Big Fish (2003)

Jag vet inte riktigt hur Big Fish slank in i projektet. Jag hade en kollega för några år sedan som tjatade om att det var världens bästa film. Men den är regisserad av Tim Burton och det får anses som en stor varningsklocka. Den mannen har om och om igen bevisat att han har dåligt omdöme och jag litar inte på honom över huvud taget. Big fish handlar om relationen mellan en gammal man på ålderns höst och hans vuxne son.

Den gamle mannen Ed Bloom spelas av Albert Finney. Ni vet den buffliga advokaten som anställer Erin i filmen Erin Brokovich? Stora delar av denna film är tillbakablickar till Eds tidigare liv och som ung spelas han av den kraftigt överskattade Ewan McGregor. Sonen Will spelas av den förträfflige Billy Crudup. Kommer ni ihåg honom från Almost famous? Wills fru spelas av Marion Cotillard. Hon är som alltid otroligt bra och intressant. Hon ställer frågor till mig i publiken... Till näst sist nu när vi ändå håller på att rabbla skådespelare har vi Jessica Lange i rollen som Eds fru Sandra. Och till sist har vi Helena Bonham Carter i hela tre roller. Nähä, är Helena med i en film av Tim Burton? Vad originellt.

Pappan Ed har hela sitt liv berättat fantasifullt om sitt äventyrliga liv. Han har också lämnat sin familj i sticket och tillbringat större delen av sonens uppväxt på resande fot. Ed har varit så frånvarande från familjen att till och med hans unga fru i en scen berättar att hon trodde att han hade an annan familj på sidan. Pappan struntar i sin son på ett graverande sätt. Han lever för sina berättelser. Han framstår som en mytoman i värsta fall eller en man som vässa sina historier å det grövsat i bästa fall. Det går så långt att han på sonens bröllop tar över med en av sina utdragna meningslösa historier om hur han fångade en stor fisk (Big fish).

Jag blir lite provocerad av denna film. Den "goe" gubben Ed framställs som en man som lever i gränslandet mellan fantasi och verklighet och att detta skulle vara något positivt. Ed ser verkligen som en saga där magi blandas med den bistra verkligheten. Filmen är som en hyllning till de som ser magisk realism i livet. Men egentligen är Ed ett stort präktigt asshole som försakat sin familj. Som om hans fåniga historier skulle ta bort något av hans ansvar. Jag tror inte att de som hyllar denna film har ett lika stort förakt för karaktären Ed som jag. Med tanke på den absurda försoningsscenen i slutet av filmen tror jag att filmmakarna är på Eds sida. Han är en "go gubbe" i deras ögon. Jag känner bara avsky för honom. Jag gillar inte denna film då den verkar hylla en usel människas usla livsbeslut. Det handlar inte om att filmen är dålig för att jag inte gillar huvudpersonen, Det handlar om att filmen är dålig för att filmmakarna hyllar en dålig huvudperson. Det känns som att filmen (filmmakarna) manipulerar mig och försöker få mig att gilla ett praktsvin. Den känslan tycker jag inte om.

Filmens bästa delar var de i nutid. Jag gillade de få scenerna med Marion Cotillard och Billy Cudrup. Tillbakablickarna med Ewan McGregor som Ed Bloom var mer eller mindre trist. Fasen, McGregor är verkligen inte en favorit. Han har något tillgjort över sig i denna film (och ofta annars också). När jag en kort bit in i filmen endast hörde Forrest Gumps enfaldiga stämma komma ut ur McGregors mun var filmen än mer körd i diket för mig. Tänk på det nästa gång ni ser filmen. Ed Bloom modell yngre låter precis som Forrest Gump. LOL, Det var antagligen inte menat.

När, detta var inte min kopp av te. Vidare till andra bättre filmer. Jag ger Big fish två roliga bankrån av fem möjliga. Bankrånet var roligt i alla fall!

Betyg: 2/5

Un long dimanche de fiançailles (2004)

Alternativa titlar: En långvarig förlovning, A very long engagement

Dagens gemensamma Decennier-film är den där filmen som Audrey Tautou gjorde efter Amelie. Först trodde jag att det var den första filmen efter hennes stora genombrott men interwebben kan berätta att hon gjorde en hel massa filmer mellan 2001 och 2004. Ok, men detta var i alla fall den första filmen med henne som jag kändes vid efter Amelie. Jag älskade Amelie-filmen så mycket att jag inte ens ville se denna när den kom ut. Inget skulle kunna matcha storheten i den förra.

