Sf Scandinavia.

Vi valde att se filmen på en av VIP-salongerna (salong nr 15) på nya SF Scandinavia för att testa dem. Jag har endast varit på en VIP-salong på SF tidigare, på stora SF Bergakungen i Göteborg. Där funkar VIP-salongen annorlunda än på Sf Scandinavia vilket var en stor överraskning, och lika stor besvikelse, för mig. På Bergakungen finns en egen ingång och man kommer till en lounge där man kan beställa något att dricka i baren. Där finns gratis smågodis i skålar och varje gäst får en popcorn och dryck med in på bion (gratis). Salongen är liten med sköna separata fåtöljer. Mycket bra ordnat och jag som gäst kände att jag fick något extra för den dyrare biljetten. Jag valde alltid VIP-salongen så länge de visade den film jag ville se när jag bodde nere i Göteborg.

Här i Solna är det annorlunda. Ingen lounge utan istället en restaurang som heter Drama. Där kan man beställa mat att ta med in på bion! Jag kunde inte tro mina öron. Menar de att det är värt extra kostnad för mig som gäst att få grannar som sitter och slabbar med hamburgare och pommes under filmen? Ganska långsökt att det skulle vara bra för filmälskaren. Vi valde dock istället att äta lunch på restaurangen före filmen. Som ett kvalitetstest valde jag hamburgaren. Den var slabbig och våra fries var bland de sämsta jag någonsin ätit, för stora och knappt friterade, kvar var bara en mjölnig äcklig massa. De hade en majonnäsdip som var trist. Deras hamburgare får 2/10 av mig. För övrigt finns en annan grillrestaurang i Mall of Scandinavia som heter Egon. De har en riktigt bra burgare med en suverän dipsås och mycket bättre fries. Den burgaren skulle jag ge 7/10.

Det största problemet med VIP-salongen upptäckte jag dock inte förrän vi kom in i salongen. De har separata skinnfåtöljer med gott om benutrymme och brett mellan stolarna (små avställningsytor mellan stolarna). Vid okulärbesiktningen såg det sanslöst bra ut. Tills jag satt mig ner och reclinerfåtöljen gav vika och på ett sladdrigt sätt fällde sig bakåt så snart min rygg nuddade rygg-"stödet". Jag började famla efter spaken som spärrar stolen i det läge jag ville ha den i men kunde inte finna spaken. Efter ivrigt letande visade det sig att min stol inte hade någon spak! Två minuter senare efter jag frågat värdinnan hade jag fått klart för mig att idioterna på SF valt att ha stolar som inte gick att låsa. Jag som oftast vill sitta upprätt fann mig sittandes med en obekväm lutande ställning under hela filmen. Och hade jag inte spjärnat emot med låren hade jag legat ännu längre bakåtlutad under filmen. Det finns bara fyra rader i salongen men det är en normalstor duk. Att ligga i fåtöljen och titta på filmen längs näsryggen är obekvämt och kräkframkallande. Johan till höger satt till slut rakt upp utan att luta sig mot ryggstödet för att få en rimligare sittställning. Jag blir så trött. Total FAIL. Jag kommer givetvis inte kunna gå på VIP på SF Scandinavia tills detta är åtgärdat vilket är synd då jag gärna betalar lite extra för en bättre upplevelse. Jag betalar dock inte extra för att få en sämre upplevelse...

The Wolf Of Wall Street (2013)

Jordan Belfort: Sell me this pen!

Jag var glad över valet av film för denna månads filmspanarträff. Det är mer givande för mig att vi skriver om välkända filmer som vänner, kollegor och alla andra också är intresserade av. Svåra och/eller okända filmer tycker jag att vi kan lämna åt filmfestivaler, decennier-projekt eller liknande.

Men även om jag var nöjd med filmvalet var det däremot inte riktigt sannolikt att jag skulle gilla filmen vi skulle se, The wolf of Wall Street. Den bestod av tre ingredienser som jag normalt sett inte är så förtjust i "at the movies"; Martin Scorsese, Leonardo DiCaprio och BOATS (based on a true story).