Nu föreslogs filmen av min Decennier-broder och tiden var uppenbarligen inne för att ge den en chans. Intressant nog är filmen regisserad av samme regissör som stod bakom Amelie, Jean-Pierre Jeunet. Han kommer jag för alltid har ett problem med efter att han slaktat sista akten i Alien 4.

Ok, detta är ett episkt och smäktande historiskt romantiskt drama som utspelas under tiden runt första världskriget. Usch, bara där har filmen mer eller mindre tappat mig. Det är väl inte en BOATS men det kunde fasen lika gärna adderats också. Jag var misstänksam från ruta ett.

Filmiskt påminner den lite om Amelie-filmen i färger och feeling. Däremot är denna inte "quirky" utan episk som sagt. Inga applåder från mig. Handling är inte det viktigaste brukar jag tycka. Här är däremot handlingen allt. Det är en superinvecklad mysteriefilm visar det sig. Den var så rörig att jag inte hängde med bland alla franska bönder, bagare, snickare och allt vad de var. Swosh. Vem gjorde vad flög över huvudet på mig. Jag tror att storyn kanske såg bättre ut på papper än hur det blev på filmduken. Jeunet gjorde det inte direkt lättare med den ryckiga berättartekniken. Hoppade de inte fram och tillbaka i tiden en himla massa också?

Krigsscener. Damn, jag gillar inte första världskriget på film. Är inte supersvag för WWII heller. Jag ser hellre mer moderna krig eller konflikter på film. Ok,det var vidrigt i skyttegravarna. Seså, finns det några andra öppna dörrar att slå in? Den "djupa" insikten att krig är hemskt är lika utmanande som att kasta pil på en laduvägg från fem meters håll, om ni förstår min liknelse?

Men bitterljuv romantik då? Det brukar ju Henke-gubben gilla? Jovisst, men uppenbarligen inte i alla tappningar. Men vänta ni till senare i Decennier... Nåväl, jag satt i alla fall lydigt kvar och såg hela filmen. Den är ju bra gjord rent tekniskt så jag hade inte en supertråkig stund. Men desto närmare slutet jag kom desto mer såg jag fram emot slutscenen och den blev till syvende och sist en stor besvikelse. Som en pyspunka. Var det inte mer?

Skådespeleriet då? Audrey Tautou av adekvat men långt från hennes paradroll i Amelie. En udda fågel i sammanhanget var Jodie Foster. Vad gjorde hon där mitt i en superfransk film? Istället vaknade jag till lite när Marion Cotillard dök upp i en liten roll. Hon var vederkvickande och filmens behållning.

Jag ger En långvarig förlovning två återseenden av fem möjliga.

Betyg: 2/5

När det handlar om gemensamma filmer har ni som vanligt tre perspektiv av filmen att njuta av. Vad tyckte Christian och vice-sheriffen Jojje? Var förlovningen för lång?
Christian
Jojje

The Dark Knight Rises (2012) (Re-revy)

 

Jag har redan skrivit en utförlig revy på denna film efter jag såg den på bio 2012. Jag kommer därför fatta mig lite kort här.

Ok, vad har vi här då? Detta är en film med vissa mycket starka sekvenser blandade med svagare. Filmen är ojämn och min känsla är att den är lite slarvigt skriven. Produktionsvärdet är fortfarande där. Nolan är en mästare på denna typ av storfilm. Svagheterna rör istället känslan i filmen och att Nolan gått ifrån det "realistiska" i världen som presenteras. Denna film liknar Tim Burtons filmer mer än de tidigare två i trilogin.

Även denna film har två skurkar, Bane och Banes "master". Tyvärr kommer ingen av dem alls upp till samma nivå som Jokern i förra filmen. Och eftersom man inte direkt hejjar ihjäl sig för Batman/Bruce/Christian Bale lever dessa filmer mycket på karismatiska skurkar.

Jag gillar också Tom Hardy och enligt ryktet ska han vara med i denna film. Han ska till och med spela en av de viktigaste karaktärerna. Jag ser dock inte till honom i filmen alls. Trist när Nolan misslyckas att utnyttja en så bra skådespelare som Hardy! Den där satans masken tar bort en av filmens starka kort. Smart move, dumb ass.

Däremot har Nolan lyckats med karaktärer och casting på filmens två kvinnliga huvudpersoner. Jag älskar Anne Hathaway i rollen som Selina/Catwoman. Även Marion Cotillard i rollen som Miranda är lite spännande, även om hon är lite mer i dunkel än Selina.

Vad har vi på den lille lappen då? Joseph Gordon-Levitt spelar Robin. Jag gillar JGL i vissa roller. Han var ju helt magisk i "(500) days of Summer", men han väger lite lätt i filmer som denna och "Inception". Tyvärr verkar Nolan återanvända samma skådespelare om och om igen (hejsan Michael Caine). Nolan skulle kunna vara lite vassare på casting tycker jag.

Filmens actionscener är mycket ojämna. Den inledande scenen med kapning av flygplanet är otroligt häftigt. Man kan här påminna alla  GoT-fans att Littlefinger har en liten roll här!

Men sedan finns också töntiga actionscener. Det är som att Nolan helt plötsligt har blivit jättefokuserad på anti-skjutvapen. Det blir lite patetiskt när poliser och skurkar fajtas i ett större "slag". Alla har skjutvapen men ändå slutar det med att alla står och boxas. Inte trovärdigt.

1. The bad guys

Bane är långt från den stora motståndaren till Batman som jag hade hoppats på. Istället är Bane en intressant figur med en sorglig historia. För tusan, jag finner mig sittandes och hejja på Bane och Nazgulens dotter i slutet av filmen. Deras gemensamma historia är stark! Jag hade velat ha en bättre och ondare skurk som motståndare i sista filmen.

Nazgulens dotter ska kanske inte avslöjas pga spoilerage? Men tusan. Har du läst så här långt har du väl redan blivit sönderspoilad? Nåväl, jag gillar den lilla skärva av en intressant resa hon gjort från helvetet till storfinansen. Jag hade velat veta mer. Som skurk mot Batman, Robin och Catwoman var hon med han dock för svaga.

På tal om "helvetet"... Var inte fängelset med den svårklättrade väggen inte ett lite väl tamt ställe för att kallas helvetet på jorden?

2. The ladies

Wow, äntligen en kvinnlig karaktär i denna serie som är intressant. Anne Hathaways Selina introduceras med en bang. Glimten i ögat! Är det verkligen sant? I varje scen hon är med i sedan förhöjs pulsen och filmen lever upp litet. Jag önskar bara att hon varit med mer.

3. Feelingen

Detta är den film av de tre som känns mest konstgjord. Helt plötsligt gör Nolan en filmatiserad serietidning. Filmen känns inte realistisk på något sätt alls. Den är istället som ett collage av sjyssta scener. Jag får inte ihop någon röd tråd i filmen. Vissa scener är allvarliga, andra roliga, vissa är realistiska, andra helt osannolika, vissa dramatiska, andra lite sexiga. Jag tror helt enkelt att Nolan tröttnat på serien och att han gjort denna film med "vänsterhanden".

4. Something good
Selina. Inledningsscenen. En gripande bakgrundsstory om Bane och Miranda.

Bästa scenen är nog introscenen mellan Selina och Bruce.

5. Something bad
Den sämsta scenen är den när poliskåren marscherar mot skurkar med automatvapen och det slutar med att alla boxas i en stor ring.

Jag tycker hela grejjen med Blake och de föräldralösa pojkarna är svintrist.

En annan oförlåtlig sak är hur de tar död på Bane. Efter att sålt in honom som världens bad ass får han ett nesligt och väldigt plötsligt slut. Tog inspirationen slut så snabbt Christopher?

Hur kommer Wayne hem från andra sidan jordklotet utan en endaste dollar på fickan? På mindre än 24 timmar? Nolan skiter totalt i logiken i denna film, inte ens den logik som filmens karaktärer borde leva under...

En cool scen

Några avslutande ord för bövelen...

Jag förstår mig inte på denna film. Någon övergripande handling skönjer jag inte. Vad är hela poängen som skurkarna vill uppnå. Är det en vendetta mot Batman? Känns inte helt grundat. Som hämnd för att Batman dödade Nazgul? Hehe, om det är syftet måste sättet som Bane och Miranda går till väga gå till filmhistorien som den mest långsökta plan för att förgöra en man. Den djävulska planen är för tusan mer långsökt än vissa "ta över världen" schemes i Bond-världen.

Slutet? Tolkar du det som att Bruce överlevde och blev ihop med Selina? Eller var allt bara en dröm som Alfred närde. Jag vet att de planterade den lilla godbiten om att Bruce fixat autopiloten, men det gör det bara möjligt, det betyder inte att det hände. Såklart att vi fick se Alfreds dröm, eller hur va? Det var ju mörkret denna serie vilade i...