Döm om min förvåning då detta var en av de mest underhållande filmerna jag sett på bra länge. Detta är den bästa filmen från Scorsese jag sett. Jag älskade filmen. Halleluja.

Matthew var med alldeles för lite

Men ta mig tusan, Martin Scorsese har gjort en underhållande film med humor, nakenhet och en svinig Leonardo. Jag väntade mig det sedvanliga från duon, bombastiskt, tråkigt, pretentiöst och allt för seriöst. När Jordan Belfort (Leronardo DiCaprio) snortar kokain ur anuset på ett lyxfnask i inledningen av filmen hajjade jag till chockad över scenens brutalitet i all dess enkelhet. "Vänta nu, var det politiskt korrekt verkligen?". "Nej, sannerligen inte! Tjohoo!". Tänkte jag för mig själv och sedan var det bara som att åka med på "the ride". Rakt ner i Sodom och Gomorra. Rakt ner i den svettiga, knarkade och kåta värld som skapas av filmens 28-åriga finansbrottslingar med extremt mycket pengar. De svinar som bara pojkar med allt för mycket pengar kan göra. De kastar dvärgar på måltavla, knarkar som maniacs och ligger med kopiöst mycket kvinnor, både horor och alla lycksökande som samlas likt bin runt honungen.

Jag har inte egentligen något emot DiCaprio, jag tycker bara att han oftast spelar tråkiga roller, och allt som oftast är det för pretentiösa roller. Men här släpper han loss på ett sätt jag inte sett honom göra förut. Och ingen kan förneka att han har en otrolig karisma på duken. Den behövdes för att göra Jordan trovärdig. Det är som att han spelar huvudrollen i en Kevin Smith-film helt plötsligt. I en sådan film hade sexscener och knarkande inte varit lika upprörande eller oväntat. Det är just när duon Scorsese och DiCaprio gör detta som jag börjar dra på smilbanden. Det är så överraskande och därmed bra.

Filmen är lång, en del säger säkert att den är för lång, men jag satt bara och njöt hela tiden och filmen var över i ett nafs. Den har många framtida klassiska scener. Kokainsnortet i anus, dvärgkastning, Jordan och Naomi (Margot Robbie) i barnrummet, Jordan rinner nerför golfklubbens trappa, Jordan och hans far Mad Max diskuterar "the bush", flygresan till Schweiz, Jordan på lunch med Mark Hanna (Matthew McCounaghey), Jordans tysta konversation med den schweiziska bankdirektören, Donnie's (Jonah Hill) vita tänder, Donnie's 80-talsskjorta och så vidare. Och i slutändan var ju Margot Robbie's nakenscen ensam värd den dyra biobiljetten!

Sensmoral ropar du frågande nu. Tja, måste ALLA filmer vi ser vara moraliska? Måste alla filmer vara små uppfostringslektioner i vad som är rätt och fel enligt någon mittenfåra i ett gudsfruktande land? Var Jordan och hans muntra pojkar svin? Javisst, det är ju just det som gör dem så kul att beskåda. Knarkandet är ju inte så bra, men deras ekonomiska bedrägerier? De gjordes bara för att de kunde göras. Systemet är så ruttet och tillåter de handlingarna.

Skjortan!

Vita tänder!

Denna film måste ses om så snart den kommer ut på dvd. Kan det vara det senaste decenniets bästa citatfilm? Kan den vara lika underhållande vid en andra titt? Kan den bli ännu roligare? Detta var den "fina" filmregissörens svar på 2013 års mest missförstådda film Spring breakers.

Allt är en fantasi, baby. En fantasi om den amerikanska drömmen. Scarface on repeat, y'all.

Jag ger The wolf of Wall Street fem rakade sköten av fem möjliga.

Betyg: 5/5

Hur upprörda blev filmspanarna? Är de arga? Eller glada som jag?

Fredrik on film

Har du inte sett den? (podd)

The Velvet Café

Jojjenito - om film

Fiffis Filmtajm

Movies-Noir

Rörliga bilder och tryckta ord

Filmparadiset

Except Fear
Moving landscapes
Filmitch
Flmr