Jaja. Den är ändå maffig att titta på och det finns bra scener. Den har inte tappat all cred. Men den ramlar ner till en stark trea!

Betyg: 3/5

De Rouille Et D'Os (2012)

Jag fortsätter att beta av den magnifika backloggen av revyer filmfesten lämnade efter sig. Efter de två bra och underhållande amerikanska independent-filmerna jag och Plymen sett borta på Victoria begav jag mig vidare mot något helt annat. Jag mötte upp kompisen Vanessa då vi skulle se Rust and bone samt F2F med filmens regissör Jacques Audiard. Han skulle också tilldelas Stockholm Visionary Award. Rust and bone var den nionde filmen jag såg på festen.

Jag var mycket nyfiken på denna film. Jag fick upp ögonen för Audiard 2009 när han kom ut med sin mycket omtalade Un prophète. Jag såg den filmen men blev kraftigt underwhelmed. Jag fann historien mycket tunn, huvudkaraktären ganska otrevlig och stilen på filmen var för tråkig, inte långt från den dokumentära stilen. Hans hantverksskicklighet gjorde dock att jag ville ge honom en chans till.

Det enda jag visste om Rust and bone var att det var en romantisk drama med den mycket duktiga skådespelerskan Marion Cotillard i en av huvudrollerna. Jag var sugen på och förväntade mig ett kärleksdrama som skulle suga tag i mitt hjärta. Oavsett vilken sort av romantik skulle duga. Skulle det bli olycklig kärlek med tillhörande stickande smärta, eller skulle det vara en ljuv romantik med den varma goda känslan?

Föreställningen började med en timme (!) lång F2F som var olidligt tråkig. En fransk-svensk filmproducent ställde dåliga (tråkiga) frågor och misslyckades helt med översättningen. Det enda smått roande under hela F2F var när Audiard upptäckte att en i publiken på första raden satt och sov. Han började tilltala den yrvaket olyckliga och retades och var allmänt otrevlig som sig bör en överlägsen fransman. Till vänster om Vanessa satt det dessutom två andra fransoser som pratade oavbrutet under hela F2F. Jag blev inte så störd eftersom jag ändå inte tyckte att intervjun var bra, men många runt omkring oss vände sig om och gav det elaka ögat och jag fick mig också en släng av the evil eye som om jag vore med i pratklubben.

När filmen väl startade hade Skandias stenhårda stolar redan börjat göra sig påminda i rumpan min. Suck, filmen var dessutom långt över två timmar. Jag kan säga det direkt, jag gillade inte denna film heller. Men den kändes extremt lik Un prophète i sin stil. Så det är väl helt enkelt så att jag inte gillar Audiards filmstil. Denna gång hade han tagit två noveller från författaren Craig Davidson och slagit ihop dem och gjort en relationshistoria om de två huvudpersonerna från respektive novell.

Den ena novellen handlar om en ensamstående pappa (Matthias Schoenaerts) som hankar sig fram med småjobb som utkastare på nattklubbar och liknande. Han har en bakgrund som boxare och för att tjäna en extra slant börjar han fajtas i illegala frifajter där publiken bettar på vinnaren. Den andra novellen handlar om en späckhuggarskötare (Marion Cotillard) som råkar ut för en olycka på jobbet och blir invalidiserad med amputation av båda benen som resultat.

Tyvärr köpte/förstod jag aldrig kärlekshistorian mellan de två. Det var för mig helt orimligt hur de blev ihop och att hon stod ut med honom över huvud taget. Jag vet inte ens om regissören ville, eller trodde, att vi i publiken skulle känna sympatier för den manlige karaktären. Han var långt ifrån en typ som jag skulle känna för i alla fall. Kvinnan i dramat var dessutom smått osannolik. Att hon föll för en våldsam, hårt drickande skitstövel som slog sitt barn och ständigt bedrog henne med andra kvinnor var helt bisarrt. Han var som ett stort odrägligt barn. Det antyddes lite att hon var självdestruktiv, men tyvärr fokuserade filmen till 95% på mannen och kvinnan blev bara ett bihang utan egen tydlig karaktär, förutom hennes depression på grund av olyckan.

Samtidigt har filmen ett högt production value. Det är inte en dåligt gjord film. Marion Cotillard är dessutom väldigt bra i de allt för få scener vi får se henne i. Hon är en intressant person. Här fick hon chansen att briljera i ett tungt drama med mycket svärta och hög arty-farty-nivå. Givetvis betydde det också att hon "tvingades" klä av sig toppless (allt för konsten?). Nästan lite irriterande. Djäkligt onödigt, och lite symptomatiskt för denna typ av film.

Jag hatade filmen men tycker att Cotillard räddade den något. Hon gjorde allt hon kunde i alla fall. Det ger jag henne. Jag ger Rust and bone två avslitna ben (med tvekan).

Betyg: 2/5

The Dark Knight Rises (2012)

No guns, no killing.

Förväntningarna på den tredje Batman-filmen från Christopher Nolan var givetvis skyhöga. Nolan har gjort de två bästa superhjältefilmerna som välden skådat, filmer som i dominansen av denna genre endast utmanas av Joss Whedon's mer lättsamma The Avengers från i våras. Förväntningarna var så höga att en av vännerna i Filmspanarna till och med funderade på att åka till London för att se den nya Batman på IMAX. För höga förväntningar är ett välkänt gissel, och för att inte drabbas av dessa elaka förväntningar försökte jag undvika dem helt när jag gick in i biografen häromdan. Det enda jag hade var en vag vision, som en hägring i ökendiset, där konturer syns med inga detaljer träder fram.

Men nu, efter jag sett filmen, kan jag tillåta mig att formulera vilka förväntningar jag skulle haft på filmen. Jag skulle ha väntat mig tre saker. Först och främst hade jag trott att vi skulle få en mörk, spännande och episk avslutning på trilogin. Det skulle vara mer svärta än humor, med våld än nåd och ett ganska öppet och på något sätt sorgligt slut. Det andra jag hade väntat mig var en fruktansvärt bra motståndare till Batman, en fiende som till och med fått Heath Ledger's Joker att blekna. Jag hade väntat mig att få möta Batmans baneman, ett monster som skulle få blodet att isa på oss åskådare. Till sist skulle jag framför allt väntat mig att bli lika positivt överraskad av Nolan som jag redan blivit tvenne gånger med Batman begins och The Dark Knight.

The Dark Knight rises lyckades tyvärr inte resa sig över medelmåttans grå massa till de toppar som Batman begins och The Dark Knight befinner sig på. Första och tredje förväntningen blev inte alls uppfyllda, och den andra punkten blev endast delvis uppfylld. Den största överraskningen Nolan levererade var negativ då denna film var så mycket svagare än de tidigare två. Jämfört med alla andra filmer på repertoaren är The Dark Knight rises mycket kapabel, men den är inte en femma. Känslan av att nyss fått se en "magisk" film infann sig inte alls när jag gick ut ur biosalongen.

Film upplevs med hjärna, hjärta och känslor i den runda magen. En magkänsla är att denna film inte är lika "realistisk" som de första två, som på något sätt befann sig i samma domän som Bourne-filmerna och den återstartade Bond-franschisen. Jag såg inte om Batman Begins eller The Dark Knight inför denna visning men var de lika mesiga verkligen? I The Dark Knight rises möter både Batman och polisen skurkarnas automatvapen med batonger och boxning? Scenen då NYPD, förlåt GCPD, marcherar med batonger mot ett stor skara skurkar med automatvapen var rent ut sagt patetiskt. Jag kan inte minnas någon liknande scen i de tidigare filmerna. Som jag kommer ihåg det var en av styrkona med dem just att det mesta kände realistiskt, kanske inte trovärdigt, men möjligt ändå. Att jag önskar mer verkligt våld i denna film känns dock problematiskt efter skjutningen i Aurora, men det var så jag kände i alla fall.

Filmens ljusglimt var karaktären Bane. Hans bakgrundshistoria var intressant och han hade nästa fötjänat en egen film, men då som hjälten! Tom Hardy gör Bane väldigt bra, det lilla han kan göra, vilket är via ögonen. Han har en förställd röst och en mask över större delen av ansiktet, ju. Jag hade inte väntat mig att Batmans fiende skulle vara en figur som jag nästan kom att heja på innan filmen var slut. Fanns det ett budskap i detta från Nolan, eller har jag bara reagerad annorlunda än vad filmmakarna tänkt sig? Även Ra's Al Ghu's arvtagare var en positiv överraskning. Den tråden gillade jag en hel del.

Bane med anestesimasken och allt

Som vanligt har Nolan en lysande skådespelarensamble med sig i denna film. De flesta fungerade bra i sina roller. Tom Hardy, Anne Hathaway, Marion Cotillard, Michael Caine och Gary Oldman var alla bra. Några andra lyckades inte lika bra. Även om jag normalt sätt gillar Joseph Gordon-Levitt tyckte jag att han är aningens för nätt i denna roll, precis som han var i sin roll i Inception för övrigt. Men den svagaste länken då det gäller skådespelarprestationerna är enligt mig Christian Bale. Jag menar givetvis inte att han skulle bytts ut, det går inte, men han ger mig inget extra än det fåniga stirrandet och en allmänt träig karaktär.

Jag utgår från att Nolan har vävt in en massa budskap i sin film. Jag har inte på något sätt upptäckt allt, därtill krävs många timmars surfande på interwebben, men kopplingen till det senaste årets oro på Wall Street med protester och hat mot den rikaste procenten är tydlig. Frågan hur effektiv denna sammhällskritik är? Jag tycker att filmens andra hälft, inklusive scenerna med de lustiga straffutmätningarna, påminner mest om den gamla klassikern Escape from New York. Gatans lag och människans depravering då alla strukturer förvinner och var och en får klara sig själv känns varken modern eller unik.

Denna film påminner mig av och till om fler gamla klassikers. Bane påminner mig till exempel om The Humungus från Mad Max 2: The road warrior. Fängelsehålet med den blinda läkaren påminner mig om den överkattade Midnight Express.

Fripp funderar: vilka fängelseinterner är goda och vilka är goda? Fångarna i fängelset i Gotham City var uppenbarligen ganska vidriga. Medan fångarna i helveteshålet förtjänade tydligen att få fly, eftersom Bruce Wayne slängde ner ett rep för dem att klättra upp med.

Till sist måste jag nämna några ord om slutet. Indirekta spoilers varnas härmed för. Mina eventuella förhoppningar eller visioner om svärta fick ju helt kastas till marken. Filmen var kanske redan rökt, men hade inte ett "äkta slut", som de prata om i The Player, varit underbart i denna film? Nu blev det inte så. Men då kunde de väl i alla fall låtit slutet vara lite öppet, dvs tagit bort de sista scenerna? Men nej, Nolan var tvungen att visa åskådarna med en skrikig övertydlighet exakt vad som hände. Och nu kan vi en gång för alla kasta förhoppningen att bli positivt överraskad av Nolan i denna film. Kan man hoppas på ett "europeiskt slut" på någon framtida dvd utgåva tro?

Även om denna revy andas en viss negativism tyckte jag faktiskt att filmen var fräsig och bitvis riktigt underhållande. Det fanns trådar i historien som var mycket bra till och med. Betyget blir långt under vad de tidigare två Batman-filmerna erhållit, men på en skala som gäller alla filmer tror jag nog att den segar sig upp till en svag fyra i alla fall.

Jag ger den milda The Dark Knight rises fyra svaga Batmansignaler av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Inception (2010) (Re-revy)

Professor: Come back to reality, Dom.

Wow, vilken rundgång! Detta blir första filmen som jag skriver en Revy Redux på, dvs första gången som jag sett om en film och skriver om filmen för andra gången på min blogg. Jag såg och skrev om Inception i augusti 2010. Den revyn finner du här.

Nu har det gått så lång tid sedan filmen hade premiär att jag hoppas att det är ok med en spoilerific revy av filmen. Jag kommer nedan skriva hur jag tolkar filmen. Följ med efter bilden...

Nästan allt är upp-och-ner

Ok, så här är det! LOL. Min tolkning i alla fall. The dream is real. Eller tvärtom! Hela filmen utspelas i en dröm, i Cobbs dröm. Mal hade rätt! De var kvar i drömmen, och när hon hoppade från hotellet gav hon sig den kick som behövdes för att komma upp till verkligheten, och sina barn. Hon gjorde till och med allt för att "tvinga" Cobb att följa henne i hoppet.

Cobb stannade kvar i sin dröm, som nu blivit hans mardröm pådriven av den skuld han känner för att han "tvingade" Mal att hoppa. Cobb tror ju att han via en "inception" planterade idén att hon var i drömstadiet.

Denna teori förklarar det mesta. Mal säger ju till och med till Cobb att han lever i en drömvärld där diffusa företag (Cobolt Industries) jagar honom. Flera scener i den verkliga världen är skeva och konstiga, just för att det är en dröm. Det är Cobbs mardröm att han inte kan se barnen. I en verklig värld hade han bara kunnat låta dem besöka honom osv. Vi ser Cobb hoppar omkring mellan olika platser i den "riktiga" världen, utan att veta hur han kom dit. I en scen i Mombasa jagas Cobb av agenter och han springer in i en gränd som helt plötsligt är smal som en sticka - en dröm!

Det finns sju drömlager i filmen:
1. The verkliga världen som vi aldrig får se i filmen. Det är antagligen där Mal och barnen håller hus.
2. Cobbs "verklighet".
3. Inception-heistens första drömlager - den vita skåpbilen på bron (Yusafs drömmer)
4. Inception-heistens andra drömlager - lyxhotellet (Arthur drömmer)
5. Inception-heistens tredje drömlager - borgen i snölandskapet (Fisher Jr drömmer)
6. Cobbs limbo-dröm - (vem drömmer detta i slutskeendet av filmen, Cobb eller Ariadne? Cobb och Ariadne kommer i alla fall dit ner, där ser vi staden som Cobb och Mal byggde när de var i limbo första gången)
7. Saitos limbo-dröm - Cobb tar sig dit och finner en gammal Saito i ett japanskt gammalt hus (Saitos dröm)

Angående "the spinning top": Den visar inte om Cobb drömmer eller ej, den visar om Cobb är i sin egen dröm eller i någon annans dröm. Han har dessutom valt Mals totem-pryl och därmed korruptat sin säkerhet, det är en totem som använts/tagits i av någon annan. Eftersom Cobb drömmer på översta nivån i filmen visar hans totem det som hans dröm-jag vill visa honom... Sista scenen i filmen består av Cobbs totem, "the spinning top" snurrar och vi får inte se om den faller ner eller ej. Automatiskt tror man som åskådare att denna scen är jätteviktig för förståelsen av filmen. Lustigt nog har denna lilla detalj, som "alla" vill diskutera, inte så mycket med lösningen på filmens mysterium att göra. Det är en av de mest briljanta sakerna med Nolans film!

Allt handlar om Mal. Och om Cobbs omförmåga att reda ut vilken nivå han är på. Just det som han varnar Ariadne för har han själv råkat ut för.

Nu har jag sett om filmen och banne mig, den inte bara tålde en omtitt, den växte till och med. Jag skulle faktiskt vilja jacka upp betyget ett snäpp. Detta är en mästerlig film. Den är allvarlig och allt det där, men det är på sin plats i denna film. Jag gillade Leonardo DiCaprio mycket bättre denna gång. Tom Hardy var suverän än en gång. Tyvärr är Ellen Page inte rätt för rollen som Ariadne...

Marion Cotillard är verkligen fantastisk. Hon ger liv åt både den ljuvliga Mal och den onda Mal helt sömlöst. Mäkta imponerande.

Jag ger Inception fem drömmar av fem möjliga.

Betyg: 5/5

Contagion (2011)

Dr. Ian Sussman: Blogging is not writing. It's just graffiti with punctuation.

Hehe. Här kommer denna bloggares inlägg om "Contagion". Det är alltid lite spännande när Steven Soderbergh kommer med en ny film, för han är en mästare på att varierar sig i sitt filmskapande. Ibland gör han allvarliga storfilmer (Traffic, Che), ibland är det experimentella indie-filmer (Bubble, The girlfriend experience) medan en del är underhållningsfilmer från Hollywood med en twist (Ocean's Eleven, Erin Brockovich, Out of sight). Den nya filmen är en av de allvarliga storfilmerna och den kan nog mest liknas med "Traffic" bland hans tidigare filmer.

Det är klart att mina förväntningar var tämligen höga när jag och Danne såg filmen tidigare i veckan. Soderbergh har åter igen samlat en imponerande hoper med kända skådespleare. Vad sägs om Gwynet Paltrow, Kate Winslet, Marion Cotillard, Matt Damon, Jude Law, Laurence Fishburne, John Hawkes och Ellior Gould? Vilka av dem vill du ska få överleva och vilka ska tvingas förgås av det fruktansvärda fladdermus-gris-viruset?

Filmen är en beskrivning om hur en fiktiv global virusepedemi sprider sig över hela världen. Filmen spekulerar i hur individer, myndigheter, massmedia och folk som nyttjar sociala nätverk reagerar vid en sådan situation. Vad sägs om kravaller, plundringar och extrem egoism? Det är mer en beskrivning över procedurer än en drama som behandlar individer. Filmen "Traffic" beskrev individers och myndigheters hantering av knarksmuggling och bruk i USA, men där fanns ett antal mycket starka personliga öden och historier. Det saknar jag nästan helt i "Contagion". Samtidigt är filmen otroligt välgjord, både då det gäller "production value" och skådespelarinsatser. Men med distans och en viss kyla.

Jovisst, filmen är mycket spännande, men den spänningen bygger på att man sitter och undrar över vilka av de kända skådespelarna som kommer dö av viruset och vilka som kommer klara sig. Det är inget bra tecken att jag som åskådare sitter och funderar om filmen i ett perspektiv utifrån densamma. En del fakta i filmen om spridningshastighet, smittorisker och sådant var intressant (en vanlig människa rör vid sitt ansikte flera tusen gånger per dag...!). Men till sist blev jag helt enkelt inte engagerad tillräckligt mycket i karaktärerna, och jag blev faktiskt inte tagen av filmen som helhet.

En minnesvärd detalj från visningen i den lilla men vackra SF-biografen i Råsunda var att det satt en person på raden bakom oss som hostade och fräste hela filmen igenom. Tala om passande "back-drop" till filmen...

Jag ger Soderbergh's "Contagion" tre vaccin av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Inception (2010)

Dreams feel real while we're in them. It's only when we wake up that we realize something was actually strange.

Ibland kommer det filmer som "alla" snackar om. Sommarens mest spännande filmsläpp måste vara Christopher Nolans nya film "Inception". Den är mycket omtalad, på internet och speciellt i amerikanska medier. Hur det varit hemma i Sverige vet jag inte men jag såg fram emot den i alla fall. Christopher Nolan har gjort filmer som "Memento", "Batman begins" och "The dark knight" och han är en av de vassare regissörerna just nu.

Nolan tog åtta år på sig att skriva manuset till "Inception". Resultatet har blivit en mycket intressant film, en stimulerande intellektuell utmaning. I en nära framtid finns tekniken för människor att drömma tillsammans. I den gemensamma drömvärlden kan sedan hemligheter utbytas, stjälas eller planteras. Denna revy ska inte handla så mycket om handlingen. Jag gillar inte att spoila i onödan. Och även om det kan sägas mycket om storyn så bör nog i alla fall jag se filmen minst en gång till för att kunna reda ut allt. Vad var verkligt och vad var i drömmarnas värld. Oklart!

Filmen är otroligt snyggt filmad och vi får se en massa fantastiska miljöer i drömvärldarna. Konceptet med en dröm inuti en dröm, i flera lager på lager är spännande och jag gillade framför allt det faktum att tiden går långsammare och långsammare i varje ny nivå. Tänk när du ligger i sängen och ska vakna upp, en kort stunds slummer i verklig tid är kanske en minut, men i drömvärlden känns det som att mycket längre tid passerats.

Ska man vara ärlig fanns det en hel del som var lite ologiskt också. Jag menar att alla sci-fi-filmer måste hålla sig inom sin "etablerade" logik. Varför Nolan helt plötsligt introducerade att döden i drömmarna innebar verklig fara kan jag förstå som drivmedel i filmen, men det förklarades inte riktigt i handlingen. Dessutom undrar jag varför inte Cobb bara lät sina barn resa till honom i Frankrike? Ok, kanske petitesser.

Skådespeleriet var allmänt bra. Jag är ganska utled på DiCaprio. Han är adekvat men inte mer i denna tolkning, som mycket påminner om hans roll i "Shutter Island". Tråkig. En som däremot gör en bra insats i en halvstor roll är Tom Hardy som bad-assen Eames. Han har glimten i ögat. Ellen Page i rollen som supersmart universitetsstudent var fel val av skådespelare tycker jag. Hon väger lite för lätt och hennes "quirkiness" funkar inte i denna roll. Dessutom var rollen inte så kul.

Men låt oss inte uppehålla oss vid det negativa.

Filmens mest dynamiska karaktär och skådis är Marion Cotillard i rollen som "Mal".

Mal... bad... in the latin...

Jag var tämligen förvirrad när jag gick ut från filmen, men med några dagars betänketid så måste jag säga att filmen har bara växt och växt i mitt sinne. Jag kommer med glädje se om den så snart det går.

Filmen tar sig själv på största allvar. Man kan inte anklaga Nolan för att vara för lättsinnig. Hans filmer är väl alltid allvarliga och de är ganska mörka. Det kan vara bra, alla filmer behöver ju inte vara ironiskt roliga. Filmmusiken i "Inception" poängterar stämningen på ett mycket bra sätt. Och är lik filmmusiken i Batman-filmerna.

Filmen var mycket stark, kanske en framtida klassiker, och den får fyra snurror som aldrig slutar snurra av fem.

Betyg: 4/5

The moment's passed. Whatever I do I can't change this moment. I'm about to call out to them. They run away. If I'm ever going to see their faces I've gotta get back home. The real world.